Heidi Holland
Dinner with Mugabe
The untold story of a Freedom Fighter who became a Tyrant
Penguin Books (South Africa), 2008, ISBN 978-0-143-02557-3
Heidi Holland är en vit Rhodesisk journalist som har rapporterat om Södra Afrika i över 30 år. Hon har varit korrespondent åt bland annat Guardian, Sunday Times och BBC. Hon har också producerat flera läsvärda böcker om utvecklingen i Södra Afrika. Bland dessa en historik om ANC.
"Dinner with Mugabe" tar utgångspunkt i en episod för över 30 år sedan när den unge och radikale journalisten Heidi Holland upplåter sitt hem till ett möte mellan en vit professor och en icke namngiven person. Denne visar sig vara den efterlyste motståndsledaren Robert Mugabe. HH bjuder dem på middag men deltar inte i själva mötet. Efteråt falerar transporten och hon kör Mugabe till centrum för att han skall hinna med tåget. Och hon upplever honom som en mycket älskvärd och trevlig person.
Denna bok är resultatet av ett mångårigt research och har baserats på djupintervjuer med en stor mängd personer som på ett eller annat sätt har haft med Mugabe att göra genom hela hans liv. Skolkamrater och syskon, lärare, präst, kamrater från motståndskampen, poliser, fångvaktare, kolonialmaktens representanter, Ian Smith. De finns alla där - och de har åsikter. Men när man lägger samman de olika intervjuerna så byggs det upp ett intressant porträtt av en av vår tids mest omdiskuterade personer.
Läsaren får inblick i den hårdhänta maktkamp som rasade inom ZANU. En kamp som Mugabe vann år 1977. Något som gav honom kontroll över guerillaarmén. Alla turerna kring självständigheten 1980 skildras ingående. Så får man veta att Mugabe behöll undantagstillståndet i 11 år efter självständigheten. Något som var mycket lämpligt när ZANU nedkämpade den andra befrielserörelsen ZAPU och genomförde massakrerna i Matabeleland 1987. Man släppte helt enkelt lös den NordKoreatränade "5th Brigade" för att krossa allt internt motstånd.
Författaren försöker förklara vad det var som gjorde att Mugabe vände sig mot de vita farmarna med så katastrofalt resultat. Hon pekar på flera ting: Trots att Mugabe gav de vita alla tänkbara förmåner så vände de sig mot honom i valet 1985. Vidare började de redan från början att stödja den nuvarande oppositionen MDC. En annan betydelsefull faktor är att påfallande många vita Rhodesier i första hand känner sig som Britter och i andra hand som Zimbabwier. Dessutom har många av dem klart rasistiska hållningar. Vidare kände han sig sviken av UK och USA som inte följde upp med de investeringar som behövdes för att genomföra en landreform där man köper mark för omfördelning.
När så regeringen ställs inför mer eller mindre utpressning från de så kallade "war veterans" (varav de flesta inte har något med inbördeskriget att göra) så försöker han göra sig populär genom att omfördela land. Detta i ett försök att kontrollera dessa grupper och få dem att gå regeringens ärenden. Mugabe tror att han därmed har givit folket det de önskade över allt annat. Nämligen återföringen av det land som de vita tog på 1890-talet. Att han samtidigt ödelagt landets ekonomi var "ett offer man får ta".
Västvärldens värderingar beskrivs när man får veta att det inte gjordes några protester när Mugabes hantlangare massakrerade 10.000-tals oppositionella kort tid efter att han kom till makten. Tvärtom så framhölls han som en framstående Afrikansk ledare och statsman. Även här i Skandinavien. Men när väpnade band 20 år senare dräpte några vita farmare kom det en massiv kritik från Väst. Och Mugabe började beskrivas som en odemokratisk tyrann.
Mugabe beskrivs som snäll och omsorgsfull genemot dem som stödjer honom men totalt hänsynslös mot dem som utöver kritik eller som motarbetar honom. Författaren visar också att han vet ganska lite om situationen i landet. Något som drabbat många despoter - deras närmaste medarbetare vågar helt enkelt inte komma med dåliga nyheter eller negativ information.
Boken avslutas med något så unikt som en djupintervju med Robert Mugabe. Denna utfördes på hösten år 2007 när resten av boken var färdig. Och bara den intervjun är värd hela priset för boken.
Donkeyman var en hel del i Södra Afrika under 70-talet och besökte bland annat Rhodesia flera gånger. Han har genom åren tacksamt slukat kilometervis med text i ämnet och menar bestämt att denna bok är en "höjdare". Ett måste för envar som är intresserad av området.
Donkeyman har för övrigt skrivit ett par artiklar i ämnet: Val i Rhodesia
måndag 28 juli 2008
lördag 26 juli 2008
Stadsvandring i Stockholm
Turistsäsongen är inte slut ännu. Och Donkeymans bekanta brukar resa runt vid alla tider på året. Så här ger Donkeyman tips om en Stockholmsvandring. Med ett par längre och kortare varianter. Stockholm är ju ganska stort så det finns mycket att se.
Norra Slingan
1. Utgå från Slussens T-banestation. Med ryggen mot tunnelbanan söker du dig mot Norr över torget och genom trafiken så du passerar Karl Johansslussen i riktning Kornhamnstorg. När man passerar slussen kan man ofta få god underhållning när småbåtsägare skall passera genom Slussen. Manövermetoder som garanterat inte står i läroboken uppvisas för öppen ridå. Här har många äktenskap avslutats.
2. Gå ned till hörnet vid Triewaldsgränd. Passera puben Engelen och gå in i gränden fram till Järntorget.
3. Flanera genom Västerlånggatan mot Norr. Upplev Gamla Stan. Låt dig lockas in i någon butik och köp något onyttigt.
4. Tag Storkyrkobrinken till höger. Du kommer nu till Storkyrkan. Detta är det medeltida Stockholms centrum. Tag Trångsund till höger. Vik vänster och gå över Stortorget. Det var här som Stockholms Blodbad ägde rum en gång i tiden.
5. Gå Källargränd till vänster och kom fram till Slottsbacken. Titta in på Yttre och Inre Borggården och kom tillbaka till Slottsbacken. Har du "timat" din vandring perfekt så är det nu dags för vaktparaden och vaktavlösningen. Är det så dags skall du stanna och titta även om du är aldrig så antimilitaristisk.
6. Gå ned för Slottsbacken till Skeppsbron. Här får du nu två varianter:
Kort variant:
7. För den som inte orkar gå så långt. Tag Skeppsbron till höger. Stoppa när du kommer till Zum Franciskaner. Hoppa fram till punkt 12.
Lång variant:
8. Tag Skeppsbron mot vänster. Gå över Strömbron. Fortsätt genom Kungsträdgården mot Norr. Se på Almarna och téhuset. Det var här som Almstriden stod den gången för 40 år sedan. När folk flest tyckte att rivningsraseriet gått för långt och gjorde uppror. Gamla finta Östermalmstanter gjorde gemensam sak med unga världsförbättrare. Träden skulle väck för att ge plats för tunnebanestationen. T-banan byggdes och träden står kvar än i dag....
9. Tag höger på Hamngatan och gå in på Norrmalmstorg. Här låg den berömda banken där dramat som ledde till upptäckten av Stockholmssyndromet skedde. Nu skall vi fuska lite grand. Tag museispårvägen härifrån till Djurgården. Upplev en gammaldags spårvägsresa. Har du flax är det ett ordentligt gammalt tåg som kör. På värsta vintermånaderna kör inte tricken. Då kan du i stället ta vanlig SL-buss.
10. Gå av tricken vid Allmänna Gränd, Skansen, Gröna Lund (samma hållplats). Gå ned för Allmänna gränd mot Djurgårdsfärjan eller stanna på någon av sevärdheterna. De är många....
11. Tag Djurgårdsfärjan över till Slussen. När färjan landat gå tvärs över Skeppsbron till Zum Franciskaner.
Gemensam vandring igen.
12. Nu skall du belöna dig med en pils. Som intages på Zumma Frasse. Gärna tillsammans med en sexa iskall besk. Här kan man också äta vanliga Svenska favoriträtter som "Stekt Strömming", "Pytt i Panna" och så vidare.
13. Gå ut från Zummen och fortsätt tillbaka upp på Slussen och lägg ut på den Södra slingan.
Södra Slingan
14. Gå upp för Katarinavägen. Fortsätt upp till krysset med Fjällgatan. Gå in på Fjällgatan. Efter ett par hundra meter finns en fantastisk utsiktsplats med en uteservering. Här ligger hela Stockholm under dina fötter.
15. Från utsiktsplatsen tar du Sista Styverns Trappor upp till Stigbergsgatan och beundrar den gamla Sjöbefälsskolan. (Där Donkeyman läste i tre år). Högst uppe i tornet finns en av världens få bevarade tidkulor.
16. Gå Stigbergsgatan förbi Norska kyrkan och tag trapporna ned till Renstjernas Gata.
Kort variant:
17. Gå tvärs över Renstjernas Gata till Tjärhovsgatan. Gå denna fram till Götgatan. Hoppa fram till punkt 21. Det kan också vara inbjudande att sticka in på Katarina kyrkogård och se på Cornelis Vreeswijks grav eller att göra en liten utvikning upp till Mosebacke. En utflykt som inte är så lång från den långa vandringen heller. Stanna på "Kvarnen" och vila ut.
Lång variant:
18. Fortsätt Renstjernas ned till Skånegatan. Tag den ned till Gotlandsgatan. Gå denna fram till Katarina Bangata. Tag så Katarina Ban fram till nr 42. Beundra minnesmärket över Sveriges och Söders största fotbollsspelare Nacka Skoglund "Nackas Hörna".
19. Gå vidare på Katarina Ban. Tag Östgötagatan till vänster och Blekingegatan till höger. På södra sidan ligger krogen Pelikan. Gå in där och intag din middag. Eller i vart fall en färdpils.
20. Gå ut från krogen och tag de få meterna till Götgatan. Tag Götgatan mot norr. Det är Söders huvudgata. Gå fram till krysset vid Tjärhovsgatan. Slink in på "Kvarnen" och mal ett tag.
Varning. Inte ha några fotbollseffekter som inte är grön/vita.
Gemensam vandring igen.
21. Fortsätt Götgatan norröver till Slussen. Den vetgirige kan slinka in på Stadsmuseum. Annars avslutas vandringen framför T-banan igen.
Förlängt alternativ.
22. Den som vill gå några meter till tar i stället vänster på Sankt Paulsgatan och går fram till Mariatorget. Du kan göra en avstickare upp vid Maria kyrka och se på Evert Taubes grav. Gå över torget och korsa Hornsgatan (den andra huvudgatan på Söder). Gå så Blecktornsgränd upp och leta dig tillbaka Österut på någon av Brännkyrkagatan, Tavastgatan eller Bastugatan allt efter eget val. Ta dig ned på Hornsgatan igen och gå ned till Slussen där du avslutar vandringen.
Annat alternativ.
23. Från Tjärhovsgatan tar man Östgötagatan upp till Mosebacke så går man ned till Götgatan mot slussen.
24. En lämplig plats att ta en avslutande pilsner eller matbit på är Blå Dörren på Södermalmstorg 6. Samma hus som Evert Taube bodde i en gång i tiden......
Norra Slingan
1. Utgå från Slussens T-banestation. Med ryggen mot tunnelbanan söker du dig mot Norr över torget och genom trafiken så du passerar Karl Johansslussen i riktning Kornhamnstorg. När man passerar slussen kan man ofta få god underhållning när småbåtsägare skall passera genom Slussen. Manövermetoder som garanterat inte står i läroboken uppvisas för öppen ridå. Här har många äktenskap avslutats.
