Ensamhet

Nu har det gått fem dagar sedan den förfärliga Julafton när min vän avled. Och tomheten är blytung. Om inte Donkeyman hade haft jobbet att begrava sig i skulle han helt säkert ha tagit sig en långfylla. Av gigantiska proportioner. Precis som han gjorde den sommaren för några år sedan när hustrun gick bort.

"Jourhavande fästmö", "Sällskapsdamen", "Prinsessan" eller vad än Donkeyman har kallat henne har varit centralpunkten i hans liv de senaste åren. Den som har gett sällskap och intellektuellt umgänge.

Det hela började för några år sedan när Donkeyman fortfarande sörjde sin hustru. Så gick han in på Jernbanen i Tromsø och satte sig på sin vanliga plats vid bardisken. Tillsammans med en halvliter öl och dagens tidningar. Strax efter kom det in ett långt blont hårsvall som hivade sig upp på stolen bredvid. Som också körde in en halvliter och började läsa tidningar. Så satt vi ett par timmar, läste tidning, drack öl och diskuterade dagens händelser. En ritual som kom att upprepas hundratals gånger.

Donkeyman hittade en jämlike. En bildad person som kunde historia, politik, samhälle och idrott. Och som hade "bastanta åsikter" om det mesta. Dock inte alltid samma åsikter som Donkeyman. Så under våra många och långa sittningar diskuterade vi intensivt och löste alla världens problem.

Hon bodde i ett råtthål av en lägenhet på Grønnegata, ungefär 100 m från "Donkeyman Towers". Fullt med ruttenhet och mögel. Och huskatten "Vic" hade full sysselsättning med att rensa ut varelser som inte hade där att göra. Det blev täta besök - bägge vägar. I praktiken umgicks vi hela den vakna delen av dygnet. Och snackade i telefon när vi inte befann oss under samma tak.

Ganska omedelbart blev det utlandsresor. Hon var ett perfekt resesällskap. Vi tyckte om samma sorts krogar. Samma sorts muséer. Samma sorts pubar. Samma sorts konserter. Minnena är många. "Den Gyldene Freden", "Pelikan", "Ölhallen 7:an", "The Mitre Pub", Hotel Malmen, Averrard Hotel, Liseberg Camping, Stampen, Bandyfinalen, Royal Philharmonic, Royal Albert Hall, Tre veckor i Götet, Snabba besök i Umeå och Ö-vik. Allt får bli några stickord i minnets register. Men det finns så många fler.

En heldag på Routemasters i London. Flera heldagar på ångbåt i Stockholms Skärgård. Timslånga pubsittningar med "Guardian", "Telegraph", "Svenska Dagbladet", "Aftis", "Eksessen" och andra lokala tidningar. Kryddat med långa nattliga resor med Norrlandståget och flygturer med RyanAir och Norwegian.

I huvudsak samma smak. Men några av Donkeymans favoriter, som till exempel Svensk "Bäsk" och Engelsk "Bitter", dömde hon omedelbart ut och betecknade som "Svineri som han kan ha för sig själv".

Men nu är allt detta historia. Det blir inte några fler gemensamma resor. Och Donkeyman vet inte om han orkar resa ensam längre. Då börjar bara tankarna gå: "Detta skulle Prinsessan ha tyckt om".

När Donkeyman återgick till aktiv sjöfart och började jobba på isbrytare förra vintern började hon bo i hans lägenhet, men hon hade kvar "råtthålet". Först över vintern men när Donkeyman hade sin fyramånaders sommarsemester bodde vi tillsammans i "Donkeyman Towers". Och hon blev kvar när han for tillbaka till sin isbrytare på hösten. Fast hon hoppades att Donkeyman skulle slå sig ner i Stockholm och ta henne med på lasset.

Var dag utväxlades flera timslånga samtal över "Skype" mellan båten och lägenheten. Där allt och intet diskuterades. Men det var också en livlina för Donkeyman till hemmet i nord. Där allt "färskt skvaller" avhandlades. Vem som hade blivit ihop med vem. Vem som hade separerat från vem. Vem som hade varit på fyllan. Vem som hade fått bättre jobb. Vad som hade hänt i byen ....... "You name it".

Och i går när han var på hockeymatch var det första gången som hon inte intresserat tog emot telefonrapporter före match, i pauserna och efteråt. Nu har telefonen tystnat för gott och Donkeyman befinner sig i ett vacuum.

Det allra värsta är att hon kunde ha varit i livet. Men det Norska hälsoväsendet i form av ett par "arroganta drittsekkar" som hon hade som så kallad "fastlege" vägrade att acceptera att hon var sjuk. "Sluta dricka och sluta röka så blir allt bra" var budskapet. De hade diagnosen klar utan att över huvud taget undersöka henne. De såg henne som en simulant och en "latsabb" som bara försökte snika till sig bidrag från samhället. Att hon faktiskt kunde ha någon "riktig" sjukdom föll dem inte in.

Vi som kände henne vet att hon i verkligheten inte drack mer än någon annan "normal och frisk" människa. Men det lyssnade man inte på. Diagnosen var klar. Utan undersökning.

Och till slut gav hon upp kampen mot övermakten. Hon insåg att ingen skulle bry sig om att undersöka vilka hälsoproblem hon egentligen hade. Hon förstod att hon inte skulle få någon ordentlig utredning på sjukhuset. Redan under sommaren började hon vissna. När Donkeyman for tillbaka till jobbet på höstkanten sjönk hon sakta ihop och gav upp. Hon väntade bara på det oundvikliga slutet medan krafterna rann ut.

Resten blev bara en transportsträcka och plötsligt blev hon så svag att hon dukade under. När det hände gick det fort. Det fanns helt enkelt inte några som helst krafter kvar i den tunna lilla kroppen. Och vi som var runt henne förstod inte hur illa det egentligen var förrän då.

Och nu är det för sent. Allt är över. Medan Donkeyman försöker hålla tillbaka tårarna och tänka på helt andra ting. Men just nu känns det som om han aldrig mer vill se staden Tromsø. Minnena efter två kära och nära personer blir kanske för mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, död

Julesorg

I dag hade Donkeyman tänkt att publicera en djupt intellektuell fundering med utgångspunkt i Juleevangeliet. Sett i perspektiv av muren och händelserna i Palestina. Hur "de tre vise män" i dag sannolikt hade blivit skjutna som terrorister om de försökt att följa Julestjärnan till stallet i Bethlehem.

Men Donkeyman tryckte på "Delete" i förmiddags. Julhelgen har nämligen förvandlats till en sorgehögtid. Donkeymans bästa vän och sällskap under de senaste åren dog nämligen på UNN (Universitetssjukhuset Nord Norge) i morse.

Hon har försökt få hjälp hos den Norska hälsovården i flera år för olika problem. Under tre år som Donkeyman har stått henne nära har tre olika "fastleger" fastslagit hon inte har några hälsomässiga problem. Bara hon slutar att dricka och slutar att röka så blir allt ok. Trots att hela hennes omgivning sett att något är fel.

En ung läkarvikarie skickade slutligen in henne på sjukhuset för ett par veckor sedan. Och den hjälp hon har fått sedan hon väl fick passera porten in dit är oklanderlig. På alla sätt. Men den kommer alldeles för sent.

I dag på morgonen är hon alltså död. På Julaftons morgon orkade inte den lilla, tunna kroppen mer. Det fanns absolut inte något att göra. Allt som kunde göras var redan gjort. Och det var resultatet av en summa av många allvarliga förhållanden som orsakade det hela. Ting som utvecklat sig under en lång följd av år.

Så Donkeyman sitter och sörjer i sin ensamhet på Julafton. Han saknar det trevliga sällskapet. Han saknar de intellektuella diskussionerna. Han saknar resorna. Han saknar konserterna, musiken, böckerna och allt annat som vi upplevde gemensamt. Trots att vi "bara" var vänner. Och han har inte fler tårar igen.

För lite drygt fem år sedan förlorade Donkeyman sin fru på ett liknande sätt. Nu har han förlorat sin bästa vän. Eller "jourhavande fästmö" som han brukar säga. Och livet är åter lika ensamt som det var för några år sedan. Lyckligtvis har Donkeyman nog med arbete att begrava sig i den närmaste tiden. Annars skulle han säkert ta till flaskan. Men Julaftons kväll blir nog lite fuktig.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, jul, julafton, död

Midvinterblot

För tredje året i rad Filosoferar Donkeyman kring Julfirandet kontra Midvinterblotet. Och visst var det smart av prästerna att stjäla hela Midvinterfesten och göra det till Kristendomens stora helg. Ingen kunde ju veta när på året som Jesusbarnet var fött. Ingen kunde heller veta vilket år det var. Men prästerna samlades på ett kyrkomöte och bestämde att kyrkan skulle fira Jesus födelsedag den 25.December. Vilket alltså blev Juldagen. Och precis som alla andra helger så började helgen klockan 1800 dagen innan, dvs Julafton.

Det vi i dagens Sverige upplever som Julfirande är nära nog till 100% seder och bruk av relativt modern uppkomst.

Och precis som Donkeyman skrev för två år sedan så firar han inte Jul. Donkeyman firar däremot Midvinter. Och vintersolståndet äger i år rum om ett par små timmar. Då skall Donkeyman svänga en bägare och glädja sig åt att solen vänder. Äntligen är den förb**** mörka och trista höstperioden över. Vintern börjar men samtidigt blir allt ljusare och mer uthärdligt.

För två år sedan skrev Donkeyman följande om Midvinterblot

Och förra året skrev han detta Midvinterblot

De senaste två åren har det varit droskkörning i Tromsø som har gällt för Donkeyman. I år befinner sig Donkeyman ombord på sin isbrytare. Vintern har slagit till för fulla muggar. Snön yr runt kajerna och det är tvåsiffriga minusgrader. Enligt ursprungsplanen skulle Donkeyman ha haft en tre-fyra veckor ferie hemma i sin container på Tromsøs tak över jul och nyår. Detta fryser inne.

Om sjötrafiken tillåter det så skall han ta sig en miniferie över ett par - tre dagar i Stockholm. Men det verkar också frysa inne. Allt hänger på vädret, vinden och inte minst om det blir någon sjöfart. Men det är varslat en ankomst på Juldagen och om så sker så blir det Jul ombord för Donkeyman.

Fast egentligen är Donkeyman i uppror just nu. Hans närmaste vän ligger på intensiven på UNN och har otroligt dålig prognos. Och det är ett parallellfall till hustrun som gick bort för fem år sedan. Läkarna har genom flera år givit f*****n. I journalen står det röker och dricker - och därmed har man inte behövt bekymra sig om större diagnos än så. Allt är ju redan klart. Och när man äntligen inser att det kanske finns fler problem är det för sent.

Nu säger Donkeyman till prästerna - gör lite nytta. Be. Sätt i gång och be, för nu behövs all hjälp som tänkas kan. Varje halmstrå måste hållas fast vid. Donkeyman som är hedning ber till de Gudar han känner. Till vad nytta det nu kan vara.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, snö, vinter, is, midvinterblot

Vinter

Donkeyman tillbringar även den här vintern ombord på sin isbrytare i Husum. Men till skillnad från förra året (och ett gäng med år innan dess) så är det kallt som f*****n i December.

Senaste natten var det nästan -20 och det är inte långt undan nu heller. Och isen lägger. Snabbt som bara f****n. Så i dag var den stolta båten "Kämpe" ute och utförde säsongens första isbrytning. Vi "rensade" hamnen i Husum. Det var två båtar som skulle avgå ungefär samtidigt. Visserligen var det bara 5 cm nyis som lagt sig över natten, men det funkade också som en förberedelse för de närmaste dagarna.

Och nästa tur blir i morron lördag 0800 då vi väntar in en båt lastad med ved. Sedan lär det nog fortsätta dag ut och dag in i ungefär samma tempo.

