Populism

Populism är ett av den moderna politikens modeord. De övriga partierna beskyller FrP för att vara ett populistiskt parti. Och därmed menar man att FrP inte är trovärdiga. Tidigare beskyllde man också SV för att vara populister. Av ungefär samma skäl.

Men i verkligheten har vi här i landet har vi två partier som i betydligt större grad än FrP förtjänar att kallas populistiska. Jag tänker då på SV och SP.

Dessa partier tycker nämligen inte om det moderna samhället som det vuxit fram. De önskar helst inte att något skall förändras. Och så kryddar man det hela med en kraftig dos med nationalism. Därmed erbjuder man en säker hamn för väljare som känner sig främmande för det som i vissa kretsar kallas utvecklingen. En politisk ståndpunkt som i alla tider har visat sig vara gångbar. Även om en del av de "movements" som tidigare hävdat liknande åsikter inte tillhör dem som man önskar förknippas med.

Sådana argument som att det finns en värld utanför Norges gränser som med nödvändighet påverkar Norska förhållanden imponerar över huvud taget inte på dessa partier och deras väljare.

Tvärtom får man lätt det intrycket att full lycka för den Norska nationen skulle uppnås om landet inringades av en mur bevakad från kulsprutetorn med support från människoätande hundar. Därmed skulle man kunna undgå allt inflytande från det obehagliga utlandet.

Dessa partier lovar sina väljare att allt skall vara som det "alltid har varit". Grundprincipen blir ungefär så här: "Vi tycker inte om utvecklingen. Därför vill vi frysa tiden och försöka att backa tillbaka klockan till en tid som vi tycker var mycket trevligare."

Tanken att det vore mer fruktbart att debattera hur man skall förhålla sig till förändringarna i samhället är helt främmande.

Är inte detta populism så vet inte jag. Dessutom är det i normala länder ett recept på stagnation, förfall och kris. Men Norska staten har vunnit på Lotto ( läs: hittat olja) så man behöver inte tänka på kostnaderna för en del exotiska ting.

Nu är detta inte någon ny politisk ståndpunkt. Den har som sagt alltid varit gångbar. I alla tider har det funnits partier som önskar frysa klockan. Eller fly ifrån moderna tider. Det finns en lång lista på sådana kampanjer i stort och smått. Jag ger bara några få Norska exempel:

- Den gången man införde automatiska telefonväxlar hävdade vissa Norska politiker att detta var "Distriktsfientligt" och borde stoppas. Man förlorade nämligen kvinnoarbetsplatser. Tänk vad häftigt det varit om de hade vunnit fram och vi hade fått surfa på internet genom en manuell telefonväxel......

- TV har ju också varit en debattfråga. Först ville man stoppa introduktionen av TV. Senare blev det en hård debatt om huruvida man skulle införa Färg TV eller ej. Det måste finnas vissa politiker som upplever det som direkt pinsamt att påminnas om den tidens ställningstaganden.

- Otroligt nog var en sådan tingest som skateboard förbjuden under en lång radda med år här i landet. Vi talar inte om 1800-talet eller ockupationsåren. Nej då - vi snackar om lite drygt 10 år tillbaka. Och vi skall inte ägna oss åt lyteskomik genom att påminna om vilka politiker som ansåg att ett förbud mot skateboard var nödvändigt.

Men listan på liknande hopplösa initiativ är lång. För närvarande är det SV och SP som är mest aktiva i "hopplösa gänget". Men med i klubben är också min favoritantipati KrF.

Valkampen

Det finns mycket att säga om den just avslutade valkampen.

En sak är att den dominerades totalt av rikspolitikerna trots att det gällde ett lokalval. Men det finns värre ting.

Som utlänning chockerades jag ännu en gång av den sk***tkastning som kännetecknar Norsk politik. Man debatterar de faktiska politiska frågorna i påfallande liten grad. Och när man gör det så är det i form av politisk teater i TV regisserad av programledarna. Här driver man en Amerikaniserad valkamp - fast utan den finess som yankees trots allt besitter.

Partierna försökte i förvånansvärt liten grad att föra fram sin egen politik. I stället var huvudsaken att framhålla de påstådda bristerna hos sina motståndare. Och eftersom man har haft en del växlingar vid makten så kunde man krydda varje debatt med beskyllningar mot motståndarna för att ha skapat alla problem när de satt vid makten.

Valkampen fick också karaktär av "alla mot en". Detta i regi av strategerna hos AP. Det gick i huvudsak ut på att kasta sk***t på FrP. Det vill säga - man angrep inte FrP:s politik på ett sakligt sätt. Något som inte borde ha varit erbjudit några större svårigheter för kreativa politiker. I stället valde man att beskriva FrP-politiken på ett minst sagt ohederligt sätt. Man förde fram vantolkningar och överdrifter kryddade med en del rena lögner.

Förmodligen sköt sig själv i foten med denna taktik. Folk är inte så dumma att man går på sådant. Tvärtom blir man helt enkelt förb****e. Fast på Kollberg och company. Precis som undertecknad. Jag anser att den debatteknik man valt gentemot FrP drar politiken i smutsen och är mest ägnad åt att skapa politikerförakt.