2. Gå ned till hörnet vid Triewaldsgränd. Passera puben Engelen och gå in i gränden fram till Järntorget.
3. Flanera genom Västerlånggatan mot Norr. Upplev Gamla Stan. Låt dig lockas in i någon butik och köp något onyttigt.
4. Tag Storkyrkobrinken till höger. Du kommer nu till Storkyrkan. Detta är det medeltida Stockholms centrum. Tag Trångsund till höger. Vik vänster och gå över Stortorget. Det var här som Stockholms Blodbad ägde rum en gång i tiden.
5. Gå Källargränd till vänster och kom fram till Slottsbacken. Titta in på Yttre och Inre Borggården och kom tillbaka till Slottsbacken. Har du "timat" din vandring perfekt så är det nu dags för vaktparaden och vaktavlösningen. Är det så dags skall du stanna och titta även om du är aldrig så antimilitaristisk.
6. Gå ned för Slottsbacken till Skeppsbron. Här får du nu två varianter:
Kort variant:
7. För den som inte orkar gå så långt. Tag Skeppsbron till höger. Stoppa när du kommer till Zum Franciskaner. Hoppa fram till punkt 12.
Lång variant:
8. Tag Skeppsbron mot vänster. Gå över Strömbron. Fortsätt genom Kungsträdgården mot Norr. Se på Almarna och téhuset. Det var här som Almstriden stod den gången för 40 år sedan. När folk flest tyckte att rivningsraseriet gått för långt och gjorde uppror. Gamla finta Östermalmstanter gjorde gemensam sak med unga världsförbättrare. Träden skulle väck för att ge plats för tunnebanestationen. T-banan byggdes och träden står kvar än i dag....
9. Tag höger på Hamngatan och gå in på Norrmalmstorg. Här låg den berömda banken där dramat som ledde till upptäckten av Stockholmssyndromet skedde. Nu skall vi fuska lite grand. Tag museispårvägen härifrån till Djurgården. Upplev en gammaldags spårvägsresa. Har du flax är det ett ordentligt gammalt tåg som kör. På värsta vintermånaderna kör inte tricken. Då kan du i stället ta vanlig SL-buss.
10. Gå av tricken vid Allmänna Gränd, Skansen, Gröna Lund (samma hållplats). Gå ned för Allmänna gränd mot Djurgårdsfärjan eller stanna på någon av sevärdheterna. De är många....
11. Tag Djurgårdsfärjan över till Slussen. När färjan landat gå tvärs över Skeppsbron till Zum Franciskaner.
Gemensam vandring igen.
12. Nu skall du belöna dig med en pils. Som intages på Zumma Frasse. Gärna tillsammans med en sexa iskall besk. Här kan man också äta vanliga Svenska favoriträtter som "Stekt Strömming", "Pytt i Panna" och så vidare.
13. Gå ut från Zummen och fortsätt tillbaka upp på Slussen och lägg ut på den Södra slingan.
Södra Slingan
14. Gå upp för Katarinavägen. Fortsätt upp till krysset med Fjällgatan. Gå in på Fjällgatan. Efter ett par hundra meter finns en fantastisk utsiktsplats med en uteservering. Här ligger hela Stockholm under dina fötter.
15. Från utsiktsplatsen tar du Sista Styverns Trappor upp till Stigbergsgatan och beundrar den gamla Sjöbefälsskolan. (Där Donkeyman läste i tre år). Högst uppe i tornet finns en av världens få bevarade tidkulor.
16. Gå Stigbergsgatan förbi Norska kyrkan och tag trapporna ned till Renstjernas Gata.
Kort variant:
17. Gå tvärs över Renstjernas Gata till Tjärhovsgatan. Gå denna fram till Götgatan. Hoppa fram till punkt 21. Det kan också vara inbjudande att sticka in på Katarina kyrkogård och se på Cornelis Vreeswijks grav eller att göra en liten utvikning upp till Mosebacke. En utflykt som inte är så lång från den långa vandringen heller. Stanna på "Kvarnen" och vila ut.
Lång variant:
18. Fortsätt Renstjernas ned till Skånegatan. Tag den ned till Gotlandsgatan. Gå denna fram till Katarina Bangata. Tag så Katarina Ban fram till nr 42. Beundra minnesmärket över Sveriges och Söders största fotbollsspelare Nacka Skoglund "Nackas Hörna".
19. Gå vidare på Katarina Ban. Tag Östgötagatan till vänster och Blekingegatan till höger. På södra sidan ligger krogen Pelikan. Gå in där och intag din middag. Eller i vart fall en färdpils.
20. Gå ut från krogen och tag de få meterna till Götgatan. Tag Götgatan mot norr. Det är Söders huvudgata. Gå fram till krysset vid Tjärhovsgatan. Slink in på "Kvarnen" och mal ett tag.
Varning. Inte ha några fotbollseffekter som inte är grön/vita.
Gemensam vandring igen.
21. Fortsätt Götgatan norröver till Slussen. Den vetgirige kan slinka in på Stadsmuseum. Annars avslutas vandringen framför T-banan igen.
Förlängt alternativ.
22. Den som vill gå några meter till tar i stället vänster på Sankt Paulsgatan och går fram till Mariatorget. Du kan göra en avstickare upp vid Maria kyrka och se på Evert Taubes grav. Gå över torget och korsa Hornsgatan (den andra huvudgatan på Söder). Gå så Blecktornsgränd upp och leta dig tillbaka Österut på någon av Brännkyrkagatan, Tavastgatan eller Bastugatan allt efter eget val. Ta dig ned på Hornsgatan igen och gå ned till Slussen där du avslutar vandringen.
Annat alternativ.
23. Från Tjärhovsgatan tar man Östgötagatan upp till Mosebacke så går man ned till Götgatan mot slussen.
24. En lämplig plats att ta en avslutande pilsner eller matbit på är Blå Dörren på Södermalmstorg 6. Samma hus som Evert Taube bodde i en gång i tiden......
onsdag 23 juli 2008
Vägar i Nord
Förra veckans stora politiska tema här Väster om Kölen var vägbyggnad. Ett tema som är minst sagt infekterat. Tidningen "Nordlys" konstaterade att Albanien bygger mer och bättre väg än vad Norge gör. Medan profilerade trafikforskare påpekar att antalet trafikdödade skulle halverats om väginvesteringarna hade koncentrerats till de tätt bebygda områdena i syd, där de stora trafikmängderna finns.
Här i NordNorge anser man att det behövs 21 milliarder bara till att uppgradera huvudvägen E6 till en anständig standard som är i närheten av den standard de Svenska och Finska huvudvägarna i norr håller. Totalt sett anses investeringsbehovet vara si så där 50 milliarder. Bara i NordNorge.....
Siffran 21 mill är påfallande lika den summa som NordNorgebanan skulle ha kostat om Stortinget hade fattat beslut den gången för 15 år sedan. Men järnvägen röstades ned därför att politrukerna ansåg att det vore bättre användning av pengarna att bygga väg i norr. Problemet är bara att den väginvesteringen har uteblivit. Den har hittills blivit noll - nadazero. När det inte blev beslut om järnväg så frös kulorna inne. Punkt.
(Inom parentes sagt: Precis som de 20 milliarder som OS i Tromsø förväntas kosta kommer att göra. De som vill ha nej till OS med motivering att pengarna kan användas bättre kommer att upptäcka att pengarna fryser inne. Precis som vägpengarna gjorde för 15 år sedan......)
Men egentligen är situationen mycket värre. Därför att här i Nord sitter man på en ännu så länge odetonerad bomb. Nästan allt av vägar och konstbyggnader (tunnlar, viadukter, broar mm) är byggda på 50- och 60-talen. Vilket i praktiken betyder att de närmar sig 50 års ålder. Och då kommer de riktigt stora underhållsbehoven - det visar all erfarenhet.
Men det är ännu värre än så. För si så där 5 år sedan började man flytta över transporterna upp till Finnmarken från sjö till land. Vilket innebär att mycket av det som tidigare gick med Hurtigruten och Fraktbåtar nu går med vagntåg i mycket större utsträckning än förr. Det var inte något politiskt beslut utan en följd av affärerna mellan dåvarande TFDS, OVDS och Posten om NorCargo. Och relevansen för vägarna är att passagen av ett vagntåg sliter lika mycket på vägen som passagen av 10.000 personbilar. Så när det blivit landtransport i stor skala till platser som Båtsfjord, Berlevåg, Mehamn, Havøysund etcetera så är det smala och enkelt byggda fjällvägar som drabbas. Vägar som i längden inte tål denna omfattande trafik. Och som kommer att behöva enorma investeringar i en nära framtid. Låt oss gissa fram mot si så där 2010-2015.
I Sverige, Finland och (numera) Ryssland å andra sidan sker en massiv utbyggnad av infrastrukturen i Norr. Därför att där ser man infrastruktur som den bästa distriktspolitiken. I de länderna har man för länge sedan slutat med att pumpa in "tilskudd" och "tiltak" till verksamheter som har passerat sitt "bäst före" - datum. Man inser att det är ren och skär näringspolitik som ger resultat. Och att infrastrukturbyggnad är en del av god näringspolitik, det vill säga god distriktspolitik. Har man inte infrastruktur får man inte heller bärkraftig näring, det vill säga lönsamma företag. Har man inte lönsamma företag får man inte heller bosättning. That's focken it. (Goda vägar ger dessutom en särdeles positiv bieffekt - det blir färre olyckor - något som all trafikforskning visar)
Medan de konservativa partierna här i Norge (=SV, AP, SP och KrF) fortfarande tror att det är god politik att ge direkt och aktivt stöd till näringar som är på väg att bli utkonkurrerade. Samtidigt som man inte anslår pengar till byggnad av infrastruktur, långt mindre till underhåll av det som redan finns.
Donkeyman ser i sin kristallkula att NordNorge är på väg mot en transportteknisk katastrof. Utan att de befolkningstäta områdena i SydNorge är ens i närheten av att få de investeringar som de behöver. Norge är på väg att transporttekniskt bli ett u-land. Vad är det som gör att länder som Sverige, Finland och Ryssland har råd att investera i transportsystem medan Norge inte har pengar till detta ?
Regeringen skyller på att en omfattande utbyggnad av infrastruktur skulle skapa så stor press på Norsk ekonomi att följderna vore katastrofala. Men här har FrP (igen) en poäng. Varför inte anlita utländska firmor till att bygga infrastrukturen. Då slipper man ju den pressen. Pengar att betala med har man ju i högvis. Och gör man inte något åt infrastrukturen i Nord så dör NordNorge. Och gör man inte något åt infrastrukturen i Syd så blir det trafikinfarkt.
Nu handlade det om väg. Men i Nord blir de här frågorna också Distriktspolitik. Ett tema som intresserar Donkeyman. Här finner man några artiklar om det ämnet.
Här i NordNorge anser man att det behövs 21 milliarder bara till att uppgradera huvudvägen E6 till en anständig standard som är i närheten av den standard de Svenska och Finska huvudvägarna i norr håller. Totalt sett anses investeringsbehovet vara si så där 50 milliarder. Bara i NordNorge.....
Siffran 21 mill är påfallande lika den summa som NordNorgebanan skulle ha kostat om Stortinget hade fattat beslut den gången för 15 år sedan. Men järnvägen röstades ned därför att politrukerna ansåg att det vore bättre användning av pengarna att bygga väg i norr. Problemet är bara att den väginvesteringen har uteblivit. Den har hittills blivit noll - nadazero. När det inte blev beslut om järnväg så frös kulorna inne. Punkt.
