Donkeyman har funnit ett klipp som han inte kan undanhålla från sina läsare.
Ni kanske minns ett av de mest framstående "stolpskott" som har producerats i Amerikansk Politik i modern tid. Hon var Vicepresidentkandidat åt John McCain i presidentvalet 2008. Innan dess var hon Guvernör i Alaska (en halv period) samt borgmästare i Wasilla, Alaska.
Hon hade också en period som styrelsemedlem i en lokal kyrka som hävdade att Gud hade utsett Wasilla, Alaska till den plats som skulle förskonas när Den Yttersta Dagen skulle inträffa. Man ansåg sig sitta på information som sade att de troende skulle förflyttas till just Wasilla, där Paradiset skulle upprättas.
Hur som helst, läs denna intervju med denna politiker som alltså kunde ha stått ett hjärtslag från Vita Huset.
Sarah Palin uttalar sig.
När ni har läst detta har ni antagligen satt morgonkaffet, eftermiddagspilsnern eller kvällsgroggen i vrångstrupen.
Då skall Donkeyman avslöja att "The Daily Currant" är ett satirmagasin. Det är alltså en ren "fake". Men medge att den var bra. Och att så många människor har "gått på" detta kan också tolkas som att det i grunden är en trovärdig beskrivning av vissa USA-politikers världsbild.
Visar inlägg med etikett Världen USA. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Världen USA. Visa alla inlägg
torsdag 25 april 2013
torsdag 10 december 2009
Ett pris
I dag är Oslo en belägrad stad. Trafikavstängningar, kravallstaket, betonggrisar, poliser, väktare, människoätande hundar, hästar, preventiva arrestationer. Allt för att säkerställa att Nobels fredspris kan överlämnas till Barrack Obama utan störningar.
Hela säkerhetsuppbådet påstås kosta 120 millar av skattebetalarnas pengar. I ett land som är så fattigt att man måste dra in på skola, socialvård, sjukvård, äldrevård och en massa andra förmåner som folk har vant sig vid. Hela grejan är en god Norgeshistoria från början till slut.
Donkeyman tycker inte att Obama på något sätt har förtjänat Fredspriset. Han har hållit ett antal eldiga tal där han har lovat en massa. Men sedan har det inte blivit mer. Obama är en fantastiskt god talare vilket är unikt i en värld där retorikens urgamla konst har fallit i glömska. Men problemet är att han inte har genomfört ett sk*****t av allt som han har lovat. Däremot har han i många fall gjort tvärtom.
Men eftersom Obama är en lovande talare, dvs han lovar och lovar utan att något händer så finns det också en chans för Donkeyman. Donkeyman är nämligen en lovande författare. Han lovar och lovar att leverera manuskript, men det är lite si som så med genomförandet.
Med hänvisning till Obamas pris så kräver härmed Donkeyman att få Nobelpriset i litteratur. Donkeyman lovar nämligen här och nu att producera en mästerlig roman - någon gång i framtiden. I övrigt fyller Donkeyman alla kriterier för litteraturpriset. Han är inte Politiskt Korrekt, han är en bohemtyp och sist men allra viktigast - Donkeyman är totalt okänd. Alltså förväntar sig Donkeyman en rejäl kassapåfyllning i December nästa år. Samt ett juste diplom att hänga på väggen. Och det behövs inte någon armé av säkerhetsexperter för att organisera prisöverlämningen.
Fanns det inte någon annan värdig pristagare så borde man hellre ha avstått från att dela ut priset i år. Det har gjorts tidigare vid flera tillfällen.
Visst har det varit många kontroversiella pristagare även tidigare och visst har priset många gånger delats ut som belöning för sociala framsteg i stället för som belöning för rena fredsinsatser. Men det finns också många värdiga pristagare genom åren. Donkeyman vill påminna om några:
- Ahtisaari fick priset förra året. Presentation torde vara onödig. Men han har i vart fall gjort något.
- Arafat, Peres och Rabin delade priset för att ha visat osedvanligt personligt mod. Visserligen misslyckades deras initiativ men de gick emot en stor del av sin befolkning genom att försöka sträcka sig mycket längre än tidigare. Det kostade också en av dem livet.
- Mandela och de Klerk. Mandela är en av förra seklets mest fantastiska personer men det var de Klerk som möjliggjorde förändringen i Sydafrika genom att gå tvärs emot sitt parti och göra det som måste göras.
- Gorbatjov var den som möjliggjorde Sovjetunionens och järnridåns fall. Först genom att mildra diktaturen och sedan genom att låta soldaterna vara kvar i kasernerna i stället för att gå ut på gatorna och stoppa folkets uppror.
Men det finns många fler.
Obama har hittills inte visat ett dugg annat än att han är en förb*** god talare.
Läs även andra bloggares åsikter om fredspriset, nobelpriset, obama, barack obama, usa
Hela säkerhetsuppbådet påstås kosta 120 millar av skattebetalarnas pengar. I ett land som är så fattigt att man måste dra in på skola, socialvård, sjukvård, äldrevård och en massa andra förmåner som folk har vant sig vid. Hela grejan är en god Norgeshistoria från början till slut.
Donkeyman tycker inte att Obama på något sätt har förtjänat Fredspriset. Han har hållit ett antal eldiga tal där han har lovat en massa. Men sedan har det inte blivit mer. Obama är en fantastiskt god talare vilket är unikt i en värld där retorikens urgamla konst har fallit i glömska. Men problemet är att han inte har genomfört ett sk*****t av allt som han har lovat. Däremot har han i många fall gjort tvärtom.
Men eftersom Obama är en lovande talare, dvs han lovar och lovar utan att något händer så finns det också en chans för Donkeyman. Donkeyman är nämligen en lovande författare. Han lovar och lovar att leverera manuskript, men det är lite si som så med genomförandet.
Med hänvisning till Obamas pris så kräver härmed Donkeyman att få Nobelpriset i litteratur. Donkeyman lovar nämligen här och nu att producera en mästerlig roman - någon gång i framtiden. I övrigt fyller Donkeyman alla kriterier för litteraturpriset. Han är inte Politiskt Korrekt, han är en bohemtyp och sist men allra viktigast - Donkeyman är totalt okänd. Alltså förväntar sig Donkeyman en rejäl kassapåfyllning i December nästa år. Samt ett juste diplom att hänga på väggen. Och det behövs inte någon armé av säkerhetsexperter för att organisera prisöverlämningen.
Fanns det inte någon annan värdig pristagare så borde man hellre ha avstått från att dela ut priset i år. Det har gjorts tidigare vid flera tillfällen.
Visst har det varit många kontroversiella pristagare även tidigare och visst har priset många gånger delats ut som belöning för sociala framsteg i stället för som belöning för rena fredsinsatser. Men det finns också många värdiga pristagare genom åren. Donkeyman vill påminna om några:
- Ahtisaari fick priset förra året. Presentation torde vara onödig. Men han har i vart fall gjort något.
- Arafat, Peres och Rabin delade priset för att ha visat osedvanligt personligt mod. Visserligen misslyckades deras initiativ men de gick emot en stor del av sin befolkning genom att försöka sträcka sig mycket längre än tidigare. Det kostade också en av dem livet.
- Mandela och de Klerk. Mandela är en av förra seklets mest fantastiska personer men det var de Klerk som möjliggjorde förändringen i Sydafrika genom att gå tvärs emot sitt parti och göra det som måste göras.
- Gorbatjov var den som möjliggjorde Sovjetunionens och järnridåns fall. Först genom att mildra diktaturen och sedan genom att låta soldaterna vara kvar i kasernerna i stället för att gå ut på gatorna och stoppa folkets uppror.
Men det finns många fler.
Obama har hittills inte visat ett dugg annat än att han är en förb*** god talare.
Läs även andra bloggares åsikter om fredspriset, nobelpriset, obama, barack obama, usa
torsdag 3 december 2009
Dalern
Skall man diskutera den Amerikanska statsskulden så måste man tänka i trillioner eller billioner, beroende på vilket språk man väljer. Men eftersom Donkeyman skriver på Svenska i den här bloggen så snacker vi alltså om billioner.
Amerikaner och Europeer har nämligen lite olika namn på de riktigt stora talen. Detta innebär att det som en Amerikan kallar för en trillion är vad vi kallar en billion. Eller tusen milliarder. Eller en million millioner. Det vill säga en etta med tolv nollor efter sig.
Det finns en Internetsite som heter US Debt Clock. Där kan man studera en hel del intressanta tal när det gäller det Amerikanska samhället. Källa är i det här fallet "US Treasury", vilket väl närmast kan översättas med det Amerikanska Finansdepartementet. Och det bör ju vara trovärdigt.
Här finner man bland annat att utestående den totala Federala skulden utgör 12 billioner dollar. Det vill säga 12.000.000.000.000 dollar. Utslaget på befolkningen gör det 39.178 dollar per person. Eller 110.972 dollar per skattebetalare.
Man finner också att den totala Amerikanska skuldsättningen (dvs summan av skulder hos hushåll, företag, finansinstitut, kommuner, delstater och den federala regeringen) utgör i underkant på 60 billioner dollar. Det vill säga 60.000.000.000.000 dollar. Vilket utslaget på befolkningen utgör 186.000 dollar per person. ( En intressant detalj som inte framkommer här är att 75% av den här skulden har skapats under de senaste 20 åren ).
Vidare kan man se att USA i år är på väg mot ett budgetunderskott på 1,5 billioner dollar.
Självfallet finns det inte en chans att den här skuldsättningen kan komma att betalas. Utlandsskulden är ungefär 44% av den totala skulden. Det finns redan länder som har slutat att köpa Amerikanska obligationer. Bland annat Ryssland och Indien som i stället köper på sig stora mängder med guld. Men många länder har stora delar av sina tillgångar i form av Amerikanska fordringar. I dollar. Vilket innebär att varje gång dollarkursen faller så kommer de att förlora tillgångar.
Enligt den Amerikanska ekonomen Peter Stansbery (som är känd för att vara en av de få som i detalj har förutsett alla tråkigheter som inträffat under de senaste åren) så förfaller ungefär 2 billioner av statsskulden till betalning under 2010. Lägger man budgetunderskottet på 1,5 billioner till detta så måste USA finansiera 3,5 billioner dollar nästa år. Det är i runda slängar 30 % av hela bruttonationalprodukten som kommer att bli lite över 13 billioner dollar.
Det finns i grunden bara en möjlighet för USA att klara av sina kortsiktiga åtaganden. Nämligen att starta sedelpressarna. Vilket kommer att försämra dollarns värde. Vilket kommer att försämra värdet på alla fordringar mot USA. Vilket kommer att göra att utlandet blir mindre och mindre benägna att låna ut pengar till USA.
Detta är en parallell till VietNamkriget. Har ni funderat på vem som betalade för det. Det var inte de Amerikanska skattebetalarna. Därför att då hade det aldrig blivit något VietNamkrig. De som betalade var alla de som hade fordringar i dollar. Som plötsligt upptäckte att de hade bortåt 50% mindre att hämta än vad de lånat ut. Och detta inkluderade de flesta fattiga länder i världen och i Sydamerika. Länder som Brasilien, Chile och Korea har all anledning att darra i knävecken i dessa tider.
Donkeyman åkte också på en blåsning den gången. Han satt med en rejäl stapel med sköna, härliga "greenbacks" som var intjänade ute på de stora haven. När plötsligt dalern gjorde ett skutt nedöver. Så Donkeyman förlorade 40% av sina tillgångar i stort sett över natten. Sedan den dagen har han varit väldigt misstänksam mot alla former av valutarörelser. Därför att Donkeyman kände inte alls för att finansiera USA:s krigföring i VietNam. Han tyckte att de Amerikanska skattebetalarna skulle betala USA:s krig. Så kunde Donkeyman dricka öl för sina pengar.
Så kan vi börja fundera på - vad händer om dollarn verkligen kommer att rasa. Ekonomer har förutspått dollarfall i många år nu. Och visst har den sakta glidit nedöver. Men viljan till att acceptera Amerikanska lån måste rimligen minska radikalt. Då återstår sedelpressen som enda alternativ för att hålla jippot gående "over there". Det finns ekonomer som påstår att dollarn i realiteten bara är värd några få cent.
Detta är vad Donkeyman kallar för en katastrofteori. Som är betydligt mer handfast och kortsiktig än till exempel den globala uppvärmningen, year 2000-bug, ozonhålet eller någon annan av alla de katastrofer som mänskligheten skall drabbas av. En sak är säker. Donkeyman tänker inte sitta på någon stapel med "greenbacks" eller ha inkomster i dollar i framtiden.
Läs även andra bloggares åsikter om usa, finanskrisen, dollar
Amerikaner och Europeer har nämligen lite olika namn på de riktigt stora talen. Detta innebär att det som en Amerikan kallar för en trillion är vad vi kallar en billion. Eller tusen milliarder. Eller en million millioner. Det vill säga en etta med tolv nollor efter sig.
