En företeelse som debatterats hårt med jämna mellanrum är kommunens önskan om att införa stora zoner med 30 som fartbegränsning. Som så understöds med en radda gupp. Detta för att öka trafiksäkerheten. Speciellt för oskyddade trafikanter.
Dess värre är inte riktigt verkligheten så som kommunen önskar. Det finns en omfattande forskning i ämnet. Forskning som har bedrivits i Danmark och Sverige. (Ja, jag vet att det är utlandet och därför inte relevant för Norge. Men ändå... Man har lagt ned stora pengar på att undersöka just detta så jag tar chansen att relatera resultaten).
Ett entydigt resultat är att omfattande fartbegränsningar till 30 över huvud taget inte ökar säkerheten. Snarare tvärtom därför att detta i praktiken leder till minskad respekt för trafikreglerna. Däremot ökar man tryggheten vilket är något helt annat. Föräldrar tror att barnen har fått en säkrare trafikmiljö medan de i verkligheten snarast fått det värre.
För övrigt påpekade både polisen, bussbolaget och droskorna just detta när debatten rasade som mest. Men politikerna visste som vanligt bättre än både forskare och professionella trafikanter.
Men 30-zoner kan ändå användas till en del förnuftiga ting.
För det första är korta 30-zoner (ibland understödda med gupp) ett utmärkt sätt att skydda mjuka trafikanter vid en skola, ett dagis, korsning med ett tätt trafikerat fotgängarstråk eller något liknande. Men i sådana fall skall zonen bara omfatta det farliga området. Den skall också stängas av under skollov, på nätter eller andra tider som faran inte finns. Då respekterar i princip 100% av alla bilister zonen och säkerheten ökar.
Det andra användningsområdet är trafikstyrning. Det vill säga man kan "övertala" trafikanter att använda en föredragen körväg. Men skall detta funka så måste man ha ett alternativ. Det vill säga en väg dit man vill sända trafiken. Har man inte detta försvinner blixtsnabbt respekten för fartbegränsningen. Något vi ser dagligen i det fullskaleprov som nu görs i Tromsø och som man som sagt tidigare har gjort (med misslyckat resultat) i Sverige och Danmark.
Hur det funkar med trafikstyrning kan man se tydligt på ett par exempel här i byen. Ursprungligen föredrog de flesta Mellomvegen före Strandvegen. Därför att man sparar ett par hundra meter. Så lade man 30 och insnävringar på Mellomvegen. Då gick de flesta över till att köra Strandvegen. Så lade man 30 och gupp på Strandvegen varefter många i stället körde genom den täta villabebyggelsen på Bjerkakervegen. Så lade man 30 och gupp där. Varefter man nu är tillbaka på ruta ett med Mellomvegen som första val. Och kommunen har uppfunnit hjulet igen och fått tillbaka trafiken dit man inte ville ha den.
En plats där 30-zon skulle funka alldeles utmärkt som trafikstyrning är Stakkevollvegen. Trots att man har byggt en parallell tunnel för flera hundra millar använder påfallande många den gamla vägen. Därför att det är 600 meter kortare. Det är ett önskemål att få väck genomgångstrafiken. Men man vill inte stänga av för att inte drabba butikerna i området. Satte man däremot 30 från Bukta till Breivika (dvs tunnelns längd) så löste sig saken kemiskt. Speciellt om det någon gång då och då var fartkontroll. Nu har man lagt 40 på en del av sträckan, vilket är liktydigt med en fart på 55 där och 65 på resten och då får man inte någon styreffekt.
Vad som borde göras för att öka säkerheten och förbättra boendemiljön i bostadsområdena är att sätta ned farten till 0 (noll). Det vill säga enbart tillåta trafik till och från fastigheterna. Med andra ord trafiksanering. En impopulär åtgärd men ser man till utländska erfarenheter och till trafikforskningen så visar det sig att den funkar. Och när den väl har varit i bruk ett antal år önskar inte någon att reversera systemet.
Detta innebär att man definierar vilka vägar som skall ha genomfartstrafik. Dessa uppgraderar man så de tål lite högre fart. De skall också prioriteras när det gäller plogning etc. Uppgraderingen består i gång och cykelbanor, färre utfarter, bullerplank, skydd för oskyddade trafikanter. Markerade övergångsställen etc.
Så bestämmer man vilka vägar som skall leda in i områdena - matarvägar. Dessa får också en något höjd standard. Slutligen ser man till att matarvägarna inte kan användas till genomfart. Genom avstängningar.
Det märkliga är också att kommunen har två helt olika system. I de nyare områdena har man trafiksanering och i de gamla områdena på Sørøya och i Tromsdalen har man fri genomfart men stora 30-zoner. Och de som bor i Bo-i-Nord, Workinnmarka, Stakkevollan eller Hamna kräver inte att få rätt att köra igenom sina bostadsområden. Tvärtom man vill ha ännu strängare restriktioner. Medan de som bor i Sorgenfri, Bjerkaker, Alfheim, Bekkevoll etc blir helt i 100 om någon skulle komma på att de inte skulle kunna få köra åt vilket håll de vill.....
Donkeyman kommer inom kort med ett förslag till hur trafiken borde ordnas på Sørøya.
onsdag 27 februari 2008
tisdag 26 februari 2008
Demokrati och EU
Henning Olausen som är ledare för "Nei til EU" skrev ett stort inlägg i Dagbladet den 25. Feb där han ondgör sig över demokratiunderskottet i EU. Han nämnde speciellt den så kallade Lissabontraktaten.
Man läste tydligt mellan raderna att EU hade mycket att lära av Norge när det gäller demokrati. Och visst har EU stora brister på den punkten.
Men nu är demokrati inte så enkelt alla gånger. Även solen har sina fläckar. Jag kan peka på två sådana där utlänningar flest har en helt annan uppfattning än herr Olausen av vad som är demokratiskt:
1) Inom herr Olaussons egen rörelse har vissa framstående medlemmar (stortingsmän) fastslagit att det inte alls är säkert att de skall följa resultatet av en eventuell folkomröstning (som inte verkar aktuell på länge) i EU-frågan. De förbehåller sig rätten att korrigera folkets önskemål i händelse att folket inte skulle förstå sitt eget bästa och rösta "fel". Något som har stor betydelse då stortinget behöver 3/4 majoritet för att godkänna ett eventuellt medlemskap.
2) I Norge har man inte ens "one man - one vote". En Nordman värderas olika beroende på var i landet han bor. Mest värdefull är en Finnmarking vars röst är värd 50% mer på valdagen än vad en Oslobo är. Räknat i antalet röster förlorade nuvarande regering senaste stortingsvalet. Men eftersom folk bosatta i de stora tätorterna inte är värda lika mycket som dem i glesbygden vann man valet räknat i antal mandat.
Donkeyman tycker att den nämnda artikeln luktar "stenkastning i glashus" och att den skapar behov för att "sopa framför egen dörr".
Man läste tydligt mellan raderna att EU hade mycket att lära av Norge när det gäller demokrati. Och visst har EU stora brister på den punkten.
Men nu är demokrati inte så enkelt alla gånger. Även solen har sina fläckar. Jag kan peka på två sådana där utlänningar flest har en helt annan uppfattning än herr Olausen av vad som är demokratiskt:
1) Inom herr Olaussons egen rörelse har vissa framstående medlemmar (stortingsmän) fastslagit att det inte alls är säkert att de skall följa resultatet av en eventuell folkomröstning (som inte verkar aktuell på länge) i EU-frågan. De förbehåller sig rätten att korrigera folkets önskemål i händelse att folket inte skulle förstå sitt eget bästa och rösta "fel". Något som har stor betydelse då stortinget behöver 3/4 majoritet för att godkänna ett eventuellt medlemskap.
2) I Norge har man inte ens "one man - one vote". En Nordman värderas olika beroende på var i landet han bor. Mest värdefull är en Finnmarking vars röst är värd 50% mer på valdagen än vad en Oslobo är. Räknat i antalet röster förlorade nuvarande regering senaste stortingsvalet. Men eftersom folk bosatta i de stora tätorterna inte är värda lika mycket som dem i glesbygden vann man valet räknat i antal mandat.
Donkeyman tycker att den nämnda artikeln luktar "stenkastning i glashus" och att den skapar behov för att "sopa framför egen dörr".
söndag 24 februari 2008
Tromsötrafiken (2)
I denna andra artikel om trafiken i Tromsø nämner Donkeyman några mer generella företeelser som är specifika för Tromsø. Ting som skapar faror för oskyddade trafikanter. I dessa artiklar tar Donkeyman sig inte av plåtskadorna. Även om det finns MYCKET (negativt) att säga kring trafiksituationen i byen. Till exempel hur man har utformat rondeller (rundkøringar).
1. Vägbelysningen
Med tanke på att byen ligger på 70 grader Nord och har två månaders mörkertid är det märkligt att man har så pass dålig vägbelysning. Jämfört med orter av motsvarande storlek i Sverige och Danmark är situtionen i Tromsø direkt dålig. Men i de länderna har man satsat stora pengar på just trafiksäkerhet.
Men ännu värre är att man inte har de fåtaliga ljuspunkterna tända när de behövs som bäst. Missriktade kommunal besparingsiver skapar stora faror för de oskyddade trafikanterna.
Under vintersäsongen släcker man ljusen just innan trafiken når sin höjdpunkt. Det vill säga när den stora mängden av trafikanter reser till jobbet. Och just innan skolbarnen beger sig till skolan. Trots att det är i gryning och skymning som gatuljusen behövs som allra bäst.
En lika idi***sk besparing genomför man var vår och höst inför och efter midnattssolperioden. Man släcker nämligen gatuljusen ungefär 10 dagar för tidigt och tänder dem 10 dagar för sent. OM det blir mulet och regnväder blir hela byen totalt mörklagd.
Enligt Donkeymans förmenande kan inte besparingen med denna belysningspolitik vara särdeles stor. Däremot försämras trafiksäkerheten kraftfullt. Måste man nödvändigtvis spara pengar på belysningen så vore det bättre att totalt släcka vägbelysningen i bostadsområdena klockan 24-06. Något som man faktiskt gör i en del länder. Bara man har ljusen tända när de faktiskt behövs, dvs när folk är ute och rör på sig.