Så förekom de senaste årens politiska modeord "rasera" i var och varannan replik. XX skall rasera skolan. YY skall rasera arbetsmarknaden. ZZ skall rasera socialpolitiken. Och så vidare med dårars envishet. En Norsk politisk debatt av 2007 utan beskyllningar om att någon skall rasera något förefaller otänkbar.

Retorik är en konst i förfall. Varför finns det så få moderna politiker som behärskar den ???

Lokalvalet i Tromsø

Valet var visserligen "bara" ett lokalval. Men det blev ett demokratiskt resultat. Det visade sig nämligen att alla partier utom ett kunde utropa sig till segrare. Åtmindstone med lite god vilja.

Till och med KrF som gjorde ett av sina sämsta val i modern tid firade valet som en seger. Framgången bestod i att man inte gjorde ett ännu sämre val än tidigare. Vilket visar att blind höna också hittar ett korn......

Förloraren var SV som föll samman som det korthus partiet visat sig vara. I synnerhet på lokal nivå. De blev i det närmaste utraderade. Men fick även de ett glädjeämne i form av ett extra mandat. Väljarnas dom korrigerades nämligen genom att en politiker redan på valnatten bytte parti.

SV:s grundproblem förefaller att vara att ingen av partiets företrädare lyckas med att förklara varför man skall rösta på SV när en röst på dem i praktisk politik är liktydigt med en röst på AP. Folk flest föredrar att rösta på originalet framför kopian. Jag ser faktiskt vissa likheter med den situation som rådde på borgerlig sida för några år sedan. Oavsett vilket borgerligt parti man röstade på så innebar det i praktiken en röst för herr Bondevik.

Här i Tromsø blev valresultatet oavgjort. Väljarna initierade inte några förändringar i styrkeförhållandena mellan blocken. Däremot blev det interna förändringar inom blocken. Det som SV förlorade vann AP och RV. Och de "lediga mandaten" efter KP och Föräldralistan togs över av FrP och V.

Men sedan förra gången har SP bytt sida och därmed ökar vänstersidan med ett mandat i förhållande till "borgerlig" sida.

Det som skiljer Tromsø från resten av landet är att man här fick ett starkt RV som matematiskt sett skulle kunna agera vågmästare. Men det framgick redan tidigt att RV inte tänker ingå som en del av AP:s formella underlag. Även om man rent principiellt stödjer AP.

På vänstersidan överprövades som sagt valresultatet redan på valnatten. En dama som kumulerats in på AP:s lista tog omedelbart övergång till SV. Med resultat att AP inte kan "by-passa" både RV och SV utan att gå in i en bredare koalition med de borgerliga partierna.

Men hos SV har man ju erfarenhet av "politiska flyktingar". Pia Svensgaard var vice ordförande i kommunen den senaste perioden. Men valde att gå över till AP under perioden. Och hon hade inte ens anständighet att "lämna tillbaka" posten till SV som rätteligen hade förtjänat den. Tvärtom. Här visade sig yrkespolitikerns sanna ansikte. Ett bra jobb med hög lön och god status var viktigare än vanlig gammaldags anständighet.

Efter valnattens plötsliga övergång AP-SV var den lokala situationen inte lika klar längre. Den blir i stället föremål för "god gammal kohandel".

En intressant iakttagelse är att AP och H är partier som står varandra nära när det gäller många "tunga" politiska frågor. Frågor där AP historiskt har föredragit att ha en pragmatisk hållning. Jag tänker på näringspolitik, planfrågor, utveckling, EU, OS, styrningsform i kommunen och en mängd andra ting. I dessa frågor sätter SV och SP fötterna hårt i backen och tvärbromsar av ideologiska skäl.

Men AP står nära SV och SP i en mängd mer ideologiska frågor. Och ett sådant äktenskap löser dessutom problemet att AP och H behöver varandra som motståndare.

Precis som på riksplanet påpekar både KrF och V att man kan tänka sig att "vara otrogna" och gå över till den röd/gröna sidan. Något som de respektive partiledarna visade klart och tydligt redan på valnatten. Man satt helt öppet och flirtade med AP. En flört som var nära att övergå till hångling redan få timmar efter att vallokalerna stängt. Att de partiernas väljare några timmar tidigare hade röstat på ett parti de trodde var borgerligt verkade inte störa herrarna Sponheim och Høybraaten nämvärt.

Detta löser nämligen deras problem på högersidan. Man önskar inte ta i FrP med tång en gång. Speciellt inte sedan FrP blivit ett stort parti medan KrF och V reducerats till nära nog nulliteter. Det faktum att de borgerliga väljarna med all önskvärd tydlighet visar att man önskar ett borgerligt alternativ som inkluderar både FrP och H imponerar alltså inte på dessa sekter.

Men här på lokalplanet skulle det bästa vara om AP och H kunde "svälja några kameler" som man säger i Norge. Det skulle i ett hugg lösa den "gordiska knut" som den parlamentariska situationen i Tromsø utvecklats till. Men sedan har vi ju problemet att de partierna ömsesidigt behöver varandra som huvudfiender.

Norsk politik är onekligen underhållande.......