Påfallande många av de fartyg som trafikerar här är har egentligen inte något här att göra vintertid. Kör man rätt fram så är det inte några problem med lite is. Men skall man ta sig till kaj med hjälp av en "thruster" som är obetydligt starkare än en vanlig värmefläkt så blir aldrig så lite obruten is ett oöverstigligt hinder.

Vid jämförelse med noteringarna från förra året så kan man konstatera att situationen i år per den 18. December är jämförbar med situationen av den 8.Februari i våras. Och prognoserna lovar bra med kyla i vart fall in på det nya året. Samt Ostlig vind närmaste tiden vilket gör att isen inte sticker ut på Bottenhavet. Dessutom är vattentempen betydligt lägre än de senaste åren.

Vilket i sin tur gör att Donkeyman som hade tänkt sig en behaglig treveckorsferie över Jul- och Nyår måste tänka om. Här blir det helt enkelt körning. Helg som vardag. Och Juleferien går rätt i dass. Men "so what"... Det är långt ifrån första gången.

Läs även andra bloggares åsikter om sjöfart, västernorrland, örnsköldsvik

Galamiddag

Nu är Nobelfirandet över. Och det skapades ytterligare en god Norgeshistoria. Skall man tro tidningarna så fanns det inte utrymme på den Norska Nobelmiddagen för Storting och Regering. Därför att sponsorerna tog så mycket plats. Många i regeringen och en god del andra "honoratiores" som ingår i det så kallade "protokollet" blev helt enkelt inte inbjudna. I stället fyllde man salen med diverse näringslivsfolk och deras respektive (=hustrur).

I Sverige är man mer konservativa. Här är "protokollet" en synnerligen viktig ting som har stor betydelse. Och den Svenska Nobelmiddagen i Stockholms Stadshus har status som världens absolut högst rankade Galamiddag. Bordsplaceringen och vilka som inbjuds är en hel vetenskap. Liksom formerna under middagen. Vi har bland annat fått läsa i tidningarna att Prinsessans Daniel inte inviterades därför att han har njurproblem. Och "protokollet" tillåter inte att man går ut och "lättar på trycket" under själva middagen.

Men då drar sig Donkeyman till minnes en episod från livets teater. Vi snackar om si så där 1974 eller något liknande. Den unge Donkeyman gick då på Sjöbefälsskolan i Stockholm och hyrde tillsammans med sin bäste kompis Micke en fyra i ett höghus i Solna. Donkeyman läste till Sjöingenjör och Micke till Sjökapten. Och bägge var unga och såg till att ha en härlig och festlig ungdomstid.

Donkeyman var ordförande i elevkåren. Som var ansluten till Stockholms Förenade Studentkårer. Så vi var lite då och då på större fester arrangerade av "Handels", "Teknis" och de andra. Så hör det till saken att Micke var en festprisse av stora mått med en viss fallenhet för "fiiina salonger".

Efter ett större rangel ute på byen satt vi hemma och coolade ned med en lämplig drink. Varvid Micke undrade: "Du som är kårordförande - kan inte du fixa in mig på Nobelfesten?" Och frågan var inte helt otänkbar. Därför att varje år ställer ju studentkårerna upp med fanbärare och folk som bildar häck vid prisutdelningen på Konserthuset och som sedan får gå på Nobelfesten. För att representera den nya generationens forskare och snillen.

Alltnog. Detta var ett högt efterfrågat hedersuppdrag men jag tog saken utifrån den vinkeln att Sjöbefälsskolan aldrig hade bett om att få bli representerade. Trots att vi var äldre än de flesta andra högskolorna i Stockholm. Så efter lite stilla diplomati kunde de inte neka oss en plats. Som givetvis gick till Micke.

Och Micke ställde upp i "Pingvinsvid" hållandes en Svensk flagga på scenen i Konserthuset. Och bildade häck i trappan på Stadshuset innan han gick till bords på Nobelfesten. Där han upptäckte att var gång glaset var tomt gled det upp en vitrock och fyllde på. Något en fattig och törstig student inte tackar nej till. Och när den formella middagen var över öppnade sig paradiset i form av fri groggning. Vilket Micke hakade på.

Men även blivande sjökaptener blir fulla av allt för mycket på allt för kort tid så plötsligt kände Micke att golvet började gunga. Och i samma ögonblick visar sig den Svenska organisationsförmågan. Plötsligt dök två handfasta men diskreta herrar upp på vardera sidan av Micke och förde honom ut ur lokalen. Innan han ens hann tänka så mycket som "flasklock". Så placerades han i en vräkig limousine som körde honom hem. Fritt och franko. Det var uppenbarligen en väl inplanerad procedur för att "rensa lokalen" från dem som möjligen hade fått lite för mycket.

Så resten av livet (han drog dess värre en nitlott och dog allt för ung i cancer) kunde Micke säga åt alla stadens utkastare att "Jag har fan ta mig blivit utkastad från mycket finare sjapp än det här". Med rätta eftersom han faktiskt hade åkt ut från världens flongaste galamiddag.

Läs även andra bloggares åsikter om nobelfesten, galamiddag, dörrvakter

Ett pris

I dag är Oslo en belägrad stad. Trafikavstängningar, kravallstaket, betonggrisar, poliser, väktare, människoätande hundar, hästar, preventiva arrestationer. Allt för att säkerställa att Nobels fredspris kan överlämnas till Barrack Obama utan störningar.

Hela säkerhetsuppbådet påstås kosta 120 millar av skattebetalarnas pengar. I ett land som är så fattigt att man måste dra in på skola, socialvård, sjukvård, äldrevård och en massa andra förmåner som folk har vant sig vid. Hela grejan är en god Norgeshistoria från början till slut.

Donkeyman tycker inte att Obama på något sätt har förtjänat Fredspriset. Han har hållit ett antal eldiga tal där han har lovat en massa. Men sedan har det inte blivit mer. Obama är en fantastiskt god talare vilket är unikt i en värld där retorikens urgamla konst har fallit i glömska. Men problemet är att han inte har genomfört ett sk*****t av allt som han har lovat. Däremot har han i många fall gjort tvärtom.

Men eftersom Obama är en lovande talare, dvs han lovar och lovar utan att något händer så finns det också en chans för Donkeyman. Donkeyman är nämligen en lovande författare. Han lovar och lovar att leverera manuskript, men det är lite si som så med genomförandet.

Med hänvisning till Obamas pris så kräver härmed Donkeyman att få Nobelpriset i litteratur. Donkeyman lovar nämligen här och nu att producera en mästerlig roman - någon gång i framtiden. I övrigt fyller Donkeyman alla kriterier för litteraturpriset. Han är inte Politiskt Korrekt, han är en bohemtyp och sist men allra viktigast - Donkeyman är totalt okänd. Alltså förväntar sig Donkeyman en rejäl kassapåfyllning i December nästa år. Samt ett juste diplom att hänga på väggen. Och det behövs inte någon armé av säkerhetsexperter för att organisera prisöverlämningen.

Fanns det inte någon annan värdig pristagare så borde man hellre ha avstått från att dela ut priset i år. Det har gjorts tidigare vid flera tillfällen.

Visst har det varit många kontroversiella pristagare även tidigare och visst har priset många gånger delats ut som belöning för sociala framsteg i stället för som belöning för rena fredsinsatser. Men det finns också många värdiga pristagare genom åren. Donkeyman vill påminna om några:

- Ahtisaari fick priset förra året. Presentation torde vara onödig. Men han har i vart fall gjort något.

- Arafat, Peres och Rabin delade priset för att ha visat osedvanligt personligt mod. Visserligen misslyckades deras initiativ men de gick emot en stor del av sin befolkning genom att försöka sträcka sig mycket längre än tidigare. Det kostade också en av dem livet.

- Mandela och de Klerk. Mandela är en av förra seklets mest fantastiska personer men det var de Klerk som möjliggjorde förändringen i Sydafrika genom att gå tvärs emot sitt parti och göra det som måste göras.

- Gorbatjov var den som möjliggjorde Sovjetunionens och järnridåns fall. Först genom att mildra diktaturen och sedan genom att låta soldaterna vara kvar i kasernerna i stället för att gå ut på gatorna och stoppa folkets uppror.

Men det finns många fler.

Obama har hittills inte visat ett dugg annat än att han är en förb*** god talare.

Läs även andra bloggares åsikter om fredspriset, nobelpriset, obama, barack obama, usa

The Damned Utd

Donkeyman tar sig här friheten att kopiera in den senaste artikeln från sin sportsblogg "Bandyoten" även på "Nordens Paris". Detta därför att den här boken är så bra att den förtjänar att spridas även utanför "sportfånarnas" värld.

David Peace
The Damned Utd
Faber and Faber, London 2006
Paperback, ISBN 978-0-571-22433-3

Donkeyman har läst en bok som har fått honom i hundra. Han var faktiskt tvungen att läsa boken två gånger i rad för att smälta den. Och det utan tvivel den absolut bästa idrottsroman som han någonsin har läst.

Boken handlar om en av den Brittiska fotbollens stora legender. En person som samtidigt ansågs som genial och som ofattbart provocerande och kontroversiell.

Vi får följa Brian Clough, legendarisk klubbmanager genom första delen av hans karriär. Vi får vara med över allt, styrelsens rum, omklädningsrummet, lagledarbänken, träningsfältet, signerandet av nya spelare. Och vi får lära känna Clough, hur han tänkte och hur han var. Fast i romanens form.

Självfallet har boken blivit kritiserad av en del av dem "som var med". Men den har också blivit rosad av kritikerna. Och filmatiserad. Märkligt nog är den inte översatt till Svenska trots det stora intresset för Engelsk fotboll här i landet. Men samtidigt är den nog svår att översätta. Var hittar man en översättare som har fotbollens själ i kroppen och som kan formulera Engelsk dialekt till modern Svenska ?

Vi får inte bara följa med Clough. Vi får också lära känna hans partner och vapendragare genom (nästan) hela managerkarriären Peter Taylor. Det sägs - vilket också framgår av boken - att det var Taylor som fann talangerna som Clough sedan formade till toppspelare. Och att det var Clough som inspirerade och motiverade laget medan Taylor stod för det mesta av det trista planerandet och den dagliga driften.

Som en av två parallella handlingar får vi följa paret Clough / Taylor genom karriären: De började med att lyfta Hartlepool till höjder klubben aldrig hade nått tidigare. Sedan tog de över Derby County, drog upp klubben i högsta serien, vann denna och gick till semifinal i Europacupen. Innan Cloughs attityd och självständighet blev för mycket och paret fick sparken. Och kom till Brighton där de inte gjorde någon större lycka.

Den andra parallella handlingen som är bokens huvudspår handlar om Cloughs 44 dagar som manager i Leeds United. Klubben som då var bäst i England och bäst i Europa. Där han tog över efter sin värsta konkurrent Don Revie, som hade byggt upp laget genom många år. Skuggan efter Revie fanns hela tiden kvar och Clough lyckades aldrig göra Leeds till "sitt" lag. Samtidigt får vi följa hans saknad över Peter Taylor som inte följde med till Leeds.

Slutligen fick Clough sparken i Leeds och blev utköpt från sitt kontrakt för en för den tiden helt astronomisk summa.

Vi som är fotbollsintresserade vet att paret Clough / Taylor förenades snart igen. Då i Nottingham Forest. En klubb som de förde upp till högsta serien och som de vann Europacupen två gånger med. En klubb som Clough stannade hos i 18 år. Och vi som har läst boken förvånar oss inte över att Clough faktiskt söp ihjäl sig. Mannen som misslyckades i Leeds står i dag staty i andra städer och har fått gator uppkallade efter sig.