2. Reflexbruk
Det som omedelbart slår en Svensk som rör sig i trafiken i Tromsø är det bristfälliga bruket av reflexer. Trots att reflexen kanske är det enskilt sett största bidraget till förbättrad säkerhet på vägarna. I den närmaste Öststaten (Sverige) har befolkningen en helt annan approach till reflexbruk. Det skulle inte falla någon in att gå på gator och vägar utanför de rena centrumområdena utan reflex.
Men - det Svenska bruket av reflexer är resultatet av 40 års oavbruten hållningskampanj i TV, Radio, Tidningar mm. De pengar som Tromsø kommun lägger ned på skyltning av 30-zonerna skulle ge betydligt bättre avkastning om de anslogs till just kampanjer för reflexbruk.
För övrigt är olycka av typen person i mörka kläder som blir påkörd på en dåligt upplyst väg den kanske vanligaste olyckstypen här i byen.
3. Vintercyklister
Detta är inte ett specifikt Tromsøfenomen. Men just i Tromsø kan man observera mängder av dessa. Donkeyman anser inte att det är något fel att cykla vintertid. Däremot anser Donkeyman att det är fel att plocka fram cykeln sådana dagar som vädret är så dåligt att man i radio uppmanar folk att avstå från att använda bil.
Att på sådana dagar uppleva dödspiloter utan ljus som vinglar runt i snöoväder är inte någon hygglig upplevelse. En cykeltrampare som på Dramsvegen ligger framför ett par fullsatta bussar och tvingar dessa att färdas i 10 km/tim är en person med dåligt utvecklad känsla för solidaritet.
Det är snarast att jämföra med sådana nöjesseglare som ger sig ut trots usel väderrapport.
Men den största skillnaden mot situationen i Sverige är Tromsøcyklisternas motvilja mot att använda ordentligt ljus så man ser dem.
4. Föräldrar
Föräldrarna i byen har också stor skuld i att skapa trafikfaror. Runt alla "barneskolor" uppstår det tät trafik just när skolan skall börja på morgonen och när den slutar på kvällen. Trots att vägarna inte är byggda för den trafiken. Och man skall till varje pris köra ända till skoltrappan. Vilket på många ställen skapar rent trafikkaos med backande och vändande bilar mitt bland horder av skolungar.
En annan effekt av denna hållning är att ungarna inte får trafikvana. Barnen i Tromsø är knappast dummare än ungar på andra håll i världen. Men på andra ställen klarar barn av att ta sig fram i till skolan till fots utan att det uppstår någon form av "drapsbølge". Kan det möjligen bero på någon skillnad i trafikundervisningen och hållningsskapande arbete ?
5. Fotgängares beteende
Donkeyman är en van trafikant. Han har kört droska i Stockholm och Tromsø. Han har dessutom i sitt vanliga jobb kört bil i många av världens storstäder som London, New York, Sydney, Cape Town, Istanbul mm mm.
Men knappast någon stans har han iakttagit ett så respektlöst beteende gentemot trafik som just i lilla Tromsø. Folk går mitt i vägbanan trots att det finns gångbanor. Folk som kryssar vägen överallt utan att se sig för. Listan kan göras hur lång som helst.
Till fotgängarnas försvar skall sägas att trafiksituationen på många ställen är oöversiktlig och dåligt genomtänkt. Men samtidigt förefaller det vara stora brister i det hållningsskapande arbetet.
I nästa artikel skall Donkeyman ta sig av de famösa 30-zonerna och politiken kring dessa.
1. Vägbelysningen
Med tanke på att byen ligger på 70 grader Nord och har två månaders mörkertid är det märkligt att man har så pass dålig vägbelysning. Jämfört med orter av motsvarande storlek i Sverige och Danmark är situtionen i Tromsø direkt dålig. Men i de länderna har man satsat stora pengar på just trafiksäkerhet.
Men ännu värre är att man inte har de fåtaliga ljuspunkterna tända när de behövs som bäst. Missriktade kommunal besparingsiver skapar stora faror för de oskyddade trafikanterna.
Under vintersäsongen släcker man ljusen just innan trafiken når sin höjdpunkt. Det vill säga när den stora mängden av trafikanter reser till jobbet. Och just innan skolbarnen beger sig till skolan. Trots att det är i gryning och skymning som gatuljusen behövs som allra bäst.
En lika idi***sk besparing genomför man var vår och höst inför och efter midnattssolperioden. Man släcker nämligen gatuljusen ungefär 10 dagar för tidigt och tänder dem 10 dagar för sent. OM det blir mulet och regnväder blir hela byen totalt mörklagd.
Enligt Donkeymans förmenande kan inte besparingen med denna belysningspolitik vara särdeles stor. Däremot försämras trafiksäkerheten kraftfullt. Måste man nödvändigtvis spara pengar på belysningen så vore det bättre att totalt släcka vägbelysningen i bostadsområdena klockan 24-06. Något som man faktiskt gör i en del länder. Bara man har ljusen tända när de faktiskt behövs, dvs när folk är ute och rör på sig.
2. Reflexbruk
Det som omedelbart slår en Svensk som rör sig i trafiken i Tromsø är det bristfälliga bruket av reflexer. Trots att reflexen kanske är det enskilt sett största bidraget till förbättrad säkerhet på vägarna. I den närmaste Öststaten (Sverige) har befolkningen en helt annan approach till reflexbruk. Det skulle inte falla någon in att gå på gator och vägar utanför de rena centrumområdena utan reflex.
Men - det Svenska bruket av reflexer är resultatet av 40 års oavbruten hållningskampanj i TV, Radio, Tidningar mm. De pengar som Tromsø kommun lägger ned på skyltning av 30-zonerna skulle ge betydligt bättre avkastning om de anslogs till just kampanjer för reflexbruk.
För övrigt är olycka av typen person i mörka kläder som blir påkörd på en dåligt upplyst väg den kanske vanligaste olyckstypen här i byen.
3. Vintercyklister
Detta är inte ett specifikt Tromsøfenomen. Men just i Tromsø kan man observera mängder av dessa. Donkeyman anser inte att det är något fel att cykla vintertid. Däremot anser Donkeyman att det är fel att plocka fram cykeln sådana dagar som vädret är så dåligt att man i radio uppmanar folk att avstå från att använda bil.
Att på sådana dagar uppleva dödspiloter utan ljus som vinglar runt i snöoväder är inte någon hygglig upplevelse. En cykeltrampare som på Dramsvegen ligger framför ett par fullsatta bussar och tvingar dessa att färdas i 10 km/tim är en person med dåligt utvecklad känsla för solidaritet.
Det är snarast att jämföra med sådana nöjesseglare som ger sig ut trots usel väderrapport.
Men den största skillnaden mot situationen i Sverige är Tromsøcyklisternas motvilja mot att använda ordentligt ljus så man ser dem.
4. Föräldrar
Föräldrarna i byen har också stor skuld i att skapa trafikfaror. Runt alla "barneskolor" uppstår det tät trafik just när skolan skall börja på morgonen och när den slutar på kvällen. Trots att vägarna inte är byggda för den trafiken. Och man skall till varje pris köra ända till skoltrappan. Vilket på många ställen skapar rent trafikkaos med backande och vändande bilar mitt bland horder av skolungar.
En annan effekt av denna hållning är att ungarna inte får trafikvana. Barnen i Tromsø är knappast dummare än ungar på andra håll i världen. Men på andra ställen klarar barn av att ta sig fram i till skolan till fots utan att det uppstår någon form av "drapsbølge". Kan det möjligen bero på någon skillnad i trafikundervisningen och hållningsskapande arbete ?
5. Fotgängares beteende
Donkeyman är en van trafikant. Han har kört droska i Stockholm och Tromsø. Han har dessutom i sitt vanliga jobb kört bil i många av världens storstäder som London, New York, Sydney, Cape Town, Istanbul mm mm.
Men knappast någon stans har han iakttagit ett så respektlöst beteende gentemot trafik som just i lilla Tromsø. Folk går mitt i vägbanan trots att det finns gångbanor. Folk som kryssar vägen överallt utan att se sig för. Listan kan göras hur lång som helst.
Till fotgängarnas försvar skall sägas att trafiksituationen på många ställen är oöversiktlig och dåligt genomtänkt. Men samtidigt förefaller det vara stora brister i det hållningsskapande arbetet.
I nästa artikel skall Donkeyman ta sig av de famösa 30-zonerna och politiken kring dessa.
fredag 22 februari 2008
Tromsøtrafiken (1)
Donkeyman skall framföra sina enkla åsikter om trafiken i Tromsø i stort och i smått. Först kommer ett par artiklar om ämnet trafiksäkerhet. Kommunen investerar ju ganska många millar i skyltning, fartsgupp och en mängd andra ting. Pengar som Donkeyman menar kunde ha fått betydligt bättre effekt på andra sätt.
I denna första artikel skall jag gå igenom några av de största trafikfällorna. Med hänsyn på så kallade "mjuka" trafikanter. Det vill säga ställen där fotgängare och cyklister löper stor fara att komma i närkontakt med bilar. Här är 10 sådana platser. Utan inbördes rangordning:
1. Richard Withs Plass
Övergångsställena från Sagahörnet mot gamla Telehuset och mot Eydis Hansen stenen är byns kanske allra farligaste. Dessa vilar i beckmörker under stor del av året. Detta är ett stråk med många fotgängare som passerar norr-syd i byen. Och bilisterna har en ganska rörig trafiksituation med andra bilister som kommer ut från sneda korsningar. I detta område är det dagligen mängder av olyckstillbud.
Åtgärd: Se till att få upp belysning - detta är "urgent". På längre sikt bör hela centrumområdet trafiksaneras.
2. Krysset Bjørnøygata - Strandvegen
Bjørnøygata kryssar Strandvegen i skarp vinkel. Synnerligen dålig sikt gör att antalet kollisioner är stort. Många cyklister blir nedmejade här. Bland annat en väninna till Donkeyman.
Åtgård: Stäng utfart Bjørnøygata - Strandvegen. Låt bilisterna köra ut Melkevegen i stället. Och se till att villaägaren i krysset vid Melkevegen rensar hörnet från vildvuxna buskager. Bussen kan tillåtas fortsätta köra ut från Bjørnøygata som tidigare. Från en buss har man nämligen betydligt bättre sikt än från en personbil i den här sortens kryss.
