Donkeyman har plötsligt upptäckt en historisk ironi. När Hamas skjuter raketer mot det närliggande sydliga Israel inklusive staden Ashkelon skjuter man egentligen mot det land som borde tillhöra de egna invånarna. Och när Israel bombar invånarna i Gaza så bombar man egentligen det som borde vara deras egen befolkning.
Är det någon som har funderat kring varför det bor 1 1/2 million människor i en liten stripa kargt land utmed Medelhavets strand. Så här ligger det till:
Den ursprungliga befolkningen i det land som Hamas beskjuter med raketer bor numera i Gaza. De Araber som bodde i Ashkelon och landet runt omkring blev nämligen fördrivna från sina hem när staten Israel etablerades år 1948. De hamnade så på denna lilla strandremsa i Gaza. De och deras efterlevande utgör ungefär 80% av Gazas befolkning. De som ursprungligen härstammar från staden Gaza och området runt denna är en försvinnande liten minoritet av de 1 1/2 miljonerna.
Läs denna artikel av Robert Fisk i Independent
Donkeyman har tidigare recenserat en mycket viktig tegelstensbok skriven av just Robert Fisk som tillbringat hela sitt vuxna liv som korrespondent i Mellanöstern. Den rekommenderas varmt. Robert Fisk "The Great War for Civilisation"
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, gaza
onsdag 31 december 2008
tisdag 30 december 2008
Mer Palestina
Donkeyman känner att han måste skriva ytterligare några rader om Palestina innan han går och lägger sig. Det är några konkreta ting som måste fästas på papper:
Det är demonstrationer världen runt. Regeringar, organisationer och "vanligt folk" världen runt protesterar. FN protesterar. Men det är meningslöst. Israel sk****r i vad världen anser. Man anser att omvärlden inte förstår dem. Precis som Sydafrika under Apartheid.
Den enda som kan påverka Israel i någon riktning är USA. Och de stöttar Israel fullt ut. Och merparten av pengar, vapen och annan support kommer just från USA.
När Obama tar över som president med Hillary som utrikesminister blir USA:s stöd till Israel ännu starkare. Obama har för länge sedan gjort det kristallklart vad han anser.
Samtidigt har den internationella opinionen i stort mer och mer vänt sig mot Israel. Och det är en utveckling som accellererar snabbt.
Västvärlden krävde demokratiska val i Palestina. Det blev också val. Val som godkändes som demokratiskt genomförda av en mindre armé av internationella observatörer. Dess värre var det fel parti som vann. Därför måste Väst straffa Palestinierna. Något som knappast ökar förståelsen för demokratins välsignelser runt om i Arabvärlden.
Det officiella målet för Israel är att eliminera Hamas som en maktfaktor i Gaza. Något man inte har en chans att lyckas med. Lika lite som man kunde eliminera Hizbollah i Libanon.
Historien visar att terrorbombning inte ändrar befolkningens åsikter. Något som till exempel
Tyskarna upptäckte under Blitzen och USA konstaterade under VietNamkriget. Tvärtom ökar sympatin för den sittande regimen.
Det icke-officiella målet är att vinna valet i februari. För att göra detta måste man visa muskler. Men man vinner inte heller något val på att köra fast i en misslyckad invasion. Att bomba Gaza och hota med invasion är antagligen "lagom".
En stor del av väljarna i Israel har som långsiktigt mål att bli av med Gaza till Egypten och att rensa Västbanken och Jerusalem från Araber för att skapa en etniskt ren Judisk stat i det gamla Kanaans land. Detta har Gud lovat det Judiska folket en gång för många tusen år sedan. Detta långsiktiga mål har sionisterna arbetat för i hundra år och kan mycket väl hålla på i hundra år till. Varje ny bosättning, varje Palestinier som flyttar är ett litet steg på vägen mot det stora målet.
Samtidigt som retoriken går i tre steg. Först hävdar man att Israel har en självklar rätt att "försvara" sig. Så hävdar man att det bara är frågan om militära mål men de skumma araberna har lagt dessa mitt bland alla civilister så några civilister måste stryka med. Slutligen hävdar man att alla som kritiserar detta är antisemiter och därmed också nazister.
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, gaza
Det är demonstrationer världen runt. Regeringar, organisationer och "vanligt folk" världen runt protesterar. FN protesterar. Men det är meningslöst. Israel sk****r i vad världen anser. Man anser att omvärlden inte förstår dem. Precis som Sydafrika under Apartheid.
Den enda som kan påverka Israel i någon riktning är USA. Och de stöttar Israel fullt ut. Och merparten av pengar, vapen och annan support kommer just från USA.
När Obama tar över som president med Hillary som utrikesminister blir USA:s stöd till Israel ännu starkare. Obama har för länge sedan gjort det kristallklart vad han anser.
Samtidigt har den internationella opinionen i stort mer och mer vänt sig mot Israel. Och det är en utveckling som accellererar snabbt.
Västvärlden krävde demokratiska val i Palestina. Det blev också val. Val som godkändes som demokratiskt genomförda av en mindre armé av internationella observatörer. Dess värre var det fel parti som vann. Därför måste Väst straffa Palestinierna. Något som knappast ökar förståelsen för demokratins välsignelser runt om i Arabvärlden.
Det officiella målet för Israel är att eliminera Hamas som en maktfaktor i Gaza. Något man inte har en chans att lyckas med. Lika lite som man kunde eliminera Hizbollah i Libanon.
Historien visar att terrorbombning inte ändrar befolkningens åsikter. Något som till exempel
Tyskarna upptäckte under Blitzen och USA konstaterade under VietNamkriget. Tvärtom ökar sympatin för den sittande regimen.
Det icke-officiella målet är att vinna valet i februari. För att göra detta måste man visa muskler. Men man vinner inte heller något val på att köra fast i en misslyckad invasion. Att bomba Gaza och hota med invasion är antagligen "lagom".
En stor del av väljarna i Israel har som långsiktigt mål att bli av med Gaza till Egypten och att rensa Västbanken och Jerusalem från Araber för att skapa en etniskt ren Judisk stat i det gamla Kanaans land. Detta har Gud lovat det Judiska folket en gång för många tusen år sedan. Detta långsiktiga mål har sionisterna arbetat för i hundra år och kan mycket väl hålla på i hundra år till. Varje ny bosättning, varje Palestinier som flyttar är ett litet steg på vägen mot det stora målet.
Samtidigt som retoriken går i tre steg. Först hävdar man att Israel har en självklar rätt att "försvara" sig. Så hävdar man att det bara är frågan om militära mål men de skumma araberna har lagt dessa mitt bland alla civilister så några civilister måste stryka med. Slutligen hävdar man att alla som kritiserar detta är antisemiter och därmed också nazister.
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, gaza
måndag 29 december 2008
Den olösliga konflikten
Donkeyman har redan skrivit en radda med artiklar om konflikten i Palestina. Och julens händeler gör det aktuellt med en till. Låt oss börja med att återvända till konfliktens rötter.
Går man tillbaka till Bibeln kan man läsa att både Abraham och Moses ledde det Judiska folket till ett område som redan var befolkat. I Bibeln talar Gud till Moses och säger ungefär så här: "När ni har passerat över Jordan och in i Kanaans land skall ni driva ut dem som redan bor i landet. Ni skall förstöra alla deras bilder, alla minnen av dem och alla deras byggnader. Så skall ni göra er av med invånarna och bo där. Därför att jag har gett er detta land till att vara ert eget." Gud påpekade också nödvändigheten av att inte lämna några av de ursprungliga invånarna kvar därför att de i så fall bara skulle skapa problem längre fram.
Huruvida Guds order till Moses att genomföra en etnisk rensning av Kanaans land gäller än i dag är väl en fråga för teologer. Men uppenbarligen är det många Israeler som har den uppfattningen.
Så fram till efterkrigstiden. Lord Moyne var en av Winston Churchills nära vänner. Han var också guvernör för det Brittiska protektoratet i Palestina. Han sade följande: "The Arabs who have lived and buried their dead for fifty generations in Palestine will not willingly surrender their land and self-government to the Jews." Han blev för övrigt likviderad av sionisterna.
Världen hade dåligt samvete efter att Holocost hade avslöjats i sin fulla vidd. Sionisterna hade målmedvetet byggt upp sin styrka i Palestina något som skapat ett tillstånd av krig mellan Judar och Araber. England ville bli av med hela problemet och lämnade över det till FN. Som i slutänden föreslog en delning av landet. Men alla talade då om en stat för både Judar och Araber. Mitt i detta kaos förklarade sig Israel självständigt och gick till fullskaligt krig mot Araberna. FN försökte medla och sände Folke Bernadotte som sin mäklare. Han blev också likviderad av sionisterna. Detta därför att sionisterna inte ville ha fred då. Kriget gick bra och de ville få ut mest möjligt av det.
Resultatet av kriget blev att Israel erövrade ungefär 40% av det land som FN ursprungligen hade menat skulle tillfalla Araberna. Samtidigt så hade man genomfört en etnisk rensning i stor skala och drivit bort mer än 1 miljon Araber, som nu utgör det Palestinska flyktingproblemet. Israel blev erkänt som egen stat och blev medlem i FN. Ingen krävde att de skulle lämna tillbaka det land de erövrat. Däremot krävde man att flyktingarna skulle få återvända. Den gången var det inte någon som talade om en etniskt Judisk stat.
År 1948 ägde Palestinier 93% av jorden i området som nu är Israel. 6% ägdes av Judar. År 2005 äger Palestiner 5% och den Israeliska staten 95%.
Vid nästa korsväg, kriget 1967, tog Israel kontrollen över Västbanken, Jerusalem och Gaza från Jordanien och Egypten samt Golanhöjderna från Syrien. Egypten och Jordanien har senare avstått formellt från alla krav på "sina" områden för att möjliggöra etablerandet av en Palestinsk stat. Något som de Israeliska bosättarna har "tackat för" genom att stjäla en stor del av Västbanken och Jerusalem.
Numera har den Palestinska delen av Västbanken i praktiken delats i fyra områden. I verkligheten består den tilltänkta Palestinska staten alltså av sex från varandra skilda "Bantustans". Områden som i det närmaste är isolerade från varandra. En stor del av de tidigare Palestinska områdena har nu övergått till bosättningar som sakta men säkert pressar ut Palestinierna från det som skulle vara deras land.
Det har varit många fredsinitiativ genom åren. Som alla har fallit på de stora motsättningarna internt inom den Judiska och den Palestinska sidan. Inom Israel finns en mångfald med olika "movements" som alla har olika åsikter om det hela. Men det är påfallande många som anser att Palestina redan år 1948 delades mellan en Judisk och en Palestinsk del. Där den Palestinska delen utgör staten Jordanien. Dessa önskar också att alla Araber skall bort från den Judiska delen, dvs Västbanken, Jerusalem och Gaza. Dessa är så många och har så stort stöd i Knesset att det inte går att genomföra någon som helst permanent fred utan deras medverkan. Merparten av bosättarrörelsen stöder också den här idén. Och de har i dag utvecklats till en "stat i staten" som inte längre kan kontrolleras av Israels krigsmakt eller poliskår.
På den Arabiska sidan stiger stödet för Hamas med varje bomb som landar i Gaza. Och med varje Palestinier som drabbas av bosättarnas vrede på Västbanken. Medan president Abbas mer och mer ses som en marionett för Israel och USA.
Skall det bli någon form av fred måste man finna en kompromiss som kan godkännas av både "den hårda delen" av sionisterna och av Hamas. Något som verkar mer och mer omöjligt.
Nu regnar bomberna åter i Gaza som hämnd för att Hamas inte stoppar de raketer som skjuts in i Södra Israel. Nära 300 människor uppges ha blivit dödade i den senaste dagens bomregn. Samtidigt kan det vara av intresse att studera statistiken för 2006. Det året dräpte Palestinier 17 Israeliska civila och 6 soldater. Medan Israeliska soldater dräpte 660 Palestinier, varav 141 barn. Detta enligt Israeliska siffror. Donkeyman får associationer till den Tyska ockupationen i Norge när Tyskarna uttalade att de skulle skjuta 15 Norrmän för varje Tysk som motståndsrörelsen dräpte. Man börjar nu komma upp på de proportionerna även i Mellanöstern.
Det enda fredsavtal som är tänkbart skulle innehålla ungefär följande:
- Israel återgår till 1967 års gränser
- Jerusalem delas
- Flyktingarna får inte återvända till staten Israel
Detta är innehållet i en mängd med fredsinitiativ som har kommit genom åren. Men utvecklingen har nog gått ifrån den möjligheten. Den "hårda" delen på den Israeliska sidan kommer aldrig att acceptera en sådan överenskommelse. Den Israeliska staten klarar knappast av att evakuera bosättningarna även om de skulle försöka. Vilket den inte kommer att göra. Det är också osäkert om en regering klarar att få majoritet för en sådan lösning.
På den Palestinska sidan kanske möjlighten till accept är något större. Men tiden rinner fort ut även där. Dessutom kan inte något fredsavtal genomföras i praktiken utan att Hamas har accepterat det. Det är dags för presidentval och det är nog troligt att Hamas skulle vinna ett sådant. Alltså blir det inte något val men samtidigt faller president Abbas auktoritet samman.
Vare sig den Israeliska eller den Palestinska statsledningen har alltså möjligheter att genomdriva något som helst fredsavtal över huvudet på sina militanta grupper. Trots detta så är det vad FN, EU, USA med flera försöker genomföra.
Sedan kan man spekulera kring vad som egentligen den Israeliska ledningen önskar att uppnå med dagens bombardemang och truppsammandragningar. Man säger officiellt att man skall ändra förutsättningarna genom att störta Hamas. Men för bara ett par år sedan brände man fingrarna ordentligt på Hizbollah i Libanon. Visserligen är Gaza mindre men en invasion kommer antagligen att bli rena blodbadet. Man kommer att använda hårda metoder som innebär stora förlustsiffror bland oskyldiga civila. Men Hamas kommer inte heller att sitta i ro och låta sig utrotas. Det kommer antagligen att bli en ganska tät trafik med "body bags" tillbaka till Israel också. Donkeyman tvivlar starkt på att Israel kan uppnå sina krigsmål vid en fullskalig invasjon. Något som antagligen många Israeler också tvivlar på.
På ett eller annat sätt passar det här in i en långsiktig strategi som strävar till att lämpa över Gaza till Egypten samt att rensa Västbanken och Jerusalem etniskt. Det vill säga driva bort Palestinierna. Vilket då skulle ge Israelerna deras Judiska stat igen. Visserligen inte riktigt hela det område som Moses fick av Gud - men nästan.
Donkeyman avslutar dagens artikel med ett citat från Winston Churchill:
"If our dreams for Zionism should be dissolved in the smoke of revolvers of assassins and if our efforts for the future should provoke a new wawe of banditry worthy of the Nazi Germans, persons like myself will have to reconsider the position that we have maintained so firmly for such a long time".
Det förefaller som om detta också skulle gälla för världsopinionen i stort.
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Gaza
Går man tillbaka till Bibeln kan man läsa att både Abraham och Moses ledde det Judiska folket till ett område som redan var befolkat. I Bibeln talar Gud till Moses och säger ungefär så här: "När ni har passerat över Jordan och in i Kanaans land skall ni driva ut dem som redan bor i landet. Ni skall förstöra alla deras bilder, alla minnen av dem och alla deras byggnader. Så skall ni göra er av med invånarna och bo där. Därför att jag har gett er detta land till att vara ert eget." Gud påpekade också nödvändigheten av att inte lämna några av de ursprungliga invånarna kvar därför att de i så fall bara skulle skapa problem längre fram.
Huruvida Guds order till Moses att genomföra en etnisk rensning av Kanaans land gäller än i dag är väl en fråga för teologer. Men uppenbarligen är det många Israeler som har den uppfattningen.
Så fram till efterkrigstiden. Lord Moyne var en av Winston Churchills nära vänner. Han var också guvernör för det Brittiska protektoratet i Palestina. Han sade följande: "The Arabs who have lived and buried their dead for fifty generations in Palestine will not willingly surrender their land and self-government to the Jews." Han blev för övrigt likviderad av sionisterna.
Världen hade dåligt samvete efter att Holocost hade avslöjats i sin fulla vidd. Sionisterna hade målmedvetet byggt upp sin styrka i Palestina något som skapat ett tillstånd av krig mellan Judar och Araber. England ville bli av med hela problemet och lämnade över det till FN. Som i slutänden föreslog en delning av landet. Men alla talade då om en stat för både Judar och Araber. Mitt i detta kaos förklarade sig Israel självständigt och gick till fullskaligt krig mot Araberna. FN försökte medla och sände Folke Bernadotte som sin mäklare. Han blev också likviderad av sionisterna. Detta därför att sionisterna inte ville ha fred då. Kriget gick bra och de ville få ut mest möjligt av det.
Resultatet av kriget blev att Israel erövrade ungefär 40% av det land som FN ursprungligen hade menat skulle tillfalla Araberna. Samtidigt så hade man genomfört en etnisk rensning i stor skala och drivit bort mer än 1 miljon Araber, som nu utgör det Palestinska flyktingproblemet. Israel blev erkänt som egen stat och blev medlem i FN. Ingen krävde att de skulle lämna tillbaka det land de erövrat. Däremot krävde man att flyktingarna skulle få återvända. Den gången var det inte någon som talade om en etniskt Judisk stat.
År 1948 ägde Palestinier 93% av jorden i området som nu är Israel. 6% ägdes av Judar. År 2005 äger Palestiner 5% och den Israeliska staten 95%.
Vid nästa korsväg, kriget 1967, tog Israel kontrollen över Västbanken, Jerusalem och Gaza från Jordanien och Egypten samt Golanhöjderna från Syrien. Egypten och Jordanien har senare avstått formellt från alla krav på "sina" områden för att möjliggöra etablerandet av en Palestinsk stat. Något som de Israeliska bosättarna har "tackat för" genom att stjäla en stor del av Västbanken och Jerusalem.
Numera har den Palestinska delen av Västbanken i praktiken delats i fyra områden. I verkligheten består den tilltänkta Palestinska staten alltså av sex från varandra skilda "Bantustans". Områden som i det närmaste är isolerade från varandra. En stor del av de tidigare Palestinska områdena har nu övergått till bosättningar som sakta men säkert pressar ut Palestinierna från det som skulle vara deras land.
Det har varit många fredsinitiativ genom åren. Som alla har fallit på de stora motsättningarna internt inom den Judiska och den Palestinska sidan. Inom Israel finns en mångfald med olika "movements" som alla har olika åsikter om det hela. Men det är påfallande många som anser att Palestina redan år 1948 delades mellan en Judisk och en Palestinsk del. Där den Palestinska delen utgör staten Jordanien. Dessa önskar också att alla Araber skall bort från den Judiska delen, dvs Västbanken, Jerusalem och Gaza. Dessa är så många och har så stort stöd i Knesset att det inte går att genomföra någon som helst permanent fred utan deras medverkan. Merparten av bosättarrörelsen stöder också den här idén. Och de har i dag utvecklats till en "stat i staten" som inte längre kan kontrolleras av Israels krigsmakt eller poliskår.
På den Arabiska sidan stiger stödet för Hamas med varje bomb som landar i Gaza. Och med varje Palestinier som drabbas av bosättarnas vrede på Västbanken. Medan president Abbas mer och mer ses som en marionett för Israel och USA.
Skall det bli någon form av fred måste man finna en kompromiss som kan godkännas av både "den hårda delen" av sionisterna och av Hamas. Något som verkar mer och mer omöjligt.
Nu regnar bomberna åter i Gaza som hämnd för att Hamas inte stoppar de raketer som skjuts in i Södra Israel. Nära 300 människor uppges ha blivit dödade i den senaste dagens bomregn. Samtidigt kan det vara av intresse att studera statistiken för 2006. Det året dräpte Palestinier 17 Israeliska civila och 6 soldater. Medan Israeliska soldater dräpte 660 Palestinier, varav 141 barn. Detta enligt Israeliska siffror. Donkeyman får associationer till den Tyska ockupationen i Norge när Tyskarna uttalade att de skulle skjuta 15 Norrmän för varje Tysk som motståndsrörelsen dräpte. Man börjar nu komma upp på de proportionerna även i Mellanöstern.
Det enda fredsavtal som är tänkbart skulle innehålla ungefär följande:
- Israel återgår till 1967 års gränser
- Jerusalem delas
- Flyktingarna får inte återvända till staten Israel
Detta är innehållet i en mängd med fredsinitiativ som har kommit genom åren. Men utvecklingen har nog gått ifrån den möjligheten. Den "hårda" delen på den Israeliska sidan kommer aldrig att acceptera en sådan överenskommelse. Den Israeliska staten klarar knappast av att evakuera bosättningarna även om de skulle försöka. Vilket den inte kommer att göra. Det är också osäkert om en regering klarar att få majoritet för en sådan lösning.
På den Palestinska sidan kanske möjlighten till accept är något större. Men tiden rinner fort ut även där. Dessutom kan inte något fredsavtal genomföras i praktiken utan att Hamas har accepterat det. Det är dags för presidentval och det är nog troligt att Hamas skulle vinna ett sådant. Alltså blir det inte något val men samtidigt faller president Abbas auktoritet samman.
Vare sig den Israeliska eller den Palestinska statsledningen har alltså möjligheter att genomdriva något som helst fredsavtal över huvudet på sina militanta grupper. Trots detta så är det vad FN, EU, USA med flera försöker genomföra.
Sedan kan man spekulera kring vad som egentligen den Israeliska ledningen önskar att uppnå med dagens bombardemang och truppsammandragningar. Man säger officiellt att man skall ändra förutsättningarna genom att störta Hamas. Men för bara ett par år sedan brände man fingrarna ordentligt på Hizbollah i Libanon. Visserligen är Gaza mindre men en invasion kommer antagligen att bli rena blodbadet. Man kommer att använda hårda metoder som innebär stora förlustsiffror bland oskyldiga civila. Men Hamas kommer inte heller att sitta i ro och låta sig utrotas. Det kommer antagligen att bli en ganska tät trafik med "body bags" tillbaka till Israel också. Donkeyman tvivlar starkt på att Israel kan uppnå sina krigsmål vid en fullskalig invasjon. Något som antagligen många Israeler också tvivlar på.