Boken ger en trovärdig skildring från insidan av Engelsk fotboll på den tiden som det stora intresset för denna byggdes upp i Sverige genom lördagens tipsmatcher. Samtidigt skildrar den en tid som är förbi. En aldrig så genial manager, typ Mourinho, har inte en nubbechans att ta över en klubb i the Championship och bygga upp ett lag som vinner Premier League och Europacupen på några få år. Därför att i dag är det i än större grad de ekonomiska resurserna som gäller och inte något annat.

Donkeyman rekommenderar den här boken till alla som har något litet intresse av Engelsk fotboll. Och om den inte kommer i Svensk översättning inom kort så vete fanen om inte Donkeyman själv känner sig manad att göra en insats.

Läs även andra bloggares åsikter om fotboll, premier league, derby, leeds, nottingham, böcker

Dalern

Skall man diskutera den Amerikanska statsskulden så måste man tänka i trillioner eller billioner, beroende på vilket språk man väljer. Men eftersom Donkeyman skriver på Svenska i den här bloggen så snacker vi alltså om billioner.

Amerikaner och Europeer har nämligen lite olika namn på de riktigt stora talen. Detta innebär att det som en Amerikan kallar för en trillion är vad vi kallar en billion. Eller tusen milliarder. Eller en million millioner. Det vill säga en etta med tolv nollor efter sig.

Det finns en Internetsite som heter US Debt Clock. Där kan man studera en hel del intressanta tal när det gäller det Amerikanska samhället. Källa är i det här fallet "US Treasury", vilket väl närmast kan översättas med det Amerikanska Finansdepartementet. Och det bör ju vara trovärdigt.

Här finner man bland annat att utestående den totala Federala skulden utgör 12 billioner dollar. Det vill säga 12.000.000.000.000 dollar. Utslaget på befolkningen gör det 39.178 dollar per person. Eller 110.972 dollar per skattebetalare.

Man finner också att den totala Amerikanska skuldsättningen (dvs summan av skulder hos hushåll, företag, finansinstitut, kommuner, delstater och den federala regeringen) utgör i underkant på 60 billioner dollar. Det vill säga 60.000.000.000.000 dollar. Vilket utslaget på befolkningen utgör 186.000 dollar per person. ( En intressant detalj som inte framkommer här är att 75% av den här skulden har skapats under de senaste 20 åren ).

Vidare kan man se att USA i år är på väg mot ett budgetunderskott på 1,5 billioner dollar.

Självfallet finns det inte en chans att den här skuldsättningen kan komma att betalas. Utlandsskulden är ungefär 44% av den totala skulden. Det finns redan länder som har slutat att köpa Amerikanska obligationer. Bland annat Ryssland och Indien som i stället köper på sig stora mängder med guld. Men många länder har stora delar av sina tillgångar i form av Amerikanska fordringar. I dollar. Vilket innebär att varje gång dollarkursen faller så kommer de att förlora tillgångar.

Enligt den Amerikanska ekonomen Peter Stansbery (som är känd för att vara en av de få som i detalj har förutsett alla tråkigheter som inträffat under de senaste åren) så förfaller ungefär 2 billioner av statsskulden till betalning under 2010. Lägger man budgetunderskottet på 1,5 billioner till detta så måste USA finansiera 3,5 billioner dollar nästa år. Det är i runda slängar 30 % av hela bruttonationalprodukten som kommer att bli lite över 13 billioner dollar.

Det finns i grunden bara en möjlighet för USA att klara av sina kortsiktiga åtaganden. Nämligen att starta sedelpressarna. Vilket kommer att försämra dollarns värde. Vilket kommer att försämra värdet på alla fordringar mot USA. Vilket kommer att göra att utlandet blir mindre och mindre benägna att låna ut pengar till USA.

Detta är en parallell till VietNamkriget. Har ni funderat på vem som betalade för det. Det var inte de Amerikanska skattebetalarna. Därför att då hade det aldrig blivit något VietNamkrig. De som betalade var alla de som hade fordringar i dollar. Som plötsligt upptäckte att de hade bortåt 50% mindre att hämta än vad de lånat ut. Och detta inkluderade de flesta fattiga länder i världen och i Sydamerika. Länder som Brasilien, Chile och Korea har all anledning att darra i knävecken i dessa tider.

Donkeyman åkte också på en blåsning den gången. Han satt med en rejäl stapel med sköna, härliga "greenbacks" som var intjänade ute på de stora haven. När plötsligt dalern gjorde ett skutt nedöver. Så Donkeyman förlorade 40% av sina tillgångar i stort sett över natten. Sedan den dagen har han varit väldigt misstänksam mot alla former av valutarörelser. Därför att Donkeyman kände inte alls för att finansiera USA:s krigföring i VietNam. Han tyckte att de Amerikanska skattebetalarna skulle betala USA:s krig. Så kunde Donkeyman dricka öl för sina pengar.

Så kan vi börja fundera på - vad händer om dollarn verkligen kommer att rasa. Ekonomer har förutspått dollarfall i många år nu. Och visst har den sakta glidit nedöver. Men viljan till att acceptera Amerikanska lån måste rimligen minska radikalt. Då återstår sedelpressen som enda alternativ för att hålla jippot gående "over there". Det finns ekonomer som påstår att dollarn i realiteten bara är värd några få cent.

Detta är vad Donkeyman kallar för en katastrofteori. Som är betydligt mer handfast och kortsiktig än till exempel den globala uppvärmningen, year 2000-bug, ozonhålet eller någon annan av alla de katastrofer som mänskligheten skall drabbas av. En sak är säker. Donkeyman tänker inte sitta på någon stapel med "greenbacks" eller ha inkomster i dollar i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om usa, finanskrisen, dollar

En helg på hösten

De senaste veckorna har vädret visat sig från sin allra tristaste sida här i Västernorrland. Fem plusgrader och mer eller mindre oavbrutet regn. Tidvis har regntjockan legat så tung att måsarna har kunnat promenera på den. Och därmed sluppit att flyga.

Skogsindustrin har stora problem med råvara därför att skogsbilvägarna inte går att köra på längre. Det är bara bottenlös lera. Sågverk har redan fått slå igen och ännu fler håller på att göra slut på det sista av råvaran.

Och Donkeyman sitter på sin isbrytande bogserbåt och väntar på höststormar och vinter. Men ingendera verkar inträffa. Knappt en vindpust kan märkas. I går var han inne i stan och handlade. Han fyllde sin "kärringvagn" med god mat och gott dricka. Samt lite annat smått och gott. Ja, kära läsare ni läste rätt. Donkeyman har numera en chic röd shoppingvagn som han drar efter sig när han handlar. För att bespara den gamla kroppen från att bära tunga varupåsar.

Byturen avslutades med besök på Centrumbaren och så på O'Learys innan bussen gick tillbaka till världens ände där han väntar på höststormar och isläggning.

Och nu sitter han och väntar på att klockan skall bli så mycket att det är dags att åka in till stan igen. För nu är det hockeymatch. MoDo mot Rögle. Och det blir ett historiskt evenemang. Det har ju gått uselt för MoDo hela hösten. En från början tunn trupp har blivit ännu tunnare genom en ofattbart lång skadelista. Och så kom den gamle Canadensiske hjälten Dan Hinote tillbaka för någon vecka sedan. Spelade två matcher och visade att han är dj****t bra. Tror ni inte att han också åkte på en flerveckorsskada i torsdags .....

Men nu gör "the old boys" comeback. I kväll kommer tre levande legender in i laget. Peter Forsberg, Niklas Sundström och Marcus Näslund gör alla tre comeback. "Foppa", "Susse" och "Mackan" är inte vilka som helst kan jag berätta för mina Norska läsare. Tillsammans har de här tre herrarna 2572 NHL-matcher. De har vunnit Stanley Cup, de har vunnit VM, de har vunnit OS-guld. Det finns inte något de inte har vunnit.

Så nu vore det väl själva f*****n om inte laget blev bättre.

Och Arenan är utsåld. Och supporterklubben "Lumberjacks" har uppladdning på "Harrys" hela eftermiddagen. Med 500 plåtar bokade. Sjappet är fullspikat.

Och Donkeyman skall övervara evenemanget. På Sektion 204, Rad 7, Plats 2. Några få meter från närmaste Sportsbaren.

Och med tanke på TIL:s ekonomiska problem. Även MoDo har fått ekonomiska problem. Men vad händer. Sju spelare kommer med en mångmiljongåva. Två proffs i Canada köper upp matchbiljetter och restaurangplatser för resten av säsongen att dela ut bland sjuka barn. Sponsorerna förstärker sina åtaganden. Nya sponsorer skyndar till. "Foppa" och "Mackan" meddelar att de inte skall ha betalt för att spela. (De har bägge varit erbjudna 25 millar för att lira i NHL i vinter).

Det är detta som är "The Heart of Hockey".

Läs även andra bloggares åsikter om hockey, modo

Stick iväg, Jack

Jan Kotschack
Stick iväg, Jack
Premium Förlag (2009)
ISBN 978-91-89136-51-9

Radio Nord & Radio Syd
Riverside - Records
DVD - 2 st

Donkeyman minns mycket väl natten mellan den 30.Juni och 1.Juli 1962. Det var den natten som Radio Nord tystnade. Då hade äntligen "Betongsossarna" efter nästan två års kamp lyckats slå ihjäl radiostationen. Och den unge Donkeyman svor dyrt och heligt på att han aldrig skulle rösta på Sossar eller Centern i hela sitt liv. Ett löfte som han har hållit.

För nästan ett år sedan skrev Donkeyman en lång artikel som förklarade stämningen som rådde när Radio Nord tystnade. Den som vill ha en liten intro bör läsa detta:
Tidigare artikel om Radio Nord

Nu har sonen till mannen bakom Radio Nord, Jack Kotschack, gått igenom kvarlämnade papper, souvenirer och annat och producerat en helt fantastisk bok. Jan Kotschack är journalist till yrket - och det märks. Han har inte bara gått igenom papirerna, han har genomfört ett särdeles omfattande research under flera år. Och detta är det ultimata verket, inte bara om Radio Nord utan också om den tidsanda som rådde. Underrubriken säger det mesta: "Historien om Radio Nord, en älskad och oönskad station och om ett annat Sverige.

Boken är genomarbetad, välgjord, omfattande, saklig och inte så känslosam som den kunde ha blivit. Den innehåller ett omfattande bildmaterial samt en DVD.

Den beskriver inte bara spelet bakom kullisserna från första dagen och fram till stationen mördades. Den maritimt intresserade får inblick i alla de vedermödor som genomgicks för att få fartyget på plats - och för att hålla det kvar på plats. Men samtidigt visar den vilken enorm naivitet som männen bakom stationen hade. Man skall driva en radiostation på ett fartyg. Man har erfarenhet från kommersiell radio, man har ekonomisk kunskap, man har gründern. Men man är totalt renons på maritim kunskap och totalt renons på kunskap om radioteknik. Vilket kostade dyrt.

Författaren sätter in stationen i dess historiska sammanhang. Han påpekar att 50-talet egentligen pågick till mitten av 60-talet. Och att 60-talet sedan pågick till början av 80-talet. Donkeyman håller med. Det var två helt olika epoker. Men 50-talet var "Betongsossarnas" tidevarv (Donkeymans eget uttryck - inte Kotschacks). Det var en tidsålder när socialdemokratin hade skapat folkhemmet. Men man nöjde sig inte med det materiella, man ville (i bästa välmening) bestämma hur folk skulle organisera sina liv. Och de visste bättre än "vanligt folk". Medan 60-talet blev den tidsålder när kampen för ett annorlunda samhälle pågick och kröntes med slutlig framgång runt 1980.

Efter Rock'n Roll blev Radio Nord nästa lilla attacken mot tidsandan. Snart skulle det komma Långt hår, P-piller, Pop, Almstriden, Husockupationer, Studentuppror, VietNamdemonstrationer och mycket annat.