3. Bekkevollvegen - Senjavegen
Sedan Fagereng bebyggdes har denna vägen blivit huvudväg till ett bostadsområde som innehåller lika många invånare som ett halvdussin normala Finnmarkskommuner. Den sista lilla biten upp mot Holtvägen är Bekkevollvägen så smal att den inte ens medger möten. Dessutom är vägbelysningen helt undermålig. Och denna tätt trafikerade väg är skolväg för hundratals barn på Sommerlyst skola. Donkeyman vågar garantera att något liknande detta aldrig skulle ha accepterats i Sverige.....
Åtgärd: Total trafiksanering av Sørøya. Donkeyman återkommer med en hel artikel om detta.
4. Veslefrikkbakken
Denna backe är hårt trafikerad av både bussar och bilar. Samtidigt ligger den på en höjd där geografiska förhållanden skapar blixthalka. Var vinter glider bussar och bilar fritt omkring här när vädret slår om. Samtidigt är gångvägar och cykelbanor i området designade av en id****t. Vilket innebär att Veslefrikkvägen attraherar många fotgängare och cyklister. Detta är trots allt huvudväg för många som skall till Universitetet eller Sjukhuset. Ovanpå detta är vägbelysningen helt undermålig.
Åtgärd: Få upp ordentlig belysning. Ombyggnad av hela gång- och cykelvägnätet till en design som gör att folk faktiskt använder detta. Förbättrad vinterväghållning vore också till stor hjälp. Det vill säga sandning direkt när vädret slår om. Ett alternativ är att minska taxi- och busstrafiken genom ökat bruk av Breivikatunnelen.
5. Kongsbakken / Petersborggata
Kongsbakken är vid vinterförhållanden hal och svår att komma upp igenom. Den som tvingas stoppa i något av kryssen får ofta svårt att komma i gång igen. På bägge sidor av backen ligger det stora skolor (Kongsbakken och Gyllenborg). Detta skapar stor gångtrafik vid övergångsställena. Nu har man 30-zon vilket är mest på papperet eftersom den som kör uppöver backen strävar att hålla högst möjliga fart för att över huvud taget inte fastna.
Åtgärd: Det går inte att bygga om kryssen till något som är bättre. En jätteinvestering i tunnlar för fotgängare skulle möjligen göra nytta men det är i så fall fråga om väldigt mycket pengar. Den enda fungerande åtgärden är att minska trafiken. Det vill säga - se till att trafik till andra sidan av Tromsøya väljer tunnelsystemet i stället. Kongsbakken borde också få förbättrat vinterväghåll.
6. UNN
Det kan verka förvånande att föra upp UNN på denna lista. Men hela trafiklösningen runt UNN är undermålig och skapar onödiga risker. Trots tillgång till stora arealer har man lyckats genomföra en trafiklösning som skapar kaos när mängder av bilar skall lämna eller hämta folk vid stora ingången. Dessutom är hela området täckt med is vintertid. Den yta med tak och värme under som finns utanför huvudentrén används som parkeringsplats för landsortstaxi. Undertecknad har med egna ögon sett flera allvarliga olyckstillbud på detta område. Det hade inte kostat fem öre mer att göra en fungerande trafiklösning.
Åtgärd: Börja om från början. Designa ett helt nytt trafikkoncept för busshållplats, taxistation och "kiss and ride"-zon. Om det finns någon rättvisa i den här världen är de ansvariga bakom dagens system arbetslösa.
7. Dramsvegen
Detta är huvudvägen till UNN, UiTø och en mängd bostadsområden. Här går en mängd tunga busslinjer, det är en stadig ström av taxibilar samt mängder med fotgängare och cyklister. Det är dagliga konflikter mellan mjuka och hårda trafikanter. Sedan ett antal år finns Breivikatunneln som borde avlasta Dramsvegen. Dess värre är Tromsøværingarna allt för konservativa i sitt vägval. Man kräver att droskorna skall köra Dramsvegen trots att Breivikatunnelen är mycket snabbare.
Åtgärd: Få väck taxitrafiken och reducera busstrafiken. Sätt upp en bussbom vid krysset mot Veslefrikkvegen. När Dramsvägen stängdes för allmän trafik behövde droskorna fortfarande använda den för att inte fastna nere på Stakkevollvegen. Sedan dess har Tromsøysundtunnelen och Breivikatunnelen byggts. Låt Dramsvegen vara buss- och cykelgata enbart. Men även huvudbusslinjen UNN - Uitø - Sentrum borde gå genom Breivikatunnelen. Enbart en lokalbusslinje skulle gå på Dramsvegen.
8. Ringvegen
Man har byggt upp stora bostadsområden i Hamna / Bjørnebekken utan att bygga en ordentlig väg till området. Sedan har man byggt Langnes skola som i huvudsak är skola för barnen från Hamna. Men det finns inte någon förnuftig gång- eller cykelväg. Detta är i det närmaste kriminellt och är ett typexempel på Tromsø kommuns undermåliga trafikpolitik.
Åtgärd: Bygg gång- och cykelväg. Från WC-vägens ände och upp till Hamna är det bara några hundra meter. Det skulle inte kosta många spänn att ordna en acceptabel skolväg åt ungarna. Dessutom behövs givetvis gång- och cykelväg utmed Ringvägen men det är ett betydligt större projekt.
9. Strandvegen
Ett direkt parallellfall till Hamna. För mina Svenska läsare är det en god Norgeshistoria att man bygger bostadsområden som lika stora som vissa NordNorska städer utan att det finns fungerande vägar dit. Fagereng, Bjerkakerstranda, Sjøstranda och Strandkanten saknar acceptabla vägar, gångvägar och cykelbanor. Här bor tusentals människor. Samtidigt pågår en omfattande förtätning av bebyggelsen i de gamla villaområdena på hela Sørøya. Donkeyman ser detta som en politisk konkurs. Eller som ett exempel på skandalös brist på kommunal handlingsförmåga. I länder med fungerande trafikpolitik (t.ex. Danmark och Sverige skulle detta inte vara möjligt). Det är bara ett under som gör att inte människoliv går förlorade i denna röra av bilar, bussar, vagntåg, fotgängare och cyklister.
Åtgärd: Donkeyman återkommer med en hel artikel om trafiksituationen på Sørøya. Med några enkla förslag.
10. Flygplatsen
Detta är ett parallellfall till UNN. Ett stort prestigebygge där man helt och hållet har glömt bort trafikmiljön utanför terminalen. Här parkerar folk på trottoarer, på övergångsställen, på gräsmattor och så springer man kors och tvärs över buss- och taxifältena för att hinna in i terminalen i tid. Hela flygplatsens trafikorganisation är ett skräckexempel på hur man inte bör trafikplanera. (I likhet med situationen vid de flesta andra offentliga byggen i kommunen såsom Rådhuset, Elisabethsenteret med mera.)
Åtgärd: Börja om från början. Tänk radikalt nytt och förändra hela upplägget.....
I denna första artikel skall jag gå igenom några av de största trafikfällorna. Med hänsyn på så kallade "mjuka" trafikanter. Det vill säga ställen där fotgängare och cyklister löper stor fara att komma i närkontakt med bilar. Här är 10 sådana platser. Utan inbördes rangordning:
1. Richard Withs Plass
Övergångsställena från Sagahörnet mot gamla Telehuset och mot Eydis Hansen stenen är byns kanske allra farligaste. Dessa vilar i beckmörker under stor del av året. Detta är ett stråk med många fotgängare som passerar norr-syd i byen. Och bilisterna har en ganska rörig trafiksituation med andra bilister som kommer ut från sneda korsningar. I detta område är det dagligen mängder av olyckstillbud.
Åtgärd: Se till att få upp belysning - detta är "urgent". På längre sikt bör hela centrumområdet trafiksaneras.
2. Krysset Bjørnøygata - Strandvegen
Bjørnøygata kryssar Strandvegen i skarp vinkel. Synnerligen dålig sikt gör att antalet kollisioner är stort. Många cyklister blir nedmejade här. Bland annat en väninna till Donkeyman.
Åtgård: Stäng utfart Bjørnøygata - Strandvegen. Låt bilisterna köra ut Melkevegen i stället. Och se till att villaägaren i krysset vid Melkevegen rensar hörnet från vildvuxna buskager. Bussen kan tillåtas fortsätta köra ut från Bjørnøygata som tidigare. Från en buss har man nämligen betydligt bättre sikt än från en personbil i den här sortens kryss.
3. Bekkevollvegen - Senjavegen
Sedan Fagereng bebyggdes har denna vägen blivit huvudväg till ett bostadsområde som innehåller lika många invånare som ett halvdussin normala Finnmarkskommuner. Den sista lilla biten upp mot Holtvägen är Bekkevollvägen så smal att den inte ens medger möten. Dessutom är vägbelysningen helt undermålig. Och denna tätt trafikerade väg är skolväg för hundratals barn på Sommerlyst skola. Donkeyman vågar garantera att något liknande detta aldrig skulle ha accepterats i Sverige.....
Åtgärd: Total trafiksanering av Sørøya. Donkeyman återkommer med en hel artikel om detta.
4. Veslefrikkbakken
Denna backe är hårt trafikerad av både bussar och bilar. Samtidigt ligger den på en höjd där geografiska förhållanden skapar blixthalka. Var vinter glider bussar och bilar fritt omkring här när vädret slår om. Samtidigt är gångvägar och cykelbanor i området designade av en id****t. Vilket innebär att Veslefrikkvägen attraherar många fotgängare och cyklister. Detta är trots allt huvudväg för många som skall till Universitetet eller Sjukhuset. Ovanpå detta är vägbelysningen helt undermålig.
Åtgärd: Få upp ordentlig belysning. Ombyggnad av hela gång- och cykelvägnätet till en design som gör att folk faktiskt använder detta. Förbättrad vinterväghållning vore också till stor hjälp. Det vill säga sandning direkt när vädret slår om. Ett alternativ är att minska taxi- och busstrafiken genom ökat bruk av Breivikatunnelen.
5. Kongsbakken / Petersborggata
Kongsbakken är vid vinterförhållanden hal och svår att komma upp igenom. Den som tvingas stoppa i något av kryssen får ofta svårt att komma i gång igen. På bägge sidor av backen ligger det stora skolor (Kongsbakken och Gyllenborg). Detta skapar stor gångtrafik vid övergångsställena. Nu har man 30-zon vilket är mest på papperet eftersom den som kör uppöver backen strävar att hålla högst möjliga fart för att över huvud taget inte fastna.