På ett eller annat sätt passar det här in i en långsiktig strategi som strävar till att lämpa över Gaza till Egypten samt att rensa Västbanken och Jerusalem etniskt. Det vill säga driva bort Palestinierna. Vilket då skulle ge Israelerna deras Judiska stat igen. Visserligen inte riktigt hela det område som Moses fick av Gud - men nästan.
Donkeyman avslutar dagens artikel med ett citat från Winston Churchill:
"If our dreams for Zionism should be dissolved in the smoke of revolvers of assassins and if our efforts for the future should provoke a new wawe of banditry worthy of the Nazi Germans, persons like myself will have to reconsider the position that we have maintained so firmly for such a long time".
Det förefaller som om detta också skulle gälla för världsopinionen i stort.
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Gaza
onsdag 24 december 2008
Midvinterblot
Donkeyman har redan tidigare förklarat att han inte firar kristen jul. Förra årets julartikel Midvinterblot förklarar inställningen till sådana ting. Vilket inte behöver upprepas.
Midvintern inträffade i söndags klockan 13.04. Då började jordaxeln att svänga tillbaka så att områdena i norr kommer närmare solen igen. Vilket innebär att där och då började en ny cykel i naturen. I realiteten innebar det att ett nytt år började. Och hade det inte varit för prästerna så hade vi antagligen firat nyårsafton den dagen. Vilket varit betydligt mer logiskt än den 31. December.
Detta året innebär däremot just midvintern en våldsam förändring av hela Donkeymans liv. Vi kan snacka om en revolution. Eller i vart fall om en nyårsafton.
Donkeyman har plågats av att för fem år sedan förlorade Donkeyman sin kvinna Borgny tack vare att det Norska "helsevesenet" misslyckats med att ta vara på henne. Donkeyman går så långt som att påstå att hon dog genom "negligence" utövad av hennes läkare. Något som har gjort honom gammal och bitter. Och Donkeyman vet att om han som rederiman hade hanterat driftsproblem på ett fartyg på samma sätt som hälsovården hanterade hans kvinna så hade Donkeyman åkt in i spjället. Medan det inte är någon som är ansvarig för något som helst inom den Norska sjukvården.
Verkligheten är att hennes "fastlege" bör passa sig för att möta en full och deppad Donkeyman i en mörk bakgata. Han kan komma i fara för att bli bankad både gul och blå. Vilket skulle föra Donkeyman in på ett uppehåll på centralfängelset. Men innerst inne skulle nog "yours truly" må ganska bra i själen om han slog läkaren i fråga sönder och samman även om det ledde till ett uppehåll bakom galler. Det är bara feghet och gammal Lutheransk uppfostran som har avhållit honom från något sådant. Även om det har kliat i fingrarna vid flera tillfällen när han har sett "svinet" ute på byen.
Senaste åren har han livnärt sig genom att köra droska och genom konsultuppdrag inom hans egentliga näringsfång - shipping. Men det har varit ett destruktivt och osocialt liv. Med ett dåligt betalt jobb har han tvingats jobba massor med timmar. Han har blivit direkt osocial och fått dåligt med tid till övers för sina närmaste.
Och nu på julenatten sitter Donkeyman ensam hemma och småhuttar på öl och brännvin. Och filosoferar över det som kunde ha varit. Kvinnan i hans liv önskade inte något hellre än att vi skulle ta ett utlandsuppdrag. Något som Donkeyman hade många erbjudanden om den gången.
Och hade Donkeyman gjort det hade hon också kommit inom en bättre hälsovård när hon blev dålig. Som troligen hade analyserat hennes problem mer seriöst och i vart fall försökt göra något åt saken. Det verkar nämligen som om andra länders system klarar av detta lite bättre än vad man gör i Norge - trots att det påstås vara världens bästa land att bo i (i vart fall av Norrmän).
Men i natt när Donkeyman parkerat sin droska efter sista ordinarie passet gick han hem till jourhavande fästmö och drack sig full. Något som pågick till klockan 9 i morse när han slutligen gick till vila. Uppe i "Donkeyman Towers" på Tromsøs tak.
Vilket betyder att Donkeyman inte är i stånd till att vara social på julafton. Så han har bara dragit igen dörren inifrån och sörjer över att han inte kom sig "av gårde" på julefirande hos den nära familjen som han egentligen älskar. Men samtidigt har han fått ett gott skäl till att sitta hemma och filosofera.
Men det är ett droskskift kvar. På nyårsnatten skall Donekeyman åter ratta taxi 31 men då blir det som extra helgchaffis. Vilket är något helt annat.
För när solen vände började han också på ett helt nytt liv. Den 23. körde han sitt sista skift som ordinarie chaffis hos Tromsø Taxi. Därför att han har blivit "headhuntad" tillbaka till det gamla livet. Sjöfarten. I Januari börjar Donkeyman att jobba för ett stort Svenskt företag och blir stationerad på Norrlandskusten. Med bättre pröjs än han haft från droskan och konsulteriet tillsammans. Till mycket mindre arbetsinsats.
Så det är inte att undra på att Donkeyman sitter och småsuger på sin julegrogg..... Och hoppas på framtiden. Medan han deppar över den kvinnan han älskade.
Läs även andra bloggares åsikter om livet, julafton
Midvintern inträffade i söndags klockan 13.04. Då började jordaxeln att svänga tillbaka så att områdena i norr kommer närmare solen igen. Vilket innebär att där och då började en ny cykel i naturen. I realiteten innebar det att ett nytt år började. Och hade det inte varit för prästerna så hade vi antagligen firat nyårsafton den dagen. Vilket varit betydligt mer logiskt än den 31. December.
Detta året innebär däremot just midvintern en våldsam förändring av hela Donkeymans liv. Vi kan snacka om en revolution. Eller i vart fall om en nyårsafton.
Donkeyman har plågats av att för fem år sedan förlorade Donkeyman sin kvinna Borgny tack vare att det Norska "helsevesenet" misslyckats med att ta vara på henne. Donkeyman går så långt som att påstå att hon dog genom "negligence" utövad av hennes läkare. Något som har gjort honom gammal och bitter. Och Donkeyman vet att om han som rederiman hade hanterat driftsproblem på ett fartyg på samma sätt som hälsovården hanterade hans kvinna så hade Donkeyman åkt in i spjället. Medan det inte är någon som är ansvarig för något som helst inom den Norska sjukvården.
Verkligheten är att hennes "fastlege" bör passa sig för att möta en full och deppad Donkeyman i en mörk bakgata. Han kan komma i fara för att bli bankad både gul och blå. Vilket skulle föra Donkeyman in på ett uppehåll på centralfängelset. Men innerst inne skulle nog "yours truly" må ganska bra i själen om han slog läkaren i fråga sönder och samman även om det ledde till ett uppehåll bakom galler. Det är bara feghet och gammal Lutheransk uppfostran som har avhållit honom från något sådant. Även om det har kliat i fingrarna vid flera tillfällen när han har sett "svinet" ute på byen.
Senaste åren har han livnärt sig genom att köra droska och genom konsultuppdrag inom hans egentliga näringsfång - shipping. Men det har varit ett destruktivt och osocialt liv. Med ett dåligt betalt jobb har han tvingats jobba massor med timmar. Han har blivit direkt osocial och fått dåligt med tid till övers för sina närmaste.
Och nu på julenatten sitter Donkeyman ensam hemma och småhuttar på öl och brännvin. Och filosoferar över det som kunde ha varit. Kvinnan i hans liv önskade inte något hellre än att vi skulle ta ett utlandsuppdrag. Något som Donkeyman hade många erbjudanden om den gången.
Och hade Donkeyman gjort det hade hon också kommit inom en bättre hälsovård när hon blev dålig. Som troligen hade analyserat hennes problem mer seriöst och i vart fall försökt göra något åt saken. Det verkar nämligen som om andra länders system klarar av detta lite bättre än vad man gör i Norge - trots att det påstås vara världens bästa land att bo i (i vart fall av Norrmän).
Men i natt när Donkeyman parkerat sin droska efter sista ordinarie passet gick han hem till jourhavande fästmö och drack sig full. Något som pågick till klockan 9 i morse när han slutligen gick till vila. Uppe i "Donkeyman Towers" på Tromsøs tak.
Vilket betyder att Donkeyman inte är i stånd till att vara social på julafton. Så han har bara dragit igen dörren inifrån och sörjer över att han inte kom sig "av gårde" på julefirande hos den nära familjen som han egentligen älskar. Men samtidigt har han fått ett gott skäl till att sitta hemma och filosofera.
Men det är ett droskskift kvar. På nyårsnatten skall Donekeyman åter ratta taxi 31 men då blir det som extra helgchaffis. Vilket är något helt annat.
För när solen vände började han också på ett helt nytt liv. Den 23. körde han sitt sista skift som ordinarie chaffis hos Tromsø Taxi. Därför att han har blivit "headhuntad" tillbaka till det gamla livet. Sjöfarten. I Januari börjar Donkeyman att jobba för ett stort Svenskt företag och blir stationerad på Norrlandskusten. Med bättre pröjs än han haft från droskan och konsulteriet tillsammans. Till mycket mindre arbetsinsats.
Så det är inte att undra på att Donkeyman sitter och småsuger på sin julegrogg..... Och hoppas på framtiden. Medan han deppar över den kvinnan han älskade.
Läs även andra bloggares åsikter om livet, julafton
fredag 19 december 2008
Stängningstider
Veckans politiska debatt i Norge rör sig kring stängningstiderna på sjappen. Polis och politiker har kommit underfund med att det är betydligt värre våld och fylleri i de Norska storstäderna om man jämför med andra liknande länder. (Om det nu finns något land som liknar Norge när det gäller de här tingen).
Något som Donkeyman noterade för ett par veckor sedan när det gällde Oslo. Men även till exempel Stortorget i Tromsø är inte allt för roligt runt stängningsdags i helgerna.
Lösningen påstås vara att stänga tidigare. Donkeyman menar att det är allt för enkelt. Det måste göras en betydligt större reform. I det följande hänvisar Donkeyman till situationen i Tromsø med jämförelser från lyckade reformer från Sverige.
Först vill Donkeyman påpeka att rent personligen så är han synnerligen Anglofierad i sina vanor. Det gjorde inte något som helst om man hade de traditionella "pub hours", dvs slut servering kl 23 med 10 min drinking-up time. Men "på hemmabana" är även Donkeyman ute och dräller på de små timmar någon gång då och då. Mest därför att detta är vad som är normala sociala umgängesformer i de allra flesta länder - inklusive Skandinavien.
Stängningstider. Först och främst. I Tromsø är detta enbart ett problem i helgerna. På Söndag - Torsdag är nöjeslivet tämligen måttligt och ordningsproblemen ligger på ett annat plan.
I de Svenska städerna har man differentierad stängningstid. Detta för att undvika att stora horder med fulla människor sätts på gatan samtidigt. De första ställena stänger 01, de sista 05. Detta är ett önskemål från polisen. Varför man här i Norge tycker det är bra att allt stänger samtidigt och att alla skall slängas ut på gatan på en gång har inte Donkeyman någon förnuftig förklaring på. Men det kan funka som en bra Norgeshistoria.
Längre tillbaka skötte detta sig självt i Tromsø. Folk gick hem "by om by", det var bara en "hård kärna" som hängde kvar till slutet. Numera går många (och i vart fall inte ungdomarna) ut förrän efter 24. Vilket innebär att de hänger kvar på sjappen så länge det går med resultat att gatorna fylls upp med folk runt 03.30.
I Tromsø kunde det vara lämpligt med 01.30, 02.30 och 03.30. Samt en halv timmes "drink-up" ovanpå detta. Man låter de mer "sofistikerade" ställena hålla öppet längst. De "bruna caféerna" och ställen med i huvudsak blandad publik stänger en halvtimme tidigare och de ställen som är enbart och konsekvent är inriktade mot ungdom stänger först.
Vakthållning. Det som också borde göras är att man gör en "tidstrappa" där man skärper nivån för att få komma in och för att få servering ju senare det blir. Precis som kyparna skall sänka ribban för att neka servering senare på kvällen. Det vill säga att man ställer större krav klockan 02 än klockan 24. Donkeyman observerade detta i Göteborg i höstas. Något som verkade funka väldigt bra.
Kontroll. Den nuvarande utskänkningskontrollen som den funkar i Norge är meningslös. Det borde organiseras så att den enskilde kyparen personligen görs ansvarig för vem han tappar till. Och kontrollanten skriver ut en personlig ordningsbot till kyparen "där och då". Det vill säga ungefär som när man skriver ut fartböter till en yrkeschaffis.
Kontrollanten borde också ha myndighet att beordra omedelbar och tillfällig indragning av tillståndet på ett ställe där situationen blivit "för rølpat". Något som skulle ske "där och då". Men det gäller bara den kvällen. Nästa dag öppnar sjappet som vanligt. Sker detta upprepade gånger skulle man överväga permanent indragning av tillståndet. Slutligen borde kontrollen vara en polissak. Men man kunde också överväga att ge myndighet till ett vaktbolag med speciellt utbildad personal.
Grundläggande skulle vara att personalen på ett sjapp konfronteras med eventuella anmärkningar "där och då" - inte i brevs form många månader senare.
Polisen. Det är inte något som har bättre effekt på ordningen än polis på gatorna. Om polisen inte har pengar till detta genom sin ordinarie budget innebär det ett grovt systemfel. Detta är faktiskt en av polisens huvuduppgifter. Men man kan också förstärka vakthållningen, till exempel ett "splejselag" mellan alla företag som tjänar pengar på de nöjeslystna. Samt kommun. Alla andra åtgärder är meningslösa utan att man har ordentligt med poliser i sving.
Hemmafester. Den stora skillnaden gentemot situationen i byen för 10 år sedan är att en mycket större del av festandet äger rum i hemmen numera. Speciellt de unga har "Vorspiel" till midnatt. Så går man ut ett par timmar. För att därefter fara på "Nachspiel". Problemet är att man redan är full när man kommer till utskänkningsstället. Men fortfarande kan man "strama upp sig" och komma in. Ett par öl inne på sjappet är sedan nog för att många skall "få frispel".
Ända till för ett fåtal år sedan var det - i vart fall i Tromsø - officiell politik att man ansåg det vara bättre att folk gick på puben och festade än att man hade stora hemmafester. Därför att då pågick det hela under kontroll. Numera verkar man ha vänt på saken. Debatten under senare tid verkar gå ut på att man skall övertala folk att festa hemma i stället. Fortsätter den utvecklingen framöver så lär mycket av bråket inne i centrum förflytta sig till att bli husbråk i bostadsområdena i stället.
Lönsamhet. Samtidigt undrar Donkeyman om inte flera uteställen är på väg att få problem. I synnerhet de som kan beskrivas som "ungdomsställen". Några sjapp har redan slagit igen - och Donkeyman tror det blir fler. Man behöver inte vara fullt utbildat "blåruss" för att begripa att det är svårt att leva på 3 timmars omsättning två dagar i veckan.
Tömma byen. Grundläggande för att undvika ordningsproblem i en stadskärna är att folk kommer hem. I Tromsø har vi Nattuggla men den drivs på ett sätt som gör den lite attraktiv för många. Detta skulle kunna förbättras högst avsevärt. Vidare borde man bestämma sig för två taxihållplatser - en i norr och en i söder. Dessa skulle ha vakthållning från kl 01 och till kön är avvecklad. Denna vakthållning skulle med fördel kunna betalas som ett "splejselag" mellan alla de verksamheter som tjänar pengar på att folk är ute och festar nattetid.
Läs även andra bloggares åsikter om utskänkning, oslo, fylleri
Något som Donkeyman noterade för ett par veckor sedan när det gällde Oslo. Men även till exempel Stortorget i Tromsø är inte allt för roligt runt stängningsdags i helgerna.
Lösningen påstås vara att stänga tidigare. Donkeyman menar att det är allt för enkelt. Det måste göras en betydligt större reform. I det följande hänvisar Donkeyman till situationen i Tromsø med jämförelser från lyckade reformer från Sverige.
Först vill Donkeyman påpeka att rent personligen så är han synnerligen Anglofierad i sina vanor. Det gjorde inte något som helst om man hade de traditionella "pub hours", dvs slut servering kl 23 med 10 min drinking-up time. Men "på hemmabana" är även Donkeyman ute och dräller på de små timmar någon gång då och då. Mest därför att detta är vad som är normala sociala umgängesformer i de allra flesta länder - inklusive Skandinavien.
Stängningstider. Först och främst. I Tromsø är detta enbart ett problem i helgerna. På Söndag - Torsdag är nöjeslivet tämligen måttligt och ordningsproblemen ligger på ett annat plan.
I de Svenska städerna har man differentierad stängningstid. Detta för att undvika att stora horder med fulla människor sätts på gatan samtidigt. De första ställena stänger 01, de sista 05. Detta är ett önskemål från polisen. Varför man här i Norge tycker det är bra att allt stänger samtidigt och att alla skall slängas ut på gatan på en gång har inte Donkeyman någon förnuftig förklaring på. Men det kan funka som en bra Norgeshistoria.
Längre tillbaka skötte detta sig självt i Tromsø. Folk gick hem "by om by", det var bara en "hård kärna" som hängde kvar till slutet. Numera går många (och i vart fall inte ungdomarna) ut förrän efter 24. Vilket innebär att de hänger kvar på sjappen så länge det går med resultat att gatorna fylls upp med folk runt 03.30.
I Tromsø kunde det vara lämpligt med 01.30, 02.30 och 03.30. Samt en halv timmes "drink-up" ovanpå detta. Man låter de mer "sofistikerade" ställena hålla öppet längst. De "bruna caféerna" och ställen med i huvudsak blandad publik stänger en halvtimme tidigare och de ställen som är enbart och konsekvent är inriktade mot ungdom stänger först.
Vakthållning. Det som också borde göras är att man gör en "tidstrappa" där man skärper nivån för att få komma in och för att få servering ju senare det blir. Precis som kyparna skall sänka ribban för att neka servering senare på kvällen. Det vill säga att man ställer större krav klockan 02 än klockan 24. Donkeyman observerade detta i Göteborg i höstas. Något som verkade funka väldigt bra.
Kontroll. Den nuvarande utskänkningskontrollen som den funkar i Norge är meningslös. Det borde organiseras så att den enskilde kyparen personligen görs ansvarig för vem han tappar till. Och kontrollanten skriver ut en personlig ordningsbot till kyparen "där och då". Det vill säga ungefär som när man skriver ut fartböter till en yrkeschaffis.
Kontrollanten borde också ha myndighet att beordra omedelbar och tillfällig indragning av tillståndet på ett ställe där situationen blivit "för rølpat". Något som skulle ske "där och då". Men det gäller bara den kvällen. Nästa dag öppnar sjappet som vanligt. Sker detta upprepade gånger skulle man överväga permanent indragning av tillståndet. Slutligen borde kontrollen vara en polissak. Men man kunde också överväga att ge myndighet till ett vaktbolag med speciellt utbildad personal.
Grundläggande skulle vara att personalen på ett sjapp konfronteras med eventuella anmärkningar "där och då" - inte i brevs form många månader senare.
Polisen. Det är inte något som har bättre effekt på ordningen än polis på gatorna. Om polisen inte har pengar till detta genom sin ordinarie budget innebär det ett grovt systemfel. Detta är faktiskt en av polisens huvuduppgifter. Men man kan också förstärka vakthållningen, till exempel ett "splejselag" mellan alla företag som tjänar pengar på de nöjeslystna. Samt kommun. Alla andra åtgärder är meningslösa utan att man har ordentligt med poliser i sving.
Hemmafester. Den stora skillnaden gentemot situationen i byen för 10 år sedan är att en mycket större del av festandet äger rum i hemmen numera. Speciellt de unga har "Vorspiel" till midnatt. Så går man ut ett par timmar. För att därefter fara på "Nachspiel". Problemet är att man redan är full när man kommer till utskänkningsstället. Men fortfarande kan man "strama upp sig" och komma in. Ett par öl inne på sjappet är sedan nog för att många skall "få frispel".
Ända till för ett fåtal år sedan var det - i vart fall i Tromsø - officiell politik att man ansåg det vara bättre att folk gick på puben och festade än att man hade stora hemmafester. Därför att då pågick det hela under kontroll. Numera verkar man ha vänt på saken. Debatten under senare tid verkar gå ut på att man skall övertala folk att festa hemma i stället. Fortsätter den utvecklingen framöver så lär mycket av bråket inne i centrum förflytta sig till att bli husbråk i bostadsområdena i stället.
Lönsamhet. Samtidigt undrar Donkeyman om inte flera uteställen är på väg att få problem. I synnerhet de som kan beskrivas som "ungdomsställen". Några sjapp har redan slagit igen - och Donkeyman tror det blir fler. Man behöver inte vara fullt utbildat "blåruss" för att begripa att det är svårt att leva på 3 timmars omsättning två dagar i veckan.
Tömma byen. Grundläggande för att undvika ordningsproblem i en stadskärna är att folk kommer hem. I Tromsø har vi Nattuggla men den drivs på ett sätt som gör den lite attraktiv för många. Detta skulle kunna förbättras högst avsevärt. Vidare borde man bestämma sig för två taxihållplatser - en i norr och en i söder. Dessa skulle ha vakthållning från kl 01 och till kön är avvecklad. Denna vakthållning skulle med fördel kunna betalas som ett "splejselag" mellan alla de verksamheter som tjänar pengar på att folk är ute och festar nattetid.
