söndag 25 oktober 2009

Norska valet (2) - Partierna på vänstersidan

Inledning
I den här artikeln skall Donkeyman börja gå igenom de Norska partierna - som han ser dem.

Blocken
Först behövs en kommentar kring de politiska blocken. Därför att i Norsk politik har man i långa tider haft tre block: vänster - centrum - högern. Går man tillbaka till 1920-talet var dessa ungefär lika stora men efter WW2 har vänstern dominerat även om centrum + höger tillsammans har bildat koalition då och då. Regeringarna Bondevik I och II under 1990-talet var just centrum-högerregeringar. Sedan dess har centrum fallit samman som politisk kraft. Vilket är en signifikant brytpunkt i Norsk politisk historia. (SP deltar i den röd/gröna regeringen, V är utanför stortinget, KrF har fallit nära spärrgränsen). I dag ser man klart och tydligt två likvärdiga block som står mot varandra, dvs vänster och höger.

Arbeiderpartiet
Både i Svensk och i Norsk politik kan man aldrig gå förbi socialdemokratin. De är på något sätt hela politikens hjärta. Och de har givetvis varit det dominerande partiet i långa tider.

I Norge har AP varit ett 30%-parti eller mer, dvs upp emot 50%, ända sedan början av 1920-talet. (Med ett par tillfälliga fall just under 30%). Från 1930 till 1990 så har partiet mer eller mindre dominerat Norsk politik. Även om man vid några få tillfällen fått ge ifrån sig regeringsmakten till borgerliga koalitioner.

Runt 1990 var det interna strider om framtiden för partiet, ungefär som den Svenska socialdemokratins "Rosornas Krig". Men den gången utmanades AP från vänster av Socialistisk Vensterparti som mot slutet av -90-talet tidvis låg på 15% i gallup. I Sverige var det den pragmatiska delen av socialdemokratin som vann och Göran Persson blev statsminister. Men samtidigt var partiet aldrig hotat av Vänsterpartiet som aldrig fick något riktigt lyft. De låg hela tiden nära 4%-spärren. Till skillnad från SV som tidvis till och med hotade AP i storlek.

I Norge vann den ideologiska delen av socialdemokratin sedan Torbjørn Jagland avgått. Arbeiderpartiet lade sin politik mot vänster och därmed "körde man över" ett växande SV som samtidigt hade vridit sin kurs mot höger. Det är nog här vi kan se den stora överföringen av röster från SV till AP som har skett på senare tid. "Varför rösta på kopian i stället för originalet".

Samtidigt måste man beakta en stor skillnad mellan Sverige och Norge och den ligger i sambandet mellan parti och fackföreningsrörelse. I Sverige råder ett "fackligt samband" men
parti och fack har gått mer och mer åt varsitt håll i modern tid. I Norge däremot är det mer riktigt att påstå att Partiet är LO:s politiska gren. Det vill säga i grund och botten är LO överordnat AP. Vilket framkommer ganska tydligt med jämna mellanrum.

Det röd/gröna regeringsprojektet kom till i stort sett enbart tack vare dåvarande LO-ordförande Gerd-Liv Valla. Men som senare "rensades ut" i god gammal Sovjetanda. Sedan hon alltför öppet tagit styrningen över AP.

Det går alltså inte att på samma dag jämföra de Svenska och de Norska socialdemokraterna. Skall man beskriva AP för en Svensk är det nog en god liknelse att jämföra med SAP under 1960-talet. AP kunde ha denna slogan: "Norge har byggt upp ett välfärdssamhälle som innebär maximal lycka för alla. Det är världens bästa land att bo i. Därför kan vi inte ändra på något som helst. Vi skall befästa dagens samhälle och försvara det mot varje förändring. Alldeles oavsett vad som sker i världen runt oss". Vilket väl var ungefär som de Svenska sossarna resonerade för 40 år sedan.

Vid valet 2009 gick AP kraftigt fram på bekostnad av koalitionspartnern SV. Något som senare också fick effekt vid regeringsombildningen förra veckan där SV förlorade positioner.

Rödt
Rödt är en nybildad allians på vänstersidan utanför SV. Det som är mest märkligt med denna är att när SV svänger mot höger och i praktiken utöver socialdemokratisk politik så borde rimligen R få ett tillflöde av missnöjda socialistiska väljare från just SV. Detta har inte skett.

När så SV minskar kraftigt så måste det tolkas som att vänstern också minskar.

Socialistisk Vensterparti
Partiet bildades som Socialistisk Folkeparti i samband med debatten om Norsk medlemskap i NATO. Något som man bekämpade. Sedan har partiet främst profilerat sig som motståndare till Norskt medlemskap i EU. Man är i det närmaste religiösa EU-hatare och anser att allt som är dåligt för EU är bra politik.