Det finns en Internetsite som heter US Debt Clock. Där kan man studera en hel del intressanta tal när det gäller det Amerikanska samhället. Källa är i det här fallet "US Treasury", vilket väl närmast kan översättas med det Amerikanska Finansdepartementet. Och det bör ju vara trovärdigt.
Här finner man bland annat att utestående den totala Federala skulden utgör 12 billioner dollar. Det vill säga 12.000.000.000.000 dollar. Utslaget på befolkningen gör det 39.178 dollar per person. Eller 110.972 dollar per skattebetalare.
Man finner också att den totala Amerikanska skuldsättningen (dvs summan av skulder hos hushåll, företag, finansinstitut, kommuner, delstater och den federala regeringen) utgör i underkant på 60 billioner dollar. Det vill säga 60.000.000.000.000 dollar. Vilket utslaget på befolkningen utgör 186.000 dollar per person. ( En intressant detalj som inte framkommer här är att 75% av den här skulden har skapats under de senaste 20 åren ).
Vidare kan man se att USA i år är på väg mot ett budgetunderskott på 1,5 billioner dollar.
Självfallet finns det inte en chans att den här skuldsättningen kan komma att betalas. Utlandsskulden är ungefär 44% av den totala skulden. Det finns redan länder som har slutat att köpa Amerikanska obligationer. Bland annat Ryssland och Indien som i stället köper på sig stora mängder med guld. Men många länder har stora delar av sina tillgångar i form av Amerikanska fordringar. I dollar. Vilket innebär att varje gång dollarkursen faller så kommer de att förlora tillgångar.
Enligt den Amerikanska ekonomen Peter Stansbery (som är känd för att vara en av de få som i detalj har förutsett alla tråkigheter som inträffat under de senaste åren) så förfaller ungefär 2 billioner av statsskulden till betalning under 2010. Lägger man budgetunderskottet på 1,5 billioner till detta så måste USA finansiera 3,5 billioner dollar nästa år. Det är i runda slängar 30 % av hela bruttonationalprodukten som kommer att bli lite över 13 billioner dollar.
Det finns i grunden bara en möjlighet för USA att klara av sina kortsiktiga åtaganden. Nämligen att starta sedelpressarna. Vilket kommer att försämra dollarns värde. Vilket kommer att försämra värdet på alla fordringar mot USA. Vilket kommer att göra att utlandet blir mindre och mindre benägna att låna ut pengar till USA.
Detta är en parallell till VietNamkriget. Har ni funderat på vem som betalade för det. Det var inte de Amerikanska skattebetalarna. Därför att då hade det aldrig blivit något VietNamkrig. De som betalade var alla de som hade fordringar i dollar. Som plötsligt upptäckte att de hade bortåt 50% mindre att hämta än vad de lånat ut. Och detta inkluderade de flesta fattiga länder i världen och i Sydamerika. Länder som Brasilien, Chile och Korea har all anledning att darra i knävecken i dessa tider.
Donkeyman åkte också på en blåsning den gången. Han satt med en rejäl stapel med sköna, härliga "greenbacks" som var intjänade ute på de stora haven. När plötsligt dalern gjorde ett skutt nedöver. Så Donkeyman förlorade 40% av sina tillgångar i stort sett över natten. Sedan den dagen har han varit väldigt misstänksam mot alla former av valutarörelser. Därför att Donkeyman kände inte alls för att finansiera USA:s krigföring i VietNam. Han tyckte att de Amerikanska skattebetalarna skulle betala USA:s krig. Så kunde Donkeyman dricka öl för sina pengar.
Så kan vi börja fundera på - vad händer om dollarn verkligen kommer att rasa. Ekonomer har förutspått dollarfall i många år nu. Och visst har den sakta glidit nedöver. Men viljan till att acceptera Amerikanska lån måste rimligen minska radikalt. Då återstår sedelpressen som enda alternativ för att hålla jippot gående "over there". Det finns ekonomer som påstår att dollarn i realiteten bara är värd några få cent.
Detta är vad Donkeyman kallar för en katastrofteori. Som är betydligt mer handfast och kortsiktig än till exempel den globala uppvärmningen, year 2000-bug, ozonhålet eller någon annan av alla de katastrofer som mänskligheten skall drabbas av. En sak är säker. Donkeyman tänker inte sitta på någon stapel med "greenbacks" eller ha inkomster i dollar i framtiden.
Läs även andra bloggares åsikter om usa, finanskrisen, dollar
söndag 14 december 2008
Nord - Sydkonflikt
Helgens stora utrikesnyhet har varit att Republikanerna i den Amerikanska Senaten har röstat ned partiets egen presidents stora räddningsprogram för bildindustrin. Och i NRK:s nyhetssändningar har vi hört Norska företrädare beklaga beslutet. Vill man få en alternativ syn på det hela så måste man gå till utländska media. Washington Post t.ex. Men det finns många fler. Detroit Free Press ser saken annorlunda. Nästan som "Nordlys" och OL.
Då finner man att saken innehåller en annan dimension. En Nord-Syd dimension. I Nord ligger nämligen den klassiska Amerikanska bilindustrin med Ford, GM och Chrysler. En industri som till stor del styrs av starka fackföreningar.
Men det finns fler bilfabriker i USA. I Syd ligger massor av fabriker som tillverkar Japanska, Koreanska och andra utländska märken. Fabriker som inte är "unionized".
Och här ligger en stor skillnad. Lönerna ligger på ungefär samma nivå. Skillnaden är att facket har stoppat varje form av obetald permittering, lönereduktioner eller andra förändringar i Norr. Dessutom har bilindustrin i norr enorma åtaganden i form av pensioner till tidigare medarbetare. Medan fabrikerna i Syd har skalat ned driften och de anställda har accepterat reduktioner av arbetstid och löner. För att rädda sina arbetsplatser. Och eftersom dessa fabriker är relativt nyetablerade så har man inte någon ekonomisk "ryggsäck" i form av gigantiska pensionsåtaganden.
Ett annat problem är att fabrikerna i Norr inte har ändrat sitt produktprogram för att följa med ändringarna i efterfrågan. Man har inte heller moderniserat eller förändrat sin struktur. Fabrikerna i Syd är moderna. De är överlägsna kapacitetsmässigt och har produkter som köparna efterfrågar.
Skall man spetsa till formuleringarna lite så ställer de Republikanska senatorerna i Södern frågan om det är rättfärdigt att USA:s regering skall gå in och rädda en klassisk Amerikansk bilindustri som är förådrad och där inte ens de anställda (genom facket) är beredda att hjälpa till. Kanske på bekostnad av en annan del av Amerikansk bilindustri som är modern och som har produkter som säljer.
Men man kan också vända på resonemanget och se det på ett annat sätt. Man kan påstå att man från Söderns sida vill knäcka de besvärliga fackföreningarna en gång för alla.
Och Donkeyman undrar - varför kan jag inte få veta detta genom att läsa Norsk Press eller genom att höra på Norsk Radio ?
Sedan har vi den intressanta frågan om Volvo och Saab. Donkeyman återkommer ....
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, bilindustrin
Då finner man att saken innehåller en annan dimension. En Nord-Syd dimension. I Nord ligger nämligen den klassiska Amerikanska bilindustrin med Ford, GM och Chrysler. En industri som till stor del styrs av starka fackföreningar.
Men det finns fler bilfabriker i USA. I Syd ligger massor av fabriker som tillverkar Japanska, Koreanska och andra utländska märken. Fabriker som inte är "unionized".
Och här ligger en stor skillnad. Lönerna ligger på ungefär samma nivå. Skillnaden är att facket har stoppat varje form av obetald permittering, lönereduktioner eller andra förändringar i Norr. Dessutom har bilindustrin i norr enorma åtaganden i form av pensioner till tidigare medarbetare. Medan fabrikerna i Syd har skalat ned driften och de anställda har accepterat reduktioner av arbetstid och löner. För att rädda sina arbetsplatser. Och eftersom dessa fabriker är relativt nyetablerade så har man inte någon ekonomisk "ryggsäck" i form av gigantiska pensionsåtaganden.
Ett annat problem är att fabrikerna i Norr inte har ändrat sitt produktprogram för att följa med ändringarna i efterfrågan. Man har inte heller moderniserat eller förändrat sin struktur. Fabrikerna i Syd är moderna. De är överlägsna kapacitetsmässigt och har produkter som köparna efterfrågar.
Skall man spetsa till formuleringarna lite så ställer de Republikanska senatorerna i Södern frågan om det är rättfärdigt att USA:s regering skall gå in och rädda en klassisk Amerikansk bilindustri som är förådrad och där inte ens de anställda (genom facket) är beredda att hjälpa till. Kanske på bekostnad av en annan del av Amerikansk bilindustri som är modern och som har produkter som säljer.
Men man kan också vända på resonemanget och se det på ett annat sätt. Man kan påstå att man från Söderns sida vill knäcka de besvärliga fackföreningarna en gång för alla.
Och Donkeyman undrar - varför kan jag inte få veta detta genom att läsa Norsk Press eller genom att höra på Norsk Radio ?
Sedan har vi den intressanta frågan om Volvo och Saab. Donkeyman återkommer ....
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, bilindustrin
torsdag 4 december 2008
Koncentrationslägret
Obama har offentliggjort den ena utnämningen efter den andra och håller på att skapa någon sorts "dream team" runt sig. Men så kan man undra om hans administration är så annorlunda än den som Hillary skulle ha skaffat sig. Den stora "change" som utlovats innebär tydligen i huvudsak att George W och den kristna högern åker ut från kontoren. Men i övrigt tycks det som om man återgår till den kurs som rådde under Clinton-tiden.
Och det skall bli spännande att se vad Obama tänker göra med det koncentrationsläger som George W och hans administration har skapat vid Guantanamo Bay. Detta är en skamfläck för USA och borde aldrig ha öppnats.
Men nu finns det där och som "Economist" så förtjänstfullt påpekar i en artikel så är det inte helt enkelt att reversera historien.
På Guantanamo Bay sitter en massa "small fish". Många av dessa är sannolikt helt oskyldiga och har bara åkt med i tråldraget. Dessa skulle teoretiskt sett kunna släppas hem omgående. Men problemet är att många av dem inte blir insläppta i sina hemländer. Eller någon annan stans. Dessa måste släppas i USA. Och då kommer en intressant fundering. Efter att ha suttit på Guantanamo Bay i åratal kan de knappast förväntas ha några större känslor för det Amerikanska samhället. Snarare tvärtom. Hur kommer de personerna att agera när det kommer i frihet?
Sedan finns det ett antal riktiga terrorister där. Och detta är sannolikt hårda grabbar. Dessa måste dras inför domstol. Men så kan man fundera - vilken sorts domstol. Och var skall den ligga. Varje form av specialdomstolar blir automatiskt kritiserade av omvärlden och vanliga Amerikanska domstolar kan nog förväntas att förkasta en stor del av de "bevis" som har samlats under "enhanced interrogation". Sannolikt finns det inte bevis för att döma mer än ett fåtal i en vanlig domstol.
Men - samma sak gäller här. Skall man släppa dessa så är de inte välkomna någon annan stans. De måste alltså släppas i USA. Och måste antagligen övervakas kontinuerligt vilket i praktiken är omöjligt.
Verkligheten är att George W har skapat en dj****t het plugg som Obama skall hantera på ett eller annat sätt. Det skall bli spännande att se hur.....
Läs även andra bloggares åsikter om terrorism, guantanamo bay, george w bush, obama
Och det skall bli spännande att se vad Obama tänker göra med det koncentrationsläger som George W och hans administration har skapat vid Guantanamo Bay. Detta är en skamfläck för USA och borde aldrig ha öppnats.
Men nu finns det där och som "Economist" så förtjänstfullt påpekar i en artikel så är det inte helt enkelt att reversera historien.
På Guantanamo Bay sitter en massa "small fish". Många av dessa är sannolikt helt oskyldiga och har bara åkt med i tråldraget. Dessa skulle teoretiskt sett kunna släppas hem omgående. Men problemet är att många av dem inte blir insläppta i sina hemländer. Eller någon annan stans. Dessa måste släppas i USA. Och då kommer en intressant fundering. Efter att ha suttit på Guantanamo Bay i åratal kan de knappast förväntas ha några större känslor för det Amerikanska samhället. Snarare tvärtom. Hur kommer de personerna att agera när det kommer i frihet?
Sedan finns det ett antal riktiga terrorister där. Och detta är sannolikt hårda grabbar. Dessa måste dras inför domstol. Men så kan man fundera - vilken sorts domstol. Och var skall den ligga. Varje form av specialdomstolar blir automatiskt kritiserade av omvärlden och vanliga Amerikanska domstolar kan nog förväntas att förkasta en stor del av de "bevis" som har samlats under "enhanced interrogation". Sannolikt finns det inte bevis för att döma mer än ett fåtal i en vanlig domstol.
