måndag 21 november 2011

En "okänd" stjärna

Donkeyman läser i tidningarna att en av världens stora idrottsmän har avlidit. En person som är totalt okänd i Sverige men som spelade en avgörande roll internationellt. Inte bara inom idrotten utan också inom politiken, nämligen kampen mot Apartheid.

Den 19. November avled Basil d'Oliveira. Svenska och Norska läsare behöver en liten kort historik. Han föddes i Cape Town år 1928, 1931 eller 1935. Man vet inte riktigt därför att han påstod sig vara yngre än han var för att bli uttagen i landslaget. Men inte det Sydafrikanska utan det Engelska.

d'Oliveira var nämligen Cricketspelare. Han var en av världens största. Men i sitt hemland fick han aldrig möta de bästa spelarna. Helt enkelt därför att han var vad som på den tiden kallades "Cape Colored", en färgad (=halvblod) person från Kap-provinsen. Den folkgruppen är ganska stor, nästan lika många som de vita, och de talar Afrikaans. Men i Apartheidsystemet var de "Non-Whites". Det spelade inte någon roll vilka resultat som Basil d'Oliveira producerade i "Coloreds League Cricket". Han fick inte spela med de vita.

År 1960 samlade man in pengar i den färgade befolkningen för att han skulle kunna emigrera till England där han snabbt gjorde karriär. 1965 blev han Engelsk medborgare och fast på det Engelska landslaget. Med tiden spelade han 44 Testmatcher för sitt nya hemland.

Nu kommer vi fram till "The Oliveira Affair" som kom att påverka hela den Engelsktalande världens inställning till Sydafrika. Det blev en vändpunkt av mycket större dignitet än till exempel massakern i Sharpeville. Och den hade en avgörande betydelse för att SydAfrika kom att uteslutas ur världens idrottsgemenskap.

Situationen var den att på våren spelade England mot Australien om "The Ashes". En matchserie om 5 stycken 5-dagarsmatcher. Och Oliveira avgjorde det hela till Englands favör genom en makalös Inning i den sista matchen. Därmed var han given i det Engelska landslag som skulle resa till SydAfrika för att spela en serie Testmatcher. Matcher som hela SydAfrika väntade på. Därför att då skulle "Springboks" bevisa att man var världens bästa landslag.

Samtidigt lät den SydAfrikanska regeringen förstå att man inte ansåg att en "Non-White" skulle spela med i det Engelska laget. Det var nämligen så att sådana inte bara var uteslutna från att delta i "Springboks". Besökande lag fick inte heller ha färgade spelare. Vilket gjorde att lag som Pakistan, Indien, Sri Lanka och West Indies inte turnerade i SydAfrika.

Och den Engelska lagledningen "vek sig". Man tog inte ut Basil d'Oliveira, trots att en spelare som just hade avgjort "The Ashes" med ett monumentalt spel givetvis borde vara självskriven. Men ganska snart tackade hans ersättare nej med hänvisning till skada (något som sedan dess varit obevisat). Och England nominerade d'Oliveira i truppen. Antagligen efter politiska påtryckningar.

Det som då hände var att Sydafrikas Premiärminister Vorster avlyste hela Cricketturnen. Till stor irritation för den SydAfrikanska publiken. Ett beslut som alltså inte var populärt ens på hemmaplan.

Resten av världen "gick i taket". Detta blev den berömda "droppen". Där och då - sommaren 1968 - vände världens tolerans mot det SydAfrikanska systemet inom idrotten. SydAfrika blev utkastade från Internationell Cricket och senare samma år uteslutna från Olympiska spelen. En nära nog världsomfattande idrotts- och kulturbojkott börjar här .....

Efter en lysande karriär fortsatte Basil d'Oliveira som Cricketkommentator, Journalist, Författare, Poet och en massa andra ting. Hans "karriär efter karriären" blev minst lika stor som hans egentliga karriär. Och år 2000 blev han nominerad som en av SydAfrikas 10 största Cricketspelare genom tiderna. När England och SydAfrika numera möts i Test Matcher spelar man om "Basil d'Oliveira Trophy". Och självfallet var han en av hedersgästerna när SydAfrika år 2003 arrangerade the Cricket World Cup.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 1 november 2011

Några nyhetskommentarer.