Läs även andra bloggares åsikter om utskänkning, oslo, fylleri
söndag 14 december 2008
Nord - Sydkonflikt
Helgens stora utrikesnyhet har varit att Republikanerna i den Amerikanska Senaten har röstat ned partiets egen presidents stora räddningsprogram för bildindustrin. Och i NRK:s nyhetssändningar har vi hört Norska företrädare beklaga beslutet. Vill man få en alternativ syn på det hela så måste man gå till utländska media. Washington Post t.ex. Men det finns många fler. Detroit Free Press ser saken annorlunda. Nästan som "Nordlys" och OL.
Då finner man att saken innehåller en annan dimension. En Nord-Syd dimension. I Nord ligger nämligen den klassiska Amerikanska bilindustrin med Ford, GM och Chrysler. En industri som till stor del styrs av starka fackföreningar.
Men det finns fler bilfabriker i USA. I Syd ligger massor av fabriker som tillverkar Japanska, Koreanska och andra utländska märken. Fabriker som inte är "unionized".
Och här ligger en stor skillnad. Lönerna ligger på ungefär samma nivå. Skillnaden är att facket har stoppat varje form av obetald permittering, lönereduktioner eller andra förändringar i Norr. Dessutom har bilindustrin i norr enorma åtaganden i form av pensioner till tidigare medarbetare. Medan fabrikerna i Syd har skalat ned driften och de anställda har accepterat reduktioner av arbetstid och löner. För att rädda sina arbetsplatser. Och eftersom dessa fabriker är relativt nyetablerade så har man inte någon ekonomisk "ryggsäck" i form av gigantiska pensionsåtaganden.
Ett annat problem är att fabrikerna i Norr inte har ändrat sitt produktprogram för att följa med ändringarna i efterfrågan. Man har inte heller moderniserat eller förändrat sin struktur. Fabrikerna i Syd är moderna. De är överlägsna kapacitetsmässigt och har produkter som köparna efterfrågar.
Skall man spetsa till formuleringarna lite så ställer de Republikanska senatorerna i Södern frågan om det är rättfärdigt att USA:s regering skall gå in och rädda en klassisk Amerikansk bilindustri som är förådrad och där inte ens de anställda (genom facket) är beredda att hjälpa till. Kanske på bekostnad av en annan del av Amerikansk bilindustri som är modern och som har produkter som säljer.
Men man kan också vända på resonemanget och se det på ett annat sätt. Man kan påstå att man från Söderns sida vill knäcka de besvärliga fackföreningarna en gång för alla.
Och Donkeyman undrar - varför kan jag inte få veta detta genom att läsa Norsk Press eller genom att höra på Norsk Radio ?
Sedan har vi den intressanta frågan om Volvo och Saab. Donkeyman återkommer ....
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, bilindustrin
Då finner man att saken innehåller en annan dimension. En Nord-Syd dimension. I Nord ligger nämligen den klassiska Amerikanska bilindustrin med Ford, GM och Chrysler. En industri som till stor del styrs av starka fackföreningar.
Men det finns fler bilfabriker i USA. I Syd ligger massor av fabriker som tillverkar Japanska, Koreanska och andra utländska märken. Fabriker som inte är "unionized".
Och här ligger en stor skillnad. Lönerna ligger på ungefär samma nivå. Skillnaden är att facket har stoppat varje form av obetald permittering, lönereduktioner eller andra förändringar i Norr. Dessutom har bilindustrin i norr enorma åtaganden i form av pensioner till tidigare medarbetare. Medan fabrikerna i Syd har skalat ned driften och de anställda har accepterat reduktioner av arbetstid och löner. För att rädda sina arbetsplatser. Och eftersom dessa fabriker är relativt nyetablerade så har man inte någon ekonomisk "ryggsäck" i form av gigantiska pensionsåtaganden.
Ett annat problem är att fabrikerna i Norr inte har ändrat sitt produktprogram för att följa med ändringarna i efterfrågan. Man har inte heller moderniserat eller förändrat sin struktur. Fabrikerna i Syd är moderna. De är överlägsna kapacitetsmässigt och har produkter som köparna efterfrågar.
Skall man spetsa till formuleringarna lite så ställer de Republikanska senatorerna i Södern frågan om det är rättfärdigt att USA:s regering skall gå in och rädda en klassisk Amerikansk bilindustri som är förådrad och där inte ens de anställda (genom facket) är beredda att hjälpa till. Kanske på bekostnad av en annan del av Amerikansk bilindustri som är modern och som har produkter som säljer.
Men man kan också vända på resonemanget och se det på ett annat sätt. Man kan påstå att man från Söderns sida vill knäcka de besvärliga fackföreningarna en gång för alla.
Och Donkeyman undrar - varför kan jag inte få veta detta genom att läsa Norsk Press eller genom att höra på Norsk Radio ?
Sedan har vi den intressanta frågan om Volvo och Saab. Donkeyman återkommer ....
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, bilindustrin
torsdag 11 december 2008
Valsystem (4)
Donkeyman måste börja dagens artikel med att be om ursäkt för att han har slarvat en vecka. Det beror inte på att han har haft blöta dagar på puben. Däremot har han jobbat. Något så in i h***e. Men häng bara med - det kommer intressanta artiklar här på siten framöver. Jag riktar ett särskilt tack till dem som kommit med e-mail och frågat om Donkeyman har smällt av eller om han fortfarande lever och har hälsan. Det känns värmande att någon tänker på en.
Nu till dagens ämne. Donkeyman har i alla tider fascinerats av valsystem och deras matematik. Här på Nordens Paris har han skrivit ett antal inlägg i ämnet. Bland annat Valsystem (3) och Nomination.
Denna vecka har ämnet åter blivit aktuellt här i Norge. Høyre och FrP har i ett utspel konstaterat att det är odemokratiskt att man inte tillämpar "one man - one vote" i Norge. Det vill säga att varje röst inte räknas lika. En Finnmarking är de facto värd nästan lika mycket som två Östlänningar. Ovanpå detta ger systemet med utjämningsmandat många märkliga utslag så som det tillämpas här i landet. Bland annat vid senaste stortingsval blev en representant invald från Finnmark med bara några få hundratal röster i ryggen. H och FrP kräver alltså reform.
En reform som självfallet skulle gynna just de två partierna eftersom de står starkt i tätorterna söderut.
Motargumentet presenterade "Nordlys" på läsarplats. De anser att det vore odemokratiskt att just tillämpa "one man - one vote". Därför att därmed skulle glesbygden bli tunt representerad jämfört med Östlandet. Sett i antal mandat. De anser att det är demokratiskt att låta arealen på området avgöra antalet stortingsmän. Att det är glest bebyggda områden gör inte någonting.
Donkeyman associerar till de så kallade "rotten boroughs" som styrde Engelsk politik en gång i världen. Det vill säga städer som mer eller mindre avfolkats och förlorat sin betydelse var tungt representerade medan de stora industri- och handelsstäder som vuxit fram under 17- och 1800-talet nästan saknade representation. Detta ändrades efter långvarig strid, en ändring som också öppnade för Labour som regeringsparti.
Donkeyman associerar också till den valreform som "National Party" genomförde i Sydafrika direkt efter att man vunnit valet 1948. Med stöd av sin majoritet ändrade man valkretsarna så att deras kärnområden i glesbygden gynnades. I storstäderna krävdes i de flesta fall 7-8000 röster för ett mandat medan landsbygden klarade sig med 7-800. Med identiskt lika motivering som den man använder i Norge år 2008.
Men bläddrar man bara några sidor längre i "Nordlys" så upptäcker man en artikel om kvinnorna på Troms-bänken i stortinget. Oppositionen (FrP, H, V och KrF) har väckt ett förslag om extra bidrag till kommunerna i Nord-Troms så att dessa jämställs ekonomiskt med sina grannkommuner i Finnmark. Något som dessa fyra kvinnor har talat för ända sedan detta ändrades för några år sedan. De har lovat att arbeta för att genomföra den här reformen.
Vad händer - jo de fyra kvinnorna (AP och SV - märkta) stöder inte förslaget. Tvärtom ser de till att bli utkvittade så de slipper rösta emot. Och i intervjuerna framkommer helt klart att detta beror på att det är oppositionen som har väckt förslaget. Samt att de har fått "order" från sina partiledningar att rösta mot.
Här ser vi alltså vilken glädje man har av en stark lokal representation i Stortinget. Den krassa verkligheten är att solidariteten gentemot det egna partiet (och den egna politiska karriären) är starkare än solidariteten mot väljarna från hemfylket. Det finns oändligt många exempel på liknande händelser men just denna visar klart och tydligt att den så upphaussade lokala förankringen i praktiken är tämligen värdelös.
Men Norge är inte ensamma om att ha liknande konstruktioner i sina valsystem. De allra flesta länder har en eller annan utväxling för att garantera lokal representation. Men utväxlingen är vanligen inte så stor som i Norge. I Sverige till exempel är den betydligt mindre. Och den avgör inte val.
Skulle Sverige ha haft ett Norskt valsystem så skulle de borgerliga inte ha en nubbechans att vinna. Och skulle USA haft ett Norskt valsystem så skulle herr McCain vara "President - Elect" i stället för Obama. Med bred marginal.
I "Nordlys" ledare nämner man Israel som ett exempel på ett land där hela landet utgör en valkrets. Problemet är bara att där har man inte heller någon spärregel vilket gör att Knesset är fyllt med "enfrågepartier". Något som gör det totalt omöjligt att forma handlingskraftiga regeringar eftersom varje regering måste luta sig på ett eller ett par av dessa.
Donkeyman finner säkert skäl till att återkomma till dessa frågor fler gånger.
Läs även andra bloggares åsikter om valsystem, valsystemet, demokrati
Nu till dagens ämne. Donkeyman har i alla tider fascinerats av valsystem och deras matematik. Här på Nordens Paris har han skrivit ett antal inlägg i ämnet. Bland annat Valsystem (3) och Nomination.
Denna vecka har ämnet åter blivit aktuellt här i Norge. Høyre och FrP har i ett utspel konstaterat att det är odemokratiskt att man inte tillämpar "one man - one vote" i Norge. Det vill säga att varje röst inte räknas lika. En Finnmarking är de facto värd nästan lika mycket som två Östlänningar. Ovanpå detta ger systemet med utjämningsmandat många märkliga utslag så som det tillämpas här i landet. Bland annat vid senaste stortingsval blev en representant invald från Finnmark med bara några få hundratal röster i ryggen. H och FrP kräver alltså reform.
En reform som självfallet skulle gynna just de två partierna eftersom de står starkt i tätorterna söderut.
Motargumentet presenterade "Nordlys" på läsarplats. De anser att det vore odemokratiskt att just tillämpa "one man - one vote". Därför att därmed skulle glesbygden bli tunt representerad jämfört med Östlandet. Sett i antal mandat. De anser att det är demokratiskt att låta arealen på området avgöra antalet stortingsmän. Att det är glest bebyggda områden gör inte någonting.
Donkeyman associerar till de så kallade "rotten boroughs" som styrde Engelsk politik en gång i världen. Det vill säga städer som mer eller mindre avfolkats och förlorat sin betydelse var tungt representerade medan de stora industri- och handelsstäder som vuxit fram under 17- och 1800-talet nästan saknade representation. Detta ändrades efter långvarig strid, en ändring som också öppnade för Labour som regeringsparti.
Donkeyman associerar också till den valreform som "National Party" genomförde i Sydafrika direkt efter att man vunnit valet 1948. Med stöd av sin majoritet ändrade man valkretsarna så att deras kärnområden i glesbygden gynnades. I storstäderna krävdes i de flesta fall 7-8000 röster för ett mandat medan landsbygden klarade sig med 7-800. Med identiskt lika motivering som den man använder i Norge år 2008.
Men bläddrar man bara några sidor längre i "Nordlys" så upptäcker man en artikel om kvinnorna på Troms-bänken i stortinget. Oppositionen (FrP, H, V och KrF) har väckt ett förslag om extra bidrag till kommunerna i Nord-Troms så att dessa jämställs ekonomiskt med sina grannkommuner i Finnmark. Något som dessa fyra kvinnor har talat för ända sedan detta ändrades för några år sedan. De har lovat att arbeta för att genomföra den här reformen.
Vad händer - jo de fyra kvinnorna (AP och SV - märkta) stöder inte förslaget. Tvärtom ser de till att bli utkvittade så de slipper rösta emot. Och i intervjuerna framkommer helt klart att detta beror på att det är oppositionen som har väckt förslaget. Samt att de har fått "order" från sina partiledningar att rösta mot.
Här ser vi alltså vilken glädje man har av en stark lokal representation i Stortinget. Den krassa verkligheten är att solidariteten gentemot det egna partiet (och den egna politiska karriären) är starkare än solidariteten mot väljarna från hemfylket. Det finns oändligt många exempel på liknande händelser men just denna visar klart och tydligt att den så upphaussade lokala förankringen i praktiken är tämligen värdelös.
Men Norge är inte ensamma om att ha liknande konstruktioner i sina valsystem. De allra flesta länder har en eller annan utväxling för att garantera lokal representation. Men utväxlingen är vanligen inte så stor som i Norge. I Sverige till exempel är den betydligt mindre. Och den avgör inte val.
Skulle Sverige ha haft ett Norskt valsystem så skulle de borgerliga inte ha en nubbechans att vinna. Och skulle USA haft ett Norskt valsystem så skulle herr McCain vara "President - Elect" i stället för Obama. Med bred marginal.
I "Nordlys" ledare nämner man Israel som ett exempel på ett land där hela landet utgör en valkrets. Problemet är bara att där har man inte heller någon spärregel vilket gör att Knesset är fyllt med "enfrågepartier". Något som gör det totalt omöjligt att forma handlingskraftiga regeringar eftersom varje regering måste luta sig på ett eller ett par av dessa.
Donkeyman finner säkert skäl till att återkomma till dessa frågor fler gånger.
Läs även andra bloggares åsikter om valsystem, valsystemet, demokrati
torsdag 4 december 2008
Koncentrationslägret
Obama har offentliggjort den ena utnämningen efter den andra och håller på att skapa någon sorts "dream team" runt sig. Men så kan man undra om hans administration är så annorlunda än den som Hillary skulle ha skaffat sig. Den stora "change" som utlovats innebär tydligen i huvudsak att George W och den kristna högern åker ut från kontoren. Men i övrigt tycks det som om man återgår till den kurs som rådde under Clinton-tiden.
Och det skall bli spännande att se vad Obama tänker göra med det koncentrationsläger som George W och hans administration har skapat vid Guantanamo Bay. Detta är en skamfläck för USA och borde aldrig ha öppnats.
Men nu finns det där och som "Economist" så förtjänstfullt påpekar i en artikel så är det inte helt enkelt att reversera historien.
På Guantanamo Bay sitter en massa "small fish". Många av dessa är sannolikt helt oskyldiga och har bara åkt med i tråldraget. Dessa skulle teoretiskt sett kunna släppas hem omgående. Men problemet är att många av dem inte blir insläppta i sina hemländer. Eller någon annan stans. Dessa måste släppas i USA. Och då kommer en intressant fundering. Efter att ha suttit på Guantanamo Bay i åratal kan de knappast förväntas ha några större känslor för det Amerikanska samhället. Snarare tvärtom. Hur kommer de personerna att agera när det kommer i frihet?
Sedan finns det ett antal riktiga terrorister där. Och detta är sannolikt hårda grabbar. Dessa måste dras inför domstol. Men så kan man fundera - vilken sorts domstol. Och var skall den ligga. Varje form av specialdomstolar blir automatiskt kritiserade av omvärlden och vanliga Amerikanska domstolar kan nog förväntas att förkasta en stor del av de "bevis" som har samlats under "enhanced interrogation". Sannolikt finns det inte bevis för att döma mer än ett fåtal i en vanlig domstol.
Men - samma sak gäller här. Skall man släppa dessa så är de inte välkomna någon annan stans. De måste alltså släppas i USA. Och måste antagligen övervakas kontinuerligt vilket i praktiken är omöjligt.
Verkligheten är att George W har skapat en dj****t het plugg som Obama skall hantera på ett eller annat sätt. Det skall bli spännande att se hur.....
Läs även andra bloggares åsikter om terrorism, guantanamo bay, george w bush, obama
Och det skall bli spännande att se vad Obama tänker göra med det koncentrationsläger som George W och hans administration har skapat vid Guantanamo Bay. Detta är en skamfläck för USA och borde aldrig ha öppnats.
Men nu finns det där och som "Economist" så förtjänstfullt påpekar i en artikel så är det inte helt enkelt att reversera historien.
På Guantanamo Bay sitter en massa "small fish". Många av dessa är sannolikt helt oskyldiga och har bara åkt med i tråldraget. Dessa skulle teoretiskt sett kunna släppas hem omgående. Men problemet är att många av dem inte blir insläppta i sina hemländer. Eller någon annan stans. Dessa måste släppas i USA. Och då kommer en intressant fundering. Efter att ha suttit på Guantanamo Bay i åratal kan de knappast förväntas ha några större känslor för det Amerikanska samhället. Snarare tvärtom. Hur kommer de personerna att agera när det kommer i frihet?
Sedan finns det ett antal riktiga terrorister där. Och detta är sannolikt hårda grabbar. Dessa måste dras inför domstol. Men så kan man fundera - vilken sorts domstol. Och var skall den ligga. Varje form av specialdomstolar blir automatiskt kritiserade av omvärlden och vanliga Amerikanska domstolar kan nog förväntas att förkasta en stor del av de "bevis" som har samlats under "enhanced interrogation". Sannolikt finns det inte bevis för att döma mer än ett fåtal i en vanlig domstol.
Men - samma sak gäller här. Skall man släppa dessa så är de inte välkomna någon annan stans. De måste alltså släppas i USA. Och måste antagligen övervakas kontinuerligt vilket i praktiken är omöjligt.
Verkligheten är att George W har skapat en dj****t het plugg som Obama skall hantera på ett eller annat sätt. Det skall bli spännande att se hur.....
Läs även andra bloggares åsikter om terrorism, guantanamo bay, george w bush, obama
fredag 28 november 2008
En hitlåt
Vi tror gärna att hitlåtarna är en produkt av vinylplattan och att det är en relativt modern företeelse. Inget kunde vara mer felaktigt. I lite äldre tider kunde sådant som operaarior eller ouverturer gå över världen som slagdängor. Och på 1800-talet var det den senaste wienervalsen som gällde.
Den gången hade varje större café med självaktning en liten orkester. Och kapellmästaren abbonerade på noter från någon större musikförläggare. Det gällde att kunna presentera den senaste wienervalsen för publiken.
Englands store kompositör, sir Edward Elgar, producerade också ett antal av den tidens stora hits. Den kanske största som gick som landsplåga i hela västvärlden i många år var hans "Pomp and Circumstances, March no 1".
Under sommaren 1901 skrev Elgar till en av sina vänner:
- "Gosh man, I've got a tune in my head."
Lite senare på sommaren inviterade han en av sina vänner till sitt arbetsrum och sade:
- "I've got a tune that will knock'em - knock'em flat".
Vilket också skedde. När den för första gången framfördes i London skedde det på en promenadkonsert som dirigerades av sir Henry Wood. Det historiska datumet var den 19.10.1901 Marchen spelades som nummer två i programmet och Sir Henry berättade senare detta om evenemanget:
- "I shall never forget the scene at the close of the one in D major. The people simply rose and yelled. I had to play it again - with the same result. In fact they would not let me go on with the programme. Merely to restore order, I played the march for a third time. And finally as a closer to the consert".
Sedan den gången är "Pomp and Circumstances March #1 ett fast inslag på promenadkonserterna. Den har också fått sin användning vid idrottsarrangemang och i många andra sammanhang. I USA används marchen i samband med högtidliga examenstillfällen.
Den blivande Kung Edward VII föreslog att laga en text till triodelen. Denna fick sin premiär i juni 1902 vid kung Edwards kröning. Så här går texten:
Land of Hope and Glory
Mother of the free
How shall we extol thee,
who are born of thee ??
Wider still and wider, shall
thy bounds be set:
God, who made thee mighty
make thee mightier yet.
Donkeyman har haft glädjen att se denna framförd live vid ett antal tillfällen. Nu senast i samband med en konsert på Royal Albert Hall förra veckan. Och han kan garantera att man får gåshud av att se Royal Philharmonic, Kör, Militärorkester och 8000 åskådare ladda för fullt. Den spelades också med två repriser och även som extranummer som avrunding av konsertprogrammet. Jag lovar att där och då känner man historiens vingslag. Man ser år 1901 och man ser imperiet, kung Edward och allt annat.
Detta kallar jag för en hit. Och den har hållit i över 100 år. Det är inte många kompositörer som fått till något sådant.
Den som vill analysera marchen kan göra det med hjälp av detta citat ur Wikipedia:
March No. 1 opens with an introduction marked Allegro, con molto fuoco[7] which is astonishingly innovative,[8] bursting upon the listener like a window suddenly opened to view a passing ceremonial troop of trotting cavalry.[9] This leads to a theme which is the expected march: strong pairs of beats alternating with short notes, and a bass which persistently clashes with the tune. The bass tuba and full brass is held back until the section is repeated by the full orchestra. A little rhythmic pattern is played by the strings, then repeated high and low in the orchestra before the section is concluded by a chromatic upward scale from the woodwind. The whole of this lively march section is repeated. The bridging section between this and the well-known Trio has rhythmic chords from the brass punctuating high held notes from the wind and strings, before a call to attention from trumpets and trombones leads into the 'cavalry' theme with which the march started. There are a few single notes that quieten, ending with a single quiet tap from side drum and cymbal accompanied by all the bassoons.[10] The famous lyrical Land of Hope and Glory Trio follows (in the sub-dominant key of G), played softly (by violins, four horns and two clarinets) before its strong repetition by the full orchestra including two harps. What follows is a repetition of what has been heard before, including an even grander statement of the Trio (in the 'home' key of D) where the orchestra is joined by organ as well as the two harps. The march ends, not with the big tune, but with a short section which has another brief reminder of the brisk opening march, sweeping the piece to a resounding end.
Donkeyman måste också påpeka att denna march är nummer ett i en serie av sex stycken. Och flera av dessa är sådana melodier som "man känner igen".
Läs även andra bloggares åsikter om popmusik, populärmusik, edward elgar, last night of the proms
Den gången hade varje större café med självaktning en liten orkester. Och kapellmästaren abbonerade på noter från någon större musikförläggare. Det gällde att kunna presentera den senaste wienervalsen för publiken.
Englands store kompositör, sir Edward Elgar, producerade också ett antal av den tidens stora hits. Den kanske största som gick som landsplåga i hela västvärlden i många år var hans "Pomp and Circumstances, March no 1".
Under sommaren 1901 skrev Elgar till en av sina vänner:
- "Gosh man, I've got a tune in my head."
Lite senare på sommaren inviterade han en av sina vänner till sitt arbetsrum och sade:
- "I've got a tune that will knock'em - knock'em flat".
Vilket också skedde. När den för första gången framfördes i London skedde det på en promenadkonsert som dirigerades av sir Henry Wood. Det historiska datumet var den 19.10.1901 Marchen spelades som nummer två i programmet och Sir Henry berättade senare detta om evenemanget:
- "I shall never forget the scene at the close of the one in D major. The people simply rose and yelled. I had to play it again - with the same result. In fact they would not let me go on with the programme. Merely to restore order, I played the march for a third time. And finally as a closer to the consert".
Sedan den gången är "Pomp and Circumstances March #1 ett fast inslag på promenadkonserterna. Den har också fått sin användning vid idrottsarrangemang och i många andra sammanhang. I USA används marchen i samband med högtidliga examenstillfällen.
Den blivande Kung Edward VII föreslog att laga en text till triodelen. Denna fick sin premiär i juni 1902 vid kung Edwards kröning. Så här går texten:
Land of Hope and Glory
Mother of the free
How shall we extol thee,
who are born of thee ??
Wider still and wider, shall
thy bounds be set:
God, who made thee mighty
make thee mightier yet.
Donkeyman har haft glädjen att se denna framförd live vid ett antal tillfällen. Nu senast i samband med en konsert på Royal Albert Hall förra veckan. Och han kan garantera att man får gåshud av att se Royal Philharmonic, Kör, Militärorkester och 8000 åskådare ladda för fullt. Den spelades också med två repriser och även som extranummer som avrunding av konsertprogrammet. Jag lovar att där och då känner man historiens vingslag. Man ser år 1901 och man ser imperiet, kung Edward och allt annat.
Detta kallar jag för en hit. Och den har hållit i över 100 år. Det är inte många kompositörer som fått till något sådant.
Den som vill analysera marchen kan göra det med hjälp av detta citat ur Wikipedia:
March No. 1 opens with an introduction marked Allegro, con molto fuoco[7] which is astonishingly innovative,[8] bursting upon the listener like a window suddenly opened to view a passing ceremonial troop of trotting cavalry.[9] This leads to a theme which is the expected march: strong pairs of beats alternating with short notes, and a bass which persistently clashes with the tune. The bass tuba and full brass is held back until the section is repeated by the full orchestra. A little rhythmic pattern is played by the strings, then repeated high and low in the orchestra before the section is concluded by a chromatic upward scale from the woodwind. The whole of this lively march section is repeated. The bridging section between this and the well-known Trio has rhythmic chords from the brass punctuating high held notes from the wind and strings, before a call to attention from trumpets and trombones leads into the 'cavalry' theme with which the march started. There are a few single notes that quieten, ending with a single quiet tap from side drum and cymbal accompanied by all the bassoons.[10] The famous lyrical Land of Hope and Glory Trio follows (in the sub-dominant key of G), played softly (by violins, four horns and two clarinets) before its strong repetition by the full orchestra including two harps. What follows is a repetition of what has been heard before, including an even grander statement of the Trio (in the 'home' key of D) where the orchestra is joined by organ as well as the two harps. The march ends, not with the big tune, but with a short section which has another brief reminder of the brisk opening march, sweeping the piece to a resounding end.
Donkeyman måste också påpeka att denna march är nummer ett i en serie av sex stycken. Och flera av dessa är sådana melodier som "man känner igen".
Läs även andra bloggares åsikter om popmusik, populärmusik, edward elgar, last night of the proms
onsdag 26 november 2008
Sjörövare
Donkeyman har i många år varit upprörd över att sjörövare görs till puttinuttiga rollfigurer för barn. I sånger, böcker, TV-program, visor och "you name it" får småbarn lära sig att sjörövare är lämpliga rollfigurer. Barnen skall leka sjörövare, spela sjörövarspel och identifiera sig med sjörövare.
Det är ganska märkligt att en sådan industri har tillåtits växa upp i vår PK (Politiskt Korrekta) värld. Varför inte lika gärna låta barnen leka Gestapomän, inkvisition, bödlar eller något annat lika trevligt.
Verkligheten är ju att sjöröveri är en form av kriminalitet som förekommit i alla år. Men den har också för det mesta genomförts under synnerligen blodiga och grymma former. Men som sagt - vi har valt att låta våra barn identifiera sig med några av de mest osympatiska brottslingar som någonsin har existerat.
Alla världens nationer har i alla tider bekämpat sjöröveri. Julius Caesar togs i sin tid till fånga av sjörövare. Och frigavs efter utbetalande av lösen. Något som resulterade i att Caesar lät sin flotta leta upp dessa och ta dem av daga.
Sjörövare från de så kallade Barbareskstaterna höll upp emot en million Européer som slavar. Trots att all världens flottstyrkor var på jakt efter dem. Men den relativt unga staten USA sände sin nybildade US Marine Corps för att röja upp. Vilket man lyckades med.
Engelsmännen jagade de Karibiska piraterna med alla medel. Varje påträffad pirat fördes omedelbart i land för hängning. Och då var det inte tal om någon human hängning medelst "long drop" med knäckt nacke och omedelbar död som följd. Var det opraktiskt att föra i land piraten kunde man i stället hänga denne "on site". Huvudsaken var att piraten blev avrättad - helst så plågsamt som möjligt.
I modern tid har pirater härjat i bland annat Malacka Straights. Ända till dess att alla kuststater i området gick samman i en större aktion och gjorde slut på piraternas baser. Redan Julius Caesar upptäckte nämligen att det är synnerligen resurskrävande att jaga piraterna ute på öppna havet. Skall man få slut på piratplågan så måste man förstöra baserna deras. Något som också gjordes i Barbareskstaterna, Karibien och Malacka Straights.
Men historien upprepar sig ofta. Nu härjar pirater i farvattnen runt "Afrikas Horn" och Adenbukten. Bara i år har det utförts över 100 attacker och man har genomfört 36 st hijackings.
Den ideologiska ursäkten är att piraterna är fattiga fiskare som har fått sin försörjning förstörd av piratfiskande trålare från Europa och Östern. Men verkligheten är att detta är frågan om en ren "high tech" - operation baserad på en logistik som ligger "far away" från vad några fattiga fiskare kan åstadkomma.
Vi talar helt enkelt om avancerad internationell kriminalitet. Som också kan leda till miljökriminalitet om piraterna gör allvar av sitt hot om att bomba den nu fångade tankern.
Något som har aktualiserats av att man nu har tagit historiens största byte. "Sirius Star" är ett fartyg värt minst USD 150 mill. Den har en last som är värd USD 100 mill. Om den lasten förloras kommer detta att påverka oljepriset med över en dollar fatet.
Lösensumman väntas vara USD 30 mill. Och piraterna har logistiken som krävs för att ta emot pengarna i cash och låta dessa försvinna utom synhåll för västvärldens polismakt.
Somalia är ju ett land som i praktiken är utan regeringsmakt. När de så kallade Islamistiska domstolarna tog makten för några år sedan infördes omgående lag och ordning. Och man stoppade piraterna. Men Västvärlden valde att störta den regimen. Och betalar nu priset för ytterligare flera års anarki. Nu har en ännu mer fundamentalistisk "movement" tågat in på banan och skall ingripa i händelseförloppet. Något som piraterna hittills bara skrattar åt.
Samtidigt håller de Europeiska länderna på att samla ihop en stor flotta under Engelsk ledning som skall patrullera sjövägarna där piraterna härjar. Men de enda som har en realistisk inställning är Ryssarna. Som ju inte heller har lika stora hämningar som Västvärldens demokratier när det gäller sådant här. Men som också har läst sin historia. De menar att det enda som hjälper är att gå in med krigsmakt och krossa piratbaserna. (Inom parentes sagt påstås det ju också att både Ryssar och Kineser skall ha övermannat Somaliska pirater vid tidigare tillfällen. Resultatet skall ha varit att man levererat en hög med lik tillbaka till piraternas bas. Som därefter föredrar enklare byten. Men detta är som sagt bara rykten.)
Kanske det hela slutar med en "ohelig allians" där några organisationer som inte har några större hämningar mot att "rensa upp" utför det "dirty work" som måste göras medan de lite mer finkänsliga västländerna tillfälligtvis tittar bort. Det ryktas ju om att något liknande gjordes i Malacka Straights i all tysthet.
Allt enligt den flera tusen år gamla metoden: "En bra pirat är en död pirat".
Läs även andra bloggares åsikter om pirater, rånare, ekonomisk kriminalitet
Det är ganska märkligt att en sådan industri har tillåtits växa upp i vår PK (Politiskt Korrekta) värld. Varför inte lika gärna låta barnen leka Gestapomän, inkvisition, bödlar eller något annat lika trevligt.
Verkligheten är ju att sjöröveri är en form av kriminalitet som förekommit i alla år. Men den har också för det mesta genomförts under synnerligen blodiga och grymma former. Men som sagt - vi har valt att låta våra barn identifiera sig med några av de mest osympatiska brottslingar som någonsin har existerat.
Alla världens nationer har i alla tider bekämpat sjöröveri. Julius Caesar togs i sin tid till fånga av sjörövare. Och frigavs efter utbetalande av lösen. Något som resulterade i att Caesar lät sin flotta leta upp dessa och ta dem av daga.
Sjörövare från de så kallade Barbareskstaterna höll upp emot en million Européer som slavar. Trots att all världens flottstyrkor var på jakt efter dem. Men den relativt unga staten USA sände sin nybildade US Marine Corps för att röja upp. Vilket man lyckades med.
Engelsmännen jagade de Karibiska piraterna med alla medel. Varje påträffad pirat fördes omedelbart i land för hängning. Och då var det inte tal om någon human hängning medelst "long drop" med knäckt nacke och omedelbar död som följd. Var det opraktiskt att föra i land piraten kunde man i stället hänga denne "on site". Huvudsaken var att piraten blev avrättad - helst så plågsamt som möjligt.
I modern tid har pirater härjat i bland annat Malacka Straights. Ända till dess att alla kuststater i området gick samman i en större aktion och gjorde slut på piraternas baser. Redan Julius Caesar upptäckte nämligen att det är synnerligen resurskrävande att jaga piraterna ute på öppna havet. Skall man få slut på piratplågan så måste man förstöra baserna deras. Något som också gjordes i Barbareskstaterna, Karibien och Malacka Straights.
Men historien upprepar sig ofta. Nu härjar pirater i farvattnen runt "Afrikas Horn" och Adenbukten. Bara i år har det utförts över 100 attacker och man har genomfört 36 st hijackings.
Den ideologiska ursäkten är att piraterna är fattiga fiskare som har fått sin försörjning förstörd av piratfiskande trålare från Europa och Östern. Men verkligheten är att detta är frågan om en ren "high tech" - operation baserad på en logistik som ligger "far away" från vad några fattiga fiskare kan åstadkomma.
Vi talar helt enkelt om avancerad internationell kriminalitet. Som också kan leda till miljökriminalitet om piraterna gör allvar av sitt hot om att bomba den nu fångade tankern.
Något som har aktualiserats av att man nu har tagit historiens största byte. "Sirius Star" är ett fartyg värt minst USD 150 mill. Den har en last som är värd USD 100 mill. Om den lasten förloras kommer detta att påverka oljepriset med över en dollar fatet.
Lösensumman väntas vara USD 30 mill. Och piraterna har logistiken som krävs för att ta emot pengarna i cash och låta dessa försvinna utom synhåll för västvärldens polismakt.
Somalia är ju ett land som i praktiken är utan regeringsmakt. När de så kallade Islamistiska domstolarna tog makten för några år sedan infördes omgående lag och ordning. Och man stoppade piraterna. Men Västvärlden valde att störta den regimen. Och betalar nu priset för ytterligare flera års anarki. Nu har en ännu mer fundamentalistisk "movement" tågat in på banan och skall ingripa i händelseförloppet. Något som piraterna hittills bara skrattar åt.
Samtidigt håller de Europeiska länderna på att samla ihop en stor flotta under Engelsk ledning som skall patrullera sjövägarna där piraterna härjar. Men de enda som har en realistisk inställning är Ryssarna. Som ju inte heller har lika stora hämningar som Västvärldens demokratier när det gäller sådant här. Men som också har läst sin historia. De menar att det enda som hjälper är att gå in med krigsmakt och krossa piratbaserna. (Inom parentes sagt påstås det ju också att både Ryssar och Kineser skall ha övermannat Somaliska pirater vid tidigare tillfällen. Resultatet skall ha varit att man levererat en hög med lik tillbaka till piraternas bas. Som därefter föredrar enklare byten. Men detta är som sagt bara rykten.)
Kanske det hela slutar med en "ohelig allians" där några organisationer som inte har några större hämningar mot att "rensa upp" utför det "dirty work" som måste göras medan de lite mer finkänsliga västländerna tillfälligtvis tittar bort. Det ryktas ju om att något liknande gjordes i Malacka Straights i all tysthet.
Allt enligt den flera tusen år gamla metoden: "En bra pirat är en död pirat".
Läs även andra bloggares åsikter om pirater, rånare, ekonomisk kriminalitet
måndag 24 november 2008
Huvudstaden
Donkeyman och jourhavande använde en jobbig väg för hemresan. Av ekonomiska skäl. Det blev Ryanair till Torp. En sen flight. Buss till Oslo Bussterminal med ankomst ca 00.30. Så gick vi på sjapp till stängningsdags 03.30 och tog en promenad tillbaka till bussterminalen. Så blev det Flygbuss kl 04.15 till Gardermoen och Norwegian till Tromsø med avgång 07.35.
I Oslo gick vi på "Scotsman". Vilket av gammal tradition varit NordNorges träffpunkt. Där satt vi några timmar med fönsterplats ut på gatan och studerade en föreställning i livets teater. Och både Donkeyman och jourhavande blev minst sagt skakade av det vi såg.
Då skall sägas att Donkeyman har ett långt liv som sjöman bakom sig. Och har sett det mesta när det gäller "ruffa" hamnmiljöer. Och det var just sådana associationer man fick. Donkeyman är dessutom född på Stockhlms Söder och tillbringade sina barnaår därstådes. Och det var sannerligen inte någon Söndagsskolemiljö på 1950-talet. Det var helt enkelt inte hedrande att bo i den stadsdelen - den gången.
Men det som försigick på det puritanska Norges Paradgata en Fredagnatt år 2008 var helt i klass med om inte värre än något man kunde uppleva i Antwerpen eller Rotterdam "in the good old days". Hamburg, Bremen, Genua, Kings Cross (Sydney) hade inte heller något att ställa upp med den gången - eller i dag. Detta var vassare. Man måste nog till sådana platser som Buonaventura eller Colon för att finna jämförelsepunkter. Donkeyman kände sig 30 år yngre och förflyttad till någon obskyr hamngata i varmare land.
Nu hör det också till historien att Donkeyman hade kontor i Oslo i många år. Och flygpendlade dit från Tromsø. Så det blev många strövtåg ut i nattlivet den gången. Men nu börjar det bli 10 år sedan sist och Oslo har ändrat sig. Så här var det inte på den tiden.
Tre stora biffar till vakter ansågs behövas för att uppehålla ordningen inne på "Scotsman". Och trots att vi satt med fönsterplats i närmare tre timmar så var två passager med polisbil det enda vi såg av ordningsmakten den natten. Till och med "Natteravnarna" körde runt instängda i bil. Vilket säger ganska mycket.
Vad såg vi då. Hela gatan fyllt till brädden av ett lämmeltåg av skitfulla Norrmän. Unga och gamla, killar och tjejer. Stortorget i Tromsø just vid stängningsdags på söndag morgon är rena frikyrkolägret jämfört med detta. Detta påspätt med ett antal andra "vita av nordeuropeisk typ" där de flesta var lika fulla som Norrmännen.
Utanför pubingången hade en patrull på bortåt dussinet negresser tagit uppställning och antastade var man som passerade på gatan. Uppenbarligen hade de en lönsam kväll för de försvann med regelbundna mellanrum tillsammans med någon. Antagligen för att servera en "short time" i någon bakgata. Och de var uppenbarligen effektiva för de var tillbaka tämligen fort.
En ung man betalade för två damer och drog ned byxorna för att bli betjänad mitt på gatan. Men damerna mer eller mindre höll uppe brallorna på honom och drog iväg han till någon bakgata. Men med tanke på ordningsmaktens närvaro hade hans projekt sannolikt varit riskfritt.
När sjappet stängde gick vi Carl Johan och ner mot Oslo S. Den delen av gatan innehöll si så där 70 % "blattar", "svartskallar" eller vad den som inte är PK väljer att kalla dem. Varav en stor del berusade. På ett eller annat. Och för att passera förbi Oslo S måste man plöja sin väg igenom en hord av knarkare.
Det enda Donkeyman saknade från gamla tiders hamnbulor var "fittlotsar", "fixare" och "tjingsargubbar". "Robbarna" och "PickPockets" fanns säkert i folkmassan. I stort antal.
Som Donkeyman ser saken är detta ett bevis på att den Norska socialpolitiken av den modell som det politiska etablissemanget i Norge har byggt upp under många år är totalt misslyckad. Jag kan inte tänka mig att de som bor i Oslo vill ha det på detta viset. I praktiken är denna politik tungt förknippad med SV, AP och KrF. Med rätt eller fel.
En sak är säker. Detta kunde inte förekommit på paradgatan i någon annan huvudstad i hela världen. I ett "red light district" - ja. Och Donkeyman har besökt många sådana. Skipperstraat, Reperbahn, Treichville, South Street, Kings Cross - You name it. Det finns många. Men inte på paradgatan. Inte ens i Sydamerika på det glada 60-talet.
Jag tror att Norge måste börja med en heltäckande diskussion om de här frågorna. Och då duger det inte att gå ut från någon vision om ett rusfritt och nöjesfritt samhälle där alla går på tur i helgen och dricker choklad och äter brödskivor med brunost. Man måste gå ut från hur dagens samhälle faktiskt ser ut. Och vilka preferanser dagens ungdomar verkligen har. Därför att det är ungdomen som styr utvecklingen på nöjesfronten. Man måste ha en pragmatisk politik som utgår från realiteter.
Där en väsentlig detalj är - få ut polisen på gatorna. Vi kom resande från London och kontrasten är slående. Hade någon sagt åt Donkeyman år 1965 att det skitiga och nedslitna England 40 år senare vid första anblick skulle framstå som ett renare och tryggare samhälle än det puritanska Norge skulle Donkeyman ha bett vederbörande söka läkare. Men i England är polisen på gatorna. Obeväpnad precis som i Norge. Men i stort antal och med stöd av mängder av bevakningskameror. Och en armé av gatsopare håller snyggt på gatorna. Detta gör resultat. Det ger skillnaden mellan paradgata och red light district.
Addendum: Donkeyman ser vid genomläsning att det kan uppstå missförstånd. Låt det alltså stå klart att han inte ser något som helst problem med att det finns pubar i stora mängder. Eller att folk är ute och dricker sent på kvällarna. Skillnaden är bara att i andra storstäder kan man kombinera detta med ordning och trivsel. På senaste månaderna har Donkeyman haft blöta kvällar i London, Göteborg och Stockholm. Och inte sett något liknande som det han observerade i Oslo ...
Läs även andra bloggares åsikter om oslo, prostitution, fylleri
I Oslo gick vi på "Scotsman". Vilket av gammal tradition varit NordNorges träffpunkt. Där satt vi några timmar med fönsterplats ut på gatan och studerade en föreställning i livets teater. Och både Donkeyman och jourhavande blev minst sagt skakade av det vi såg.
Då skall sägas att Donkeyman har ett långt liv som sjöman bakom sig. Och har sett det mesta när det gäller "ruffa" hamnmiljöer. Och det var just sådana associationer man fick. Donkeyman är dessutom född på Stockhlms Söder och tillbringade sina barnaår därstådes. Och det var sannerligen inte någon Söndagsskolemiljö på 1950-talet. Det var helt enkelt inte hedrande att bo i den stadsdelen - den gången.
Men det som försigick på det puritanska Norges Paradgata en Fredagnatt år 2008 var helt i klass med om inte värre än något man kunde uppleva i Antwerpen eller Rotterdam "in the good old days". Hamburg, Bremen, Genua, Kings Cross (Sydney) hade inte heller något att ställa upp med den gången - eller i dag. Detta var vassare. Man måste nog till sådana platser som Buonaventura eller Colon för att finna jämförelsepunkter. Donkeyman kände sig 30 år yngre och förflyttad till någon obskyr hamngata i varmare land.
Nu hör det också till historien att Donkeyman hade kontor i Oslo i många år. Och flygpendlade dit från Tromsø. Så det blev många strövtåg ut i nattlivet den gången. Men nu börjar det bli 10 år sedan sist och Oslo har ändrat sig. Så här var det inte på den tiden.
Tre stora biffar till vakter ansågs behövas för att uppehålla ordningen inne på "Scotsman". Och trots att vi satt med fönsterplats i närmare tre timmar så var två passager med polisbil det enda vi såg av ordningsmakten den natten. Till och med "Natteravnarna" körde runt instängda i bil. Vilket säger ganska mycket.