Åtgärd: Det går inte att bygga om kryssen till något som är bättre. En jätteinvestering i tunnlar för fotgängare skulle möjligen göra nytta men det är i så fall fråga om väldigt mycket pengar. Den enda fungerande åtgärden är att minska trafiken. Det vill säga - se till att trafik till andra sidan av Tromsøya väljer tunnelsystemet i stället. Kongsbakken borde också få förbättrat vinterväghåll.
6. UNN
Det kan verka förvånande att föra upp UNN på denna lista. Men hela trafiklösningen runt UNN är undermålig och skapar onödiga risker. Trots tillgång till stora arealer har man lyckats genomföra en trafiklösning som skapar kaos när mängder av bilar skall lämna eller hämta folk vid stora ingången. Dessutom är hela området täckt med is vintertid. Den yta med tak och värme under som finns utanför huvudentrén används som parkeringsplats för landsortstaxi. Undertecknad har med egna ögon sett flera allvarliga olyckstillbud på detta område. Det hade inte kostat fem öre mer att göra en fungerande trafiklösning.
Åtgärd: Börja om från början. Designa ett helt nytt trafikkoncept för busshållplats, taxistation och "kiss and ride"-zon. Om det finns någon rättvisa i den här världen är de ansvariga bakom dagens system arbetslösa.
7. Dramsvegen
Detta är huvudvägen till UNN, UiTø och en mängd bostadsområden. Här går en mängd tunga busslinjer, det är en stadig ström av taxibilar samt mängder med fotgängare och cyklister. Det är dagliga konflikter mellan mjuka och hårda trafikanter. Sedan ett antal år finns Breivikatunneln som borde avlasta Dramsvegen. Dess värre är Tromsøværingarna allt för konservativa i sitt vägval. Man kräver att droskorna skall köra Dramsvegen trots att Breivikatunnelen är mycket snabbare.
Åtgärd: Få väck taxitrafiken och reducera busstrafiken. Sätt upp en bussbom vid krysset mot Veslefrikkvegen. När Dramsvägen stängdes för allmän trafik behövde droskorna fortfarande använda den för att inte fastna nere på Stakkevollvegen. Sedan dess har Tromsøysundtunnelen och Breivikatunnelen byggts. Låt Dramsvegen vara buss- och cykelgata enbart. Men även huvudbusslinjen UNN - Uitø - Sentrum borde gå genom Breivikatunnelen. Enbart en lokalbusslinje skulle gå på Dramsvegen.
8. Ringvegen
Man har byggt upp stora bostadsområden i Hamna / Bjørnebekken utan att bygga en ordentlig väg till området. Sedan har man byggt Langnes skola som i huvudsak är skola för barnen från Hamna. Men det finns inte någon förnuftig gång- eller cykelväg. Detta är i det närmaste kriminellt och är ett typexempel på Tromsø kommuns undermåliga trafikpolitik.
Åtgärd: Bygg gång- och cykelväg. Från WC-vägens ände och upp till Hamna är det bara några hundra meter. Det skulle inte kosta många spänn att ordna en acceptabel skolväg åt ungarna. Dessutom behövs givetvis gång- och cykelväg utmed Ringvägen men det är ett betydligt större projekt.
9. Strandvegen
Ett direkt parallellfall till Hamna. För mina Svenska läsare är det en god Norgeshistoria att man bygger bostadsområden som lika stora som vissa NordNorska städer utan att det finns fungerande vägar dit. Fagereng, Bjerkakerstranda, Sjøstranda och Strandkanten saknar acceptabla vägar, gångvägar och cykelbanor. Här bor tusentals människor. Samtidigt pågår en omfattande förtätning av bebyggelsen i de gamla villaområdena på hela Sørøya. Donkeyman ser detta som en politisk konkurs. Eller som ett exempel på skandalös brist på kommunal handlingsförmåga. I länder med fungerande trafikpolitik (t.ex. Danmark och Sverige skulle detta inte vara möjligt). Det är bara ett under som gör att inte människoliv går förlorade i denna röra av bilar, bussar, vagntåg, fotgängare och cyklister.
Åtgärd: Donkeyman återkommer med en hel artikel om trafiksituationen på Sørøya. Med några enkla förslag.
10. Flygplatsen
Detta är ett parallellfall till UNN. Ett stort prestigebygge där man helt och hållet har glömt bort trafikmiljön utanför terminalen. Här parkerar folk på trottoarer, på övergångsställen, på gräsmattor och så springer man kors och tvärs över buss- och taxifältena för att hinna in i terminalen i tid. Hela flygplatsens trafikorganisation är ett skräckexempel på hur man inte bör trafikplanera. (I likhet med situationen vid de flesta andra offentliga byggen i kommunen såsom Rådhuset, Elisabethsenteret med mera.)
Åtgärd: Börja om från början. Tänk radikalt nytt och förändra hela upplägget.....
onsdag 20 februari 2008
Krogar och sjapp
Här presenterar Donkeyman några favoriter om man skall äta och dricka i Stockholm. Men Donkeyman vill varna. Han får spykänslor när man nämner Stureplan, Café Opera, Vickan och liknande. Låt turisterna gå dit och se på det vackra folket. Så sitter Donkeyman och filosoferar på sina egna smultronställen.
Det värsta är att merparten av Donkeymans korgar och ölsjapp har gått hädan. Och förvandlats till trendiga innesyltor eller äckliga flottyrsjapp. Men det finns fortfarande några klassiska vattenhål i huvudstaden
Gyllene Freden
På Österlånggatan helt nere vid Järntorget ligger "Den Gyldene Freden". Det är en guldkrog och det är den enda guldkrog som Donkeyman vill rekommendera. Här kan man känna historiens vingslag. Det är ett sjapp som funnits i flera hundra år. Här har alla de stora konstnärerna suttit och supit. Till exempel Donkeymans favoriter från sekelskiftet runt 1900. Sådana som Albert Engström, Zorn, Heidenstam, Fröding - you name it.
Men här har Donkeyman också tillbringat en minnesvärd - och fuktig - afton ihop med Evert Taube. När sagde trubadur under en 6 timmars seans berättade minnen. Här har Donkeyman supit ihop med Cornelis Vreeswijk. Här har Donkeyman.........
Anslå ett par lusentappar och spendera en helkväll på din älskade. Donkeyman inviterade jourhavande fästmö dit förra året. Varvid dama blev helt lyrisk. Här sitter hela den Svenska kulturhistorien i väggarna.
Zum Franciskaner
Bara några meter undan "Freden" finner man "Zumma Frasse". Den ligger i södra änden av Skeppsbron. Det är Stockholms enda kvarvarande "Bierhall". Som lyckligtvis renoverades någorlunda smakfullt av nuvarande ägarfamilj för si så där 30 år sedan. Och därmed räddades väl lokalen till eftervärlden. Även om jag tycker de skall ta fram det fantastiska klinkergolv som ligger under det nuvarande smaklösa golvet.
På "Frasse" köper man lämpligen Svensk Husmanskost. Till exempel stekt strömming, isterband, pytt i panna eller något liknande. Till detta dricker man öl (tyskt) och besk (krögaren kryddar sin besk själv med malört från egen odling).
I Donkeymans ungdom snackade alla kypare Tyska. De hade vit rock med fläckar och handduk över armen. Ofta var de i olika grad av rus eller bakrus. Och de kunde med bravur skälla ut en turist på flytande Bayertyska. Men den tiden är förbi. Dess värre. Frasse var i många år samlingspunkt för stadens sjöfarare. Den andra fasta punkten var tredjeklasshörnan på Sjöfartshotellet. Där Donkeymans namne Ture (en av landets bättre schackspelare) serverade. Den tiden är dess värre också förbi.
Pelikan (Port Arthur)
På Blekingegatan just vid krysset med Götgatan ligger Pelikan. Pelikan har långa anor. Samma har Port Arthur. Och dessa klassiska sjapp ingick en symbios i nya lokaler för över 100 år sedan. Pelikan blev namnet på krogen och Port Arthur (=Pottan) namnet på tredjeklassavdelningen.
Se det inrökta taket. Se de inrökta väggarna. Slink in på eftermiddagen och käka gott. Upplev riktiga proffesionella servitriser. Riktiga gammaldags krogsubbor. Sådana som är en utrotad ras.
Hit gick Donkeyman som litet barn tillsammans med föräldrarna och käkade söndagsmiddag när familjen slog på stort. Här har Donkeyman gått sedan han blev stor nog för att passera som 18-åring under spritkassörskans vassa blickar.
Och hit skall den som vill uppleva Donkeymans Stockholm gå.
Kvarnen
Ligger på Tjärhovsgatan vid Medis (Medborgarplatsen). Ännu en Söderkrog. Och en klassisk sådan. Detta är "Hammarbyland". Gå inte in här med AIK eller Djurgårdseffekter. Då hamnar du i stora problem. Här är man grönvit - punkt och slut.
Sjappet har moderniserats en hel del på senare tid (dess värre). Men vi får vara glada att det finns kvar. För 20 år sedan köptes Kvarnen av en kändiskrögare som vill "skapa ett modernt och fräscht alternativ på Söder". Han räknade inte med att bli centralpunkt för en folkstorm. Man spydde ned karln verbalt i alla tidningarna. Och under över alla under - efter att ha varit stängt något år så öppnade sjappet igen. Kändisen insåg att det inte var bra för ryktet att förstöra ett av Stockholms mest kända sjapp.
Skall man på Bajenmatch i Fotboll, Bandy, Handboll, Hockey, Speedway eller något annat så börjar och slutar man gärna här.
Löwenbräu
Ligger på Drottningholmsvägen. Från Fridhemsplan går man förbi den gamla biografen Draken så finner man Löwet lite bortgömt på vägen västerut. Löwet är en klassisk gammal Klarakrog som flyttades från Klara upp till Kungsholmen när man rev Klara.
Här har Donkeyman suttit många gånger och läst sina tidningar i goda vänners lag. I många år bodde den unge Donkeyman i kvarteret bakom.
Beställ en "Biff Löwen". Till detta krävs en helliter "Löwenbräu" starköl samt en besk.