I nyare tid har partiet som Donkeyman ser det utvecklats till att vara en intresseorganisation för offentligt anställda. Och då i huvudsak för offentligt anställda akademiker som utgör basen i partiets väljarunderlag.

Det går över huvud taget inte att jämföra SV med det Svenska Vänsterpartiet. V är fortstättningen av det gamla kommunistpartiet med traditioner ända tillbaka till den Ryska revolutionen. Medan SV bildades för ungefär 40 år sedan som en helt ny rörelse utan några som helst gamla "lik i lasten".

SV har genom sin hisoria haft tre opinionstoppar på upp mot 15%. Det var i samband med de två omröstningarna om EU-medlemskap och så år 2000. Den gången hotade man i praktiken AP som samtidigt låg på en historiskt låg nivå. Det är också här som AP:s markanta kursändring mot vänster äger rum. Från den dagen har SV bara gått tillbaka och AP enbart gått framåt.

Vid Stortingsvalet 2009 fortsatte SV:s tillbakagång medan AP gick kraftigt framåt. I huvudsak på bekostnad av just SV. Frågan är om inte också regeringsinnehavet spelade en stor roll här. Partiledaren Kristin Halvorsen var Finansminister under hela mandatperioden och satt alltså som SV-ledare och admistrerade AP:politik. Utan att SV:s deltagande i regeringen på något sätt märktes i den praktiska politiken. Bortsett från att man med alla medel försvarade sina kärnväljare, dvs de offentligt anställda akademikerna.

Senterpartiet
SP var tidigare en del av centrumblocket. Men sedan valet 2005 har man ingått i den röd/gröna koalitionen. Partiet utgår från det gamla BondeFörbundet och var före WW2 ett konservativt parti med si så där 15 % av rösterna. Efter kriget har partiet konstant legat under 10% och för det mesta ned mot 6%. Bortsett från valet 1993 när man surfade på "Nei til EU" och nådde 16,7%.

Men de väljarna försvann lika fort som de kom. Vilket kanske kan jämföras med det Svenska Centerpartiet som fick en engångstopp i samband med Kärnkraftomröstningen när man till och med fick statsministerposten. Men efteråt har man aldrig varit i närheten av den uppslutningen.

SP kan över huvud taget inte jämföras med sitt Svenska broderparti Centerpartiet. SP är inte bara emot EU - de är i stort sett emot allt. Ganska intressant är att bägge partierna har sina rötter som just "BondeFörbundet" och har också sin största väljaruppslutning i glesbygden. Men C och SP har diametralt motsatta uppfattningar om vilken politik som gynnar just glesbygdens befolkning.

Som Donkeyman ser saken är SP en ren intresseorganisation för delar av landsbygdens folk. De större lantbrukarna, de större fiskarna och många av småföretagarna har för länge sedan övergivit SP och gått till Høyre eller FrP. Men de småskaliga som överlevt och som är beroende av stora statliga subventioner för att överleva röstar på SP. Liksom de vi i Sverige kallar de "gröna vågarna". Men SP har många dugliga och pragmatiska lokalpolitiker som håller partiet gående. Frågan är dock om inte SP kommer att drabbas hårdast av alla av de ändringar i valmatematiken som sker vid nästa Stortingsval år 2013. Såvida det inte dyker upp en EU-strid innan dess.

Sammanfattning av vänstersidan
Det märkliga är att det faktiskt är vänstersidan i Norsk politik som per i dag är mest konservativ. Mycket mer konservativ än vad högern är. Donkeyman påstod att Socialdemokratin ansåg att det Norska folket har uppnått maximal lycka och att man därför inte skall ändra på något som helst. Detta innefattar SV och SP i ännu högre grad. De två partierna är utifrån alla vanliga jämförelser att beteckna som konservativa - kanske till och med reaktionära. Till och med ett ganska så konservativt AP förefaller reformbenäget i jämförelse med de här två partierna.

Samtidigt får man inte heller glömma att både SV och SP år 2009 har utvecklats från att vara ideologiska generella politiska partier till att vara intresseorganisationer för speciella grupper inom befolkningen. Men SV:s grupp är i vart fall inte minskande, snarare tvärtom så det partiet kommer att hålla sig på sina 6-7% framöver medan SP arbetar för en snabbt minskande grupp. Donkeyman förutspår att SP kommer att vara en "nullitet" inom 10-15 år. Såvida man inte åter ändrar sin politik.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Inga kommentarer: