Den som har följt "Nordens Paris" genom åren vet redan att Donkeyman inte firar Jul. Donkeyman firar Midvinterblot. På denna länken finner den intresserade läsaren ett antal artiklar som behandlar just ämnet Midvinterblot ur Donkeymans synvinkel.
Därmed anser Donkeyman det ämnet som uttömt. Men eftersom det är "Mörkertid" här i Tromsø finner han tiden passande att skriva några ord om "Mörkermän". Det vill säga folk som är alldeles förstockat konservativa och som inte är påverkbara för sakliga argument. Man skulle tro att det i dagens moderna samhälle är en folkgrupp som minskar men så är inte fallet. Tvärtom - den sortens människor tycks få mer och mer "vind i seglen".
Den första gruppen av "Mörkermän" är det Donkeyman vill kalla "Fundamentala Kristna". Stockkonservativa typer som låter "Boken" styra deras liv. Men de klarar inte ens av att låta den riktiga och äkta skriften styra dem. Nejdå. Den Bibel som vi har känt i mängder av år är ju en översättning av en översättning av en översättning som har gjorts av folk med liten insikt i de förhållanden som de ursprungliga författarna flera tusen år tillbaka levde under.
När man i Sverige använde en rejäl stapel med millioner av Skattebetalarnas pengar för att få fram en så riktig översättning som var möjligt anställde man en flock med samtidens största språkexperter, historiker och teologer. Så lät man dem jobba i si så där 25 år för att komma fram till en text som är så nära det riktiga originalet som det över huvud taget går att komma. Då skulle man väl anta att de konservativa Kristna var nöjda. Men inte f****n. Den nya Bibeln var Djävulens Bländverk. Något som skulle förkastas. En översättning av en översättning av en översättning var Guds Ord. Inte något annat. Då baxnar man bara och tror inte det är sant.
Då är det inte så svårt att begripa hur Konservativa Kristna kan styra den Amerikanska politiken. Eller hur en person som Sarah Pahlin kunde avancera fram till att bli Vicepresidentkandidat. En person som ansåg att hennes hemstad Warsilla i Alaska skulle skonas på Den Yttersta Dagen så att dess medborgare utgjorde grundstommen i Paradiset.
De Muslimska Mörkermännen har inte några problem med översättningar. Islam anser att det är den Arabiska originaltexten som är den riktiga Koranen. Alla översättningar är enbart hjälpmedel men skall man bokstavstolka måste man gå tillbaka till den Arabiska texten.
Men politiskt sett har det varit många omkastningar inom den Muslimska världen. Det började med revolutionen i Iran som ledde till en Shimuslimsk diktatur. Revolutionen i Afghanistan ledde också till en muslimsk republik som senare kullkastades av USA men som nu är på väg tillbaka. Vart Pakistan är på väg står ganska klart. Så hade vi Saddam som var de fundamentalistiska muslimernas stora fiende. Men USA såg till att han avsattes och hängdes.
Nu på sistone har det varit revolutioner i Egypten, Libyen och Tunisien. Revolutioner som tycks leda till att de fundamentalistiska flyttar fram sina positioner. Går vi till Palestina så var PLO en sekulär rörelse på vänsterkanten. Medan de religiösa har fått ett kraftigt grepp om dagens Palestinska rörelser.
Låt oss slutligen gå till Israel. Är det någon som har hört talas om Tanya Rosenblits ? Jaså, inte det. Men hon är en Judisk parallell till Rosa Parks, damen som startade 1960-talets stora rasuppror i de Amerikanska Sydstaterna. Tanya Rosenblits vägrade nämligen att flytta sig bakåt till "kvinnoplatserna" i en Israelisk Buss ganska nyligen. Och orsakade ett stort religiöst upplopp.
Ja, ni läser rätt.... Hon vägrade flytta sig till kvinnoplatserna i en buss. Bakgrunden är att staten Israel har utvecklat sig från 1950-talets sekulära stat till att bli en religiöst fundamentalistisk stat. Fast här är det de Ortodoxa Judarna som tar över. Och de kräver åtskillnad mellan män och kvinnor. Bland en massa andra "Mörkerreformer". En Ortodox Jude krävde att hon skulle flytta sig bak i bussen för att inte besvära honom med sin närvaro. Hon vägrade och tumult uppstod.
De Ortodoxa i Israel håller snabbt på att ta över landet. Framför allt beroende på att de förökar sig i betydligt snabbare takt än de Sekulära. Vänta några år till och se. Vi har redan en Israelisk stat som har avlägsnat sig otroligt långt från 1960-talets Socialdemokratiska experiment. Men detta är bara början ........
Sammanfattningsvis. De Ortodoxa Kristna, Muslimerna och Judarna håller på att flytta fram sina positioner i sina respektive områden. Därmed upphäver de av religiösa skäl många av de demokratiska rättigheter som vi har sett som självklara i många år.
Som kontrollfråga vill jag bara säga så här: "Vem skulle vilja bo i ett land där Laestadianerna eller Livets Ord hade makten"? Just det. Donkeyman tror att påfallande många av hans läsare skulle flytta.
Men Donkeyman skall avsluta med ännu en livsfilosofisk fundering. Här i Norge har hjärnskrynklarna kommit fram till att landets terrorist, herr Behring Breivik, är galen. Baserat på hans vanföreställningar. Och den naturliga slutsatsen blir då att han måste få vård. Men Donkeyman kan bara konstatera att hans vanföreställningar delas av tiotusentals Norrmän och Svenskar. Därmed måste man fråga sig - är alla dessa också galna? En följdfråga måste då vara - är fanatiska Islamister, Sionister och Kristna också galna?
Det blir knepigt att döma terrorister till straff i framtiden.
torsdag 22 december 2011
torsdag 15 december 2011
En kvinnomisshandlare
Donkeyman har växt upp i en traditionell miljö och i en konservativ tid. Där fick han lära sig att kvinnor var "heliga". Budskapet var att den som bar hand på en kvinna borde utsättas för omgivningens förakt och bespottelse. En sådan person hade med rätta skaffat sig hela närmiljöns förakt.
En annan lärdom var att kvinnor skulle visas heder. Min gamla fader lyfte på hatten när han mötte kvinnor. Själv lärde jag mig från barndomen att alltid visa respekt. Vilket än i dag ett halvsekel senare tar sig uttryck i att Donkeyman alltid håller upp dörren för en kvinna. Han lämnar alltid över sin sittplats i en fullsatt buss eller spårvagn och han låter alltid en kvinna gå före genom dörrar. Han drar ut stolen och hjälper sin bordsdam till rätta på krogen. Kort sagt han är en uråldrig stofil som ådrar sig misstänksamhet hos dagens moderna feminister. Som tror att Donkeyman har skumma avsikter när han följer sin barndoms uppfostran.
Den här artikeln "triggas" av att vi har en landslagsspelare vid namn Alexander Gerndt som har visat sig vara kvinnomisshandlare. Något som i vart fall Donkeymans "manskretsar" alltid har hållits som något av det allra mest förkastliga som någon man kan ägna sig åt. I Donkeymans ungdom ansågs sådant till och med värre än att vara bög. Och det säger inte lite hos 40-talister.
Men inte desto mindre har Donkeyman genom livets gång stött ihop med många kvinnomisshandlare. Som givetvis har ådragit sig hans absoluta förakt. Men samtidigt kan inte Donkeyman undgå att förvåna sig över kvinnornas inställning. Kommer ni ihåg den gamla dryckesvisan "Riddare kring det runda bordet" ? När man kommer ned till den örtonde versen så konstaterar visan att "kvinnorna älskar svin". Och Donkeyman kan bara konstatera att det verkar vara fallet.
Redan när Donkeyman var helt ung så upptäckte han att de skötsamma unga pojkarna inte stod särdeles högt hos sina kvinnliga klasskamrater. Eller bland kompisarna i kvarteret. Tvärtom. Det var grabbarna som gav fanen i skolan, som tidigt började dricka och som blev småkriminella som fick "brudarna". Den skötsamma skolpojken fick ligga ensam i pojkrummet och drömma om flickvänner.
I vuxen ålder noterade Donkeyman det samma. De kisar som bar sig åt som svin mot tjejerna var mest eftertraktade medan de som behandlade tjejer med respekt och som var skötsamma inte alls stod högt i kurs.
Med tiden upptäckte han att misshandlade hustrur ofta försvarade mannen därför att "han är så otroligt snäll och omtänksam - när han inte slår". En iakttagelse som Donkeyman är långt ifrån ensam om. Han har diskuterat saken med mängder av manliga kamrater som har precis samma erfarenhet.
Ett av de mest barocka exemplen kommer från en mindre stad där Donkeyman under en period körde droska. Det var en plats där i stort sett "alla kände alla". En av ortens andra droskisar var en känd kvinnomisshandlare. Han hade avverkat ett antal kvinnor som i början varit otroligt förälskade men som i slutänden kommit ut som misshandelsoffer från lasarettet.
Donkeyman handlade regelbundet i en liten lokalbutik just där han bodde och snackade och flirtade regelbundet med kassörskan. Så kommer en natt när han kör ett par unga tjejer från den lokala krogen. Och den ena strålar och berättar att hon är så glad för sin mammas skull. Hon har nämligen träffat en så trevlig kille som dessutom kör droska så jag bör känna honom. Och så berättar hon vem det är. Gissa två gånger ..... det är alltså kvinnobankaren. Där och då höll Donkeyman på att köra rätt ut i skogen. Men vad skall han göra. Skall han säga åt dottern att hon måste be modern att hålla sig långt undan den typen. Självfallet skulle vare sig mor eller dotter tro på honom, de skulle snarare tro att det Donkeyman berättade bara var ett utslag av svartsjuka. Varefter det han berättat skulle gå fram till kvinnomisshandlaren och så skulle det bara bli otrevligt .......
Så Donkeyman höll käft. Och tre månader senare låg kvinnan på sjukhus. Sönderslagen. Medan Donkeyman satt på sjappet och dränkte sitt dåliga samvete. Men samtidigt vet han av erfarenhet att han kunde inte ha gjort ett dj***a dugg åt saken. Samma typ har sedan dess hunnit "gå över" ytterligare ett stort antal kvinnor. Där flera av dessa har vetat om hans "track record" men trott att de skulle kunna "hantera honom" därför att han "är ju så trevlig".
Ibland undrar Donkeyman om kvinnor är id***er. Vad är det som gör att en känd kvinnomisshandlare blir så otroligt attraktiv medan vanliga hyggliga och snälla grabbar inte är det. Och varför får inte en sådan typ "fot i arschelet" eller en stekpanna i roten. Livet är inte så enkelt som det verkar.
Läs även andra bloggares åsikter om alexander gerndt, kvinnosyn, kvinnomisshandel, feminism
En annan lärdom var att kvinnor skulle visas heder. Min gamla fader lyfte på hatten när han mötte kvinnor. Själv lärde jag mig från barndomen att alltid visa respekt. Vilket än i dag ett halvsekel senare tar sig uttryck i att Donkeyman alltid håller upp dörren för en kvinna. Han lämnar alltid över sin sittplats i en fullsatt buss eller spårvagn och han låter alltid en kvinna gå före genom dörrar. Han drar ut stolen och hjälper sin bordsdam till rätta på krogen. Kort sagt han är en uråldrig stofil som ådrar sig misstänksamhet hos dagens moderna feminister. Som tror att Donkeyman har skumma avsikter när han följer sin barndoms uppfostran.
Den här artikeln "triggas" av att vi har en landslagsspelare vid namn Alexander Gerndt som har visat sig vara kvinnomisshandlare. Något som i vart fall Donkeymans "manskretsar" alltid har hållits som något av det allra mest förkastliga som någon man kan ägna sig åt. I Donkeymans ungdom ansågs sådant till och med värre än att vara bög. Och det säger inte lite hos 40-talister.
Men inte desto mindre har Donkeyman genom livets gång stött ihop med många kvinnomisshandlare. Som givetvis har ådragit sig hans absoluta förakt. Men samtidigt kan inte Donkeyman undgå att förvåna sig över kvinnornas inställning. Kommer ni ihåg den gamla dryckesvisan "Riddare kring det runda bordet" ? När man kommer ned till den örtonde versen så konstaterar visan att "kvinnorna älskar svin". Och Donkeyman kan bara konstatera att det verkar vara fallet.
Redan när Donkeyman var helt ung så upptäckte han att de skötsamma unga pojkarna inte stod särdeles högt hos sina kvinnliga klasskamrater. Eller bland kompisarna i kvarteret. Tvärtom. Det var grabbarna som gav fanen i skolan, som tidigt började dricka och som blev småkriminella som fick "brudarna". Den skötsamma skolpojken fick ligga ensam i pojkrummet och drömma om flickvänner.
I vuxen ålder noterade Donkeyman det samma. De kisar som bar sig åt som svin mot tjejerna var mest eftertraktade medan de som behandlade tjejer med respekt och som var skötsamma inte alls stod högt i kurs.
Med tiden upptäckte han att misshandlade hustrur ofta försvarade mannen därför att "han är så otroligt snäll och omtänksam - när han inte slår". En iakttagelse som Donkeyman är långt ifrån ensam om. Han har diskuterat saken med mängder av manliga kamrater som har precis samma erfarenhet.
Ett av de mest barocka exemplen kommer från en mindre stad där Donkeyman under en period körde droska. Det var en plats där i stort sett "alla kände alla". En av ortens andra droskisar var en känd kvinnomisshandlare. Han hade avverkat ett antal kvinnor som i början varit otroligt förälskade men som i slutänden kommit ut som misshandelsoffer från lasarettet.
Donkeyman handlade regelbundet i en liten lokalbutik just där han bodde och snackade och flirtade regelbundet med kassörskan. Så kommer en natt när han kör ett par unga tjejer från den lokala krogen. Och den ena strålar och berättar att hon är så glad för sin mammas skull. Hon har nämligen träffat en så trevlig kille som dessutom kör droska så jag bör känna honom. Och så berättar hon vem det är. Gissa två gånger ..... det är alltså kvinnobankaren. Där och då höll Donkeyman på att köra rätt ut i skogen. Men vad skall han göra. Skall han säga åt dottern att hon måste be modern att hålla sig långt undan den typen. Självfallet skulle vare sig mor eller dotter tro på honom, de skulle snarare tro att det Donkeyman berättade bara var ett utslag av svartsjuka. Varefter det han berättat skulle gå fram till kvinnomisshandlaren och så skulle det bara bli otrevligt .......
Så Donkeyman höll käft. Och tre månader senare låg kvinnan på sjukhus. Sönderslagen. Medan Donkeyman satt på sjappet och dränkte sitt dåliga samvete. Men samtidigt vet han av erfarenhet att han kunde inte ha gjort ett dj***a dugg åt saken. Samma typ har sedan dess hunnit "gå över" ytterligare ett stort antal kvinnor. Där flera av dessa har vetat om hans "track record" men trott att de skulle kunna "hantera honom" därför att han "är ju så trevlig".
Ibland undrar Donkeyman om kvinnor är id***er. Vad är det som gör att en känd kvinnomisshandlare blir så otroligt attraktiv medan vanliga hyggliga och snälla grabbar inte är det. Och varför får inte en sådan typ "fot i arschelet" eller en stekpanna i roten. Livet är inte så enkelt som det verkar.
Läs även andra bloggares åsikter om alexander gerndt, kvinnosyn, kvinnomisshandel, feminism
söndag 11 december 2011
Ett Lömskt Angrepp
Det är bara några dagar sedan som världen markerade 70-årsminnet av det Japanska angreppet på Pearl Harbor. Det gjorde också våra Svenska och Norska dagstidningar genom att publicera helsidor som berättade om händelserna. I likhet med i stort sett alla andra media.
Det var alltså tidigt på morgonen den 7.December 1941 som Japan genomförde två omfattande flygangrepp på den Amerikanska Stillahavsflottan i dess huvudbas på Hawaii. Själva händelseförloppet är så allmänt känt och har skildrats i så många tidningsartiklar, böcker och TV-serier att Donkeyman inte tänker använda den här artikeln till att skildra detta. En aldrig så enkel "Googling" för till ungefär hur mycket material som helst som detta legendariska angrepp.
Men Donkeyman tycker att det är väldigt märkligt att inte någon av "De Stora Bleckorna" kunde kosta på sig spaltutrymme för att sätta in anfallet i sitt sammanhang. Det är ju så att en militär aktion alltid har ett syfte. Ett ändamål. Man önskar att uppnå något. Vilket för övrigt också gäller varje Terroraktion. Varje Terrorist har ett Mål. Man önskar uppnå något.
Men för att gå tillbaka till "riktigt" krig så måste den historiskt intresserade alltid försöka förstå - "Vad ville man åstadkomma"? Och det tycker jag att media kunde ha berättat när man gav så mycket utrymme åt angreppet på Pearl Harbor.
Donkeyman skall i all korthet råda bot för detta. Det var nämligen så att angreppet var både logiskt och väntat. Det finns historiker som påstår att USA (=kretsen närmast president Roosevelt) medvetet lämnade Pearl Harbor svagt för att få in USA i WW2. Hur det är med den saken vet givetvis inte Donkeyman men han tror nog inte att man direkt sörjde i Vita Huset när det ägde rum. Rooseveldts administration hade i flera år i tysthet stödit Britterna och förberett USA för ett krigsinträde som presidenten ansåg vara oundvikligt.
Bakgrunden till Pearl Harbor är i korthet så här. Japan hade hela 1900-talet haft ambitioner att utvidga sitt territorium. Av ungefär samma skäl som Tyskland - brist på råvaror och brist på mark. Krig med Ryssland och upprepade konflikter med de andra grannländerna var äldre utslag av detta.
Redan fyra år före Pearl Harbor angrep man Kina och genomförde ett omfattande och framgångsrikt fälttåg där. Ett fälttåg som fortsatte med ett angrepp på det Franska Indokina (VietNam, Laos etc). Japan hade alltså erövrat enorma områden på det Asiatiska fastlandet.
Denna Japanska expansion oroade USA i högsta grad. Den Amerikanska politiken blev att genomföra handelsrestriktioner. Vidare fryste man Japanska tillgångar. Slutligen införde man fullt stopp i den Amerikanska exporten av olja till Japan. Vilket självfallet var ett hårt slag för den Japanska krigsinsatsen, man hämtade nämligen 90% av sin olja från just USA. Och man importerade nästan alla sina andra råvaror från USA:s närmaste allierade.
Detta satte självfallet den politiska och militära ledningen i Japan i ett svårt dilemma. I grunden fanns det egentligen bara två alternativ. Antingen avbröt man expansionen och fälttåget på det Asiatiska fastlandet. Alternativet var ett mer omfattande angrepp för att med våld skaffa sig tillgång till de råvaror man behövde. Japan valde det sista.
Men att angripa och besegra USA insåg man skulle vara en alldeles "för stor tugga". Det hade man inte resurser till. Däremot skulle man kunna lägga under sig merparten av länderna runt Stilla Havet för att få tillgång till de varor man behövde. Ett omfattande och överraskande anfall på bred front bedömde man sig kunna klara av. Men skulle detta lyckas måste man också ha skyddade transportvägar från Japan och över Stilla Havet. Nyckeln till detta var att neutralisera US Navy. Vilket man skulle kunna göra genom ett välplanerat anfall på deras huvudbas i Perl Harbour.
Det är också här som många skribenter menar att USA fick många indikationer på att ett anfall var förestående. Men man tog inte varningssignalerna på allvar.
Tanken var att ett framgångsrikt anfall skulle slå ut huvudparten av US Navy från Stilla Havet i 2-3 år framöver. Då skulle det stora Asiatiska fälttåget vara vunnet och ett nytt och starkare Japan skulle kunna hantera en återuppbyggd Amerikansk Flotta.
Detta ledde till en enorm planeringsinsats för en offensiv av aldrig tidigare skådad skala. Vi Europeer har ju lärt oss att det Tyska angreppet på Danmark och Norge, den så kallade operation "Weserübung" var ett militärt mästerstycke. Men i komplexitet var det småtterier jämfört med det som Japanerna nu skulle genomföra. Och man lyckades faktiskt märkligt nog dölja och hemlighålla sina avsikter. Angreppet kom som en blixt från klar himmel. Senare genomförde de Allierade två storstilade invasioner över sjön, dels mot Sicilien och dels mot Normandie. Men i bägge de fallen var sträckan över öppet vatten en liten bråkdel av det som Japan hade att passera i sin stora offensiv.
En tidig Decembermorgon angrep stora hangarfartygsbaserade flygstyrkor Pearl Harbor. Men samma morgon angrep stora styrkor också Malaya, Thailand, Hong Kong, Phillipinerna och ett antal viktiga strategiska små öar ute i Stilla Havet. En väldig operation av enorm styrka. Som man alltså lyckats hemlighålla så att den kom helt oväntat. Och i många fall blev försvaret bildligt talat taget "med byxorna nere".
Men läser vi historieböckerna så ser vi att Pearl Harbor angreps den 7.December medan de andra angreppen skedde den 8.December. Var verkligen Japsen så dumma att de lät alla andra få ett dygns varning för att hinna mobilisera? Självfallet inte. Svaret är helt enkelt att angreppet skedde samma morgon men datumlinjen går mitt i Stilla Havet, alltså är det samma morgon men med olika datum.
Något som faktiskt Donkeyman genom åren har sett att flera skönlitterära författare har missat. Man skriver när man skildrar angreppen mot till exempel Phillipines att "Dagen innan hade Japan angripit Pearl Harbor". Antydande att försvararna kände till detta och borde ha förberett sig. Vilket alltså inte var fallet.