"Betongsossarna" övervägde både störsändare och kapning av fartyget men stannade vid att med mycket betänkliga medel genomdriva en lagstiftning som satte stopp för Radio Nord. När Jan Stenbäck etablerade TV3 25 år senare övervägde man lagstiftning mot parabolantenner. Men den gången pågick "Rosornas Krig" som med tiden gav Göran Persson och hans falang makten inom partiet. En ny tid stod för dörren. Även Socialdemokratin kunde reformeras. Men Jack Kotschack var pionjären som var 25 år före sin tid.

Radio Nord kom mellan "Rock och Pop", dvs rocken höll på att klinga av och rockkungarna hade förlorat i popularitet men det var före Beatles och popen. Något som återspeglas av den dubbel-CD som kommit ut samtidigt med boken. En CD som också innehåller en stor samling av de gamla "jinglarna" och reklaminslagen. En ren nostalgitripp för en gammal gubbe alltså.

Donkeyman vill påstå att Boken och CD:n är det bästa han har upplevt på mycket länge.

En yngre generation förstår säkert inte boktiteln. "Stick iväg, Jack" var Monica Zetterlunds storschlager som toppade "Top Tio" listan sista natten som Radio Nord sände.

Vill man fördjupa sig ytterligare så är dessa länkar bra att läsa:
RadioNord-story samt Om Radio Nord

Läs även andra bloggares åsikter om radio nord, socialdemokraterna, nostalgi, böcker

Lovande

Åter har jag fått ett par e-mail från läsare som väntar sig ett nytt inlägg. Och Donkeyman är som vanligt en av landets mest lovande författare. Han lovar och lovar men inget blir skrivet.

Men den här gången har Donkeyman giltiga skäl. Han håller på att läsa en bok som han tänker recensera på Nordens Paris. Den kom med posten från Internetbokhandeln i tisdags och det är en tjock rackare. Med massor av häftiga bilder. Och den är in i h*****e bra. Så Donkeyman måste läsa om och om igen. Därför att boken skildrar något som Donkeyman har starka personliga minnen från.

Normalt sett är Donkeyman en blixtsnabb slukare av textmassa. Men när han läser något som verkligen är bra och som engagerar honom tar det tid. Fast det är långt mellan gångerna. Status just nu är att han har klämt drygt 300 av 450 sidor. Så det blir inlägg i morgon kväll eller på söndag.

Men i väntan på det föreslår Donkeyman att hans trogna läsare surfar in på Donkeymans Sportsblog www.bandyoten.blogspot.com och läser det senaste inlägget. Det är en matchrapport från torsdagens match mellan MoDo och Luleå. Som blev en fantastisk upplevelse. Med "Frälsaren" Foppa på plats. Och där Donkeyman drar en parallell till ett Tromsø som inte finns längre.

Banana Split

Kära läsare - har ni hört om Jeffrey Bernard. Donkeyman som lider av kraftfull Anglofobi har gjort det. Och den som vill veta mer bör läsa Johan Hakelius berömvärda bok "Döda Vita Män" som just har kommit ut. Som innehåller ett antal porträtt av några excentriska Engelsmän från förra seklet.

Jeffrey Bernard föddes 1934 och upptäckte Soho runt 1950. Samma Soho som Donkeyman upptäckte i början av 1960-talet som (alltför) ung studerande på språkresa till England. Soho var den gången en del av London som var en form av fristad med andra normer än resten av landet. Här fanns inte bara pubar i mängd. När de höll stängt fanns det en massa klubbar som serverade drinkar. Och där fanns en mängd annat som inte konvenansen tillät. Det var en fristad för horor, småtjuvar, konstnärer, bohemer och alkoholister. Som flöt runt mellan distriktets barer, klubbar, restauranger och andra mer eller mindre ljusskygga verksamheter.

Jeffrey Bernard levde hela sitt vuxna liv i Soho och blev med tiden en av den Brittiska pressens mest hyllade kolumnister. Hans spalt i "Spectator" skildrade allt och intet i stadsdelen.

Och Bernard tvingades uppleva den moderna tiden. När barer och restauranger förvandlades till porrbutiker och turistfällor med skyhöga priser. När de "franska flickorna" konkurrerades ut av massageinstitut och "peep-shows". När konstnärer, poeter, artister och bohemer ersattes av utländska (väl betalande) turister. Något som pågick till dess att hyrorna till och med blev för höga för porrklubbarna. Som då ersattes med betydligt mer flonga verksamheter av mer "seriös" och lyxig natur.

Till slut blev kolumnisten Jeffrey Bernard själv till en turistattraktion. Den siste Soho-bohemen. Som skildrades i både bok och film. Turister kom till hans stamlokus "Coach and Horses" bara för att titta på honom.

När hans värld hade försvunnit tog han slutligen livet av sig. På ett mycket raffinerat sätt. Eftersom han hade njursvikt och gick på dialys fick han reda på att stort intag av kalium säkert ledde till döden. Varefter han startade ett stort intag av bananer och choklad. Och skrev en krönika om saken under rubriken "Banana split". Det tog honom 10 dagar och efter 50 år i sitt älskade Soho dog Jeffrey Barnard år 1997.

Men han slapp uppleva förvandlingen av sin stampub "Coach and Horses". Den ägde inte rum förrän ägaren gick i pension 79 år gammal år 2006. Och de nya ägarna införde både rökförbud och började servera ätbar mat. I huvudsak till turister.

Donkeyman har också - precis som de flesta andra - upplevt hur hans älskade fristad förvandlas till något helt annat. Två gånger. Som 15-åring började han jobba i Waxholmsbolaget i mitten av 1960-talet. Och staden Waxholm var centrum i Stockholms skärgård. Med sjapp, butiker och livsstil som färgades av det klassiska skärgårdslivet. Donkeyman flyttade dit när han flyttade hemifrån. Och trivdes varenda dag.

Men nya tider stod för dörren. De gamla butikerna, hantverkarna, fiskarna och sjappen försvann och staden förvandlades till en förort till Stockholm. Eller snarare till en sovstad åt Stockholm. Krogen Strand köptes av Åke Söderqvist som var en lyxkrögare i huvudstaden. Och blev till ett lyxsjapp åt Stockholmare. Samma publik som frekventerade hans ställe i Kungsan: "Victoria".

Donkeyman minns mycket väl när bröderna Hellberg från Blidö, ett par respektabla herrar i 60-årsålern, plötsligt inte fick inte fick komma in på Strand och vänta på ångbåten hem. Och när Bengan Granberg, bogserbåtsskeppare i Transportbolaget, en dag inte var välkommen att ta sin eftermiddagsgrogg där inne. Något han gjort var ledig dag i hela sitt vuxna liv.

Sedan flydde även Donkeyman. Och efter en snirklande krokig väg som gick genom flera trivsamma utländer hamnade han i Tromsø. Här fann Donkeyman igen det gamla Waxholm - fast mycket större. Och det blev kärlek vid första ögonkastet. Här landade Donkeyman i mitten på 1980-talet och har blivit kvar sedan dess.

MEN - Tromsø har förändrats. Den moderna tiden har hunnit i kapp Donkeyman även här. Sjöfolket, Fiskarna, Bönderna, Arbetarna och de andra som färgade staden har försvunnit. Och ersatts av perfekta människor som jobbar i offentlig sektor och administration. Merparten av sjappen har blivit dåliga kopior på det som förekommer runt Stureplan eller i centrala Oslo. Folk tänker och talar också i den andan. Och förstår över huvud taget inte det gamla.

Medan Donkeyman upplever ett "deja vue". Men han visste att så här skulle det gå. Han trodde att han skulle få 10 goda år i Tromsø, sedan skulle det vara slut. Men han fick nästan 20. Plus en nedtrappningsfas på ytterligare 5-6 år. Men nu är det slut - efter nästan 25 år. Donkeyman har inte något här att göra längre. Tromsø har inte något som helst unikt annat än det geografiska läget. Och då finns det inte längre något skäl att bo kvar vid världens ände.

Sedan hjälper det till att hustrun är död och att nästan hela den nära umgängeskretsen har gått samma väg under de senaste 5-6 åren. Plötsligt har Donkeyman en massa gravar att besöka. Och mimra över gamla goda vänner och det som varit.

Donkeyman vet inte vad han skall ta sig till i framtiden. Men så färglöst som Tromsø nu har blivit så kan han lika gärna bo där det är lite billigare att leva. Och lite närmare till allt.

Så medan Donkeyman funderar på vad han skall göra när han blir stor spisar han "Banana Split" och tänker på Jeffrey Bernard som också upplevde att hans älskade hembygd förvandlades till något helt annat. Men skillnaden är att Donkeyman inte lider av njursvikt så han tål bananer. Och att Jeffrey Bernard var en genial krönikör medan Donkeyman är en medioker bloggare.

Läs även andra bloggares åsikter om utveckling, förändring, samhälle

+++++++
Läs vad Donkeyman tycker om sport på www.bandyoten.blogspot.com

Minnet av en Mur

Donkeyman var många gånger i Östblocket under "the good old days". Det var besök på jobbets vägnar i både DDR, Polen och Sovjetunionen. Toppat med några turistresor. Bland annat till badorter vid Svarta Havet. Och Donkeyman minns mycket väl "den skarpa" Berlinmuren och de bildliga murar som restes överallt utmed järnridån.

Revolution
All utveckling sker i trappstegsform och åren 1968 - 1989 innebar ett jättesteg i Europas utveckling. Det började med ungdomsrevolt och slutade med murens fall. Här kan vi tala om en revolution i en av detta missbrukade ords riktiga betydelser. Under den perioden kom förändringen nerifrån. Makthavarna i alla Europas länder tvingades till reform efter reform. Resultatet och tidslinjen var olika på olika platser men trenderna var de samma. Och kulmen kom med murens fall den gången för 20 år sedan.

Men revolutionen slutar inte där. Den har bara tagit andra former. Efter 1989 har -68-orna blivit makthavare nästan överallt. Och fortsätter att förändra Europa fast den här gången sker det uppifrån. Nu sker det i form av organiserad utveckling. Där EU har blivit kraften som har utfört det som vi bara drömde om tidigare.

Sedan muren föll har vi fått ett enat Europa. Och alla parter tjänar på det i det långa loppet. Den som år 1968 hade påstått att något sådant skulle ske hade blivit idiotförklarad. Och försetts med en skjorta med löjligt långa ärmar som bundits samman bakom ryggen. Så hade han/hon blivit förd till Beckis, Långbro eller annan lämplig institution för behandling.

Hedra rätt person
Donkeyman anser att det finns en person som har betytt mer för det stora steg som skedde år 1989 än någon annan. En person som i folks allmänna medvetande inte fått tillräcklig kred för just detta och som borde hedras en dag som denna. Han tänker på Michail Gorbatjov.

Gorbie tog över som generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistparti år 1985. Han efterträdde en lång radda med "hårdingar" som tillvaratog en historia ända från Lenin och Stalins dagar. Och Gorbie förväntades fortsätta i samma anda. Men nästan omgående satte han i gång med reformarbete.

Vi minns alla "glasnost" (öppenhet) och "perestroika" (förändring) och hur förvånade vi var när detta inträffade. Målsättningen var en långtgående förändring av Sovjetunionen och Gorbie drömde nog om ett moderniserat Sovjetsamhälle där Partiet fortfarande styrde utvecklingen.

Att han släppte loss en flodvåg som skulle dränka hela det gamla Sovjetimperiet var det ännu inte någon som förstod. Vare sig Gorbatjov eller någon annan.

Protester från folket var i och för sig inte något nytt år 1989. Donkeyman minns mycket väl Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Polen 1981. Det som var nytt år 1989 var att Gorbatjov såg till att folk kunde gå ut på gatorna och protestera utan att bli skjutna av armé och polis. Och då försvann alla hämningar. Inom några få månader så föll hela Sovjetunionen samman. Östblocket smälte ned och kommunismen i dess Sovjetiska form blev historia.

