Älgskalle

Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Därför kan Donkeyman äckla sina läsare i NordNorge med att den senaste tidens väderraporter här i Sverige tar formen av en enda stor dj****a sol över hela landet.

Uppe på Norrlandskusten där Donekyman jobbar just nu ligger temperaturen på bortåt 30 grader. Men den här helgen gör han en resa ned till Helsingborg i Skåne. Och även här lyser solen. Det gäller besök hos en gammal kamrat som bor och jobbar här nere.

Efter promenad runt i staden blev det besök på ett värdshus nere i strandlinjen på en sandstrand söder om centrum. Där en trerätters sextimmarssittning avklarades. I strålande solsken. Med massor av badande människor som störde friden. Ölet flödade och Donkeyman mådde prima. Även om han numera ser ut som en vidbränd spädgris i trynet.

Alla som köpt charterresor till Palmen kan känna sig blåsta.

Halva natten tillbringades sedan på kompisens balkong med panoramautsikt över det spegelblanka Öresund. Och ju mer öl som dracks desto mer komplicerat blev det att bena ut alla de myriader av fyrar och lysprickar som dirigerar sjöfarten genom de olika separationszonerna. Och som blinkade som ett litet tivoli mitt ute i sundet. Varvid Donkeyman associerade till illuminationerna i Blackpool. Men sommarnatten är lång och varm. Och älgen var blå.

Ett uttryck som en Norrman inte fattar ett sk***t av. Men på ölburkarna med "Norrlands Guld" har man numera en älgskalle mitt inne i skogen. Och när ölet är kallt är älgen blå men när ölet varmnat blir den vit. Så Donkeyman smällde i sig en liten flock med blå älgar.

Och Donkeyman som är en berest karl drar sig till minnes ett annat öl med älgskalle på flaskan. Det var nämligen en gång i tiden när staden Saint John, New Brunswick var näst intill hemstad för honom. Och i de trakterna heter ölet "Moosehead". Ett namn som det möjligen har fått med tanke på de känslor som uppstår dagen efter ett allt för frikostligt intag av sagda vara.

Men nu skall det bli en liten resa med expresståg till Stockholm för vidare befodran till Ö-vik och ännu en veckas jobb.

På tisdag skall Donkeyman meddela vilket parti han stödjer i EU-valet. Häng med ....

En fotbollspelare

Gårdagens artikel handlade om en pamp som sviker både sina egna ideal och de medlemmar som betalar hennes lön. Som motvikt kan Donkeyman i dag skriva om en person som verkligen varit trogen. Och som inte någon klarar av att säga något negativt om - åtmindstone inte offentligt.

Den 20.Januari år 1985 skickade Milans tränare Nils Liedholm in en 16-årig avbytare i en av Milans hemmamatcher på San Siro. För 30 minuter sedan gick samme spelare fast nu som 41-åring in för sista gången på San Sirostadion i Milano.

Jag skriver om Paolo Maldini, en legend i fotbollens värld.

Under resans lopp har han hunnit med 24 säsonger och 900 matcher i Milan. Plus otaliga landskamper för Italien. Han har vunnit Europacupen som senare blev Champions League 5 gånger. Han har vunnit Italienska ligan 7 gånger. Hela tiden för Milan.

Han har däremot aldrig vunnit något för Italien. 4 gånger har han upplevt att förlora Semifinal eller Final i VM. Och när Italien slutligen vann hade han avslutat sin landslagskarriär.

Men familjen Maldini har ännu längre anor i Milan. Fadern Cesare var en av de stora spelarna i laget och sonen Christian spelar i Milans ungdomslag.

Och Maldini säger sig ha haft en av de andra stora Milanstjärnorna som förebild. Han tänker på Nils Liedholm som var en av den klassiska Svenska centrallinjen i laget på 50-talet Gre-No-Li. Sämre förebild kan man ha. Liedholm fortsatte som tränare och klubbdirektör efter sin aktiva tid som spelare. Faktum är att Nisse Liedholm var inblandad i Serie A som spelare, tränare eller klubbdirektör i 55 år i sträck. Ett svårslaget rekord.

Så om Paolo Maldini fortsätter i sin läromästares fotspår går han över i en framgångsrik tränarkarriär som varar i över 30 år till. Till stor glädje för alla som gillar fotboll.