Hur det gick sedan är allmänt känt. Angreppet mot Pearl Harbor åstadkom visserligen omfattande skador, men dess värre för Japan inte tillräckligt omfattande. Det spekuleras i krigsförloppet kunde ha blivit annorlunda om befälhavaren hade skickat iväg en tredje anfallsvåg i stället för att avbryta efter två framgångsrika anfall. Därmed tog US Navy "räkning till åtta" men reste sig och kunde fortsätta striden i full skala redan inom något halvår. Ett tredje anfall hade kanske resulterat i den "knock out" som var målet. Vilket givetvis hade underlättat den Japanska krigsinsatsen i åratal framöver.
Det var alltså tidigt på morgonen den 7.December 1941 som Japan genomförde två omfattande flygangrepp på den Amerikanska Stillahavsflottan i dess huvudbas på Hawaii. Själva händelseförloppet är så allmänt känt och har skildrats i så många tidningsartiklar, böcker och TV-serier att Donkeyman inte tänker använda den här artikeln till att skildra detta. En aldrig så enkel "Googling" för till ungefär hur mycket material som helst som detta legendariska angrepp.
Men Donkeyman tycker att det är väldigt märkligt att inte någon av "De Stora Bleckorna" kunde kosta på sig spaltutrymme för att sätta in anfallet i sitt sammanhang. Det är ju så att en militär aktion alltid har ett syfte. Ett ändamål. Man önskar att uppnå något. Vilket för övrigt också gäller varje Terroraktion. Varje Terrorist har ett Mål. Man önskar uppnå något.
Men för att gå tillbaka till "riktigt" krig så måste den historiskt intresserade alltid försöka förstå - "Vad ville man åstadkomma"? Och det tycker jag att media kunde ha berättat när man gav så mycket utrymme åt angreppet på Pearl Harbor.
Donkeyman skall i all korthet råda bot för detta. Det var nämligen så att angreppet var både logiskt och väntat. Det finns historiker som påstår att USA (=kretsen närmast president Roosevelt) medvetet lämnade Pearl Harbor svagt för att få in USA i WW2. Hur det är med den saken vet givetvis inte Donkeyman men han tror nog inte att man direkt sörjde i Vita Huset när det ägde rum. Rooseveldts administration hade i flera år i tysthet stödit Britterna och förberett USA för ett krigsinträde som presidenten ansåg vara oundvikligt.
Bakgrunden till Pearl Harbor är i korthet så här. Japan hade hela 1900-talet haft ambitioner att utvidga sitt territorium. Av ungefär samma skäl som Tyskland - brist på råvaror och brist på mark. Krig med Ryssland och upprepade konflikter med de andra grannländerna var äldre utslag av detta.
Redan fyra år före Pearl Harbor angrep man Kina och genomförde ett omfattande och framgångsrikt fälttåg där. Ett fälttåg som fortsatte med ett angrepp på det Franska Indokina (VietNam, Laos etc). Japan hade alltså erövrat enorma områden på det Asiatiska fastlandet.
Denna Japanska expansion oroade USA i högsta grad. Den Amerikanska politiken blev att genomföra handelsrestriktioner. Vidare fryste man Japanska tillgångar. Slutligen införde man fullt stopp i den Amerikanska exporten av olja till Japan. Vilket självfallet var ett hårt slag för den Japanska krigsinsatsen, man hämtade nämligen 90% av sin olja från just USA. Och man importerade nästan alla sina andra råvaror från USA:s närmaste allierade.
Detta satte självfallet den politiska och militära ledningen i Japan i ett svårt dilemma. I grunden fanns det egentligen bara två alternativ. Antingen avbröt man expansionen och fälttåget på det Asiatiska fastlandet. Alternativet var ett mer omfattande angrepp för att med våld skaffa sig tillgång till de råvaror man behövde. Japan valde det sista.
Men att angripa och besegra USA insåg man skulle vara en alldeles "för stor tugga". Det hade man inte resurser till. Däremot skulle man kunna lägga under sig merparten av länderna runt Stilla Havet för att få tillgång till de varor man behövde. Ett omfattande och överraskande anfall på bred front bedömde man sig kunna klara av. Men skulle detta lyckas måste man också ha skyddade transportvägar från Japan och över Stilla Havet. Nyckeln till detta var att neutralisera US Navy. Vilket man skulle kunna göra genom ett välplanerat anfall på deras huvudbas i Perl Harbour.
Det är också här som många skribenter menar att USA fick många indikationer på att ett anfall var förestående. Men man tog inte varningssignalerna på allvar.
Tanken var att ett framgångsrikt anfall skulle slå ut huvudparten av US Navy från Stilla Havet i 2-3 år framöver. Då skulle det stora Asiatiska fälttåget vara vunnet och ett nytt och starkare Japan skulle kunna hantera en återuppbyggd Amerikansk Flotta.
Detta ledde till en enorm planeringsinsats för en offensiv av aldrig tidigare skådad skala. Vi Europeer har ju lärt oss att det Tyska angreppet på Danmark och Norge, den så kallade operation "Weserübung" var ett militärt mästerstycke. Men i komplexitet var det småtterier jämfört med det som Japanerna nu skulle genomföra. Och man lyckades faktiskt märkligt nog dölja och hemlighålla sina avsikter. Angreppet kom som en blixt från klar himmel. Senare genomförde de Allierade två storstilade invasioner över sjön, dels mot Sicilien och dels mot Normandie. Men i bägge de fallen var sträckan över öppet vatten en liten bråkdel av det som Japan hade att passera i sin stora offensiv.
En tidig Decembermorgon angrep stora hangarfartygsbaserade flygstyrkor Pearl Harbor. Men samma morgon angrep stora styrkor också Malaya, Thailand, Hong Kong, Phillipinerna och ett antal viktiga strategiska små öar ute i Stilla Havet. En väldig operation av enorm styrka. Som man alltså lyckats hemlighålla så att den kom helt oväntat. Och i många fall blev försvaret bildligt talat taget "med byxorna nere".
Men läser vi historieböckerna så ser vi att Pearl Harbor angreps den 7.December medan de andra angreppen skedde den 8.December. Var verkligen Japsen så dumma att de lät alla andra få ett dygns varning för att hinna mobilisera? Självfallet inte. Svaret är helt enkelt att angreppet skedde samma morgon men datumlinjen går mitt i Stilla Havet, alltså är det samma morgon men med olika datum.
Något som faktiskt Donkeyman genom åren har sett att flera skönlitterära författare har missat. Man skriver när man skildrar angreppen mot till exempel Phillipines att "Dagen innan hade Japan angripit Pearl Harbor". Antydande att försvararna kände till detta och borde ha förberett sig. Vilket alltså inte var fallet.
Hur det gick sedan är allmänt känt. Angreppet mot Pearl Harbor åstadkom visserligen omfattande skador, men dess värre för Japan inte tillräckligt omfattande. Det spekuleras i krigsförloppet kunde ha blivit annorlunda om befälhavaren hade skickat iväg en tredje anfallsvåg i stället för att avbryta efter två framgångsrika anfall. Därmed tog US Navy "räkning till åtta" men reste sig och kunde fortsätta striden i full skala redan inom något halvår. Ett tredje anfall hade kanske resulterat i den "knock out" som var målet. Vilket givetvis hade underlättat den Japanska krigsinsatsen i åratal framöver.
lördag 10 december 2011
Observer
Donkeyman abonnerar sedan många år på "The Observer".
Som är Söndagsutgåvan av "Guardian", eller som den egentligen heter "The Manchester Guardian", men redan i Donkeymans ungdom hade denna tidning en ambition om att bli en rikstidning så man droppade "Manchester" ur namnet för kanske 50 år sedan.
Ända till för några få år sedan kom det ett exemplar av Söndagens "Observer" i Donkeymans brevlåda på Måndagen. Men med modern teknik så har Donkeyman numera utvidgat sin prenumeration till att omfatta "Guardian" på vardagar och "Observer" på söndagar. Till det facila priset av en knapp hundring i månaden kan han var morgon ladda ned dagens text och läsa den till morgonfikat. (För övrigt laddar han också ned var dags utgåva av "Svenska Dagbladet" men den läses senare på dagen. Svenskan är dock billigare - 300 spänn om året).
Hur som helst något försenat upptäcker alltså Donkeyman att hans husorgan firar jubileum. Och det är sannerligen ett ståndsmässigt sådant. Den första utgåvan av "Observer" kom nämligen ut 3:e söndagen före jul år 1791. För att sätta detta in i sitt sammanhang kan man nämna att i samma tid skedde bland annat följande:
- Louis XVI och Marie Antoinette sattes i husarrest
- Mozart låg på sin dödsbädd i Wien
- Pitt d.y. tvingades höja skatterna för att betala statens skulder efter det Amerikanska Frihetskriget
- Thomas Paine gav ut "Rights of Man"
Den sista händelsen skall Donkeyman återkomma till vid senare anledning. Men han vill redan nu flagga för att Thomas Paine är en av Donkeymans absoluta historiska favoriter.
För övrigt är inte heller "Svenskan" någon ungdom. Första numret kom ut just före jul år 1884. Och Donkeyman håller dessutom en annan och ännu äldre tidskrift. Det är "The Economist" som grundades år 1843, men det var redan i September så här fanns inte någon anknytning till julen.
Läs även andra bloggares åsikter om tidningar, nyheter, media
Som är Söndagsutgåvan av "Guardian", eller som den egentligen heter "The Manchester Guardian", men redan i Donkeymans ungdom hade denna tidning en ambition om att bli en rikstidning så man droppade "Manchester" ur namnet för kanske 50 år sedan.
Ända till för några få år sedan kom det ett exemplar av Söndagens "Observer" i Donkeymans brevlåda på Måndagen. Men med modern teknik så har Donkeyman numera utvidgat sin prenumeration till att omfatta "Guardian" på vardagar och "Observer" på söndagar. Till det facila priset av en knapp hundring i månaden kan han var morgon ladda ned dagens text och läsa den till morgonfikat. (För övrigt laddar han också ned var dags utgåva av "Svenska Dagbladet" men den läses senare på dagen. Svenskan är dock billigare - 300 spänn om året).
Hur som helst något försenat upptäcker alltså Donkeyman att hans husorgan firar jubileum. Och det är sannerligen ett ståndsmässigt sådant. Den första utgåvan av "Observer" kom nämligen ut 3:e söndagen före jul år 1791. För att sätta detta in i sitt sammanhang kan man nämna att i samma tid skedde bland annat följande:
- Louis XVI och Marie Antoinette sattes i husarrest
- Mozart låg på sin dödsbädd i Wien
- Pitt d.y. tvingades höja skatterna för att betala statens skulder efter det Amerikanska Frihetskriget
- Thomas Paine gav ut "Rights of Man"
Den sista händelsen skall Donkeyman återkomma till vid senare anledning. Men han vill redan nu flagga för att Thomas Paine är en av Donkeymans absoluta historiska favoriter.
För övrigt är inte heller "Svenskan" någon ungdom. Första numret kom ut just före jul år 1884. Och Donkeyman håller dessutom en annan och ännu äldre tidskrift. Det är "The Economist" som grundades år 1843, men det var redan i September så här fanns inte någon anknytning till julen.
Läs även andra bloggares åsikter om tidningar, nyheter, media
måndag 21 november 2011
En "okänd" stjärna
Donkeyman läser i tidningarna att en av världens stora idrottsmän har avlidit. En person som är totalt okänd i Sverige men som spelade en avgörande roll internationellt. Inte bara inom idrotten utan också inom politiken, nämligen kampen mot Apartheid.
Den 19. November avled Basil d'Oliveira. Svenska och Norska läsare behöver en liten kort historik. Han föddes i Cape Town år 1928, 1931 eller 1935. Man vet inte riktigt därför att han påstod sig vara yngre än han var för att bli uttagen i landslaget. Men inte det Sydafrikanska utan det Engelska.
d'Oliveira var nämligen Cricketspelare. Han var en av världens största. Men i sitt hemland fick han aldrig möta de bästa spelarna. Helt enkelt därför att han var vad som på den tiden kallades "Cape Colored", en färgad (=halvblod) person från Kap-provinsen. Den folkgruppen är ganska stor, nästan lika många som de vita, och de talar Afrikaans. Men i Apartheidsystemet var de "Non-Whites". Det spelade inte någon roll vilka resultat som Basil d'Oliveira producerade i "Coloreds League Cricket". Han fick inte spela med de vita.
År 1960 samlade man in pengar i den färgade befolkningen för att han skulle kunna emigrera till England där han snabbt gjorde karriär. 1965 blev han Engelsk medborgare och fast på det Engelska landslaget. Med tiden spelade han 44 Testmatcher för sitt nya hemland.
Nu kommer vi fram till "The Oliveira Affair" som kom att påverka hela den Engelsktalande världens inställning till Sydafrika. Det blev en vändpunkt av mycket större dignitet än till exempel massakern i Sharpeville. Och den hade en avgörande betydelse för att SydAfrika kom att uteslutas ur världens idrottsgemenskap.
Situationen var den att på våren spelade England mot Australien om "The Ashes". En matchserie om 5 stycken 5-dagarsmatcher. Och Oliveira avgjorde det hela till Englands favör genom en makalös Inning i den sista matchen. Därmed var han given i det Engelska landslag som skulle resa till SydAfrika för att spela en serie Testmatcher. Matcher som hela SydAfrika väntade på. Därför att då skulle "Springboks" bevisa att man var världens bästa landslag.
Samtidigt lät den SydAfrikanska regeringen förstå att man inte ansåg att en "Non-White" skulle spela med i det Engelska laget. Det var nämligen så att sådana inte bara var uteslutna från att delta i "Springboks". Besökande lag fick inte heller ha färgade spelare. Vilket gjorde att lag som Pakistan, Indien, Sri Lanka och West Indies inte turnerade i SydAfrika.
Och den Engelska lagledningen "vek sig". Man tog inte ut Basil d'Oliveira, trots att en spelare som just hade avgjort "The Ashes" med ett monumentalt spel givetvis borde vara självskriven. Men ganska snart tackade hans ersättare nej med hänvisning till skada (något som sedan dess varit obevisat). Och England nominerade d'Oliveira i truppen. Antagligen efter politiska påtryckningar.
Det som då hände var att Sydafrikas Premiärminister Vorster avlyste hela Cricketturnen. Till stor irritation för den SydAfrikanska publiken. Ett beslut som alltså inte var populärt ens på hemmaplan.
Resten av världen "gick i taket". Detta blev den berömda "droppen". Där och då - sommaren 1968 - vände världens tolerans mot det SydAfrikanska systemet inom idrotten. SydAfrika blev utkastade från Internationell Cricket och senare samma år uteslutna från Olympiska spelen. En nära nog världsomfattande idrotts- och kulturbojkott börjar här .....
Efter en lysande karriär fortsatte Basil d'Oliveira som Cricketkommentator, Journalist, Författare, Poet och en massa andra ting. Hans "karriär efter karriären" blev minst lika stor som hans egentliga karriär. Och år 2000 blev han nominerad som en av SydAfrikas 10 största Cricketspelare genom tiderna. När England och SydAfrika numera möts i Test Matcher spelar man om "Basil d'Oliveira Trophy". Och självfallet var han en av hedersgästerna när SydAfrika år 2003 arrangerade the Cricket World Cup.
Läs även andra bloggares åsikter om apartheid, rasism, demokrati, cricket, sydafrika
Den 19. November avled Basil d'Oliveira. Svenska och Norska läsare behöver en liten kort historik. Han föddes i Cape Town år 1928, 1931 eller 1935. Man vet inte riktigt därför att han påstod sig vara yngre än han var för att bli uttagen i landslaget. Men inte det Sydafrikanska utan det Engelska.
d'Oliveira var nämligen Cricketspelare. Han var en av världens största. Men i sitt hemland fick han aldrig möta de bästa spelarna. Helt enkelt därför att han var vad som på den tiden kallades "Cape Colored", en färgad (=halvblod) person från Kap-provinsen. Den folkgruppen är ganska stor, nästan lika många som de vita, och de talar Afrikaans. Men i Apartheidsystemet var de "Non-Whites". Det spelade inte någon roll vilka resultat som Basil d'Oliveira producerade i "Coloreds League Cricket". Han fick inte spela med de vita.
År 1960 samlade man in pengar i den färgade befolkningen för att han skulle kunna emigrera till England där han snabbt gjorde karriär. 1965 blev han Engelsk medborgare och fast på det Engelska landslaget. Med tiden spelade han 44 Testmatcher för sitt nya hemland.
Nu kommer vi fram till "The Oliveira Affair" som kom att påverka hela den Engelsktalande världens inställning till Sydafrika. Det blev en vändpunkt av mycket större dignitet än till exempel massakern i Sharpeville. Och den hade en avgörande betydelse för att SydAfrika kom att uteslutas ur världens idrottsgemenskap.
Situationen var den att på våren spelade England mot Australien om "The Ashes". En matchserie om 5 stycken 5-dagarsmatcher. Och Oliveira avgjorde det hela till Englands favör genom en makalös Inning i den sista matchen. Därmed var han given i det Engelska landslag som skulle resa till SydAfrika för att spela en serie Testmatcher. Matcher som hela SydAfrika väntade på. Därför att då skulle "Springboks" bevisa att man var världens bästa landslag.
Samtidigt lät den SydAfrikanska regeringen förstå att man inte ansåg att en "Non-White" skulle spela med i det Engelska laget. Det var nämligen så att sådana inte bara var uteslutna från att delta i "Springboks". Besökande lag fick inte heller ha färgade spelare. Vilket gjorde att lag som Pakistan, Indien, Sri Lanka och West Indies inte turnerade i SydAfrika.
Och den Engelska lagledningen "vek sig". Man tog inte ut Basil d'Oliveira, trots att en spelare som just hade avgjort "The Ashes" med ett monumentalt spel givetvis borde vara självskriven. Men ganska snart tackade hans ersättare nej med hänvisning till skada (något som sedan dess varit obevisat). Och England nominerade d'Oliveira i truppen. Antagligen efter politiska påtryckningar.
Det som då hände var att Sydafrikas Premiärminister Vorster avlyste hela Cricketturnen. Till stor irritation för den SydAfrikanska publiken. Ett beslut som alltså inte var populärt ens på hemmaplan.
Resten av världen "gick i taket". Detta blev den berömda "droppen". Där och då - sommaren 1968 - vände världens tolerans mot det SydAfrikanska systemet inom idrotten. SydAfrika blev utkastade från Internationell Cricket och senare samma år uteslutna från Olympiska spelen. En nära nog världsomfattande idrotts- och kulturbojkott börjar här .....
Efter en lysande karriär fortsatte Basil d'Oliveira som Cricketkommentator, Journalist, Författare, Poet och en massa andra ting. Hans "karriär efter karriären" blev minst lika stor som hans egentliga karriär. Och år 2000 blev han nominerad som en av SydAfrikas 10 största Cricketspelare genom tiderna. När England och SydAfrika numera möts i Test Matcher spelar man om "Basil d'Oliveira Trophy". Och självfallet var han en av hedersgästerna när SydAfrika år 2003 arrangerade the Cricket World Cup.
Läs även andra bloggares åsikter om apartheid, rasism, demokrati, cricket, sydafrika
tisdag 1 november 2011
Några nyhetskommentarer.
Greklands kris
Den pågående krisen illustrerar hur stor skillnad det är mellan "vanligt folk" och "politruker". Den Grekiska regeringen har fifflat med sin bokföring för att få komma med i Euron. Detta är bevisat med all önskvärd tydlighet. Samtidigt har hela det "vanliga gänget" med de stora revisionsbyråerna gått igenom Greklands räkenskaper på uppdrag av EU. Utan att på något sätt upptäcka eller rapportera att Greklands räkenskaper var ett rent bedrägeri. Antagligen därför att detta var det resultat som EU:s ledare önskade få från denna revision. Därför att man var så kåta på att "få in" Grekland i Euro-systemet.
Resultatet är att Greklands politiker framstår som skurkar medan EU:s ledare framstår som förförda oskulder. Medan inte någon kritiserar dem som har kontrollerat räkenskaperna.
Nu närmar vi oss den punkten när Europas befolkning ser på Greker som skojare, bedragare och latsabbar. "Släng ut dem" är budskapet. "Varför skall vi betala för att deras politiker mutar centrala väljargrupper med förmåner som man inte har råd med" är ett annat budskap. Medan kritiken mot dem som har släppt in Grekland i Euron är i det närmaste obefintlig. Och EU-motståndarna vädrar morgonluft.
Drevet Går
Den senaste månaden har vi upplevt ännu ett "drev" där blodtörstiga journalister luktat blod. Och det är inte vilket blod som helst - den här gången har man luktat kronprinsblod. Sossarnas partiledare herr Juholt har bevisat att han har väldigt begränsad känsla för vad "som går hem" hos "folk flest". Han har i vanlig ordning inte brutit mot några som helst regler. Däremot har han bevisat att han har väldigt dålig känsla för vad som kan beskrivas som en normal moraluppfattning.
Vilket självfallet är trist därför att Sverige inte bara behöver en bra regering. Landet behöver också en bra opposition. En opposition som kritiserar regeringen på sakliga grunder och som lägger fram konstruktiva alternativ.
Dess värre består oppositionen i huvudsak av två ting. För det första kritiserar man regeringen i enkel slagordsform. Man kritiserar den till och med för en mängd reformer som i verkligheten startades under den förra sosseregeringen. För det andra slänger man ur sig mängder med förslag på goda reformer utan att över huvud taget fundera över kostnader eller konsekvenser. Det är alltså inte politik utan slagord som utgör oppositionen. Medan herr Juholt reser landet runt och ber om ursäkt för att han inte inser vad som ingår i normal moral.
Den gamla socialdemokratiska ekonomiska politiken från Wigfors, Sträng och Hjalmar Mehrs dagar är totalt bortglömd. Den som innebar ungefär som följer: "Vi skall vara försiktiga med skattepengarna därför att det är pengar som folk har jobbat ihop och som de förväntar sig skall gå till goda ting som barnbidrag, socialbidrag, sjukkassa och äldreboende."