(Inom parentes sagt: Precis som de 20 milliarder som OS i Tromsø förväntas kosta kommer att göra. De som vill ha nej till OS med motivering att pengarna kan användas bättre kommer att upptäcka att pengarna fryser inne. Precis som vägpengarna gjorde för 15 år sedan......)
Men egentligen är situationen mycket värre. Därför att här i Nord sitter man på en ännu så länge odetonerad bomb. Nästan allt av vägar och konstbyggnader (tunnlar, viadukter, broar mm) är byggda på 50- och 60-talen. Vilket i praktiken betyder att de närmar sig 50 års ålder. Och då kommer de riktigt stora underhållsbehoven - det visar all erfarenhet.
Men det är ännu värre än så. För si så där 5 år sedan började man flytta över transporterna upp till Finnmarken från sjö till land. Vilket innebär att mycket av det som tidigare gick med Hurtigruten och Fraktbåtar nu går med vagntåg i mycket större utsträckning än förr. Det var inte något politiskt beslut utan en följd av affärerna mellan dåvarande TFDS, OVDS och Posten om NorCargo. Och relevansen för vägarna är att passagen av ett vagntåg sliter lika mycket på vägen som passagen av 10.000 personbilar. Så när det blivit landtransport i stor skala till platser som Båtsfjord, Berlevåg, Mehamn, Havøysund etcetera så är det smala och enkelt byggda fjällvägar som drabbas. Vägar som i längden inte tål denna omfattande trafik. Och som kommer att behöva enorma investeringar i en nära framtid. Låt oss gissa fram mot si så där 2010-2015.
I Sverige, Finland och (numera) Ryssland å andra sidan sker en massiv utbyggnad av infrastrukturen i Norr. Därför att där ser man infrastruktur som den bästa distriktspolitiken. I de länderna har man för länge sedan slutat med att pumpa in "tilskudd" och "tiltak" till verksamheter som har passerat sitt "bäst före" - datum. Man inser att det är ren och skär näringspolitik som ger resultat. Och att infrastrukturbyggnad är en del av god näringspolitik, det vill säga god distriktspolitik. Har man inte infrastruktur får man inte heller bärkraftig näring, det vill säga lönsamma företag. Har man inte lönsamma företag får man inte heller bosättning. That's focken it. (Goda vägar ger dessutom en särdeles positiv bieffekt - det blir färre olyckor - något som all trafikforskning visar)
Medan de konservativa partierna här i Norge (=SV, AP, SP och KrF) fortfarande tror att det är god politik att ge direkt och aktivt stöd till näringar som är på väg att bli utkonkurrerade. Samtidigt som man inte anslår pengar till byggnad av infrastruktur, långt mindre till underhåll av det som redan finns.
Donkeyman ser i sin kristallkula att NordNorge är på väg mot en transportteknisk katastrof. Utan att de befolkningstäta områdena i SydNorge är ens i närheten av att få de investeringar som de behöver. Norge är på väg att transporttekniskt bli ett u-land. Vad är det som gör att länder som Sverige, Finland och Ryssland har råd att investera i transportsystem medan Norge inte har pengar till detta ?
Regeringen skyller på att en omfattande utbyggnad av infrastruktur skulle skapa så stor press på Norsk ekonomi att följderna vore katastrofala. Men här har FrP (igen) en poäng. Varför inte anlita utländska firmor till att bygga infrastrukturen. Då slipper man ju den pressen. Pengar att betala med har man ju i högvis. Och gör man inte något åt infrastrukturen i Nord så dör NordNorge. Och gör man inte något åt infrastrukturen i Syd så blir det trafikinfarkt.
Nu handlade det om väg. Men i Nord blir de här frågorna också Distriktspolitik. Ett tema som intresserar Donkeyman. Här finner man några artiklar om det ämnet.
måndag 21 juli 2008
Sommar och sol
Donkeyman sitter uppe i sin container på ett tak i centrala Tromsø och filosoferar över tillvaron. Han har kört droska hela helgen vilket varit en inbringande verksamhet. Tromsø är inte någon sommarstad. Normalt sett går byen i dvala över sommaren och väntar på vintern. Det är då det händer. Men på senare år har det kommit några arrangemang som fyller byen med folk. Och deras antal ökar år från år. Detta år är det fem prylar som äger rum: Storkonsert på Alfheim stadion, Midnight Sun Marathon, Buktafestivalen, Ølfestivalen och Døgnvillfestivalen.
Denna helg var det Bukta. Vilket innebar konserter torsdag, fredag och lördag. Samt TIL-kamp på söndagen. Och nu kom SOMMAREN......
Strålande solsken, 20 grader varmt och plötsligt var alla sorger glömda. Vem bryr sig om sex månader när snön tidvis står vågrätt. Vem bryr sig om dimman som hänger utmed fjällsidorna och när luften är så fuktig att den går att dricka. Vem bryr sig om alla tråkigheter. Tromsøværingarna och en mängd tillresande kastade sig rätt ut i nöjeslivet i stället. Och rockade natten lång.
Medan Donkeyman körde folk från den ena festen till den andra. Droskköer långa som gamla tiders polkø. Men folk bara skrattade och hade trevligt. Solen sken ju på dem. Och solen sken rätt i trynet på Donkeyman där han körde sin droskbil. Så kraftigt att han till och med glömde bort fönsterkuverten från Kemnerkontoret (=kronfogden på Norska) och alla andra otrevliga brev som landar i brevlådan då och då.
Så kom söndagen när TIL malde ned HamKam och visade att man tänker vara med i tabelltoppen. Samma söndag var byen full med turister från ett par kryssningsfartyg. Som också avnjöt det fantastiska vädret.
En sådan söndag glömmer man lätt att det var sista dagen för midnattssolen. Från nu dippar den längre och längre under fjällkanten vid midnatt. För att helt och hållet försvinna den 21 november. Men det orkar vi inte tänka på i dag.
Denna helg var det Bukta. Vilket innebar konserter torsdag, fredag och lördag. Samt TIL-kamp på söndagen. Och nu kom SOMMAREN......
Strålande solsken, 20 grader varmt och plötsligt var alla sorger glömda. Vem bryr sig om sex månader när snön tidvis står vågrätt. Vem bryr sig om dimman som hänger utmed fjällsidorna och när luften är så fuktig att den går att dricka. Vem bryr sig om alla tråkigheter. Tromsøværingarna och en mängd tillresande kastade sig rätt ut i nöjeslivet i stället. Och rockade natten lång.
Medan Donkeyman körde folk från den ena festen till den andra. Droskköer långa som gamla tiders polkø. Men folk bara skrattade och hade trevligt. Solen sken ju på dem. Och solen sken rätt i trynet på Donkeyman där han körde sin droskbil. Så kraftigt att han till och med glömde bort fönsterkuverten från Kemnerkontoret (=kronfogden på Norska) och alla andra otrevliga brev som landar i brevlådan då och då.
Så kom söndagen när TIL malde ned HamKam och visade att man tänker vara med i tabelltoppen. Samma söndag var byen full med turister från ett par kryssningsfartyg. Som också avnjöt det fantastiska vädret.
En sådan söndag glömmer man lätt att det var sista dagen för midnattssolen. Från nu dippar den längre och längre under fjällkanten vid midnatt. För att helt och hållet försvinna den 21 november. Men det orkar vi inte tänka på i dag.
torsdag 17 juli 2008
Harpoon
Andrew Darby
Harpoon
Into the Heart of Whaling
Da Capo Press, Philadelphia, USA. ISBN: 978-0-306-81629-1 (Hardback)
Åter har Donkeyman läst en bok som är baserad på ett omfattande och väl genomfört research. Boken behandlar valfångstens historia hela vägen från den första kommersiella valfångsten i större skala startade i början av 1800-talet över den industriella perioden och fram till dagens situation.
Läsaren får insikt i hela kedjan från de primitiva urfolkens fångst med primitiva träharpuner som redskap, vidare över segelfartygen med enkla fångstbåtar som roddes och fram till Norrmännen introducerade den industriella valfångsten. Man får lära sig om valstationernas upprättande utmed kusterna fram till dess att de stora moderfartygen uppstod. Senare kommer ingående information om de Sovjetiska och Japanska flottor som uppehöll industriell fångst in i det sista, långt efter att valfångst egentligen hade förbjudits.
En intressant utvikning är hur den gamla Australiska valfångststationen Albany omvandlats till "Whale World" som utvecklats till en av de riktigt stora turistattraktionerna "Down Yonder". Tänk om kapitalstarka personer skulle utveckla ett "Whaleland" här i NordNorge. Det skulle bli precis samma sak.
I dag tänker man inte på att valoljan hade ett enormt värde för 200 år sedan innan petroleumsindustrin var påtänkt. Valolja användes som lysolja i hem, gruvor och fyrar. Den var smörjmedel för den tidiga industrialismen. Det var valolja som gjorde det möjligt att mekanisera industrin den gången. Den smorde maskiner och den användes vid svarvning och maskinering av stål. Och olika valsorter gav olika kvalitet på oljan. Den allra förnämsta lysoljan användes i den tidens fyrlyktor.
På det sena 1800-talet kom också allt av ben och barder till användning. Det var en värld som ännu inte uppfunnit plasterna. Sådana ting som fjädring i soffor, sotviskor för skorstenar och paraplyspröt var tillverkade av valprodukter. För att inte tala om kvinnornas krinoliner som var mode på det sena 1800-talet.
Köttproduktion av val däremot är av ganska sent datum. Det kom inte förrän den moderna kyltekniken slog igenom. Men det var köttprodukterna som kom att ge de stora intäkterna mot slutet av valfångstens epok.
Vi får också läsa om hur proteströrelsen uppstod. Hur Greenpeace och Sea Shephard utvecklades och gick till krig mot den internationella valfångsten. Och hur dessa rörelser till slut kom att förmå regeringar i länder som USA och Australien att föra deras talan.
Den Internationella Valfångstkommisionen (IWC) gås också igenom från start till dagens situation. Och för den som inte visste det kommer här god information om hur BÄGGE sidor både köpte och betalte stater för att delta på deras sida på de olika mötena. De omfattande intrigerna i denna organisation belyses ganska ingående.
Dagens valfångst består i stort sett av vågeval. Och eftersom författaren är Australier så är det naturligt att han fördjupar sig mer i den Japanska fångsten än i den Norska. Även om det så kallade Lofotkriget och regeringen Bruntlands handfasta agerande rapporteras.
Men samtidigt måste Donkeyman konstatera att här ligger också bokens stora svaghet. I en så väl dokumenterad bok om den globala valfångsten genom hundratals år missar författaren att redogöra för den Norska motiveringen till att man kan driva fångst på vågeval. En motivering som i korthet går ut på:
"Människan har ändrat på den naturliga balansen i haven genom omfattande fiskeri. Då måste man precis som på land påverka balansen genom att jaga på alla arter. Precis som man på land måste jaga älg därför att deras naturliga fiender är utrotade måste man hålla bestånden av vågeval och säl under kontroll därför att det system de lever i är förändrat från det naturliga. Vågevalen, sälen och människan tar ungefär 1/3 var av den fisk som dräps i Ishavet." Vågevalen har aldrig utsatts för industriell fångst. Den var helt enkelt för liten för att vara intresant "in the good old days".
Den springande punkten borde vara hur stort är beståndet av vågeval och på vilken nivå bör det ligga men debatten har i stället kommit att handla om det moraliska i att över huvud taget fånga val. Och där blandar man lätt ihop vågevalfångsten med gamla tiders fångst av storval. Dessa resonemang saknas dess värre i boken. Som trots detta kan ses som ett historiskt referensverktyg.
Kort sagt - det är en både spännande och lärorik bok. Speciellt Norrmän bör läsa den. Därför att den innebär en god sammanfattning av hur omvärlden ser på saken. En bok som Donkeyman rekommenderar varmt.