Läs även andra bloggares åsikter om fotboll, italien

En pamp förnekar sig aldrig

Dagens tidningar avslöjar ännu en intressant "skandal" med LO-chefen och hennes jämlikar. Den här gången visar det sig att LO äger en hotellanläggning på den Italienska solkusten. Och givetvis sitter allas vår högsta Ayatollah Wanja i styrelsen för denna anläggning.

För sitt betungande styrelsearbete kan hon kvittera ut nästan 50.000 spänn om året. Så visar det sig att man har så mycket som ett styrelsemöte om året. Men det tar å andra sidan formen av en veckolång vistelse på sagda etablissemang. Givetvis utan kostnad. Och som en liten "fringis" tar politrukerna med sig sina familjer på medlemmarnas bekostnad.

Självfallet offrar inte nomenklaturan sin semester för något som detta så bortsett från den lilla förmånen att få en veckas betald Italiensemester (visserligen störd av ett styrelsemöte) med 50 lakan i fickpengar, så har man sin vanliga lön utbetalt. Och detta gäller inte bara Wanja utan en liten flock med pampar som utgör sagda styrelse.

Samtidigt har fackföreningsrörelsen inte råd att bemanna A-kassorna så att de arbetslösa kan få sin ersättning utbetald inom någorlunda rimlig tid.

Är det förvånansvärt att Donkeyman inte är med i facket längre. Han föredrar att festa upp sina egna pengar själv.

Läs även andra bloggares åsikter om lo, wanja lundby-wedin, politik, socialdemokraterna

En "Slum Lord"

I dag är det dags för en liten artikel om Acta. Men inte det just nu aktuella internationella handelsavtalet utan ett Norskt kapitalförvaltningsbolag.

Det Norska börsnoterade företaget "Acta Kapitalförvaltning" har under sin levnad växt till att ha 57 kontor i Norge, Sverige och Danmark. Totalt sett förvaltar man ungefär 90 milliarder kronor åt 87000 kunder.

Kunder som erbjuds att satsa på lite mer riskfyllda investeringar med större vinter i sikte. Deras marknadsföringsmetoder har öppet kritiserats av bland annat den Norske finansministern Kristin Halvorsen som sade något i stil med "Ett Tupperware för pengar".

Företaget har också varit i blåsväder på annat sätt.

En av företagets investeringar är ungefär 1 mrd spänn i valutaobligationer hos Lehman Brothers. Som bekant åtnjuter det företaget just nu konkursskydd i USA. Och den milliarden lär investorerna få se långt efter. En annan aktuell händelse är att företagets grundare och några av de ledande personerna sitter fängslade i Norge för insiderbrott. Brott som beskrivs vara bland de allvarligaste sedan insiderlagstiftningen kom till.

Ett tredje problem är att man precis har varslat hela personalen i alla de tre Nordiska länderna om uppsägning. Officiellt säger man att man skall omorganisera hela företaget och de anställda skall få söka de nya jobb som skapas. Grunden påstås vara att man skall överge småspararsegmentet och koncentrera sig om de större investerarna. Donkeyman ser framför sig att här kommer man att få allvarliga problem med arbetslivslagarna i de tre länderna. Det går inte att bara sparka hela personalen och anställa en ny och tro att det blir frid och fröjd i leden. Det räcker med att en enda anställd inte är helt lycklig med sakernas tillståd så blir det bråk. MYCKET BRÅK.

Actas placeringar ligger till 2/3 i fastigheter. Närmare bestämt 54 mrd NOK. Och även här utpekar man sig. Acta har nämligen sedan sekelskiftet systematiskt köpt upp nedslitna millionprogramfastigheter i Sverige.

Eftersom Donkeymans läsekrets är Svorsk så måste en liten "faktaruta" komma här. En av många stora skillnader mellan Sverige och Norge är att i Sverige bor man i hyreslägenheter i tätorterna. Medan man i Norge bor i bostäder som man äger. I Norge är det till och med så att det anses som ett tecken på ekonomisk ansvarslöshet att inte äga sin bostad själv när man uppnått si så där 30 års ålder. Medan det är fullt normalt i Sverige. (Även om det blir fler och fler som äger sina bostäder också här).