Samtidigt har media kämpat hårt för att få i gång ett drev mot Calle Bildt och hans inblandning i Lundin Oil. Men "folk flest" verkar inte tända på detta. Så Calle sitter nog säkert i sadeln. Och precis som när det gäller alla andra drev kan man undra över vad som styr. Självfallet är Calle Bildt en "artontaggare" i jämförelse med "Åsa-Nisse" Juholt.
Men när man kritiserar Calles styrelsepost så borde man också i samma andetag ägna sig åt lite självkritik inom "Rörelsen". Det är nämligen så att en av de största aktieägarna i Lundin Oil är just Socialdemokratin. I form av LO. Och om det är omoraliskt av Calle Bildt att sitta i Lundins styrelse så måste det rimligen vara omoraliskt av LO och Socialdemokratin att investera i Lundin.
Libyen
"Vi" har vunnit kriget i Libyen får vi veta. "Vi" håller på att vinna kriget i Afganistan är ett annat budskap. "Vi" har vunnit kriget i Irak ett tredje. Vi välkomnar revolutionerna i Tunisien och Egypten är ett fjärde budskap. Medan verkligheten är att de här krigen och revolutionerna över huvud taget inte är avslutade. Det som pågår sedan regimen har fallit är en inbördes kamp mellan olika "movements". Och det avgörande budskapet från massorna som firar segern är att "Gud är stor".
Vad detta betyder för framtiden återstår att se. Men länder där Gud är större än människan har en dålig "track record" i Donkeymans ögon. Oavsett om den lokala Guden råkar heta Gud, Jahve, Allah eller något annat.
Den pågående krisen illustrerar hur stor skillnad det är mellan "vanligt folk" och "politruker". Den Grekiska regeringen har fifflat med sin bokföring för att få komma med i Euron. Detta är bevisat med all önskvärd tydlighet. Samtidigt har hela det "vanliga gänget" med de stora revisionsbyråerna gått igenom Greklands räkenskaper på uppdrag av EU. Utan att på något sätt upptäcka eller rapportera att Greklands räkenskaper var ett rent bedrägeri. Antagligen därför att detta var det resultat som EU:s ledare önskade få från denna revision. Därför att man var så kåta på att "få in" Grekland i Euro-systemet.
Resultatet är att Greklands politiker framstår som skurkar medan EU:s ledare framstår som förförda oskulder. Medan inte någon kritiserar dem som har kontrollerat räkenskaperna.
Nu närmar vi oss den punkten när Europas befolkning ser på Greker som skojare, bedragare och latsabbar. "Släng ut dem" är budskapet. "Varför skall vi betala för att deras politiker mutar centrala väljargrupper med förmåner som man inte har råd med" är ett annat budskap. Medan kritiken mot dem som har släppt in Grekland i Euron är i det närmaste obefintlig. Och EU-motståndarna vädrar morgonluft.
Drevet Går
Den senaste månaden har vi upplevt ännu ett "drev" där blodtörstiga journalister luktat blod. Och det är inte vilket blod som helst - den här gången har man luktat kronprinsblod. Sossarnas partiledare herr Juholt har bevisat att han har väldigt begränsad känsla för vad "som går hem" hos "folk flest". Han har i vanlig ordning inte brutit mot några som helst regler. Däremot har han bevisat att han har väldigt dålig känsla för vad som kan beskrivas som en normal moraluppfattning.
Vilket självfallet är trist därför att Sverige inte bara behöver en bra regering. Landet behöver också en bra opposition. En opposition som kritiserar regeringen på sakliga grunder och som lägger fram konstruktiva alternativ.
Dess värre består oppositionen i huvudsak av två ting. För det första kritiserar man regeringen i enkel slagordsform. Man kritiserar den till och med för en mängd reformer som i verkligheten startades under den förra sosseregeringen. För det andra slänger man ur sig mängder med förslag på goda reformer utan att över huvud taget fundera över kostnader eller konsekvenser. Det är alltså inte politik utan slagord som utgör oppositionen. Medan herr Juholt reser landet runt och ber om ursäkt för att han inte inser vad som ingår i normal moral.
Den gamla socialdemokratiska ekonomiska politiken från Wigfors, Sträng och Hjalmar Mehrs dagar är totalt bortglömd. Den som innebar ungefär som följer: "Vi skall vara försiktiga med skattepengarna därför att det är pengar som folk har jobbat ihop och som de förväntar sig skall gå till goda ting som barnbidrag, socialbidrag, sjukkassa och äldreboende."
Samtidigt har media kämpat hårt för att få i gång ett drev mot Calle Bildt och hans inblandning i Lundin Oil. Men "folk flest" verkar inte tända på detta. Så Calle sitter nog säkert i sadeln. Och precis som när det gäller alla andra drev kan man undra över vad som styr. Självfallet är Calle Bildt en "artontaggare" i jämförelse med "Åsa-Nisse" Juholt.
Men när man kritiserar Calles styrelsepost så borde man också i samma andetag ägna sig åt lite självkritik inom "Rörelsen". Det är nämligen så att en av de största aktieägarna i Lundin Oil är just Socialdemokratin. I form av LO. Och om det är omoraliskt av Calle Bildt att sitta i Lundins styrelse så måste det rimligen vara omoraliskt av LO och Socialdemokratin att investera i Lundin.
Libyen
"Vi" har vunnit kriget i Libyen får vi veta. "Vi" håller på att vinna kriget i Afganistan är ett annat budskap. "Vi" har vunnit kriget i Irak ett tredje. Vi välkomnar revolutionerna i Tunisien och Egypten är ett fjärde budskap. Medan verkligheten är att de här krigen och revolutionerna över huvud taget inte är avslutade. Det som pågår sedan regimen har fallit är en inbördes kamp mellan olika "movements". Och det avgörande budskapet från massorna som firar segern är att "Gud är stor".
Vad detta betyder för framtiden återstår att se. Men länder där Gud är större än människan har en dålig "track record" i Donkeymans ögon. Oavsett om den lokala Guden råkar heta Gud, Jahve, Allah eller något annat.
torsdag 27 oktober 2011
Som en tjuv om natten
En vacker Augstikväll på sent -80-tal 20 år sedan var Donkeyman Chief på timmerbogseraren "Kämpe". Vi hade hämtat ett släp i Bergkvara, så hade vi kopplat fler ramar i både Oskarshamn och Västervik. Resan genom Smålandsskärgården och upp genom Stockholms skärgård hade gått snabbt. Utanför Svartlöga kom en liten tankbåt ut ifrån bunkerstationen i Kohlsvik och vi bunkrade dieselolja under gång. Och utanför Ålandet hämtade vi de sista ramarna som fullbordade detta 75 ramars släp som skulle till Husum.
Men sedan var det stopp. Det var inte väder till att passera det öppna havsstycket mellan Simpnäs och Singö. Alltså förtöjde vi släpet utmed klipporna längst norröver på Tjockö och gick in till Gräddö där vi förtöjde för att vänta på bättre väder.
Väderrapporten var inte allt för upplyftande. Det skulle nog dröja bortåt en vecka innan vi kunde vänta oss att få "flottväder". Alltså var det bara att ligga still och vänta. Men i slutet av Augusti är det ju Surströmmingssäsong och med en besättning som till sex sjundedelar bestod av folk från Örnsköldsvikstrakten så var saken klar. Det skall bli surströmmingsskiva. Så "trissan" Lisa dukade upp med "Röda Ulven", tunnbröd och alla tillbehör. Inklusive en myckenhet Öl och Brännvin som hade inhandlats under en expedition in till Norrtälje.
Men vi var inte ensamma vid bryggan. På vår utsida hade det förtöjt ett par fartyg tillhöriga "Grå Bolaget". Vårt skattefinansierade rederi. Och de grabbarna hade inte surströmmingsskiva. Snarare tvärtom, de var ansiktsmålade och stridsklädda. Med bistra ansikten. Där var vakt med skarpladdad k-pist dygnet runt och här rådde helt fältmässiga förhållanden. De här grabbarna var nämligen ute i krig. Någon hade sett Sovjetiska soldater och u-båtar ute vid Söderarm och då rådde det full mobilisering. "Fi" var i Sverige.
Med jämna mellanrum gick vi ut på däck och lade av en rejäl "Surströmmingsrap" och erbjöd den bistre vakten en slurk öl men denne tackade nej. Ungefär som en principfast tennsoldat förväntas göra. Och befälet såg med ogillande blickar mot "timmerbusarna" från Lappmarken. Som inte var ett dugg imponerade av det förestående fältslaget. Man drog sig inte heller för att markera vad man ansåg om surströmmingslukten.
Men här illustrerades ett av problemen med U-båtsincidenterna. Det var gamla kärringar och pensionerade överstar som såg u-båtar och soldater hemmahörande hos "fi". Medan skärgårdsbor, sjömän och andra som kontinuerligt vistades ute i skärgårdarna aldrig såg något som helst. I vart fall inte några Sovjetiska aktiviteter. Däremot hade vi upptäckt att en av skärgårdens allra största mytomaner (som Donkeyman inte tänker namnge här) med jämna mellanrum såg både det ena och det andra. Som inte någon annan såg.
Kort sagt de sjöfarare som vistades utmed kusten dygnet runt, året runt trodde inte riktigt på u-båtshysterin.
Något år tidigare hade "Kämpe" blivit "shanghajad" av samma "Grå Bolag" för att täcka igen inloppet till Töre uppe i Norrbotten. Man lade helt enkelt ett timmersläp tvärs över farleden. Och då kan i vart fall inte någon u-båt passera både ut eller in. Därefter släppte samma "Grå Bolag" en mängd bomber inne i fjärden.
Inte f****n kom det upp någon u-båt.
Däremot kom det upp en väldig massa död fisk. Närmare bestämt siklöja. Knektarna bombade nämligen löjbottnarna där Siklöjan leker och producerar "Kalixlöjrom". En rätt som i dag är skyddad av EU på samma nivå som Champagne, Parmaskinka och liknande. Men redan på den tiden var varje form av entrepenörverksamhet till sjöss där uppe noggrannt kontrollerad. Och tillstånd till sprängning var nästan omöjligt att få. Men sådant imponerade inte på "Grå Bolaget". Som till slut lät meddela att u-båten hade slunkit ut - rakt igenom ett spärrande timmersläp. Medan fiskarna i Norrbotten klagade och grät över ett ödelagt fiske. Och naturvårdarna var helt chockade.
Och nu i dagarna är det 25 år sedan som "Whiskey on the Rocks" uppenbarade sig. I form av U-137 som bevisligen stod långt uppe på grund inne i Gåsefjärden i Karlskrona skärgård. Och Svenska Dagbladet gjorde härom dagen ett stort scoop när man avslöjade att det fanns en hemlig militär farled in i Gåsefjärden. En farled som U-137 skulle ha följt men missat en babordsgir. Det som Donkeymans husorgan sedan 50 år tillbaka inte upplyser om är att farleden har ett djup av 6 meter och att en u-båt av Whiskyklass behöver 5,5 meter - I YTLÄGE. Att dyka är givetvis helt otänkbart.
Verkligheten är att u-båten hade gått i ytläge i två timmar. Med tända lanternor och på drift med kraftfullt bullrande dieselmotorer. Skulle man ha kommit som "en tjuv om natten" och smugit sig in på Svenskt vatten borde men rimligen ha gått i u-läge. Och om man gick i ytläge borde det ha varit med släckta lanternor och på ljudlös eldrift.
Verkligheten är ännu värre. Även om den inte passade den tidens militärer. Bara en fullständig id***t skulle ha gått in i Gåsefjärden med en sådan u-båt. Skulle man inte ha gått på grund så hade man ändå inte kommit särskilt mycket längre. Och ännu har inte någon kommit fram med en plausibel förklaring till vad man hade där att göra. Inte f****n smyger man in med en u-båt bara som turist. Självfallet har man ett ärende. Och inte f****n bullrar man på med så god fart att man kör helt fast så man inte kan ta sig därifrån, i vart fall inte när man räknar med att ha någon halvmeter under kölen.
Men Ryssarna påstår att det var felnavigering. Och det är faktiskt möjligt. Lägger man en linjal på sjökortet så går det faktiskt att dra en helt rät kurslinje ända utifrån öppet vatten och rakt mellan kobbar och skär ända till den plats där u-båten gick på grund. Vittnen har hört dieslemotorerna bullra länge och väl när de har försökt att ta sig loss. Men det gick inte och de upptäcktes på morningen av några fiskare.
Det har också omvittnats att u-båten hade kommit in ifrån Nordsjön och passerat de Danska sunden samma kväll. Donkeyman tror personligen att de hade varit på ett eller annat uppdrag där ute, det vill säga någon övning. En övning som antagligen hade avlöpt väl och nu var det sista natten ombord innan man kom "hem" till Klaipeda. Vad gör Ryssar i ett sådant läge? Jo, de "drar ut korken" och festar. Varvid någon underordnad officer har vakten. Så hamnar man på helt galen kurs och upptäcker inte det hela förrän det säger krasch och man står fast på land. Antagligen visste man inte över huvud taget vilken position man hade. Och när man fått det klart för sig så var det inte något trevligt "tillnyktrande" för de högre officerarna.
Det är vad Donkeyman tror.
Sedan är det en annan sak att det antagligen också fanns "riktiga" u-båtskränkningar i de åren. Men de allra flesta larm var av en helt annan natur. Precis som det är en annan sak att just U-137 passade den tidens försvarspolitiker alldeles utmärkt. Och man utnyttjade händelsen till max.
Läs även andra bloggares åsikter om ubåtar, u-137
Men sedan var det stopp. Det var inte väder till att passera det öppna havsstycket mellan Simpnäs och Singö. Alltså förtöjde vi släpet utmed klipporna längst norröver på Tjockö och gick in till Gräddö där vi förtöjde för att vänta på bättre väder.
Väderrapporten var inte allt för upplyftande. Det skulle nog dröja bortåt en vecka innan vi kunde vänta oss att få "flottväder". Alltså var det bara att ligga still och vänta. Men i slutet av Augusti är det ju Surströmmingssäsong och med en besättning som till sex sjundedelar bestod av folk från Örnsköldsvikstrakten så var saken klar. Det skall bli surströmmingsskiva. Så "trissan" Lisa dukade upp med "Röda Ulven", tunnbröd och alla tillbehör. Inklusive en myckenhet Öl och Brännvin som hade inhandlats under en expedition in till Norrtälje.
Men vi var inte ensamma vid bryggan. På vår utsida hade det förtöjt ett par fartyg tillhöriga "Grå Bolaget". Vårt skattefinansierade rederi. Och de grabbarna hade inte surströmmingsskiva. Snarare tvärtom, de var ansiktsmålade och stridsklädda. Med bistra ansikten. Där var vakt med skarpladdad k-pist dygnet runt och här rådde helt fältmässiga förhållanden. De här grabbarna var nämligen ute i krig. Någon hade sett Sovjetiska soldater och u-båtar ute vid Söderarm och då rådde det full mobilisering. "Fi" var i Sverige.
Med jämna mellanrum gick vi ut på däck och lade av en rejäl "Surströmmingsrap" och erbjöd den bistre vakten en slurk öl men denne tackade nej. Ungefär som en principfast tennsoldat förväntas göra. Och befälet såg med ogillande blickar mot "timmerbusarna" från Lappmarken. Som inte var ett dugg imponerade av det förestående fältslaget. Man drog sig inte heller för att markera vad man ansåg om surströmmingslukten.
Men här illustrerades ett av problemen med U-båtsincidenterna. Det var gamla kärringar och pensionerade överstar som såg u-båtar och soldater hemmahörande hos "fi". Medan skärgårdsbor, sjömän och andra som kontinuerligt vistades ute i skärgårdarna aldrig såg något som helst. I vart fall inte några Sovjetiska aktiviteter. Däremot hade vi upptäckt att en av skärgårdens allra största mytomaner (som Donkeyman inte tänker namnge här) med jämna mellanrum såg både det ena och det andra. Som inte någon annan såg.
Kort sagt de sjöfarare som vistades utmed kusten dygnet runt, året runt trodde inte riktigt på u-båtshysterin.
Något år tidigare hade "Kämpe" blivit "shanghajad" av samma "Grå Bolag" för att täcka igen inloppet till Töre uppe i Norrbotten. Man lade helt enkelt ett timmersläp tvärs över farleden. Och då kan i vart fall inte någon u-båt passera både ut eller in. Därefter släppte samma "Grå Bolag" en mängd bomber inne i fjärden.
Inte f****n kom det upp någon u-båt.
Däremot kom det upp en väldig massa död fisk. Närmare bestämt siklöja. Knektarna bombade nämligen löjbottnarna där Siklöjan leker och producerar "Kalixlöjrom". En rätt som i dag är skyddad av EU på samma nivå som Champagne, Parmaskinka och liknande. Men redan på den tiden var varje form av entrepenörverksamhet till sjöss där uppe noggrannt kontrollerad. Och tillstånd till sprängning var nästan omöjligt att få. Men sådant imponerade inte på "Grå Bolaget". Som till slut lät meddela att u-båten hade slunkit ut - rakt igenom ett spärrande timmersläp. Medan fiskarna i Norrbotten klagade och grät över ett ödelagt fiske. Och naturvårdarna var helt chockade.
Och nu i dagarna är det 25 år sedan som "Whiskey on the Rocks" uppenbarade sig. I form av U-137 som bevisligen stod långt uppe på grund inne i Gåsefjärden i Karlskrona skärgård. Och Svenska Dagbladet gjorde härom dagen ett stort scoop när man avslöjade att det fanns en hemlig militär farled in i Gåsefjärden. En farled som U-137 skulle ha följt men missat en babordsgir. Det som Donkeymans husorgan sedan 50 år tillbaka inte upplyser om är att farleden har ett djup av 6 meter och att en u-båt av Whiskyklass behöver 5,5 meter - I YTLÄGE. Att dyka är givetvis helt otänkbart.
Verkligheten är att u-båten hade gått i ytläge i två timmar. Med tända lanternor och på drift med kraftfullt bullrande dieselmotorer. Skulle man ha kommit som "en tjuv om natten" och smugit sig in på Svenskt vatten borde men rimligen ha gått i u-läge. Och om man gick i ytläge borde det ha varit med släckta lanternor och på ljudlös eldrift.
Verkligheten är ännu värre. Även om den inte passade den tidens militärer. Bara en fullständig id***t skulle ha gått in i Gåsefjärden med en sådan u-båt. Skulle man inte ha gått på grund så hade man ändå inte kommit särskilt mycket längre. Och ännu har inte någon kommit fram med en plausibel förklaring till vad man hade där att göra. Inte f****n smyger man in med en u-båt bara som turist. Självfallet har man ett ärende. Och inte f****n bullrar man på med så god fart att man kör helt fast så man inte kan ta sig därifrån, i vart fall inte när man räknar med att ha någon halvmeter under kölen.
Men Ryssarna påstår att det var felnavigering. Och det är faktiskt möjligt. Lägger man en linjal på sjökortet så går det faktiskt att dra en helt rät kurslinje ända utifrån öppet vatten och rakt mellan kobbar och skär ända till den plats där u-båten gick på grund. Vittnen har hört dieslemotorerna bullra länge och väl när de har försökt att ta sig loss. Men det gick inte och de upptäcktes på morningen av några fiskare.
Det har också omvittnats att u-båten hade kommit in ifrån Nordsjön och passerat de Danska sunden samma kväll. Donkeyman tror personligen att de hade varit på ett eller annat uppdrag där ute, det vill säga någon övning. En övning som antagligen hade avlöpt väl och nu var det sista natten ombord innan man kom "hem" till Klaipeda. Vad gör Ryssar i ett sådant läge? Jo, de "drar ut korken" och festar. Varvid någon underordnad officer har vakten. Så hamnar man på helt galen kurs och upptäcker inte det hela förrän det säger krasch och man står fast på land. Antagligen visste man inte över huvud taget vilken position man hade. Och när man fått det klart för sig så var det inte något trevligt "tillnyktrande" för de högre officerarna.
Det är vad Donkeyman tror.
Sedan är det en annan sak att det antagligen också fanns "riktiga" u-båtskränkningar i de åren. Men de allra flesta larm var av en helt annan natur. Precis som det är en annan sak att just U-137 passade den tidens försvarspolitiker alldeles utmärkt. Och man utnyttjade händelsen till max.
Läs även andra bloggares åsikter om ubåtar, u-137
söndag 16 oktober 2011
Jubileum
Donkeyman har firat flera ting den här helgen.
För det första har han årets första sammanhängande semester (ferie) som varar från torsdag kväll till tisdag morgon. En ferie som han tillbringar i Stockholm. Resa med "Foppa Airlines" ned från Ö-vik på fredag förmiddag och åter med samma eminenta bolag på måndag "lunch time". Sedan blir det veckan i Husum och tillbaka till Tromsø efter nästa helg. För tre år sedan "trappade Donkeyman ned" - resultatet är att han jobbar mer än någonsin. Denna sommar har det varit tre dockningar och tre klassförnyelser. Som alla har rotts i hamn trots en mängd problem.
För det andra så har han deltagit i en enormt festlig "Reunion" som var en del av ångfartyget "Blidösunds" 100-årsjubileum. Ett fartyg som Donkeyman en gång i tiden var helt central i att rädda till eftervärlden. Det nuvarande "Blidösundsbolaget" hade samlat ihop en mängd "oldtimers" som jobbade ombord på -70 och -80-talen. Vilket ledde till en fantastiskt trevlig kväll där Donkeyman mötte massor av folk han inte träffat på 10-20-30 år. En höjdarkväll helt enkelt. Hatten av för min gamle eldare Göran Ahlqvist (som numera är VD i firman) för att han fixade detta. Han får en liten poäng i himlen från mig för den saken.
Och vilken "reunion" det var. Massor med folk som man har jobbat ihop med dag efter dag i åratal men som har drivit åt andra håll i livet. Synd bara att tiden var så kort. Vad är ett 6-timmars arrangemang i det sammanhanget. Det borde ha varit en hel helg. Men sådant har ju inte dagens stressade människor tid med.
Givetvis inramas ett sådant evenemang i groggarnas glada radda så det blev en sen kväll. Och en seg morgon i dag. Men det gick att åtgärda klockan 11 när Ölklockan slog i Stadshustornet. Fast mer om det senare.
För det tredje så kunde Donkeyman också fira 40-årsjubileum som maskinist. Det var nämligen så att en kväll i mitten av Juli år 1971 så kom de unga däckarna Janne och Göran över till "Mariefred" där Donkeyman var eldare. Budskapet var att komma över och diskutera jobb som maskinchef ombord. Något en snart 22 år gammal eldare givetvis var interesserad av. Det var ju då som nu brist på folk men på den tiden kunde man bristmönstra. Det vill säga "mönstra tills det behörig kan anskaffas" - vilket var aldrig. Så efter bara några få dagar tillträdde Donkeyman som "Mäster" ombord på Blidösund. Föga kunde han då veta att där och då startade en karriär som skulle föra honom till ansvarsfulla jobb världen runt.
Och när herr Ceremonimästare Ahlqvist skapade en cirkel där de som varit tidigast ombord på "Blidan" som anställda så blev det en filosofisk fråga. Janne och Göran var nämligen "frivilliga" entusiaster som jobbade heltid - men gratis. Medan Donkeyman kom ombord som anställd Maskinchef som mönstrades på Stockholms Sjömanshus. Så striden om vem som först var anställd står nog mellan Donkeyman och herr kapten Christer Ander. Men när det gäller vilka som var först ombord på heltid så är det solklart - det var Janne , Göran och Niklas.
Men helgen har också inneburit ett fjärde jubileum. Denna Söndag har Donekyman firat sin 62-årsdag. Ett firande som för övrigt fortfarande pågår. Firandet har föregått i all stillhet (och ensamhet) på krogen. Donkeyman travade bort till den gamla hederliga stamkrogen "Pelikan" där han intog en enklare 4-timmars lunch. Som just nu avslutas med ett par "efterpilsner" och Internetsurfing på "Blå Dörren". Sedan blir det antagligen kväll och samling inför morgondagens resa till Ö-vik.
Så kan Donkeyman också fira ett femte jubileum. Bland moderns kvarlåtenskap finns nämligen dagböcker. Som visar att familjen besökte krogen "Port Arthur" till lunch den 16.Oktober i nådens år 1951. För att fira det då tvååriga barnets födelsedag. Och "Port Arthur" är samma ställe som "Pelikan". Så kan man också filosofera kring att det var ett stort ögonblick när en fattig droskchaffis som fadern var spenderar krogen på familjen. Det var långt mellan gångerna när man ansåg sig ha råd med sådant. Så när Donkeyman var på "Pelikan" i dag var det alltså 60 år sedan det första besöket där.
Med så mycket jubileer så måste givetvis allt firas i god ordning. Men Donkeyman var inte så sugen efter gårdagens ovationer. Alltså blev det mer dricka än äta. Detta är i vart fall ett foto som visar Donkeymans förrätt: Det som den trogne läsaren ser är en äkta Svensk SOS (Smör, Ost och Sill) med en pava pilsner och en stor sup (Bäska Droppar för kännedom). (Klicka på bilderna för större bilder).
Därefter hoppade man över varmrätten och ersatte den med ännu en pilsner. Och så en Strega. Och så en Punsch. Men så slog hungern till och han klämde en Äppelpaj med Vaniljglass tillsammans med en Calvados. Varefter den andra desserten ut så här:
Det som läsaren ser är en riktig "Bondgrogg" bestående av en sexa "Eau de Vie" och Sockerdricka. Samt lite is.
Men hela helgens största behållning var ändå den här damen (alla andra får ursäkta):
Tänk att få träffa min gamla eldare Rebecca Fors igen efter 25 år. Hon som blev riktig koleldare och inte bara hade det som en kort ploj utan faktiskt stod och skyfflade kol på "Blidösund" i 8 (åtta) år. Och Rebecca var inte någon stor muskeltjej. Hon var tunn och smal men vältränad. Men hon hade också tekniskt huvud och förstånd långt över det vanliga. Hon arbetade inte mot naturlagarna. Hon lärde sig blixtsnabbt att koleldning enbart och allena handlar om teknik.
"Becca" förfinade tekniken ut i fingerspetsarna. Hon jobbade många gånger 18-timmarsvakter utan att en svettdroppe trängde fram i pannan. Trots att det krävdes slaggning under full fart i sjön, trots att det krävdes nattliga nödreparationer av både det ena och det andra, trots att det var usla koll (tidvis eldade vi med den Polska fosterjorden), trots att det inte fanns pengar till något som helst - vi hade usla roster, usla verktyg, läckande kondensor, läckande allt annat - men båten gick. Tack vare hårt arbete och intelligenta "permanenta provisorier".
När det skulle krypas inne i pannan för att knacka pannsten så var hon som en ål mellan eldrör och tuber. Och hon var noggrann till det plågsamma. Allt - absolut allt - skulle väck innan hon gav upp och krälade ut ur manhålen. När Donkeyman påpekade att det var bra nog så var det inte bra nog åt Rebecca. "Det är jag som eldar och det är jag som skall jobba extra om det inte är rent". Slutdiskuterat.
Alla de åren jag jobbade med Rebecca var en ren glädje. Hon kunde ha gjort en lysande karriär som sjömaskinist och inspektör. Men hon valde musiken - OCH DÄR ÄR HON ÄNDÅ BÄTTRE. Helt ofattbart. Fy för fanen vilken glädje det var att få träffa Rebecca igen efter så många år. Och vi kramades hela kvällen, stod och grät tillsammans, och snackade om alla motgångar som med tiden har förvandlats till "goda historier". Oj, oj, oj vad vi jobbade för att få den båten från A till B genom åren. Jag har i efterhand haft många "högerhänder" i form av 1:e maskinister, "junior superintendents" och andra men än i dag som 62 år gammal har jag aldrig upplevt att ha en så pålitlig och idérik "högra hand". Skulle hon behöva jobb skulle Donkeyman inte tveka en sekund - hon åkte in som assistent direkt, även om det numera enbart gäller motorfartyg. Så tekniskt begåvad är hon.
Det var kvällens verkligt stora behållning att få träffa henne igen - alla andra får ursäkta. Även om jag kunde skriva lika långa utläggnignar om många fler.
För det första har han årets första sammanhängande semester (ferie) som varar från torsdag kväll till tisdag morgon. En ferie som han tillbringar i Stockholm. Resa med "Foppa Airlines" ned från Ö-vik på fredag förmiddag och åter med samma eminenta bolag på måndag "lunch time". Sedan blir det veckan i Husum och tillbaka till Tromsø efter nästa helg. För tre år sedan "trappade Donkeyman ned" - resultatet är att han jobbar mer än någonsin. Denna sommar har det varit tre dockningar och tre klassförnyelser. Som alla har rotts i hamn trots en mängd problem.
För det andra så har han deltagit i en enormt festlig "Reunion" som var en del av ångfartyget "Blidösunds" 100-årsjubileum. Ett fartyg som Donkeyman en gång i tiden var helt central i att rädda till eftervärlden. Det nuvarande "Blidösundsbolaget" hade samlat ihop en mängd "oldtimers" som jobbade ombord på -70 och -80-talen. Vilket ledde till en fantastiskt trevlig kväll där Donkeyman mötte massor av folk han inte träffat på 10-20-30 år. En höjdarkväll helt enkelt. Hatten av för min gamle eldare Göran Ahlqvist (som numera är VD i firman) för att han fixade detta. Han får en liten poäng i himlen från mig för den saken.
Och vilken "reunion" det var. Massor med folk som man har jobbat ihop med dag efter dag i åratal men som har drivit åt andra håll i livet. Synd bara att tiden var så kort. Vad är ett 6-timmars arrangemang i det sammanhanget. Det borde ha varit en hel helg. Men sådant har ju inte dagens stressade människor tid med.
Givetvis inramas ett sådant evenemang i groggarnas glada radda så det blev en sen kväll. Och en seg morgon i dag. Men det gick att åtgärda klockan 11 när Ölklockan slog i Stadshustornet. Fast mer om det senare.
För det tredje så kunde Donkeyman också fira 40-årsjubileum som maskinist. Det var nämligen så att en kväll i mitten av Juli år 1971 så kom de unga däckarna Janne och Göran över till "Mariefred" där Donkeyman var eldare. Budskapet var att komma över och diskutera jobb som maskinchef ombord. Något en snart 22 år gammal eldare givetvis var interesserad av. Det var ju då som nu brist på folk men på den tiden kunde man bristmönstra. Det vill säga "mönstra tills det behörig kan anskaffas" - vilket var aldrig. Så efter bara några få dagar tillträdde Donkeyman som "Mäster" ombord på Blidösund. Föga kunde han då veta att där och då startade en karriär som skulle föra honom till ansvarsfulla jobb världen runt.
Och när herr Ceremonimästare Ahlqvist skapade en cirkel där de som varit tidigast ombord på "Blidan" som anställda så blev det en filosofisk fråga. Janne och Göran var nämligen "frivilliga" entusiaster som jobbade heltid - men gratis. Medan Donkeyman kom ombord som anställd Maskinchef som mönstrades på Stockholms Sjömanshus. Så striden om vem som först var anställd står nog mellan Donkeyman och herr kapten Christer Ander. Men när det gäller vilka som var först ombord på heltid så är det solklart - det var Janne , Göran och Niklas.
Men helgen har också inneburit ett fjärde jubileum. Denna Söndag har Donekyman firat sin 62-årsdag. Ett firande som för övrigt fortfarande pågår. Firandet har föregått i all stillhet (och ensamhet) på krogen. Donkeyman travade bort till den gamla hederliga stamkrogen "Pelikan" där han intog en enklare 4-timmars lunch. Som just nu avslutas med ett par "efterpilsner" och Internetsurfing på "Blå Dörren". Sedan blir det antagligen kväll och samling inför morgondagens resa till Ö-vik.
Så kan Donkeyman också fira ett femte jubileum. Bland moderns kvarlåtenskap finns nämligen dagböcker. Som visar att familjen besökte krogen "Port Arthur" till lunch den 16.Oktober i nådens år 1951. För att fira det då tvååriga barnets födelsedag. Och "Port Arthur" är samma ställe som "Pelikan". Så kan man också filosofera kring att det var ett stort ögonblick när en fattig droskchaffis som fadern var spenderar krogen på familjen. Det var långt mellan gångerna när man ansåg sig ha råd med sådant. Så när Donkeyman var på "Pelikan" i dag var det alltså 60 år sedan det första besöket där.
Med så mycket jubileer så måste givetvis allt firas i god ordning. Men Donkeyman var inte så sugen efter gårdagens ovationer. Alltså blev det mer dricka än äta. Detta är i vart fall ett foto som visar Donkeymans förrätt: Det som den trogne läsaren ser är en äkta Svensk SOS (Smör, Ost och Sill) med en pava pilsner och en stor sup (Bäska Droppar för kännedom). (Klicka på bilderna för större bilder).
Därefter hoppade man över varmrätten och ersatte den med ännu en pilsner. Och så en Strega. Och så en Punsch. Men så slog hungern till och han klämde en Äppelpaj med Vaniljglass tillsammans med en Calvados. Varefter den andra desserten ut så här:
Det som läsaren ser är en riktig "Bondgrogg" bestående av en sexa "Eau de Vie" och Sockerdricka. Samt lite is.
Men hela helgens största behållning var ändå den här damen (alla andra får ursäkta):
Tänk att få träffa min gamla eldare Rebecca Fors igen efter 25 år. Hon som blev riktig koleldare och inte bara hade det som en kort ploj utan faktiskt stod och skyfflade kol på "Blidösund" i 8 (åtta) år. Och Rebecca var inte någon stor muskeltjej. Hon var tunn och smal men vältränad. Men hon hade också tekniskt huvud och förstånd långt över det vanliga. Hon arbetade inte mot naturlagarna. Hon lärde sig blixtsnabbt att koleldning enbart och allena handlar om teknik.
"Becca" förfinade tekniken ut i fingerspetsarna. Hon jobbade många gånger 18-timmarsvakter utan att en svettdroppe trängde fram i pannan. Trots att det krävdes slaggning under full fart i sjön, trots att det krävdes nattliga nödreparationer av både det ena och det andra, trots att det var usla koll (tidvis eldade vi med den Polska fosterjorden), trots att det inte fanns pengar till något som helst - vi hade usla roster, usla verktyg, läckande kondensor, läckande allt annat - men båten gick. Tack vare hårt arbete och intelligenta "permanenta provisorier".
När det skulle krypas inne i pannan för att knacka pannsten så var hon som en ål mellan eldrör och tuber. Och hon var noggrann till det plågsamma. Allt - absolut allt - skulle väck innan hon gav upp och krälade ut ur manhålen. När Donkeyman påpekade att det var bra nog så var det inte bra nog åt Rebecca. "Det är jag som eldar och det är jag som skall jobba extra om det inte är rent". Slutdiskuterat.
Alla de åren jag jobbade med Rebecca var en ren glädje. Hon kunde ha gjort en lysande karriär som sjömaskinist och inspektör. Men hon valde musiken - OCH DÄR ÄR HON ÄNDÅ BÄTTRE. Helt ofattbart. Fy för fanen vilken glädje det var att få träffa Rebecca igen efter så många år. Och vi kramades hela kvällen, stod och grät tillsammans, och snackade om alla motgångar som med tiden har förvandlats till "goda historier". Oj, oj, oj vad vi jobbade för att få den båten från A till B genom åren. Jag har i efterhand haft många "högerhänder" i form av 1:e maskinister, "junior superintendents" och andra men än i dag som 62 år gammal har jag aldrig upplevt att ha en så pålitlig och idérik "högra hand". Skulle hon behöva jobb skulle Donkeyman inte tveka en sekund - hon åkte in som assistent direkt, även om det numera enbart gäller motorfartyg. Så tekniskt begåvad är hon.
Det var kvällens verkligt stora behållning att få träffa henne igen - alla andra får ursäkta. Även om jag kunde skriva lika långa utläggnignar om många fler.
onsdag 5 oktober 2011
Terroristen
Hela sensommaren och hösten har präglats av den nye Skandinaviske terroristen och hans gärningar. En jättebomb liknande den som Timothy McVeigh smällde av i Oklahoma City för 16 år sedan. Driven av ett oresonligt hat mot dem som styrde hans samhälle. Vilket var samma drivkraft som Anders Behring Breivik hade när han smällde av sin bomb vid Regeringskvarteret i Oslo. För att sedan ta sig till Utøya och slakta eliten av ungdomar hos "Arbeiderpartiet", det parti som varit statsbärande i en hel evighet.
Men terrorister och attentatsmän har alltid funnits inom politiken. Med olika målsättningar. Man kan "bunta ihop" dem i några olika inriktningar.
Ett bra exempel är den eftermiddag som "Oslomannen" slog till. Donkeyman befann sig på en pub i Tromsø. En pub som befolkas av "folk flest" och plötsligt flödade muslimhatet för fulla muggar. Det var i startskedet innan man visste vem som var gärningsmannen. Donkeyman å sin sida sade att "Hoppas för f***n att det är en Norrman". Ett uttalande som "inte föll i god jord". Varvid Donkeyman flyttade sig över till en annan Pub som befolkas av en mer utpräglad "intellektuell" publik. Där också tongångarna var lite mindre bastanta. Ett annat bra exempel som totalt har tystats ned är att några personer med "muslimskt utseende" blev "bankade" på allmän plats i Oslo strax efter sprängningen.
Ser vi till Palmemordet kan vi se en annan parallell. Som man inte vill se i dag. Den gången var ungefär halva Svenska folket Sossar och älskade Palme. Men den andra halvan hatade honom. Man såg Palme och Sossarna som landsförrädare som hotade Sveriges existens. Vilket antagligen är skälet bakom det mordet. Breivik å sin sida såg Arbeiderpartiet som de stora förrädarna. De som förstörde Norge och lämnade ut landet till islamisterna. Att slakta deras ledande ungdomskader på Utøya skulle radera ut dessa och hindra partiets återväxt.
Däremot ansluter jag mig inte till den analys som ger skulden för Anders Breiviks agerande till FrP, SD eller liknande partier. I konsekvensens namn bör man i så fall ge skulden för vänsterterroristerna till SV, V och liknande partier. Och jag vill påminna om att för bara 20 år sedan fanns det ganska många som väntade på revolutionen. Och som var fullt beredda att skynda på händelseförloppet genom att lägga en bomb på lämplig plats. Jag var själv bekant med ett par som tyckte att man gagnade världskommunismen genom att spränga MacDonalds på Sveavägen i luften. Vilket enbart skapade vrede, irritation och motverkade sitt syfte.
Donkeyman tror att sådana som Breivik, Lasermannen, Malmöskytten, Oklahomabombaren och liknande helt enkelt är ensamma knäppskallar av precis samma kaliber som den rättshaverist som bombade Skattehuset och försökte mörda diverse skattesnokar och andra högre tjänstemän. De här personerna har inte någon "movement" att ansluta sig till. Det finns inte något parti eller någon ideologi som passar deras tankevärld. Därför är de inte heller en produkt av någon ideologi, något parti eller någon "movement".
Däremot har rasismen i samhället ändrat ansikte. Vi har inte längre den klassiska rasismen som baseras på etnisk tillhörighet. Nu är det en rasism som är kulturellt och ideologiskt betingad. En rasism som i viss grad påminner om den allmänt spridda Norska rasismen - där folk från nästa fjord eller dalgång är odugliga idioter och folk från en annan ända av landet är ännu värre. (För att inte tala om utlänningarna).
Det som är viktigt när det gäller terrorister är enligt Donkeyman att vi inte får låta dem vinna. Engelsmännen behandlade den Irländska terrorismen på ett helt riktigt sätt när den stod på sin höjdpunkt. Samhället lät sig inte påverkas. Däremot vidtog man polisiära åtgärder för att hindra nya terrordåd. Men de åtgärderna inskränkte inte friheten för "vanligt folk". Dess värre har inte Västvärlden låtit sig inspireras av det Engelska föredömet från den tiden.
Genom att stifta speciallagar, genom att anlägga inrättningar som Guantanamo Bay, genom att åsidosätta rättssäkerheten har Västvärlden visat att man är inte ett spår bättre än terroristerna själva. Och genom att låta denna "Security" genomsyra samhället så låter vi terroristerna få precis som de vill. Vi låter dem vinna. Och vi inspirerar till nya terrordåd. Fast nästa gång är det kanske inte någon knäppskalle utan en del av en "riktig" organisation.
Slutligen har Donkeyman en liten fundering:
Vem tar hand om Anders Breiviks gamla mamma? Som är totalt oskyldig till detta. Har hon rätt att minnas sin son som han var för 15 år sedan när han var en ungdom i mängden?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, terrorism
Men terrorister och attentatsmän har alltid funnits inom politiken. Med olika målsättningar. Man kan "bunta ihop" dem i några olika inriktningar.
- De som vill ändra samhället. De anser att samhället som de lever i har stora fel och terrorismen skall ha en sådan verkan att man skapar grunden till en förändring. I den här gruppen kan vi placera till exempel vänsterns terrorister och anarkisterna. Men också yttersta högerns terrorister. Palmemördaren kan antagligen också fogas in i den här gruppen.
- De som har religiösa motiv. Man anser att det samhälle som existerar är ogudaktikt och vill genom terrorism förändra samhället till något mer "Gudaktigt". Här har vi till exempel de islamistiska terroristerna men också en del Amerikanska "tokskallar".
- De som har nationalistiska motiv. Man anser att det egna landet är ockuperat av andra och önskar genom terrordåd påverka utvecklingen mot en frigörelse. Här har vi till exempel IRA, ETA och en mängd andra "movements". Men också de Sionistiska terroristerna från 1940-talet. Som veterligen är de enda terrorister som har lyckats med sitt uppsåt.
- De som har rasistiska motiv. Man hatar en eller annan folkgrupp. Genom terror önskar man få dessa att flytta ifrån det egna området. Här har vi sådana som den Svenska "Lasermannen" och ett stort antal andra. Bland annat de "movements" som härjade i det forna Jugoslavien för inte så många år sedan.
- De rena "tokskallarna". Som ofta är vad man kallar för "Rättshaverister". En sådan bombman hade vi i full sving i Sverige för si så där 25 år sedan. Men dit tycker jag nog att man kan räkna både "Oklahomabombaren" och "Oslomannen". Att försöka läsa in långt gående politiska motiv hos de här personerna tycker Donkeyman är att ge dem alldeles för stor heder och ära.
- Konspiration. Den Europeiska Eliten och de Muslimska ledarna samarbetar i en gigantisk konspiration för att ödelägga den Europeiska kulturen och traditionen. Detta i huvudsak som ett resultat av utpressning för att garantera försörjningen av olja till Europa.
- Undergång. Den Europeiska kulturen och traditionen är på grund av denna konspiration på väg mot sin undergång. Det enda som kan rädda den är en revolution.
- Demokrati. Det demokratiska systemet har bevisat sin oduglighet. Det enda som kan rädda civilisationen är att en liten elit (som han själv är en del av) tar makten. Denna insikt ger honom också rätt att genomföra "militära kampanjer" för att bereda grunden för en sådan revolution.
- Nationalism. EU är den stora fienden som gör det möjligt att ödelägga Europas kultur och tradition. Europas stater skall var och en för sig styra sin framtid utifrån sina egna förutsättningar.
- Sionism. Staten Israel och det Judiska folket är bärare av kultur och tradition i ett i övrigt barbariskt MellanÖstern. Den klassiska Anti-semitismen hos nationalistiska kretsar har ersatts av ett hat eller åtmindstone en skräck för Muslimer.
- Nostalgi. Det Europeiska samhället har utvecklats i en felaktig riktning. Den Elit som skall ta över ledningen skall "vrida tillbaka" klockan till en mycket lyckligare tid.
Ett bra exempel är den eftermiddag som "Oslomannen" slog till. Donkeyman befann sig på en pub i Tromsø. En pub som befolkas av "folk flest" och plötsligt flödade muslimhatet för fulla muggar. Det var i startskedet innan man visste vem som var gärningsmannen. Donkeyman å sin sida sade att "Hoppas för f***n att det är en Norrman". Ett uttalande som "inte föll i god jord". Varvid Donkeyman flyttade sig över till en annan Pub som befolkas av en mer utpräglad "intellektuell" publik. Där också tongångarna var lite mindre bastanta. Ett annat bra exempel som totalt har tystats ned är att några personer med "muslimskt utseende" blev "bankade" på allmän plats i Oslo strax efter sprängningen.
Ser vi till Palmemordet kan vi se en annan parallell. Som man inte vill se i dag. Den gången var ungefär halva Svenska folket Sossar och älskade Palme. Men den andra halvan hatade honom. Man såg Palme och Sossarna som landsförrädare som hotade Sveriges existens. Vilket antagligen är skälet bakom det mordet. Breivik å sin sida såg Arbeiderpartiet som de stora förrädarna. De som förstörde Norge och lämnade ut landet till islamisterna. Att slakta deras ledande ungdomskader på Utøya skulle radera ut dessa och hindra partiets återväxt.
Däremot ansluter jag mig inte till den analys som ger skulden för Anders Breiviks agerande till FrP, SD eller liknande partier. I konsekvensens namn bör man i så fall ge skulden för vänsterterroristerna till SV, V och liknande partier. Och jag vill påminna om att för bara 20 år sedan fanns det ganska många som väntade på revolutionen. Och som var fullt beredda att skynda på händelseförloppet genom att lägga en bomb på lämplig plats. Jag var själv bekant med ett par som tyckte att man gagnade världskommunismen genom att spränga MacDonalds på Sveavägen i luften. Vilket enbart skapade vrede, irritation och motverkade sitt syfte.
Donkeyman tror att sådana som Breivik, Lasermannen, Malmöskytten, Oklahomabombaren och liknande helt enkelt är ensamma knäppskallar av precis samma kaliber som den rättshaverist som bombade Skattehuset och försökte mörda diverse skattesnokar och andra högre tjänstemän. De här personerna har inte någon "movement" att ansluta sig till. Det finns inte något parti eller någon ideologi som passar deras tankevärld. Därför är de inte heller en produkt av någon ideologi, något parti eller någon "movement".
Däremot har rasismen i samhället ändrat ansikte. Vi har inte längre den klassiska rasismen som baseras på etnisk tillhörighet. Nu är det en rasism som är kulturellt och ideologiskt betingad. En rasism som i viss grad påminner om den allmänt spridda Norska rasismen - där folk från nästa fjord eller dalgång är odugliga idioter och folk från en annan ända av landet är ännu värre. (För att inte tala om utlänningarna).
Det som är viktigt när det gäller terrorister är enligt Donkeyman att vi inte får låta dem vinna. Engelsmännen behandlade den Irländska terrorismen på ett helt riktigt sätt när den stod på sin höjdpunkt. Samhället lät sig inte påverkas. Däremot vidtog man polisiära åtgärder för att hindra nya terrordåd. Men de åtgärderna inskränkte inte friheten för "vanligt folk". Dess värre har inte Västvärlden låtit sig inspireras av det Engelska föredömet från den tiden.
Genom att stifta speciallagar, genom att anlägga inrättningar som Guantanamo Bay, genom att åsidosätta rättssäkerheten har Västvärlden visat att man är inte ett spår bättre än terroristerna själva. Och genom att låta denna "Security" genomsyra samhället så låter vi terroristerna få precis som de vill. Vi låter dem vinna. Och vi inspirerar till nya terrordåd. Fast nästa gång är det kanske inte någon knäppskalle utan en del av en "riktig" organisation.
Slutligen har Donkeyman en liten fundering:
Vem tar hand om Anders Breiviks gamla mamma? Som är totalt oskyldig till detta. Har hon rätt att minnas sin son som han var för 15 år sedan när han var en ungdom i mängden?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, terrorism
lördag 24 september 2011
Omgiv
Nu är partierna på bägge sidor av "Kölen" i full sving med att organisera sig inför nästa val. I synnerhet de små partierna som balanserar på 4% gränsen, dvs (v), (c), (kd) i Sverige respektive (sv), (sp), (v) och (krf) i Norge visar alla aktivitet. Allt för att säkra en framtid "över strecket" vid nästa val. Donkeyman måste här och nu erkänna att han skulle inte se det som någon förlust om hela det här gänget ramlade ur parlamenten, gärna i släptåg med Sverigedemokraterna.
Åtgärderna är att byta ledare och bestämma den politiska inriktningen inför framtiden. Den tiden när ett parti hade en politisk ideologi som man sedan försökte "missionera" för hos väljarna är förbi. Nu väljer man politisk linje utifrån vad som kan tänkas ge bäst utdelning vid nästa val. Och det finns många strategiska möjligheter som skall övervägas av diverse experter och "spin doctors".
Skall vi se till Sverige så har alla tre småpartierna en stor spännvidd internt.
Vänsterpartiet (v) innehåller allt från missnöjda pragmatiska sossar, övervintrande Sovjet- eller Kinakommunister till rena revolutionsromantiker. Centerpartiet (c) innehåller allt från "gröna vågare" och bönder till den urbana "Stureplanscentern". Medan Kristdemokraterna (kd) innehåller allt från extrema bokstavstroende frimicklare till moderna tiders poppiga statskyrkoanhängare. Det säger sig självt att det är inte lätt att finna en gemensam linje och inriktning i så breda spekter. Å andra sidan spelar det inte någon större roll vem som leder (kd). De har passerat sitt "bäst före" - datum och kommer att sakta men säkert "nullificeras".
När det sedan förekommer ideologisk rörelse hos de "stora" partierna är det inte helt orealistiskt att räkna med att den ideologiska kartan blir förändrad till nästa val. Det parti som tycks hålla "stadig kurs" i högerfilen av politikens mittfåra är Moderaterna (m) medan Folkpartiet (fp) håller på att cementera en position på högersidan av (m) där man antagligen önskar att fylla ut det vacuum som (m) lämnade efter sig när firma Reinfeldt / Schlingman / Borg justerade partiets kurs mot mitten inför valet 2006. Uppenbarligen ser (fp) också en möjlighet att attrahera samma väljare som Sverigedemokraterna (sd) gör. Miljöpartiet (mp) slutligen har efter skiftet av "språkrör" klart markerat att man i många frågor önskar samarbeta med "Alliansen". Det "Röd-Gröna" samarbetet har som bekant havererat.
Vart Socialdemokraterna (s) är på väg är inte så gott att säga. I grunden kan man beskriva dem som tre partier. "De Pragmatiska" - "De Nostalgiska" och "De Ideologiska". Pragmatikerna dit Göran Persson definitivt måste räknas har kastat av sig det socialistiska arvet. De önskar utveckla samhället med utgångspunkt i dagens existerande samhälle, inte med utgångspunkt i ett drömsamhälle som inte finns. Nostalgikerna vill vrida tillbaka klockan till en tid när allt var mycket trevligare, allra helst vill man tillbaka till 60-talet och Betongsossarnas tidevarv. Det verkar som om Ayatollah Juholt företräder den linjen. Medan Ideologerna slutligen önskar en renodlad Socialistisk politik med utgångspunkt i de gamla Skrifterna. Skulle Ideologerna komma att styra partiet är det definitivt dåliga nyheter för (v). Medan Nostalgiker och Pragmatiker lämnar ett område öppet för dem.
Centerpartiet har genom sitt partiledarval definitivt lagt ned tankarna på att bli ett intresseparti för "landsbygden". I stället siktar man mot att bli ett liberalt urbant parti, dvs Stureplanscentern kommer att dominera. Något som jag tror är ett fatalt taktiskt misstag.
Vänsterpartiet slutligen står inför en partiledarstrid som antagligen också blir en ideologisk strid. Partiet har i stor utsträckning fungerat som en intresseorganisation för offentligt anställda. Kryddat med "Klasskampretorik". Både (s) och (v) talar i starka ordalag om att få slut på "Barnfattigdomen", vilket i klartext innebär att få slut på all fattigdom eftersom fattiga barn normalt sett har fattiga föräldrar.
Vilket självfallet för tankarna tillbaka till "The Good old Days" när (s) byggde Folkhemmet och förvandlade den svältande Arbetarklassen till en ganska nöjd Medelklass. Och det är väl här som problemen ligger hos bägge partierna. Enligt ideologerna hos Sossarna finns det 1,2 miljoner fattiga i Sverige. Vilket innebär arbetslösa, sjuka, utförsäkrade och andra som på ett eller annat sätt har hamnat "Utanför". Alliansen talar om "Utanförskap" vilket är en ganska målande beteckning. Problemet är bara att Sveriges totala befolkning är 9,4 miljoner. Vilket innebär att med Sossarnas egna siffror finns det 8,2 miljoner som inte är "Fattiga" eller "Utanför".
Det var Karl Marx som skapade teorin om "Klasser" i samhället. Med den tanken att de olika klasserna hade gemensamma intressen. Det rådde alltså intressemotsättningar mellan de olika klasserna. Men även på den tiden var de som stod "Utanför" en liten minoritet. Den stora mängden var "Arbetare" som i stort sett hade gemensamma intressen med "Lägre Tjänstemän". "Högre Tjänstemän" och "Överklass" var åter en liten minoritet. När det blev allmän rösträtt så vann också det parti som tillvaratog "Arbetarna" och deras intressen varje val. Helt enkelt därför att man var intresseorganisation för en absolut majoritet av samhället.
Marx klassteori gäller än i dag. Med den skillnaden att klassfördelningen är annorlunda än då. Vi har de som står "Utanför" som utgör en liten minoritet, enligt Sossarna själva mindre än 15%. Den absoluta majoriteten utgörs av "Medelklassen" som inkluderar alla Arbetare och Tjänstemän. Medan "Överklassen" fortfarande är en helt liten minoritet. I dag vinner man inte några val om man inte tillvaratar "Medelklassen" och dess intressen. Vilket uppenbarligen vare sig (s) eller (v) förstår. Men är något som (m) och (fp) har begripit.
Det finns inte något som "Medelklassen" är mer rädd för än att "ramla över kanten" och hamna "Utanför". Det som lönar sig politiskt är alltså att se till att det finns effektiva "livlinor" för dem som av något skäl hamnar nära kanten. Och det är också en del av retoriken från (s) gentemot Alliansen att denna försämrar dessa "livlinor". Medan Alliansen å sin sida genom bland anant "Jobbskatteavdragen" har förbättrat "Medelklassen"s villkor dramatiskt. Betydligt mer än vad någonsin Facket har klarat av genom förhandlingar. Sedan kan man ju fundera över om den som behöver "livlinor" för att uppehålla sin levnadsstandard inte egentligen har hamnat i "Utanförskap".
Vänsterpartiet har alltså i praktisk politik blivit ett intresseparti för offentligt anställda medan man i retoriken är ett parti för dem som står "Utanför". Den ekvationen går inte ihop. Vilket också väljarna har upptäckt. Personligen tror jag att (v) måste kasta helt och hållet loss från det "Röd-Gröna" tänkandet och bli ett intresseparti för dem som står "Utanför". Då kan partiet växa. Annars åker man ut ur Riksdagen vid nästa korsväg.
De andra partierna kommer ganska säkert att låta nästa val bli ett slag om just "Medelklassen". Helt enkelt därför att utan dess stöd vinner man inte några val. Skiljelinjen kommer att gå mellan metoderna (s) och (sd) kommer att gå in för "livlinor" medan (m), (c) och (fp) kommer att gå in för att förbättra villkoren för "Medelklassen" så att man klarar sig själva. Medan (mp) slutligen kommer att vilja ha både - och. De som redan står "Utanför" kommer att ha ganska lite att hämta hos någondera blocket.
Vilket lämnar hela vänsterkanten "wide open" för ett reformerat Vänsterparti. Som tillvaratar intressena hos alla dem som hamnat "Utanför". Alternativet är att fortsätta att vara "Sossarna Light", något som säkert leder till partiets undergång. Varför rösta på kopian när originalet finns.
Skall vi se till hur Donkeyman ser framtidens politiska "linjal" så blir det så här:
Invandringspolitik:
(v)(kd) - (s)(m)(mp)(c) - (fp)(sd)
"Den vanliga" politiken:
(v)(s) - (sd)(mp) - (m)(kd) - (c)(fp)
Läs även andra bloggares åsikter om politik, vänsterpartiet, socialdemokraterna, alliansen
Åtgärderna är att byta ledare och bestämma den politiska inriktningen inför framtiden. Den tiden när ett parti hade en politisk ideologi som man sedan försökte "missionera" för hos väljarna är förbi. Nu väljer man politisk linje utifrån vad som kan tänkas ge bäst utdelning vid nästa val. Och det finns många strategiska möjligheter som skall övervägas av diverse experter och "spin doctors".
Skall vi se till Sverige så har alla tre småpartierna en stor spännvidd internt.
Vänsterpartiet (v) innehåller allt från missnöjda pragmatiska sossar, övervintrande Sovjet- eller Kinakommunister till rena revolutionsromantiker. Centerpartiet (c) innehåller allt från "gröna vågare" och bönder till den urbana "Stureplanscentern". Medan Kristdemokraterna (kd) innehåller allt från extrema bokstavstroende frimicklare till moderna tiders poppiga statskyrkoanhängare. Det säger sig självt att det är inte lätt att finna en gemensam linje och inriktning i så breda spekter. Å andra sidan spelar det inte någon större roll vem som leder (kd). De har passerat sitt "bäst före" - datum och kommer att sakta men säkert "nullificeras".
När det sedan förekommer ideologisk rörelse hos de "stora" partierna är det inte helt orealistiskt att räkna med att den ideologiska kartan blir förändrad till nästa val. Det parti som tycks hålla "stadig kurs" i högerfilen av politikens mittfåra är Moderaterna (m) medan Folkpartiet (fp) håller på att cementera en position på högersidan av (m) där man antagligen önskar att fylla ut det vacuum som (m) lämnade efter sig när firma Reinfeldt / Schlingman / Borg justerade partiets kurs mot mitten inför valet 2006. Uppenbarligen ser (fp) också en möjlighet att attrahera samma väljare som Sverigedemokraterna (sd) gör. Miljöpartiet (mp) slutligen har efter skiftet av "språkrör" klart markerat att man i många frågor önskar samarbeta med "Alliansen". Det "Röd-Gröna" samarbetet har som bekant havererat.
Vart Socialdemokraterna (s) är på väg är inte så gott att säga. I grunden kan man beskriva dem som tre partier. "De Pragmatiska" - "De Nostalgiska" och "De Ideologiska". Pragmatikerna dit Göran Persson definitivt måste räknas har kastat av sig det socialistiska arvet. De önskar utveckla samhället med utgångspunkt i dagens existerande samhälle, inte med utgångspunkt i ett drömsamhälle som inte finns. Nostalgikerna vill vrida tillbaka klockan till en tid när allt var mycket trevligare, allra helst vill man tillbaka till 60-talet och Betongsossarnas tidevarv. Det verkar som om Ayatollah Juholt företräder den linjen. Medan Ideologerna slutligen önskar en renodlad Socialistisk politik med utgångspunkt i de gamla Skrifterna. Skulle Ideologerna komma att styra partiet är det definitivt dåliga nyheter för (v). Medan Nostalgiker och Pragmatiker lämnar ett område öppet för dem.
Centerpartiet har genom sitt partiledarval definitivt lagt ned tankarna på att bli ett intresseparti för "landsbygden". I stället siktar man mot att bli ett liberalt urbant parti, dvs Stureplanscentern kommer att dominera. Något som jag tror är ett fatalt taktiskt misstag.
Vänsterpartiet slutligen står inför en partiledarstrid som antagligen också blir en ideologisk strid. Partiet har i stor utsträckning fungerat som en intresseorganisation för offentligt anställda. Kryddat med "Klasskampretorik". Både (s) och (v) talar i starka ordalag om att få slut på "Barnfattigdomen", vilket i klartext innebär att få slut på all fattigdom eftersom fattiga barn normalt sett har fattiga föräldrar.
Vilket självfallet för tankarna tillbaka till "The Good old Days" när (s) byggde Folkhemmet och förvandlade den svältande Arbetarklassen till en ganska nöjd Medelklass. Och det är väl här som problemen ligger hos bägge partierna. Enligt ideologerna hos Sossarna finns det 1,2 miljoner fattiga i Sverige. Vilket innebär arbetslösa, sjuka, utförsäkrade och andra som på ett eller annat sätt har hamnat "Utanför". Alliansen talar om "Utanförskap" vilket är en ganska målande beteckning. Problemet är bara att Sveriges totala befolkning är 9,4 miljoner. Vilket innebär att med Sossarnas egna siffror finns det 8,2 miljoner som inte är "Fattiga" eller "Utanför".
Det var Karl Marx som skapade teorin om "Klasser" i samhället. Med den tanken att de olika klasserna hade gemensamma intressen. Det rådde alltså intressemotsättningar mellan de olika klasserna. Men även på den tiden var de som stod "Utanför" en liten minoritet. Den stora mängden var "Arbetare" som i stort sett hade gemensamma intressen med "Lägre Tjänstemän". "Högre Tjänstemän" och "Överklass" var åter en liten minoritet. När det blev allmän rösträtt så vann också det parti som tillvaratog "Arbetarna" och deras intressen varje val. Helt enkelt därför att man var intresseorganisation för en absolut majoritet av samhället.
Marx klassteori gäller än i dag. Med den skillnaden att klassfördelningen är annorlunda än då. Vi har de som står "Utanför" som utgör en liten minoritet, enligt Sossarna själva mindre än 15%. Den absoluta majoriteten utgörs av "Medelklassen" som inkluderar alla Arbetare och Tjänstemän. Medan "Överklassen" fortfarande är en helt liten minoritet. I dag vinner man inte några val om man inte tillvaratar "Medelklassen" och dess intressen. Vilket uppenbarligen vare sig (s) eller (v) förstår. Men är något som (m) och (fp) har begripit.
Det finns inte något som "Medelklassen" är mer rädd för än att "ramla över kanten" och hamna "Utanför". Det som lönar sig politiskt är alltså att se till att det finns effektiva "livlinor" för dem som av något skäl hamnar nära kanten. Och det är också en del av retoriken från (s) gentemot Alliansen att denna försämrar dessa "livlinor". Medan Alliansen å sin sida genom bland anant "Jobbskatteavdragen" har förbättrat "Medelklassen"s villkor dramatiskt. Betydligt mer än vad någonsin Facket har klarat av genom förhandlingar. Sedan kan man ju fundera över om den som behöver "livlinor" för att uppehålla sin levnadsstandard inte egentligen har hamnat i "Utanförskap".
Vänsterpartiet har alltså i praktisk politik blivit ett intresseparti för offentligt anställda medan man i retoriken är ett parti för dem som står "Utanför". Den ekvationen går inte ihop. Vilket också väljarna har upptäckt. Personligen tror jag att (v) måste kasta helt och hållet loss från det "Röd-Gröna" tänkandet och bli ett intresseparti för dem som står "Utanför". Då kan partiet växa. Annars åker man ut ur Riksdagen vid nästa korsväg.
De andra partierna kommer ganska säkert att låta nästa val bli ett slag om just "Medelklassen". Helt enkelt därför att utan dess stöd vinner man inte några val. Skiljelinjen kommer att gå mellan metoderna (s) och (sd) kommer att gå in för "livlinor" medan (m), (c) och (fp) kommer att gå in för att förbättra villkoren för "Medelklassen" så att man klarar sig själva. Medan (mp) slutligen kommer att vilja ha både - och. De som redan står "Utanför" kommer att ha ganska lite att hämta hos någondera blocket.
Vilket lämnar hela vänsterkanten "wide open" för ett reformerat Vänsterparti. Som tillvaratar intressena hos alla dem som hamnat "Utanför". Alternativet är att fortsätta att vara "Sossarna Light", något som säkert leder till partiets undergång. Varför rösta på kopian när originalet finns.
Skall vi se till hur Donkeyman ser framtidens politiska "linjal" så blir det så här:
Invandringspolitik:
(v)(kd) - (s)(m)(mp)(c) - (fp)(sd)
"Den vanliga" politiken:
(v)(s) - (sd)(mp) - (m)(kd) - (c)(fp)
Läs även andra bloggares åsikter om politik, vänsterpartiet, socialdemokraterna, alliansen
måndag 19 september 2011
Rent Hus
Donkeyman har fått ett antal mail som frågar om han har "smällt av" eller vad. Efter artikeln "Carpe Diem" förväntade man sig lite action på bloggen. Men han känner att det har varit behövligt med en paus från allt annat än jobb och pilsner. Men i dag är det "business as usual" igen. Här kommer nästa artikel. Häng med ......
Det har varit lokalval i Norge. Resultatet på landsbasis är välkänt. Sossar och Höger fram. Ytterkanterna i form av SV och FrP back och småpartierna i mitten ungefär som innan.
Men det har givetvis också varit lokalval i Tromsø och det valet hade onekligen ett ganska ovanligt utfall. Høyre gick kraftigt fram och alla andra backade. Och det var inte måttligt vad (h) gick fram. Hela 24.4 % som fördelades i förlust mellan alla de andra. De största förlorarna var Sossarna 13% och FrP 7.9%. Medan de andra hade någon procent back var och en.
Totalt sett innebär resultatet att plötsligt har de borgerliga tagit över byen. Med 25 mandat mot de Röd-Gröna som har 17. Ett resultat som kommer efter 12 år av Röd-Grönt styre. Men som inte på något sätt var oväntat.
Verkligheten är ju att lokalpolitik till väldigt stor del är personfixerad och är det något man kan säga om Tromsøpolitiken så är det att det har saknats färgstarka och karismatiska politiker. Och i den mån som sådana har funnits så har de hört till de små partier som i vart fall inte har någon chans att få tillsätta de verkligt "tunga" posterna.
Under Donkeymans 25 år här i byen är det egentligen bara tre av politkerna i de stora partierna som har skiljt sig ut från mängden. Först var det mångårige "Ordføreren" och Høyres ledare Erlend Rian. Efter han kom inte något som helst.
Men så ställde Sossarna upp med "Röde Herman" som var något så ovanligt som en politiker som haft ett "riktigt jobb". Han var nämligen sotare. Och avhoppad från den yttersta avgrundsvänstern hade han kommit upp till toppen i Sossepartiet. Det som var speciellt med Herman var att han syntes ute på byen. Han tog en halvliter på puben, han snackade med folk. Och han hade alltid tid att "slå av en prat" med folk, även sådana som han inte kände. Men så lämnade han och Sossarna valde att föra fram Arild Hausberg. Som har en utstrålning av "tråkmåns" utan like. Och som över huvud taget inte syns bland "vanligt folk" även om han är aldrig så mycket Sosse.
Efter Rian har Høyre ställt upp med den ena "sågbocken" efter den andra. Men detta val förde man fram Jens Johan Hjort. Som över huvud taget saknar politisk erfarenhet. Karlen är framgångsrik advokat och tidigare direktör för byens fotbollslag TIL. Men han har karisma, vilja och utstrålning. Och visade sig vara en valvinnare. Här sopade man helt enkelt "rent hus". Även Donkeyman måste erkänna att han röstade för Hjort.
Hur den framtida "Byregeringen" skall se ut vet vi inte ännu. Annat än att (H), (FrP) och (V) hade gått fram gemensamt så även FrP och V måste givetvis få ett eller annat köttben. Medan KrF sitter som en utsvulten vovve och flämtar med tungan för att få vara med i "gänget".
I det här sammanhanget måste man också kommentera Venstres omvändelse. För två år sedan stod deras unge och lovande herr Jonas Eilertsen och försvarade partiledaren som fastslog att Venstre ALDRIG skulle samarbeta med FrP. Det här valet har herr Eilertsen kommit lite närmare köttgrytorna sedan det plötsligt går bra att gå i koalition med de förhatliga FrP. Kan detta bero på att partiets hopplösa motvallskärring fru Fangel äntligen har tagit ett halvt steg tillbaka. Nu blir antagligen Venstre att precis som vanligt få mycket mer makt än partiet förtjänar. Precis som man lyckats med på riksplanet ett par gånger.
Nu är det inte bara herr Hjort som har avgjort valet. Sossarna har skjutit sig själv i foten genom att komma med särdeles impopulära förslag. Som att inlemma Tromsø i Samiskt språkområde men också att införa biltullar. Samt genom att visa en i det närmaste religiös motvilja mot varje form av privat utförande av kollektivtrafik, vård eller något som helst annat. Man har inte bara varit mot sådant - man har inte ens dragit sig för att köpa TV-reklam där man öppet hånar dem som jobbar i privata alternativ. Vidare har man visat väldigt dålig handlingkraft när det gäller att genomföra viktiga projekt. Bortsett från full barnehagetäckning. Något som enbart kunde genomföras tack vare att man svalde det sura pillret och accepterade privata barnahagar. På toppen av allt detta har man inte haft någon förnuftig talesman.
Så det var ganska givet att pendeln skulle svänga över till den andra sidan denna gång. Nu hänger det bara på herr Hjort att se till att visa handlingskraft. Och bevisa att man är bättre än "de andra". Annars kan pendeln svänga tillbaka fortare än man anar.
Hur som helst kommer vår lokala version av "The Muppet Show" att fortsätta så medborgarna får nya diskussionsämnen över kaféborden.
Det har varit lokalval i Norge. Resultatet på landsbasis är välkänt. Sossar och Höger fram. Ytterkanterna i form av SV och FrP back och småpartierna i mitten ungefär som innan.
Men det har givetvis också varit lokalval i Tromsø och det valet hade onekligen ett ganska ovanligt utfall. Høyre gick kraftigt fram och alla andra backade. Och det var inte måttligt vad (h) gick fram. Hela 24.4 % som fördelades i förlust mellan alla de andra. De största förlorarna var Sossarna 13% och FrP 7.9%. Medan de andra hade någon procent back var och en.
Totalt sett innebär resultatet att plötsligt har de borgerliga tagit över byen. Med 25 mandat mot de Röd-Gröna som har 17. Ett resultat som kommer efter 12 år av Röd-Grönt styre. Men som inte på något sätt var oväntat.
Verkligheten är ju att lokalpolitik till väldigt stor del är personfixerad och är det något man kan säga om Tromsøpolitiken så är det att det har saknats färgstarka och karismatiska politiker. Och i den mån som sådana har funnits så har de hört till de små partier som i vart fall inte har någon chans att få tillsätta de verkligt "tunga" posterna.
Under Donkeymans 25 år här i byen är det egentligen bara tre av politkerna i de stora partierna som har skiljt sig ut från mängden. Först var det mångårige "Ordføreren" och Høyres ledare Erlend Rian. Efter han kom inte något som helst.
Men så ställde Sossarna upp med "Röde Herman" som var något så ovanligt som en politiker som haft ett "riktigt jobb". Han var nämligen sotare. Och avhoppad från den yttersta avgrundsvänstern hade han kommit upp till toppen i Sossepartiet. Det som var speciellt med Herman var att han syntes ute på byen. Han tog en halvliter på puben, han snackade med folk. Och han hade alltid tid att "slå av en prat" med folk, även sådana som han inte kände. Men så lämnade han och Sossarna valde att föra fram Arild Hausberg. Som har en utstrålning av "tråkmåns" utan like. Och som över huvud taget inte syns bland "vanligt folk" även om han är aldrig så mycket Sosse.
Efter Rian har Høyre ställt upp med den ena "sågbocken" efter den andra. Men detta val förde man fram Jens Johan Hjort. Som över huvud taget saknar politisk erfarenhet. Karlen är framgångsrik advokat och tidigare direktör för byens fotbollslag TIL. Men han har karisma, vilja och utstrålning. Och visade sig vara en valvinnare. Här sopade man helt enkelt "rent hus". Även Donkeyman måste erkänna att han röstade för Hjort.
Hur den framtida "Byregeringen" skall se ut vet vi inte ännu. Annat än att (H), (FrP) och (V) hade gått fram gemensamt så även FrP och V måste givetvis få ett eller annat köttben. Medan KrF sitter som en utsvulten vovve och flämtar med tungan för att få vara med i "gänget".
I det här sammanhanget måste man också kommentera Venstres omvändelse. För två år sedan stod deras unge och lovande herr Jonas Eilertsen och försvarade partiledaren som fastslog att Venstre ALDRIG skulle samarbeta med FrP. Det här valet har herr Eilertsen kommit lite närmare köttgrytorna sedan det plötsligt går bra att gå i koalition med de förhatliga FrP. Kan detta bero på att partiets hopplösa motvallskärring fru Fangel äntligen har tagit ett halvt steg tillbaka. Nu blir antagligen Venstre att precis som vanligt få mycket mer makt än partiet förtjänar. Precis som man lyckats med på riksplanet ett par gånger.
Nu är det inte bara herr Hjort som har avgjort valet. Sossarna har skjutit sig själv i foten genom att komma med särdeles impopulära förslag. Som att inlemma Tromsø i Samiskt språkområde men också att införa biltullar. Samt genom att visa en i det närmaste religiös motvilja mot varje form av privat utförande av kollektivtrafik, vård eller något som helst annat. Man har inte bara varit mot sådant - man har inte ens dragit sig för att köpa TV-reklam där man öppet hånar dem som jobbar i privata alternativ. Vidare har man visat väldigt dålig handlingkraft när det gäller att genomföra viktiga projekt. Bortsett från full barnehagetäckning. Något som enbart kunde genomföras tack vare att man svalde det sura pillret och accepterade privata barnahagar. På toppen av allt detta har man inte haft någon förnuftig talesman.
Så det var ganska givet att pendeln skulle svänga över till den andra sidan denna gång. Nu hänger det bara på herr Hjort att se till att visa handlingskraft. Och bevisa att man är bättre än "de andra". Annars kan pendeln svänga tillbaka fortare än man anar.
Hur som helst kommer vår lokala version av "The Muppet Show" att fortsätta så medborgarna får nya diskussionsämnen över kaféborden.
lördag 20 augusti 2011
Carpe Diem
Donkeyman har inte orkat skriva just något på bloggen denna sommar. Han har helt enkelt inte haft någon inspiration. Den försvann meddet budskap som kom just när vintern övergick till vår och Bottenhavets isar började brytas ned.
Som de trogna läsarna fått med sig har Donkeyman drabbats av dubbla katastrofer de senaste åren. Först avled samboerskan Borgny och när han sedan hittade en ny solstråle i sitt liv så släcktes också ganska snart ned i dödlig sjukdom. Läs denna artikel http://nordens-paris.blogspot.com/2010/01/minnesord-till-en-prinsessa.html
Nu har han åter förlorat en av sina närmaste. Nu var det bästa vännen genom många år - "Gulan", Gunilla Halden som fick "lägga in årorna" efter en kortare tids sjukdom. Och kvar blev bara en mängd med minnen. Samt tankar på vad som borde ha sagts och gjorts men som aldrig hanns med.
Vi träffades år 1974. Hon var kompis till några andra damer han hade träffat genom jobbet och "hängde bara med på lasset". Men vi fann tonen i stort sett direkt. Och här började en mångårig vänskap. Som var nog så intensiv under många år. Under långa tider var det i stort sett dagliga möten. På krogen, på bio, på konsert, hemma hos varandra - You name it.
Samma intressen, bägge var vad man kan kalla "intellektuella", bägge hade gigantiska boksamlingar. Bägge läste - eller snarare slukade - dagstidningarna. Med gemensamma intressen blev det också ett antal trevliga resor till olika platser, bland mycket annat en mycket minnesvärd tur med Hurtigruten. Där vi hamnade på Ølhallen i Tromsø. Föga anade Donkeyman att han sedan skulle bo i närheten av sagda hall.
Ganska snart uppförde vi oss som ett "gammalt äktepar" ute på staden. Men det blev ändå aldrig så. Trots att vi hela tiden återvände till varandra efter diverse eskapader blev vi aldrig ett riktigt par. Trots att Donkeyman inte ville något hellre. Men Gunilla tyckte inte att jag dög, hon var inte förälskad - bara väldigt "glad i". Med tiden tröttnade Donkeyman på att år efter år uppvakta henne. Det blev ett par förhållanden till ett par andra kvinnor. Men efteråt var det tillbaka till Gunilla igen. Med dagliga telefonsamtal, långa krogsittningar och en massa annat. Samma sak efter alla långa arbetsuppehåll till sjöss.
Träffarna ledde påfallande ofta till förtäring av stora mängder av våra gemensamma preferenser: Torra Rieslingviner, Henckell Trocken samt Kaffe DOM. Som gärna intogs på ett "brunt kafé" medan vi läste dagens tidningar och kommenterade artiklarna.
Med tiden flydde vi Stockholm åt var sitt håll. Hon hamnade i Helsingborg och Donkeyman i Tromsø där han flyttade ihop med Borgny. Men kontakten med "Gulan" uppehölls hela tiden. Det blev oregelbundna telefonsamtal och möten med långa mellanrum. När vi kom upp i 50-årsåldern började hon nog medge att "Vi borde nog ha blivit ett Resonemangsparti den gången för länge sedan". På senare år har kontakterna och besöken blivit fler. Döm om Donkeymans förvåning när han upptäcker att innehållet i kylskåpet i Helsingborg är nära nog identiskt med innehållet i kylskåpet i Tromsø. Samma smak helt enkelt - efter så många år.
Planen var att jag skulle resa ned till Helsingborg igen när isbrytarsäsongen var slut detta år. Men då hade hon just insjuknat och ville inte ta emot besök i det skick som hon då var. Därifrån blev hon bara sämre och vid Midsommartid dog hon. Förtärd inifrån av den ruggigaste av alla sjukdomar. Som han redan sett en kvinna ätas upp av.
Men Donkeyman visste exakt när hon dog. Hur han visste det behåller han däremot för sig själv.
Sedan dess har det bara varit sorg och elände. Eftersom Donkeyman har erfarenhet av att sörja så har han gjort detta på effektivt sätt denna sommar. Han har begravt sig själv i arbete och däremellan intagit stora mängder med Torra Rieslingviner, Henckell Trocken och Kaffe DOM. Medan han har sett på bilder och mimrat om alla de trevliga stunder som var en gång. Och det senaste mötet vid Öresunds strand. Nu återstår bara att radera "shortcutsen" på e-mail, mobilen och Skypen. Så långt har Donkeyman inte kommit än.
CARPE DIEM
En sommars funderande och mimrande har i vart fall bestämt att från och med denna den 20:e dagen i Augusti år 2011 skall Donkeymans livsstil ändras. Radikalt.
Gunilla och jag såg en gång en film som heter "Döda Poeters Sällskap". Den var så gripande och bra att vi efter att ha diskuterat filmen i flera timmar på en ölstuga bestämde oss för att se den en gång till nästa kväll. Eftersom filmen kom år 1989 så måste det vara det året som vi såg "rullen".
Grundtemat i filmen var ett citat från den Romerske diktaren Horatius (65-8 f.Kr). "Carpe diem minimum credula postero". Vilket enligt de latinkunniga skall översättas till: "Fånga dagen, lita ej på morgondagen." Och det är just detta som Donkeyman tänker göra och borde gjort för länge sedan.
Borgny och jag hade stora planer för vad vi skulle göra när vi blev gamla tillsammans. Något som inte skedde. Line Merethe och jag hade också planer för vad vi skulle göra - men först skulle ...... Vilket inte heller skedde. Gunilla och jag hade också lösa planer på diverse festliga ting, som inte heller blev av .....
Nu kommer Donkeyman att ändra sina arbetsvillkor. Det blir fortfarande mycket jobb men på helt andra villkor. Jag skall inte vara uppbunden på det sätt som jag varit de senaste åren. Nu skall det bli konserter, resor, upplevelser och en massa festligt mellan uppdragen.
Donkeyman tänker fånga var dag - därför att man kan inte vara helt säker på att man får uppleva morgondagen.
Som de trogna läsarna fått med sig har Donkeyman drabbats av dubbla katastrofer de senaste åren. Först avled samboerskan Borgny och när han sedan hittade en ny solstråle i sitt liv så släcktes också ganska snart ned i dödlig sjukdom. Läs denna artikel http://nordens-paris.blogspot.com/2010/01/minnesord-till-en-prinsessa.html
Nu har han åter förlorat en av sina närmaste. Nu var det bästa vännen genom många år - "Gulan", Gunilla Halden som fick "lägga in årorna" efter en kortare tids sjukdom. Och kvar blev bara en mängd med minnen. Samt tankar på vad som borde ha sagts och gjorts men som aldrig hanns med.
Vi träffades år 1974. Hon var kompis till några andra damer han hade träffat genom jobbet och "hängde bara med på lasset". Men vi fann tonen i stort sett direkt. Och här började en mångårig vänskap. Som var nog så intensiv under många år. Under långa tider var det i stort sett dagliga möten. På krogen, på bio, på konsert, hemma hos varandra - You name it.
Samma intressen, bägge var vad man kan kalla "intellektuella", bägge hade gigantiska boksamlingar. Bägge läste - eller snarare slukade - dagstidningarna. Med gemensamma intressen blev det också ett antal trevliga resor till olika platser, bland mycket annat en mycket minnesvärd tur med Hurtigruten. Där vi hamnade på Ølhallen i Tromsø. Föga anade Donkeyman att han sedan skulle bo i närheten av sagda hall.
Ganska snart uppförde vi oss som ett "gammalt äktepar" ute på staden. Men det blev ändå aldrig så. Trots att vi hela tiden återvände till varandra efter diverse eskapader blev vi aldrig ett riktigt par. Trots att Donkeyman inte ville något hellre. Men Gunilla tyckte inte att jag dög, hon var inte förälskad - bara väldigt "glad i". Med tiden tröttnade Donkeyman på att år efter år uppvakta henne. Det blev ett par förhållanden till ett par andra kvinnor. Men efteråt var det tillbaka till Gunilla igen. Med dagliga telefonsamtal, långa krogsittningar och en massa annat. Samma sak efter alla långa arbetsuppehåll till sjöss.
Träffarna ledde påfallande ofta till förtäring av stora mängder av våra gemensamma preferenser: Torra Rieslingviner, Henckell Trocken samt Kaffe DOM. Som gärna intogs på ett "brunt kafé" medan vi läste dagens tidningar och kommenterade artiklarna.
Med tiden flydde vi Stockholm åt var sitt håll. Hon hamnade i Helsingborg och Donkeyman i Tromsø där han flyttade ihop med Borgny. Men kontakten med "Gulan" uppehölls hela tiden. Det blev oregelbundna telefonsamtal och möten med långa mellanrum. När vi kom upp i 50-årsåldern började hon nog medge att "Vi borde nog ha blivit ett Resonemangsparti den gången för länge sedan". På senare år har kontakterna och besöken blivit fler. Döm om Donkeymans förvåning när han upptäcker att innehållet i kylskåpet i Helsingborg är nära nog identiskt med innehållet i kylskåpet i Tromsø. Samma smak helt enkelt - efter så många år.
Planen var att jag skulle resa ned till Helsingborg igen när isbrytarsäsongen var slut detta år. Men då hade hon just insjuknat och ville inte ta emot besök i det skick som hon då var. Därifrån blev hon bara sämre och vid Midsommartid dog hon. Förtärd inifrån av den ruggigaste av alla sjukdomar. Som han redan sett en kvinna ätas upp av.
Men Donkeyman visste exakt när hon dog. Hur han visste det behåller han däremot för sig själv.
Sedan dess har det bara varit sorg och elände. Eftersom Donkeyman har erfarenhet av att sörja så har han gjort detta på effektivt sätt denna sommar. Han har begravt sig själv i arbete och däremellan intagit stora mängder med Torra Rieslingviner, Henckell Trocken och Kaffe DOM. Medan han har sett på bilder och mimrat om alla de trevliga stunder som var en gång. Och det senaste mötet vid Öresunds strand. Nu återstår bara att radera "shortcutsen" på e-mail, mobilen och Skypen. Så långt har Donkeyman inte kommit än.
CARPE DIEM
En sommars funderande och mimrande har i vart fall bestämt att från och med denna den 20:e dagen i Augusti år 2011 skall Donkeymans livsstil ändras. Radikalt.
Gunilla och jag såg en gång en film som heter "Döda Poeters Sällskap". Den var så gripande och bra att vi efter att ha diskuterat filmen i flera timmar på en ölstuga bestämde oss för att se den en gång till nästa kväll. Eftersom filmen kom år 1989 så måste det vara det året som vi såg "rullen".
Grundtemat i filmen var ett citat från den Romerske diktaren Horatius (65-8 f.Kr). "Carpe diem minimum credula postero". Vilket enligt de latinkunniga skall översättas till: "Fånga dagen, lita ej på morgondagen." Och det är just detta som Donkeyman tänker göra och borde gjort för länge sedan.
Borgny och jag hade stora planer för vad vi skulle göra när vi blev gamla tillsammans. Något som inte skedde. Line Merethe och jag hade också planer för vad vi skulle göra - men först skulle ...... Vilket inte heller skedde. Gunilla och jag hade också lösa planer på diverse festliga ting, som inte heller blev av .....
Nu kommer Donkeyman att ändra sina arbetsvillkor. Det blir fortfarande mycket jobb men på helt andra villkor. Jag skall inte vara uppbunden på det sätt som jag varit de senaste åren. Nu skall det bli konserter, resor, upplevelser och en massa festligt mellan uppdragen.
Donkeyman tänker fånga var dag - därför att man kan inte vara helt säker på att man får uppleva morgondagen.
onsdag 6 juli 2011
Ur led är tiden
Det har skett några ting som Donkeyman förundrar sig över. Ting som han aldrig trodde han skulle få uppleva.
Vädret
Donkeyman har varit på jobb i Skelleftetrakten de två sista veckorna i Juli. Nu är han i Ö-viksområdet men blir färdig under dagen och skall resa med Nattåget till Narvik i natt. För vidare befordran till Tromsø.
Det har varit en märklig upplevelse. Sol från molnfri himmel. Trettio (30) grader i skuggan. Rena Mallorca alltså. Och tidningarnas väderprognoser var i det närmaste ofattbara. En blodröd Sverigekarta. Från Nord till Syd. Inte något blaskigt orange som antyder 15-20 grader. Nejdå. Blodrött för 25-30 och över. Med undantag för en liten stripa uppe i yttersta Lappmarken. Samt stora härliga solar inritade här och där.
Och i går var det banne mig Blodrött igen. När har något sådant skett senast, kan man undra. Donkeyman drar sig till minnes en av barndomens somrar i Tornedalen när det var så hett att folk satt i jordkällare och flämtade. Men den sommaren har man snackat om i över 50 år nu. Skall det upprepas. Låt oss hoppas.
Detta räknade Donkeyman inte med att få uppleva.
Bajen
En annan ting som Donkeyman aldrig trodde han skulle få höra talas om var att Hammarbyfansen buade åt sitt eget lag. Det är något som är så annorlunda och väsensskilt från den "Sanna Bajenandan" att det är värt en kommentar. Därför att en sak är säker - hur dåligt laget än har spelat så har man alltid stöttat dem. Som till exempel senast när de åkte ur Allsvenskan. Trots detta fick spelarna stående ovationer som tack för att de åtmindstone försökte.
Hammarbyandan har alltid innehållit: Om vi förlorar så gör vi det för att vi inte var tillräckligt bra. Men vi ger inte upp för den skull. Och att vara "Bajare" i 60 år har gjort att Donkeyman är van att förlora. Det finns ett gammalt talesätt:
"Har vi vunnit så dricker vi öl för att fira segern, har vi torskat så dricker vi öl för att dränka sorgen och har det blivit oavgjort så dricker vi öl för att vi är törstiga".
Men att klacken på Söderstadion skulle bua ut hemmalaget trodde Donkeyman aldrig skulle inträffa. Låt oss hoppas att det går 100 år till nästa gång.
River Plate
Efter 110 år i Argentinas högsta serie åkte själva flaggskeppet i Argentinsk Fotboll "River Plate" ur serien och flyttades ned en division. Supporters gick bärsärk. Donkeyman har själv varit i BA och sett flera matcher, bland dessa River Plate mot Boca Juniors. Vilket gör att Donkeyman inte förvånar sig över att supporters gick bärsärk. Däremot förvånar han sig över att en klubb som "River Plate" åker ur serien.
Det rapporteras att det var 2500 poliser utkommenderade till "Arena Monumental" före matchen för att lugna ned sinnena. Till ingen nytta. "River Plate" behövde vinna med två mål men fick bara 1-1. Detta sedan man bland annat bränt en straff som påstods vara en gåva från ovan.
Vancouver
Vancouver förlorade Stanley Cup-finalen och publiken ägnade sig åt något så Sydamerikanskt som att gå bärsärk inne i staden. Detta är inte normalt i Nordamerika. Enda gången något liknande har inträffat är förra gången när just Vancouver förlorade en Stanley Cup-final. För 19 år sedan. Så man kan lyfta på ögonbrynen lite grand.
Kravallfritt
Precis tvärtom var det på Midsommarhelgen i Borgholm. Den lilla staden på Öland med 3000 invånare brukar invaderas av ungefär 100.000 ungdomar på Midsommaren. Ungdomar som gärna vill gå bärsärk. Efter att de har styrkt modet med "brända och destillerade drycker". Detta år kom den vanliga invasionen men det var helt lugnt. Inga kravaller, ingen demolerad stad, inga sönderslagna camplingplatser.
Vad händer med Svensk ungdom ?
Pajkastning
Den Svenska politiken tar mer och mer formen av "pajkastning". Speciellt från (s)-märkt håll. Herr Juholt höll ett långt och retoriskt fulländat tal där han beskyllde Alliansregeringen för en lååååååång radda med "försämringar". Men han hoppade glatt bock över att merparten av dessa reformer initierades av hans eget parti under Göran Perssons tid som statsminister.
Nu kämpar alla (s)-megafoner för att gräva fram så mycket sk*****t som möjligt att kasta på Alliansen i allmänhet och (m) i synnerhet. Sanningshalt är det inte så noga med. Bara det är sk*****t.
Nu väntar Donkeyman bara att Alliansens företrädare skall börja kasta dynga tillbaka så att vi får en politisk debatt på ren Sandlådenivå.
Ett kärt debattämne där de bägge sidor beskyller varandra för dålig moral är förhållandet till SD. Ett parti som är invalt i Riksdagen på demokratiskt sätt av väljarna. Ett parti som man borde bekämpa med argument men i övrigt behandla som det de faktiskt är, nämligen ett Riksdagsparti med Riksdagsmän och dito -kvinnor.
Nu gäller debatten att beskylla "de andra" för att samarbeta med SD. Verkligeheten är ju att bägge sidor gör detta på ett sätt. Alliansen har hittills fått stöd av SD i si så där 90% av alla voteringar i Riksdagen. Utan att egentligen göra något annat än att väcka förslag som SD finner lämpliga att stödja. Å andra sidan har De Röd-Gröna sett till att formulera ett antal viktiga förslag så att SD skall kunna stödja dessa. Vilket har orsakat smärtsamma principiella nederlag för Regeringen. Donkeyman menar att den ena sidan är lika goda kålsupare som den andra. Vill man ha igenom ett förslag så måste man formulera det så att SD stödjer detta. Kallar man det för samarbete så har man en ganska vid definition på detta.
Grundproblemet är att det som skiljer ut SD från andra partier är deras invandringspolitik. Där har Alliansen ett stort behov av att visa avstånd. Men när det gäller "den vanliga politiken" så är SD konservativa på ett helt annat sätt. Man vill vrida klockan tillbaka till "en lyckligare tid". Och där ligger de väldigt nära (v) och (s). Vilket gör att dessa partier har behov av att visa avstånd. Men samtidigt tar de gärna emot de röster som SD har att lägga i Riksdagen.
Donkeyman önskar att den politiska debatten skall börja handla om vad partierna själva vill och han önskar få ett snabbt slut på "Dyngkastningspolitik". Vi har inte något som helst behov av Amerikaniserad politisk debatt.
Läs även andra bloggares åsikter om fotboll, midsommar, politik, socialdemokraterna, alliansen, sd
Vädret
Donkeyman har varit på jobb i Skelleftetrakten de två sista veckorna i Juli. Nu är han i Ö-viksområdet men blir färdig under dagen och skall resa med Nattåget till Narvik i natt. För vidare befordran till Tromsø.
Det har varit en märklig upplevelse. Sol från molnfri himmel. Trettio (30) grader i skuggan. Rena Mallorca alltså. Och tidningarnas väderprognoser var i det närmaste ofattbara. En blodröd Sverigekarta. Från Nord till Syd. Inte något blaskigt orange som antyder 15-20 grader. Nejdå. Blodrött för 25-30 och över. Med undantag för en liten stripa uppe i yttersta Lappmarken. Samt stora härliga solar inritade här och där.
Och i går var det banne mig Blodrött igen. När har något sådant skett senast, kan man undra. Donkeyman drar sig till minnes en av barndomens somrar i Tornedalen när det var så hett att folk satt i jordkällare och flämtade. Men den sommaren har man snackat om i över 50 år nu. Skall det upprepas. Låt oss hoppas.
Detta räknade Donkeyman inte med att få uppleva.
Bajen
En annan ting som Donkeyman aldrig trodde han skulle få höra talas om var att Hammarbyfansen buade åt sitt eget lag. Det är något som är så annorlunda och väsensskilt från den "Sanna Bajenandan" att det är värt en kommentar. Därför att en sak är säker - hur dåligt laget än har spelat så har man alltid stöttat dem. Som till exempel senast när de åkte ur Allsvenskan. Trots detta fick spelarna stående ovationer som tack för att de åtmindstone försökte.
Hammarbyandan har alltid innehållit: Om vi förlorar så gör vi det för att vi inte var tillräckligt bra. Men vi ger inte upp för den skull. Och att vara "Bajare" i 60 år har gjort att Donkeyman är van att förlora. Det finns ett gammalt talesätt:
"Har vi vunnit så dricker vi öl för att fira segern, har vi torskat så dricker vi öl för att dränka sorgen och har det blivit oavgjort så dricker vi öl för att vi är törstiga".
Men att klacken på Söderstadion skulle bua ut hemmalaget trodde Donkeyman aldrig skulle inträffa. Låt oss hoppas att det går 100 år till nästa gång.
River Plate
Efter 110 år i Argentinas högsta serie åkte själva flaggskeppet i Argentinsk Fotboll "River Plate" ur serien och flyttades ned en division. Supporters gick bärsärk. Donkeyman har själv varit i BA och sett flera matcher, bland dessa River Plate mot Boca Juniors. Vilket gör att Donkeyman inte förvånar sig över att supporters gick bärsärk. Däremot förvånar han sig över att en klubb som "River Plate" åker ur serien.
Det rapporteras att det var 2500 poliser utkommenderade till "Arena Monumental" före matchen för att lugna ned sinnena. Till ingen nytta. "River Plate" behövde vinna med två mål men fick bara 1-1. Detta sedan man bland annat bränt en straff som påstods vara en gåva från ovan.
Vancouver
Vancouver förlorade Stanley Cup-finalen och publiken ägnade sig åt något så Sydamerikanskt som att gå bärsärk inne i staden. Detta är inte normalt i Nordamerika. Enda gången något liknande har inträffat är förra gången när just Vancouver förlorade en Stanley Cup-final. För 19 år sedan. Så man kan lyfta på ögonbrynen lite grand.
Kravallfritt
Precis tvärtom var det på Midsommarhelgen i Borgholm. Den lilla staden på Öland med 3000 invånare brukar invaderas av ungefär 100.000 ungdomar på Midsommaren. Ungdomar som gärna vill gå bärsärk. Efter att de har styrkt modet med "brända och destillerade drycker". Detta år kom den vanliga invasionen men det var helt lugnt. Inga kravaller, ingen demolerad stad, inga sönderslagna camplingplatser.
Vad händer med Svensk ungdom ?
Pajkastning
Den Svenska politiken tar mer och mer formen av "pajkastning". Speciellt från (s)-märkt håll. Herr Juholt höll ett långt och retoriskt fulländat tal där han beskyllde Alliansregeringen för en lååååååång radda med "försämringar". Men han hoppade glatt bock över att merparten av dessa reformer initierades av hans eget parti under Göran Perssons tid som statsminister.
Nu kämpar alla (s)-megafoner för att gräva fram så mycket sk*****t som möjligt att kasta på Alliansen i allmänhet och (m) i synnerhet. Sanningshalt är det inte så noga med. Bara det är sk*****t.
Nu väntar Donkeyman bara att Alliansens företrädare skall börja kasta dynga tillbaka så att vi får en politisk debatt på ren Sandlådenivå.
Ett kärt debattämne där de bägge sidor beskyller varandra för dålig moral är förhållandet till SD. Ett parti som är invalt i Riksdagen på demokratiskt sätt av väljarna. Ett parti som man borde bekämpa med argument men i övrigt behandla som det de faktiskt är, nämligen ett Riksdagsparti med Riksdagsmän och dito -kvinnor.
Nu gäller debatten att beskylla "de andra" för att samarbeta med SD. Verkligeheten är ju att bägge sidor gör detta på ett sätt. Alliansen har hittills fått stöd av SD i si så där 90% av alla voteringar i Riksdagen. Utan att egentligen göra något annat än att väcka förslag som SD finner lämpliga att stödja. Å andra sidan har De Röd-Gröna sett till att formulera ett antal viktiga förslag så att SD skall kunna stödja dessa. Vilket har orsakat smärtsamma principiella nederlag för Regeringen. Donkeyman menar att den ena sidan är lika goda kålsupare som den andra. Vill man ha igenom ett förslag så måste man formulera det så att SD stödjer detta. Kallar man det för samarbete så har man en ganska vid definition på detta.
Grundproblemet är att det som skiljer ut SD från andra partier är deras invandringspolitik. Där har Alliansen ett stort behov av att visa avstånd. Men när det gäller "den vanliga politiken" så är SD konservativa på ett helt annat sätt. Man vill vrida klockan tillbaka till "en lyckligare tid". Och där ligger de väldigt nära (v) och (s). Vilket gör att dessa partier har behov av att visa avstånd. Men samtidigt tar de gärna emot de röster som SD har att lägga i Riksdagen.
Donkeyman önskar att den politiska debatten skall börja handla om vad partierna själva vill och han önskar få ett snabbt slut på "Dyngkastningspolitik". Vi har inte något som helst behov av Amerikaniserad politisk debatt.
Läs även andra bloggares åsikter om fotboll, midsommar, politik, socialdemokraterna, alliansen, sd
torsdag 23 juni 2011
Midsommar (och snart Jubileum)
Donkeyman firar i år sin Midsommar i Skelleftehamn i NordSverige. Hans isbrytare "Kämpe" står på land hos Ursvikens Varv. Och Donkeyman har efter moget övervägande beslutat att stanna ombord över helgen. Medan kamraterna har åkt "hem till sitt" när varvet höll helg vid lunchtid i dag. Men Donkeyman har ett välförsett kylskåp.
I morgon skall han sova "länge som f****n" på morgonen. Sedan skall det kokas färskpotatis och läggas upp matjessill med gräddfil och gräslök. Så skall det dukas upp på däck (om vädret tillåter) och serveras med lilla nubben och stora pilsnern. Så skall det bli "jordisar" med grädde och socker (om det behövs). Med lilla nubben och stora pilsnern. På sena eftermiddagen blir det firande på den närbelägna båtklubbens restaurang. Så det går inte någon nöd på gamla gubbar.
Men dagens artikel skall handla om Sveriges Nationalsång. Jag menar den riktiga Nationalsången. Eftersom det i morgon är Sveriges riktiga Nationaldag. Som om rätt hade varit rätt skulle ha ägt rum i tisdags. Men hur som helst - Donkeyman gör som de allra flesta andra Svenskar. Låt nationalisterna och högern vifta med sina flaggor den 6.Juni. Så tar vi andra och firar på den riktiga dagen - Midsommarafton. Som Broderfolket i Öster gör.
Ägna nu kvällen åt att läsa om den mest kända av alla Sommarens Sånger (möjligen undantaget "Helan Går"). I dessa dagar är det nämligen 80 år sedan som Sveriges Nationalsång. Eller i vart fall Roslagens Nationalsång skrevs. Detta är historien:
Första Söndagen i Juli år 1931 höll "Pelarorden" sitt sommarting på Håtö Svansar. Detta är två små öar som ligger utanför Håtö på Rådmansölandet. Här hade (och har än i dag) "Pelarorden" sitt klubbhus och håller en del av sina fester.
Vad är så "Pelarorden"? Jo, det är en förening som bildades år 1892 med syfte att vara en sällskapsklubb för skärgårdsälskare. Utomstående säger - en förening för att arrangera "fylleslag". Medlemmar är både sommargäster och skärgårdsbor. Antalet är begränsat till 200 och när någon medlem "faller ifrån" väljs en ny in. Efter förslag och rekommendation från andra medlemmar.
Pelarorden har genom åren haft många kända medlemmar. Listan kan göras hur lång som helst men bland konstnärerna kan nämnas Albert Engström, Vilhelm Moberg och Anders Zorn.
Hur som helst. Nu var det Första helgen i Juli år 1931 och Evert Taube skulle väljas in som medlem. Han seglade den långa vägen från sitt "Sjösala" upp till "Calle Schewens Ö", dvs "Håtö Svansar". Nu har det sig så att varje ny medlem skulle efter förmåga bidra med något till Orden. Godsägare Carl von Schewen på Håtö Säteri skänkte till exempel just "Håtö Svansar" som klubbens tillhåll. Medan byggmästare Schmidt från Stockholm skänkte ett klubbhus att ställa på klubbholmarna. Och så vidare ...
Vad skulle så en fattig sjöman och trubadur som Evert Taube bidra med? Jo, han skrev en dikt. En dikt som han skrev under första nattens festande på ön. Läser man texten ordentligt så är det inte något mindre än ett poetiskt reportage över vad han upplevde den natten. Därför sträcker sig dikten från skymning till morgon. Den var också klar på morgonen efter en natts diktande.
Pelarordens ö - "Calle Schewens Ö", eller "Håtö Svansar" är förbjudet område för utomstående. Det finns en tillsynsman som kör bort varje besökare. Men Donkeyman har faktiskt varit där. Han har också fått en ordentlig sightseeingtur på ön (som egentligen är två öar) och har fått komma in och se det hemliga klubbhuset.
Men det var inte Donkeymans förtjänst. Det kan han helt och hållet tacka Norges gamle dragspelskung Gudbrand Paulsen för. Gudbrand som avled för ett par år sedan i en ålder av 80+ var Norges mest kände musiker i början på 1950-talet. Han hade hela 47 direktsända Radiokonserter i NRK. Vilket är ett mycket högt antal. Och hans instrument var dragspel. Även om Gudbrand egentligen var klassisk dragspelare så kunde (och älskade) han även populärmusik. Och när Gudbrand var 65 så tog Donkeyman med sig Gudbrand och dragspelet till Stockholmstrakten.
Vi for runt och såg på motiven för Evert Taubes diktning. Och vännen "Stickan" Eriksson på Gräddö körde oss runt i sin båt. Så gick vi till "Calle Schewens Ö". Men både "Stickan" och Donkeyman varskodde Gudbrand att vi blir bortkörda direkt men du får åtmindstone se platsen från sjön.
Mycket riktigt - vi lägger till och tillsynsman kommer i full fart. Då säger "Stickan" att vi har med oss en dragspelare som kommer ända från Tromsø för att se på "Calle Schewens Ö". Tillsynsman drar på munnen och säger: "Spela Calle Schewen - är du bättre än vanliga amatörspelare så får ni komma i land". Och Gudbrand hängde på sig spelet. En sak är säker - är man mästare på Frossini och liknande så är inte Evert Taube några stora problem. Och Gudbrand körde hårt. Och drog ett par "bonuslåtar" också.
Med resultat att tillsynsman blev helt tagen och sade: "Det var som f*****n, Det var det dj*****ste". Han tog av sig mössan och sade: "Välkommen i land. Det är en heder att få visa en sådan dragspelare allt som finns att se". Så visade han oss det hela. Inklusive Calle Schewens Äng med vålmat hö och allt annat. Bord och bänkar som står utanför som en liten festplats är samma som den gången för 80 år sedan.
Gudbrand och vi andra blev helt tagna. Det var ett STORT ögonblick i allas våra liv. Och Gudbrand fick se både Hövålmar och Martallar. Samt fick smaka på Kaffe med Kron.
När det gäller själva låten så kan man berätta att efter festen så tonsatte Evert Taube dikten och spelade in den. Men skivan blev inte någon storsäljare. Inte förrän den tidens schlagerkung Sven-Olof Sandberg fick tag i den och gjorde sin inspelning. Sedan dess är den en storschlager. Som är den riktiga Svenska Nationalsången. Därför att den Riktiga Svenska Nationaldagen är Midsommardagen och det går inte att fira Midsommar utan "Calle Schewens Vals".
LYSSNA:
Evert Taube http://www.youtube.com/watch?v=bmr-mhXs0p8
Sven-Olof Sandberg http://www.youtube.com/watch?v=xZvIQEXqr64
Sven Bertil Taube http://www.youtube.com/watch?v=E2zmi20q8cw
LÄNK:
Jag konstaterar att en av mina Favoritbloggare Sossepolitikern Erik Laakso också har skrivit om Midsommaren i kväll. Jag kan bara inte undanhålla er den tekten:http://eriklaakso.voltaire.se/?p=1635
Läs även andra bloggares åsikter om skärgård, midsommar, evert taube
I morgon skall han sova "länge som f****n" på morgonen. Sedan skall det kokas färskpotatis och läggas upp matjessill med gräddfil och gräslök. Så skall det dukas upp på däck (om vädret tillåter) och serveras med lilla nubben och stora pilsnern. Så skall det bli "jordisar" med grädde och socker (om det behövs). Med lilla nubben och stora pilsnern. På sena eftermiddagen blir det firande på den närbelägna båtklubbens restaurang. Så det går inte någon nöd på gamla gubbar.
Men dagens artikel skall handla om Sveriges Nationalsång. Jag menar den riktiga Nationalsången. Eftersom det i morgon är Sveriges riktiga Nationaldag. Som om rätt hade varit rätt skulle ha ägt rum i tisdags. Men hur som helst - Donkeyman gör som de allra flesta andra Svenskar. Låt nationalisterna och högern vifta med sina flaggor den 6.Juni. Så tar vi andra och firar på den riktiga dagen - Midsommarafton. Som Broderfolket i Öster gör.
Ägna nu kvällen åt att läsa om den mest kända av alla Sommarens Sånger (möjligen undantaget "Helan Går"). I dessa dagar är det nämligen 80 år sedan som Sveriges Nationalsång. Eller i vart fall Roslagens Nationalsång skrevs. Detta är historien:
Första Söndagen i Juli år 1931 höll "Pelarorden" sitt sommarting på Håtö Svansar. Detta är två små öar som ligger utanför Håtö på Rådmansölandet. Här hade (och har än i dag) "Pelarorden" sitt klubbhus och håller en del av sina fester.
Vad är så "Pelarorden"? Jo, det är en förening som bildades år 1892 med syfte att vara en sällskapsklubb för skärgårdsälskare. Utomstående säger - en förening för att arrangera "fylleslag". Medlemmar är både sommargäster och skärgårdsbor. Antalet är begränsat till 200 och när någon medlem "faller ifrån" väljs en ny in. Efter förslag och rekommendation från andra medlemmar.
Pelarorden har genom åren haft många kända medlemmar. Listan kan göras hur lång som helst men bland konstnärerna kan nämnas Albert Engström, Vilhelm Moberg och Anders Zorn.
Hur som helst. Nu var det Första helgen i Juli år 1931 och Evert Taube skulle väljas in som medlem. Han seglade den långa vägen från sitt "Sjösala" upp till "Calle Schewens Ö", dvs "Håtö Svansar". Nu har det sig så att varje ny medlem skulle efter förmåga bidra med något till Orden. Godsägare Carl von Schewen på Håtö Säteri skänkte till exempel just "Håtö Svansar" som klubbens tillhåll. Medan byggmästare Schmidt från Stockholm skänkte ett klubbhus att ställa på klubbholmarna. Och så vidare ...
Vad skulle så en fattig sjöman och trubadur som Evert Taube bidra med? Jo, han skrev en dikt. En dikt som han skrev under första nattens festande på ön. Läser man texten ordentligt så är det inte något mindre än ett poetiskt reportage över vad han upplevde den natten. Därför sträcker sig dikten från skymning till morgon. Den var också klar på morgonen efter en natts diktande.
