Donkeyman har haft en härlig dag i dag. Nu har det blivit sommar. Inget störtregn. Inga snåla värmegrader - nu går vi över 20-talet. Inga mängder med moln. Däremot en massa med sol.
Och Donkeyman har jobbat undan sina åtagnaden snabbt som bara fanen (glöm inte att han egentligen har semester). Men i dag har det varit besök av gamle kamraten Harald Reppesgaard. Vilket ledde till ett så tidigt besök på Ølhallen som jobbet möjliggjorde.
Därefter tillkallade vi gamle kompisen Ole Markus i sin droskbil.'
Ole Markus kom och hämtade oss på "Hallen", därefter for vi till "Amors Blomster" och inhandlade plantor. Så blev det Vinmonopolet. Därefter for vi till våra gravar och mimrade.
Donkeyman planterade två flotta rosenplantor på hustrun Borgnys grav. Sedan tog han och Reppis ett par stora konjaksklunkar och spillde en rejält tilltagen dram på graven. Varefter Donkeyman blev så sentimental att han började störtgråta och inte gick att trösta på lång tid.
Därifrån for vi upp till Tromsø Gravlund och gamle vännen Gudbrand Paulsens grav och så småningom avslutade vi på Elverhøy hos Jonny Jonsson. Med samma ceremoni.
Det var upplyftande att komma till gravarna och ge sin tribut till dem som har blev tvungna att lägga in årorna lite tidigare.
Den sista svängen på resan så åkte vi ned till det gamla hemmet på Sørems veg 8 och tittade. På trappen satt det en neger. Donkeyman presenterade sig och frågade om vi fick se på huset som det var i dag. Det visade sig att det var en fantastiskt trevlig karl. Vi fick se hur huset var i dag och vi berättade om hur det var i gamla tider. Och vi var väldigt glada över att bli insläppta och få se "den gamla brottsplatsen" igen. Där Donkeyman bott 15 år av sitt liv. Ihop med Borgny och med Jonny i lägenheten ovanför.
Självfallet måste resan avslutas med en halvliter på "Hallen".
I allt - en nostalgisk dag i fantastiskt väder.
Och nu har Donkeyman druckit för mycket "Bache Gabrielsen" och skall sova så att han kan vara "on site" på jobb 0730 i morgon igen. Phu, phust, stön. Medan kompisen Reppesgaard kan ligga på sin madrass och snarka hur länge som helst. Därför att han är numera pensionär.
måndag 26 juli 2010
fredag 23 juli 2010
Höns och Fjädrar
"Littorinaffären" är tydligen överspelad nu. Inte ens de mest aggresiva "Sossebloggarna" försöker hålla liv i den. Och sanningen att säga - det var inte mycket till "affär". En liten uppsummering kan vara på sin plats.
1. Det sista (senaste) som inträffat är att ett par privatpersoner har anmält Aftonbladet till Justitiekanslern för förtal. Det påstås inte vara personer i Littorins närmaste kretsar, men "so what". En anmälning är nästan obligatorisk efter en "affär".
Lycka Till säger Donkeyman. Anmälningar leder inte till något som helst bortsett från att några jurister får ännu några papirer på sitt skrivbord. Samt att en eller annan advokat kan boosta sin intäkt. Det en anmälan därmot kan resultera i är att "hålla liv" i affären över valet. Vilket möjligen skulle gynna de Röd/Gröna.
2. Själva affären gick ut på att Littorin anklagades för att ha brutit sexköpslagen för sex år sedan. Ett brott som sedan länge är preskriberat. Den bevisning som Aftonbladet har är dels vittnesmål från den före detta horan Anna som inte trädit fram offentligt. Dels att hon hade tillgång till Littorins telefonnummer i sin dator.
Eftersom det påstådda brottet är preskriberat kommer saken inte heller att polisutredas. Den bevisning AB framför är så pass tunn att den knappast hade hållit i en rättssak där ord ställs mot ord. Den springande punkten är om läsaren tror på "Anna" eller ej. Det kan till och med i värsta fall vara så att hon inte ens existerar utan är något som en medarbetare på AB själv uppfunnit.
Hur som helst står och faller hela saken med trovärdigheten hos AB och Littorin själv. Och enligt Donkeymans enkla mening har inte någon av parterna särdeles hög trovärdighet.