Harpoon
Into the Heart of Whaling
Da Capo Press, Philadelphia, USA. ISBN: 978-0-306-81629-1 (Hardback)
Åter har Donkeyman läst en bok som är baserad på ett omfattande och väl genomfört research. Boken behandlar valfångstens historia hela vägen från den första kommersiella valfångsten i större skala startade i början av 1800-talet över den industriella perioden och fram till dagens situation.
Läsaren får insikt i hela kedjan från de primitiva urfolkens fångst med primitiva träharpuner som redskap, vidare över segelfartygen med enkla fångstbåtar som roddes och fram till Norrmännen introducerade den industriella valfångsten. Man får lära sig om valstationernas upprättande utmed kusterna fram till dess att de stora moderfartygen uppstod. Senare kommer ingående information om de Sovjetiska och Japanska flottor som uppehöll industriell fångst in i det sista, långt efter att valfångst egentligen hade förbjudits.
En intressant utvikning är hur den gamla Australiska valfångststationen Albany omvandlats till "Whale World" som utvecklats till en av de riktigt stora turistattraktionerna "Down Yonder". Tänk om kapitalstarka personer skulle utveckla ett "Whaleland" här i NordNorge. Det skulle bli precis samma sak.
I dag tänker man inte på att valoljan hade ett enormt värde för 200 år sedan innan petroleumsindustrin var påtänkt. Valolja användes som lysolja i hem, gruvor och fyrar. Den var smörjmedel för den tidiga industrialismen. Det var valolja som gjorde det möjligt att mekanisera industrin den gången. Den smorde maskiner och den användes vid svarvning och maskinering av stål. Och olika valsorter gav olika kvalitet på oljan. Den allra förnämsta lysoljan användes i den tidens fyrlyktor.
På det sena 1800-talet kom också allt av ben och barder till användning. Det var en värld som ännu inte uppfunnit plasterna. Sådana ting som fjädring i soffor, sotviskor för skorstenar och paraplyspröt var tillverkade av valprodukter. För att inte tala om kvinnornas krinoliner som var mode på det sena 1800-talet.
Köttproduktion av val däremot är av ganska sent datum. Det kom inte förrän den moderna kyltekniken slog igenom. Men det var köttprodukterna som kom att ge de stora intäkterna mot slutet av valfångstens epok.
Vi får också läsa om hur proteströrelsen uppstod. Hur Greenpeace och Sea Shephard utvecklades och gick till krig mot den internationella valfångsten. Och hur dessa rörelser till slut kom att förmå regeringar i länder som USA och Australien att föra deras talan.
Den Internationella Valfångstkommisionen (IWC) gås också igenom från start till dagens situation. Och för den som inte visste det kommer här god information om hur BÄGGE sidor både köpte och betalte stater för att delta på deras sida på de olika mötena. De omfattande intrigerna i denna organisation belyses ganska ingående.
Dagens valfångst består i stort sett av vågeval. Och eftersom författaren är Australier så är det naturligt att han fördjupar sig mer i den Japanska fångsten än i den Norska. Även om det så kallade Lofotkriget och regeringen Bruntlands handfasta agerande rapporteras.
Men samtidigt måste Donkeyman konstatera att här ligger också bokens stora svaghet. I en så väl dokumenterad bok om den globala valfångsten genom hundratals år missar författaren att redogöra för den Norska motiveringen till att man kan driva fångst på vågeval. En motivering som i korthet går ut på:
"Människan har ändrat på den naturliga balansen i haven genom omfattande fiskeri. Då måste man precis som på land påverka balansen genom att jaga på alla arter. Precis som man på land måste jaga älg därför att deras naturliga fiender är utrotade måste man hålla bestånden av vågeval och säl under kontroll därför att det system de lever i är förändrat från det naturliga. Vågevalen, sälen och människan tar ungefär 1/3 var av den fisk som dräps i Ishavet." Vågevalen har aldrig utsatts för industriell fångst. Den var helt enkelt för liten för att vara intresant "in the good old days".
Den springande punkten borde vara hur stort är beståndet av vågeval och på vilken nivå bör det ligga men debatten har i stället kommit att handla om det moraliska i att över huvud taget fånga val. Och där blandar man lätt ihop vågevalfångsten med gamla tiders fångst av storval. Dessa resonemang saknas dess värre i boken. Som trots detta kan ses som ett historiskt referensverktyg.
Kort sagt - det är en både spännande och lärorik bok. Speciellt Norrmän bör läsa den. Därför att den innebär en god sammanfattning av hur omvärlden ser på saken. En bok som Donkeyman rekommenderar varmt.
måndag 14 juli 2008
Venstres stjärnskott
Det torde framgå av tidigare artiklar att Donkeyman både tror och hoppas att Venstre har orsakat ett riktigt "selvskudd" genom att byta sida till de röd-gröna på valnatten förra året. Samtidigt klargjordes det att en röst på "Lars Sauehode" i praktiken är en röst på Jens.
I lokalpolitiken här i Tromsø har Venstre i många år varit väldigt förutsägbara. Deras enda representant i bystyret har varit mot allt. Fru Fangel är en urtypen för en Nimby, som det finns väldigt många av i Norsk politik. Men senaste valet fick man in en arg ung man som har åsikter om det mesta. Och som faktiskt är för ett eller annat också.
Unge herr Eilertsen håller på att profilera sig tungt i lokalpolitiken. Med ungdomlig entusiasm har han en förmåga att tala först och tänka sedan så han har vi ett par tillfällen tvingats begå självkritik. Men det är bara hedervärt. Vi har alldeles för lite av sådant i politiken. Men det som gör herr Eilertsen så intressant för Donkeyman är att han har kommit med några kloka uttalanden när det gäller trafiken i Tromsø. Och det är sannerligen inte vardagsmat här i byen.
Nu senast presenterade han partiets centrala önskelista som innebär investeringar på många miljarder och som är så allmänt hållen att alla partier kan skriva under på den. Men han har antagligen fått direktiv från centralt håll så han kan vara förlåten. Donkeyman skall däremot tipsa herr Eilertsen om några lokala åtgärder som ligger på en betydligt billigare nivå. Och som skulle verka för att öka trafiksäkerheten.
1. Genomför en hållningskampanj när det gäller bruket av reflexer. De allra flesta Tromsøværingar använder inte reflex alls. Trots att det är dålig vägbelysning och dåliga gångbanor.
2. Genomför en hållningskampanj när det gäller lysbruk på cykel. Alldeles för många cyklister trampar fram helt mörklagda under vintermånaden.
3. Genomför en hållningskampanj när det gäller bruk av cykel vintertid. Precis som man önskar att bilisterna skall lämna bilen hemma på de värsta dagarna så bör cyklisterna parkera på sådana dagar. De som kavar fram i snöstorm eller på blankis är livsfarliga. Jag säger inte att man inte skall cykla på vintern bara att man inte skall göra det när vädret är allt för dåligt.
4. Genomför en hållningskampanj bland ungdomar kring förhållandet till trafik. Berusade ungdomar ravar runt mitt på gator och vägar totalt utan respekt för att det kommer bilar. Detta är ett rent Tromsøfenomen som inte förekommer i "riktiga" städer. I vart fall inte i denna utsträckning.
5. Se till att gatulysena är tända lite längre på morgonen och lite tidigare på eftermiddagen. Se också till att gatulysena är tända lite längre på våren och lite tidigare på hösten. Det är i skymning och gryning som ljusen behövs som bäst.
6. Förbättra belysningen på en del tätt trafikerade vägar som Strandvegen, Stakkevollvegen och några till.
7. Bygg om gång- och cykelvägarna runt Veslefrikkbakken så att de kommer till användning. Denna backe är en av de halaste som finns vintertid samtidigt som fotgängare och cyklister använder vägen i stället för gång- och cykelbanorna. De är nämligen planlagda av en id****t.
8. Revidera hela trafikupplägget runt ingången och busshållplatsen på UNN. Här sker dagliga incidenter när bilar och bussar kommer i konflikt med fotgängarna.
9. Trafiksanera Sørøya, Håpet och Sjømannsbyen. Och då menar Donkeyman en riktig trafiksanering som är planlagd och konsekvent genomförd. Inte avstängning av någon enstaka väg.
10. Skrota bruket av 30-zoner på det sätt man valt i kommunen. Läs igenom vad polisen, bilskolorna, Tromsbuss och droskorna sade om saken när den var aktuell en gång i tiden. 30-zoner är ett viktigt och effektivt medel men de skall användas på rätt sätt.
Punkt 9 och 10 är också medel till att få in trafiken i tunnlarna i större grad än vad som råder i dag.
11. Förläng det nya staketet som förhindrar passage över Tvärförbindelsen ända ned till gångtunneln. Folk går runt detta. Ännu bättre hade naturligtvis varit om man byggt gång- och cykelväg på ett sådant sätt att de är attraktiva att använda......
Donkeyman hänvisar till tidigare artiklar under taben Tromsø Trafik
Om herr Eilertsen tar på sig spenderbyxorna och vill investera lite större pengar så har Donkeyman några angelägna förslag:
1. Uppgradera Strandvegen - Kvaløyvegen till matarstandard.
2. Bygg om rondellen vid Giæverbukta så det blir en "riktig" rondell med minst 100 meters diameter. Då upphör de upprepade krockarna och trafiken flyter bättre.
3. Flytta busstation, hurtigbåtterminalen och hurtigruta till området vid gamla fryseriet. Flytta in alla matartrafik dit i tunneln.
4. Lägg igen krysset vid Båtsmansvegen - Tvärförbindelsen och bygg ny korsning vid Skibrua.
Avslutningsvis vill jag påminna om att det är två typer av olyckor som klart dominerar bland dödsfall och allvarliga trafikolyckor här i byen:
För det första är det ungdomsbilar som kör av vägen i hög fart. För det andra är det berusade personer som blir påkörda, flera av dessa har gått mörkklädda mitt på dåligt upplysta vägar. Sedan antar man också att det finns ett antal rena självmord men detta vet man inte säkert. Gemensamt för alla dessa olyckor är att de inte går att förhindra med de medel man hittills valt här i byen.
I lokalpolitiken här i Tromsø har Venstre i många år varit väldigt förutsägbara. Deras enda representant i bystyret har varit mot allt. Fru Fangel är en urtypen för en Nimby, som det finns väldigt många av i Norsk politik. Men senaste valet fick man in en arg ung man som har åsikter om det mesta. Och som faktiskt är för ett eller annat också.
Unge herr Eilertsen håller på att profilera sig tungt i lokalpolitiken. Med ungdomlig entusiasm har han en förmåga att tala först och tänka sedan så han har vi ett par tillfällen tvingats begå självkritik. Men det är bara hedervärt. Vi har alldeles för lite av sådant i politiken. Men det som gör herr Eilertsen så intressant för Donkeyman är att han har kommit med några kloka uttalanden när det gäller trafiken i Tromsø. Och det är sannerligen inte vardagsmat här i byen.
Nu senast presenterade han partiets centrala önskelista som innebär investeringar på många miljarder och som är så allmänt hållen att alla partier kan skriva under på den. Men han har antagligen fått direktiv från centralt håll så han kan vara förlåten. Donkeyman skall däremot tipsa herr Eilertsen om några lokala åtgärder som ligger på en betydligt billigare nivå. Och som skulle verka för att öka trafiksäkerheten.
1. Genomför en hållningskampanj när det gäller bruket av reflexer. De allra flesta Tromsøværingar använder inte reflex alls. Trots att det är dålig vägbelysning och dåliga gångbanor.