Vad såg vi då. Hela gatan fyllt till brädden av ett lämmeltåg av skitfulla Norrmän. Unga och gamla, killar och tjejer. Stortorget i Tromsø just vid stängningsdags på söndag morgon är rena frikyrkolägret jämfört med detta. Detta påspätt med ett antal andra "vita av nordeuropeisk typ" där de flesta var lika fulla som Norrmännen.
Utanför pubingången hade en patrull på bortåt dussinet negresser tagit uppställning och antastade var man som passerade på gatan. Uppenbarligen hade de en lönsam kväll för de försvann med regelbundna mellanrum tillsammans med någon. Antagligen för att servera en "short time" i någon bakgata. Och de var uppenbarligen effektiva för de var tillbaka tämligen fort.
En ung man betalade för två damer och drog ned byxorna för att bli betjänad mitt på gatan. Men damerna mer eller mindre höll uppe brallorna på honom och drog iväg han till någon bakgata. Men med tanke på ordningsmaktens närvaro hade hans projekt sannolikt varit riskfritt.
När sjappet stängde gick vi Carl Johan och ner mot Oslo S. Den delen av gatan innehöll si så där 70 % "blattar", "svartskallar" eller vad den som inte är PK väljer att kalla dem. Varav en stor del berusade. På ett eller annat. Och för att passera förbi Oslo S måste man plöja sin väg igenom en hord av knarkare.
Det enda Donkeyman saknade från gamla tiders hamnbulor var "fittlotsar", "fixare" och "tjingsargubbar". "Robbarna" och "PickPockets" fanns säkert i folkmassan. I stort antal.
Som Donkeyman ser saken är detta ett bevis på att den Norska socialpolitiken av den modell som det politiska etablissemanget i Norge har byggt upp under många år är totalt misslyckad. Jag kan inte tänka mig att de som bor i Oslo vill ha det på detta viset. I praktiken är denna politik tungt förknippad med SV, AP och KrF. Med rätt eller fel.
En sak är säker. Detta kunde inte förekommit på paradgatan i någon annan huvudstad i hela världen. I ett "red light district" - ja. Och Donkeyman har besökt många sådana. Skipperstraat, Reperbahn, Treichville, South Street, Kings Cross - You name it. Det finns många. Men inte på paradgatan. Inte ens i Sydamerika på det glada 60-talet.
Jag tror att Norge måste börja med en heltäckande diskussion om de här frågorna. Och då duger det inte att gå ut från någon vision om ett rusfritt och nöjesfritt samhälle där alla går på tur i helgen och dricker choklad och äter brödskivor med brunost. Man måste gå ut från hur dagens samhälle faktiskt ser ut. Och vilka preferanser dagens ungdomar verkligen har. Därför att det är ungdomen som styr utvecklingen på nöjesfronten. Man måste ha en pragmatisk politik som utgår från realiteter.
Där en väsentlig detalj är - få ut polisen på gatorna. Vi kom resande från London och kontrasten är slående. Hade någon sagt åt Donkeyman år 1965 att det skitiga och nedslitna England 40 år senare vid första anblick skulle framstå som ett renare och tryggare samhälle än det puritanska Norge skulle Donkeyman ha bett vederbörande söka läkare. Men i England är polisen på gatorna. Obeväpnad precis som i Norge. Men i stort antal och med stöd av mängder av bevakningskameror. Och en armé av gatsopare håller snyggt på gatorna. Detta gör resultat. Det ger skillnaden mellan paradgata och red light district.
Addendum: Donkeyman ser vid genomläsning att det kan uppstå missförstånd. Låt det alltså stå klart att han inte ser något som helst problem med att det finns pubar i stora mängder. Eller att folk är ute och dricker sent på kvällarna. Skillnaden är bara att i andra storstäder kan man kombinera detta med ordning och trivsel. På senaste månaderna har Donkeyman haft blöta kvällar i London, Göteborg och Stockholm. Och inte sett något liknande som det han observerade i Oslo ...
Läs även andra bloggares åsikter om oslo, prostitution, fylleri
lördag 22 november 2008
Kulturhuset
Donkeyman har kommit hem. Och beklagar att det inte har blivit så regelbundna rapporter som var planlagt. Men det var en ganska intensiv och snabb resa. Som innehöll en fantastisk höjdpunkt.
För 6:e gången besökte Donkeyman "Classical Spectacular" i Royal Albert Hall, London. Och utnyttjade därmed två biljetter som han köpte redan i Februari i år. Och för 6:e gången blev han totalt överväldigad.
Till att börja med. Royal Albert Hall är ett kulturhus. King Size. En plats där man sedan 1871 har haft konserter, idrottstävlingar .... "you name it". De flesta världsartister av betydelse har uppträtt där. Man känner verkligen historiens vingslag. Man känner sig förflyttad tillbaka till imperiets dagar.
Alltnog, Donkeyman och jourhavande fästmö kom till hallen. Sippade i oss ett glas svindyr champagne och satte oss i vår loge. (Loggia Box 22, Seat 1 & 2). För att avnjuta en konsert som slår det mesta.
Det var Royal Philharmonic, Royal Philharmonic Choire, Band of Welsh Guards, Dansare, Ett par Operasångare i världsklass, Lasershow, Fyrverkeri ..... You name it. Och man "rev av" en stor del av den mest populära repertoaren. I ett mycket väl komponerat urval från både Opera, Symfonisk musik och annat.
En hel del musik med "Hög decibel" och "Hög igenkänningsfaktor". Till exempel "Grand March from Aida", "Semper Fidelis March", "Light Cavalleri Ouverture", "O Sole Mio" och så vidare. Vilket byggde upp till en nära 15 minuters version av Tschaikowskis "1812 Ouverture" med orkester och sångare understödda av riktiga kanoner, musköter och fyrverkerier.
En dirigent som kunde konsten att få direkt kontakt med publiken, laga show och driva upp stämningen. Som givetvis exploderar till "Rule Brittania" och "Pomp and Circumstances". Att se hela Royal Albert Hall stå upp och sjunga "Land of Hope and Glory" viftande med flagg medan det sprids ballonger och serpentiner till en fantastisk ljusshow är bara stort.
Och dirigenten ställer den retoriska frågan: "Classical Music should be boring. You should not have fun on consert". Varefter han slår igång Offenbachs "Can Can" med dansare och allt och dansar själv med uppe i dirigentstolen samtidigt som han dirigerar orkestern.
Vilket ger en eftertanke. Kanske det är just detta som är den klassiska musikens problem. Det har blivit så fiiiiinkulturellt att folk inte orkar med längre. Och då är upplevelser som denna ett härligt avbrott. Som antagligen kulturknuttarna finner på gränsen till vulgärt.
Naturligtvis har man exploaterat några moment från "Last Night of the Proms". Men, So What. Detta är bara härliga grejor. Och Donkeyman rekommenderar alla som vill ha en upplevelse utöver det vanliga att ta sig en tur. Det är en handfull konserter höst och vår på just detta tema men arrangören "Raymond Gubbay" har mycket på programmet.
Men efter en omskakande och fantastisk upplevelse är nu Donkeyman tillbaka till verkligheten. De tråkiga fönsterkuverten har samlats på hög. Kemneren utber sig om ett bidrag. Snön har fallit. Mörkertiden har börjat. Men denna vinter skall Donkeyman F****n ta mig inte drabbas av någon depression som förra hösten. Höstdepression skall inte upprepas.
Läs även andra bloggares åsikter om konserter, last night of the proms
För 6:e gången besökte Donkeyman "Classical Spectacular" i Royal Albert Hall, London. Och utnyttjade därmed två biljetter som han köpte redan i Februari i år. Och för 6:e gången blev han totalt överväldigad.
Till att börja med. Royal Albert Hall är ett kulturhus. King Size. En plats där man sedan 1871 har haft konserter, idrottstävlingar .... "you name it". De flesta världsartister av betydelse har uppträtt där. Man känner verkligen historiens vingslag. Man känner sig förflyttad tillbaka till imperiets dagar.
Alltnog, Donkeyman och jourhavande fästmö kom till hallen. Sippade i oss ett glas svindyr champagne och satte oss i vår loge. (Loggia Box 22, Seat 1 & 2). För att avnjuta en konsert som slår det mesta.
Det var Royal Philharmonic, Royal Philharmonic Choire, Band of Welsh Guards, Dansare, Ett par Operasångare i världsklass, Lasershow, Fyrverkeri ..... You name it. Och man "rev av" en stor del av den mest populära repertoaren. I ett mycket väl komponerat urval från både Opera, Symfonisk musik och annat.
En hel del musik med "Hög decibel" och "Hög igenkänningsfaktor". Till exempel "Grand March from Aida", "Semper Fidelis March", "Light Cavalleri Ouverture", "O Sole Mio" och så vidare. Vilket byggde upp till en nära 15 minuters version av Tschaikowskis "1812 Ouverture" med orkester och sångare understödda av riktiga kanoner, musköter och fyrverkerier.
En dirigent som kunde konsten att få direkt kontakt med publiken, laga show och driva upp stämningen. Som givetvis exploderar till "Rule Brittania" och "Pomp and Circumstances". Att se hela Royal Albert Hall stå upp och sjunga "Land of Hope and Glory" viftande med flagg medan det sprids ballonger och serpentiner till en fantastisk ljusshow är bara stort.
Och dirigenten ställer den retoriska frågan: "Classical Music should be boring. You should not have fun on consert". Varefter han slår igång Offenbachs "Can Can" med dansare och allt och dansar själv med uppe i dirigentstolen samtidigt som han dirigerar orkestern.
Vilket ger en eftertanke. Kanske det är just detta som är den klassiska musikens problem. Det har blivit så fiiiiinkulturellt att folk inte orkar med längre. Och då är upplevelser som denna ett härligt avbrott. Som antagligen kulturknuttarna finner på gränsen till vulgärt.
Naturligtvis har man exploaterat några moment från "Last Night of the Proms". Men, So What. Detta är bara härliga grejor. Och Donkeyman rekommenderar alla som vill ha en upplevelse utöver det vanliga att ta sig en tur. Det är en handfull konserter höst och vår på just detta tema men arrangören "Raymond Gubbay" har mycket på programmet.
Men efter en omskakande och fantastisk upplevelse är nu Donkeyman tillbaka till verkligheten. De tråkiga fönsterkuverten har samlats på hög. Kemneren utber sig om ett bidrag. Snön har fallit. Mörkertiden har börjat. Men denna vinter skall Donkeyman F****n ta mig inte drabbas av någon depression som förra hösten. Höstdepression skall inte upprepas.
Läs även andra bloggares åsikter om konserter, last night of the proms
torsdag 20 november 2008
Staden
Donkeyman goer en helt liten svipptur till London. Paa jobbets vaegnar men foer en gangs skull aer det inte saa mycket jobb saa tiden raecker till lite ferie ocksaa. Och har flyttat in paa ett litet men bra hotell i samma stadsdel som han har bott i vid vart besoek sedan 1960-talet.
Den gaangen var det Merchant Navy Hotel som gaellde. Paa Lancaster Gate. Vaeg i vaegg med The Football Association. Billigt och bra. Samt mycket trevligt sjoefolk att snacka med. Men sedan ett par aar saa har Brittiska vaelfaerden slagit igen hotellet och daermed maaste Donkeyman byta. Saa numera aer det Brunel Hotel som gaeller.
Och Brunel var inte naagon vem som helst. Han var ett tekniskt geni som stod foer en maengd uppfinningar i den tidiga industialismens aalder. Bland annat byggde han den foersta tunneln under Thames. Han deltog i jaernvaegsutbyggnaden och mycket annat. Googla gaerna fram honom och hans son som ocksaa var ingenjoer.
Ett hotelnamn vaerdigt en sjoeingenjoer som Donkeyman.
Och saa aer det aaterbesoek paa alla de gamla pubarna. Samt moete med gamla kompisar.
Den gaangen var det Merchant Navy Hotel som gaellde. Paa Lancaster Gate. Vaeg i vaegg med The Football Association. Billigt och bra. Samt mycket trevligt sjoefolk att snacka med. Men sedan ett par aar saa har Brittiska vaelfaerden slagit igen hotellet och daermed maaste Donkeyman byta. Saa numera aer det Brunel Hotel som gaeller.
Och Brunel var inte naagon vem som helst. Han var ett tekniskt geni som stod foer en maengd uppfinningar i den tidiga industialismens aalder. Bland annat byggde han den foersta tunneln under Thames. Han deltog i jaernvaegsutbyggnaden och mycket annat. Googla gaerna fram honom och hans son som ocksaa var ingenjoer.
Ett hotelnamn vaerdigt en sjoeingenjoer som Donkeyman.
Och saa aer det aaterbesoek paa alla de gamla pubarna. Samt moete med gamla kompisar.
tisdag 18 november 2008
Krisen
De församlade media har skrivit spaltkilometer om den finansiella krisen och dess orsaker. Det är en analys som inte Donkeyman ser några skäl till att förlänga ytterligare. Däremot anser Donkeyman att det bakom det hela ligger några grundorsaker som man gärna avstår från att kommentera:
Det har i många år varit mer lönsamt att investera i spekulation än i produktion. När det så blir brist på investeringsobjekt pressas priserna upp på de som trots allt finns. Vilket på senare tid varit bostäder och aktier. Ju fler som hoppar på tåget - desto större efterfrågan och desto högre priser. Ända till den dagen det inte längre finns några "friska" pengar att stoppa in i bubblan. Då spricker den. Och som David Chancellor har titulerat sin förtjänstfulla bok om finansiella bubblor: "Devil Take the Hindmost".
Bostäder har blivit ett spekulationsobjekt. Det "tekniska" värdet på en bostad är den totala hyran man kan få in om man önskar hyra ut den. Om hyresvärdet inte täcker ränta + amortering + driftkostnad innebär detta att fastighetens värde innehåller en förväntad värdeökning. Ju större skillnaden blir desto starkare är denna förväntning. En värdeökning kan bero på väldigt mycket, till exempel brist på bostäder, stark tillflyttning, exploatering i området etc. Men på senare tid har man räknat med värdeökning på allt rakt över utan några av dessa orsaker.
Aktier har varit ett annat spekulationsobjekt. Det "tekniska" värdet på en aktie är den avkastning som denna kan tänkas ge. Om inte avkastningen motiverar inköpspriset innebär detta att aktien innehåller en förväntad värdeökning. Som kan var motiverad av att man tror att företaget längre fram skall ge ökad avkastning av något skäl. Men på senare tid har man precis som med bostäder mer eller mindre räknat med värdeökning rakt över.
Både bostäder och börsen har under de senste 10-15 åren påminnt om ett vanligt gammaldags pyramidspel. Att detta förr eller senare skulle spricka har i stort sett alla kommentatorer varit överens om. Problemet har bara varit att veta när.
Och drivande orsaken till bygget av dessa pyramider har varit att alltför många har spekulerat med pengar man inte har. Något som i sin tur har haft sin rot i att det varit allt för enkelt och billigt att låna pengar. I gamla dagar ansågs det som god bankverksamhet om en stabil och etablerad familj i 30-årsåldern lånade tre årslöner till en bostad som de skulle bo i. Men under senare tid har "vem som helst" kunnat låna nästan hur mycket som helst till i stort sett inte någon ränta för att investera i spekulation.
Även här är den bakomliggande orsaken att man har behövt "nya" pengar för att hålla pyramiderna i gång. En gång i tiden spekulerade de som redan hade pengar. I Sverige skapade man stora fonder som ATP-fonden, löntagarfonderna med mera, dessa hade friska pengar att sätta in. Sedan började stat, kommuner, pensionskassor, fackföreningar och alla andra som hade fonderat pengar att köpa in sig. Till slut var det "den vanlige medborgaren" som hoppade på tåget. Och precis som i ett pyramidspel kommer den dagen när det inte längre finns några "friska pengar" att hiva in. Då rasar pyramiden.
Svårigheten i dag är att hela samhällsystemet är ihopvävt. Hela ekonomin hänger ihop. Om en får problem så får en annan problem. Därmed är det inte lätt att få hjulen att rulla. Men Donkeyman är inte helt övertygad om att det man nu gör är helt rätt. Därför att alla åtgärder är i princip inriktade på att få igång pyramiderna igen. Men att investera högvis med pengar som man inte har genom att sätta fart på sedelpressarna och att trycka ned räntan är ett klassiskt recept för att åstadkomma inflation. Donkeyman är styggt rädd för att efter detta kommer just inflationen.
Sedan finns det ytterligare två tickande bomber som ännu inte har detonerat. Vi har kreditkortsskulderna, som inte är så allvarliga i Skandinavien - men i USA .... Och sedan har vi en myriad av så kallade värdepapper kvar att syna som inte någon vet det egentliga värdet på.
Men det blir nog en spännande tid framöver för den som är intresserad av samhälle och ekonomi.
För övrigt gör Donkeyman en aldrig så liten resa några dagar framöver men återkommer med Resebrev om han finner en lämplig dator.
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen
Det har i många år varit mer lönsamt att investera i spekulation än i produktion. När det så blir brist på investeringsobjekt pressas priserna upp på de som trots allt finns. Vilket på senare tid varit bostäder och aktier. Ju fler som hoppar på tåget - desto större efterfrågan och desto högre priser. Ända till den dagen det inte längre finns några "friska" pengar att stoppa in i bubblan. Då spricker den. Och som David Chancellor har titulerat sin förtjänstfulla bok om finansiella bubblor: "Devil Take the Hindmost".
Bostäder har blivit ett spekulationsobjekt. Det "tekniska" värdet på en bostad är den totala hyran man kan få in om man önskar hyra ut den. Om hyresvärdet inte täcker ränta + amortering + driftkostnad innebär detta att fastighetens värde innehåller en förväntad värdeökning. Ju större skillnaden blir desto starkare är denna förväntning. En värdeökning kan bero på väldigt mycket, till exempel brist på bostäder, stark tillflyttning, exploatering i området etc. Men på senare tid har man räknat med värdeökning på allt rakt över utan några av dessa orsaker.
Aktier har varit ett annat spekulationsobjekt. Det "tekniska" värdet på en aktie är den avkastning som denna kan tänkas ge. Om inte avkastningen motiverar inköpspriset innebär detta att aktien innehåller en förväntad värdeökning. Som kan var motiverad av att man tror att företaget längre fram skall ge ökad avkastning av något skäl. Men på senare tid har man precis som med bostäder mer eller mindre räknat med värdeökning rakt över.
Både bostäder och börsen har under de senste 10-15 åren påminnt om ett vanligt gammaldags pyramidspel. Att detta förr eller senare skulle spricka har i stort sett alla kommentatorer varit överens om. Problemet har bara varit att veta när.
Och drivande orsaken till bygget av dessa pyramider har varit att alltför många har spekulerat med pengar man inte har. Något som i sin tur har haft sin rot i att det varit allt för enkelt och billigt att låna pengar. I gamla dagar ansågs det som god bankverksamhet om en stabil och etablerad familj i 30-årsåldern lånade tre årslöner till en bostad som de skulle bo i. Men under senare tid har "vem som helst" kunnat låna nästan hur mycket som helst till i stort sett inte någon ränta för att investera i spekulation.
Även här är den bakomliggande orsaken att man har behövt "nya" pengar för att hålla pyramiderna i gång. En gång i tiden spekulerade de som redan hade pengar. I Sverige skapade man stora fonder som ATP-fonden, löntagarfonderna med mera, dessa hade friska pengar att sätta in. Sedan började stat, kommuner, pensionskassor, fackföreningar och alla andra som hade fonderat pengar att köpa in sig. Till slut var det "den vanlige medborgaren" som hoppade på tåget. Och precis som i ett pyramidspel kommer den dagen när det inte längre finns några "friska pengar" att hiva in. Då rasar pyramiden.
Svårigheten i dag är att hela samhällsystemet är ihopvävt. Hela ekonomin hänger ihop. Om en får problem så får en annan problem. Därmed är det inte lätt att få hjulen att rulla. Men Donkeyman är inte helt övertygad om att det man nu gör är helt rätt. Därför att alla åtgärder är i princip inriktade på att få igång pyramiderna igen. Men att investera högvis med pengar som man inte har genom att sätta fart på sedelpressarna och att trycka ned räntan är ett klassiskt recept för att åstadkomma inflation. Donkeyman är styggt rädd för att efter detta kommer just inflationen.
Sedan finns det ytterligare två tickande bomber som ännu inte har detonerat. Vi har kreditkortsskulderna, som inte är så allvarliga i Skandinavien - men i USA .... Och sedan har vi en myriad av så kallade värdepapper kvar att syna som inte någon vet det egentliga värdet på.
Men det blir nog en spännande tid framöver för den som är intresserad av samhälle och ekonomi.
För övrigt gör Donkeyman en aldrig så liten resa några dagar framöver men återkommer med Resebrev om han finner en lämplig dator.
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen
lördag 15 november 2008
EU-kamp (igen)
Dagens inlägg innehåller en liten faktainformation till Donkeymans Svenska läsare.
Donkeyman har inte gjort någon hemlighet av att han är anhängare till EU. Men han har inte alltid varit det. När Sverige röstade om medlemskap var Donkeyman fortfarande motståndare. Men sedan dess har han ändrat uppfattning. Därför var han också anhängare till att gå med i Euron. Och anser den dag som är att är man först medlem i EU så skall man självfallet också vara med i Euro-systemet.
Men eftersom Donkeyman bor i Norge så får han uppleva mycket festligt när det gäller EU-debatten. Den politiska situationen är ganska fastlåst i frågan:
Det största partiet (AP) är för EU. Men inom partiet finns en ganska stor nej-sida. Som gång på gång får finna sig i att bli överkörda av partimajoriteten.
Det näst största partiet (FrP) har inte tagit officiell ställning. De menar att saken avgörs genom folkomröstning och inte genom partipolitik.
Det tredje största partiet (H) är också för EU.
Så har vi några småpartier, i det närmaste sekter, dvs SV, SP, V och KrF. Det är också här vi finner den hårda kärnan i EU-motståndet. De har hittills hotat att blockera varje regeringsalternativ som innebär ett närmande till EU.
På socialistisk sida finns inte något tänkbart regeringsalternativ som inte domineras av AP. På Borgerlig sida finns inte något tänkbart regeringsalternativ utan H.
MEN - Det avgörande är givetvis att opinionsundersökningarna visar ett stabilt Nej till EU.
Å andra sidan är Norge med i EES, vilket innebär att man i alla praktiska avseenden redan är med i EU. Däremot får man inte vara med och fatta besluten. Ekonomiskt sett betalar man en ganska kraftfull avgift för att få vara med. När man hade folkomröstning förra gången så hade man fått förhandlat fram ett mycket förmånligt anslutningsavtal. Detta föll i och med att det blev Nej och det är knappast troligt att man får ett lika bra avtal vid nästa korsväg.
Som kan komma fortare än man tror. Nu tyder alla signaler på att Island är på väg in i EU med full fart. Detta helt enkelt därför att Island av ekonomiska skäl är tvungna att komma in i både EU och Euron. Men på Island är det en enklare sak att gå med. Där är det nämligen politikerna som är mot och folket som är för. Här i Norge är situationen omvänd.
Jasidan i Norge ser nu för sig att situationen kan ändra sig så att det blir läge för en ny EU-kamp inom några få år. Något som rimligen måste få utslag i regeringsbildningen efter valet nästa år. Den nuvarande röd/gröna regeringen har ju formellt lagt EU-frågan död under valperioden. Men AP kan knappast leva med en sådan regeringsförklaring även nästa gång.
Just nu är det så kallade Tjänstedirektivet aktuellet i Norge. Ett direktiv som har debatterats internt inom EU i fem år och som har urvattnats ganska betydligt. Fackföreningarna i de stora EU-länderna har accepterat det hela och den interna debatten är i det närmaste obefintlig. Men här i Norge är Nej-sidan så upprörd att man nästan inte får luft. Och både SP och SV har tagit "dissens" (=reserverat sig) i regeringen.
Men uppenbarligen är frågan mer av retorisk art eftersom det inte är tal om att lämna regeringen. Något som rimmar ganska dåligt med att de bägge partierna kräver att Norge skall utnyttja sitt veto i EES. Vore frågan så viktig så borde SV och SP slå nävarna i bordet och lämna regeringen. Något de alltså inte gör. Lika lite som AP:s nejstatsråd gör.
Vilket också bevisar att det är mer fråga om luft än om realpolitik.
Och så här fortsätter det hela tiden. Nej-sidan ser EU som den "Store Satan". Allt ont i världen kommer från EU. Och ett medlemskap i EU skulle innebära slutet på Norge som en nation. Det skulle närmast uppstå en situation som påminner om Ockupationen. Allt bra som finns i Norge skulle brytas ned och landet skulle förvandlas till ett fattighus.
Det är lika festligt att höra Nej-sidan debattera som att lyssna på när prästerna bråkar om kyrkan. Är det underligt att Donkeyman älskar politik.
Läs även andra bloggares åsikter om Norge, EU, Tjänstedirektivet
Donkeyman har inte gjort någon hemlighet av att han är anhängare till EU. Men han har inte alltid varit det. När Sverige röstade om medlemskap var Donkeyman fortfarande motståndare. Men sedan dess har han ändrat uppfattning. Därför var han också anhängare till att gå med i Euron. Och anser den dag som är att är man först medlem i EU så skall man självfallet också vara med i Euro-systemet.
Men eftersom Donkeyman bor i Norge så får han uppleva mycket festligt när det gäller EU-debatten. Den politiska situationen är ganska fastlåst i frågan:
Det största partiet (AP) är för EU. Men inom partiet finns en ganska stor nej-sida. Som gång på gång får finna sig i att bli överkörda av partimajoriteten.
Det näst största partiet (FrP) har inte tagit officiell ställning. De menar att saken avgörs genom folkomröstning och inte genom partipolitik.
Det tredje största partiet (H) är också för EU.
Så har vi några småpartier, i det närmaste sekter, dvs SV, SP, V och KrF. Det är också här vi finner den hårda kärnan i EU-motståndet. De har hittills hotat att blockera varje regeringsalternativ som innebär ett närmande till EU.
På socialistisk sida finns inte något tänkbart regeringsalternativ som inte domineras av AP. På Borgerlig sida finns inte något tänkbart regeringsalternativ utan H.
MEN - Det avgörande är givetvis att opinionsundersökningarna visar ett stabilt Nej till EU.
Å andra sidan är Norge med i EES, vilket innebär att man i alla praktiska avseenden redan är med i EU. Däremot får man inte vara med och fatta besluten. Ekonomiskt sett betalar man en ganska kraftfull avgift för att få vara med. När man hade folkomröstning förra gången så hade man fått förhandlat fram ett mycket förmånligt anslutningsavtal. Detta föll i och med att det blev Nej och det är knappast troligt att man får ett lika bra avtal vid nästa korsväg.
Som kan komma fortare än man tror. Nu tyder alla signaler på att Island är på väg in i EU med full fart. Detta helt enkelt därför att Island av ekonomiska skäl är tvungna att komma in i både EU och Euron. Men på Island är det en enklare sak att gå med. Där är det nämligen politikerna som är mot och folket som är för. Här i Norge är situationen omvänd.
Jasidan i Norge ser nu för sig att situationen kan ändra sig så att det blir läge för en ny EU-kamp inom några få år. Något som rimligen måste få utslag i regeringsbildningen efter valet nästa år. Den nuvarande röd/gröna regeringen har ju formellt lagt EU-frågan död under valperioden. Men AP kan knappast leva med en sådan regeringsförklaring även nästa gång.
Just nu är det så kallade Tjänstedirektivet aktuellet i Norge. Ett direktiv som har debatterats internt inom EU i fem år och som har urvattnats ganska betydligt. Fackföreningarna i de stora EU-länderna har accepterat det hela och den interna debatten är i det närmaste obefintlig. Men här i Norge är Nej-sidan så upprörd att man nästan inte får luft. Och både SP och SV har tagit "dissens" (=reserverat sig) i regeringen.
Men uppenbarligen är frågan mer av retorisk art eftersom det inte är tal om att lämna regeringen. Något som rimmar ganska dåligt med att de bägge partierna kräver att Norge skall utnyttja sitt veto i EES. Vore frågan så viktig så borde SV och SP slå nävarna i bordet och lämna regeringen. Något de alltså inte gör. Lika lite som AP:s nejstatsråd gör.
Vilket också bevisar att det är mer fråga om luft än om realpolitik.
Och så här fortsätter det hela tiden. Nej-sidan ser EU som den "Store Satan". Allt ont i världen kommer från EU. Och ett medlemskap i EU skulle innebära slutet på Norge som en nation. Det skulle närmast uppstå en situation som påminner om Ockupationen. Allt bra som finns i Norge skulle brytas ned och landet skulle förvandlas till ett fattighus.
Det är lika festligt att höra Nej-sidan debattera som att lyssna på när prästerna bråkar om kyrkan. Är det underligt att Donkeyman älskar politik.
Läs även andra bloggares åsikter om Norge, EU, Tjänstedirektivet
måndag 10 november 2008
Valsystem
Nu går det en våg av Obamabeundran över Skandinavien. Donkeyman har tidigare skrivit flera artiklar om valsystem. Det är lite intressant att konstatera att Obamas seger både i Primärvalet och i Presidentvalet inte blivit av om man tillämpat andra valsystem.
I Primärvalen var det så att Demokraterna tillämpade proportionellt valsystem i alla delstater. Detta började man med för si så där 40 år sedan. Innan dess hade man liksom Republikanerna "winner takes all". Obamas kampanj utnyttjade de proportionella valen mästerligt. Hillary förde som traditionen har varit inte någon kampanj i sådana stater som hon redan på förhand visste att hon var chanslös. Medan Obama drev en omfattande kampanj överallt. Vilket inte någon gjort tidigare. Trots de uppenbara matematiska fördelarna. Resultatet var att Obama kunde minska sin förlust i Hillarys stater. Och maximera sin vinst i "sina" stater. Något som räckte till seger totalt sett.
Med det gamla Demokratiska systemet eller med det Republikanska systemet - det vill säga med ett "winner takes all" system - skulle Hillary ha varit Demokraternas presidentkandidat. Med ganska god marginal dessutom.
Sedan vann Obama Presidentvalet. Räknat både i antalet elektorer och i antalet röster. Men räknar man i area så vann Republikanerna. Se bara på denna karta:
Kartan visar ganska klart att McCain och Republikanerna vann i glesbygden i stort sett i hela USA. Medan Obama vann i de stora städerna och tätbygderna. Studerar man stater som Florida och Kalifornien ser man tydligt att "hela" glesbygden stödde McCain medan Obama "bara" hade stöd just i de stora städerna.
Låt oss nu göra tankeexperimentet att man i USA hade haft samma regler som i Norge. Nämligen att man ger glesbygden större "tyngd" röstmässigt. En Finnmarking är ju värd 50% mer än en Oslobo eller en Bergensare rent röstmässigt.
Antag att man på motsvarande sätt minskat inflytandet hos de stora koncentrationerna av befolkning på Ost- och Västkusten samt i storstäderna typ Chicago. Antag att man hade infört ett "Norskt" valsystem. Med sådana regler står det ganska klart att senator McCain skulle ha varit USA:s näste president i stället för Obama.
Något som kanske är ett intressant tankeexperiment i demokrati för våra Norska grannar.
Här ser man också tydligt skillnaden mellan Sverige och Norge. Antag att Sverige hade haft Norska valregler. Då skulle det ha varit socialdemokratisk regering i Sverige. Men om Norge hade haft Svenska regler så skulle det ha varit borgerlig regering i Norge. Därför att de röd/gröna förlorade valet räknat i antalet röster.
Både i USA, Sverige och Norge har man det gemensamt att glesbygden röstar mer konservativt och i det Norska vallandskapet är det AP, SV och SP som står för det konservativa, det vill säga bevarande av det bestående. Medan det i Sverige är S och V som står för samma värderingar. Medan den traditionellt konservativa sidan, dvs borgarna, har tagit över rollen som pådrivare för förändring och utveckling av samhället. Det vill säga ett byte av positioner gentemot situationen några decennier tillbaka.
Donkeyman fascineras av Valsystemets betydelse och har filosoferat kring detta i flera tidigare artiklar. Bland annat:
Valsystem (1)
Valsystem (2)
Läs även andra bloggares åsikter om valsystem, valsystemet, demokrati, usa-valet
I Primärvalen var det så att Demokraterna tillämpade proportionellt valsystem i alla delstater. Detta började man med för si så där 40 år sedan. Innan dess hade man liksom Republikanerna "winner takes all". Obamas kampanj utnyttjade de proportionella valen mästerligt. Hillary förde som traditionen har varit inte någon kampanj i sådana stater som hon redan på förhand visste att hon var chanslös. Medan Obama drev en omfattande kampanj överallt. Vilket inte någon gjort tidigare. Trots de uppenbara matematiska fördelarna. Resultatet var att Obama kunde minska sin förlust i Hillarys stater. Och maximera sin vinst i "sina" stater. Något som räckte till seger totalt sett.
Med det gamla Demokratiska systemet eller med det Republikanska systemet - det vill säga med ett "winner takes all" system - skulle Hillary ha varit Demokraternas presidentkandidat. Med ganska god marginal dessutom.
Sedan vann Obama Presidentvalet. Räknat både i antalet elektorer och i antalet röster. Men räknar man i area så vann Republikanerna. Se bara på denna karta:
Kartan visar ganska klart att McCain och Republikanerna vann i glesbygden i stort sett i hela USA. Medan Obama vann i de stora städerna och tätbygderna. Studerar man stater som Florida och Kalifornien ser man tydligt att "hela" glesbygden stödde McCain medan Obama "bara" hade stöd just i de stora städerna.
Låt oss nu göra tankeexperimentet att man i USA hade haft samma regler som i Norge. Nämligen att man ger glesbygden större "tyngd" röstmässigt. En Finnmarking är ju värd 50% mer än en Oslobo eller en Bergensare rent röstmässigt.
Antag att man på motsvarande sätt minskat inflytandet hos de stora koncentrationerna av befolkning på Ost- och Västkusten samt i storstäderna typ Chicago. Antag att man hade infört ett "Norskt" valsystem. Med sådana regler står det ganska klart att senator McCain skulle ha varit USA:s näste president i stället för Obama.
Något som kanske är ett intressant tankeexperiment i demokrati för våra Norska grannar.
Här ser man också tydligt skillnaden mellan Sverige och Norge. Antag att Sverige hade haft Norska valregler. Då skulle det ha varit socialdemokratisk regering i Sverige. Men om Norge hade haft Svenska regler så skulle det ha varit borgerlig regering i Norge. Därför att de röd/gröna förlorade valet räknat i antalet röster.
Både i USA, Sverige och Norge har man det gemensamt att glesbygden röstar mer konservativt och i det Norska vallandskapet är det AP, SV och SP som står för det konservativa, det vill säga bevarande av det bestående. Medan det i Sverige är S och V som står för samma värderingar. Medan den traditionellt konservativa sidan, dvs borgarna, har tagit över rollen som pådrivare för förändring och utveckling av samhället. Det vill säga ett byte av positioner gentemot situationen några decennier tillbaka.
Donkeyman fascineras av Valsystemets betydelse och har filosoferat kring detta i flera tidigare artiklar. Bland annat:
Valsystem (1)
Valsystem (2)
Läs även andra bloggares åsikter om valsystem, valsystemet, demokrati, usa-valet
fredag 7 november 2008
Vaktskifte
Så är det snart dags för vaktskifte i "Vita Huset". George W ersätts av Obama. En intellektuell tar över från en cowboy. Så får vi se vart det leder oss. Reformer har utlovats.
Det är snabbt gjort att sammanfatta George W:s period.
När han valdes var han totalt okunnig om och ointresserad av utrikespolitik. Det gjorde inte något hette det därför att han kunde skaffa sig de bästa rådgivare. Något som han avstod ifrån. I stället omgav han sig med en krets personer som genom sin inkompetens måste gå till historien. Man kan undra var han hittade det gänget. Deras främsta meriter var väl att de var anknytna till den Kristna Högern som genomlevde en "revival" och flyttade fram sina positioner vid valet år 2000.
George W hade en CV som var minst sagt tunn för att få jobbet som chef i Vita Huset. Den skulle normalt sett inte räcka så långt till några andra chefsjobb heller. En misslyckad affärsman som tröstade sig med flitigt bruk av flaskan. Till dess han blev torrlagd. Men han blev inte mer framgångsrik för den skull.
Inte ens hans Texasdialekt är äkta. Tvärtom, den är "fake". Familjen kommer från Maine.
Han stöttade aktivt VietNamkriget. Men inte så aktivt att han kämpade i kriget. Däremot så höll han sig undan från värnplikten den gången. Till skillnad mot mr McCain.
Under presidenttiden drabbades han av tre katastrofer: 9/11, Katrina och Wall Street. Två katastrofer skapade han själv: Iraq och Afganistan. Inte någon av dessa fem problem har han hanterat med bravur.
Han var inte någon stor talare. Följande bevingade ord kläckte han ur sig år 2000:
"When I was coming up, it was a dangerous world, and you knew exactly who they were. It was us vs them, and it was clear who they was. Today, we are not sure who they are, but we know they are there."
Efter 9/11 deltog han i att hetsa fram en i det närmaste vulgär nationalism: "Nuke the towelheads" var slagordet den gången. Arabliknande personer blev snabbt misstänkta och förödmjukade.
"Alla" trodde på CIA och presidentens försäkringar om Saddams vapenarsenaler och onskapens axel. Att Al-Qaida var svuren fiende till Saddam imponerade inte på presidenten och hans män. De stod gärna till hands med att störta Saddam och öppna Iraq för diverse fundamentalistiska rörelser.
Demokratin och friheten skulle uppehållas genom att inrätta Guantanamo Bay samt händelserna i Abu Ghraib och Fallujah. Tortyr accepterades som regeringspolitik. Dock under det Ny-Amerikanska namnet "Enhanced Interrogation".
2004 ansåg väljarna fortfarande att allt detta var acceptabelt. Men därifrån har historien bara varit en enda stor nertur för George W Bush.
2008 var det slut. Nya kvastar kom till makten. Exit W, Entry Obama.
Läs även andra bloggares åsikter om Bush, USA-Valet, Presidentvalet
Det är snabbt gjort att sammanfatta George W:s period.
När han valdes var han totalt okunnig om och ointresserad av utrikespolitik. Det gjorde inte något hette det därför att han kunde skaffa sig de bästa rådgivare. Något som han avstod ifrån. I stället omgav han sig med en krets personer som genom sin inkompetens måste gå till historien. Man kan undra var han hittade det gänget. Deras främsta meriter var väl att de var anknytna till den Kristna Högern som genomlevde en "revival" och flyttade fram sina positioner vid valet år 2000.
George W hade en CV som var minst sagt tunn för att få jobbet som chef i Vita Huset. Den skulle normalt sett inte räcka så långt till några andra chefsjobb heller. En misslyckad affärsman som tröstade sig med flitigt bruk av flaskan. Till dess han blev torrlagd. Men han blev inte mer framgångsrik för den skull.
Inte ens hans Texasdialekt är äkta. Tvärtom, den är "fake". Familjen kommer från Maine.
Han stöttade aktivt VietNamkriget. Men inte så aktivt att han kämpade i kriget. Däremot så höll han sig undan från värnplikten den gången. Till skillnad mot mr McCain.
Under presidenttiden drabbades han av tre katastrofer: 9/11, Katrina och Wall Street. Två katastrofer skapade han själv: Iraq och Afganistan. Inte någon av dessa fem problem har han hanterat med bravur.
Han var inte någon stor talare. Följande bevingade ord kläckte han ur sig år 2000:
"When I was coming up, it was a dangerous world, and you knew exactly who they were. It was us vs them, and it was clear who they was. Today, we are not sure who they are, but we know they are there."
Efter 9/11 deltog han i att hetsa fram en i det närmaste vulgär nationalism: "Nuke the towelheads" var slagordet den gången. Arabliknande personer blev snabbt misstänkta och förödmjukade.
"Alla" trodde på CIA och presidentens försäkringar om Saddams vapenarsenaler och onskapens axel. Att Al-Qaida var svuren fiende till Saddam imponerade inte på presidenten och hans män. De stod gärna till hands med att störta Saddam och öppna Iraq för diverse fundamentalistiska rörelser.
Demokratin och friheten skulle uppehållas genom att inrätta Guantanamo Bay samt händelserna i Abu Ghraib och Fallujah. Tortyr accepterades som regeringspolitik. Dock under det Ny-Amerikanska namnet "Enhanced Interrogation".
2004 ansåg väljarna fortfarande att allt detta var acceptabelt. Men därifrån har historien bara varit en enda stor nertur för George W Bush.
2008 var det slut. Nya kvastar kom till makten. Exit W, Entry Obama.
Läs även andra bloggares åsikter om Bush, USA-Valet, Presidentvalet
onsdag 5 november 2008
Stolpskott
En av de stora Norska Fackföreningskartellerna kom i går med ett spänstigt förslag. Ordföranden i YS (Yrkesorganisasjonernas Sentralforbund) Tore Eugen Kvalheim gick ut med ett förslag att alla skattebetalare nästa år skulle få ett engångsavdrag på 10.000 kronor.
Rent praktiskt skulle det ske genom att "skattetrekket" reducerades med 1000 kronor var månad med början i januari.
Motiveringen är att regeringen går in med stora pengar för att bärga förmögenheterna till bankerna. Det vill säga det man i socialistisk retorik kallar kapitalet. Men "vanligt folk" får inte något som hjälper dem att betala lån, räntor och räkningar. Skulle det ske en utbetalning på 10.000 kronor till alla löntagare, pensionärer, trygdade, socialhjälpstagare - och till alla andra - så skulle detta bidra till att hjälpa dem över problemen. Men det skulle också bidra till att "sätta fart på hjulen" genom ökad konsumtion.
Kostnaden skulle bli 20 milliarder. Men nettokostnaden skulle givetvis bli mindre eftersom en hel del av detta skulle gå åt till konsumtion av skatte- och avgiftsbelagda varor.
NRK Radio hade kallat in ett av regeringspartiernas värsta stolpskott till intervju. Audun Lysbakken från SV har för vana att komma med så märkliga kommentarer att det är ofattbart att hans parti låter honom uttala sig offentligt. Och herr Lysbakken med understöd av herr Holmås förnekade sig inte. Grodorna hoppade i en strid ström ur käften på dem.
Nu ber jag alla läsare att sitta ned och hålla sig fast !
Man kritiserade inte förslaget utifrån en ekonomisk utgångspunkt. Inte heller från någon teknikalitet. Nejdå. Man avvisade det som "osocialt".
Käre läsare. Ni läste rätt. Förslaget att ge alla människor i Norge 10.000 spänn är osocialt. Reportern höll på att ramla av stolen och var tvungen att be herrar Lysbakken och Holmås förklara sig. Och då vecklade de in sig i en retorik som inte ens Donkeyman klarade av att begripa. Trots hans förflutna i den kommunistiska rörelsen. Men denna retorik hade inte mycket med socialism att göra. Herrarna hade uppenbarligen fått order från högre håll att gå ut och sänka förslaget och då får man gripa det halmstrå som finnes.
Det är nämligen så att enligt förslaget skulle också penningstarka herrar som Hegnar, Hagen, Røkke och andra få 10.000 spänn. Att dessa är en liten minoritet i förhållande till alla de som lever i fattigdom har inte med saken att göra. OM rikingarna får 10.000 så skall inte de fattiga ha 10.000.
Varvid SV åter avslöjar en hörnsten i sitt tänkande. Man har suttit tre år i regering och inte åstadkommit ett förb**** sk****t till hjälp åt dem som har det knapert i samhället. Bortsett från lite uppmuntrande retorik i valtider. När nu ett konkret förslag kommer på bordet avvisas det. Inte utifrån ekonomiska grunder, utan därför att även rikingarna får några spänn extra. Det hade kanske varit mer klädsamt om herr Lysbakken hade kommenterat att vi måste sätta ett tak på detta eller något liknande.
SV:s politik går ut på att öka jämställdheten. Detta kan ske på flera sätt. SV har sedan länge valt linjen att man lämpligen når detta mål genom att göra det sämre för dem som har det lite bättre. Tanken att man alternativt skulle kunna göra det lite bättre för dem som har det sämst är inte god SV-politik. Detta har vi klart och tydligt sett genom de tre senaste åren.
Det bör också tilläggas att LO tvärt sade nej. Utan motivering. Men deras motivering är så genomskinlig att den inte behöver nämnas. LO och YS konkurrerar nämligen. Vilket betyder att varje förslag från YS med automatik blir sänkt av LO. Oavsett innehåll.
Läs även andra bloggares åsikter om Krisen, Ekonomi, Norsk Politik
Rent praktiskt skulle det ske genom att "skattetrekket" reducerades med 1000 kronor var månad med början i januari.
Motiveringen är att regeringen går in med stora pengar för att bärga förmögenheterna till bankerna. Det vill säga det man i socialistisk retorik kallar kapitalet. Men "vanligt folk" får inte något som hjälper dem att betala lån, räntor och räkningar. Skulle det ske en utbetalning på 10.000 kronor till alla löntagare, pensionärer, trygdade, socialhjälpstagare - och till alla andra - så skulle detta bidra till att hjälpa dem över problemen. Men det skulle också bidra till att "sätta fart på hjulen" genom ökad konsumtion.
Kostnaden skulle bli 20 milliarder. Men nettokostnaden skulle givetvis bli mindre eftersom en hel del av detta skulle gå åt till konsumtion av skatte- och avgiftsbelagda varor.
NRK Radio hade kallat in ett av regeringspartiernas värsta stolpskott till intervju. Audun Lysbakken från SV har för vana att komma med så märkliga kommentarer att det är ofattbart att hans parti låter honom uttala sig offentligt. Och herr Lysbakken med understöd av herr Holmås förnekade sig inte. Grodorna hoppade i en strid ström ur käften på dem.
Nu ber jag alla läsare att sitta ned och hålla sig fast !
Man kritiserade inte förslaget utifrån en ekonomisk utgångspunkt. Inte heller från någon teknikalitet. Nejdå. Man avvisade det som "osocialt".
Käre läsare. Ni läste rätt. Förslaget att ge alla människor i Norge 10.000 spänn är osocialt. Reportern höll på att ramla av stolen och var tvungen att be herrar Lysbakken och Holmås förklara sig. Och då vecklade de in sig i en retorik som inte ens Donkeyman klarade av att begripa. Trots hans förflutna i den kommunistiska rörelsen. Men denna retorik hade inte mycket med socialism att göra. Herrarna hade uppenbarligen fått order från högre håll att gå ut och sänka förslaget och då får man gripa det halmstrå som finnes.
Det är nämligen så att enligt förslaget skulle också penningstarka herrar som Hegnar, Hagen, Røkke och andra få 10.000 spänn. Att dessa är en liten minoritet i förhållande till alla de som lever i fattigdom har inte med saken att göra. OM rikingarna får 10.000 så skall inte de fattiga ha 10.000.
Varvid SV åter avslöjar en hörnsten i sitt tänkande. Man har suttit tre år i regering och inte åstadkommit ett förb**** sk****t till hjälp åt dem som har det knapert i samhället. Bortsett från lite uppmuntrande retorik i valtider. När nu ett konkret förslag kommer på bordet avvisas det. Inte utifrån ekonomiska grunder, utan därför att även rikingarna får några spänn extra. Det hade kanske varit mer klädsamt om herr Lysbakken hade kommenterat att vi måste sätta ett tak på detta eller något liknande.
SV:s politik går ut på att öka jämställdheten. Detta kan ske på flera sätt. SV har sedan länge valt linjen att man lämpligen når detta mål genom att göra det sämre för dem som har det lite bättre. Tanken att man alternativt skulle kunna göra det lite bättre för dem som har det sämst är inte god SV-politik. Detta har vi klart och tydligt sett genom de tre senaste åren.
Det bör också tilläggas att LO tvärt sade nej. Utan motivering. Men deras motivering är så genomskinlig att den inte behöver nämnas. LO och YS konkurrerar nämligen. Vilket betyder att varje förslag från YS med automatik blir sänkt av LO. Oavsett innehåll.
Läs även andra bloggares åsikter om Krisen, Ekonomi, Norsk Politik
måndag 3 november 2008
American Dream
Det håller på att utspela sig en riktig "American Dream" framför ögonen på oss. Sagan om Barack Obama börjar bli en modern variant av Abraham Lincoln. Den fattige mannen som växte upp i en timmerkoja och som med tiden blev en av USA:s mest betydliga presidenter. Och i USA vet man att uppskatta alla sina "self made men". De som börjat med två tomma händer och byggt upp något betydesefullt.
Av allt att dömma vinner Obama valet i morgon. Vilket sett över lite längre sikt inte är något mindre än en sensation. Donkeyman till exempel var i flera år övertygad om att Hillary skulle bli nästa president. Något som nu är överspelat.
Nu står all världens kommentatorer och tyckare i kö för att hylla Obama. Antagligen är det om kort tid inte längre PK att kritisera honom för något som helst. Han är på väg att bli en ikon för nya tider.
Och han har gjort en enorm prestation. För bara några år sedan var han "nothing". En totalt okänd person som inte ens fick ackreditering till att delta på det demokratiska konventet. Med en CV som inte på något vis kan beskrivas som imponerande. Och som i vart fall inte borde räcka ända till Vita Huset.
Men den genomförda valkampen är också ett tungt "item" på en CV. Obama började med ingenting. Två tomma händer. Och en idé om att bli USA:s nästa president. Han har byggt upp en organisation som är mer omfattande och effektiv än någon tidigare valorganisation. Någon stans i världen.
Han har finansierat hela organisationen med frivilliga bidrag. Inte med stora sponsorer som har kommit med hundratusentals eller millioner av dollar. Utan med stora mängder av små sponsorer som kommit med några få dollar var. Han har rekryterat valarbetare i en mängd som gör att man kan tala om en folkrörelse. Och allt detta har varit väl organiserat.
Obama Barrack har från två tomma händer skapat en organisation som har besegrat de krafter som har dominerat Amerikansk politik i 30 år. Han har först slagit de klassiska demokraterna personifierade av familjen Clinton. Därefter har han besegrat den konservativa högern. I två efter varandra följande kampanjer som har haft helt olika strategi då demokraternas primärval och presidentvalet sker under helt olika valsystem.
Detta är särdeles imponerande presation. Och den som klarar av att organisera detta klarar också av att vara president i USA. Här snackar vi om en prestation som väger blytungt på en CV.
I morgon når Obama sina drömmars mål. Därmed intas Vita Huset för första gången på många år av en "ung" och intellektuell person. Som antagligen kommer att ha både Senaten och Representanternas Hus bakom sig. Det vill säga total makt i världens mäktigaste nation. Och inte nog med detta, Obama är i stånd till att hålla minnesvärda politiska tal. Något som Donkeyman uppskattar då han anser att retoriken är en konst som är satt på undantag i moderna tider.
Snart börjar frågeställningarna komma. Nu skall tusentals tjänstemän bytas ut. Det är "winner takes all" som gäller. Obama skall sätta sin prägel på hela rikets administration. Klarar han av detta. Går luften ur Obama eller kan han sätta upp nya mål. Kan han genomföra sina mål eller är han nöjd med att administrera det han har uppnått. Fallhöjden blir stor. Den som lever får se.
En sak är i vart fall säker. Politiska partier från alla världens länder kommer att studera Obamas kampanj i detalj. Och lära sig en mängd nytt. Här i Norge är det ju FrP som är klart bäst på organisation. Vi kan utgå från att deras inre cirkel under ledning av partisekreterare Mo sedan månader tillbaka bedriver studier och ser på metoder som kan appliceras till hemmaplan.
En annan sak är också säker. Det nya året kommer det att komma en flodvåg av böcker om den nye Presidenten. Donkeyman kommer att studera den här bokfloden och inhandla några verk som analyserar själva valkampanjen. Därför att den innebär något banbrytande.
För övrigt finns det helt säkert ett antal anonyma organisatörer och analytiker i Obamas kampanj som också har förstärkt sina CV:n detta år. Dessa är helt säkert "headhuntade" till nya och välbetalda jobb inom kort.
En banbrytande president i en banbrytande tid........ En tid där Kina, EU, Indien och en mängd andra hotar USA:s hegemoni som världsledande nation. Donkeyman tror att vi i morgon ser början till slutet på den ordning som har rådit de senaste 50 åren.
Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentvalet, obama
Av allt att dömma vinner Obama valet i morgon. Vilket sett över lite längre sikt inte är något mindre än en sensation. Donkeyman till exempel var i flera år övertygad om att Hillary skulle bli nästa president. Något som nu är överspelat.
Nu står all världens kommentatorer och tyckare i kö för att hylla Obama. Antagligen är det om kort tid inte längre PK att kritisera honom för något som helst. Han är på väg att bli en ikon för nya tider.
Och han har gjort en enorm prestation. För bara några år sedan var han "nothing". En totalt okänd person som inte ens fick ackreditering till att delta på det demokratiska konventet. Med en CV som inte på något vis kan beskrivas som imponerande. Och som i vart fall inte borde räcka ända till Vita Huset.
Men den genomförda valkampen är också ett tungt "item" på en CV. Obama började med ingenting. Två tomma händer. Och en idé om att bli USA:s nästa president. Han har byggt upp en organisation som är mer omfattande och effektiv än någon tidigare valorganisation. Någon stans i världen.
Han har finansierat hela organisationen med frivilliga bidrag. Inte med stora sponsorer som har kommit med hundratusentals eller millioner av dollar. Utan med stora mängder av små sponsorer som kommit med några få dollar var. Han har rekryterat valarbetare i en mängd som gör att man kan tala om en folkrörelse. Och allt detta har varit väl organiserat.
Obama Barrack har från två tomma händer skapat en organisation som har besegrat de krafter som har dominerat Amerikansk politik i 30 år. Han har först slagit de klassiska demokraterna personifierade av familjen Clinton. Därefter har han besegrat den konservativa högern. I två efter varandra följande kampanjer som har haft helt olika strategi då demokraternas primärval och presidentvalet sker under helt olika valsystem.
Detta är särdeles imponerande presation. Och den som klarar av att organisera detta klarar också av att vara president i USA. Här snackar vi om en prestation som väger blytungt på en CV.
I morgon når Obama sina drömmars mål. Därmed intas Vita Huset för första gången på många år av en "ung" och intellektuell person. Som antagligen kommer att ha både Senaten och Representanternas Hus bakom sig. Det vill säga total makt i världens mäktigaste nation. Och inte nog med detta, Obama är i stånd till att hålla minnesvärda politiska tal. Något som Donkeyman uppskattar då han anser att retoriken är en konst som är satt på undantag i moderna tider.
Snart börjar frågeställningarna komma. Nu skall tusentals tjänstemän bytas ut. Det är "winner takes all" som gäller. Obama skall sätta sin prägel på hela rikets administration. Klarar han av detta. Går luften ur Obama eller kan han sätta upp nya mål. Kan han genomföra sina mål eller är han nöjd med att administrera det han har uppnått. Fallhöjden blir stor. Den som lever får se.
En sak är i vart fall säker. Politiska partier från alla världens länder kommer att studera Obamas kampanj i detalj. Och lära sig en mängd nytt. Här i Norge är det ju FrP som är klart bäst på organisation. Vi kan utgå från att deras inre cirkel under ledning av partisekreterare Mo sedan månader tillbaka bedriver studier och ser på metoder som kan appliceras till hemmaplan.
En annan sak är också säker. Det nya året kommer det att komma en flodvåg av böcker om den nye Presidenten. Donkeyman kommer att studera den här bokfloden och inhandla några verk som analyserar själva valkampanjen. Därför att den innebär något banbrytande.
För övrigt finns det helt säkert ett antal anonyma organisatörer och analytiker i Obamas kampanj som också har förstärkt sina CV:n detta år. Dessa är helt säkert "headhuntade" till nya och välbetalda jobb inom kort.
En banbrytande president i en banbrytande tid........ En tid där Kina, EU, Indien och en mängd andra hotar USA:s hegemoni som världsledande nation. Donkeyman tror att vi i morgon ser början till slutet på den ordning som har rådit de senaste 50 åren.
Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentvalet, obama
torsdag 30 oktober 2008
Norrlandståget (2)
Tågtrafiken till Övre Norrland har genomgått ett antal förändringar under de senaste åren. Ursprungligen drev SJ en ganska trist trafik som man önskade lägga ned. Så blev det upphandling. Vilken vanns av Tågkompaniet - något som ledde till en momentan förbättring. Nästa upphandling vanns av Connex - vilket ledde till en momentan försämring, varefter en långsam förbättring inträdde. Men man nådde aldrig upp till Tågkompaniets nivå. Slutligen vann SJ åter upphandlingen i somras. Vilket har ledit oss tillbaka i närheten av Ruta ett. Och Donkeyman misstänker starkt att nedläggning åter är målsättningen.
Första och andra testet av SJ beskriver Donkeyman i artikelarna Norrlandståget och Nattåget. Nu har Donkeyman åter rest med SJ. Först Göteborg - Umeå. Sedan Vännäs - Narvik. Och under över alla under. Resan Götet - Umeå gick "som på räls". Bortsett från den fundamentala försämringen av serveringen som irriterade. Samt att man slutade servera kl 22.30. I stället för 24.00 som var regeln innan SJ tog över. Till en tågälskares glädje var det massor med avstigande i Umeå på måndag morgon.
Resan Vännäs - Narvik däremot blev lite av ett äventyr. Eftersom det var osäkert när vi skulle resa kunde jag inte köpa biljett långt i förväg. Men några dagar före satte jag mig vid datorn och skulle beställa. Ville köpa en hel sovkupé för två personer. Omöjligt. Försökte med två sittplatser. Omöjligt. Beskedet varierade mellan diverse blutt och blatt och att tåget var fullsatt.
Åkte så till Centralstation i Götet och försökte köpa. Efter många försök tillkallade den vänliga försäljaren sin chef. Som också provade. Utan att lyckas. Så ringde man "han som vet". Och fick besked om att det var tillfälligt datafel på Norrlandståget. Kom igen senare.
På avresedagen till Umeå (söndag) försökte jag åter köpa biljett på Centralen. Med exakt samma resultat. Hade då också testat data och SJ telefonförsäljning. Utan resultat.
I Umeå på måndagen provade jag igen SJ telefonförsäljning. "Tjänsten är inte tillgänglig" blev svaret. Något jag senare förstod berodde på att jag ringde från en utländsk mobiltelefon. Testade datan. Omöjligt. Gick till Umea station och testade biljettmaskinen. Tåget fullsatt var beskedet.
Åter på hotellet ringde jag SJ från fast telefonlinje. Efter 12 minuters väntan fick jag snacka med en säljare som inte heller klarade av att boka biljett. Jag sade att tåget kan väl för f***n inte vara fullbokat en måndagkväll i slutet av oktober. Vilket han höll med om. Efter att jag hade snackat för 180 kronor (hotelltaxa) bröts plötsligt samtalet. Utan resultat.
På natten kl 02.30 tog jag och jourhavande taxi till Vännäs. Utan biljetter eller bokning. Tåget skulle gå 03.39. På slaget 03 tändes belysningen i väntsalen och den låstes upp elektriskt. Där inne låg några av ortens invånare och sov. I väntan på morgonbussen hem för att spara taxipengar efter nattens fest. Så det blev en ganska trevlig stund med tanke på att vi hade en hel del öl i bagaget.
Informationen var precis som i Långsele. NadaZero. En skärm som visade att det gått ett tåg för 12 timmar sedan. Men inte något annat. Ingen tidtabell. Inget telefonnummer anslaget. Inte ett dj****a dugg. Det kom fler resenärer. Som skulle till Gällivare och Kiruna. En man berättade att han åkte var annan vecka. Han hade med sig kudde och filt eftersom han visste att det blev många förseningar. Biljett? Han hade för länge sedan slutat bry sig med SJ:s försäljning. Det var bara hopplöst - sade han.
Inte f***n kom det något tåg. Gick och knackade på fönstret in till tågklareraren. En mycket vänlig man som upplyste om att tåget kom tidigast kl 5. Kanske senare. Jag frågade stamresenären. Brukar de ropa ut något i högtalarna. Nej, sade denne. Här måste man följa med genom att kolla genom fönstret.
Klockan fyra slocknade ljuset och dörren låstes. Med automatik. Så när man gick ut för att röka eller spana måste man lägga något mellan dörren så man kom in igen. Frågade samma tågklarerare om han kunde göra något åt ljuset. Nej sade han. Men jag kan låsa upp dörren för rökare som blivit utlåsta. Väntsalen stängs automatiskt utifrån tidtabellen. Inte utifrån när tåget kommer.
Slutligen kom tåget. Kvart i sex på morningen. Gick till sittvagnen mot Narvik. Kondisen kom. Förklarade saken och vips - så hade vi vår sovkupé. Dessutom fick vi den för sittplatspris som kompensation för problemen. Precis som alltid. Personalen (tyvärr klädd i moderna Öststatsliknande uniformer) gör ett supert arbete. Men det hela administreras totalt sett helt under isen. Tåget var tämligen glest besatt. Sittplats nästan tom. Inte att undra på. Vem annan än Donkeyman och andra tågnördar vågar ta taxi upp till Vännäs mitt i natten för att åka med ett tåg som står som fullt i Internet.
Till sist. Efter fem goda timmars sömn. Tack igen för god service snälla konduktören. Donkeyman steg upp och gick till serveringen tillsammans med jourhavande. Som vanligt i stort sett inte något som man hade lust att betala för. Bortsett från ölet. Renskaven är god men serveras i en osmaklig papplåda. Fy f***n vilket nedköp jämfört med TKAB och Connex - Veolia. Problemet var bara att man slog igen strax efter Kiruna. Därför att servitören skulle hoppa över till sydgående tåget vid ett möte. Ungefär samma upplevde vi förra gången tåget var försenat men då var det en medresande anställd som hoppade i tjänst så att det kunde vara öppet till Riksgränsen.
Min spådom är att om inte allt för länge kommer SJ att meddela att det inte lönar sig att ha försäljning ombord på Nattågen. Så stänger man den. Eller sätter dit kaffeautomater. Och om ännu en tid så avvecklar man det hela. Precis som man önskade göra för 20 år sedan. Den gången ville man lägga ned all passagerartrafik norr om Sundsvall. Donkeyman har i vart fall rest med "Nordpilen" i nästan 60 år. Men även ett 60-årigt kundförhållande kan ta slut. Gränsen börjar komma farligt nära nu. Och det blir stora problem med att övertala jourhavande fästmö till en ny tågresa.
Och till mina Norska läsare. Ni som fortfarande önskar statligt monopol på tågen - var saliga i er tro. Men ni vet inte vad ni gör.
Läs även andra bloggares åsikter om statens järnvägar, järnvägar
Första och andra testet av SJ beskriver Donkeyman i artikelarna Norrlandståget och Nattåget. Nu har Donkeyman åter rest med SJ. Först Göteborg - Umeå. Sedan Vännäs - Narvik. Och under över alla under. Resan Götet - Umeå gick "som på räls". Bortsett från den fundamentala försämringen av serveringen som irriterade. Samt att man slutade servera kl 22.30. I stället för 24.00 som var regeln innan SJ tog över. Till en tågälskares glädje var det massor med avstigande i Umeå på måndag morgon.
Resan Vännäs - Narvik däremot blev lite av ett äventyr. Eftersom det var osäkert när vi skulle resa kunde jag inte köpa biljett långt i förväg. Men några dagar före satte jag mig vid datorn och skulle beställa. Ville köpa en hel sovkupé för två personer. Omöjligt. Försökte med två sittplatser. Omöjligt. Beskedet varierade mellan diverse blutt och blatt och att tåget var fullsatt.
Åkte så till Centralstation i Götet och försökte köpa. Efter många försök tillkallade den vänliga försäljaren sin chef. Som också provade. Utan att lyckas. Så ringde man "han som vet". Och fick besked om att det var tillfälligt datafel på Norrlandståget. Kom igen senare.
På avresedagen till Umeå (söndag) försökte jag åter köpa biljett på Centralen. Med exakt samma resultat. Hade då också testat data och SJ telefonförsäljning. Utan resultat.
I Umeå på måndagen provade jag igen SJ telefonförsäljning. "Tjänsten är inte tillgänglig" blev svaret. Något jag senare förstod berodde på att jag ringde från en utländsk mobiltelefon. Testade datan. Omöjligt. Gick till Umea station och testade biljettmaskinen. Tåget fullsatt var beskedet.
Åter på hotellet ringde jag SJ från fast telefonlinje. Efter 12 minuters väntan fick jag snacka med en säljare som inte heller klarade av att boka biljett. Jag sade att tåget kan väl för f***n inte vara fullbokat en måndagkväll i slutet av oktober. Vilket han höll med om. Efter att jag hade snackat för 180 kronor (hotelltaxa) bröts plötsligt samtalet. Utan resultat.
På natten kl 02.30 tog jag och jourhavande taxi till Vännäs. Utan biljetter eller bokning. Tåget skulle gå 03.39. På slaget 03 tändes belysningen i väntsalen och den låstes upp elektriskt. Där inne låg några av ortens invånare och sov. I väntan på morgonbussen hem för att spara taxipengar efter nattens fest. Så det blev en ganska trevlig stund med tanke på att vi hade en hel del öl i bagaget.