Millionprogrammet innebar att man byggde en million lägenheter under 60- och 70-talen. Detta för att avhjälpa en skriande bostadsbrist i tätorterna. Många av de områdena är i dag rehabiliterade och utgör trevliga bostadsområden som ägs av både privata och kommunala fastighetsbolag. Men det finns också delar av de här områdena som är katastrofalt nedkörda. De utgör en modern slum i förorterna till många av de Svenska städerna.

Motsvarigheter till millionprogrammet fanns i många av Europas länder på den tiden. Och det har utvecklat sig en typ av fastighetsbolag som i England kallas "Slum Lords". Det vill säga bolag som köper förfallna fastigheter billigt, "klämmer ut" maximala hyror och som inte utför något som helst underhåll på husen. De bryter allt av lagstiftning och de gör stora vinster.

I Sverige har vi nu fått en motsvarighet. Det är Norska Acta. De har ett stort fastighetsbestånd bestående av moderna slumhus i Botkyrka, Haninge, Hammarkullen, Biskopsgården, Herrhagen, Rosengård med fler platser. Totalt sett är det 26700 lägenheter där de boende lever i förhållanden som beskrivs som vidriga. Rapporterna om ruttnande fönster, mögel, kackerlackor och så vidare är många. Självfallet överger alla som har bättre råd de här områdena och det samlas bidragsberoende och utslagna där. Med en mycket hög andel invandrare.

Bland det första Acta gjorde var att tömma alla reservfonder (pengar som enligt Svensk lag skall avsättas till reparationer av fastigheterna) och använda pengarna till aktieutdelning i Norge.

Det är till och med så illa att det Svenska Fastighetsägarförbundet (som representerar 20000 medlemmar med totalt 80000 hus och 700000 lägenheter inte vill ta i Acta med tång en gång. "Vore de medlemmar hos oss blev de utslängda" är budskapet.

Så nästa gång det kommer skräckrapporter från den här Svenska slummen, eller "gettona" som många lite historielöst kallar dem kan man veta att det är Norska kapitalister som är ansvariga. Och att hyrespengarna (som till stor del betalas av Svenska socialmyndighter) delas ut till aktieägare på Oslo Börs.

Bostadspolitik är ett viktigt ämne eftersom vi sakta men säkert närmar oss en bostadsbrist. I Sverige behövs fler hyreslägenheter. Men debatten handlar i huvudsak om huruvida de skall byggas av privata eller av allmännyttan. Och sådana hyreshajar som Acta förstör totalt möjlighterna till en saklig debatt. Man får inte glömma bort att merparten av millionprogrammet utgörs av bostäder i hus som underhålls och där folk trivs. Men en del har förvandlats till slum och det är inte bara dåliga hyresvärdar som felat. Det är myndigheter som inte gör sitt jobb, politiker som snackar utan att agera med mera. Det är en lång "chain of events" som ligger bakom en sådan utveckling. Som leder till att utländska "slum lords" i slutänden kan berika sig.

Frågan är om de Norska hyreshajarna känner till den Svenska lagen om tvångsförvaltning. Men det spelar inte någon roll. Svenska folket vet att myndighter och politiker är allt för flata för att tillgripa den. Men frågan är om detta inte vore att bra tillfälle att statuera ett exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om bostäder, allmännyttan, slum, rosengård, bostadspolitik

EU - Valet (1)

Det är valtider i Sverige. Snart öppnar vallokalerna för valet till EU-parlamentet. Ett val som är lika viktigt som riksdagsvalet nästa år men som inte alls omfattas av det samma intresset. Och vår Svenska "Public Service" TV sviker grovt.

I går Söndag bänkade sig Svenskarna för att se en partiledardebatt inför just EU-valet. Och debattanterna hade förberett sig för en EU-debatt. Men Svensk TV ändrar på kort varsel hela konceptet och kör en helt vanlig inrikesdebatt i stället. En debatt med i stort sett samma innehåll som vi kommer att få se till leda det närmaste året. Medan väljarna, inklusive Donkeyman, fortfarande är lika ovetande om hur partierna tänker arbeta i EU-parlamentet om de blir valda.

SKANDAL, SKANDAL och åter SKANDAL. Är Donkeymans kommentar till SVT.

Och debatten blev en upprepning av samma gamla skåpmat som vi i det närmaste kan utantill.