Tennstopet
Finner man i krysset Dalagatan / Odengatan. Ännu en klassiker som flyttade upp från Klara. När man kommer in genom dörren så har man "vita duken" till höger och puben till vänster. Ännu ett sjapp där man käkar Svensk husmanskost. Det finns god mat i puben men om man vill ha en lite mer formell middag så väljer man "vita duken".
Här följer man säsongen väldigt bra. Donkeyman brukar till exempel smälla i sig kräftor här om han är i Eken i samband med kräftpremiären.
Östra Station
Serveringen på Stockholms Östra vid Valhallavägen.
En gång i tiden var Donkeyman förvisad till Åkersberga i några år. Dit åkte man med Roslagsbanan som på den tiden körde med gamla tåg från anno kallt. Och medan man väntade på tåget slank man in på hyllan där och smällde i sig en pilsner, eller åtta. Samt drog i sig en macka eller någon klassisk maträtt. Hela sjappet är en ren njutning. Det ser ut som om klockan stannade på 30-talet någon gång och så har den aldrig startat igen.
Bortsett från att man har utvidgat med en liten pub i ena änden. Måtte aldrig någon modern krogaktör få fingrarna på detta stället. Trots att detta är blårandigaste Djurgårdsland så går Donkeyman hit då och då. Men han är lite försiktig med dialekten. Här bör man helst snacka med långa iiiii.
Engelen
Nere vid Munkbron i närheten av Kornhamnstorg finner man puben Engelen med nattklubben Kolingen. Och här finns en av stadens mer hemliga krogar.
Går man in genom publokalen, förbi garderoben och in genom en gång så hittar man en alldeles utmärkt krog. Med massor av spännande rätter. Prisvärt dessutom. Här har man hållit stilen i 30 år och Donkeyman hoppas man håller koken länge till. Man har helt avstått från att "poppa upp" det hela och göra det modernt.
Tycker man (mot förmodan) inte om stuket så ligger ovan nämnda "Freden" och "Frasse" bara 100 meter bort.
Nu hinner inte Donkeyman skriva mer men listan blir snart förlängd.
Det värsta är att merparten av Donkeymans korgar och ölsjapp har gått hädan. Och förvandlats till trendiga innesyltor eller äckliga flottyrsjapp. Men det finns fortfarande några klassiska vattenhål i huvudstaden
Gyllene Freden
På Österlånggatan helt nere vid Järntorget ligger "Den Gyldene Freden". Det är en guldkrog och det är den enda guldkrog som Donkeyman vill rekommendera. Här kan man känna historiens vingslag. Det är ett sjapp som funnits i flera hundra år. Här har alla de stora konstnärerna suttit och supit. Till exempel Donkeymans favoriter från sekelskiftet runt 1900. Sådana som Albert Engström, Zorn, Heidenstam, Fröding - you name it.
Men här har Donkeyman också tillbringat en minnesvärd - och fuktig - afton ihop med Evert Taube. När sagde trubadur under en 6 timmars seans berättade minnen. Här har Donkeyman supit ihop med Cornelis Vreeswijk. Här har Donkeyman.........
Anslå ett par lusentappar och spendera en helkväll på din älskade. Donkeyman inviterade jourhavande fästmö dit förra året. Varvid dama blev helt lyrisk. Här sitter hela den Svenska kulturhistorien i väggarna.
Zum Franciskaner
Bara några meter undan "Freden" finner man "Zumma Frasse". Den ligger i södra änden av Skeppsbron. Det är Stockholms enda kvarvarande "Bierhall". Som lyckligtvis renoverades någorlunda smakfullt av nuvarande ägarfamilj för si så där 30 år sedan. Och därmed räddades väl lokalen till eftervärlden. Även om jag tycker de skall ta fram det fantastiska klinkergolv som ligger under det nuvarande smaklösa golvet.
På "Frasse" köper man lämpligen Svensk Husmanskost. Till exempel stekt strömming, isterband, pytt i panna eller något liknande. Till detta dricker man öl (tyskt) och besk (krögaren kryddar sin besk själv med malört från egen odling).
I Donkeymans ungdom snackade alla kypare Tyska. De hade vit rock med fläckar och handduk över armen. Ofta var de i olika grad av rus eller bakrus. Och de kunde med bravur skälla ut en turist på flytande Bayertyska. Men den tiden är förbi. Dess värre. Frasse var i många år samlingspunkt för stadens sjöfarare. Den andra fasta punkten var tredjeklasshörnan på Sjöfartshotellet. Där Donkeymans namne Ture (en av landets bättre schackspelare) serverade. Den tiden är dess värre också förbi.
Pelikan (Port Arthur)
På Blekingegatan just vid krysset med Götgatan ligger Pelikan. Pelikan har långa anor. Samma har Port Arthur. Och dessa klassiska sjapp ingick en symbios i nya lokaler för över 100 år sedan. Pelikan blev namnet på krogen och Port Arthur (=Pottan) namnet på tredjeklassavdelningen.
Se det inrökta taket. Se de inrökta väggarna. Slink in på eftermiddagen och käka gott. Upplev riktiga proffesionella servitriser. Riktiga gammaldags krogsubbor. Sådana som är en utrotad ras.
Hit gick Donkeyman som litet barn tillsammans med föräldrarna och käkade söndagsmiddag när familjen slog på stort. Här har Donkeyman gått sedan han blev stor nog för att passera som 18-åring under spritkassörskans vassa blickar.
Och hit skall den som vill uppleva Donkeymans Stockholm gå.
Kvarnen
Ligger på Tjärhovsgatan vid Medis (Medborgarplatsen). Ännu en Söderkrog. Och en klassisk sådan. Detta är "Hammarbyland". Gå inte in här med AIK eller Djurgårdseffekter. Då hamnar du i stora problem. Här är man grönvit - punkt och slut.
Sjappet har moderniserats en hel del på senare tid (dess värre). Men vi får vara glada att det finns kvar. För 20 år sedan köptes Kvarnen av en kändiskrögare som vill "skapa ett modernt och fräscht alternativ på Söder". Han räknade inte med att bli centralpunkt för en folkstorm. Man spydde ned karln verbalt i alla tidningarna. Och under över alla under - efter att ha varit stängt något år så öppnade sjappet igen. Kändisen insåg att det inte var bra för ryktet att förstöra ett av Stockholms mest kända sjapp.
Skall man på Bajenmatch i Fotboll, Bandy, Handboll, Hockey, Speedway eller något annat så börjar och slutar man gärna här.
Löwenbräu
Ligger på Drottningholmsvägen. Från Fridhemsplan går man förbi den gamla biografen Draken så finner man Löwet lite bortgömt på vägen västerut. Löwet är en klassisk gammal Klarakrog som flyttades från Klara upp till Kungsholmen när man rev Klara.
Här har Donkeyman suttit många gånger och läst sina tidningar i goda vänners lag. I många år bodde den unge Donkeyman i kvarteret bakom.
Beställ en "Biff Löwen". Till detta krävs en helliter "Löwenbräu" starköl samt en besk.
Tennstopet
Finner man i krysset Dalagatan / Odengatan. Ännu en klassiker som flyttade upp från Klara. När man kommer in genom dörren så har man "vita duken" till höger och puben till vänster. Ännu ett sjapp där man käkar Svensk husmanskost. Det finns god mat i puben men om man vill ha en lite mer formell middag så väljer man "vita duken".
Här följer man säsongen väldigt bra. Donkeyman brukar till exempel smälla i sig kräftor här om han är i Eken i samband med kräftpremiären.
Östra Station
Serveringen på Stockholms Östra vid Valhallavägen.
En gång i tiden var Donkeyman förvisad till Åkersberga i några år. Dit åkte man med Roslagsbanan som på den tiden körde med gamla tåg från anno kallt. Och medan man väntade på tåget slank man in på hyllan där och smällde i sig en pilsner, eller åtta. Samt drog i sig en macka eller någon klassisk maträtt. Hela sjappet är en ren njutning. Det ser ut som om klockan stannade på 30-talet någon gång och så har den aldrig startat igen.
Bortsett från att man har utvidgat med en liten pub i ena änden. Måtte aldrig någon modern krogaktör få fingrarna på detta stället. Trots att detta är blårandigaste Djurgårdsland så går Donkeyman hit då och då. Men han är lite försiktig med dialekten. Här bör man helst snacka med långa iiiii.
Engelen
Nere vid Munkbron i närheten av Kornhamnstorg finner man puben Engelen med nattklubben Kolingen. Och här finns en av stadens mer hemliga krogar.
Går man in genom publokalen, förbi garderoben och in genom en gång så hittar man en alldeles utmärkt krog. Med massor av spännande rätter. Prisvärt dessutom. Här har man hållit stilen i 30 år och Donkeyman hoppas man håller koken länge till. Man har helt avstått från att "poppa upp" det hela och göra det modernt.
Tycker man (mot förmodan) inte om stuket så ligger ovan nämnda "Freden" och "Frasse" bara 100 meter bort.
Nu hinner inte Donkeyman skriva mer men listan blir snart förlängd.
Introduktion
På uppmaning från mina Norska läsare skall Donkeyman samla några artiklar om Stockholm. Men lägg märke till en sak. Det är Donkeymans stad som skildras. Och det är inte någon garanti för att andra tycker om det som Donkeyman gillar. Det blir en del hänvisningar till vad en resande bör se och göra för att uppleva Donkeymans stad. Med tiden skall det utvecklas till en aldrig så enkel liten resehandbok.
Donkeyman är född och uppväxt i Stockholms innerstad. På Söder närmare bestämt. Detta gör Donkeyman till en äkta "Ekenskis". Så fort som Donkeyman öppnar käften avslöjas hans ursprung. Det som kommer ut är nämligen riktig gammaldags Söderslang. Ett språk som egentligen är utdött.
Men det förstärks när Donkeyman varit några dagar i "Eken". Då händer det att det kommer fram ungdomar och ger komplimanger. "Du snackar så vackert. Det låter precis som i en pilsnerfilm från 30-talet. Samma tugget som min morfar hade......" De Svenska dialekterna är nämligen utslätade i dag. Skärgårdsdialekten till exempel som var högst levande på 60-talet är i dag helt utdöd.