Pelarordens ö - "Calle Schewens Ö", eller "Håtö Svansar" är förbjudet område för utomstående. Det finns en tillsynsman som kör bort varje besökare. Men Donkeyman har faktiskt varit där. Han har också fått en ordentlig sightseeingtur på ön (som egentligen är två öar) och har fått komma in och se det hemliga klubbhuset.
Men det var inte Donkeymans förtjänst. Det kan han helt och hållet tacka Norges gamle dragspelskung Gudbrand Paulsen för. Gudbrand som avled för ett par år sedan i en ålder av 80+ var Norges mest kände musiker i början på 1950-talet. Han hade hela 47 direktsända Radiokonserter i NRK. Vilket är ett mycket högt antal. Och hans instrument var dragspel. Även om Gudbrand egentligen var klassisk dragspelare så kunde (och älskade) han även populärmusik. Och när Gudbrand var 65 så tog Donkeyman med sig Gudbrand och dragspelet till Stockholmstrakten.
Vi for runt och såg på motiven för Evert Taubes diktning. Och vännen "Stickan" Eriksson på Gräddö körde oss runt i sin båt. Så gick vi till "Calle Schewens Ö". Men både "Stickan" och Donkeyman varskodde Gudbrand att vi blir bortkörda direkt men du får åtmindstone se platsen från sjön.
Mycket riktigt - vi lägger till och tillsynsman kommer i full fart. Då säger "Stickan" att vi har med oss en dragspelare som kommer ända från Tromsø för att se på "Calle Schewens Ö". Tillsynsman drar på munnen och säger: "Spela Calle Schewen - är du bättre än vanliga amatörspelare så får ni komma i land". Och Gudbrand hängde på sig spelet. En sak är säker - är man mästare på Frossini och liknande så är inte Evert Taube några stora problem. Och Gudbrand körde hårt. Och drog ett par "bonuslåtar" också.
Med resultat att tillsynsman blev helt tagen och sade: "Det var som f*****n, Det var det dj*****ste". Han tog av sig mössan och sade: "Välkommen i land. Det är en heder att få visa en sådan dragspelare allt som finns att se". Så visade han oss det hela. Inklusive Calle Schewens Äng med vålmat hö och allt annat. Bord och bänkar som står utanför som en liten festplats är samma som den gången för 80 år sedan.
Gudbrand och vi andra blev helt tagna. Det var ett STORT ögonblick i allas våra liv. Och Gudbrand fick se både Hövålmar och Martallar. Samt fick smaka på Kaffe med Kron.
När det gäller själva låten så kan man berätta att efter festen så tonsatte Evert Taube dikten och spelade in den. Men skivan blev inte någon storsäljare. Inte förrän den tidens schlagerkung Sven-Olof Sandberg fick tag i den och gjorde sin inspelning. Sedan dess är den en storschlager. Som är den riktiga Svenska Nationalsången. Därför att den Riktiga Svenska Nationaldagen är Midsommardagen och det går inte att fira Midsommar utan "Calle Schewens Vals".
LYSSNA:
Evert Taube http://www.youtube.com/watch?v=bmr-mhXs0p8
Sven-Olof Sandberg http://www.youtube.com/watch?v=xZvIQEXqr64
Sven Bertil Taube http://www.youtube.com/watch?v=E2zmi20q8cw
LÄNK:
Jag konstaterar att en av mina Favoritbloggare Sossepolitikern Erik Laakso också har skrivit om Midsommaren i kväll. Jag kan bara inte undanhålla er den tekten:http://eriklaakso.voltaire.se/?p=1635
Läs även andra bloggares åsikter om skärgård, midsommar, evert taube
lördag 11 juni 2011
Donkeyman Towers
Sommaren har inte bara drabbat NordSverige och Norrbotten. Det är f****n ta mig sommar även i Tromsø. Med nattemperaturer runt 20 grader. Stekande midnattsol och allt annat som hör till.
I går natt satt Donkeyman tillsammans med grannen Torstein och drack på takterassen. Från tre på eftermiddagen till bortåt tio på kvällen. Och det var fortfarande uteväder. Det var strängt taget uteväder hela natten. Vi löste världens problem och spelade Rock'n Rollmusik på hög volym. Torstein är före detta sjöman. Han har seglat motorman i Norska fartyg i över 30 år fram till dess att Norsk International Skipsregister infördes. Då behövdes inte hans tjänster längre så han fick dra sig fram som hantverkare de sista 10 åren fram till pensionen. Donkeyman har känt Torstein i minst 25 år och det är en glädje att ha honom som granne nu på gamla dagar. Att kunna snacka om BA, Skipperstraat, Kattendrecht, Kings Cross och de andra platserna med någon som förstår vad man snackar om.
Och dagen i dag började med frukost i solsteket ute på taket efterföljt av en aldrig så liten bytur för att läsa dagens text (=tidningar, dvs aviser) på ett av stamsjappen medan Donkeyman intog ett par Bayerøl av Macks produktion. Varvid Donkeyman kom på att han måste ju visa sina läsare några bilder från just "Donkeyman Towers".
Så här ser det alltså ut uppe vid "Donkeyman Towers" i centrala Tromsø.
Detta är "Donkeyman Towers" från Nord. Närmare bestämt från Droskstationen på Strandtorget. Den stora parabolantennen sitter på väggen hos Donkeyman. 61 trappsteg från Gatuplanet utan hiss. Det blåa huset är Blå Rock Café, så kommer en invandrarbutik, en rörläggarbutik och sedan kommer Bastard Bar. Utanför bild kommer ett sjapp som heter På Byen och bakom ryggen på fotografen ligger Jernbanestationen. Som också är ett sjapp.
Här ser vi "Donkeyman Towers" från Syd. Närmare bestämt från parkeringsplatsen utanför stadens största kolonialbutik "Matservice". Se på flaggstången. Takterassen bredvid och balkongen som vetter mot fotografen ingår i hans lägenhet.
Nu har vi gått upp för alla trapporna. Och tagit vägen ut på Donkeymans Södra balkong. Ser man därifrån rätt mot Öster så får vi följande utsikt. Det storstilade "Fløyfjellet" utgör bakgrund. Till vänster i bilden ser vi ett av stadens stora Köpecentra: "Nerstranda" och till höger ett kontorshus. Mellan dessa båda byggningar ser man Donkeymans sjöutsikt. Genom en gränd.
Vänder vi så blicken mot Söder och ser nedöver kan vi se parkeringsplatsen till Matservice. Där Donkeyman tog bilden som visar "Donkeyman Towers" från Söder. Rakt fram ser vi ena byggnaden i Macks Ølbryggeri. Samt dessutom ett kontorshus.
Nu kikar vi mot SydVäst. Då kan vi se över taket till Matservice. Den stora byggnaden med skorsten är huvudbyggnaden till Mackbryggerierna. I källaren till denna ligger också ett av Donkeymans stamsjapp - Ølhallen. Mellan det moderna affärshuset och de äldre husfasaderna närmast i bild går Storgata.
Så vänder vi blicken rätt mot Väst. Här är det vida vyer mot toppen på Tromsøya. Rätt ovanför TV-antennen ser man ett illblått hus. Det är Hotell Viking. Så ser man en glasfasad uppe på toppen. Det är Alfheim simhall och just bredvid den ser man ljusmasterna från Alfheim Stadion.
Vänder vi så blicken mot NordVäst ser vi detta. Den stora byggnaden i centrum av bilden är Grand Hotell.
Vänder vi så slutligen blicken helt mot Nord är detta utsikten. Till höger är det Nerstranda Shoppingcenter. Den blå taknocken tillhör "första sjappet" som är Blå Rock Café. Sedan ser vi Strandtorget med dess droskstation. Och lite längre bort ser man domkyrkan med sitt torn.
Tar vi en runda inne i lägenheten finner vi Donkeymans kontor.
Så här ser myskroken ut. Där Donkeyman sitter och läppjar på sin kvällsvirre och suger på en god cigar.
Här ser vi en del av Donkeymans bibliotek.
Och här slutligen har vi "kökskroken".
Donkeyman tackar för uppmärksamheten och önskar sina trogna läsare tillbaka till "Donkeyman Towers" och Tromsø
I går natt satt Donkeyman tillsammans med grannen Torstein och drack på takterassen. Från tre på eftermiddagen till bortåt tio på kvällen. Och det var fortfarande uteväder. Det var strängt taget uteväder hela natten. Vi löste världens problem och spelade Rock'n Rollmusik på hög volym. Torstein är före detta sjöman. Han har seglat motorman i Norska fartyg i över 30 år fram till dess att Norsk International Skipsregister infördes. Då behövdes inte hans tjänster längre så han fick dra sig fram som hantverkare de sista 10 åren fram till pensionen. Donkeyman har känt Torstein i minst 25 år och det är en glädje att ha honom som granne nu på gamla dagar. Att kunna snacka om BA, Skipperstraat, Kattendrecht, Kings Cross och de andra platserna med någon som förstår vad man snackar om.
Och dagen i dag började med frukost i solsteket ute på taket efterföljt av en aldrig så liten bytur för att läsa dagens text (=tidningar, dvs aviser) på ett av stamsjappen medan Donkeyman intog ett par Bayerøl av Macks produktion. Varvid Donkeyman kom på att han måste ju visa sina läsare några bilder från just "Donkeyman Towers".
Så här ser det alltså ut uppe vid "Donkeyman Towers" i centrala Tromsø.
Detta är "Donkeyman Towers" från Nord. Närmare bestämt från Droskstationen på Strandtorget. Den stora parabolantennen sitter på väggen hos Donkeyman. 61 trappsteg från Gatuplanet utan hiss. Det blåa huset är Blå Rock Café, så kommer en invandrarbutik, en rörläggarbutik och sedan kommer Bastard Bar. Utanför bild kommer ett sjapp som heter På Byen och bakom ryggen på fotografen ligger Jernbanestationen. Som också är ett sjapp.
Här ser vi "Donkeyman Towers" från Syd. Närmare bestämt från parkeringsplatsen utanför stadens största kolonialbutik "Matservice". Se på flaggstången. Takterassen bredvid och balkongen som vetter mot fotografen ingår i hans lägenhet.
Nu har vi gått upp för alla trapporna. Och tagit vägen ut på Donkeymans Södra balkong. Ser man därifrån rätt mot Öster så får vi följande utsikt. Det storstilade "Fløyfjellet" utgör bakgrund. Till vänster i bilden ser vi ett av stadens stora Köpecentra: "Nerstranda" och till höger ett kontorshus. Mellan dessa båda byggningar ser man Donkeymans sjöutsikt. Genom en gränd.
Vänder vi så blicken mot Söder och ser nedöver kan vi se parkeringsplatsen till Matservice. Där Donkeyman tog bilden som visar "Donkeyman Towers" från Söder. Rakt fram ser vi ena byggnaden i Macks Ølbryggeri. Samt dessutom ett kontorshus.
Nu kikar vi mot SydVäst. Då kan vi se över taket till Matservice. Den stora byggnaden med skorsten är huvudbyggnaden till Mackbryggerierna. I källaren till denna ligger också ett av Donkeymans stamsjapp - Ølhallen. Mellan det moderna affärshuset och de äldre husfasaderna närmast i bild går Storgata.
Så vänder vi blicken rätt mot Väst. Här är det vida vyer mot toppen på Tromsøya. Rätt ovanför TV-antennen ser man ett illblått hus. Det är Hotell Viking. Så ser man en glasfasad uppe på toppen. Det är Alfheim simhall och just bredvid den ser man ljusmasterna från Alfheim Stadion.
Vänder vi så blicken mot NordVäst ser vi detta. Den stora byggnaden i centrum av bilden är Grand Hotell.
Vänder vi så slutligen blicken helt mot Nord är detta utsikten. Till höger är det Nerstranda Shoppingcenter. Den blå taknocken tillhör "första sjappet" som är Blå Rock Café. Sedan ser vi Strandtorget med dess droskstation. Och lite längre bort ser man domkyrkan med sitt torn.
Tar vi en runda inne i lägenheten finner vi Donkeymans kontor.
Så här ser myskroken ut. Där Donkeyman sitter och läppjar på sin kvällsvirre och suger på en god cigar.
Här ser vi en del av Donkeymans bibliotek.
Och här slutligen har vi "kökskroken".
Donkeyman tackar för uppmärksamheten och önskar sina trogna läsare tillbaka till "Donkeyman Towers" och Tromsø
söndag 5 juni 2011
Nationaldag
Donkeyman som ju bor i Norge deltar varje år i 17:e Mai-firandet. Den Norska Nationaldagen är ju allmänt omtalad och många Svenskar imponeras av firandet. I synnerhet av det så kallade "Barnetoget". Och Norrmän brukar alltid komma med kommentarer av typen: "Dokker Svensker kan ikke fire Nasjonaldag". Medan de gör sig breda över sitt eget firande.
Och visst är det trevligt att delta i det Norska Nationaldagsfirandet. Ett firande som är totalt befriat från militärparader och höga politruker som försöker sola sig i glansen. Det är helt och hållet "Barnens Dag". Man firar Nationens Födelsedag. Det vill säga den 17.e Mai år 1814 när det Norska Stortinget samlats i Eidsvoll och antog den Norska konstitutionen.
I Sverige har vi ju i många år firat den så kallade "Svenska Flaggans Dag". En dag som har inriktats på Kungahus, Militärmusik, Svenska Flaggor och allmän Nationell uppbyggnad. Ett firande som inte har slagit an över huvud taget. Så har man gjort helgdag av dagen men det har inte förändrat faktum. I verkligheten är det en Nationalistisk Manifestation av en sort som i vart fall Donkeyman inte tycker om. En dag som domineras av Högern. En dag som säkerligen SverigeDemokraterna med tiden kommer att "Hi-Jacka".
Man anser att Nationaldagen är till minne av Gustav Vasas intåg i Stockholm en gång för ungefär 500 år sedan. På pluskontot kan man föra att Sverige åter blev en fri nation efter att ha behärskats av Danskarna en kortare period. Till skillnad från Norge som kom att vara en Dansk koloni ända fram till år 1814. Då det blev en självständig nation i union med Sverige.
På minuskontot kan man minnas att Gustav Vasas maktövertagande också innebar att det Svenska Folket förlorade sin rätt att själv välja och utse sin Kung. Det var under hans regeringsperiod som Kyrkan och Bönderna förlorade sin makt till Kung och Adel. Så fanen vete om det är så mycket att fira.
Donkeyman anser att man totalt har skjutit sig i foten. Visst behöver vi en Nationaldag men det finns inte något som helst folkligt underlag i Sverige för att kopiera de Nationalistiska utsvävningarna som man hänger sig åt i länder som USA, Frankrike och Norge. Vi skulle ha tagit vara på vår egen tradition och förfinat den. När inte ens Kyrkan och Prästerna lyckades stjäla Midsommarfirandet visar det hur starkt detta står i folksjälen.
Donkeyman anser att vi skulle ha dragit in Annandag Pingst och ersatt den med en rörlig helg där Midsommardagen är dagen för sommarsolståndet. Och Midsommarafton dagen innan. Det hade varit en populär reform. Och visst är det Midsommardagen som är Svenska Folkets Nationaldag. Medan den lilla Nationalistiska Högern firar den 6.Juni. Men även de hade utan vidare acceperat Midsommardagen.
För övrigt firar Finland "Finska Flaggans Dag" just på Midsommardagen.
Donkeyman har en vision som han publicerade förra Midsommaren men som tål att tänkas igenom en gång till:
Tänk att se Kung Carl Gustaf, Silvia, Vickan, Daniel och gänget sitta i solsteket på Logårdsterassen med blomsterkransar i håret omgivna av traditionella folkmusiker. De sitter fritidsklädda vid ett bord med Sill, Färskpotatis, alla Tillbehör samt givetvis Öl och Nubbe. I direktsändning i TV.
Så zoomar kamerorna in Kungen som reser sig och håller sitt Nationaldagstal till Svenska Folket. Sedan lyfter han Nubbeglaset, tittar in i kameran och säger:
"Jag och min Familj önskar hela Svenska Folket och alla gäster i detta land en god Midsommar. Skåååååååål." Och så sänker hela kungafamiljen "Helan" samtidigt som Svenska Folket ropar tillbaka från varje trädgård, varje balkong, varje krog: "Schkååååååååål".
Så säger Kungen:
"Inte skall ett helt folk gå haltande genom livet. Vi måste ha en i andra benet också. Men vi får inte heller vara traditionslösa." Så ser han på Daniel och säger "Du får vara försångare. Vi kör Halvan".
Varvid Daniel stämmer upp:
-"När Helan man tagit och Halvan skall dricka,
Det är som att kyssa en nymornad flicka. (Sneglar på Vickan)
Ju mer man har tagit - desto mer vill man haaaaaa,
En ensammer djävel gör alls ingen glaaaaa."
-"Skåååål", ropar Daniel
-"Skåååål", ropar hela Kungahuset
-"Skåååål", ropar hela Svenska Folket.
Och några renlevnadsmänniskor längst ut på Vänsterkanten och i KD förfasar sig medan Svenska Folket snackar om vilket flott Kungahus vi har medan man häller upp "Tersen".
Det ni. Då hade vi ett Kungahus och en Nationaldag med och för folket. En dag som till och med den Nationalistiska Högern skulle älska.
Läs även andra bloggares åsikter om nationaldag, kungen, sommar, midsommar
Och visst är det trevligt att delta i det Norska Nationaldagsfirandet. Ett firande som är totalt befriat från militärparader och höga politruker som försöker sola sig i glansen. Det är helt och hållet "Barnens Dag". Man firar Nationens Födelsedag. Det vill säga den 17.e Mai år 1814 när det Norska Stortinget samlats i Eidsvoll och antog den Norska konstitutionen.
I Sverige har vi ju i många år firat den så kallade "Svenska Flaggans Dag". En dag som har inriktats på Kungahus, Militärmusik, Svenska Flaggor och allmän Nationell uppbyggnad. Ett firande som inte har slagit an över huvud taget. Så har man gjort helgdag av dagen men det har inte förändrat faktum. I verkligheten är det en Nationalistisk Manifestation av en sort som i vart fall Donkeyman inte tycker om. En dag som domineras av Högern. En dag som säkerligen SverigeDemokraterna med tiden kommer att "Hi-Jacka".
Man anser att Nationaldagen är till minne av Gustav Vasas intåg i Stockholm en gång för ungefär 500 år sedan. På pluskontot kan man föra att Sverige åter blev en fri nation efter att ha behärskats av Danskarna en kortare period. Till skillnad från Norge som kom att vara en Dansk koloni ända fram till år 1814. Då det blev en självständig nation i union med Sverige.
På minuskontot kan man minnas att Gustav Vasas maktövertagande också innebar att det Svenska Folket förlorade sin rätt att själv välja och utse sin Kung. Det var under hans regeringsperiod som Kyrkan och Bönderna förlorade sin makt till Kung och Adel. Så fanen vete om det är så mycket att fira.
Donkeyman anser att man totalt har skjutit sig i foten. Visst behöver vi en Nationaldag men det finns inte något som helst folkligt underlag i Sverige för att kopiera de Nationalistiska utsvävningarna som man hänger sig åt i länder som USA, Frankrike och Norge. Vi skulle ha tagit vara på vår egen tradition och förfinat den. När inte ens Kyrkan och Prästerna lyckades stjäla Midsommarfirandet visar det hur starkt detta står i folksjälen.
Donkeyman anser att vi skulle ha dragit in Annandag Pingst och ersatt den med en rörlig helg där Midsommardagen är dagen för sommarsolståndet. Och Midsommarafton dagen innan. Det hade varit en populär reform. Och visst är det Midsommardagen som är Svenska Folkets Nationaldag. Medan den lilla Nationalistiska Högern firar den 6.Juni. Men även de hade utan vidare acceperat Midsommardagen.
För övrigt firar Finland "Finska Flaggans Dag" just på Midsommardagen.
Donkeyman har en vision som han publicerade förra Midsommaren men som tål att tänkas igenom en gång till:
Tänk att se Kung Carl Gustaf, Silvia, Vickan, Daniel och gänget sitta i solsteket på Logårdsterassen med blomsterkransar i håret omgivna av traditionella folkmusiker. De sitter fritidsklädda vid ett bord med Sill, Färskpotatis, alla Tillbehör samt givetvis Öl och Nubbe. I direktsändning i TV.
Så zoomar kamerorna in Kungen som reser sig och håller sitt Nationaldagstal till Svenska Folket. Sedan lyfter han Nubbeglaset, tittar in i kameran och säger:
"Jag och min Familj önskar hela Svenska Folket och alla gäster i detta land en god Midsommar. Skåååååååål." Och så sänker hela kungafamiljen "Helan" samtidigt som Svenska Folket ropar tillbaka från varje trädgård, varje balkong, varje krog: "Schkååååååååål".
Så säger Kungen:
"Inte skall ett helt folk gå haltande genom livet. Vi måste ha en i andra benet också. Men vi får inte heller vara traditionslösa." Så ser han på Daniel och säger "Du får vara försångare. Vi kör Halvan".
Varvid Daniel stämmer upp:
-"När Helan man tagit och Halvan skall dricka,
Det är som att kyssa en nymornad flicka. (Sneglar på Vickan)
Ju mer man har tagit - desto mer vill man haaaaaa,
En ensammer djävel gör alls ingen glaaaaa."
-"Skåååål", ropar Daniel
-"Skåååål", ropar hela Kungahuset
-"Skåååål", ropar hela Svenska Folket.
Och några renlevnadsmänniskor längst ut på Vänsterkanten och i KD förfasar sig medan Svenska Folket snackar om vilket flott Kungahus vi har medan man häller upp "Tersen".
Det ni. Då hade vi ett Kungahus och en Nationaldag med och för folket. En dag som till och med den Nationalistiska Högern skulle älska.
Läs även andra bloggares åsikter om nationaldag, kungen, sommar, midsommar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