3. Littorin själv blånekar till allt. Han säger sig inte heller veta om han känner kvinnan eller ej därför att han inte får veta vem det är.
Här kommer något som talar till AB:s fördel. Littorin har tidigare visat sig vara något vårdslös med sanningen. Han har tidigare hamnat i affärer som inte varit direkt hedervärda. Å andra sidan är ju inte Kvällspressen heller världens största sanningsvittnen så det är nog delade meningar om den saken.
4. Det är tre parter som uppenbarligen kan vinna något på hela den här affären. För det första kan kvinnan Anna tjäna reda "spänn".
Hon har antagligen fått en skaplig summa från Aftonbladet (om hon nu finns). Det är inte heller otänkbart att hon tidigare har konfronterat Littorin med saken och erbjudit sig att "glömma" mot en lämplig handsträckning.
Men det har också påståtts att Anna i själva verket har studerat journalistik och nu jobbar på Aftonbladet som sommarvikarie. Vilket självfallet också skulle kunna förklara hennes avslöjande.
Den andra parten som kan tjäna på det är givetvis den Socialdemokratiska valrörelsen. Det är självfallet det som är AB:s ledstjärna i detta fall. Man kan svärta ner regeringen genom en "affär".
Affärer av det här slaget kommer vi säkert att få se flera av under valrörelsen. De stora "bleckorna" har säkert färdiga torpeder att fyra av efter att semestrarna är över och valet kommer närmare.
Den tredje som uppenbarligen kommer att utnyttja detta är Littorins exfru. Paret är ännu inte färdiga med sin skilsmässa efter fem år. Man göder fortfarande advokater och nu gäller det en tvist om vårdnaden.
När Littorin klarar av att visa att frun lever i ett förhållande med en allmänt känd ekonomisk brottsling och skattesvindlare tar han givetvis ledningen med 1-0. Men när frun kan visa att han springer med horor kvitterar hon enkelt och elegant till 1-1.
5. Men affären innehåller också ett mysterium. Så fort som det "drog ihop sig" avgick Littorin. På eget bevåg och utan vidare spisning. Dessutom slet hans eget parti bort mattan under fötterna på honom och skickade honom "rätt ut i kylan". Det var inte tal om att stötta en tidigare väl sedd medarbetare. Vilket är ovanligt.
Donkeyman kommer här med en kvalificerad gissning. KANSKE det är så att statsminister Reinfeldt redan för länge sedan har tagit Littorin mellan fyra ögon och krävt att få veta om det finns fler latenta skandaler som inte dykt upp. Littorin har nekat och Fredrik har valt att tro på honom - under tvivel. Men samtidigt varnat honom att "en enda aldrig så liten pryl till så är du färdig och du får inte något stöd av oss". Och nu var det just detta som skedde.
För övrigt har Donkeyman semester och firar denna uppe i "Donkeyman Towers" på taket av Tromsø. Där han studerar regnets fallande och har värmen på trots att det är mitt i sommaren. Sex plusgrader ute på nätterna. Fy för f*****n. Men hans tidigare uppdragsgivare har kommit på att han här hemma så han jobbar nästan var dag deras prylar. Vilket får tiden att gå samt inbringar lite friska ölpengar.
Läs även andra bloggares åsikter om sexköp, littorin
1. Det sista (senaste) som inträffat är att ett par privatpersoner har anmält Aftonbladet till Justitiekanslern för förtal. Det påstås inte vara personer i Littorins närmaste kretsar, men "so what". En anmälning är nästan obligatorisk efter en "affär".
Lycka Till säger Donkeyman. Anmälningar leder inte till något som helst bortsett från att några jurister får ännu några papirer på sitt skrivbord. Samt att en eller annan advokat kan boosta sin intäkt. Det en anmälan därmot kan resultera i är att "hålla liv" i affären över valet. Vilket möjligen skulle gynna de Röd/Gröna.
2. Själva affären gick ut på att Littorin anklagades för att ha brutit sexköpslagen för sex år sedan. Ett brott som sedan länge är preskriberat. Den bevisning som Aftonbladet har är dels vittnesmål från den före detta horan Anna som inte trädit fram offentligt. Dels att hon hade tillgång till Littorins telefonnummer i sin dator.