På Donkeymans tid var det inte särdeles hedervärt att bo på Söder. Inte heller "Söder om Söder". Stockholm var synnerligen segregerat. När Donkeyman var barn var kvarteren fyllda av arbetare. Men det fanns också gott om fyllickar, tjuvar, skojare och horor. På den tiden var Östermalm den "fiiiinaste" adressen. Så kom i fallande skala Kungsholmen - Vasastaden - Klara och Söder.
I dag är Söder ett distrikt för "dem som har". Och de som "inte har" är deporterade till betongen. Det vill säga miljonprogrammets förorter. Som Hasse Alfredsson så pricksäkert uttalade: "Där de har ställt statarlängorna på höjden". Och som Olle Adolfsson sjunger om när han beskriver rivningshysterin. Men det finns fortfarande pärlor kvar.
Det var kollektiv barnuppfostran som gällde. Alla gifta kvinnor var hemmafruar. Barnen lekte i flock. Och kärringarna umgicks i flock. Upptäckte en av fruarna att ungarna var i färd med att göra något olämpligt så gick det storalarm. Och inom minuter var hela kärringflocken på plats och ordnade upp i det hela. Precis som i de gamla pilsnerfilmerna. Försök att få tag i en rulle med "Andersonskans Kalle" så förstår ni bättre. Det är atmosfären på Donkeymans Söder......
Fadern var droskchaffis. Eller droskbög som det hette. På fridagar gick han på Café Tjoget på Långholmsgatan tillsammans med sina kompisar. Ett klassiskt Ölcafé som moderna tiders människor har förvandlat till ett motbjudande flottyrsjapp. Men han var hårt hållen hemma så han behövde ett skäl till att gå ut. Vilket var "promenad med sonen". En promenad som gick runt hörnet till Tjoget. Så satte sig fadern bland farbröderna och försåg sonen med pengar så han kunde gå på matiné på biografen Flamman vid Hornsplan. Efter avslutad matiné kom sonen tillbaka och så gick vi hem igen. Och hade en gemensam hemlighet gentemot modern. En hemlighet som sonen aldrig har avslöjat förrän här och nu - 50 år senare.
Men det skall sägas. Bland den tidens arbetare var det ett lyft att komma in i Spårvägen, Posten, Järnvägen eller Droskorna. Därför att då var man garanterad pension. Efter 23 år som droskkusk kunde nämligen fadern avancera till droskägare. Vilket fortfarande var fint på 60-talet. Men jag minns mest sommarens semesterresor med en jätteamerikanare. Minns mest en Plymouth Savoy med jättefenor i bak. Fadern körde för August Andersson på Taxi 231. Och när DROSKÄGAREN köpte ny bil (vilket gjordes var sommar) så fick fadern disponera den som semesterbil ett par veckor. Därför att bilen måste först köras in. Och fadern körde in motorn enligt konstens alla regler. 100 mil med 50 som toppfart. 50 mil med 60 och så vidare i en stigande skala.
Modern var hemmafru. Men det var ett fulltidsjobb på den tiden. All mat lagades från grunden. Alla kläder reparerades hemma. Hon sydde dessutom mycket kläder åt hela familjen. Och även modern gick ut med sonen. Då var det shoppingtur. Kanske vi åkte med spårvagnen till någon saluhall och köpte strömming eller kött. Men det köptes också potatis, grönsaker och så vidare. Allt i olika bodar. Och kvaliteten bedömdes. Och det prutades. Och det snackades. Och sonen fick bära varor. Så kanske man måste inom en sömnadsbutik för att leta efter just de rätta knapparna till den skjortan som hon just sydde åt fadern. Eller någon detalj till den hatt som hon sydde åt sig själv. Att sköta tvätten var ett kapitel för sig. En stor helt manuell tvättstuga i källaren på hyreshuset. Där man kokade, skrubbade, torkade och manglade. Tungt arbete som tanterna gjorde kollektivt. Och där ungarna fick dra mangeln och bära tvättkorgar.
Donkeyman blir uppriktigt förb**** när han hör moderna tiders radikalfeminister göra sig breda över 50-talets husmödrar.
Modern kom från Tornedalen. Så ett par gånger om året reste familjen med "Nordpilen" från Stockholms Central till Boden. Där man bytte till ett mindre tåg som förde oss till Karungi. Där någon av moderns systrar mötte. Och i helgerna reste vi ofta med Waxholmsbåt till skärgården. Fadern var nämligen Rospigg. Så precis som alla andra hade de kommit till Stockholm på 30-talet för att finna jobb och lycka.
Faderns karriär blev springschas (=cykelbud) - massäck (=hjälpkarl på lastbil) - lastbilschaffis - droskis. Moderns karriär blev folkhögskola - kartriterska - handelsskola - kontorsråtta (maskinbokföring vilket var väldigt avancerat den gången) - hemmafru.
Och sonen blev sjöman.
Donkeyman är född och uppväxt i Stockholms innerstad. På Söder närmare bestämt. Detta gör Donkeyman till en äkta "Ekenskis". Så fort som Donkeyman öppnar käften avslöjas hans ursprung. Det som kommer ut är nämligen riktig gammaldags Söderslang. Ett språk som egentligen är utdött.
Men det förstärks när Donkeyman varit några dagar i "Eken". Då händer det att det kommer fram ungdomar och ger komplimanger. "Du snackar så vackert. Det låter precis som i en pilsnerfilm från 30-talet. Samma tugget som min morfar hade......" De Svenska dialekterna är nämligen utslätade i dag. Skärgårdsdialekten till exempel som var högst levande på 60-talet är i dag helt utdöd.
På Donkeymans tid var det inte särdeles hedervärt att bo på Söder. Inte heller "Söder om Söder". Stockholm var synnerligen segregerat. När Donkeyman var barn var kvarteren fyllda av arbetare. Men det fanns också gott om fyllickar, tjuvar, skojare och horor. På den tiden var Östermalm den "fiiiinaste" adressen. Så kom i fallande skala Kungsholmen - Vasastaden - Klara och Söder.
I dag är Söder ett distrikt för "dem som har". Och de som "inte har" är deporterade till betongen. Det vill säga miljonprogrammets förorter. Som Hasse Alfredsson så pricksäkert uttalade: "Där de har ställt statarlängorna på höjden". Och som Olle Adolfsson sjunger om när han beskriver rivningshysterin. Men det finns fortfarande pärlor kvar.
Det var kollektiv barnuppfostran som gällde. Alla gifta kvinnor var hemmafruar. Barnen lekte i flock. Och kärringarna umgicks i flock. Upptäckte en av fruarna att ungarna var i färd med att göra något olämpligt så gick det storalarm. Och inom minuter var hela kärringflocken på plats och ordnade upp i det hela. Precis som i de gamla pilsnerfilmerna. Försök att få tag i en rulle med "Andersonskans Kalle" så förstår ni bättre. Det är atmosfären på Donkeymans Söder......
Fadern var droskchaffis. Eller droskbög som det hette. På fridagar gick han på Café Tjoget på Långholmsgatan tillsammans med sina kompisar. Ett klassiskt Ölcafé som moderna tiders människor har förvandlat till ett motbjudande flottyrsjapp. Men han var hårt hållen hemma så han behövde ett skäl till att gå ut. Vilket var "promenad med sonen". En promenad som gick runt hörnet till Tjoget. Så satte sig fadern bland farbröderna och försåg sonen med pengar så han kunde gå på matiné på biografen Flamman vid Hornsplan. Efter avslutad matiné kom sonen tillbaka och så gick vi hem igen. Och hade en gemensam hemlighet gentemot modern. En hemlighet som sonen aldrig har avslöjat förrän här och nu - 50 år senare.
Men det skall sägas. Bland den tidens arbetare var det ett lyft att komma in i Spårvägen, Posten, Järnvägen eller Droskorna. Därför att då var man garanterad pension. Efter 23 år som droskkusk kunde nämligen fadern avancera till droskägare. Vilket fortfarande var fint på 60-talet. Men jag minns mest sommarens semesterresor med en jätteamerikanare. Minns mest en Plymouth Savoy med jättefenor i bak. Fadern körde för August Andersson på Taxi 231. Och när DROSKÄGAREN köpte ny bil (vilket gjordes var sommar) så fick fadern disponera den som semesterbil ett par veckor. Därför att bilen måste först köras in. Och fadern körde in motorn enligt konstens alla regler. 100 mil med 50 som toppfart. 50 mil med 60 och så vidare i en stigande skala.
Modern var hemmafru. Men det var ett fulltidsjobb på den tiden. All mat lagades från grunden. Alla kläder reparerades hemma. Hon sydde dessutom mycket kläder åt hela familjen. Och även modern gick ut med sonen. Då var det shoppingtur. Kanske vi åkte med spårvagnen till någon saluhall och köpte strömming eller kött. Men det köptes också potatis, grönsaker och så vidare. Allt i olika bodar. Och kvaliteten bedömdes. Och det prutades. Och det snackades. Och sonen fick bära varor. Så kanske man måste inom en sömnadsbutik för att leta efter just de rätta knapparna till den skjortan som hon just sydde åt fadern. Eller någon detalj till den hatt som hon sydde åt sig själv. Att sköta tvätten var ett kapitel för sig. En stor helt manuell tvättstuga i källaren på hyreshuset. Där man kokade, skrubbade, torkade och manglade. Tungt arbete som tanterna gjorde kollektivt. Och där ungarna fick dra mangeln och bära tvättkorgar.
Donkeyman blir uppriktigt förb**** när han hör moderna tiders radikalfeminister göra sig breda över 50-talets husmödrar.
Modern kom från Tornedalen. Så ett par gånger om året reste familjen med "Nordpilen" från Stockholms Central till Boden. Där man bytte till ett mindre tåg som förde oss till Karungi. Där någon av moderns systrar mötte. Och i helgerna reste vi ofta med Waxholmsbåt till skärgården. Fadern var nämligen Rospigg. Så precis som alla andra hade de kommit till Stockholm på 30-talet för att finna jobb och lycka.
Faderns karriär blev springschas (=cykelbud) - massäck (=hjälpkarl på lastbil) - lastbilschaffis - droskis. Moderns karriär blev folkhögskola - kartriterska - handelsskola - kontorsråtta (maskinbokföring vilket var väldigt avancerat den gången) - hemmafru.