Men - samma sak gäller här. Skall man släppa dessa så är de inte välkomna någon annan stans. De måste alltså släppas i USA. Och måste antagligen övervakas kontinuerligt vilket i praktiken är omöjligt.
Verkligheten är att George W har skapat en dj****t het plugg som Obama skall hantera på ett eller annat sätt. Det skall bli spännande att se hur.....
Läs även andra bloggares åsikter om terrorism, guantanamo bay, george w bush, obama
fredag 7 november 2008
Vaktskifte
Så är det snart dags för vaktskifte i "Vita Huset". George W ersätts av Obama. En intellektuell tar över från en cowboy. Så får vi se vart det leder oss. Reformer har utlovats.
Det är snabbt gjort att sammanfatta George W:s period.
När han valdes var han totalt okunnig om och ointresserad av utrikespolitik. Det gjorde inte något hette det därför att han kunde skaffa sig de bästa rådgivare. Något som han avstod ifrån. I stället omgav han sig med en krets personer som genom sin inkompetens måste gå till historien. Man kan undra var han hittade det gänget. Deras främsta meriter var väl att de var anknytna till den Kristna Högern som genomlevde en "revival" och flyttade fram sina positioner vid valet år 2000.
George W hade en CV som var minst sagt tunn för att få jobbet som chef i Vita Huset. Den skulle normalt sett inte räcka så långt till några andra chefsjobb heller. En misslyckad affärsman som tröstade sig med flitigt bruk av flaskan. Till dess han blev torrlagd. Men han blev inte mer framgångsrik för den skull.
Inte ens hans Texasdialekt är äkta. Tvärtom, den är "fake". Familjen kommer från Maine.
Han stöttade aktivt VietNamkriget. Men inte så aktivt att han kämpade i kriget. Däremot så höll han sig undan från värnplikten den gången. Till skillnad mot mr McCain.
Under presidenttiden drabbades han av tre katastrofer: 9/11, Katrina och Wall Street. Två katastrofer skapade han själv: Iraq och Afganistan. Inte någon av dessa fem problem har han hanterat med bravur.
Han var inte någon stor talare. Följande bevingade ord kläckte han ur sig år 2000:
"When I was coming up, it was a dangerous world, and you knew exactly who they were. It was us vs them, and it was clear who they was. Today, we are not sure who they are, but we know they are there."
Efter 9/11 deltog han i att hetsa fram en i det närmaste vulgär nationalism: "Nuke the towelheads" var slagordet den gången. Arabliknande personer blev snabbt misstänkta och förödmjukade.
"Alla" trodde på CIA och presidentens försäkringar om Saddams vapenarsenaler och onskapens axel. Att Al-Qaida var svuren fiende till Saddam imponerade inte på presidenten och hans män. De stod gärna till hands med att störta Saddam och öppna Iraq för diverse fundamentalistiska rörelser.
Demokratin och friheten skulle uppehållas genom att inrätta Guantanamo Bay samt händelserna i Abu Ghraib och Fallujah. Tortyr accepterades som regeringspolitik. Dock under det Ny-Amerikanska namnet "Enhanced Interrogation".
2004 ansåg väljarna fortfarande att allt detta var acceptabelt. Men därifrån har historien bara varit en enda stor nertur för George W Bush.
2008 var det slut. Nya kvastar kom till makten. Exit W, Entry Obama.
Läs även andra bloggares åsikter om Bush, USA-Valet, Presidentvalet
Det är snabbt gjort att sammanfatta George W:s period.
När han valdes var han totalt okunnig om och ointresserad av utrikespolitik. Det gjorde inte något hette det därför att han kunde skaffa sig de bästa rådgivare. Något som han avstod ifrån. I stället omgav han sig med en krets personer som genom sin inkompetens måste gå till historien. Man kan undra var han hittade det gänget. Deras främsta meriter var väl att de var anknytna till den Kristna Högern som genomlevde en "revival" och flyttade fram sina positioner vid valet år 2000.
George W hade en CV som var minst sagt tunn för att få jobbet som chef i Vita Huset. Den skulle normalt sett inte räcka så långt till några andra chefsjobb heller. En misslyckad affärsman som tröstade sig med flitigt bruk av flaskan. Till dess han blev torrlagd. Men han blev inte mer framgångsrik för den skull.
Inte ens hans Texasdialekt är äkta. Tvärtom, den är "fake". Familjen kommer från Maine.
Han stöttade aktivt VietNamkriget. Men inte så aktivt att han kämpade i kriget. Däremot så höll han sig undan från värnplikten den gången. Till skillnad mot mr McCain.
Under presidenttiden drabbades han av tre katastrofer: 9/11, Katrina och Wall Street. Två katastrofer skapade han själv: Iraq och Afganistan. Inte någon av dessa fem problem har han hanterat med bravur.
Han var inte någon stor talare. Följande bevingade ord kläckte han ur sig år 2000:
"When I was coming up, it was a dangerous world, and you knew exactly who they were. It was us vs them, and it was clear who they was. Today, we are not sure who they are, but we know they are there."
Efter 9/11 deltog han i att hetsa fram en i det närmaste vulgär nationalism: "Nuke the towelheads" var slagordet den gången. Arabliknande personer blev snabbt misstänkta och förödmjukade.
"Alla" trodde på CIA och presidentens försäkringar om Saddams vapenarsenaler och onskapens axel. Att Al-Qaida var svuren fiende till Saddam imponerade inte på presidenten och hans män. De stod gärna till hands med att störta Saddam och öppna Iraq för diverse fundamentalistiska rörelser.
Demokratin och friheten skulle uppehållas genom att inrätta Guantanamo Bay samt händelserna i Abu Ghraib och Fallujah. Tortyr accepterades som regeringspolitik. Dock under det Ny-Amerikanska namnet "Enhanced Interrogation".
2004 ansåg väljarna fortfarande att allt detta var acceptabelt. Men därifrån har historien bara varit en enda stor nertur för George W Bush.
2008 var det slut. Nya kvastar kom till makten. Exit W, Entry Obama.
Läs även andra bloggares åsikter om Bush, USA-Valet, Presidentvalet
måndag 3 november 2008
American Dream
Det håller på att utspela sig en riktig "American Dream" framför ögonen på oss. Sagan om Barack Obama börjar bli en modern variant av Abraham Lincoln. Den fattige mannen som växte upp i en timmerkoja och som med tiden blev en av USA:s mest betydliga presidenter. Och i USA vet man att uppskatta alla sina "self made men". De som börjat med två tomma händer och byggt upp något betydesefullt.
Av allt att dömma vinner Obama valet i morgon. Vilket sett över lite längre sikt inte är något mindre än en sensation. Donkeyman till exempel var i flera år övertygad om att Hillary skulle bli nästa president. Något som nu är överspelat.
Nu står all världens kommentatorer och tyckare i kö för att hylla Obama. Antagligen är det om kort tid inte längre PK att kritisera honom för något som helst. Han är på väg att bli en ikon för nya tider.
Och han har gjort en enorm prestation. För bara några år sedan var han "nothing". En totalt okänd person som inte ens fick ackreditering till att delta på det demokratiska konventet. Med en CV som inte på något vis kan beskrivas som imponerande. Och som i vart fall inte borde räcka ända till Vita Huset.
Men den genomförda valkampen är också ett tungt "item" på en CV. Obama började med ingenting. Två tomma händer. Och en idé om att bli USA:s nästa president. Han har byggt upp en organisation som är mer omfattande och effektiv än någon tidigare valorganisation. Någon stans i världen.
Han har finansierat hela organisationen med frivilliga bidrag. Inte med stora sponsorer som har kommit med hundratusentals eller millioner av dollar. Utan med stora mängder av små sponsorer som kommit med några få dollar var. Han har rekryterat valarbetare i en mängd som gör att man kan tala om en folkrörelse. Och allt detta har varit väl organiserat.
Obama Barrack har från två tomma händer skapat en organisation som har besegrat de krafter som har dominerat Amerikansk politik i 30 år. Han har först slagit de klassiska demokraterna personifierade av familjen Clinton. Därefter har han besegrat den konservativa högern. I två efter varandra följande kampanjer som har haft helt olika strategi då demokraternas primärval och presidentvalet sker under helt olika valsystem.
Detta är särdeles imponerande presation. Och den som klarar av att organisera detta klarar också av att vara president i USA. Här snackar vi om en prestation som väger blytungt på en CV.
I morgon når Obama sina drömmars mål. Därmed intas Vita Huset för första gången på många år av en "ung" och intellektuell person. Som antagligen kommer att ha både Senaten och Representanternas Hus bakom sig. Det vill säga total makt i världens mäktigaste nation. Och inte nog med detta, Obama är i stånd till att hålla minnesvärda politiska tal. Något som Donkeyman uppskattar då han anser att retoriken är en konst som är satt på undantag i moderna tider.
Snart börjar frågeställningarna komma. Nu skall tusentals tjänstemän bytas ut. Det är "winner takes all" som gäller. Obama skall sätta sin prägel på hela rikets administration. Klarar han av detta. Går luften ur Obama eller kan han sätta upp nya mål. Kan han genomföra sina mål eller är han nöjd med att administrera det han har uppnått. Fallhöjden blir stor. Den som lever får se.
En sak är i vart fall säker. Politiska partier från alla världens länder kommer att studera Obamas kampanj i detalj. Och lära sig en mängd nytt. Här i Norge är det ju FrP som är klart bäst på organisation. Vi kan utgå från att deras inre cirkel under ledning av partisekreterare Mo sedan månader tillbaka bedriver studier och ser på metoder som kan appliceras till hemmaplan.
En annan sak är också säker. Det nya året kommer det att komma en flodvåg av böcker om den nye Presidenten. Donkeyman kommer att studera den här bokfloden och inhandla några verk som analyserar själva valkampanjen. Därför att den innebär något banbrytande.
För övrigt finns det helt säkert ett antal anonyma organisatörer och analytiker i Obamas kampanj som också har förstärkt sina CV:n detta år. Dessa är helt säkert "headhuntade" till nya och välbetalda jobb inom kort.
En banbrytande president i en banbrytande tid........ En tid där Kina, EU, Indien och en mängd andra hotar USA:s hegemoni som världsledande nation. Donkeyman tror att vi i morgon ser början till slutet på den ordning som har rådit de senaste 50 åren.
Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentvalet, obama
Av allt att dömma vinner Obama valet i morgon. Vilket sett över lite längre sikt inte är något mindre än en sensation. Donkeyman till exempel var i flera år övertygad om att Hillary skulle bli nästa president. Något som nu är överspelat.
Nu står all världens kommentatorer och tyckare i kö för att hylla Obama. Antagligen är det om kort tid inte längre PK att kritisera honom för något som helst. Han är på väg att bli en ikon för nya tider.
Och han har gjort en enorm prestation. För bara några år sedan var han "nothing". En totalt okänd person som inte ens fick ackreditering till att delta på det demokratiska konventet. Med en CV som inte på något vis kan beskrivas som imponerande. Och som i vart fall inte borde räcka ända till Vita Huset.
Men den genomförda valkampen är också ett tungt "item" på en CV. Obama började med ingenting. Två tomma händer. Och en idé om att bli USA:s nästa president. Han har byggt upp en organisation som är mer omfattande och effektiv än någon tidigare valorganisation. Någon stans i världen.
Han har finansierat hela organisationen med frivilliga bidrag. Inte med stora sponsorer som har kommit med hundratusentals eller millioner av dollar. Utan med stora mängder av små sponsorer som kommit med några få dollar var. Han har rekryterat valarbetare i en mängd som gör att man kan tala om en folkrörelse. Och allt detta har varit väl organiserat.
Obama Barrack har från två tomma händer skapat en organisation som har besegrat de krafter som har dominerat Amerikansk politik i 30 år. Han har först slagit de klassiska demokraterna personifierade av familjen Clinton. Därefter har han besegrat den konservativa högern. I två efter varandra följande kampanjer som har haft helt olika strategi då demokraternas primärval och presidentvalet sker under helt olika valsystem.
Detta är särdeles imponerande presation. Och den som klarar av att organisera detta klarar också av att vara president i USA. Här snackar vi om en prestation som väger blytungt på en CV.
I morgon når Obama sina drömmars mål. Därmed intas Vita Huset för första gången på många år av en "ung" och intellektuell person. Som antagligen kommer att ha både Senaten och Representanternas Hus bakom sig. Det vill säga total makt i världens mäktigaste nation. Och inte nog med detta, Obama är i stånd till att hålla minnesvärda politiska tal. Något som Donkeyman uppskattar då han anser att retoriken är en konst som är satt på undantag i moderna tider.
Snart börjar frågeställningarna komma. Nu skall tusentals tjänstemän bytas ut. Det är "winner takes all" som gäller. Obama skall sätta sin prägel på hela rikets administration. Klarar han av detta. Går luften ur Obama eller kan han sätta upp nya mål. Kan han genomföra sina mål eller är han nöjd med att administrera det han har uppnått. Fallhöjden blir stor. Den som lever får se.