Eftersom det påstådda brottet är preskriberat kommer saken inte heller att polisutredas. Den bevisning AB framför är så pass tunn att den knappast hade hållit i en rättssak där ord ställs mot ord. Den springande punkten är om läsaren tror på "Anna" eller ej. Det kan till och med i värsta fall vara så att hon inte ens existerar utan är något som en medarbetare på AB själv uppfunnit.
Hur som helst står och faller hela saken med trovärdigheten hos AB och Littorin själv. Och enligt Donkeymans enkla mening har inte någon av parterna särdeles hög trovärdighet.
3. Littorin själv blånekar till allt. Han säger sig inte heller veta om han känner kvinnan eller ej därför att han inte får veta vem det är.
Här kommer något som talar till AB:s fördel. Littorin har tidigare visat sig vara något vårdslös med sanningen. Han har tidigare hamnat i affärer som inte varit direkt hedervärda. Å andra sidan är ju inte Kvällspressen heller världens största sanningsvittnen så det är nog delade meningar om den saken.
4. Det är tre parter som uppenbarligen kan vinna något på hela den här affären. För det första kan kvinnan Anna tjäna reda "spänn".
Hon har antagligen fått en skaplig summa från Aftonbladet (om hon nu finns). Det är inte heller otänkbart att hon tidigare har konfronterat Littorin med saken och erbjudit sig att "glömma" mot en lämplig handsträckning.
Men det har också påståtts att Anna i själva verket har studerat journalistik och nu jobbar på Aftonbladet som sommarvikarie. Vilket självfallet också skulle kunna förklara hennes avslöjande.
Den andra parten som kan tjäna på det är givetvis den Socialdemokratiska valrörelsen. Det är självfallet det som är AB:s ledstjärna i detta fall. Man kan svärta ner regeringen genom en "affär".
Affärer av det här slaget kommer vi säkert att få se flera av under valrörelsen. De stora "bleckorna" har säkert färdiga torpeder att fyra av efter att semestrarna är över och valet kommer närmare.
Den tredje som uppenbarligen kommer att utnyttja detta är Littorins exfru. Paret är ännu inte färdiga med sin skilsmässa efter fem år. Man göder fortfarande advokater och nu gäller det en tvist om vårdnaden.
När Littorin klarar av att visa att frun lever i ett förhållande med en allmänt känd ekonomisk brottsling och skattesvindlare tar han givetvis ledningen med 1-0. Men när frun kan visa att han springer med horor kvitterar hon enkelt och elegant till 1-1.
5. Men affären innehåller också ett mysterium. Så fort som det "drog ihop sig" avgick Littorin. På eget bevåg och utan vidare spisning. Dessutom slet hans eget parti bort mattan under fötterna på honom och skickade honom "rätt ut i kylan". Det var inte tal om att stötta en tidigare väl sedd medarbetare. Vilket är ovanligt.
Donkeyman kommer här med en kvalificerad gissning. KANSKE det är så att statsminister Reinfeldt redan för länge sedan har tagit Littorin mellan fyra ögon och krävt att få veta om det finns fler latenta skandaler som inte dykt upp. Littorin har nekat och Fredrik har valt att tro på honom - under tvivel. Men samtidigt varnat honom att "en enda aldrig så liten pryl till så är du färdig och du får inte något stöd av oss". Och nu var det just detta som skedde.
För övrigt har Donkeyman semester och firar denna uppe i "Donkeyman Towers" på taket av Tromsø. Där han studerar regnets fallande och har värmen på trots att det är mitt i sommaren. Sex plusgrader ute på nätterna. Fy för f*****n. Men hans tidigare uppdragsgivare har kommit på att han här hemma så han jobbar nästan var dag deras prylar. Vilket får tiden att gå samt inbringar lite friska ölpengar.
Läs även andra bloggares åsikter om sexköp, littorin
onsdag 14 juli 2010
Afrikaaners
Nu är Fotboll-VM i SydAfrika över. Media har skickat ned högvis med reportrar som har rapporterat från olika fattiga svarta områden. Men i likhet med den information som Svenska media har lämnat om detta land under de senaste 50 åren har man avstått från att rapportera om att det även finns fattiga vita. Ganska många dessutom.