2. Genomför en hållningskampanj när det gäller lysbruk på cykel. Alldeles för många cyklister trampar fram helt mörklagda under vintermånaden.
3. Genomför en hållningskampanj när det gäller bruk av cykel vintertid. Precis som man önskar att bilisterna skall lämna bilen hemma på de värsta dagarna så bör cyklisterna parkera på sådana dagar. De som kavar fram i snöstorm eller på blankis är livsfarliga. Jag säger inte att man inte skall cykla på vintern bara att man inte skall göra det när vädret är allt för dåligt.
4. Genomför en hållningskampanj bland ungdomar kring förhållandet till trafik. Berusade ungdomar ravar runt mitt på gator och vägar totalt utan respekt för att det kommer bilar. Detta är ett rent Tromsøfenomen som inte förekommer i "riktiga" städer. I vart fall inte i denna utsträckning.
5. Se till att gatulysena är tända lite längre på morgonen och lite tidigare på eftermiddagen. Se också till att gatulysena är tända lite längre på våren och lite tidigare på hösten. Det är i skymning och gryning som ljusen behövs som bäst.
6. Förbättra belysningen på en del tätt trafikerade vägar som Strandvegen, Stakkevollvegen och några till.
7. Bygg om gång- och cykelvägarna runt Veslefrikkbakken så att de kommer till användning. Denna backe är en av de halaste som finns vintertid samtidigt som fotgängare och cyklister använder vägen i stället för gång- och cykelbanorna. De är nämligen planlagda av en id****t.
8. Revidera hela trafikupplägget runt ingången och busshållplatsen på UNN. Här sker dagliga incidenter när bilar och bussar kommer i konflikt med fotgängarna.
9. Trafiksanera Sørøya, Håpet och Sjømannsbyen. Och då menar Donkeyman en riktig trafiksanering som är planlagd och konsekvent genomförd. Inte avstängning av någon enstaka väg.
10. Skrota bruket av 30-zoner på det sätt man valt i kommunen. Läs igenom vad polisen, bilskolorna, Tromsbuss och droskorna sade om saken när den var aktuell en gång i tiden. 30-zoner är ett viktigt och effektivt medel men de skall användas på rätt sätt.
Punkt 9 och 10 är också medel till att få in trafiken i tunnlarna i större grad än vad som råder i dag.
11. Förläng det nya staketet som förhindrar passage över Tvärförbindelsen ända ned till gångtunneln. Folk går runt detta. Ännu bättre hade naturligtvis varit om man byggt gång- och cykelväg på ett sådant sätt att de är attraktiva att använda......
Donkeyman hänvisar till tidigare artiklar under taben Tromsø Trafik
Om herr Eilertsen tar på sig spenderbyxorna och vill investera lite större pengar så har Donkeyman några angelägna förslag:
1. Uppgradera Strandvegen - Kvaløyvegen till matarstandard.
2. Bygg om rondellen vid Giæverbukta så det blir en "riktig" rondell med minst 100 meters diameter. Då upphör de upprepade krockarna och trafiken flyter bättre.
3. Flytta busstation, hurtigbåtterminalen och hurtigruta till området vid gamla fryseriet. Flytta in alla matartrafik dit i tunneln.
4. Lägg igen krysset vid Båtsmansvegen - Tvärförbindelsen och bygg ny korsning vid Skibrua.
Avslutningsvis vill jag påminna om att det är två typer av olyckor som klart dominerar bland dödsfall och allvarliga trafikolyckor här i byen:
För det första är det ungdomsbilar som kör av vägen i hög fart. För det andra är det berusade personer som blir påkörda, flera av dessa har gått mörkklädda mitt på dåligt upplysta vägar. Sedan antar man också att det finns ett antal rena självmord men detta vet man inte säkert. Gemensamt för alla dessa olyckor är att de inte går att förhindra med de medel man hittills valt här i byen.
torsdag 10 juli 2008
Byvandring i Tromsø
Donkeyman har mottagit ett par e-mail som ber honom att fortsätta med sina turisttips i Tromsø och Stockholm. Denna gång gör vi en aldrig så liten vandring genom "Downtown" Tromsø. Märk att det inte är någon fullständig turistinfo. Vill man veta mer så behövs någon liten guidebok.
1. Vi utgår från det så kallade WiTo-hörnet. Det är hörnet av Storgata och Fredrik Langes Gata och här ligger byens klassiska tobaksaffär WiTo (Wilhelmsen Tobakk). Här ligger också den så kallade "Rødbanken", det vill säga Sparebanken NordNorges palats.
2. Gå Storgata söderut. Du kommer snart fram till den så kallade Kirkeparken. Här ligger Domkirka. Det vill säga huvudkyrkan för stiftet. I parken mot Storgata finns en minnessten över de "Tromsøværingar" som föll under kriget. Och snett till vänster in i Bankgata ligger ett stort vitt hus. Det var Gestapos högkvarter den gången. Det skedde många hemska ting bakom de väggarna under ockupationen.
3. Fortsätt Storgata söderut. Snart kommer du till bryggeriet. Här ligger Ølhallen. Som kräver ett aldrig så litet besök.
4. Fortsätt ytterligare lite söderut på Storgata som nu byter namn till Strandvegen. Till höger ligger Tromsø konstførening och det gamla sjukhuset som numera är tillhåll för Fylkesbyråkratin. Till vänster ser du Polaria och Polstjerna. Om du vill går du in på besök. Det är värt tiden och pengarna.
5. Nu går du tillbaka Storgata till Shellstationen. Snedda över den och ta nästa parallellgata tillbaka. Den heter Strandgata. Snart ser du en liten parkeringsplats till vänster och en stor kolonialbutik. Samt en butik som heter Nille. Se högst upp på taket ovanför Nille. Där ligger "Donkeyman Towers". Det vill säga Donkeymans residens. Lägenheten högst upp som ligger under den stora parabolen mot Väst närmare bestämt. Fortsätt så gatan lite till så kommer ett torg. Strandtorget. Här ligger också Nerstranda varuhus.
6. Snedda över Strandtorget ned till sjön. Här ser du det gamla färjeläget från tiden före brons tillkomst. Här ligger också värdshuset Skarven. Som gjort för ännu en ölpaus. Kanske en liten maträtt också. Det finns både pub, fiskrestaurang, biffhus och bar i huset. Samt en suverän uteservering.
7. Fortsätt utmed kajen förbi snabbåtarna till busstationen vid Prostneset. Här är en liten trekantig park som heter Roald Amundsens plass. Där står herr Amundsen själv staty. Och så finns det ett minnesmärke över Lathamfärden. I andra hörnet står ett minnesmärke över stadens Judar som alla blev hämtade en natt under ockupationen och som sedan aldrig hördes av mer.
I det tredje hörnet kan man finna en stor sten. Eftersom historien bakom den inte skrivs i guideböckerna relaterar jag den i sin helhet. Det kom roende några karlar som varit på fiske. Och de rodde som bara f***n för att hinna till spritbutiken innan den stängde. Den låg just där stenen står. Men föreståndaren slog om nyckeln just framför näsan på gubbarna. En av dem var en riktig kraftkarl och sade: "Skall inte vi komma in skall inte ni komma ut". Så gick han ned i strandkanten som den gången var ute på bussplanen ungefär, fattade tag i stenen och bar den upp samt placerade den framför dörren. Så bodknoddarna fick klättra ut genom fönstret. Sedan dess står stenen här.
8. Ligger Hurtigruta inne så är den värd ett besök. Samt kanske en kopp eller en sejdel. Det vita huset vid busstationen var barndomshem till den välbekante Konjaks-Larsen. Mannen som senare i livet startade Larsen Konjak.
9. Fortsätt utmed kajen. Förbi Rica Hotell och ända bort till Stortorget. Här kan man köpa fisk och räkor direkt från fiskebåtarna. Studera fiske och fångsmonumentet till minne av dem som blivit borta på sjön.
10. Fortsätt vidare utmed kajen. Passera studenthuset Driv så kommer du till ett rött hus med harpunkanoner på planen utanför. Detta är Polarmuseum. Som är ett måste för alla vänner av Donkeyman. Gå in och studera.
11. Efter Polarmuseum fortsätter man lämpligen "gatan" förbi varvet och fram till Tromsøbron. Därmed rundar man den så kallade "Skansen", som är det äldsta Tromsø. Här låg en befästning och den första bebyggelsen. Gå inte under bron utan gå upp till brofästet. Gå sedan upp på bron och stoppa på toppen för att studera utsikten. Den ivrige fotvandraren går vidare fram och tillbaka till Ishavskatedralen. Sök er tillbaka till brofästet på Tromsøsidan.
12. Följ gatan "Skippergata" mot söder igen. Följ husraden på höger hand (översidan) när den svänger ifrån gatan så kommer du upp till Storgata igen. Här ligger Perspektivet Museum som är ett stadsmuseum. Här börjar också gågatedelen av Storgata. 50 meter in ligger "Verdensteatret". En gammal biograf från 1916 som fortfarande är i bruk. Detta är en mycket lämplig plats för ytterligare en ölpaus. Ölpengen går till ett trevligt ändamål dessutom. Be att få se på biosalongen när du ändå är där.
13. Följ gatan vidare till Stortorget. Här kan du studera det nya Rådhuset, Kulturhuset, Musikpaviljongen och den Katolska Domkyrkan. Förutom torghandeln förstås. Den törstige slinker in på Rogers.
14. Fortsätt gågatan mot Söder och du kommer tillbaka till utgångspunkten vid WiTo.
15. Gå Storgatan söderut, snedda genom kirkeparken, passera bautan över Richard With (hurtigrutens fader) just framför Saga hotell. Gå in i gatan mot Strandtorget, passera Posthuset. Stanna vid Jernbanestasjonen. Gå in där. Belöna din idrottsprestation med en pilsner och vänta på tåget.....
1. Vi utgår från det så kallade WiTo-hörnet. Det är hörnet av Storgata och Fredrik Langes Gata och här ligger byens klassiska tobaksaffär WiTo (Wilhelmsen Tobakk). Här ligger också den så kallade "Rødbanken", det vill säga Sparebanken NordNorges palats.
2. Gå Storgata söderut. Du kommer snart fram till den så kallade Kirkeparken. Här ligger Domkirka. Det vill säga huvudkyrkan för stiftet. I parken mot Storgata finns en minnessten över de "Tromsøværingar" som föll under kriget. Och snett till vänster in i Bankgata ligger ett stort vitt hus. Det var Gestapos högkvarter den gången. Det skedde många hemska ting bakom de väggarna under ockupationen.
3. Fortsätt Storgata söderut. Snart kommer du till bryggeriet. Här ligger Ølhallen. Som kräver ett aldrig så litet besök.
4. Fortsätt ytterligare lite söderut på Storgata som nu byter namn till Strandvegen. Till höger ligger Tromsø konstførening och det gamla sjukhuset som numera är tillhåll för Fylkesbyråkratin. Till vänster ser du Polaria och Polstjerna. Om du vill går du in på besök. Det är värt tiden och pengarna.
5. Nu går du tillbaka Storgata till Shellstationen. Snedda över den och ta nästa parallellgata tillbaka. Den heter Strandgata. Snart ser du en liten parkeringsplats till vänster och en stor kolonialbutik. Samt en butik som heter Nille. Se högst upp på taket ovanför Nille. Där ligger "Donkeyman Towers". Det vill säga Donkeymans residens. Lägenheten högst upp som ligger under den stora parabolen mot Väst närmare bestämt. Fortsätt så gatan lite till så kommer ett torg. Strandtorget. Här ligger också Nerstranda varuhus.