De Röd-Gröna kritiserar regeringen för att inte göra tillräckligt för att lindra följderna av den ekonomiska krisen. Medan Regeringen kritiserar de Röd-Gröna för överbudspolitik. Medan Donkeyman som också följer Norsk politik konstaterar att där för den Röd-Gröna regeringen i grunden samma politik som den Svenska Alliansregeringen. Skillnaden är bara att den borgerliga oppositionen i Norge kritiserar regeringen för att inte göra tillräckligt för att lindra följderna av den ekonomiska krisen. Medan den Röd-Gröna regeringen kritiserar oppositionen för överbudspolitik. Omvända roller helt enkelt.

Men denna debatten illustrerar ett par ting som framstår mer och mer tydligt:

1. Den Svenska socialdemokratin avlägsnar sig just nu mer och mer ifrån den pragmatiska linjen som man har följt under de senaste 25 åren. Och är på full fart tillbaka till den dogmatiska sosselinjen som präglade 60- och 70-talen. Möjligen beroende på att Alliansen har lagt beslag på den politik som sossarna drev under Göran Persson.

2. Sossarna inser inte att pampvälde av den sort som visats inom LO och Partiet på senare tid inte hör hemma i 2000-talet. Det funkade under betongsossarnas tid för 40 år sedan men inte längre.

3. Den socialdemokratiska retoriken går i huvudsak ut på att beskylla Alliansen som har suttit vid makten i tre år för att ha orsakat en samhällsutveckling som pågått i 20-25 år varav merparten under socialdemokratisk regering. Man saknar totalt ödmjukhet och självinsikt. Något som väljarna avslöjar.

4. I praktiskt politiskt hanterande sviker sossarna grovt. Ett bra exempel är när man (helt riktigt) beskyller Alliansen för att ha försämrat arbetslöshetsunderstödet. Men man ser inte något som helst problem med att A-kassorna per i dag behöver snudd på halvårsvis för att hantera utbetalning av pengar som de arbetslösa behöver. Och att de värsta A-kassorna hanteras av fackföreningarna inom LO-systemet, dvs socialdemokratin. Något som får ännu värre följder för den arbetslöse än Alliansens nedskärningar av ersättningen.

Och så vidare .............

Donkeyman har ju flera gånger påpekat att enligt hans sätt att se samhället så har de så kallade klassgränserna förskjutits sedan socialdemokratin byggde välfärdssamhället. Den gången hade vi en mycket liten överklass, så fanns det en medelklass medan den stora massan utgjorde en arbetarklass som hade det ganska dåligt. Men den gången utgjorde arbetarklassen en majoritet av väljarna.

I dag har vi en mycket liten överklass, så finns den stora massan som man kan kalla för en medelklass. Och en relativt sett liten men ökande underklass som i princip kan beskrivas som de som har ramlat utanför samhället. Medelklassen är den dominerande gruppen bland väljarna och deras främsta intresse är att inte ramla "över kanten".

Alliansen och då främst moderaterna har förstått det här. Deras politik är i all huvudsak inriktad på dem som är i arbete och som utgörs av det Donkeyman här kallar medelklassen. Precis i likhet med sossarnas politik under Göran Persson. Medan dagens sossepolitik i huvudsak inriktar sig på dem som är beroende av bidrag. Och de utgör fortfarande en minoritet. Här ligger per i dag den politiska skiljelinjen i Sverige och per i dag vinner man inte några val med sossarnas politik. Inte så länge som den stora mängden av väljare är mer intresserade av att inte "ramla över kanten" än att förbättra situationen för dem som har gjort det.

De Röd-Gröna av i dag lovar ekonomiska förbättringar till i stort sett alla. Man lovar enorma ökningar av statens utgifter. Från en statskassa som Alliansen påstår redan är tom och som inte tål mer kostnader. De Röd-Gröna lovar alltså stora skattehöjningar. Och möter då det problemet att den stora mängden av väljare visserligen accepterar att betala högre skatt för att få en bättre service från samhället. MEN - samtidigt tror man egentligen att höjda skatter bara innebär att mer pengar försvinner i en jättestor slasktratt utan att komma folk flest till godo. Man misstror helt enkelt statens hantering av penningmedel. Med god grund tack vare erfarenheterna från 1970- och 1980-talen.