En sak är i vart fall säker. Politiska partier från alla världens länder kommer att studera Obamas kampanj i detalj. Och lära sig en mängd nytt. Här i Norge är det ju FrP som är klart bäst på organisation. Vi kan utgå från att deras inre cirkel under ledning av partisekreterare Mo sedan månader tillbaka bedriver studier och ser på metoder som kan appliceras till hemmaplan.
En annan sak är också säker. Det nya året kommer det att komma en flodvåg av böcker om den nye Presidenten. Donkeyman kommer att studera den här bokfloden och inhandla några verk som analyserar själva valkampanjen. Därför att den innebär något banbrytande.
För övrigt finns det helt säkert ett antal anonyma organisatörer och analytiker i Obamas kampanj som också har förstärkt sina CV:n detta år. Dessa är helt säkert "headhuntade" till nya och välbetalda jobb inom kort.
En banbrytande president i en banbrytande tid........ En tid där Kina, EU, Indien och en mängd andra hotar USA:s hegemoni som världsledande nation. Donkeyman tror att vi i morgon ser början till slutet på den ordning som har rådit de senaste 50 åren.
Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentvalet, obama
onsdag 8 oktober 2008
En Amerikansk Hjälte
Donkeyman har i många år arbetat med säkerhetsfrågor inom sjöfart och är därför intresserad i händelser inom det området. Han har precis hört talas om en säkerhetschef som var något utöver det normala. Och som bevisar att säkerhetsövningar gör nytta.
Cyril Richard Rescola var en Engelsk arméofficer som emigrerade till USA. Han hade en glänsande militär karriär med meriter från bland annat Rhodesia och VietNam. Med tiden pensionerade han sig och tog över jobbet som "Director of Security" hos Morgan Stanley.
Dessa hade sina kontor i World Trade Center.
När Rescola gjorde Riskanalyser insåg han snart den byggnadstekniska bristen som gjorde byggnaderna lämpliga mål för en lastbilsbomb. Men "Port Authorities" i NY som ägde byggnaderna trodde inte på honom.
1993 skedde det bekanta attentatet med en lastbilsburen bomb. Den gången ledde Rescola själv evakueringen och var siste man som lämnade byggnaden.
Han försökte övertala Morgan Stanley att lämna Manhattan. Han menade att en så pass profilerad byggnad som World Trade Center var ett uppenbart terroristmål och det var en helt onödig risk att ha kontor på en sådan plats. Han vann också fram. Meningen var att MS skulle flytta till New Jersey 2006.
Rescola tvingade igenom att alla Morgan Stanleys 2700 anställda över 20 våningsplan skulle ha evakueringsövning var 3:e månad. Något som också gällde "Senior Executives". Till stor irritation för många. Men man övade regelbundet.
När det första flygplanet träffade WT 1 var instruktionerna från myndighterna att alla skulle vara i ro där de befann sig och invänta instruktioner. Rescola gav f*****n. Han evakuerade omedelbart alla Morgan Stanleys anställda som befann sig i WT 2. Som siste man kom han ut och konstaterade att MS lokaler var tomma.
Ungefär då kom planet som gick rätt in i WT 2. Då hade han och hans 3 assistenter redan vänt tillbaka in i byggnaden för att evakuera andra. Sista gången han sågs i livet var på 72. våningen.
Morgan Stanley förlorade 6 av 2700 anställda, varav 4 var Rich och hans stab.
Läs även andra bloggares åsikter om hjältar, 11.september, terrorism, säkerhet
Cyril Richard Rescola var en Engelsk arméofficer som emigrerade till USA. Han hade en glänsande militär karriär med meriter från bland annat Rhodesia och VietNam. Med tiden pensionerade han sig och tog över jobbet som "Director of Security" hos Morgan Stanley.
Dessa hade sina kontor i World Trade Center.
När Rescola gjorde Riskanalyser insåg han snart den byggnadstekniska bristen som gjorde byggnaderna lämpliga mål för en lastbilsbomb. Men "Port Authorities" i NY som ägde byggnaderna trodde inte på honom.
1993 skedde det bekanta attentatet med en lastbilsburen bomb. Den gången ledde Rescola själv evakueringen och var siste man som lämnade byggnaden.
Han försökte övertala Morgan Stanley att lämna Manhattan. Han menade att en så pass profilerad byggnad som World Trade Center var ett uppenbart terroristmål och det var en helt onödig risk att ha kontor på en sådan plats. Han vann också fram. Meningen var att MS skulle flytta till New Jersey 2006.
Rescola tvingade igenom att alla Morgan Stanleys 2700 anställda över 20 våningsplan skulle ha evakueringsövning var 3:e månad. Något som också gällde "Senior Executives". Till stor irritation för många. Men man övade regelbundet.
När det första flygplanet träffade WT 1 var instruktionerna från myndighterna att alla skulle vara i ro där de befann sig och invänta instruktioner. Rescola gav f*****n. Han evakuerade omedelbart alla Morgan Stanleys anställda som befann sig i WT 2. Som siste man kom han ut och konstaterade att MS lokaler var tomma.
Ungefär då kom planet som gick rätt in i WT 2. Då hade han och hans 3 assistenter redan vänt tillbaka in i byggnaden för att evakuera andra. Sista gången han sågs i livet var på 72. våningen.
Morgan Stanley förlorade 6 av 2700 anställda, varav 4 var Rich och hans stab.
Läs även andra bloggares åsikter om hjältar, 11.september, terrorism, säkerhet
tisdag 7 oktober 2008
Ett imperium faller
Alla de stora imperierna har förr eller senare fallit. Trots att de en gång verkade så solida och starka. Faraoerna, Grekerna, Pererna, Romarriket, Osmanska Riket, Engelska imperiet och så vidare. Samma gäller inte bara imperier i militär bemärkelse utan även i mer bildlikt ekonomiskt och kulturellt avseende. Liksom giganterna inom affärsvärlden. Den som har hegemonin har förr eller senare stått bland "ruinerna" och sett någon annan ta ledningen. Trots att man en gång inte trodde någon skulle kunna utmana.
Frågan är om inte den nuvarande finansiella krisen blir droppen som får det Amerikanska imperiet att falla. USA har varit den ledande makten på Västsidan av världen ända sedan WW2 och den ledande makten i hela världen sedan Sovjetunionens nedgång och fall.
Nu visar USA svaghet. Militärt vinner man inte kriget i Afganistan och sitter tungt fast i Irak. Samtidigt som man inte har resurser till fler militära operationer. Ekonomiskt genomförs en tung "räddningsplan" som många hävdar inte alls kommer att hjälpa. Fed tar upp större lån och trycker fler dollar. Men kommer man att över huvud taget klara av att betala sina skulder eller försvinner de i inflation och devalveringar.
Det finns också flera klara utmanare som kan utnyttja USA:s svaghet. Kina, En radda Gulfstater, Ryssland med flera kan komma att utnyttja situationen till sin fördel. Ekonomiskt är de beredda att ta över ledningen. Kanske till och med köpa upp de friska delarna av den Amerikanska ekonomin. Det är i vart fall uppenbart att de länder som inte har motstått västvärldens "råd" och som inte har genomfört "American style" inom sitt finansväsen som står starkt just nu.
Kanske framtidens historiker pekar på finanskrisen år 2008 som ögonblicket när en ny världsordning skapades. En ordning där USA bara är en av flera stora makter. Som måste positionera sig. Vi står kanske inför en utveckling som rullar på med stor fart men som vi inte ser helt klart ännu.
Och då är det en osäker utveckling med många potentiella frågetecken. Kommer regimerna i Egypten och Pakistan att hålla? Hur blir förhållandet mellan Iran och Saudi om USA lämnar området? Kommer Ryssland att definitivt få övertaget i Kaukasus? Hur blir förhållandet mellan Kina och Ryssland? Vart går EU? Vad sker med Israel - Palestinakonflikten? Kommer Turkiet att börja vrida sig bort från Europa?
Frågorna är många. En sak är säker. Den som är politiskt intresserad kommer att få många ting att diskutera framöver.
Läs även andra bloggares åsikter om stormakter, usa, finanskrisen, den nya världsordningen
Frågan är om inte den nuvarande finansiella krisen blir droppen som får det Amerikanska imperiet att falla. USA har varit den ledande makten på Västsidan av världen ända sedan WW2 och den ledande makten i hela världen sedan Sovjetunionens nedgång och fall.
Nu visar USA svaghet. Militärt vinner man inte kriget i Afganistan och sitter tungt fast i Irak. Samtidigt som man inte har resurser till fler militära operationer. Ekonomiskt genomförs en tung "räddningsplan" som många hävdar inte alls kommer att hjälpa. Fed tar upp större lån och trycker fler dollar. Men kommer man att över huvud taget klara av att betala sina skulder eller försvinner de i inflation och devalveringar.
Det finns också flera klara utmanare som kan utnyttja USA:s svaghet. Kina, En radda Gulfstater, Ryssland med flera kan komma att utnyttja situationen till sin fördel. Ekonomiskt är de beredda att ta över ledningen. Kanske till och med köpa upp de friska delarna av den Amerikanska ekonomin. Det är i vart fall uppenbart att de länder som inte har motstått västvärldens "råd" och som inte har genomfört "American style" inom sitt finansväsen som står starkt just nu.
Kanske framtidens historiker pekar på finanskrisen år 2008 som ögonblicket när en ny världsordning skapades. En ordning där USA bara är en av flera stora makter. Som måste positionera sig. Vi står kanske inför en utveckling som rullar på med stor fart men som vi inte ser helt klart ännu.
Och då är det en osäker utveckling med många potentiella frågetecken. Kommer regimerna i Egypten och Pakistan att hålla? Hur blir förhållandet mellan Iran och Saudi om USA lämnar området? Kommer Ryssland att definitivt få övertaget i Kaukasus? Hur blir förhållandet mellan Kina och Ryssland? Vart går EU? Vad sker med Israel - Palestinakonflikten? Kommer Turkiet att börja vrida sig bort från Europa?
Frågorna är många. En sak är säker. Den som är politiskt intresserad kommer att få många ting att diskutera framöver.
Läs även andra bloggares åsikter om stormakter, usa, finanskrisen, den nya världsordningen
onsdag 1 oktober 2008
Det Svenska Stålbadet
Media, politiker, kommentatorer och vanliga tyckare här i Europa förfasar sig över de Amerikanska politiker som inte vill rösta för George W:s krispaket. Men vi Svenskar som har 90-talskrisen i friskt minne har nog lite förståelse för deras tvivel.
Det som förargar Amerikanska politiker är inte att man använder pengar man inte har. Det har de allra flesta Amerikanska presidenter och regeringar gjort sedan WW2. Grunden i kritiken ligger i att förslaget innebär att man räddar bankerna och spekulanterna som har orsakat hela den här krisen samtidigt som man slår undan benen på offren, dvs den fattige Amerikanen.
Därför att hela bankhärvan rör sig också om "The American Dream". De frikostliga krediterna innebar nämligen att dem som inte hade det särskilt fett fick råd att skaffa sig ett eget hem. Freddie Mac och Fannie Mae kan jämföras med den Norska Husbanken. Dessa har redan "räddats" av George W. De var återförsäkrade i AIG, som också har räddats. Men i slutänden skall även de här instituten rädda vad som räddas kan. Och då ligger de "dåliga" låntagarna löst till. Det blir "fot i arschelet" och tvångsförsäljning.
Detta har vi Svenskar som var med på 90-talet erfarenhet av.
Den Svenska krisen hade två orsaker. Det var dels en lånebubbla. När man avvecklade kreditregleringen något decennium före krisen startade en våldsam lånekarusell. Som påminner om den Amerikanska. Men i grunden låg även en annan faktor. Den Svenska staten sysslade med ett omfattande offentligt slöseri. Sverige på 70- och 80-talen påminner mycket om Norge i dag. Alla problem löstes med mer pengar. Det var inte PK att kritisera något som samhället gjorde. Och ALLT, absolut ALLT skulle lösas genom det offentliga. Många medborgare (Donkeyman till exempel) kände att vi levde under en Socialdemokratisk tvångströja.
Skillnaden var bara att Sverige inte hade någon olja. Man måste betala räkningarna med pengar som man tjänade in. Och skatterna gick inte att höja mer. Folk och företag kunde helt enkelt inte betala mer.
På toppen av det hela startade en omfattande internationell spekulation mot den Svenska valutan. Som regeringen kontrade med att sätta upp räntan. En kort tid hade vi faktiskt 500% ränta i Sverige. Spekulanterna väntade sig nämligen att Sverige skulle devalvera sig ur krisen. Men regeringen höll emot. Med stöd från oppositionen. Vilket ledde till en process som ändrade hela det Svenska samhället i grunden på bara några få år. Moderater och Sossar gick den gången hand i hand och genomförde en revolution, som inte något annat parti har tagit till orda för att reversera.