6. Snedda över Strandtorget ned till sjön. Här ser du det gamla färjeläget från tiden före brons tillkomst. Här ligger också värdshuset Skarven. Som gjort för ännu en ölpaus. Kanske en liten maträtt också. Det finns både pub, fiskrestaurang, biffhus och bar i huset. Samt en suverän uteservering.
7. Fortsätt utmed kajen förbi snabbåtarna till busstationen vid Prostneset. Här är en liten trekantig park som heter Roald Amundsens plass. Där står herr Amundsen själv staty. Och så finns det ett minnesmärke över Lathamfärden. I andra hörnet står ett minnesmärke över stadens Judar som alla blev hämtade en natt under ockupationen och som sedan aldrig hördes av mer.
I det tredje hörnet kan man finna en stor sten. Eftersom historien bakom den inte skrivs i guideböckerna relaterar jag den i sin helhet. Det kom roende några karlar som varit på fiske. Och de rodde som bara f***n för att hinna till spritbutiken innan den stängde. Den låg just där stenen står. Men föreståndaren slog om nyckeln just framför näsan på gubbarna. En av dem var en riktig kraftkarl och sade: "Skall inte vi komma in skall inte ni komma ut". Så gick han ned i strandkanten som den gången var ute på bussplanen ungefär, fattade tag i stenen och bar den upp samt placerade den framför dörren. Så bodknoddarna fick klättra ut genom fönstret. Sedan dess står stenen här.
8. Ligger Hurtigruta inne så är den värd ett besök. Samt kanske en kopp eller en sejdel. Det vita huset vid busstationen var barndomshem till den välbekante Konjaks-Larsen. Mannen som senare i livet startade Larsen Konjak.
9. Fortsätt utmed kajen. Förbi Rica Hotell och ända bort till Stortorget. Här kan man köpa fisk och räkor direkt från fiskebåtarna. Studera fiske och fångsmonumentet till minne av dem som blivit borta på sjön.
10. Fortsätt vidare utmed kajen. Passera studenthuset Driv så kommer du till ett rött hus med harpunkanoner på planen utanför. Detta är Polarmuseum. Som är ett måste för alla vänner av Donkeyman. Gå in och studera.
11. Efter Polarmuseum fortsätter man lämpligen "gatan" förbi varvet och fram till Tromsøbron. Därmed rundar man den så kallade "Skansen", som är det äldsta Tromsø. Här låg en befästning och den första bebyggelsen. Gå inte under bron utan gå upp till brofästet. Gå sedan upp på bron och stoppa på toppen för att studera utsikten. Den ivrige fotvandraren går vidare fram och tillbaka till Ishavskatedralen. Sök er tillbaka till brofästet på Tromsøsidan.
12. Följ gatan "Skippergata" mot söder igen. Följ husraden på höger hand (översidan) när den svänger ifrån gatan så kommer du upp till Storgata igen. Här ligger Perspektivet Museum som är ett stadsmuseum. Här börjar också gågatedelen av Storgata. 50 meter in ligger "Verdensteatret". En gammal biograf från 1916 som fortfarande är i bruk. Detta är en mycket lämplig plats för ytterligare en ölpaus. Ölpengen går till ett trevligt ändamål dessutom. Be att få se på biosalongen när du ändå är där.
13. Följ gatan vidare till Stortorget. Här kan du studera det nya Rådhuset, Kulturhuset, Musikpaviljongen och den Katolska Domkyrkan. Förutom torghandeln förstås. Den törstige slinker in på Rogers.
14. Fortsätt gågatan mot Söder och du kommer tillbaka till utgångspunkten vid WiTo.
15. Gå Storgatan söderut, snedda genom kirkeparken, passera bautan över Richard With (hurtigrutens fader) just framför Saga hotell. Gå in i gatan mot Strandtorget, passera Posthuset. Stanna vid Jernbanestasjonen. Gå in där. Belöna din idrottsprestation med en pilsner och vänta på tåget.....
måndag 7 juli 2008
Turistnäringen
Dagens "Nordlys" innehåller två artiklar om turistnäringen i Nord. Bägge artiklarna är i stort sett en upprepning av det som varit tema i "örton år" .... Utan att det hela har kommit en millimeter närmare en framgång.
1. Gemensamt destinationssällskap
Detta har upprepats till leda. Nu har regeringen ställt 50 millar till förfogande men förutsättningen är att alla de tre NordNorska fylkena kan enas om ett gemensamt bolag som skall sälja landsdelen. Men alla sådana initiativ faller på att man inte kan samarbeta om något som helst i NordNorge. Argumenten mot något sådant är hur många som helst. Men man kan ju börja med att ta en uppfriskande strid om var huvudkontoret skall ligga. Det kan ge bränsle till många års intensiv "bygdekrångel".
Donkeyman har gjort en aldrig så ovetenskaplig undersökning bland ungefär 25 av sina Svenska kontakter. Resultatet är att de allra flesta känner till tre ställen i NordNorge. Det är Lofoten, Nordkap och Narvik. Några har hört om Tromsø, Alta och Kirkenes men vet inte riktigt vad som finns där eller var det ligger. Var Finnmark ligger anar man inte. Skall man sälja NordNorge så måste man utgå från att kunderna ligger på den kunskapsnivån - om ens det. Allt annat är meningslöst.
För si så där 5 år sedan var det en turistprofessor som höll föredrag i Tromsø. Han förordade att man skulle kopiera den framgång som distriktet Provence har haft internationellt. Man skulle finna ett gemensamt märkesnamn på NordNorge och gå in för internationell försäljning av detta och typ 2-3 destinationer. Då skulle man möjligen kunna lyfta turismen över dagens nivå. Få människor har idiotförklarats så till de grader. "Här skall inte komma någon professor söderifrån och tala om för oss hur vi skall göra." Och döpa om NordNorge - har du hört något så dumt...."
Den gången som NordNorge kan enas om ett gemensamt märkesnamn som är internationellt säljbart, lägga tyngden på några få lättsålda destinationer och samarbeta om detta skall Donkeyman äta upp sin hatt.
Kontoret för en sådan här verksamhet måste med naturnödvändighet ligga i en av de "stora" knutpunkterna. Det vill säga Alta, Tromsø eller Bodø. Och att över huvud taget nämna något sådant höjer blodtrycket till farliga nivåer hos vilken politiker som helst med rötterna någon annan stans. Antingen skall kontoret ligga i vår kommun. Annars är inte vi med...
För att inte tala om vilken bränsle frågan om ett gemensamt märkesnamn kan ge till en debatt.
Donkeyman ser fram mot mängder av uppfriskande pajkastning.
2. Finlands framgångar
Detta är ett annat tema som återkommer med jämna mellanrum. Långa artiklar som lyser av avundsjuka över att Finnarna får till det som Norrmännen inte klarar. Nämligen att samarbeta mot ett gemensamt mål.
Något som leder till att var dag under hösten / vintern lättar jumbojets i långa rader från flygplatserna i Nordeuropa för att frakta turister till "Santaland".
Norra Finland säljs internationalt under märkesnamnet "Lapland". Detta är enkelt och smart. Absolut alla vet (eller tror sig veta) var det ligger. Här har man ett par centrala attraktioner nämligen "Santaland" och turistanläggningarna i Levi och Kittilä. När man väl fått turisten att besluta sig för att resa dit säljer man in hundratals sekundära destinationer. Bland dessa finner man Nordkap, fjäll, hav, fjordar och fiske. Turisterna bussas på dagsturer dit från de Finska hotellen ......
I dagens Nordlys skriver man: "Det vore bättre om lokala arrangörer tagit hand om dessa turister". Samt "Finnarna har girigt tjänat pengar på attraktioner som de själva inte har." Det naturliga svaret blir: Trams. Det är Finnarna som fått hit dessa människor. Hade inte Finnarna varit så skulle de inte ha kommit alls. Finnarna ser helt enkelt en marknad som Norrmännen inte klarar av att betjäna.
Det Norska synsättet är att "Finnarna har stulit jultomten".... Och svaret på det hela är givetvis att jultomten hör hemma i alla länder långt i Norr. Men det var Finnarna som vågade investera i "Santaland". Och det var Finnarna som kunde stå samman om att marknadsföra det.
Nu skall man göra ett "Blånisseland" i Målselv. För de Svenska läsarna kan Donkeyman meddela att Blånissar är en sorts tomte som förekommit i en Norsk barn-TV serie. De potentiella turisterna torde alltså vara Norrmän. Och inga andra. Däremot har man på rekordtid börjat etablera en alpinanläggning, stugby och allt annat som hör till en klassisk vintersportort. Men detta har skett genom privata entrepenörer - inte genom något regionalt samarbete.
Men Donkeyman är inte sämre än att han kan komma med ett tips: Samhället runt den gamla valfångststationen Albany i West Australia stod inför slutet när valfångsten upphörde. Men där har man etablerat "Whale World" som är en attraktion av stort format. Och som genererar mycket fler jobb och avkastning än vad valfångsten gjorde. Vilket land runt nordatlanten blir först med att lansera "Whaleland" ??? Knappast Norge i vart fall. (Inom parentes kan Donkeyman meddela att "Whale Whatching" är den enskilda attraktion som turister som reser i Donkeymans droskbil frågar mest om. Potentialen för ett "Whaleland" torde ligga på nivå med Nordkap.)
Här klarar man inte ens av att finansiera driften av polarmuseet i Tromsø. Trots att det är enastående i sitt slag. Tvärtom man etablerar Polaria på ett sådant sätt att man slår ihjäl den andra attraktionen. Vad är samordning och samarbete? Svar: Främmande ord i det här landet.
Så suckar de Norska och säger att Finnarna har inte ens skidbackar. Men de har skidturism. Då är svaret enkelt. De allra flesta människor i världen vågar inte sätta utför gigantiska alpinbackar. Men de Finska backarna är "lagom" för vanligt folk. De utgör helt enkelt en marknad som inte tidigare tillgodosetts. Alpinfantomerna reser till Alperna och de "etablerade" skidorterna. I Finska Lappland behöver man inte skämmas för att man inte kan åka störtlopp. Dessutom får man åka snöscoter, flyga helikopter, åka bandvagn och göra en massa kul saker som är totalt förbjudna i Norge. Samt dricka öl och sprit natten igenom till priser som man är beredda att betala.
Medan de vilda och oexploaterade NordNorska fjällen attraherar en liten men väl betalande exklusiv krets som klarar av att utnyttja dessa utan något större tillrättaläggande.
Ett Norgeshistoria till slut. Förra året skrev man om att man sett sig trött på att de Finska hotellen var fullbelagda över jul- och nyår. Nu skulle man locka turister till Alta över julen. Tänk vilken höjdare att hamna i ett samhälle som stänger dagen före julafton och som öppnar fyra dar senare. Du kan inte få mat, du kan inte få en öl, du kan inte köpa en läsk, du kan inte få en korv med bröd. Det kommer inte ens ut dagstidningar. Du betalar dyrt för fyra dagar i helvetet......
Slutord:
Norsk turistnäring har en lång väg att gå. Man har tre starka märkesnamn i Nord. Det är Lofoten, Nordkap och Hurtigruten. Det räcker till för en ganska avsevärd turism. Men man vill komma lite längre. Och då krävs samarbete. Och pengar King Size. Pengar finns gott om i detta landet - men samarbete?
Men samarbete är inte allt. Skall man etablera nya anläggningar krävs entrepenörer, eller "gründere" som man säger i Norge. Dess värre kommer dessa i de allra flesta fall söderifrån. Och slår huvudet i väggen mot kommunal byråkrati och fylkesbyråkrati. Här i Tromsø har man fått igenom beslut om alpinanläggningen i Håkøybotten efter 25 års debatt. Trots att finansieringen många gånger har legat på bordet.