Donkeyman är i grunden pragmatisk. Han tyckte att Göran Persson var en alldeles utmärkt statsminister. Framför allt var GP tillräckligt pragmatisk för att stödja Calle Bildts politik när krisen slog till för 20 år sedan. Och CB var tillräckligt pragmatisk för att stödja GP:s politik när han inte blev omvald. Två herrar som där och då genom ett pragmatiskt agerande räddade Sverige ut ur de dåvarande krisen. Trots att de utåt sett behövde varandra som politiska huvudfiender.

Men detta är fortfarande en debatt som inte hör hemma i ett EU-Val. Och då måste Donkeyman ställa sig upp och skrika: VARFÖR I HULASTE HELVETE KAN VI INTE FÅ VETA VAD DE OLIKA PARTIERNAS SKYHÖGT BETALDA EU-PARLAMENTARIKER TÄNKER GÖRA UNDER SIN MANDATPERIOD. Det ovanstående resonemanget kan vi faktiskt ta efter semestern. Då det fortfarande är ett år till Riksdagsvalet.

Om några dagar offentliggör Donkeyman hur han kommer att rösta i EU-valet. Häng med.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, partiledardebatt, eu-val, socialdemokraterna, alliansen

Hockey

Donkeyman har just hämtat sig från helgens stora begivenhet. Avslutningen av Ishockey-VM.

Först var det bronsmatch. Med dramatik. Spänning. Fart. Allt som en riktigt bra match skall ha. Och Sverige avgick med segern. Så fick vi uppleva äkta idrottsglädje när de Svenska spelarna jublade över samma bronsmedaljer som sportjournalisterna hade utropat som ett nederlag ett par dagar tidigare.

Men vem kunde ana att den matchen skulle kännas som att dra i sig en avslagen pilsner bara några timmar senare. För då fick vi uppleva Ryssland - Canada. Och fick vi bekräftelse på att "The Red Machine" is back.

Det gick fort. In i h*****e fort. Och spelet böljade fram och tillbaka. Med chanser bägge vägar. Hela tiden. Inget skyttegravskrig. Målchanser hela tiden. Fram och Tillbaka. Domarna från Slovakien och Finland var prickfria. Vad kan man mer begära.

Men Ryssarna vann. Rättvist. Även om ingen skulle ha sagt något om Canada hade vunnit. I en hall fullproppad med nyrika Ryssar som jublade över segern.

Men festligast av allt var spelarna. HÄR VAR DET ÄKTA OCH SANN IDROTTSGLÄDJE. Man VILLE vinna. Lika hett som Canadickerna också VILLE vinna. Men Ryssarna vann. Och stod efter matchen med armarna om varann och SJÖNG den Ryska nationalsången. En sång som det verkligen är drag i. Och som nog hamnar bland "Top Five" när man skall kora de rivigaste nationalsångerna.

Se på detta. Det tål att ses en gång till.

Och nu blir det dj****t segt att behöva se på långrandiga och sega fotbollsmatcher hela sommaren. Med massor av felaktiga domslut. Där man inte ens klarar av att hålla publiken informerade om hur mycket som är kvar av matchen.

Läs även andra bloggares åsikter om hockey, hockey-vm, ryssland

En Perfekt Storm

Johan Norberg
En Perfekt Storm
Hydra Förlag (2009)
ISBN 978-91-86185-03-9

Donkeyman har genom hela sitt liv haft politik, ekonomi och historia som sitt favoritintresse vid sidan av sjöfarten. Något som har ledit till lyxstudier på fritiden i ämnen som Ekonomisk Historia och Nationalekonomi. Dessutom har han skapat ett trevligt bibliotek uppe i "Donkeyman Towers" på Tromsøs tak.

I de nuvarande turbulenta tiderna skapas material som kommer att försörja författare och forskare i långa tider framåt. Och som kommer att fylla Donkeymans bokhyllor och dränera hans bankkonto. Samt ta upp många och långa nattimmar vid lampans sken och därmed avhålla honom från produktivt arbete.

Glädjande nog har Johan Norberg varit bland de första att producera något i den här väntade bokfloden. Vilket gör att hans bok inte försvinner i mängden. Därför att den är alldeles för bra för det. Sedan vill Donkeyman givetvis slå sig lite för bröstet när han kan konstatera att den allmänt respekterade forskaren Norberg har dragit slutsatser som stödjer de amatörmässiga funderingar som Donkeyman har kommit fram till. Och det finns väl inte något som är härligare än att i efterhand kunna säga: "Vad var det jag sade".....