Och sonen blev sjöman.
lördag 16 februari 2008
Huvuden skall rulla (3)
På senaste tiden har det varit huvudrullning i Norsk politik.
Först fick Manuela fyken och strax efter insåg Ida att man inte kan sitta på en post som "Barneombud" utan att ha allmänt förtroende. Speciellt inte om många anser att man fick jobbet genom internt kamraderi hos AP. Samt att tidigare barnombud skulle fått fyken därför att han var för besvärlig gentemot just AP.
Även om det inte är PK kan man påminna om att även Manuela fick jobbet på diskutabelt sätt. Hennes ansökan om Norskt medborgarskap lyftes snabbt upp ur UDI:s oändliga högar av obehandlade saker och avgjordes på "no time" när Jens behövde förbättra några kvoter. Och Manuela gav många kvotpoäng. Kvinna, Invandrare och Färgad på samma gång. En sann höjdare som därmed är kvalificerad för vilket jobb som helst.
Donkeyman tänker inte torgföra någon åsikt om själva saken. Både Manuela och Ida är duktiga och kompetena yrkeskvinnor som blev offer för en serie olyckliga omständigheter. Som nu tas till intäkt för att man i de "inre kretsarna" nu framför åsikten att ministrar måste vara yrkespolitiker. Detta sedan en serie ministrar med bakgrund utanför den politiska klassen hos bägge de senaste regeringarna har tvingats avgå. Några ( Manuela och Viktor Norman) har innan sin avgång blivit mediaflockens byte och det stora drevet har gått. Och när vargflocken vädrar ministerblod blir avgången bara en tidsfråga.
Bägge har klarat konststycket att få en fjäder att växa till en höna genom strutsmetoden. Och då undrar Donkeyman: "Har inte partierna någon rådgivning och stöd till politiskt oerfarna medarbetare."
Men saken väckte en liten debatt som frontades av Jens Ultveit Moe. Han påpekade faran för att göra politik i allmänhet och ministerposter i synnerhet till ett revir för karriärpolitiker.
Donkeyman har tidigare skrivit en artikel i ärendet. Vem kan bli politiker.
Det är en viktig debatt där Donkeyman har ett par kommentarer:
Först och främst. I den närmaste Öststaten (=Sverige) innehåller i princip varje regering ministrar som har rekryterats från andra håll än ur den politiska klassen. Men de gör inte bort sig så uppenbart som deras Norska kollegor. (Den senaste regeringens avgångar har inte berott på något de gjort som ministrar. De har berott på ting som pressen har snokat fram i deras förflutna. Slarvig rekrytering med andra ord.) Svenska media är inte snällare än deras Norska kollegor. Vädrar Svenska media ministerblod så går drevet. Även om den ursprungliga orsaken är minst sagt bagatellartad.
Varför misslyckas man med denna rekrytering i Norge och lyckas (för det mesta) i Sverige? Kanske det borde vara huvudfrågan i stället för att diskutera huruvida man skall utesluta alla som inte är karriärpolitiker. (Donkeyman tänker bara ordet "broiler" utan att nämna det högt.)
För det andra. I den pågående Amerikanska valkampen är Barack Obama en politisk rookie. Vid den senaste nominationen var han inte "Super Delegate". Det vill säga han var inte en av de 800 främsta funktionärerna eller företrädarna för sitt parti. Han var inte heller en av de valda delegaterna. Vilket i praktiken innebär att han inte var bland de 4500 främsta. Men mr Obama var inte ens så framstående att han kunde få en "Floor Ticket" till konventet. Vilket i praktiken innebär att han inte ens var bland de 10000 främsta i det Demokratiska partiet. Fyra år senare deltar han i en hård valkamp om att bli partiets (och landets) främsta företrädare.
Enligt den logik som i fredags framfördes av höga politruker och framstående företrädare för media här i landet skulle alltså en person som Barack Obama vara diskvalificerad för någon framträdande post om han hade varit Norsk......
Så har äntligen Terra-skandalen börjat kostat huvuden. Hittills har en ordförande och en rådman sagt upp jobben. Plus att hela Terra Securities har gått konk. Men Donkeyman vill påpeka att i de allra flesta jämförbara länder skulle de kommunala tjänstemän som jobbat för att genomföra Terrainvesteringarna ha tvingats tömma sina skrivbord för länge sedan. Och inblandade politiker skulle ha tvingats avgå i skam.
Donkeyman tror att orsaken till att dessa är fridlysta är att de här kommunerna är bland de röd/grönas starkaste fästen. Han ber läsaren leka lite med tanken att detta varit FrP-styrda kommuner. Sannolikt hade ett samlat politiskt etablissemang kastat sig över de politiskt ansvariga. Så hade drevet gått och den mediala vargflocken hade inte gett sig förrän man fått smaka ordförandeblod.
Donkeyman hänvisar även här till ett par tidigare artiklar goda rådgivare och huvuden skall rulla.
Först fick Manuela fyken och strax efter insåg Ida att man inte kan sitta på en post som "Barneombud" utan att ha allmänt förtroende. Speciellt inte om många anser att man fick jobbet genom internt kamraderi hos AP. Samt att tidigare barnombud skulle fått fyken därför att han var för besvärlig gentemot just AP.
Även om det inte är PK kan man påminna om att även Manuela fick jobbet på diskutabelt sätt. Hennes ansökan om Norskt medborgarskap lyftes snabbt upp ur UDI:s oändliga högar av obehandlade saker och avgjordes på "no time" när Jens behövde förbättra några kvoter. Och Manuela gav många kvotpoäng. Kvinna, Invandrare och Färgad på samma gång. En sann höjdare som därmed är kvalificerad för vilket jobb som helst.
Donkeyman tänker inte torgföra någon åsikt om själva saken. Både Manuela och Ida är duktiga och kompetena yrkeskvinnor som blev offer för en serie olyckliga omständigheter. Som nu tas till intäkt för att man i de "inre kretsarna" nu framför åsikten att ministrar måste vara yrkespolitiker. Detta sedan en serie ministrar med bakgrund utanför den politiska klassen hos bägge de senaste regeringarna har tvingats avgå. Några ( Manuela och Viktor Norman) har innan sin avgång blivit mediaflockens byte och det stora drevet har gått. Och när vargflocken vädrar ministerblod blir avgången bara en tidsfråga.
Bägge har klarat konststycket att få en fjäder att växa till en höna genom strutsmetoden. Och då undrar Donkeyman: "Har inte partierna någon rådgivning och stöd till politiskt oerfarna medarbetare."
Men saken väckte en liten debatt som frontades av Jens Ultveit Moe. Han påpekade faran för att göra politik i allmänhet och ministerposter i synnerhet till ett revir för karriärpolitiker.
Donkeyman har tidigare skrivit en artikel i ärendet. Vem kan bli politiker.
Det är en viktig debatt där Donkeyman har ett par kommentarer:
Först och främst. I den närmaste Öststaten (=Sverige) innehåller i princip varje regering ministrar som har rekryterats från andra håll än ur den politiska klassen. Men de gör inte bort sig så uppenbart som deras Norska kollegor. (Den senaste regeringens avgångar har inte berott på något de gjort som ministrar. De har berott på ting som pressen har snokat fram i deras förflutna. Slarvig rekrytering med andra ord.) Svenska media är inte snällare än deras Norska kollegor. Vädrar Svenska media ministerblod så går drevet. Även om den ursprungliga orsaken är minst sagt bagatellartad.
Varför misslyckas man med denna rekrytering i Norge och lyckas (för det mesta) i Sverige? Kanske det borde vara huvudfrågan i stället för att diskutera huruvida man skall utesluta alla som inte är karriärpolitiker. (Donkeyman tänker bara ordet "broiler" utan att nämna det högt.)
För det andra. I den pågående Amerikanska valkampen är Barack Obama en politisk rookie. Vid den senaste nominationen var han inte "Super Delegate". Det vill säga han var inte en av de 800 främsta funktionärerna eller företrädarna för sitt parti. Han var inte heller en av de valda delegaterna. Vilket i praktiken innebär att han inte var bland de 4500 främsta. Men mr Obama var inte ens så framstående att han kunde få en "Floor Ticket" till konventet. Vilket i praktiken innebär att han inte ens var bland de 10000 främsta i det Demokratiska partiet. Fyra år senare deltar han i en hård valkamp om att bli partiets (och landets) främsta företrädare.
Enligt den logik som i fredags framfördes av höga politruker och framstående företrädare för media här i landet skulle alltså en person som Barack Obama vara diskvalificerad för någon framträdande post om han hade varit Norsk......
Så har äntligen Terra-skandalen börjat kostat huvuden. Hittills har en ordförande och en rådman sagt upp jobben. Plus att hela Terra Securities har gått konk. Men Donkeyman vill påpeka att i de allra flesta jämförbara länder skulle de kommunala tjänstemän som jobbat för att genomföra Terrainvesteringarna ha tvingats tömma sina skrivbord för länge sedan. Och inblandade politiker skulle ha tvingats avgå i skam.
Donkeyman tror att orsaken till att dessa är fridlysta är att de här kommunerna är bland de röd/grönas starkaste fästen. Han ber läsaren leka lite med tanken att detta varit FrP-styrda kommuner. Sannolikt hade ett samlat politiskt etablissemang kastat sig över de politiskt ansvariga. Så hade drevet gått och den mediala vargflocken hade inte gett sig förrän man fått smaka ordförandeblod.
Donkeyman hänvisar även här till ett par tidigare artiklar goda rådgivare och huvuden skall rulla.
måndag 11 februari 2008
Valsystem
Donkeyman har filosoferat lite kring val och valresultat. Något som är mer kontroversiellt än det egentligen verkar.
Detta med tanke på att de Amerikanska primärvalen rullar vidare i snabb takt. Men hela systemet är ganska förvillande. Partierna i var delstat ställer upp reglerna och dessa varierar kraftigt. Både mellan partierna och mellan delstaterna. Och det är långt ifrån säkert att den som fått flest röster i primärvalen verkligen blir partiets kandidat. I vart fall om det blir ett ganska jämnt lopp som det nu ligger an till på demokratisk sida.
Dessutom spelar (som vanligt) valkretsindelningen intressanta spratt. Clinton vann demokraternas primärval i Nevada men Obama stack av med fler delegater beroende på att han vann "rätt" valkretsar.