En god början i liten skala är att bevara och utveckla det man redan har. Polarmuseum till exempel. Och Arctic Zoo. Planetariet är redan historia. För att inte tala om att Hurtigruten också börjar hänga i en lös tråd.
1. Gemensamt destinationssällskap
Detta har upprepats till leda. Nu har regeringen ställt 50 millar till förfogande men förutsättningen är att alla de tre NordNorska fylkena kan enas om ett gemensamt bolag som skall sälja landsdelen. Men alla sådana initiativ faller på att man inte kan samarbeta om något som helst i NordNorge. Argumenten mot något sådant är hur många som helst. Men man kan ju börja med att ta en uppfriskande strid om var huvudkontoret skall ligga. Det kan ge bränsle till många års intensiv "bygdekrångel".
Donkeyman har gjort en aldrig så ovetenskaplig undersökning bland ungefär 25 av sina Svenska kontakter. Resultatet är att de allra flesta känner till tre ställen i NordNorge. Det är Lofoten, Nordkap och Narvik. Några har hört om Tromsø, Alta och Kirkenes men vet inte riktigt vad som finns där eller var det ligger. Var Finnmark ligger anar man inte. Skall man sälja NordNorge så måste man utgå från att kunderna ligger på den kunskapsnivån - om ens det. Allt annat är meningslöst.
För si så där 5 år sedan var det en turistprofessor som höll föredrag i Tromsø. Han förordade att man skulle kopiera den framgång som distriktet Provence har haft internationellt. Man skulle finna ett gemensamt märkesnamn på NordNorge och gå in för internationell försäljning av detta och typ 2-3 destinationer. Då skulle man möjligen kunna lyfta turismen över dagens nivå. Få människor har idiotförklarats så till de grader. "Här skall inte komma någon professor söderifrån och tala om för oss hur vi skall göra." Och döpa om NordNorge - har du hört något så dumt...."
Den gången som NordNorge kan enas om ett gemensamt märkesnamn som är internationellt säljbart, lägga tyngden på några få lättsålda destinationer och samarbeta om detta skall Donkeyman äta upp sin hatt.
Kontoret för en sådan här verksamhet måste med naturnödvändighet ligga i en av de "stora" knutpunkterna. Det vill säga Alta, Tromsø eller Bodø. Och att över huvud taget nämna något sådant höjer blodtrycket till farliga nivåer hos vilken politiker som helst med rötterna någon annan stans. Antingen skall kontoret ligga i vår kommun. Annars är inte vi med...
För att inte tala om vilken bränsle frågan om ett gemensamt märkesnamn kan ge till en debatt.
Donkeyman ser fram mot mängder av uppfriskande pajkastning.
2. Finlands framgångar
Detta är ett annat tema som återkommer med jämna mellanrum. Långa artiklar som lyser av avundsjuka över att Finnarna får till det som Norrmännen inte klarar. Nämligen att samarbeta mot ett gemensamt mål.
Något som leder till att var dag under hösten / vintern lättar jumbojets i långa rader från flygplatserna i Nordeuropa för att frakta turister till "Santaland".
Norra Finland säljs internationalt under märkesnamnet "Lapland". Detta är enkelt och smart. Absolut alla vet (eller tror sig veta) var det ligger. Här har man ett par centrala attraktioner nämligen "Santaland" och turistanläggningarna i Levi och Kittilä. När man väl fått turisten att besluta sig för att resa dit säljer man in hundratals sekundära destinationer. Bland dessa finner man Nordkap, fjäll, hav, fjordar och fiske. Turisterna bussas på dagsturer dit från de Finska hotellen ......
I dagens Nordlys skriver man: "Det vore bättre om lokala arrangörer tagit hand om dessa turister". Samt "Finnarna har girigt tjänat pengar på attraktioner som de själva inte har." Det naturliga svaret blir: Trams. Det är Finnarna som fått hit dessa människor. Hade inte Finnarna varit så skulle de inte ha kommit alls. Finnarna ser helt enkelt en marknad som Norrmännen inte klarar av att betjäna.
Det Norska synsättet är att "Finnarna har stulit jultomten".... Och svaret på det hela är givetvis att jultomten hör hemma i alla länder långt i Norr. Men det var Finnarna som vågade investera i "Santaland". Och det var Finnarna som kunde stå samman om att marknadsföra det.
Nu skall man göra ett "Blånisseland" i Målselv. För de Svenska läsarna kan Donkeyman meddela att Blånissar är en sorts tomte som förekommit i en Norsk barn-TV serie. De potentiella turisterna torde alltså vara Norrmän. Och inga andra. Däremot har man på rekordtid börjat etablera en alpinanläggning, stugby och allt annat som hör till en klassisk vintersportort. Men detta har skett genom privata entrepenörer - inte genom något regionalt samarbete.
Men Donkeyman är inte sämre än att han kan komma med ett tips: Samhället runt den gamla valfångststationen Albany i West Australia stod inför slutet när valfångsten upphörde. Men där har man etablerat "Whale World" som är en attraktion av stort format. Och som genererar mycket fler jobb och avkastning än vad valfångsten gjorde. Vilket land runt nordatlanten blir först med att lansera "Whaleland" ??? Knappast Norge i vart fall. (Inom parentes kan Donkeyman meddela att "Whale Whatching" är den enskilda attraktion som turister som reser i Donkeymans droskbil frågar mest om. Potentialen för ett "Whaleland" torde ligga på nivå med Nordkap.)
Här klarar man inte ens av att finansiera driften av polarmuseet i Tromsø. Trots att det är enastående i sitt slag. Tvärtom man etablerar Polaria på ett sådant sätt att man slår ihjäl den andra attraktionen. Vad är samordning och samarbete? Svar: Främmande ord i det här landet.
Så suckar de Norska och säger att Finnarna har inte ens skidbackar. Men de har skidturism. Då är svaret enkelt. De allra flesta människor i världen vågar inte sätta utför gigantiska alpinbackar. Men de Finska backarna är "lagom" för vanligt folk. De utgör helt enkelt en marknad som inte tidigare tillgodosetts. Alpinfantomerna reser till Alperna och de "etablerade" skidorterna. I Finska Lappland behöver man inte skämmas för att man inte kan åka störtlopp. Dessutom får man åka snöscoter, flyga helikopter, åka bandvagn och göra en massa kul saker som är totalt förbjudna i Norge. Samt dricka öl och sprit natten igenom till priser som man är beredda att betala.
Medan de vilda och oexploaterade NordNorska fjällen attraherar en liten men väl betalande exklusiv krets som klarar av att utnyttja dessa utan något större tillrättaläggande.
Ett Norgeshistoria till slut. Förra året skrev man om att man sett sig trött på att de Finska hotellen var fullbelagda över jul- och nyår. Nu skulle man locka turister till Alta över julen. Tänk vilken höjdare att hamna i ett samhälle som stänger dagen före julafton och som öppnar fyra dar senare. Du kan inte få mat, du kan inte få en öl, du kan inte köpa en läsk, du kan inte få en korv med bröd. Det kommer inte ens ut dagstidningar. Du betalar dyrt för fyra dagar i helvetet......
Slutord:
Norsk turistnäring har en lång väg att gå. Man har tre starka märkesnamn i Nord. Det är Lofoten, Nordkap och Hurtigruten. Det räcker till för en ganska avsevärd turism. Men man vill komma lite längre. Och då krävs samarbete. Och pengar King Size. Pengar finns gott om i detta landet - men samarbete?
Men samarbete är inte allt. Skall man etablera nya anläggningar krävs entrepenörer, eller "gründere" som man säger i Norge. Dess värre kommer dessa i de allra flesta fall söderifrån. Och slår huvudet i väggen mot kommunal byråkrati och fylkesbyråkrati. Här i Tromsø har man fått igenom beslut om alpinanläggningen i Håkøybotten efter 25 års debatt. Trots att finansieringen många gånger har legat på bordet.
En god början i liten skala är att bevara och utveckla det man redan har. Polarmuseum till exempel. Och Arctic Zoo. Planetariet är redan historia. För att inte tala om att Hurtigruten också börjar hänga i en lös tråd.
lördag 5 juli 2008
Socialdemokratin
Donkeyman diskuterar dagligen politik med folk här i Tromsø. Både med vänner och okända. På puben, när Donkeyman kör droska eller någon annan stans. Och hela tiden stöter han på missförståndet att man tror att Arbeiderpartiet och Socialdemokraterna är lika.
Inget kan vara mer felaktigt. Visserligen har bägge partierna (och deras filialer i olika "movements" där LO är den mäktigaste) nyckeln till den politiska utvecklingen i de båda länderna. Men de nycklarna passar i helt olika dörrar.......
Den största likheten finner man i firandet av 1. Maj och liturgin kring detta. Samt liturgin kring partimötena. Och det historiska arvet ända från den tidiga arbetarrörelsen.
Som Donkeyman ser saken kan man jämföra AP:s nuvarande ideologi och politik med Sossepolitiken på 1960- och 70-talet. Vilket kort sagt kan formuleras som att: "Nu har vi byggt folkhemmet färdigt. Striden gäller nu att bevara detta så som det framstår i dag." Vilket innebar stark statlig reglering av absolut ALLT och en ovilja mot varje förändring. Allt som inte var uttryckligen tillåtet var förbjudet. En annan grundpelare var att samhället skulle driva det mesta i egen regi. Med resultat att allt sköttes ganska dåligt och kostade mycket pengar. Varje problem "löstes" med ökade anslag och ökade skatter.
Brytpunkten finner man under de interna strider som i Sverige benämndes "Rosornas Krig". Det var i utgångspunkten en maktkamp mellan ideologer (traditionalister) och pragmatiker (förnyare). Som obestriden segrare ur den kampen gick Göran Persson och hans anhängare. Den falangen har sedan dess styrt partiet med järnhand och det finns per i dag inte något som antyder förändring av detta - snarare tvärtom.
Samtidigt drabbades Sverige av den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet. Men lyckligtvis satt Göran och hans pragmatiker vid makten just då. Plötsligt hade man nämligen inte råd med att driva vidare. Skattetrycket var så tungt att det inte gick att "klämma ut" mer pengar ur folk flest. Valet stod mellan att rationalisera eller att bygga ned välfärden. Göran pekade med hela handen och rationaliserade. Utan att förankra beslutet om att ändra hela samhället i sitt eget parti, långt mindre hos väljarna.
På några få år revolutionerades det Svenska samhället. Plötsligt visade det sig att man kunde ge folk frihet utan att välfärden byggdes ned. Man började använda privata entrepenörer inom transport, sjukvård, äldrevård - you name it. Det man drev själv omorganiserades och förbättrades. Massor med byråkrater fick finna något annat att administrera. Och man sparade stora pengar. Utan att servicen blev märkbart sämre. I många fall blev den bättre. Massor med plågsamma förbud upphörde. Det tilläts fri etablering av radio och TV-kanaler. Alkoholpolitiken liberaliserades. Och så vidare, och så vidare, och så vidare.
Och Sverige gick med i EU. Där de nya sossarna visade sig ha stor värdegemenskap med de Engelska och Tyska broderpartierna.
I Norge besvärades AP vid samma tid av ett SV i våldsam medvind. Pragmatikerna hade hegemonin hos AP men motsvarigheten till "Rosornas Krig" rasade även här. Om än inte lika öppet ideologiskt. Det slutade med att Jagland avgick i AP och Hågensen avgick i LO. I stället fick vi Jens och Gerd-Liv. Samt dominans för ideologerna / dogmatikerna. Som omgående satte i gång med gammal klasskampsretorik från 40-talet.