När Gorbatjov fick fredspriset år 1990 hade han verkligen gjort något. Han hade förändrat en halv värld. Till skillnad från Obama år 2009 som i väl hållna tal säger att han skall göra något. Men som till dags dato inte har uträttat ett sk*****t av det han lovat. Men år 2009 får man Nobelpris för vad man säger att man skall göra. År 1990 fick man det för något man hade gjort. (Utan att säga något i förväg för då hade Gorbie aldrig fått jobbet.)

Murkramare
När vi nu kommer in på Obama så kan man filosofera kring muren på ett annat sätt också. Berlinmuren förkastas i dag av de allra flesta. Men för 25 år sedan hade muren eller i vart fall regimerna bortom muren många advokater i Sverige.

På senare tid har Jan Myrdal och andra som kramade Pol Pot och andra diktatorer fått genomgå minst sagt kritisk granskning i media. Men Donkeyman är tillräckligt gammal för att minnas att det till skillnad mot Pol Pot inte bara var den yttersta vänstern som såg positivt på DDR och Östblocket. En stor del av det Svenska etablissemanget, till exempel långt in i de Socialdemokratiska leden såg det som ytterst väsentligt att hålla sig väl med just de här regimerna. Ett ställningstagande som man gärna glömmer bort i dag.

Nya murar
Men intet nytt under solen. Man bygger nya murar i dagens samhälle. Utan att det Svenska etablissemanget reagerar nämvärt. I Palestina håller staten Israel på att mura in hela det Palestinska folket i några få ghettoliknande områden. Bakom en mur som i allt väsentligt påminner om Berlinmuren. Och man behandlar Palestinierna på ett sätt som Afrikaaners i Sydafrika aldrig skulle ha drömt om att behandla "non-whites" under Apartheidtiden. Med målsättningen att de skall ge sig av så att hela det Bibliska Kanaans land blir en rasren Judisk stat. Och stora delar av det Svenska etablissemanget tycker det är helt ok.

Donkeyman tror att om 20 år så kommer merparten av dem som i dag stödjer Israels mur och Israels etniska rensning att hålla käft om den saken. Precis som de som stödde Berlinmuren eller Pol Pot inte heller vill bli påminda om sina gamla ställningstaganden.

Årets nyblivne Nobelpristagare tar inte heller avstånd från den Israeliska muren. Eller den etniska rensningen därstädes. Fast han har makt att stoppa det hela. Men det är viktigare att bli omvald nästa gång. Å andra sidan bygger han en alldeles egen mur för att hålla Mexikaner och andra Degos utanför USA.

Gorbatjov tog aldrig några sådana personliga hänsyn. Han genomförde det som måste göras trots att det drabbade honom själv som person. Han fick sitta i sex år vid makten och upplevde under den tiden både en militärkupp och att Boris Jeltsin blev vald till president. Han har inte lämnats någon större heder i efterhand och allra minst på hemmaplan. Bortsett från just 1990. Efteråt har han ställt upp som partiledare för Rysslands Socialdemokratiska Parti utan nämvärd framgång.

Men vi får aldrig glömma att det var Gorbatjov som gjorde det hela möjligt.

Läs även andra bloggares åsikter om berlinmuren, sovjetunionen, gorbatjov, israel, palestina, fredspriset

Norska valet (5) - Regeringen och framtiden

Donkeyman har varit på Stockholmsresa över helgen med flera intressanta upplevelser. Hammarby - Broberg i Bandy, Vin och Sprithistoriska Museet, Nostalgitur på jakt efter gamla jaktmarker, Krogtur med vänner och skärgårdstur fram och tillbaka till Rödlöga. Nu är han åter på plats och avslutar sin lilla artikelserie om Norsk politik och det Norska valet.

Regeringen
Det röd/gröna projektet har nu vunnit två val i rad. Visserligen med minsta möjliga marginal men oppositionen får inte några stilpoäng i politiken. Antingen vinner man eller så förlorar man valet. Därmed har det också bildats en ny röd/grön regering.

Det mest signifikanta är att en god gammal sosse har övertagit som finansminister efter Kristin Halvorsen från SV. Många menar att SV just har förlorat mycket på att i princip administrera en socialdemokratisk politik. Fru Halvorsen har nog gjort ett gott hantverk som chef för departementet men politiskt har det säkert legat SV i fatet.

Bjarne Håkon Hansen lämnade plötsligt politiken. Något som Donkeyman tycker är tråkigt. Därför att han höll på med ett otroligt viktigt projekt kring att få ned kostnaderna för hälsovården. Man har nämligen en galloperande kostnadsutveckling i det departementet. På sju år har kostnaderna fördubblats. Utan att "vanligt folk" märker någon som helst förbättring, utvecklingen har snarare gått andra vägen. Det vore tråkigt för skattebetalarna om hans projekt avstannade.

Regeringens politik
Det är nog en ganska rimlig gissning att anta att regeringen kommer att köra vidare i de gamla uppkörda hjulspåren. Utan något märkbart reformarbete. Donkeymans lista som följer är dessutom inte några gissningar. Detta har man lovat:

• Oavsett vad som inträffar så kommer det inte att bli någon förändring i förhållandet till EU. Detta trots att det är en massiv EU-vänlig majoritet i Stortinget. Varje antydan till något annat kommer att orsaka regeringskris från SP och SV:s sida.
• Det kommer inte att bli något aktivt arbete för att effektivisera förvaltningen. Detta kommer LO och SV att se till. Varje antydan om förändring för att spara är i det närmaste ett skällsord i Norsk politik.
• Lantbruket kommer även i fortsättningen att finansieras genom stadigt ökande överföringar av skattemedel. Detta kommer SP att kräva. Detta kommer även i framtiden också att garantera dyra varor och dåligt utbud i livsmedelshandeln.
• Man kommer inte heller i framtiden att acceptera privata skolor, privatiserad omsorg eller privata sjukhus. Detta är hela den röd/gröna sidan eniga om. (Det är tvärtom en stark önskan att lägga ned de få privata alternativ som redan finns).
• Skattenivån kommer inte att justeras nedåt. Sker någon ändring så är det snarare andra vägen. Detta är man också ense om. (Flera ledande röd/gröna politiker kräver skatteökning).
• Man kommer att i sin retorik utlova satsningar på forskning, utbildning och innovation. I verkligheten kommer det inte att ske något märkbart.
• Någon som helst antydan till att bromsa kostnadsväxten i statsbudgeten kommer inte att synas. Detta hade varit önskvärt för att på lång sikt bromsa räntan och hålla ned kronkursen. (De röd/gröna partierna tillsammans med FrP lever efter den åsikten att pengar är lösningen på alla problem. Den som beviljar mest är den som anses ha den "bästa" politiken på vart område. Detta har ledit till att Norge har svåra strukturproblem. Utan oljan skulle landet vara i djup kris.)
• Av ovanstående skäl kommer det inte heller att genomföras någon kommunreform. (Norge har en mycket innefektiv struktur med massor av småkommuner, ungefär som Sverige för 60 år sedan.)

Framtiden i politiken
Många spekulerar i att regeringen inte kommer att hålla i fyra år till. Donkeyman tror däremot att den gör det. OM något parti går ur regeringen blir det i så fall SV. Det enda som skulle trigga något sådant vore om gallup sjönk till direkt katastrofala nivåer. Och med Venstre utanför stortinget är KrF det enda småparti som finns kvar att liera sig med för att uppehålla en majoritet. Resultatet torde bli en minoritetsregering med passivt stöd från SV, dvs inte någon märkbar förändring av politiken.

Det är inte gott att säga vad som sker i fotspåren av den finansiella krisen. Donkeyman tror på en omfattande inflation. Han tror också att de Norska strukturproblemen kommer att höja räntan och kronkursen. Något som gör vilken regering som helst impopulär.

Vi har också en internationell trend av stora problem för socialdemokratin. Nu är det stor skillnad på AP och de stora partierna i Europa eller för den skull i Sverige men frågan är om inte den utvecklingen kan ske även i Norge. Internationella trender kommer ju som bekant alltid lite senare till Norge.

På borgerlig sida har H fått ny vind i seglen. Frågan är om de sammanlagda H och FrP kommer att klara av att växa till egen majoritet. Det finns någon stans en gräns för hur stort som FrP kan bli. Det är inte gott att säga var den gränsen ligger men man kan nog anta att dessa partier tillsammans kommer att växa sig större. Vilken inbördes storlek de kommer att ha är däremot omöjligt att sia om.

Småpartierna slutligen kommer antagligen att få det ännu svårare. Jag tror inte på någon nära förestående framgång för V igen. Medan både SV, SP och KrF är intresseorganisation för begränsade grupper som i SP och KrF:s fall dessutom är minskande. Donkeyman tippar att centrum som politiskt kraftfält är överspelat. Det blir sannolikt AP mot H/FrP vid nästa korsväg.

Ytterligare en intressant faktor är vad den redan beslutade ändringen i mandatnyckeln kommer att göra. Glesbygdens övertag i mandat kommer att minska. Något som sannolikt drabbar AP, SV och FrP. Men i vilken grad får man nog gå över till valmatematik i den högre skolan för att finna ut.

Läs även andra bloggares åsikter om norge, norsk politik

Norska valet (4) - Fremskrittspartiet

Inledning
Fremskrittspartiet har inte någon motsvarighet i Svensk politik. Många menar att SD är på väg att bli en kopia men Donkeyman anser att det är stor skillnad på de två partierna. FrP är ett nytt parti som uppstod i början av 1970-talet. Partiet kom in i Stortinget med några få ledamöter och var helt obetydligt fram till 1989 när man plötsligt fick 13% av rösterna. Efter ett tillbakaslag nästa val har man bara gått framåt och fick nu sist 22,9% vilket gav 41 Stortingsmän. Därmed är partiet Norges näst största parti.

FrP - koden
Det har diskuterats mycket kring vad som är orsaken till FrP:s framgångar. Det har skrivits böcker och debatterats kring den så kallade "FrP - koden". Detta är Donkeymans analys:

1. Partiet bäst i landet på organisation. Både den rena partiorganiseringen men också sådant som skolning av förtroendevalda och medlemmar. Man har gamla tiders AP som förebild. Här ligger man också långt före de andra partierna. Den som har största äran för detta är en person som ofta glöms bort när man diskuterar partiet nämligen deras mångårige partisekreterare Geir Mo.

2. Partiet är i dag det parti som mest av alla kan betecknas som en folkrörelse. Man driver aktiv medlemsvård med information och debatt. Till skillnad från de andra partierna som i huvudsak drivs med anställda ombudsmän och där de enskilda medlemmarna bara förekommer som utfyllnad (lite karikerat).

3. Partiet har genom åren tagit upp frågor som "vanligt folk" upplever som problem men som "sopats under mattan" av de andra partierna. De har mött mycket kritik när sakerna har tagits upp därför att de inte har ansetts vara PK (Politiskt korrekt). Men när det sedan har gått några år har påfallande många FrP - frågor väckts på nytt av något annat parti och då har frågan plötsligt varit just PK.

4. Partiet har aldrig suttit i regering. Det har därför aldrig kommit att prövas i praktisk politik på riksplanet. De har inte heller tvingats sitta i regering och kompromissa bort stora delar av sin politik. Däremot styr man ensamma eller i koalition ett antal kommuner och på det lokala planet har FrP - styrena varit framgångsrika.

5. Partiet önskar att använda en större andel av oljefonden till investeringar i infrastruktur. Man är i princip ensamma om de populära kraven på bättre vägar, bort med "bompengar" och lägre bensinpris.

6. Partiet har i alla år utsatts för en ren förtalskampanj från "de etablerade partierna" och pressen. Man debatterar inte med justa medel. Allt som FrP säger vrids runt, misstolkas och förändras. Dessutom drivs en ren skrämselpropaganda mot partiet. Detta sker så öppet och klumpigt att påfallande många genomskådar det hela. Därmed hamnar partiet i en situation att De i princip står ensamma mot etablissemanget. Något som givetvis attraherar väljare.