Johan Norberg har ju skrivit flera tidigare böcker och är en uttalad anhängare till globalisering. Han är också en lysande föredragshållare. Med en gudabenådad förmåga att skriva lätt och begripligt. Han lotsar oss genom hela förspelet till dagens upptakten till dagens kris. Och förklarar de försök som görs att lösa krisen. Samt lämnar prognoser kring vad som kommer att komma ut av den.

Donkeyman har ju lång erfarenhet av haveriutredning inom sjöfarten. Och vet mycket väl att ett haveri aldrig kan skyllas en enda orsak. Det är ett resultat av en mängd små händelser, som var och en inte kan orsaka några obehagligheter. Men när de kommer i rad efter varandra så leder det ena till det andra och så bildas en "Chain of Events" som leder fram till det slutliga haveriet. Precis på samma sätt visar Norberg att krisen inte uppstod beroende på en händelse eller ett enstaka felgrepp. Det var totaliteten av en mängd händelser där den ena ledde till den andra som slutilgen utlöste till krisen. Men det är inte slut där heller. När krisen väl har kommit så fortsätter samma "Chain of Events" att påverka händelseförloppet. Till stor del till det värre.

Men till skillnad från ett klassiskt Grekiskt drama så vet vi inte slutet.

Och man kan inte heller placera skulden på ett enda ställe. Skulden ligger hos många. Till och med hos folk flest: "Vilka var det som struntade i hur pensionspengarna placerades? Vilka är det som vill att det skall vara så billigt som möjligt att låna till bostaden? Vlka är det som sitter och planerar bostadsköp för decennier framåt baserat på räntan just denna vecka? Vem är först med att ropa på regleringar och räddningar när krisen kommer utan att tänka på att de kan leda till nästa kris? Det är vanligt folk, vanliga väljare och vanliga sparare. Det är du och jag.

Men visst borde det vara en källa till eftertanke att sociala program för att ge bostäder åt fattiga kan bli en centralt bidragande orsak till en gigantisk ekonomisk kris. När det genomförs på ett mindre lyckat sätt. En förbättring gjord i bästa välmening kan skapa allvarliga problem på ett helt annat ställe.

En av många intressanta slutsatser är att myndigheterna i princip hela tiden sedan andra världskriget har gått in med åtgärder för att lösa en uppkommen kris långt innan den har uppstått. Därmed jämnar man ut de naturliga konjunktursvängningar som annars skulle slå ut dåliga företag. Resurserna som borde användas till att skapa nya och bra företag brukas på att hålla dåliga strukturer under armarna.

Donkeyman rekommenderar den här boken på det varmaste. Den kommer att fylla sin plats bland klassikerna i ämnet i Donkeymans bokhylla.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recensioner, krisen, ekonomi,

1:a Maj

Donkeyman tog inte del av firandet den 1:a maj. Han gjorde som merparten av det Svenska folket och använde högtidsdagen till att hämta sig efter Valborg. Som känns betydligt mer angeläget att fira. I vart fall i år.

Men det betyder inte att Donkeyman inte har firat 1:a maj. På det glada 70-talet gick han regelbundet i demonstrationståg och deltog i VPK:s stora 1:a-majfest som på den tiden gick av stapeln på Hasselbacken, Piperska Muren och Älvsjömässan. Den gången tyckte den unge Donkeyman att det var viktigt att demonstrera.

Precis som när det gäller alla andra helger är det en stor skillnad mellan Svensk och Norsk tradition. I Norge är det fackföreningsrörelsen som arrangerar och det är en demonstration i varje samhälle. I Sverige är det partierna som arrangerar och på den "gamla goda tiden" när vänstern förökade sig genom delning var det dussinvis med olika tåg i de större städerna. Ett tåg för var och en av de olika sekterna.

Störst var sossarna som drog si så där 50.000 i Stockholm för 30 år sedan. Näst störst var VPK som drog runt 20.000. Och så vidare i fallande skala ned till sekterna som kunde räknas i dussintal. Nu läser man att sossarna hade 10.000 och för V har det inte uppgivits någon siffra. Däremot har jag sett bilder av Anarkisternas tåg som verkar hålla sig runt samma 100-tal som förr. Allt detta i Stockholm.