Även i det "riktiga" presidentvalet spelar det stor roll vilka stater som man vinner. Alla har ju i friskt minne när George W vann valet mot Al Gore. Trots att Al Gore totalt sett fick fler röster. Men i USA är det republikanska kärnområdet något överrepresenterat och de staterna sänder proportionellt fler elektorer än de stora och folkrika staterna som demokraterna vanligen vinner.
Men det är inte bara i USA som valsystemet kan ge märkliga utslag. I England vann de konservativa senaste parlamentsvalet räknat i antalet avgivna röster men det var Labour som fick flest parlamentsledamöter och därmed regeringsmakten.
Både i USA och i UK sker en kontinuerlig uppdatering av valkretsarna för att de skall följa förändringarna i folktalet. Men detta blir givetvis en politiskt kontroversiell fråga. Där det parti som har majoritet självfallet försöker att ändra gränserna så att det gynnar det egna partiet. Men antalet elektorer i presidentvalet är i det närmaste omöjligt att göra något med därför att för det krävs 2/3 majoritet.....
Den mest omfattande valkretsändringen stod väl annars National Party för i Sydafrika efter den förvånande valsegern 1948. Då man tagit makten ändrade man hela landets valkretsindelning så att man aldrig mer skulle förlora något val. Resultatet blev att i Afrikaaners kärnområden ute på landsbygden behövdes ett par hundra röster för att få en parlamentsledamot medan man i de Engelsktalande storstäderna behövde flera tusen......
Men man behöver inte åka särskilt långt för att finna märkligheter när det gäller val. I Norge har en röst på landsbygden större tyngd än en i storstäderna. Sålunda är en Finnmarking värd ungefär 50% mer än en Oslobo. Och den nuvarande regeringen förlorade valet räknat i antalet röster men vann räknat i antalet mandat.
Det är inte så enkelt med demokrati alla gånger.....
Detta med tanke på att de Amerikanska primärvalen rullar vidare i snabb takt. Men hela systemet är ganska förvillande. Partierna i var delstat ställer upp reglerna och dessa varierar kraftigt. Både mellan partierna och mellan delstaterna. Och det är långt ifrån säkert att den som fått flest röster i primärvalen verkligen blir partiets kandidat. I vart fall om det blir ett ganska jämnt lopp som det nu ligger an till på demokratisk sida.
Dessutom spelar (som vanligt) valkretsindelningen intressanta spratt. Clinton vann demokraternas primärval i Nevada men Obama stack av med fler delegater beroende på att han vann "rätt" valkretsar.
Även i det "riktiga" presidentvalet spelar det stor roll vilka stater som man vinner. Alla har ju i friskt minne när George W vann valet mot Al Gore. Trots att Al Gore totalt sett fick fler röster. Men i USA är det republikanska kärnområdet något överrepresenterat och de staterna sänder proportionellt fler elektorer än de stora och folkrika staterna som demokraterna vanligen vinner.
Men det är inte bara i USA som valsystemet kan ge märkliga utslag. I England vann de konservativa senaste parlamentsvalet räknat i antalet avgivna röster men det var Labour som fick flest parlamentsledamöter och därmed regeringsmakten.
Både i USA och i UK sker en kontinuerlig uppdatering av valkretsarna för att de skall följa förändringarna i folktalet. Men detta blir givetvis en politiskt kontroversiell fråga. Där det parti som har majoritet självfallet försöker att ändra gränserna så att det gynnar det egna partiet. Men antalet elektorer i presidentvalet är i det närmaste omöjligt att göra något med därför att för det krävs 2/3 majoritet.....
Den mest omfattande valkretsändringen stod väl annars National Party för i Sydafrika efter den förvånande valsegern 1948. Då man tagit makten ändrade man hela landets valkretsindelning så att man aldrig mer skulle förlora något val. Resultatet blev att i Afrikaaners kärnområden ute på landsbygden behövdes ett par hundra röster för att få en parlamentsledamot medan man i de Engelsktalande storstäderna behövde flera tusen......
Men man behöver inte åka särskilt långt för att finna märkligheter när det gäller val. I Norge har en röst på landsbygden större tyngd än en i storstäderna. Sålunda är en Finnmarking värd ungefär 50% mer än en Oslobo. Och den nuvarande regeringen förlorade valet räknat i antalet röster men vann räknat i antalet mandat.
Det är inte så enkelt med demokrati alla gånger.....
fredag 1 februari 2008
Packningen som rök
Israel har sakta men säkert ökat trycket mot Gaza. Ända sedan Palestinierna var fräcka nog att rösta på "fel" parti har man sakta men säkert förvandlat ett av världens mest tätbefolkade områden till ett gigantiskt koncentrationsläger.
Men alla sjömaskinister vet att om man ökar trycket i ett kärl utan säkerhetsventiler så spricker något. Och vanligen är det en packning som blåser ut. Men i värsta fall exploderar hela kärlet.
I Gaza hade Israelerna blockat säkerhetsventilerna genom att under lång tid stänga alla gränsövergångar och stoppa flödet av varor.
Till dess en militant grupp sprängde hål i gränsbarriären och använde bulldozer för att utvidga hålet. Vilket gjorde att 100.000-tusentals människor från Gaza strömmade över till Egypten för att köpa varor som de behövde.
Vad som inte rapporterats i Skandinavisk press var att beväpnade vakter från Hamas genomsökte de importerade varorna för att hindra införsel av kontraband (vapen t.ex).
Den senaste tidens politik mot Gaza har motverkat sitt syfte i vissa avseenden:
1) Egyptens president Mubarak önskar å ena sidan ha goda förhållanden till Israel och USA. Det vill säga samarbeta och hålla gränsen stängd. Men å andra sidan kan han inte vara för utmanande mot de andra Arabstaterna, t.ex. Saudi. Han kan alltså inte använda alltfør kraftiga maktmedel för att hindra det som sker. Dessutom är han president för en befolkning som i all huvudsak sympatiserar med Palestinierna i Gaza. Det har till och med antydits att han knappast skulle kunna förmå sin krigsmakt, polis eller gränsvakt att ingripa mot Palestinierna.
2) Israel har länge försökt att öka klyftan mellan Fatah och Hamas. Men när muren föll måste president Abbas uttrycka sin sympati för folket i Gaza. Vilket har fört Fatah och Hamas närmare varandra igen.
3) Det hårda trycket mot Gaza har inneburit att det lokala stödet för Hamas har ökat kraftigt.
Den nuvarande fredsprocessen med USA / Israel / Fatah har låtsats som om Gaza / Hamas inte existerar. Det inträffade visar att man inte kan ignorera en så betydelsefull faktor. Skall man uppnå någon form av fred måste ALLA parter av någon betydelse vara med och skapa den. Även de som man inte tycker om.
Man kan nog vara tacksam för att det "bara" var en packning som rök. Därför att om kärlet hade exploderat skulle utvecklingen fort ha kunnat ta banor som inte någon av parterna kunnat kontrollera.
Men Israelerna är inte dumma. De kan möjligen utnyttja det skedda till sin fördel. De kan välja att försöka dumpa hela Gazaproblemet över i famnen på Egypten. Något som Mubarak knappast önskar. Det vore kanske en önskesituation för Israel. Egypten ansvarar för Gaza samtidigt som den Israeliska armén förbehåller sig rätten till att genomföra straffaktioner efter eget önskemål.
Den som lever får se....
Donkeyman tror personligen inte att en fred i området ens är möjlig. Han motiverar det i "Palestina - Israel" från December 07.
Men alla sjömaskinister vet att om man ökar trycket i ett kärl utan säkerhetsventiler så spricker något. Och vanligen är det en packning som blåser ut. Men i värsta fall exploderar hela kärlet.
I Gaza hade Israelerna blockat säkerhetsventilerna genom att under lång tid stänga alla gränsövergångar och stoppa flödet av varor.
Till dess en militant grupp sprängde hål i gränsbarriären och använde bulldozer för att utvidga hålet. Vilket gjorde att 100.000-tusentals människor från Gaza strömmade över till Egypten för att köpa varor som de behövde.
Vad som inte rapporterats i Skandinavisk press var att beväpnade vakter från Hamas genomsökte de importerade varorna för att hindra införsel av kontraband (vapen t.ex).
Den senaste tidens politik mot Gaza har motverkat sitt syfte i vissa avseenden:
1) Egyptens president Mubarak önskar å ena sidan ha goda förhållanden till Israel och USA. Det vill säga samarbeta och hålla gränsen stängd. Men å andra sidan kan han inte vara för utmanande mot de andra Arabstaterna, t.ex. Saudi. Han kan alltså inte använda alltfør kraftiga maktmedel för att hindra det som sker. Dessutom är han president för en befolkning som i all huvudsak sympatiserar med Palestinierna i Gaza. Det har till och med antydits att han knappast skulle kunna förmå sin krigsmakt, polis eller gränsvakt att ingripa mot Palestinierna.
2) Israel har länge försökt att öka klyftan mellan Fatah och Hamas. Men när muren föll måste president Abbas uttrycka sin sympati för folket i Gaza. Vilket har fört Fatah och Hamas närmare varandra igen.
3) Det hårda trycket mot Gaza har inneburit att det lokala stödet för Hamas har ökat kraftigt.
Den nuvarande fredsprocessen med USA / Israel / Fatah har låtsats som om Gaza / Hamas inte existerar. Det inträffade visar att man inte kan ignorera en så betydelsefull faktor. Skall man uppnå någon form av fred måste ALLA parter av någon betydelse vara med och skapa den. Även de som man inte tycker om.
Man kan nog vara tacksam för att det "bara" var en packning som rök. Därför att om kärlet hade exploderat skulle utvecklingen fort ha kunnat ta banor som inte någon av parterna kunnat kontrollera.
Men Israelerna är inte dumma. De kan möjligen utnyttja det skedda till sin fördel. De kan välja att försöka dumpa hela Gazaproblemet över i famnen på Egypten. Något som Mubarak knappast önskar. Det vore kanske en önskesituation för Israel. Egypten ansvarar för Gaza samtidigt som den Israeliska armén förbehåller sig rätten till att genomföra straffaktioner efter eget önskemål.
Den som lever får se....
Donkeyman tror personligen inte att en fred i området ens är möjlig. Han motiverar det i "Palestina - Israel" från December 07.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