Men när det var som värst var 5 av 7 stora banker insolventa. Värst gick det för Nordbanken (dagens Nordea) som helt övertogs av staten. Men lösningen var snarlik det som man skisserar i USA. De sämsta lånen fördes över till ett nystartat företag: Securum. Och bankerna tillfördes pengar så man kunde rensa väck "dåliga lån" ur sin bokföring.
Vilket låter väldigt enkelt och trevligt. Men i verkligheten innebar det att man slog undan benen för privatpersoner och småföretag. Och inte bara små företag för den delen. Rederi AB Slite åkte med i "dragsuget". Donkeyman har recenserat en bok om den konken (klicka på länken). Här har vi också beviset för att vanligt folk inte har något som helst att vinna på att staten äger och driver banker. Snarare tvärtom.
Bankerna och Securum skulle nämligen ta hem restvärdena. Vilket innebar att alla som ägde något som kunde tänkas stiga i värde slogs konk så banken kunde ta hand om panten. Medan de som inte ägde något fick leva vidare. Ungefär enligt följande princip: Du har belånat din fastighet till 2 millar och får svårt att betala. Banken får sälja lånet för 1 mille och bärgar sig. Köparen (= ett nytt företag startat av banken eller staten) sätter dig i konk och lägger fastigheten på lager. För att sälja den för 1 1/2 mille ett par år senare. Dvs vinst på 1/2 mille för köparen medan du i all framtid måste betala på ett lån för något som du inte längre äger.
Än i dag går det många driftiga människor runt i Sverige och lever i en svart ekonomi därför att de offrades för att bankerna skulle överleva den gången. Därmed "kan de inte jobba vitt" därför att då tar kronis hand om lönen. Skillnaden mot USA är nämligen att i Sverige (och Norge) så kan du inte bli av med skulderna genom att konka. Bankerna förföljer dig resten av livet. Men i USA kan man flytta ut av huset när man inte klarar betalningarna. Och starta på nytt. Den statliga Nordbanken utvecklades den gången till en ren gangsterbank som slog undan benen på massor av livsduktiga företag. Speciellt ute i de mindre orterna runt om i Sverige.
Men krisen ledde också till något positivt. Det var full politisk consensus om åtgärderna och först var det en Moderat regering under Calle Bildt som agerade. Sedan kom en Sosseregering under Göran Person och gjorde färdigt jobbet. Ett jobb som förändrade Sverige. Från att vara ett land där samhället styrde allt blev Sverige ett liberalt och trevligt land. Det genomfördes omfattande privatiseringar av samfärdsel, skola, vård, äldrevård och så vidare. Man vände på varje sten och tryckte ned de offentliga kostnaderna högst avsevärt. Utan att servicen blev märkbart sämre. I många fall blev den faktiskt bättre. Man tillät konkurrerande radiostationer. Sverige gick med i EU. Listan på reformer kan göras oändligt lång.
Och skattetrycket sjönk till en nivå långt under den Norska. Vilket var möjligt genom att man genomförde omfattande besparingar i det offentliga. Det visade sig också att man kunde få samma service för långt mindre med pengar. Bara man slaktade en stor mängd med heliga kor. Och tvingade facket att "spisa kameler mothårs" som man skulle sagt i Norge.
Calle Bildt kan nu resa runt och hålla föredrag och skriva artiklar i världspressen om hur Sverige löste motsvarande kris för 15 år sedan. Men enligt Donkeymans åsikt så var det Göran P som var den verklige hjälten. En pamp som pekade med hela handen och som reformerade inte bara Sossepartiet utan också hela det Svenska samhället. Och gjorde Sverige till ett mycket bättre land att leva i. Man kan bli sosse för mindre.
Det som gjorde allt detta möjligt var utgången av det så kallade "Rosornas Krig" där Göran och de pragmatiska tog över sossepartiet från de dogmatiska. Därmed kunde man också gå in i en ohelig allians med Calle Bildt och Moderaterna. Donkeyman är helt övertygad om att framtidens historiker kommer att se på Göran som mannen som förändrade Sverige.
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen
Det som förargar Amerikanska politiker är inte att man använder pengar man inte har. Det har de allra flesta Amerikanska presidenter och regeringar gjort sedan WW2. Grunden i kritiken ligger i att förslaget innebär att man räddar bankerna och spekulanterna som har orsakat hela den här krisen samtidigt som man slår undan benen på offren, dvs den fattige Amerikanen.
Därför att hela bankhärvan rör sig också om "The American Dream". De frikostliga krediterna innebar nämligen att dem som inte hade det särskilt fett fick råd att skaffa sig ett eget hem. Freddie Mac och Fannie Mae kan jämföras med den Norska Husbanken. Dessa har redan "räddats" av George W. De var återförsäkrade i AIG, som också har räddats. Men i slutänden skall även de här instituten rädda vad som räddas kan. Och då ligger de "dåliga" låntagarna löst till. Det blir "fot i arschelet" och tvångsförsäljning.
Detta har vi Svenskar som var med på 90-talet erfarenhet av.
Den Svenska krisen hade två orsaker. Det var dels en lånebubbla. När man avvecklade kreditregleringen något decennium före krisen startade en våldsam lånekarusell. Som påminner om den Amerikanska. Men i grunden låg även en annan faktor. Den Svenska staten sysslade med ett omfattande offentligt slöseri. Sverige på 70- och 80-talen påminner mycket om Norge i dag. Alla problem löstes med mer pengar. Det var inte PK att kritisera något som samhället gjorde. Och ALLT, absolut ALLT skulle lösas genom det offentliga. Många medborgare (Donkeyman till exempel) kände att vi levde under en Socialdemokratisk tvångströja.
Skillnaden var bara att Sverige inte hade någon olja. Man måste betala räkningarna med pengar som man tjänade in. Och skatterna gick inte att höja mer. Folk och företag kunde helt enkelt inte betala mer.
På toppen av det hela startade en omfattande internationell spekulation mot den Svenska valutan. Som regeringen kontrade med att sätta upp räntan. En kort tid hade vi faktiskt 500% ränta i Sverige. Spekulanterna väntade sig nämligen att Sverige skulle devalvera sig ur krisen. Men regeringen höll emot. Med stöd från oppositionen. Vilket ledde till en process som ändrade hela det Svenska samhället i grunden på bara några få år. Moderater och Sossar gick den gången hand i hand och genomförde en revolution, som inte något annat parti har tagit till orda för att reversera.
Men när det var som värst var 5 av 7 stora banker insolventa. Värst gick det för Nordbanken (dagens Nordea) som helt övertogs av staten. Men lösningen var snarlik det som man skisserar i USA. De sämsta lånen fördes över till ett nystartat företag: Securum. Och bankerna tillfördes pengar så man kunde rensa väck "dåliga lån" ur sin bokföring.
Vilket låter väldigt enkelt och trevligt. Men i verkligheten innebar det att man slog undan benen för privatpersoner och småföretag. Och inte bara små företag för den delen. Rederi AB Slite åkte med i "dragsuget". Donkeyman har recenserat en bok om den konken (klicka på länken). Här har vi också beviset för att vanligt folk inte har något som helst att vinna på att staten äger och driver banker. Snarare tvärtom.
Bankerna och Securum skulle nämligen ta hem restvärdena. Vilket innebar att alla som ägde något som kunde tänkas stiga i värde slogs konk så banken kunde ta hand om panten. Medan de som inte ägde något fick leva vidare. Ungefär enligt följande princip: Du har belånat din fastighet till 2 millar och får svårt att betala. Banken får sälja lånet för 1 mille och bärgar sig. Köparen (= ett nytt företag startat av banken eller staten) sätter dig i konk och lägger fastigheten på lager. För att sälja den för 1 1/2 mille ett par år senare. Dvs vinst på 1/2 mille för köparen medan du i all framtid måste betala på ett lån för något som du inte längre äger.
Än i dag går det många driftiga människor runt i Sverige och lever i en svart ekonomi därför att de offrades för att bankerna skulle överleva den gången. Därmed "kan de inte jobba vitt" därför att då tar kronis hand om lönen. Skillnaden mot USA är nämligen att i Sverige (och Norge) så kan du inte bli av med skulderna genom att konka. Bankerna förföljer dig resten av livet. Men i USA kan man flytta ut av huset när man inte klarar betalningarna. Och starta på nytt. Den statliga Nordbanken utvecklades den gången till en ren gangsterbank som slog undan benen på massor av livsduktiga företag. Speciellt ute i de mindre orterna runt om i Sverige.
Men krisen ledde också till något positivt. Det var full politisk consensus om åtgärderna och först var det en Moderat regering under Calle Bildt som agerade. Sedan kom en Sosseregering under Göran Person och gjorde färdigt jobbet. Ett jobb som förändrade Sverige. Från att vara ett land där samhället styrde allt blev Sverige ett liberalt och trevligt land. Det genomfördes omfattande privatiseringar av samfärdsel, skola, vård, äldrevård och så vidare. Man vände på varje sten och tryckte ned de offentliga kostnaderna högst avsevärt. Utan att servicen blev märkbart sämre. I många fall blev den faktiskt bättre. Man tillät konkurrerande radiostationer. Sverige gick med i EU. Listan på reformer kan göras oändligt lång.
Och skattetrycket sjönk till en nivå långt under den Norska. Vilket var möjligt genom att man genomförde omfattande besparingar i det offentliga. Det visade sig också att man kunde få samma service för långt mindre med pengar. Bara man slaktade en stor mängd med heliga kor. Och tvingade facket att "spisa kameler mothårs" som man skulle sagt i Norge.
Calle Bildt kan nu resa runt och hålla föredrag och skriva artiklar i världspressen om hur Sverige löste motsvarande kris för 15 år sedan. Men enligt Donkeymans åsikt så var det Göran P som var den verklige hjälten. En pamp som pekade med hela handen och som reformerade inte bara Sossepartiet utan också hela det Svenska samhället. Och gjorde Sverige till ett mycket bättre land att leva i. Man kan bli sosse för mindre.
Det som gjorde allt detta möjligt var utgången av det så kallade "Rosornas Krig" där Göran och de pragmatiska tog över sossepartiet från de dogmatiska. Därmed kunde man också gå in i en ohelig allians med Calle Bildt och Moderaterna. Donkeyman är helt övertygad om att framtidens historiker kommer att se på Göran som mannen som förändrade Sverige.
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen
fredag 19 september 2008
Osäkra tider - osäkert val
Donkeyman minns sitt första besök "over there". Som helt ung upplevde han allt som vi unga imponerades av.
Rock'n Roll, Jeans, Hamburgare, Film, Neonskyltar, Skyskrapor. Världens rikaste stat. Den stora demokratin som hade besegrat nazisterna. Och japsarna.
Med tiden ändrade Donkeyman sin uppfattning. När den fulla sanningen om VietNamkriget gick upp för honom blev det en chock. Som förstärktes när det stod klart vad staten Israel sysslade med. Fast den "andra sidan" var ju inte mycket bättre. Donkeyman besökte även Sovjetunionen som ung och imponerades inte av vad den firman åstadkommit. Vilket har ledit till att Donkeyman i dag har en sunt kritisk inställning till de flesta. Något som kan vara förnuftigt när man skall studera dagens valkamp i USA.
Den nuvarande finanskrisen har ju våldsamma implikationer på det Amerikanska samhället. Det kommer dagligen intressanta siffror. 5% av jobben i New York är inom finanssektorn. Men 25 % av lönebetalningarna. Vilket antyder att de här figurerna tjänar ganska bra. Chefen på Leman Brothers fick förra året 123 millar i bonus. För ett jobb som leder till att firman konkar i år. Millioner människor tvingas lämna sina hem. American Insurance Group får ett litet handlån på 85 milliarder dollar för att överleva.
"Who's next". Vilket är nästa lik som ramlar ur garderoben. Många kommentatorer har ju sagt i åratal att den Amerikanska ekonomin är genomrutten. Ett uttalande som de flesta har förkastat som domedagsprofetior. Men numera tvivlar inte många.
Verkligheten är ju att inte ens USA har alla dessa pengar. Man fick gräva ganska djupt i kistorna för att få fram dollar till AIG.
Förra gången det var kris så kunde man släppa guldmyntfoten. Vilket ledde till att dollarn sjönk med två spänn över natten. Det var nämligen inte de amerikanska skattebetalarna som pröjsade för VietNamkriget. Det var alla utanför landet som satt med dollar. Donkeyman till exempel satt just då på en trave med dallrar och förlorade 40%. Men han var i gott sällskap, det gjorde i princip alla världens nationer som satt på stora tillgångar i just dollar. Det knepet går inte att upprepa.
Sätta fart på sedelpressarna är tydligen det som gäller i dag. Men redan i barneskolan får man lära sig att då blir det inflation. Något som många av världens ekonomer varnat för en längre tid. Hur det kan gå i sin värsta form finns många exempel på. Tyskland på 20-talet eller Zimbabwe i dag.