Informationen var precis som i Långsele. NadaZero. En skärm som visade att det gått ett tåg för 12 timmar sedan. Men inte något annat. Ingen tidtabell. Inget telefonnummer anslaget. Inte ett dj****a dugg. Det kom fler resenärer. Som skulle till Gällivare och Kiruna. En man berättade att han åkte var annan vecka. Han hade med sig kudde och filt eftersom han visste att det blev många förseningar. Biljett? Han hade för länge sedan slutat bry sig med SJ:s försäljning. Det var bara hopplöst - sade han.
Inte f***n kom det något tåg. Gick och knackade på fönstret in till tågklareraren. En mycket vänlig man som upplyste om att tåget kom tidigast kl 5. Kanske senare. Jag frågade stamresenären. Brukar de ropa ut något i högtalarna. Nej, sade denne. Här måste man följa med genom att kolla genom fönstret.
Klockan fyra slocknade ljuset och dörren låstes. Med automatik. Så när man gick ut för att röka eller spana måste man lägga något mellan dörren så man kom in igen. Frågade samma tågklarerare om han kunde göra något åt ljuset. Nej sade han. Men jag kan låsa upp dörren för rökare som blivit utlåsta. Väntsalen stängs automatiskt utifrån tidtabellen. Inte utifrån när tåget kommer.
Slutligen kom tåget. Kvart i sex på morningen. Gick till sittvagnen mot Narvik. Kondisen kom. Förklarade saken och vips - så hade vi vår sovkupé. Dessutom fick vi den för sittplatspris som kompensation för problemen. Precis som alltid. Personalen (tyvärr klädd i moderna Öststatsliknande uniformer) gör ett supert arbete. Men det hela administreras totalt sett helt under isen. Tåget var tämligen glest besatt. Sittplats nästan tom. Inte att undra på. Vem annan än Donkeyman och andra tågnördar vågar ta taxi upp till Vännäs mitt i natten för att åka med ett tåg som står som fullt i Internet.
Till sist. Efter fem goda timmars sömn. Tack igen för god service snälla konduktören. Donkeyman steg upp och gick till serveringen tillsammans med jourhavande. Som vanligt i stort sett inte något som man hade lust att betala för. Bortsett från ölet. Renskaven är god men serveras i en osmaklig papplåda. Fy f***n vilket nedköp jämfört med TKAB och Connex - Veolia. Problemet var bara att man slog igen strax efter Kiruna. Därför att servitören skulle hoppa över till sydgående tåget vid ett möte. Ungefär samma upplevde vi förra gången tåget var försenat men då var det en medresande anställd som hoppade i tjänst så att det kunde vara öppet till Riksgränsen.
Min spådom är att om inte allt för länge kommer SJ att meddela att det inte lönar sig att ha försäljning ombord på Nattågen. Så stänger man den. Eller sätter dit kaffeautomater. Och om ännu en tid så avvecklar man det hela. Precis som man önskade göra för 20 år sedan. Den gången ville man lägga ned all passagerartrafik norr om Sundsvall. Donkeyman har i vart fall rest med "Nordpilen" i nästan 60 år. Men även ett 60-årigt kundförhållande kan ta slut. Gränsen börjar komma farligt nära nu. Och det blir stora problem med att övertala jourhavande fästmö till en ny tågresa.
Och till mina Norska läsare. Ni som fortfarande önskar statligt monopol på tågen - var saliga i er tro. Men ni vet inte vad ni gör.
Läs även andra bloggares åsikter om statens järnvägar, järnvägar
onsdag 29 oktober 2008
Ölstugan
Efter Göteborg har Donkeyman rest med sovvagn från Göteborg till Umeå. Eftersom utcheckning var redan klockan 11 på campingplatsen tillbringades Söndagen på Murveln fram till tågdags. Murveln kan alltså åter rekommenderas. Väldigt bra mat som inte kostar skjortan. Samt skapliga priser på ölet.
Jag måste samtidigt äckla de Norska läsarna. Mitt inne i centrala Göteborg är alltså ett shoppingcenter som är öppet klockan 11-18 hela söndagen. Alltså köptes kläder, presenter och lite annat smått och gott under söndagen då Donkeyman och jourhavande gjorde små utflykter från Murveln. För övrigt håller Murveln öppet till klockan 0300 var natt 365 dagar i året. Till skillnad mot i Norge missunnar man alltså inte ensamma att gå ut och träffa andra på till exempel julnatten.
Sedan var det snabb marsch ned till Nattåget och färd upp till Umeå. Måndagen tillbringades med arbete och måndag kväll tillbringades på en annan trevlig pub. Lottas. Mitt i centrala staden. Ett sjapp som dessutom hade en särdeles lång öllista. Med öl från alla möjliga håll. Samt god mat. Dock till lite högre priser än i Göteborg. En form av glesbygdstillägg alltså.
Jag måste samtidigt äckla de Norska läsarna. Mitt inne i centrala Göteborg är alltså ett shoppingcenter som är öppet klockan 11-18 hela söndagen. Alltså köptes kläder, presenter och lite annat smått och gott under söndagen då Donkeyman och jourhavande gjorde små utflykter från Murveln. För övrigt håller Murveln öppet till klockan 0300 var natt 365 dagar i året. Till skillnad mot i Norge missunnar man alltså inte ensamma att gå ut och träffa andra på till exempel julnatten.
Sedan var det snabb marsch ned till Nattåget och färd upp till Umeå. Måndagen tillbringades med arbete och måndag kväll tillbringades på en annan trevlig pub. Lottas. Mitt i centrala staden. Ett sjapp som dessutom hade en särdeles lång öllista. Med öl från alla möjliga håll. Samt god mat. Dock till lite högre priser än i Göteborg. En form av glesbygdstillägg alltså.
lördag 25 oktober 2008
Den Italitenska Resataurangen
Gårdagen avslutade skolan här i Göteborg. Nu är Donkeyman "Refreshad" vid Chalmers Tekniska Högskola härstädes och kan fortsätta jobba med det som han redan har jobbat 40 år med. Till myndigheternas stora belåtenhet.
Detta firades med en längre sittning tillsammans med goda vänner på "Sjuan". Varvid fyllhungern slog till. Donkeyman och jourhavande lyxade sig och gick på restaurang.
Varvid Donkeyman upplevde något som man alltför sällan upplever. En Italiensk restaurang som faktiskt har Italienare anställda. Annars brukar pizza - pastasegmentet vara erövrat av Nordafrikaner. Och man betjänas av yngre herrar vid namn Hassan, Ahmed och Muhammed.
Men på denna stora restaurang centralt i Götet betjänades man av en blandning av Italienare och Svenskar. Äldre medelålders herrar vid namn Emilo, Roberto och liknande och som talade Svenska med uppenbar Italiensk brytning. Personer som dessutom kunde sitt yrke och som kunde förklara detaljerna i matsedeln och rekommendera viner utifrån en yrkeskunskap.
Mer sådant ......
Är det konstigt att Donkeyman gillar Göteborg.
Detta firades med en längre sittning tillsammans med goda vänner på "Sjuan". Varvid fyllhungern slog till. Donkeyman och jourhavande lyxade sig och gick på restaurang.
Varvid Donkeyman upplevde något som man alltför sällan upplever. En Italiensk restaurang som faktiskt har Italienare anställda. Annars brukar pizza - pastasegmentet vara erövrat av Nordafrikaner. Och man betjänas av yngre herrar vid namn Hassan, Ahmed och Muhammed.
Men på denna stora restaurang centralt i Götet betjänades man av en blandning av Italienare och Svenskar. Äldre medelålders herrar vid namn Emilo, Roberto och liknande och som talade Svenska med uppenbar Italiensk brytning. Personer som dessutom kunde sitt yrke och som kunde förklara detaljerna i matsedeln och rekommendera viner utifrån en yrkeskunskap.
Mer sådant ......
Är det konstigt att Donkeyman gillar Göteborg.
fredag 24 oktober 2008
Ölsjappet
Donkeyman har tidigare skrivit om Ölhallen 7:an. Men i går blev det en helkväll på sagda etablissemang. Och det kräver mer kommentarer. Donkeyman är ju en nostalgiker så att gå på sjuan blir en ren njutning.
Det är som att vrida klockan 50 år tillbaka i tiden. Nästan allt är original. Kakelgolvet, Marmorborden, Trästolarna, Bilderna. Absolut allt.
På väggarna hänger ett trettiotal porträtt tecknade av GP:s tecknare Sidén som var stamgäst från 30-talet och in på 50-talet. Han har tecknat kypare och stamgäster. Personer som är glömda i dag men som satt här och njöt sin pilsner den gången. Hästköraren Andersson sitter inne och utanför står hästen med ekipage och tänker "Andersson var blev du av". En hundägare har sin cocker spaniel liggande under bordet. Hunden tänker: "Husse, det är dags att gå hem nu". Och så vidare, och så vidare.
"Gapiga och ouppfostrade ungar undanbedes vänligt men bestämt" står det på ingångsdörren. Och detta är inte en plats för ungar. Donkeyman förtärde Porter till de sena timmar där i går....
Det är som att vrida klockan 50 år tillbaka i tiden. Nästan allt är original. Kakelgolvet, Marmorborden, Trästolarna, Bilderna. Absolut allt.
På väggarna hänger ett trettiotal porträtt tecknade av GP:s tecknare Sidén som var stamgäst från 30-talet och in på 50-talet. Han har tecknat kypare och stamgäster. Personer som är glömda i dag men som satt här och njöt sin pilsner den gången. Hästköraren Andersson sitter inne och utanför står hästen med ekipage och tänker "Andersson var blev du av". En hundägare har sin cocker spaniel liggande under bordet. Hunden tänker: "Husse, det är dags att gå hem nu". Och så vidare, och så vidare.
"Gapiga och ouppfostrade ungar undanbedes vänligt men bestämt" står det på ingångsdörren. Och detta är inte en plats för ungar. Donkeyman förtärde Porter till de sena timmar där i går....
torsdag 23 oktober 2008
Gubbdagis
Hela denna vecka leker Donkeyman och några andra äldre gentlemen med Chalmers maskinsimulator. På varje arbetsplats kan man plocka upp maskinsystemen i ett fartyg. Det ena efter det andra. Och så kör man det hela. Man startar och stoppar pumpar och andra maskinerier. Man öppnar och stänger ventiler. Man justerar reglersystemen. Allt ganska autentiskt.
Och så dyker det upp störningar som måste åtgärdas. Annars får de följder och så kommer hela systemet ur balans. Black Outerna står som spön i backen i salen.
I går torrkokade Donkeyman en större ångpanna på en tankbåt. Vilket i levande livet skulle ha givit Aalborg Boilers ett mångmiljonjobb. Samt i slutänden ledit till att den fullastade tankbåten drivit på land. Med en tänkbar miljökatastrof som följd.
Kort sagt vi har ganska kul. Hela anläggningen förvandlar gamla gubbar till unga pojkar. Och får dagarna till att gå väldigt fort. Med andra ord - ett perfekt gubbdagis.
Sedan är det en annan sak att simulatorn i sig är ganska gammal. Datorerna är från datorns barndom. Programmeringen är inte alltid helt verklighetstrogen. Det vore inte särdeles kostbart att genomföra avsevärda förbättringar. Men det skiner igenom att Sjöfarten inte är den mest prioriterade delen av Chalmers Tekniska Högskola.
Och så dyker det upp störningar som måste åtgärdas. Annars får de följder och så kommer hela systemet ur balans. Black Outerna står som spön i backen i salen.
I går torrkokade Donkeyman en större ångpanna på en tankbåt. Vilket i levande livet skulle ha givit Aalborg Boilers ett mångmiljonjobb. Samt i slutänden ledit till att den fullastade tankbåten drivit på land. Med en tänkbar miljökatastrof som följd.
Kort sagt vi har ganska kul. Hela anläggningen förvandlar gamla gubbar till unga pojkar. Och får dagarna till att gå väldigt fort. Med andra ord - ett perfekt gubbdagis.
Sedan är det en annan sak att simulatorn i sig är ganska gammal. Datorerna är från datorns barndom. Programmeringen är inte alltid helt verklighetstrogen. Det vore inte särdeles kostbart att genomföra avsevärda förbättringar. Men det skiner igenom att Sjöfarten inte är den mest prioriterade delen av Chalmers Tekniska Högskola.
onsdag 22 oktober 2008
Maten
I går shoppade Donkeyman. Både materiellt och mentalt. En lång vandring ut och in genom diverse delikatessbutiker, fiskebutiker, saluhallar och så vidare gjorde att han närapå fick mental orgasm. Den som bor i Norge upplever det som en njutning att få gå i riktiga välförsedda butiker med varor från jordens alla hörn.
Dess värre har Senterpartiet och Norges Bondelag bestämt att den som bor i Norge enbart skall äta varor producerade inom landet. Äter man utländsk mat så dör man därför att den är så farlig och ohälsosam. Men verkligheten är att hela utlandet är befolkat än i dag. Vilket bevisar att den Norska maten vare sig är bättre eller sämre än maten i andra länder. Den är bara betydligt dyrare.
Därför behöver man då och då komma till andra länder och uppleva riktiga välsorterade butiker. Men det är våldsamma prisskillnader. Går man till en lågprisbutik (av samma typ som Rema, Kiwi, Rimi och allt vad de heter) så kostar det ibland bara hälften av vad det kostar i en "riktig" fullservicebutik. Men skillnaden här är att kunden får lov att välja. Billigt, massproducerat men ändå ok eller betydligt dyrare, godare och mycket bättre kvalitet.
Donkeyman var hos "Feskebröderna" och köpte ingredienser till en enkel seafoodanrättning som han och jourhavande smällde i sig i sin lilla stuga. Nedsköljd med ett gott vin. Från Systembolaget. Som har utvecklats till en mycket fin "Liquor Store" som skulle hävda sig var som helst. Man har för övrigt redan en butik i Köpenhamn.
För övrigt finns det en trevlig liten närbutik precis bredvid stugan. Den har öppet alla dagar året runt kl 9-22. Men vilket sortiment man har lyckats pressa in i en liten butik av samma storlek som en normal 7/11. Imponerande minst sagt. Men priset är nog 50% högre än om man går och handlar på stora butiker i centrum.
Så skall Donkeyman klaga ännu mer på Norska butiker. Här i Sverige har man pantapparater som sväljer ölboxar i samma takt som man hinner stoppa in dem i apparaten. Vilken skillnad mot Matservice hemma i Tromsö. Som tar emot boxar i en takt som en lus på tjärad sticka. Och som får driftstörning vid var 30:e box. Till och med den lilla närbutiken jag nämner ovan har snabba boxautomater.
Dess värre har Senterpartiet och Norges Bondelag bestämt att den som bor i Norge enbart skall äta varor producerade inom landet. Äter man utländsk mat så dör man därför att den är så farlig och ohälsosam. Men verkligheten är att hela utlandet är befolkat än i dag. Vilket bevisar att den Norska maten vare sig är bättre eller sämre än maten i andra länder. Den är bara betydligt dyrare.
Därför behöver man då och då komma till andra länder och uppleva riktiga välsorterade butiker. Men det är våldsamma prisskillnader. Går man till en lågprisbutik (av samma typ som Rema, Kiwi, Rimi och allt vad de heter) så kostar det ibland bara hälften av vad det kostar i en "riktig" fullservicebutik. Men skillnaden här är att kunden får lov att välja. Billigt, massproducerat men ändå ok eller betydligt dyrare, godare och mycket bättre kvalitet.
Donkeyman var hos "Feskebröderna" och köpte ingredienser till en enkel seafoodanrättning som han och jourhavande smällde i sig i sin lilla stuga. Nedsköljd med ett gott vin. Från Systembolaget. Som har utvecklats till en mycket fin "Liquor Store" som skulle hävda sig var som helst. Man har för övrigt redan en butik i Köpenhamn.
För övrigt finns det en trevlig liten närbutik precis bredvid stugan. Den har öppet alla dagar året runt kl 9-22. Men vilket sortiment man har lyckats pressa in i en liten butik av samma storlek som en normal 7/11. Imponerande minst sagt. Men priset är nog 50% högre än om man går och handlar på stora butiker i centrum.
Så skall Donkeyman klaga ännu mer på Norska butiker. Här i Sverige har man pantapparater som sväljer ölboxar i samma takt som man hinner stoppa in dem i apparaten. Vilken skillnad mot Matservice hemma i Tromsö. Som tar emot boxar i en takt som en lus på tjärad sticka. Och som får driftstörning vid var 30:e box. Till och med den lilla närbutiken jag nämner ovan har snabba boxautomater.
tisdag 21 oktober 2008
Älven
Precis som i så många andra Svenska städer är det älven som passerar som är det centrala. Det som är grunden till att det anlades en stad just där. I Göteborg är det Göta Älv som utgör själva grundlaget till att bygga en stad.
Ursprungligen var det bara en tunn Svensk remsa mellan de Danska provinserna Halland och Bohuslän som nådde ned till havet. Den gick längs Göta Älv och här anlades både en fästning och en stad. Älven var ju en naturlig farled in i landet, framför allt till Västergötland och landet runt Vänern. Den som har läst böckerna om Arn har passerat området flera gånger i romanerna.
Från 1700-talet och framöver var Göteborg en mycket betydelsefull stad. Det var en centralpunkt i handel och här kom det en omfattande sjöfartsnäring. Än i dag är det många rederier som har sin hemvist här. Givetvis utvecklades det en omfattande industri i området redan i industrialismens början.
Den gången var det mycket Holländare som arbetade i Göteborg. Vilket ledde till att det byggdes kanaler och hus i Holländsk stil. Något som än i dag dominerar det centrala av staden.
Hamnen är än i dag Skandinaviens största och en stor mängd av importgodset till Sverige, Norge, Danmark och Östersjöländerna anländer till Götet för omlastning till mindre fartyg, bil eller tåg.
I Donkeymans ungdom sysselsatte bara varven 40.000 man. Sedan låg hamnarna på lång rad utmed älven. På Hisingsidan var det Lundbyhamnen, Frihamnen och Skandiahamnen som var störst och på sydsidan var det passagerarbåtarna till Amerika, England, Danmark och Tyskland som dominerade. Vilket de gör än i dag.
Som ung sjöman var Donkeyman ofta i Göteborg. Han jobbade på Transatlantics linjebåtar till Väst- och Sydafrika bland annat. Och när en Transare kom in var det stor fest. För det mesta gick vi till Lundbyhamnen och när fartyget passerade rederikontoret med full flaggning hängde hela kontorspersonalen ut genom fönstren och vinkade välkommen med handdukar och lakan. Det tutades i alla visslor och vid ankomst till kajen var det full uppställning med hustrur, barn, rederifolk och så vidare.
Numera är hamnverksamheten flyttad till Skandiahamnen som ligger långt som f***n från centrum. Det är inte längre någon festivitas när båtar kommer in. För övrigt sköts den oceangående linjetrafiken numera av Danskar, Tyskar, Holländare, Japsar, Yankees, Norrmän och en massa andra folkslag.
Götaverken är kvar fast i decimerad form. Lindholmen och Eriksberg har blivit skolor och bostäder. En stor del av kajerna används till kontor, opera, krogar, museer och Gud vet vad. Men till skillnad mot så många andra länder har man ännu inte lyckats parkifiera hela stranden. Tar man en tur med "Älvsnabben" upp och ned genom staden så ser man fortfarande riktiga kommersiella fartyg i stor mängd.
Ursprungligen var det bara en tunn Svensk remsa mellan de Danska provinserna Halland och Bohuslän som nådde ned till havet. Den gick längs Göta Älv och här anlades både en fästning och en stad. Älven var ju en naturlig farled in i landet, framför allt till Västergötland och landet runt Vänern. Den som har läst böckerna om Arn har passerat området flera gånger i romanerna.
Från 1700-talet och framöver var Göteborg en mycket betydelsefull stad. Det var en centralpunkt i handel och här kom det en omfattande sjöfartsnäring. Än i dag är det många rederier som har sin hemvist här. Givetvis utvecklades det en omfattande industri i området redan i industrialismens början.
Den gången var det mycket Holländare som arbetade i Göteborg. Vilket ledde till att det byggdes kanaler och hus i Holländsk stil. Något som än i dag dominerar det centrala av staden.
Hamnen är än i dag Skandinaviens största och en stor mängd av importgodset till Sverige, Norge, Danmark och Östersjöländerna anländer till Götet för omlastning till mindre fartyg, bil eller tåg.
I Donkeymans ungdom sysselsatte bara varven 40.000 man. Sedan låg hamnarna på lång rad utmed älven. På Hisingsidan var det Lundbyhamnen, Frihamnen och Skandiahamnen som var störst och på sydsidan var det passagerarbåtarna till Amerika, England, Danmark och Tyskland som dominerade. Vilket de gör än i dag.
Som ung sjöman var Donkeyman ofta i Göteborg. Han jobbade på Transatlantics linjebåtar till Väst- och Sydafrika bland annat. Och när en Transare kom in var det stor fest. För det mesta gick vi till Lundbyhamnen och när fartyget passerade rederikontoret med full flaggning hängde hela kontorspersonalen ut genom fönstren och vinkade välkommen med handdukar och lakan. Det tutades i alla visslor och vid ankomst till kajen var det full uppställning med hustrur, barn, rederifolk och så vidare.
Numera är hamnverksamheten flyttad till Skandiahamnen som ligger långt som f***n från centrum. Det är inte längre någon festivitas när båtar kommer in. För övrigt sköts den oceangående linjetrafiken numera av Danskar, Tyskar, Holländare, Japsar, Yankees, Norrmän och en massa andra folkslag.
Götaverken är kvar fast i decimerad form. Lindholmen och Eriksberg har blivit skolor och bostäder. En stor del av kajerna används till kontor, opera, krogar, museer och Gud vet vad. Men till skillnad mot så många andra länder har man ännu inte lyckats parkifiera hela stranden. Tar man en tur med "Älvsnabben" upp och ned genom staden så ser man fortfarande riktiga kommersiella fartyg i stor mängd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