7. Sist men inte minst har partiet haft en stark och karismatisk partiledare i många år i form av Carl I Hagen. Under partiets uppbyggnadstid drev han dessutom ett antal rena "utrensningar" mot lycksökare, oppurtunister och "tokskallar" som försökte slå sig fram i ett ungt och växande parti. Detta lade grunden för dagens mer "rumsrena" FrP. Hagen efterträddes sedan av en mycket duglig kvinna Siv Jensen. Men partiet har haft flera andra populära och framträdande talesmän som till exempel Jon Alvheim.

Politiken
FrP beskrivs som ett oppurtinistiskt och främlingsfientligt högerparti. Detta är inte en riktig beskrivning. Det går över huvud taget inte att placera in FrP på höger - vänsterskalan. I vissa avseenden står de långt till höger. I andra ligger de nära socialdemokratin.

Grundläggande för FrP:s politik är att man vill ha en stark stat som betalar och styr socialpolitik, skola, sjukvård, äldrevård och liknande. Man önskar över huvud taget inte "Amerikanska förhållanden" på det här planet. Skillnaden mot AP ligger i att FrP önskar att samhället skall betala tjänsterna och styra dem men sedan skall privata utföra dem i så stor utsträckning som möjligt.

Man vill också effektivisera samhällets drift. Partiet är visserligen villigt att betala stora pengar till en mängd goda föremål men man vill inte lösa problem enbart genom att pumpa in stora pengar i system som fungerar dåligt. Då vill man hellre ändra i själva systemet. Men man har för det mesta samma målsättning som de andra i slutänden.

När det gäller utrikespolitiken är man USA:s störste pudel i Norge. Man är också en av staten Israels bästa advokater i landet.

Naturligtvis är det invandringspolitiken som är den stora skillnaden mellan FrP och de andra partierna. FrP vill minska flyktinginvandringen och ställa större krav på dem som skall få permanent uppehållstillstånd i Norge. Däremot kan man acceptera arbetskraftinvandring med vissa restriktioner. Partiet betonar integrering man vill inte ha några "öar" inom landet med annan kultur och lag. Något som varit och är mycket kontroversiellt. Men det Norska samhället i stort har en stor rädsla för främlingar (mycket mer än i Sverige) något som givetvis gynnar FrP. Å andra sidan diskuterar just nu den röd/gröna regeringen förändringar som är fullt i linje med den politik som FrP har förordat i många år.

Debatteknik
För de Svenska läsarna skall Donkeyman ta upp några exempel på hur FrP skildras av de andra partierna och pressen.

I den politiska debatten är det påfallande ofta som FrP lägger ett eget förslag med ungefär samma målsättning men andra medel än de andra. När det egna förslaget har fallit stödjer man i stället ett annat. När frågan debatteras långt efteråt är det mer regel än undantag att de beskylls för att ha velat stoppa hela saken. Inte att de i slutänden var eniga men helst hade sett en något annorlunda väg fram till målet.

För något år sedan ville de röd/gröna öka bensinskatten med 10 öre. FrP var mot. Då sade Kristin Halvorsen, SV att "FrP spelar hasard med världens framtid genom att vara mot denna höjning". Verkligheten är att de flesta experter menar att man måste höja bensinskatten med 20-25 kronor för att detta skall få någon effekt på att minska bilismen.

När FrP tog upp frågan om att ha privata entrepenörer till sjukvården för att minska kostnader och köer sade Sylvia Brustad, AP att "FrP vill enbart ha sjukvård för de rika".

När FrP försvarar de få statsstödda privatskolor som finns i Norge säger SV: "FrP vill enbart ha skola för de rika".

Och så vidare .......

Sammanfattning och lärdom
Donkeyman är inte FrP - man. Däremot anser han att partiet har behandlats orättvist under alla år. De andra partierna och media är mer intresserade av att försöka beskylla partiet för någon form av "brungrums" än av att i sak diskutera de frågor som partiet väcker.

Detta är en strategi som totalt har misslyckats. Det har nu uppstått ett parti i Sverige som profilerar sig på en del av FrP:s politik. Men som i den delen går mycket längre än vad FrP någonsin har gjort. Flera Svenska partier förordar att bemöta SD med samma misslyckade strategi som man i Norge har bemött FrP. Donkeyman kan inte förstå varför man måste uppfinna hjulet igen. SD måste bemötas med rättvisa och blanka vapen. Man måste ta riktig debatt i deras frågor i stället för att bara bemöta dem med tystnad. Ge dem kred när de har rätt (vilket är sällan) och bemöt dem sakligt när de har fel.

Sista artikeln i den här serien kommer att handla om de nästa fyra årens regeringspolitik samt en prognos inför framtiden i form av nästa val.

Läs även andra bloggares åsikter om norge, norsk politik

Norska valet (3) - Partierna på högersidan

Donkeyman fortsätter här sin genomgång av de Norska partierna

Venstre
Venstre är ett av Norges klassiska partier. Under slutet av 1800-talet var de statsbärande med över 50% av mandaten i Stortinget men under 1900-talet har det varit en stadigt nedåtgående trend fram till katastrofen 1973 då man för första gången ramlade under 10%. Man hamnade till och med under 4%-spärren.

De senaste 35 åren har partiet konstant legat mellan 3 och 4% och varit under stortingets spärrgräns mest hela tiden. Däremot har man nästan alltid lyckats få in en eller ett par ledamöter på personval. Det stora undantaget var förra Stortingsvalet då man upnådde 5,9%. Den gången var det många som "taktikröstade" på V för att rädda dem kvar i Stortinget och därigenom skapa underlag för en borgerlig regering. Taktiken nådde fram så tillvida att V blev kvar på tinget men de röd-gröna vann ändå valet och därmed regeringsmakten.

Man kan nog säga att årets valresultat innebar en "normalisering" av Venstre.

Däremot har V under lång tid lyckats skaffa sig ett inflytande som inte på något sätt motsvaras av deras storlek. Det mest absurda exemplet var när de i en Sentrumsregering hade fler regeringsledamöter än de hade stortingsmän.

Venstre har varit en del av det tidigare Sentrumblocket (SP + V + KrF) som också tidvis har inkluderat Høyre. Numera har Sentrumsbröderna splittrats på olika block. Dessutom har alla tre partier förvandlats till små grupper som ligger just över 4%.

Venstre är ett uttalat liberalt parti. Men samtidigt för de en helt annan politik än deras Svenska liberala broderparti Folkpartiet. Det är en ocean av skillnad mellan dessa två partier. Detta visar sig i många frågor, till exempel invandringspolitik där V är mer radikala än något annat parti medan FP i det närmaste har samma åsikter som FrP. För att inte tala om frågan om avlyssning, internet och fildelning där V har antagit samma hållning som Svenska Piratpartiet. Och så kan man gå igenom fråga efter fråga.

Donkeyman menar att Venstres senaste fall skedde på valnatten efter det senaste lokalvalet år 2007. I partiledardebatten tog herr partiledare Sponheim och friade helt öppet och ogenerat till de röd-gröna och slog igen dörren till varje samarbete med FrP. Något som i praktiken innebar att alla de som röstat på V 2007 för att få en borgerlig regering nu upplevde ett parti som var ett hinder för just att bilda en sådan. Och inför valet 2009 var den faktiska situationen att en röst på V i realiteten var en röst på AP. (Till skillnad från delar av 1990-talet när en röst på V eller H i realiteten var en röst på KrF och herr Bondevik.)

Skott i foten säger Donkeyman. Venstres tid som faktor i Norsk politik tog nog slut där och då.

Kristelig Folkeparti
Donkeyman har inte mycket att säga om det partiet annat än att "Om KrF tycker jag inte". Man kan inte jämföra KrF med Svenska KD. KrF är ett rent intresseparti för den mer extrema delen av kristenheten. De har också sitt största stöd i Bibelbältet på Sør- och Vestlandet. I Sverige skulle de antagligen inte få ens en enda procent av rösterna. De Svenska KD är betydligt mer "folkliga".

Donkeyman skall dock erkänna att KrF har en "hjärtefråga" som han stödjer. Det är frågan om "kontantstøtte", dvs kontant ersättning till föräldrar som väljer att vara hemma med sina barn i stället för att ha dem på dagis.

KrF har aldrig varit något riktigt stort parti. Man har kontinuerligt legat runt 10% men har de senaste 15 åren haft en skarpt nedåtgående trend som sannolikt kommer att sluta under spärrgränsen med tiden. Beroende på att det är färre och färre som ägnar sig åt de mer extrema formarna av kristendom.

Kustpartiet
Kustpartiet är ett litet parti som kan beskrivas som en korsning av KrF och SP. De hade i början en karismatisk ledare, valfångaren Steinar Bastesen, som lyckades ta sig in på Stortinget ett par perioder. Interna stridigheter har sedan dess förgjort partiet och de saknar i dag all betydelse.

Høyre
H är det andra gamla klassiska partiet i Norsk politik. På 1800-talet hade man de 50% som inte röstade på Venstre men precis som V har man upplevt en nedåtgående trend. Dock inte alls i samma omfattning som V. Sedan WW2 har partiet i stort sett pendlat runt 20% bortsett från en kortare uppgång under 1980-talet när man var uppe runt 30-talet igen.

Skall man jämföra med de Svenska Moderaterna så är H klart mer konservativt. Medan M svängde in mot centrum vid sekelskiftet så har H hållit "stø kurs". Partiet har hållit sig undan det mesta av kortsiktiga utspel. Man har sin konservativa ideologi med starka liberala drag och den linjen följer man. Något som uppenbarligen börjar betala sig.

H och FrP delar i stor grad väljarmassa. När det ena partiet ökar minskar det andra och tvärtom. De utgör i realiteten tillsammans basen i det borgerliga blocket. Övriga partier är bara små sekter i jämförelse. Under ganska lång tid har trenden varit att FrP har vuxit på H bekostnad men det verkar som om detta har ändrat sig under detta år. Det skulle inte förvåna om Høyres mångåriga "raka" linje kommer att betala sig i framtiden.

Fremskrittspartiet
Nästa artikel skall handla om FrP. Donkeyman skall använda en hel artikel för att skildra detta parti som utgör den verkliga skillnaden mellan Svensk och Norsk politik. Det finns inte någon motsvarighet i Sverige. De nu så aktuella Sverigedemokraterna är något helt annat än FrP även om Svenska media älskar att "bunta ihop dem i samma fack". Vilket är både okunnigt och respektlöst.

Läs även andra bloggares åsikter om norge, norsk politik

Norska valet (2) - Partierna på vänstersidan

Inledning
I den här artikeln skall Donkeyman börja gå igenom de Norska partierna - som han ser dem.

Blocken
Först behövs en kommentar kring de politiska blocken. Därför att i Norsk politik har man i långa tider haft tre block: vänster - centrum - högern. Går man tillbaka till 1920-talet var dessa ungefär lika stora men efter WW2 har vänstern dominerat även om centrum + höger tillsammans har bildat koalition då och då. Regeringarna Bondevik I och II under 1990-talet var just centrum-högerregeringar. Sedan dess har centrum fallit samman som politisk kraft. Vilket är en signifikant brytpunkt i Norsk politisk historia. (SP deltar i den röd/gröna regeringen, V är utanför stortinget, KrF har fallit nära spärrgränsen). I dag ser man klart och tydligt två likvärdiga block som står mot varandra, dvs vänster och höger.

Arbeiderpartiet
Både i Svensk och i Norsk politik kan man aldrig gå förbi socialdemokratin. De är på något sätt hela politikens hjärta. Och de har givetvis varit det dominerande partiet i långa tider.