Mitt i detta pågår presidentvalskampanjen. Men inte någon av kandidaterna tycks ha något recept på hur man hanterar situationen. Ingen av dem har ju heller gjort sig kända för att vara starka på ekonomi. Snarare verkar bägge satsa på strutsmetoden. Stick huvudet i sanden och fortsätt som tidigare så kommer det obehagliga att försvinna.
Rent traditionellt har ju demokraterna alltid förordat ett visst mått av reglering av storfinansen medan republikanerna har velat låta marknadskrafterna spela fritt. Men då snackar vi mer om åtgärder för att förhindra att det uppstår en kris. Nu är krisen här. Folk är rädda för sina jobb, sina hem, sina investeringar, sina pensioner och för sin framtid. Men ingen av de båda sidorna verkar våga sig på att ha någon uppfattning om vad som skall göras.
Situationen inför valet är mer osäker än någonsin. Just nu leder McCain i de flesta undersökningar. En av de mer tillförlitliga föreslår 243-274 med 21 "tied". Samtidigt är det 145 elektorer av dessa som sitter väldigt svagt så i verkligheten är det hela öppet.
Man observerar också att stora mängder med nyregistrerade väljare dykt upp. Något som bör gynna Obama. Det var nya väljare som avgjorde primärvalen i hans fördel. Men samtidigt förespår flera kommentatorer ett val i kaos. Med ny utrustning, ny teknik och osäkra röstlängder.
En armé av advokater förbereder sig på att få njuta sötebrödsdagar. Det är inte helt otänkbart att valet till syvende och sist avgörs i rättsalarna landet runt.
Rock'n Roll, Jeans, Hamburgare, Film, Neonskyltar, Skyskrapor. Världens rikaste stat. Den stora demokratin som hade besegrat nazisterna. Och japsarna.
Med tiden ändrade Donkeyman sin uppfattning. När den fulla sanningen om VietNamkriget gick upp för honom blev det en chock. Som förstärktes när det stod klart vad staten Israel sysslade med. Fast den "andra sidan" var ju inte mycket bättre. Donkeyman besökte även Sovjetunionen som ung och imponerades inte av vad den firman åstadkommit. Vilket har ledit till att Donkeyman i dag har en sunt kritisk inställning till de flesta. Något som kan vara förnuftigt när man skall studera dagens valkamp i USA.
Den nuvarande finanskrisen har ju våldsamma implikationer på det Amerikanska samhället. Det kommer dagligen intressanta siffror. 5% av jobben i New York är inom finanssektorn. Men 25 % av lönebetalningarna. Vilket antyder att de här figurerna tjänar ganska bra. Chefen på Leman Brothers fick förra året 123 millar i bonus. För ett jobb som leder till att firman konkar i år. Millioner människor tvingas lämna sina hem. American Insurance Group får ett litet handlån på 85 milliarder dollar för att överleva.
"Who's next". Vilket är nästa lik som ramlar ur garderoben. Många kommentatorer har ju sagt i åratal att den Amerikanska ekonomin är genomrutten. Ett uttalande som de flesta har förkastat som domedagsprofetior. Men numera tvivlar inte många.
Verkligheten är ju att inte ens USA har alla dessa pengar. Man fick gräva ganska djupt i kistorna för att få fram dollar till AIG.
Förra gången det var kris så kunde man släppa guldmyntfoten. Vilket ledde till att dollarn sjönk med två spänn över natten. Det var nämligen inte de amerikanska skattebetalarna som pröjsade för VietNamkriget. Det var alla utanför landet som satt med dollar. Donkeyman till exempel satt just då på en trave med dallrar och förlorade 40%. Men han var i gott sällskap, det gjorde i princip alla världens nationer som satt på stora tillgångar i just dollar. Det knepet går inte att upprepa.
Sätta fart på sedelpressarna är tydligen det som gäller i dag. Men redan i barneskolan får man lära sig att då blir det inflation. Något som många av världens ekonomer varnat för en längre tid. Hur det kan gå i sin värsta form finns många exempel på. Tyskland på 20-talet eller Zimbabwe i dag.
Mitt i detta pågår presidentvalskampanjen. Men inte någon av kandidaterna tycks ha något recept på hur man hanterar situationen. Ingen av dem har ju heller gjort sig kända för att vara starka på ekonomi. Snarare verkar bägge satsa på strutsmetoden. Stick huvudet i sanden och fortsätt som tidigare så kommer det obehagliga att försvinna.
Rent traditionellt har ju demokraterna alltid förordat ett visst mått av reglering av storfinansen medan republikanerna har velat låta marknadskrafterna spela fritt. Men då snackar vi mer om åtgärder för att förhindra att det uppstår en kris. Nu är krisen här. Folk är rädda för sina jobb, sina hem, sina investeringar, sina pensioner och för sin framtid. Men ingen av de båda sidorna verkar våga sig på att ha någon uppfattning om vad som skall göras.
Situationen inför valet är mer osäker än någonsin. Just nu leder McCain i de flesta undersökningar. En av de mer tillförlitliga föreslår 243-274 med 21 "tied". Samtidigt är det 145 elektorer av dessa som sitter väldigt svagt så i verkligheten är det hela öppet.
Man observerar också att stora mängder med nyregistrerade väljare dykt upp. Något som bör gynna Obama. Det var nya väljare som avgjorde primärvalen i hans fördel. Men samtidigt förespår flera kommentatorer ett val i kaos. Med ny utrustning, ny teknik och osäkra röstlängder.
En armé av advokater förbereder sig på att få njuta sötebrödsdagar. Det är inte helt otänkbart att valet till syvende och sist avgörs i rättsalarna landet runt.
söndag 7 september 2008
Mrs Palin
Nu har Donkeyman bestämt vilken "ticket" han hoppas skall vinna valet i USA. Ursprungligen hoppades Donkeyman på Hillary. Men den möjligheten har ju fallit bort. Så nu står valet mellan Obama och McCain.
Och utgången av valet har en potential att påverka världen, inklusive Donkeymans lilla hörna. På ett eller annat sätt. Bägge herrarna har i stor utsträckning avstått från att klargöra vad de kommer att göra i praktisk politik om de vinner valet. Man ger svepande löften som förändras vid nästa korsväg. Men som sagt - väldigt lite konkret. Bägge är kritiska mot tidigare administration och lovar förändring. Men vad denna förändring skall gå ut på är fortfarande okänt. Däremot har vi upptäckt att Obama är en briljant talare. En retoriker av den gamla skolan som dagens politik har alltför få av. Men att behärska talekonsten gör inte att man behärskar konsten att styra en nation.
Obama ger ett mer radikalt intryck än McCain. Men å andra sidan har McCain i praktisk politik faktiskt varit mot en hel del av det George W har stått för. Medan Obama är ett helt färskt stjärnskott som inte ens fick tillträde till demokraternas konvent för åtta år sedan. Så Donkeyman har nog tänkt i sitt stilla sinne att McCain nog är lite mer förutsägbar.
Men under kampanjen fram till nu har vi inte fått veta så mycket mer. Och antagligen blir det inte så mycket mer info under den "riktiga" valkampen heller. Därför att det Amerikanska valsystemet med "winner takes all" ger en del spännande effekter. Bägge sidor har ett antal delstater som är kassaskåpssäkra. Det är i bästa fall bortåt 20 delstater som i teorin kan tänkas vippa den ena eller den andra vägen. Men antagligen är antalet ännu mindre, typ 10. De andra staterna är mer eller mindre avgjorda på förhand såvida det inte inträffar en "land slide". Men i alla dessa 20 stater finns det viktiga lokala frågor som kan avgöra saken. Vilket gör att det i realiteten blir frågan om kanske 20 lokala valkamper i potentiella "swing states" än en övergripande rikspolitisk valkamp.
Det som har avgjort saken för Donkeyman är valet av vicepresident. När bägge sidor har kungjort sina "tickets" visar det sig att kampen står mellan Obama / Biden och McCain / Palin. Och en VP kan mycket väl bli president under resans lopp. Donkeyman känner sig ganska säker på att Biden inte ställer till med några tokigheter a la George W. Det har knappast kandiderat en mer kompetent och erfaren person i USA i modern tid. Till och med McCains CV är tunn jämfört med Joes "track record".
Däremot är mrs Palin försiktigt sagt ett osäkert kort.
Palin har över huvud taget inte någon som helst erfarenhet av rikspolitik. Inte heller av utrikesfrågor. Hennes CV är syltunn i förhållande till att de facto kanske inta världens mäktigaste ämbete. Det vi faktiskt vet är att hon är mycket konservativ. Betydligt värre än McCain. Så har hon arbetarbakgrund. Dessutom är hon kvinna. Och här ligger väl skälet till att McCain har "rejectat" hundratals mer kvalificerade personer inom sitt parti. Det är helt enkelt frågan om kvotering för att få en vinnande "ticket".
Valmatematiken säger nämligen att skall McCain ha en chans att vinna presidentvalet måste han till att börja dagen med hålla på de väljare som han redan har. Och det är här hennes konservativism kommer in. Den kristna högern har redan omfamnat henne och slutit henne till sitt bröst. Medan många i det lägret anser att McCain är en "mjukis".
Men för att vinna måste dessutom McCain / Palin få en klar majoritet av "independents" samt locka över kanske 15% av demokraterna till sin sida. Och det är här som hennes andra egenskaper kommer in. Hon är nämligen både arbetarklass och kvinna. Att hon dessutom är en dama som har en miljöpolitik och allmänna åsikter som får FrP att framstå som direkt radikala är något man får på köpet. Och det är inte en nackdel "over there".
Donkeyman har ägnat de senaste dagarna åt att googla på mrs Palin och det är bara att konstatera att man måste gå många år tilbaka i tiden för att finna en lika oerfaren kandidat. Donkeyman drar sig också till minnes att George W hade stora brister i erfarenhet och kunskap när han vann presidentvalet första gången. Anhängarna påpekade att det skulle kompenseras genom kompetenta rådgivare. Med facit i hand ser vi att herr Bush jr valde ut särdeles dåliga rådgivare. Som hela gänget kom från samma krets. Nämligen dem som hyllar de kristenkonservativa värdena. Och chefen själv hade inte kompetens till att bedöma om han fick goda eller dåliga råd.
McCain hävdar att han står för förändring. Men när det gäller val av sin VP agerar han precis som Bush. Vilket gör att Donkeyman allvarligt ifrågasätter McCains omdömesförmåga. Kommer han att rekrytera resten av sin stab efter samma kriterier så kan vi nog vänta oss personer av samma kaliber som George W omgav sig med.
Dess värre är sannolikheten för att mrs Palin får den yttersta makten ganska stor om paret McCain / Palin vinner valet. Och hon behöver definitivt en stab kring sig. Vilken krets väljer hon ifrån? Donkeyman är styggt rädd för att det blir samma gäng som George W omgav sig med
För övrigt uppges det från hennes hemstat Alaska att inte någon inom det republikanska partiet lokalt har blivit ombedda att lämna några referenser. Det verkar som om mr McCain har träffat henne en gång på en större konferens. Därefter har han tillkallat henne en gång för ett möte på sin ranch. Och utan någon vidare "fact finding" har hon sedan fått jobbet som kan tänkas göra henne till den som avgör allas vår framtid. En anställningsprocess som verkar något tunn.
Donkeyman vill inte ha mrs Palin som president. Och valet av henne som VP-kandidat gör att Donkeyman allvarligt tvivlar på McCains omdöme. Därför hoppas Donkeyman numera på Obama. Det kan i vart fall inte bli värre än det som vi redan har. Vilket faktiskt Palin har potential till att bli.
Och utgången av valet har en potential att påverka världen, inklusive Donkeymans lilla hörna. På ett eller annat sätt. Bägge herrarna har i stor utsträckning avstått från att klargöra vad de kommer att göra i praktisk politik om de vinner valet. Man ger svepande löften som förändras vid nästa korsväg. Men som sagt - väldigt lite konkret. Bägge är kritiska mot tidigare administration och lovar förändring. Men vad denna förändring skall gå ut på är fortfarande okänt. Däremot har vi upptäckt att Obama är en briljant talare. En retoriker av den gamla skolan som dagens politik har alltför få av. Men att behärska talekonsten gör inte att man behärskar konsten att styra en nation.
Obama ger ett mer radikalt intryck än McCain. Men å andra sidan har McCain i praktisk politik faktiskt varit mot en hel del av det George W har stått för. Medan Obama är ett helt färskt stjärnskott som inte ens fick tillträde till demokraternas konvent för åtta år sedan. Så Donkeyman har nog tänkt i sitt stilla sinne att McCain nog är lite mer förutsägbar.