Greklands kris
Den pågående krisen illustrerar hur stor skillnad det är mellan "vanligt folk" och "politruker". Den Grekiska regeringen har fifflat med sin bokföring för att få komma med i Euron. Detta är bevisat med all önskvärd tydlighet. Samtidigt har hela det "vanliga gänget" med de stora revisionsbyråerna gått igenom Greklands räkenskaper på uppdrag av EU. Utan att på något sätt upptäcka eller rapportera att Greklands räkenskaper var ett rent bedrägeri. Antagligen därför att detta var det resultat som EU:s ledare önskade få från denna revision. Därför att man var så kåta på att "få in" Grekland i Euro-systemet.

Resultatet är att Greklands politiker framstår som skurkar medan EU:s ledare framstår som förförda oskulder. Medan inte någon kritiserar dem som har kontrollerat räkenskaperna.

Nu närmar vi oss den punkten när Europas befolkning ser på Greker som skojare, bedragare och latsabbar. "Släng ut dem" är budskapet. "Varför skall vi betala för att deras politiker mutar centrala väljargrupper med förmåner som man inte har råd med" är ett annat budskap. Medan kritiken mot dem som har släppt in Grekland i Euron är i det närmaste obefintlig. Och EU-motståndarna vädrar morgonluft.

Drevet Går
Den senaste månaden har vi upplevt ännu ett "drev" där blodtörstiga journalister luktat blod. Och det är inte vilket blod som helst - den här gången har man luktat kronprinsblod. Sossarnas partiledare herr Juholt har bevisat att han har väldigt begränsad känsla för vad "som går hem" hos "folk flest". Han har i vanlig ordning inte brutit mot några som helst regler. Däremot har han bevisat att han har väldigt dålig känsla för vad som kan beskrivas som en normal moraluppfattning.

Vilket självfallet är trist därför att Sverige inte bara behöver en bra regering. Landet behöver också en bra opposition. En opposition som kritiserar regeringen på sakliga grunder och som lägger fram konstruktiva alternativ.

Dess värre består oppositionen i huvudsak av två ting. För det första kritiserar man regeringen i enkel slagordsform. Man kritiserar den till och med för en mängd reformer som i verkligheten startades under den förra sosseregeringen. För det andra slänger man ur sig mängder med förslag på goda reformer utan att över huvud taget fundera över kostnader eller konsekvenser. Det är alltså inte politik utan slagord som utgör oppositionen. Medan herr Juholt reser  landet runt och ber om ursäkt för att han inte inser vad som ingår i normal moral.

Den gamla socialdemokratiska ekonomiska politiken från Wigfors, Sträng och Hjalmar Mehrs dagar är totalt bortglömd. Den som innebar ungefär som följer: "Vi skall vara försiktiga med skattepengarna därför att det är pengar som folk har jobbat ihop och som de förväntar sig skall gå till goda ting som barnbidrag, socialbidrag, sjukkassa och äldreboende."

Samtidigt har media kämpat hårt för att få i gång ett drev mot Calle Bildt och hans inblandning i Lundin Oil. Men "folk flest" verkar inte tända på detta. Så Calle sitter nog säkert i sadeln. Och precis som när det gäller alla andra drev kan man undra över vad som styr. Självfallet är Calle Bildt en "artontaggare" i jämförelse med "Åsa-Nisse" Juholt.

Men när man kritiserar Calles styrelsepost så borde man också i samma andetag ägna sig åt lite självkritik inom "Rörelsen". Det är nämligen så att en av de största aktieägarna i Lundin Oil är just Socialdemokratin. I form av LO. Och om det är omoraliskt av Calle Bildt att sitta i Lundins styrelse så måste det rimligen vara omoraliskt av LO och Socialdemokratin att investera i Lundin.

Libyen
"Vi" har vunnit kriget i Libyen får vi veta. "Vi" håller på att vinna kriget i Afganistan är ett annat budskap. "Vi" har vunnit kriget i Irak ett tredje. Vi välkomnar revolutionerna i Tunisien och Egypten är ett fjärde budskap. Medan verkligheten är att de här krigen och revolutionerna över huvud taget inte är avslutade. Det som pågår sedan regimen har fallit är en inbördes kamp mellan olika "movements". Och det avgörande budskapet från massorna som firar segern är att "Gud är stor".

Vad detta betyder för framtiden återstår att se. Men länder där Gud är större än människan har en dålig "track record" i Donkeymans ögon. Oavsett om den lokala Guden råkar heta Gud, Jahve, Allah eller något annat.