I Norge har AP varit ett 30%-parti eller mer, dvs upp emot 50%, ända sedan början av 1920-talet. (Med ett par tillfälliga fall just under 30%). Från 1930 till 1990 så har partiet mer eller mindre dominerat Norsk politik. Även om man vid några få tillfällen fått ge ifrån sig regeringsmakten till borgerliga koalitioner.

Runt 1990 var det interna strider om framtiden för partiet, ungefär som den Svenska socialdemokratins "Rosornas Krig". Men den gången utmanades AP från vänster av Socialistisk Vensterparti som mot slutet av -90-talet tidvis låg på 15% i gallup. I Sverige var det den pragmatiska delen av socialdemokratin som vann och Göran Persson blev statsminister. Men samtidigt var partiet aldrig hotat av Vänsterpartiet som aldrig fick något riktigt lyft. De låg hela tiden nära 4%-spärren. Till skillnad från SV som tidvis till och med hotade AP i storlek.

I Norge vann den ideologiska delen av socialdemokratin sedan Torbjørn Jagland avgått. Arbeiderpartiet lade sin politik mot vänster och därmed "körde man över" ett växande SV som samtidigt hade vridit sin kurs mot höger. Det är nog här vi kan se den stora överföringen av röster från SV till AP som har skett på senare tid. "Varför rösta på kopian i stället för originalet".

Samtidigt måste man beakta en stor skillnad mellan Sverige och Norge och den ligger i sambandet mellan parti och fackföreningsrörelse. I Sverige råder ett "fackligt samband" men
parti och fack har gått mer och mer åt varsitt håll i modern tid. I Norge däremot är det mer riktigt att påstå att Partiet är LO:s politiska gren. Det vill säga i grund och botten är LO överordnat AP. Vilket framkommer ganska tydligt med jämna mellanrum.

Det röd/gröna regeringsprojektet kom till i stort sett enbart tack vare dåvarande LO-ordförande Gerd-Liv Valla. Men som senare "rensades ut" i god gammal Sovjetanda. Sedan hon alltför öppet tagit styrningen över AP.

Det går alltså inte att på samma dag jämföra de Svenska och de Norska socialdemokraterna. Skall man beskriva AP för en Svensk är det nog en god liknelse att jämföra med SAP under 1960-talet. AP kunde ha denna slogan: "Norge har byggt upp ett välfärdssamhälle som innebär maximal lycka för alla. Det är världens bästa land att bo i. Därför kan vi inte ändra på något som helst. Vi skall befästa dagens samhälle och försvara det mot varje förändring. Alldeles oavsett vad som sker i världen runt oss". Vilket väl var ungefär som de Svenska sossarna resonerade för 40 år sedan.

Vid valet 2009 gick AP kraftigt fram på bekostnad av koalitionspartnern SV. Något som senare också fick effekt vid regeringsombildningen förra veckan där SV förlorade positioner.

Rödt
Rödt är en nybildad allians på vänstersidan utanför SV. Det som är mest märkligt med denna är att när SV svänger mot höger och i praktiken utöver socialdemokratisk politik så borde rimligen R få ett tillflöde av missnöjda socialistiska väljare från just SV. Detta har inte skett.

När så SV minskar kraftigt så måste det tolkas som att vänstern också minskar.

Socialistisk Vensterparti
Partiet bildades som Socialistisk Folkeparti i samband med debatten om Norsk medlemskap i NATO. Något som man bekämpade. Sedan har partiet främst profilerat sig som motståndare till Norskt medlemskap i EU. Man är i det närmaste religiösa EU-hatare och anser att allt som är dåligt för EU är bra politik.

I nyare tid har partiet som Donkeyman ser det utvecklats till att vara en intresseorganisation för offentligt anställda. Och då i huvudsak för offentligt anställda akademiker som utgör basen i partiets väljarunderlag.

Det går över huvud taget inte att jämföra SV med det Svenska Vänsterpartiet. V är fortstättningen av det gamla kommunistpartiet med traditioner ända tillbaka till den Ryska revolutionen. Medan SV bildades för ungefär 40 år sedan som en helt ny rörelse utan några som helst gamla "lik i lasten".

SV har genom sin hisoria haft tre opinionstoppar på upp mot 15%. Det var i samband med de två omröstningarna om EU-medlemskap och så år 2000. Den gången hotade man i praktiken AP som samtidigt låg på en historiskt låg nivå. Det är också här som AP:s markanta kursändring mot vänster äger rum. Från den dagen har SV bara gått tillbaka och AP enbart gått framåt.

Vid Stortingsvalet 2009 fortsatte SV:s tillbakagång medan AP gick kraftigt framåt. I huvudsak på bekostnad av just SV. Frågan är om inte också regeringsinnehavet spelade en stor roll här. Partiledaren Kristin Halvorsen var Finansminister under hela mandatperioden och satt alltså som SV-ledare och admistrerade AP:politik. Utan att SV:s deltagande i regeringen på något sätt märktes i den praktiska politiken. Bortsett från att man med alla medel försvarade sina kärnväljare, dvs de offentligt anställda akademikerna.

Senterpartiet
SP var tidigare en del av centrumblocket. Men sedan valet 2005 har man ingått i den röd/gröna koalitionen. Partiet utgår från det gamla BondeFörbundet och var före WW2 ett konservativt parti med si så där 15 % av rösterna. Efter kriget har partiet konstant legat under 10% och för det mesta ned mot 6%. Bortsett från valet 1993 när man surfade på "Nei til EU" och nådde 16,7%.

Men de väljarna försvann lika fort som de kom. Vilket kanske kan jämföras med det Svenska Centerpartiet som fick en engångstopp i samband med Kärnkraftomröstningen när man till och med fick statsministerposten. Men efteråt har man aldrig varit i närheten av den uppslutningen.

SP kan över huvud taget inte jämföras med sitt Svenska broderparti Centerpartiet. SP är inte bara emot EU - de är i stort sett emot allt. Ganska intressant är att bägge partierna har sina rötter som just "BondeFörbundet" och har också sin största väljaruppslutning i glesbygden. Men C och SP har diametralt motsatta uppfattningar om vilken politik som gynnar just glesbygdens befolkning.

Som Donkeyman ser saken är SP en ren intresseorganisation för delar av landsbygdens folk. De större lantbrukarna, de större fiskarna och många av småföretagarna har för länge sedan övergivit SP och gått till Høyre eller FrP. Men de småskaliga som överlevt och som är beroende av stora statliga subventioner för att överleva röstar på SP. Liksom de vi i Sverige kallar de "gröna vågarna". Men SP har många dugliga och pragmatiska lokalpolitiker som håller partiet gående. Frågan är dock om inte SP kommer att drabbas hårdast av alla av de ändringar i valmatematiken som sker vid nästa Stortingsval år 2013. Såvida det inte dyker upp en EU-strid innan dess.

Sammanfattning av vänstersidan
Det märkliga är att det faktiskt är vänstersidan i Norsk politik som per i dag är mest konservativ. Mycket mer konservativ än vad högern är. Donkeyman påstod att Socialdemokratin ansåg att det Norska folket har uppnått maximal lycka och att man därför inte skall ändra på något som helst. Detta innefattar SV och SP i ännu högre grad. De två partierna är utifrån alla vanliga jämförelser att beteckna som konservativa - kanske till och med reaktionära. Till och med ett ganska så konservativt AP förefaller reformbenäget i jämförelse med de här två partierna.

Samtidigt får man inte heller glömma att både SV och SP år 2009 har utvecklats från att vara ideologiska generella politiska partier till att vara intresseorganisationer för speciella grupper inom befolkningen. Men SV:s grupp är i vart fall inte minskande, snarare tvärtom så det partiet kommer att hålla sig på sina 6-7% framöver medan SP arbetar för en snabbt minskande grupp. Donkeyman förutspår att SP kommer att vara en "nullitet" inom 10-15 år. Såvida man inte åter ändrar sin politik.

Läs även andra bloggares åsikter om norge, norsk politik

Norska valet (1) - Matematiken

Inledning
Det har gått ungefär en månad sedan det Norska valet och man kan konstatera att Svenska medias intresse varade i exakt fyra dagar. Dagen före valet, de två Valdagarna och dagen efter valet.

Då strömmade en mängd journalister "över kölen" till Oslo och rapporterade. I stort sett inte någon hade kunskap nog om Norska förhållanden för att göra några mer grundliga analyser.

Ensidig Norsk press
Problemet är att Svenskars (inklusive journalister) grundkunskap om Norge och Norsk politik är i det närmaste obefintlig. Precis som så många gånger annars utgår man ifrån att det mesta är ungefär lika i de två länderna. Därför att språken är så lika.

Så de Svenska journalisterna tog hjälp från sina Norska kollegor för att skaffa bakgrund. Problemet är bara det att den Norska journalistkåren har en ganska speciell sammansättning. Den stora massan av Norska journalister står rent politiskt ute på vänsterkanten och de låter ofta åsikterna slå igenom i det de procucerar. Detta sker så pass öppet och ogenerat att det i mediadebatten framställs som ett demokratiskt problem. Visserligen har man ett liknande problem i Sverige men det är betydligt mer ogenerat i Norge.

Resultatet är att det egentligen inte finns några Norska motsvarigheter till den borgerliga delen av Svensk press. Antalet journalister med öppet borgerliga sympatier är lågt. Och antalet journalister med sympati för Fremskrittspartiet (FrP) är så att säga noll. Nadazero. Trots att partiet är Norges näst största. Vilket definitivt färgar hur media skildrar FrP.

Den här gången gick det så långt att den som följer Norsk press i stort sett kunde genomskåda vilka som varit "rådgivare" och "informatörer" till Svenska kollegor bara genom att läsa vad Svenskarna rapporterade. Och hämtar man i huvudsak hämtar sin information från kollegor med uttalade vänstersympatier blir rapporteringen ensidig. Och dålig. Därför skall Donkeyman kommentera några problem som Svensk press inte hann med i sin valrapportering.

Valmatematiken
Det Norska Valsystemet är i flera avseenden annorlunda än det Svenska. Bland annat gäller att Norge inte har ett system med "one man - one vote". Därför att i Stortingsvalen är rösterna olika mycket värda beroende på varifrån i landet man kommer. En röst i det glest bebodda Finnmark är till exempel värd 2,5 ggr så mycket som en röst på det tätt bebyggda Östlandet. Och eftersom de politiska preferenserna är olika i tätorterna och på glesbygden innebär detta att vissa partier gynnas på andras bekostnad.

Vid Stortingsvalet 2005 vann de borgerliga valet klart räknat i antalet röster. Men de röd/gröna vann valet räknat i mandat. Inför valet 2009 räknade valforskarna med att de röd/gröna hade ungefär tre mandats försprång inbyggd i valresultatet.

I valet 2009 vann de borgerliga valet ännu mer klart uttryckt i antal röster. Men den här gången skedde samtidigt det att ett borgerligt parti - Venstre (V) inte klarade spärrgränsen på fyra procent. Vilket ledde till att en stor mängd borgerliga röster inte räknades. Å andra sidan innebar denna förändring också att många (V) - mandat gick över till de andra borgerliga partierna. Rent matematiskt fick detta till effekt att sedan Venstres röster räknats bort blev resultatet betydligt mer proportionellt 2009 jämfört med 2005.

Valresultatet 2009 blev en ren produkt av spärrgränsen. Däremot spelade den geografiska orättvisan inte någon roll. Den här gången. Medan resultatet 2005 överfört till Svenskt system skulle ha inneburit borgerlig regering.

Det är ju så att de allra flesta är överens om att någon form av spärrgräns måste det finnas. Och de var alltså den som slog till den här gången. Donkeyman skulle för övrigt gärna sett att spärren var ännu högre både i Norge och i Sverige.

Inför nästa stortingsval år 2013 kommer en ny och intressant faktor att slå in. Man har nämligen byggt in en automatisk revision av mandatfördelningen mellan valkretsarna i systemet inför valet 2013. En revision som med stor säkerhet kommer att ge ganska markanta utslag. Som minskar glesbygdens mandatmässiga övertag. I vart fall om befolkningsutvecklingen fortsätter som hittills. Och i vart fall så länge som nuvarande regering inte kommer att riva upp beslutet. Vilket nog kommer att bli frestande.

Högervridning
Det blev alltså en förnyad röd/grön seger. Vid en ytlig iakttagelse verkar den vara kassaskåpssäker. Men går man på djupet i siffrorna konstaterar man att valresultatet faktiskt var otroligt jämnt. Det var flera fylken där en ganska liten förändring i resultatet kunde ha resulterat i ändrad mandatfördelning. Även med Venstre utanför Stortinget låg en borgerlig seger ganska nära och fullt inom det möjligas ramar. Med Venstre ovanför spärrgränsen hade den röd/gröna regeringen fallit. (Vad som eventuellt kommit senare är en helt annan fråga).

I verkligheten innebar valresultatet en markant vridning mot höger. Vilket är tvärt emot vad de Svenska journalisterna har påstått i sin rapportering. Dessa har i all huvudsak rapporterat en stärkt vänster. Men den matematiska verkligheten är att balansen mellan de två blocken i stort sett var lika 2005 och 2009. MEN - inom blocken har det skett en signifikant vandring mot höger. På röd/grön sida förlorade SV till AP. Och på borgerlig sida förlorade V och KrF till H och FrP.

Och som sagt - hade Venstre fått några få röster mer så skulle Stortinget haft borgerlig majoritet.

Nästa artikel handlar om de enskilda partierna.

Läs även andra bloggares åsikter om norge, norsk politik, stortingsvalet

Ålderskris

Donkeyman har inte uppgraderat "Nordens Paris" på lång tid. Det har gått så långt att han har fått en bunke med e-mail där man frågar om han har smällt av eller vad som har hänt.

All tack till dessa. Här kommer förklaring:

Donkeyman har genomgått en ålderskris. Han har ägnat sin tid åt att deprimera över att han har blivit gammal. Och så har han funderat över vad han skall göra när han blir stor. Skall man tro tidningarna har alla andra sina 40-årskriser. Donkeyman har sparat det hela till sin 60-årsdag.

Men det är så trist att sitta och deprimera att krisen i fråga härmed förklaras vara "over and out". Nu återgår vi till det normala.

"Nordens Paris" var tänkt som en "Svorsk" blogg. Där Donkeyman studerar det Norska samhället med Svenska ögon. Och tvärtom. Men numera jobbar han ju en stor del av året i Sverige så det kan hända att inriktningen med tiden förändras. Det får tiden utvisa.

Lägenhet, kontor, familj och vänkrets befinner sig fortfarande i Tromsø. Och det är Tromsø som är "hem" - åtmindstone tills vidare.

Men Donkeyman har inte varit helt stilla under de två senate månaderna. Han har sjösatt en sportsblogg. Idrott är ju en viktig del av Donkeymans liv och därför känner han behov av att ha åsikter även inom idrottens värld. Så den som går in på www.bandyoten.blogspot.com kan läsa om sådant. Till exempel senare i dag när han skriver om hur det gick i hockeyn.

Och från och med i dag blir det regelbunden uppdatering på "Nordens Paris" igen.

Så till dagens stora nyhet. Donkeyman har fyllt 60 år. Det skedde i går och då drog han sig till minnes de tidigare jämna dagarna:

• 10 år firades som familjefest med släkten i Stockholm. Bildbevis finnes i familjealbumen.
• 20 år firades på krogen ihop med kompisar. Närmare bestämt Strand i Waxholm. Även här finns bildbevis. Den gången jobbade Donkeyman i Waxholmsbolaget.
• 30 år firades på krogen med kompisar. Närmare bestämt "Löwet" i Stockholm. Den gången var Donkeyman skeppsredare och drev Blidösund.
• 40 år firades under timmerbogsering ombord på bogserbåten "Kämpe" utanför Smålandskusten. Kockan Lisa hade bakat en jättelik gräddtårta dagen till ära och Donkeyman spenderade en flaska Genever på sina kollegor.
• 50 år firades på "Nyløkken" i Tromsø. Hustrun hade organiserat en jättefest med rockband och allt. Som fortsatte till nästa morgon i hemmet på Sørems Veg.
• 60 år firades åter på bogserbåten "Kämpe" som numera är hamnbåt i Husum och ligger och väntar på höststormarna och vinterisen.

Donkeyman hade redan i våras bokat Ølhallen, Rockband och lite annat till den stora dagen. Han hade tänkt invitera familj och vänner på en jättefest. Men för ett par månader sedan slog depressionen till. Och efter längre eftertanke kände han att en upprepning av 50-årsdagen skulle väcka för plågsamma minnen till liv.

Hustrun är död. Många av vännerna från den gången är döda. Den personliga situationen är helt annorlunda. Så han bestämde att hedra dagen i sin ensamhet. Och minnas de lyckliga tider som var den gången för 10 år sedan. Eller för 20 år sedan, eller 30 år sedan. Och så vidare. Samt filosofera lite i sin ensamhet.

Det blev kaffe och tårta ombord. Så blev det "stadstur". Det vill säga Ö-vik. Där Donkeyman köpte presenter till sig själv. Samt gick på krogen och smällde i sig en respektabelt stor, dyr och onyttig biff. Plus fyra starköl, två supar, en calvados samt två Kaffe DOM. Vilket allt sammans var gott och bellade över 800 spänn.

Och om två timmar blir det ny stadstur. För att gå på hockey och se MODO - Linköping. På Swebank Arena, Sektion 204, Rad 7, Plats 2. Med fullständigt vorspiel i en av sportsbarerna och öl i periodpauserna. Så får vi för f*****n hoppas att MODO äntligen får upp farten och vinner.

Sedan är firandet över. Allt återgår till det normala. Donkeyman tar hockeybussen till Husum, går ombord och sätter fart på resten av livet. Och nu skall han filosofera tätt som oftast på den här sidan. Uppenbarligen till glädje för några.

Läs även andra bloggares åsikter om födelsedag, ålderskris, 60 år

En haverist

Saken: Bulk Carriern "Full City" ankrade upp utanför Brevik och väntade på kajplats. Fartyget ankrade där trafikledningscentralen gav dem direktiv att ankra. Men så blev det sämre väder med kraftig pålandsvind. Resultatet var att var att båten draggade, drev upp på grund och orsakade ett större oljeutsläpp.

Sedan dess har Norska politiker försökt överträffa varandra i handlingskraft. En kravlista lång som sju svåra år har presenterats. Bland annat vill man förbjuda tjockolja som fartygsbränsle utmed den Norska kusten. Man använder haveriet som ett medel till att visa oljeindustrins farlighet. Andra önskar förstärkt oljesaneringsberedskap. Och så vidare.

Gemensamt är att alla politiker och pressen diskuterar hur man skall agera efter en olycka. Men inte några tar upp något som helst konkret angående hur man skall förhindra olyckan från att ske.

I dag fanns det första något så när balanserade inlägget i någon som helst Norsk tidning. Det finns på sidan tre i Dagens Næringsliv.

Donkeymans kommentarer där punkt 1-3 utgör "Pudelns kärna" Som journalisterna avstått från att rapportera:

1. Trafikcentralen i Brevik gav "Full City" direktiv att ankra på den här platsen. En plats som allt Norskt sjöfolk vet är en dålig ankarplats. En ankarplats som också "Kystverket" har kritiserat vid tidigare tillfällen.
2. När vädret försämrades med kraftig pålandsvind gavs inte några direktiv till fartyget att gå till sjöss. Alternativt söka sig till en mer skyddad ankarplats. Detta är vanlig procedur i de flesta sjöfartsländer.
3. Det har inte offentliggjorts varför fartyget inte på eget bevåg höll maskin i beredskap. Detta är normal procedur vid sådana här tillfällen. Inte heller har det offentliggjorts någon som helst förklaring på varför man inte startade upp och gick till sjöss.
4. Ansvarigt statsråd, den sköna Helga från Finnmarken, har precis som vid alla tidigare oljeolyckor till sjöss avhållit sig från att gå in på sakernas realiteter. Hon brister ut i ett ordflöde som fokuserar på oljevärnberedskapen. Men avstår totalt att diskutera trafikledningen. Något hon har gemensamt med resten av politikerna. Många har sett saken som ett utmärkt exempel på oljeindustrings farlighet.
   
5. Lägger man slutligen till rapporterna från oljesaneringen så blir summan att man ägnar sig åt den Norska statens normala kaos. "Too many Chiefs and no fucking Indians" är ett klassiskt Norskt recept. Men den Norska staten borde studera hur England har organiserat detta. En organisation som kommit till som följd av en mängd med misslyckade saneringar. England har också lite större erfarenhet av saken. Där har man ett litet kontor med en ansvarig chef. Denne är direkt ansvarig inför premiärministern och har extraordinära befogenheter. Vid en oljeolycka tar han befälet över alla samhällets resurser. Plus alla privata. Han befaller över militär, polis, statliga, regionala och lokala organisationer. Det kan närmast liknas vid ett undantagstillstånd. Men man får resultat. Man får stopp på oljeutsläppet och får i gång en effektiv sanering. Detta borde Helga från Finnmarken föreslå. Då visade hon den handlingskraft som hon själv påstår sig inneha.
6. Slutligen har det krupit fram i pressen i dag att den Norska Oljefonden är delägare i rederiet som äger just "Full City".
   

Läs även andra bloggares åsikter om norge, fartyg, sjöfart, miljö

The Ashes (2) och Fotboll

Donkeyman håller på att avsluta en lång och underbar sommarsemester. För första gången i hela sitt långa arbetsliv håller han en riktig sammanhängande sommarvila. Som har innehållit en mängd njutningar. Bland annat att inte göra ett enda nyttigt hammarslag.

I dag, Torsdagen den 20. Augusti, går hela dagen i idrottens tecken. På morgonen har Donkeyman betalat vinterns säsongkort på MoDo Hockey. Eftersom han skall jobba hela vintern i Ö-vik så är det en självklarhet att gå på hockey. Och han har haft flax och fått en kanonplats. Exakt där han ville ha det. Sektion 204, rad 7, plats 2, helt uppe vid utgången. 30 meter till pissoiren och 30 meter till närmaste Sportsbaren. Så nu har det överförts en rejäl summa spänn till MoDo.

Och i dag spelar TIL (Tromsø Idrettslag) den första play-off matchen till Europaligan. Borta mot Athletico Bilbao. En stad som Donkeyman har fantastiskt fina minnen från. Bilbao är en stor hamnstad som givetvis har haft många besök av "yours truly". Här har det druckits gott, ätits gott, man har dansat, solat sig. Och jobbat som bara f*****n. Samt faktiskt sett ett par Spanska ligamatcher med just Athletico.

Och i dag börjar femte och avgörande matchen i "The Ashes". England möter Australien på "The Oval". Första matchen blev England helt utspelade men klarade oavgjort genom ett mirakel. Andra matchen vann England sedan Aussies totalt brutit samman på Cricketens Mecca - Lords Cricket Ground. Tredje matchen regnade mer eller mindre bort och blev oavgjord. Medan Australien fullkomligt krossade England i den fjärde. De behövde bara tre dagar av fem för att ro segern i land.

Men nu börjar som sagt den femte och avgörande matchen. Den Engelska pressen skriver inte om något annat. England måste vinna för att få "The Ashes" tillbaka. Australien klarar sig med oavgjort. Fem långa dagar kommer hela England (och Donkeyman) att sitta klistrade till Radio, TV, Internet eller vad som finns tillgängligt.

Läs även andra bloggares åsikter om cricket, fotboll