Men under kampanjen fram till nu har vi inte fått veta så mycket mer. Och antagligen blir det inte så mycket mer info under den "riktiga" valkampen heller. Därför att det Amerikanska valsystemet med "winner takes all" ger en del spännande effekter. Bägge sidor har ett antal delstater som är kassaskåpssäkra. Det är i bästa fall bortåt 20 delstater som i teorin kan tänkas vippa den ena eller den andra vägen. Men antagligen är antalet ännu mindre, typ 10. De andra staterna är mer eller mindre avgjorda på förhand såvida det inte inträffar en "land slide". Men i alla dessa 20 stater finns det viktiga lokala frågor som kan avgöra saken. Vilket gör att det i realiteten blir frågan om kanske 20 lokala valkamper i potentiella "swing states" än en övergripande rikspolitisk valkamp.
Det som har avgjort saken för Donkeyman är valet av vicepresident. När bägge sidor har kungjort sina "tickets" visar det sig att kampen står mellan Obama / Biden och McCain / Palin. Och en VP kan mycket väl bli president under resans lopp. Donkeyman känner sig ganska säker på att Biden inte ställer till med några tokigheter a la George W. Det har knappast kandiderat en mer kompetent och erfaren person i USA i modern tid. Till och med McCains CV är tunn jämfört med Joes "track record".
Däremot är mrs Palin försiktigt sagt ett osäkert kort.
Palin har över huvud taget inte någon som helst erfarenhet av rikspolitik. Inte heller av utrikesfrågor. Hennes CV är syltunn i förhållande till att de facto kanske inta världens mäktigaste ämbete. Det vi faktiskt vet är att hon är mycket konservativ. Betydligt värre än McCain. Så har hon arbetarbakgrund. Dessutom är hon kvinna. Och här ligger väl skälet till att McCain har "rejectat" hundratals mer kvalificerade personer inom sitt parti. Det är helt enkelt frågan om kvotering för att få en vinnande "ticket".
Valmatematiken säger nämligen att skall McCain ha en chans att vinna presidentvalet måste han till att börja dagen med hålla på de väljare som han redan har. Och det är här hennes konservativism kommer in. Den kristna högern har redan omfamnat henne och slutit henne till sitt bröst. Medan många i det lägret anser att McCain är en "mjukis".
Men för att vinna måste dessutom McCain / Palin få en klar majoritet av "independents" samt locka över kanske 15% av demokraterna till sin sida. Och det är här som hennes andra egenskaper kommer in. Hon är nämligen både arbetarklass och kvinna. Att hon dessutom är en dama som har en miljöpolitik och allmänna åsikter som får FrP att framstå som direkt radikala är något man får på köpet. Och det är inte en nackdel "over there".
Donkeyman har ägnat de senaste dagarna åt att googla på mrs Palin och det är bara att konstatera att man måste gå många år tilbaka i tiden för att finna en lika oerfaren kandidat. Donkeyman drar sig också till minnes att George W hade stora brister i erfarenhet och kunskap när han vann presidentvalet första gången. Anhängarna påpekade att det skulle kompenseras genom kompetenta rådgivare. Med facit i hand ser vi att herr Bush jr valde ut särdeles dåliga rådgivare. Som hela gänget kom från samma krets. Nämligen dem som hyllar de kristenkonservativa värdena. Och chefen själv hade inte kompetens till att bedöma om han fick goda eller dåliga råd.
McCain hävdar att han står för förändring. Men när det gäller val av sin VP agerar han precis som Bush. Vilket gör att Donkeyman allvarligt ifrågasätter McCains omdömesförmåga. Kommer han att rekrytera resten av sin stab efter samma kriterier så kan vi nog vänta oss personer av samma kaliber som George W omgav sig med.
Dess värre är sannolikheten för att mrs Palin får den yttersta makten ganska stor om paret McCain / Palin vinner valet. Och hon behöver definitivt en stab kring sig. Vilken krets väljer hon ifrån? Donkeyman är styggt rädd för att det blir samma gäng som George W omgav sig med
För övrigt uppges det från hennes hemstat Alaska att inte någon inom det republikanska partiet lokalt har blivit ombedda att lämna några referenser. Det verkar som om mr McCain har träffat henne en gång på en större konferens. Därefter har han tillkallat henne en gång för ett möte på sin ranch. Och utan någon vidare "fact finding" har hon sedan fått jobbet som kan tänkas göra henne till den som avgör allas vår framtid. En anställningsprocess som verkar något tunn.
Donkeyman vill inte ha mrs Palin som president. Och valet av henne som VP-kandidat gör att Donkeyman allvarligt tvivlar på McCains omdöme. Därför hoppas Donkeyman numera på Obama. Det kan i vart fall inte bli värre än det som vi redan har. Vilket faktiskt Palin har potential till att bli.
torsdag 28 augusti 2008
Hillary
Det demokratiska partikonventet går på skenor. Obama / Biden har blivit nominerade till partiets officiella kandidater och Hillary har hållit ett stort tal där hon "endorses" dem och friställde sina egna delegater. Vilket gjorde att valet kunde ske med acklamation.
Donkeyman har tagit sig tid att studera Hillarys tal och hans åsikt är att talet inte innehöll mer positivt om Obama än vad som kan förväntas. Hillary sade precis så mycket som behövdes för att ingen skall kunna kritisera henne för att inte vara solidarisk med partiet.
Donkeyman har länge funderat på om inte Hillarys taktik nu riktar sig mot nominationen år 2012. McCain har flera gånger sagt att det är fullt tänkbart att han bara sitter en period (om han blir vald). Så OM Obama / Biden förlorar valet i år skall det nog mycket till för att inte Hillary skall bli nominerad och ha en god chans att vinna om fyra år.
Skall man tro våra Skandinaviska dagstidingar så har Obama närmast valsegern som i en liten ask. Och man rapporterar kontinuerligt procenttal från opinionsundersökningar. Problemet är att det inte nödvändigtvis är den som får flest röster som vinner valet. Det gäller att vinna flest elektorer och dessa utses i var delstat i proportion till statens storlek. Men i var delstat är det enligt principen "winner takes all". Det gäller alltså att vinna "de viktiga" staterna.
OM vi leker med det tankeexperimentet att Demokraterna hade haft samma valsystem i primärvalen så skulle Hillary fullkomligt ha krossat Obama i nominationen. Därför att hon vann de stora "tunga" staterna men fick inte fullt betalt för detta tack vare den proportionella principen. Men det är dessa stater som Obama måste vinna för att vinna presidentvalet.
Det finns 538 elektorer. Men av dessa är demokraterna närmast garanterade 68 stycken från Västkusten och ett 100 talet från NordOst. Det är stater som republikanerna knappast tillmätes en chans att vinna. Medan republikanerna närmast är garanterade bortåt 150 elektorer från Mellanvästern och Texas.
Därmed är det i runda tal 220 kvar att kämpa om. Och dessa ligger någorlunda jämnt fördelade mellan partierna i stater där några procent skiljer den ena eller den andra vägen. Det är dessa stater som partiernas analytiker nu lägger slagplaner för.
Samtidigt finns det en och annan som reser tvivel om Californien verkligen är så säkert demokratisk som man tror. En stat där Obama leder kraftigt på opinionsundersökningarna och där republikanerna inte vunnit i modern tid. MEN - republikanerna har guvernören, som är mycket populär. Och det är en stor spansktalande befolkning, som av tradition inte röstar med svarta. Frågan är hur dessa kommer att ställa sig. Detta är avgörande, därför att om McCain skulle ta Californien är det nog kokt för Obama.
Men det finns en osäker faktor som kan förändra allt. Valdeltagandet i USA har alltid varit lågt. Obama lyckades mobilisera stora mängder nya väljare till primärvalen och till caucus. Något som helt förändrade all vedertagen valmatematik. Klarar han att upprepa det konststycket i presidentvalet så kan han ändra den politiska kartan totalt. Mobilisering av "soffliggare" har en enorm potential i detta valet.
Vi går helt säkert mot en spännande höst. Och Donkeyman ber verkligen TV-bolagen att tänka igenom hur man skall hantera valnatten. Donkeyman hoppas verkligen att någon ställer upp med en valvaka som är laddad med expertis på USA:s valmatematik och inte bara de "vanliga" experterna och kommentatorerna.
Donkeyman har tagit sig tid att studera Hillarys tal och hans åsikt är att talet inte innehöll mer positivt om Obama än vad som kan förväntas. Hillary sade precis så mycket som behövdes för att ingen skall kunna kritisera henne för att inte vara solidarisk med partiet.
Donkeyman har länge funderat på om inte Hillarys taktik nu riktar sig mot nominationen år 2012. McCain har flera gånger sagt att det är fullt tänkbart att han bara sitter en period (om han blir vald). Så OM Obama / Biden förlorar valet i år skall det nog mycket till för att inte Hillary skall bli nominerad och ha en god chans att vinna om fyra år.
Skall man tro våra Skandinaviska dagstidingar så har Obama närmast valsegern som i en liten ask. Och man rapporterar kontinuerligt procenttal från opinionsundersökningar. Problemet är att det inte nödvändigtvis är den som får flest röster som vinner valet. Det gäller att vinna flest elektorer och dessa utses i var delstat i proportion till statens storlek. Men i var delstat är det enligt principen "winner takes all". Det gäller alltså att vinna "de viktiga" staterna.
OM vi leker med det tankeexperimentet att Demokraterna hade haft samma valsystem i primärvalen så skulle Hillary fullkomligt ha krossat Obama i nominationen. Därför att hon vann de stora "tunga" staterna men fick inte fullt betalt för detta tack vare den proportionella principen. Men det är dessa stater som Obama måste vinna för att vinna presidentvalet.
Det finns 538 elektorer. Men av dessa är demokraterna närmast garanterade 68 stycken från Västkusten och ett 100 talet från NordOst. Det är stater som republikanerna knappast tillmätes en chans att vinna. Medan republikanerna närmast är garanterade bortåt 150 elektorer från Mellanvästern och Texas.
Därmed är det i runda tal 220 kvar att kämpa om. Och dessa ligger någorlunda jämnt fördelade mellan partierna i stater där några procent skiljer den ena eller den andra vägen. Det är dessa stater som partiernas analytiker nu lägger slagplaner för.
Samtidigt finns det en och annan som reser tvivel om Californien verkligen är så säkert demokratisk som man tror. En stat där Obama leder kraftigt på opinionsundersökningarna och där republikanerna inte vunnit i modern tid. MEN - republikanerna har guvernören, som är mycket populär. Och det är en stor spansktalande befolkning, som av tradition inte röstar med svarta. Frågan är hur dessa kommer att ställa sig. Detta är avgörande, därför att om McCain skulle ta Californien är det nog kokt för Obama.
Men det finns en osäker faktor som kan förändra allt. Valdeltagandet i USA har alltid varit lågt. Obama lyckades mobilisera stora mängder nya väljare till primärvalen och till caucus. Något som helt förändrade all vedertagen valmatematik. Klarar han att upprepa det konststycket i presidentvalet så kan han ändra den politiska kartan totalt. Mobilisering av "soffliggare" har en enorm potential i detta valet.
Vi går helt säkert mot en spännande höst. Och Donkeyman ber verkligen TV-bolagen att tänka igenom hur man skall hantera valnatten. Donkeyman hoppas verkligen att någon ställer upp med en valvaka som är laddad med expertis på USA:s valmatematik och inte bara de "vanliga" experterna och kommentatorerna.
lördag 23 augusti 2008
Dream Team
Det har varit stilla över sommaren när det gäller stora nyheter inför det Amerikanska presidentvalet. Men nu är en sak till klar. Det blir inte något "Dream Team" med Obama och Hillary som skall möta McCain i presidentvalet. Men det hade väl knappast någon heller väntat sig.
I morse visade sig Obama åter vara en man för den nya tiden och meddelade omvärlden sitt val på modernaste sätt. Han sände e-mail och SMS till sina supporters innan pressen blir officiellt informerad.
Valet av VP-kandidat skapar ändå något ganska nära ett "Dream Team". Med senator Joe Biden som kandidat till VP så har Obama skaffat sig en "running mate" som kompletterar de egna svagheterna. Och han väljer Biden trots att just denne varit en stark kritiker av Obamas erfarenhet och kunskaper.
Biden kommer från arbetarklassbakgrund i Pennsylvania. Och det är bland arbetarklassen som Obama har haft problem med uppslutningen. Men Biden som är en "self - made - man" från fattig bakgrund i "the rust belt" kommer helt säkert att fylla ut den luckan.
Sedan finns det knappast någon ledande politiker i USA som har så omfattande utrikespolitisk erfarenhet som just Biden. Ett tecken på detta är att det var just Biden som president Saakashvili i Georgia inbjöd till diskussion härom veckan. Alla svagheter när det gäller erfarenhet och utrikes kunskap hos Obama täcks effektivt över nu när de här båda bildar ett lag. Karln har dessutom varit 14 år längre i senaten än vad McCain har varit så argumentet om brist på erfarenhet hos Obama försvagas också. Biden har varit ordförande både i senatens justitie- och utrikeskommitté.