Det första projektet bestod i att köra över SV. Vilket man med tiden lyckades med. Sedan anslöt sig SP till vänstersidan och det röd/gröna projektet sjösattes. Nu knackar herrarna Sponheim och Høybraathen på dörren och vill föra in sina sekter V och KrF i gemenskapen. Något som möjligen skulle föra över AP mot den pragmatiska sidan igen.
Skillnaden är att här i Norge har man pengar så man kan gödsla med. Vilket man också gör. Alla problem behandlas som resursfrågor. Man går inte in i djupet och försöker analysera vad ett problem egentligen består i. Det gäller bara att öka anslagen - så löser man allt. Och medborgarna tål fortfarande att beskattas lite hårdare. Därför finns det inte heller någon som helst drivkraft att omvandla samhället till att lösa dagens frågor. I praktisk politik och retorik fortsättar man att lösa dagens politiska problem med gårdagens ideologi och metoder.
Samhällets utveckling sker ju inte rätlinjigt. Den sker i trappsteg. Och det Svenska samhället under ledning av Ayatollah Göran tog ett stort steg uppför utvecklingens trappa i riktning mot något som var mycket bättre åren runt 1990. Man gick helt enkelt stärkta ut ur krisen - i vart fall sedan det hela fått "settla sig" lite grand. Det Norska samhället stod på samma trappsteg som det Svenska den gången men under ledning av Mullah Jens tog man ett steg tillbaka nedför utvecklingens trappa. Donkeyman fann plötsligt att han levde under en regim som är på väg mot den tvångströja som "betongsossarna" lade över Sverige på 1960-talet.
Men lyckligtvis är det svårt att ensam gå nedför en smal trapp när man möter resten av världen som är på väg uppför. Så det finns fortfarande hopp om att man byter riktning. Det torde stå helt klart att ett svidande valnederlag nästa år kommer att leda till en hård maktkamp inom AP.
Och Donkeyman undrar om inte det bästa för Norge på lång sikt vore just det. Nämligen att AP förlorar valet, reformeras och återkommer med en politik som går i takt med världen i övrigt. Som Donkeyman ser saken är AP per i dag ett konservativt parti. Som samarbetar med två reaktionära partier. Medan man borde vara ett parti som står i frontlinjen för samhällets vidare utveckling. I takt med tiden. Inte på väg tillbaka mot en tidsepok som kanske var mer behaglig men som är passerad en gång för alla.
När det gäller Donkeymans åsikt om AP:s regeringskompisar hänvisas till artikeln Populism
Inget kan vara mer felaktigt. Visserligen har bägge partierna (och deras filialer i olika "movements" där LO är den mäktigaste) nyckeln till den politiska utvecklingen i de båda länderna. Men de nycklarna passar i helt olika dörrar.......
Den största likheten finner man i firandet av 1. Maj och liturgin kring detta. Samt liturgin kring partimötena. Och det historiska arvet ända från den tidiga arbetarrörelsen.
Som Donkeyman ser saken kan man jämföra AP:s nuvarande ideologi och politik med Sossepolitiken på 1960- och 70-talet. Vilket kort sagt kan formuleras som att: "Nu har vi byggt folkhemmet färdigt. Striden gäller nu att bevara detta så som det framstår i dag." Vilket innebar stark statlig reglering av absolut ALLT och en ovilja mot varje förändring. Allt som inte var uttryckligen tillåtet var förbjudet. En annan grundpelare var att samhället skulle driva det mesta i egen regi. Med resultat att allt sköttes ganska dåligt och kostade mycket pengar. Varje problem "löstes" med ökade anslag och ökade skatter.
Brytpunkten finner man under de interna strider som i Sverige benämndes "Rosornas Krig". Det var i utgångspunkten en maktkamp mellan ideologer (traditionalister) och pragmatiker (förnyare). Som obestriden segrare ur den kampen gick Göran Persson och hans anhängare. Den falangen har sedan dess styrt partiet med järnhand och det finns per i dag inte något som antyder förändring av detta - snarare tvärtom.
Samtidigt drabbades Sverige av den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet. Men lyckligtvis satt Göran och hans pragmatiker vid makten just då. Plötsligt hade man nämligen inte råd med att driva vidare. Skattetrycket var så tungt att det inte gick att "klämma ut" mer pengar ur folk flest. Valet stod mellan att rationalisera eller att bygga ned välfärden. Göran pekade med hela handen och rationaliserade. Utan att förankra beslutet om att ändra hela samhället i sitt eget parti, långt mindre hos väljarna.
På några få år revolutionerades det Svenska samhället. Plötsligt visade det sig att man kunde ge folk frihet utan att välfärden byggdes ned. Man började använda privata entrepenörer inom transport, sjukvård, äldrevård - you name it. Det man drev själv omorganiserades och förbättrades. Massor med byråkrater fick finna något annat att administrera. Och man sparade stora pengar. Utan att servicen blev märkbart sämre. I många fall blev den bättre. Massor med plågsamma förbud upphörde. Det tilläts fri etablering av radio och TV-kanaler. Alkoholpolitiken liberaliserades. Och så vidare, och så vidare, och så vidare.
Och Sverige gick med i EU. Där de nya sossarna visade sig ha stor värdegemenskap med de Engelska och Tyska broderpartierna.
I Norge besvärades AP vid samma tid av ett SV i våldsam medvind. Pragmatikerna hade hegemonin hos AP men motsvarigheten till "Rosornas Krig" rasade även här. Om än inte lika öppet ideologiskt. Det slutade med att Jagland avgick i AP och Hågensen avgick i LO. I stället fick vi Jens och Gerd-Liv. Samt dominans för ideologerna / dogmatikerna. Som omgående satte i gång med gammal klasskampsretorik från 40-talet.
Det första projektet bestod i att köra över SV. Vilket man med tiden lyckades med. Sedan anslöt sig SP till vänstersidan och det röd/gröna projektet sjösattes. Nu knackar herrarna Sponheim och Høybraathen på dörren och vill föra in sina sekter V och KrF i gemenskapen. Något som möjligen skulle föra över AP mot den pragmatiska sidan igen.
Skillnaden är att här i Norge har man pengar så man kan gödsla med. Vilket man också gör. Alla problem behandlas som resursfrågor. Man går inte in i djupet och försöker analysera vad ett problem egentligen består i. Det gäller bara att öka anslagen - så löser man allt. Och medborgarna tål fortfarande att beskattas lite hårdare. Därför finns det inte heller någon som helst drivkraft att omvandla samhället till att lösa dagens frågor. I praktisk politik och retorik fortsättar man att lösa dagens politiska problem med gårdagens ideologi och metoder.
Samhällets utveckling sker ju inte rätlinjigt. Den sker i trappsteg. Och det Svenska samhället under ledning av Ayatollah Göran tog ett stort steg uppför utvecklingens trappa i riktning mot något som var mycket bättre åren runt 1990. Man gick helt enkelt stärkta ut ur krisen - i vart fall sedan det hela fått "settla sig" lite grand. Det Norska samhället stod på samma trappsteg som det Svenska den gången men under ledning av Mullah Jens tog man ett steg tillbaka nedför utvecklingens trappa. Donkeyman fann plötsligt att han levde under en regim som är på väg mot den tvångströja som "betongsossarna" lade över Sverige på 1960-talet.
Men lyckligtvis är det svårt att ensam gå nedför en smal trapp när man möter resten av världen som är på väg uppför. Så det finns fortfarande hopp om att man byter riktning. Det torde stå helt klart att ett svidande valnederlag nästa år kommer att leda till en hård maktkamp inom AP.
Och Donkeyman undrar om inte det bästa för Norge på lång sikt vore just det. Nämligen att AP förlorar valet, reformeras och återkommer med en politik som går i takt med världen i övrigt. Som Donkeyman ser saken är AP per i dag ett konservativt parti. Som samarbetar med två reaktionära partier. Medan man borde vara ett parti som står i frontlinjen för samhällets vidare utveckling. I takt med tiden. Inte på väg tillbaka mot en tidsepok som kanske var mer behaglig men som är passerad en gång för alla.
När det gäller Donkeymans åsikt om AP:s regeringskompisar hänvisas till artikeln Populism
onsdag 2 juli 2008
Yes - I'm a Yimby
Donkeyman har genom ett långt liv varit intresserad av stadsbyggnad och trafik. Och som utvandrad "Söderkis" håller han sig informerad om det som sker "hemma". Under en längre tid har Donkeyman följt en grupp som kallar sig för Yimby. Och upptäckt att här är det några som har förnuftiga åsikter om just stadens utveckling. Åsikter som nog dess värre inte alltid är PK (politiskt korrekt). Men inte desto mindre förnuftiga. Så Donkeyman är numera medlem.
Vad betyder så Yimby ?. Det kommer som en motsats till "Nimby" - "Not in my Backyard". Vilket nog kan beskrivas som den normala åsikten i de här frågorna. Det vill säga "Jag tycker det är bra att man bygger bostäder, bara det inte sker där jag bor".
Och det finns många "Nimbys". Världen runt. Här i Tromsø har de här människorna totalt monopol på opinionsbildningen. I grunden saknar de den gamla fiskarlandsbyen som låg här för 30 år sedan och vill helst vrida tillbaka klockan till den tiden. Och man protesterar mot varje förändring. Nyckelorden är: "stoppa", "protestera", "förhindra". Inte "utveckla", "förbättra", "modernisera".
Donkeyman har följt lokalpolitiken här i 25 år. Och det finns några högt profilerade politiker som på alla dessa år ännu inte har sagt: "Detta är ett bra förslag, det stödjer jag". Deras ryggmärgsreflex är just: "stoppa", "protestera" och "förhindra". Till absolut allt.
Donkeyman rekommenderar sina läsare att noga studera Yimbys hemsida . Om han bara orkade skulle han gärna ställa sig till förfogande för en liknande grupp här i byn. Det behövs verkligen. Som motvikt till proteströrelsen. Som ung sympatiserade Donkeyman med dem som protesterade mot den tidens utveckling. Mot betongiseringen. Men tingen den gången var inte att förhindra nybyggnation och utveckling. Poängen var att det kunde ske på ett mer mänskligt sätt. Vilket är något helt annat än dagens "motmänniskor".
Vad betyder så Yimby ?. Det kommer som en motsats till "Nimby" - "Not in my Backyard". Vilket nog kan beskrivas som den normala åsikten i de här frågorna. Det vill säga "Jag tycker det är bra att man bygger bostäder, bara det inte sker där jag bor".
Och det finns många "Nimbys". Världen runt. Här i Tromsø har de här människorna totalt monopol på opinionsbildningen. I grunden saknar de den gamla fiskarlandsbyen som låg här för 30 år sedan och vill helst vrida tillbaka klockan till den tiden. Och man protesterar mot varje förändring. Nyckelorden är: "stoppa", "protestera", "förhindra". Inte "utveckla", "förbättra", "modernisera".
Donkeyman har följt lokalpolitiken här i 25 år. Och det finns några högt profilerade politiker som på alla dessa år ännu inte har sagt: "Detta är ett bra förslag, det stödjer jag". Deras ryggmärgsreflex är just: "stoppa", "protestera" och "förhindra". Till absolut allt.
Donkeyman rekommenderar sina läsare att noga studera Yimbys hemsida . Om han bara orkade skulle han gärna ställa sig till förfogande för en liknande grupp här i byn. Det behövs verkligen. Som motvikt till proteströrelsen. Som ung sympatiserade Donkeyman med dem som protesterade mot den tidens utveckling. Mot betongiseringen. Men tingen den gången var inte att förhindra nybyggnation och utveckling. Poängen var att det kunde ske på ett mer mänskligt sätt. Vilket är något helt annat än dagens "motmänniskor".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