Men det finns ett bra skäl till att folk flest - inklusive Donkeyman - inte är särdeles intresserade av 1. Maj längre. Så här ser Donkeyman på saken:

Sossarnas historik kan ges en linje: Branting - Per Albin - Tage - Olof. Under den perioden hade man en vision. Man kämpade mot överheten och de konservativa för att bygga folkhemmet. Med början i den allmänna rösträtten och slut i pensionsreformen. Men sedan hade man inte längre några visioner. Då hade man byggt paradiset. Det perfekta samhället. Och man utgjorde själva makten. Det var sossarna och deras organisationer som tillsammans utgjorde överheten.

Den enda vision man hade var att behålla allt så som det var. Därför att man hade uppnått den allra högsta form av lycka. Och detta innebar att inget - ABSOLUT INTE NÅGOT - fick förändras. Man blev maktfullkomliga och drev politiskt spionage genom IB. Man styrde och ställde som man ville. Och utvecklade ett minst sagt obehagligt pampvälde.

Men så kom en ny ungdomlig utvecklingslinje i form av Rock´n Roll - Pop - Almstriden - VietNamkriget - Progg. Den unga generationen blev politiskt engagerad och förkastade Betongsossarna. Som gick till försvar. De förbjöd vår radiostation Radio Nord. De förbjöd i grund och botten det mesta. De som var unga den gången hade en känsla av att leva i "Sovjetunionen Light".

Ända till krisen 1990. När beviset kom för att det egentligen inte är någon större skillnad på sossar och moderater. (Lyckligtvis). Först var Calle Bildt statsminister och genomförde stora reformer för att rädda ekonomin. Med stöd av sossarna. Sedan torskade han valet och Göran blev statsminister. Och han fortsatte reformarbetet. Med stöd av moderaterna. Och tillsammans skapade de bägge partierna ett nytt och liberalt Sverige. Där den tunga tvångströjan från Betongsossarnas tid lyftes av.

Nu är det en ny kris. Som visserligen har en lite annorlunda natur än den gången men det är dock en kris. Och de bägge motpolerna har olika lösningar. Som egentligen mest skiljer sig i retoriken. Moderaterna påpekar att krisen inte är skapad i Sverige och att det är lite man kan göra här till lands för att ändra på sakernas tillstånd. Medan sossarna lovar mer pengar till ALLA. Lilla Mona lovade i sitt tal på 1. Maj mer pengar till de arbetslösa, mer pengar till socialfallen, mer pengar till de äldre samt mer pengar till de unga. Ett sätt att hantera pengar som hade fått gamla sossar som Gunnar Sträng att vända sig i sina gravar.

Och nu på 1. maj har sossarna hållit stora tal där man kräver att A-kassan skall återställas till det den var innan Alliansen tog över. Vilket undertecknad i och för sig håller med om. MEN - samtidigt bör sossarna sopa framför egen dörr. Det är trots allt det socialdemokratiska systemet genom fackföreningarna som hanterar A-kassorna. Och var dag läser man om folk som måste vänta 4 - 5 - 6 månader på att få de spänn de har rätt till. Och som inte får fem flata öre från socialen därför att de ju har rätt till A-kassa. OM sossarna verkligen ville göra något för de arbetslösa så skulle de se till att pengar som folk har rätt till betalas ut Muy Pronto. Men det har man inte en tanke på. Det är viktigare att kritisera regeringen än att se till att folk i nöd faktiskt får sina kulor.

Och Sosseledningen i form av Mona och Wanja har visat i praktisk politik att man tycker det är helt ok att betala ut gigantiska bonusar till chefer i de företag de har inflytande över. Samtidigt som man ljuger folk rätt upp i ansiktet från talarstolarna på 1. Maj och säger raka motsatsen.

Därför har Donkeyman tappat all tilltro till sossarna och deras system. Samtidigt som Donkeyman håller de gamla sosseledarna som Per Albin och Gunnar Sträng högt. Och samtidigt som Donkeyman anser att Göran Persson (ihop med Calle Bildt) räddade Sverige samtidigt som han grundlade ett modernt och bättre land för snart 20 år sedan.

Men därför föredrar Donkeyman att sitta och sippa på en ölburk i bakrus efter Valborg framför att gå i demonstrationståg.

Snart skall Donkeyman dessutom berätta om vem som skall få hans röst i EU-valet. Den som hänger med på nordens-paris får veta.

Läs även andra bloggares åsikter om 1 maj, socialdemokraterna, mona sahlin, wanja lundby wedin