Många bedömare påpekar att Biden har alla de egenskaper som behövs för att kunna gå rätt in i Vita Huset och agera som President från första dagen. En perfekt VP med andra ord.
Efter att ha läst en mängd artiklar om Biden nu på morgonen konstaterar Donkeyman att skribenterna har väldigt svårt att finna något negativt om Biden. Karln verkar vara vit som snö. Han har klarat sig genom ett långt politiskt liv utan att bli indragen i några skandaler. Med ett enda undantag. Han beskylls för att ha plagierat ett tal hållet av Neil Kinnock, något som sägs ha torpederat hans egen presidentkampanj för 20 år sedan.
Det enda negativa som en hel nation av grävande journalister har lyckats dra fram nu på morgonen är att han har mundiarré. Det vill säga - han har en vana att glappa allt för mycket med käften, snacka först och tänka sedan. Men tydligen inte värre än att han vid en ålder av 65 har 35 år i toppolitiken.
Valet av Biden sätter onekligen McCain i en knipa. Ett antal av hans bästa argument mot Obama suddas omedelbart bort. Sett ur taktisk synpunkt är nog valet av Biden helt perfekt. Möjligen hade Hillary varit ett ännu starkare kort inför valkampanjen, men om man vunnit valet så kommer det en vardag och då hade det nog inte varit helt enkelt för Obama att ha paret Clinton i huset. Och om Hillary satsar på den högsta posten så blir hon nog väldigt svår att kringå vid nästa nominering om paret Obama - Biden skulle förlora i år.
Problemet för oss Europeer är att vi inte riktigt vet vad paret Obama - Biden står för rent politiskt. Obama har vinglat både hit och dit i sina uttalanden. Exempelvis var Obama en av få som var emot invasionen i Irak. Biden däremot stödde denna men därefter har han varit starkt kritisk till hur kriget har hanterats. Men Obama har på senare tid blivit mer och mer svävande kring vad som skall ske om han blir "Chefen". När det gäller den ekonomiska politiken vet vi ännu mindre.
Nu blir det verkligen spännande att se vem McCain väljer. Donkeyman sätter en liten knapp på Mitt Romney.
I morse visade sig Obama åter vara en man för den nya tiden och meddelade omvärlden sitt val på modernaste sätt. Han sände e-mail och SMS till sina supporters innan pressen blir officiellt informerad.
Valet av VP-kandidat skapar ändå något ganska nära ett "Dream Team". Med senator Joe Biden som kandidat till VP så har Obama skaffat sig en "running mate" som kompletterar de egna svagheterna. Och han väljer Biden trots att just denne varit en stark kritiker av Obamas erfarenhet och kunskaper.
Biden kommer från arbetarklassbakgrund i Pennsylvania. Och det är bland arbetarklassen som Obama har haft problem med uppslutningen. Men Biden som är en "self - made - man" från fattig bakgrund i "the rust belt" kommer helt säkert att fylla ut den luckan.
Sedan finns det knappast någon ledande politiker i USA som har så omfattande utrikespolitisk erfarenhet som just Biden. Ett tecken på detta är att det var just Biden som president Saakashvili i Georgia inbjöd till diskussion härom veckan. Alla svagheter när det gäller erfarenhet och utrikes kunskap hos Obama täcks effektivt över nu när de här båda bildar ett lag. Karln har dessutom varit 14 år längre i senaten än vad McCain har varit så argumentet om brist på erfarenhet hos Obama försvagas också. Biden har varit ordförande både i senatens justitie- och utrikeskommitté.
Många bedömare påpekar att Biden har alla de egenskaper som behövs för att kunna gå rätt in i Vita Huset och agera som President från första dagen. En perfekt VP med andra ord.
Efter att ha läst en mängd artiklar om Biden nu på morgonen konstaterar Donkeyman att skribenterna har väldigt svårt att finna något negativt om Biden. Karln verkar vara vit som snö. Han har klarat sig genom ett långt politiskt liv utan att bli indragen i några skandaler. Med ett enda undantag. Han beskylls för att ha plagierat ett tal hållet av Neil Kinnock, något som sägs ha torpederat hans egen presidentkampanj för 20 år sedan.
Det enda negativa som en hel nation av grävande journalister har lyckats dra fram nu på morgonen är att han har mundiarré. Det vill säga - han har en vana att glappa allt för mycket med käften, snacka först och tänka sedan. Men tydligen inte värre än att han vid en ålder av 65 har 35 år i toppolitiken.
Valet av Biden sätter onekligen McCain i en knipa. Ett antal av hans bästa argument mot Obama suddas omedelbart bort. Sett ur taktisk synpunkt är nog valet av Biden helt perfekt. Möjligen hade Hillary varit ett ännu starkare kort inför valkampanjen, men om man vunnit valet så kommer det en vardag och då hade det nog inte varit helt enkelt för Obama att ha paret Clinton i huset. Och om Hillary satsar på den högsta posten så blir hon nog väldigt svår att kringå vid nästa nominering om paret Obama - Biden skulle förlora i år.
Problemet för oss Europeer är att vi inte riktigt vet vad paret Obama - Biden står för rent politiskt. Obama har vinglat både hit och dit i sina uttalanden. Exempelvis var Obama en av få som var emot invasionen i Irak. Biden däremot stödde denna men därefter har han varit starkt kritisk till hur kriget har hanterats. Men Obama har på senare tid blivit mer och mer svävande kring vad som skall ske om han blir "Chefen". När det gäller den ekonomiska politiken vet vi ännu mindre.
Nu blir det verkligen spännande att se vem McCain väljer. Donkeyman sätter en liten knapp på Mitt Romney.
torsdag 15 maj 2008
Hillary och Obama
Nominationsstriden i det Demokratiska partiet fortsätter. Sett från vår horisont tycks Hillary ligga långt efter Obama. Den slutliga nominationen kommer att avgöras av de så kallade "Superdelegates" på konventet i Augusti.
Det kan vara intressant att studera vilka överväganden som styr dessa "Superdelegates" och filosofera lite kring varför Hillary inte ger upp en kampanj som mycket tyder på att hon har förlorat.
Till att börja med har vi ett par självklara överväganden för "superdelegates":
1) Vilken kandidat har vunnit "din" delstat?
2) Vilken kandidat har fått flest röster "country wide"?
Men frågan är om dessa argument blir så viktiga. Kanske vi har ett tredje argument som har betydligt större tyngd:
3) Vilken kandidat vore bäst för din personliga karriär? Eller sagt mer i klartext. Antag att Demokraternas kandidat vinner presidentvalet. Då är det många politiska jobb som skall tillsättas. Andelen politiska poster är betydligt högre i USA än i de Skandinaviska länderna. Och den som har stöttat motståndaren till presidenten ligger dåligt till när köttbenen skall fördelas. Att stödja "fel" kandidat kan i värsta fall leda till 2x4 år i kylan. Vilket inte är bra för en politisk karriär.
Sedan kommer ett annat tungt argument, det taktiska, som ju egentligen borde styra hur partiets funktionärer röstar:
4) Vem har störst chans att vinna ett presidentval?
Och här får Donkeyman mer vatten på sin kvarn. Valsystemet är helt avgörande. "One man - one vote" är en viktig demokratisk princip. Men hur man sedan skall räkna den rösten är ännu viktigare. Som "yours truly" har påpekat i en tidigare artikel: USA, UK och Norge har det gemensamt att de som förlorade senaste valet räknat i antal röster också vann valet räknat i antal mandat - tack vare valsystemen. Se ett par tidigare artiklar: Demokrati är inte enkelt. Valsystem.
Detta låter sig också illustreras av den nuvarande kampanjen. Demokraterna har sedan några decennier ett proportionellt valsystem. Republikanerna har "winner takes all" på delstatsnivå. OM demokraterna hade haft sitt gamla system (=det som republikanerna tillämpar) skulle Hillary ha haft en behaglig ledning på nära 100 delegater. Utan att "Superdelegates" eller de två annulerade staterna Florida och Michigan är medräknade. Även dessa stater vann hon komfortabelt. Men nu har demokraterna ett annat system och med detta leder Obama nästan ointagligt.
I det "riktiga" presidentvalet är det "winner takes all" och den matematiken är solklar. Det är inte det totala valresultatet som avgör valet. Det som avgör i praktiken är utgången i en handfull stora "swing states". De tre viktigaste av dessa är Florida, Ohio och Pennsylvania.
Den grymma valmatematiken säger faktiskt att den som vinner två av dessa tre stater nästan är garanterad att också få presidentposten. För demokraterna innebär detta i praktiken att de måste behålla Pennsylvania samtidigt som de vinner Ohio - annars kan de inte vinna presidentvalet.
Här ligger problemet för Obama och för det Demokratiska partiet. Clinton har stöd hos arbetarklassen. Obama har det inte. Och Hillary har vunnit primärvalet i sju av de åtta största staterna samt i alla de tre viktigaste "swing states". Medan Obamas segertåg till stor del baseras på stor mobilisering av nya väljare (=svarta) och bland de intellektuella. Och Obamas största segrar har kommit i stater som Demokraterna knappt har en chans att vinna.
Så nu kommer Donkeymans eviga fundering. Vad är moraliskt rätt för "Superdelegates". Att vara solidarisk med partiets nuvarande proportionella valsystem. Eller att vara solidarisk med partiets bästa i stort, dvs möjligheten att vinna presidentvalet. Eller att vara solidarisk med sig själv och den egna karriären.................
Det kan vara intressant att studera vilka överväganden som styr dessa "Superdelegates" och filosofera lite kring varför Hillary inte ger upp en kampanj som mycket tyder på att hon har förlorat.
Till att börja med har vi ett par självklara överväganden för "superdelegates":
1) Vilken kandidat har vunnit "din" delstat?
2) Vilken kandidat har fått flest röster "country wide"?
Men frågan är om dessa argument blir så viktiga. Kanske vi har ett tredje argument som har betydligt större tyngd:
3) Vilken kandidat vore bäst för din personliga karriär? Eller sagt mer i klartext. Antag att Demokraternas kandidat vinner presidentvalet. Då är det många politiska jobb som skall tillsättas. Andelen politiska poster är betydligt högre i USA än i de Skandinaviska länderna. Och den som har stöttat motståndaren till presidenten ligger dåligt till när köttbenen skall fördelas. Att stödja "fel" kandidat kan i värsta fall leda till 2x4 år i kylan. Vilket inte är bra för en politisk karriär.
Sedan kommer ett annat tungt argument, det taktiska, som ju egentligen borde styra hur partiets funktionärer röstar:
4) Vem har störst chans att vinna ett presidentval?
Och här får Donkeyman mer vatten på sin kvarn. Valsystemet är helt avgörande. "One man - one vote" är en viktig demokratisk princip. Men hur man sedan skall räkna den rösten är ännu viktigare. Som "yours truly" har påpekat i en tidigare artikel: USA, UK och Norge har det gemensamt att de som förlorade senaste valet räknat i antal röster också vann valet räknat i antal mandat - tack vare valsystemen. Se ett par tidigare artiklar: Demokrati är inte enkelt. Valsystem.
Detta låter sig också illustreras av den nuvarande kampanjen. Demokraterna har sedan några decennier ett proportionellt valsystem. Republikanerna har "winner takes all" på delstatsnivå. OM demokraterna hade haft sitt gamla system (=det som republikanerna tillämpar) skulle Hillary ha haft en behaglig ledning på nära 100 delegater. Utan att "Superdelegates" eller de två annulerade staterna Florida och Michigan är medräknade. Även dessa stater vann hon komfortabelt. Men nu har demokraterna ett annat system och med detta leder Obama nästan ointagligt.
I det "riktiga" presidentvalet är det "winner takes all" och den matematiken är solklar. Det är inte det totala valresultatet som avgör valet. Det som avgör i praktiken är utgången i en handfull stora "swing states". De tre viktigaste av dessa är Florida, Ohio och Pennsylvania.
Den grymma valmatematiken säger faktiskt att den som vinner två av dessa tre stater nästan är garanterad att också få presidentposten. För demokraterna innebär detta i praktiken att de måste behålla Pennsylvania samtidigt som de vinner Ohio - annars kan de inte vinna presidentvalet.
Här ligger problemet för Obama och för det Demokratiska partiet. Clinton har stöd hos arbetarklassen. Obama har det inte. Och Hillary har vunnit primärvalet i sju av de åtta största staterna samt i alla de tre viktigaste "swing states". Medan Obamas segertåg till stor del baseras på stor mobilisering av nya väljare (=svarta) och bland de intellektuella. Och Obamas största segrar har kommit i stater som Demokraterna knappt har en chans att vinna.
Så nu kommer Donkeymans eviga fundering. Vad är moraliskt rätt för "Superdelegates". Att vara solidarisk med partiets nuvarande proportionella valsystem. Eller att vara solidarisk med partiets bästa i stort, dvs möjligheten att vinna presidentvalet. Eller att vara solidarisk med sig själv och den egna karriären.................
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