Men fattiga vita passar inte in i den mediabild som har bestämt att de vita uteslutande är överklass och de svarta uteslutande är underklass.
Vad är då en Afrikaaner. Donkeyman har inte skrivit om detta folk så mycket tidigare. Annat än som en jämförelse med staten Israel. En av de artiklarna finns på denna länk. Men Donkeyman har egen erfarenhet.
Under 1970- och 1980-talen var Donkeyman ganska mycket i Sydafrika genom sitt jobb. Det var också på den tiden som Apartheid stod på sin höjdpunkt. Något som ledde till att han intresserade sig för det folk som stod bakom den rådande politiken. Och försökte lära sig hur det kom sig att den politiken hade uppstått. Samtidigt som han lärde sig en del "Afrikaans".
Mycket Kort (och schematisk) Historik:
Den vita bosättningen började på 1600-talet. Då anlades "Cape Town" som en mellanstation för fartygstrafiken mellan Holland och kolonien Batavia (=nuvarande Indonesien). Kolonien drevs av det Holländska Ostindiska Kompaniet och det var inte tal om kolonisation i senare tiders betydelse. Man anlade en replipunkt för sjöfarten - that´s it.
Inte desto mindre blev det med tiden mer och mer "vanlig befolkning". Det vill säga Holländare som inte var anställda av Ostindiska Kompaniet utan som var "Free Burghers". Och de anlade jordbruk, vingårdar och koloniserade det som kom att bli "Kapkolonien".
Men dessa stod i praktiken utanför all kontakt med Europeiskt inflytande och man kan säga att 1700-talets vita befolkning i den vidsträckta "Kapkolonien" var den absolut mest isolerade vita befolkningen i hela världen. Man var vana att sköta sig själva. Vilket tog ett abrupt slut i början på 1800-talet när England erövrade området. Och England var inställda på kolonisation - utan att ta hänsyn till en massa självrådande vita Holländare som redan då hade 150 år "på nacken" i området.
Ganska snart fann de så kallade "Boerna" situationen outhärdlig och många drog inåt i Afrika i det så kallade "Groote Trek". Då befolkade man i stället det som skulle bli Transvaal och Oranjefristaten. I konflikt med dem som redan bodde där, dvs diverse svarta folk. Där bildade man två republiker som levde för sig själva i många år.
Ända till dess att den Engelska hungern efter rikedomar blivit ännu större. Därför att man funnit Guld i de två "Boerrepublikerna". Detta ledde i sin tur till det så kallade "Boerkriget". Där hela det Engelska imperiet behövde 3 år för att besegra en befolkning som bestod av 125000 personer. Varvav ungefär 25000 kvinnor och barn dog i Engelska koncentrationsläger. Det vill säga 1/5 av hela befolkningen.
Men "Boerna" förlorade mer än så. En mycket stor del av dem förlorade även sina gårdar och sin egendom. Vid tiden för 1:a världskriget var Boerbefolkningen i verkligheten kanske den fattigaste vita befolkningen i hela världen. Och bitterheten mot allt Engelskt var stark.
Några få år senare ville Engelsmännen att de här människorna som över huvud taget inte varit i Europa på flera hundra år (men som förtrycktes av Engelsmän) skulle delta i ett Europeiskt krig mot någon som hette Hitler. Det var knappast förvånansvärt att påfallande många inte hade lust med den saken. Däremot byggde man upp en nationalism som är mycket lika den som Sionisterna byggde upp i Israel. Donkeyman har jämfört de här två rörelserna i den länk som finns högre upp på sidan.
Och - under över alla under - år 1948 lyckas de vinna valet, tar över regeringsmakten och reformerar hela landet. "Nu har vi fått tillbaka det vi förlorade för 50 år sedan och vi skall aldrig förlora det igen". Dess värre valde man fel taktik vilket ledde till att man än en gång förlorade. För 15 år sedan.
Under Apartheid hade även de allra fattigaste bland Afrikaaners någonting. Bland annat förtur till en stor mängd lågt kvalificerade statliga jobb. Men nu är många tillbaka på "ruta noll". Många står på samma status som efter Boerkriget.
Tidningen "Boston Globe" publicerar på Internet ett par gånger i veckan otroligt fina bildreportage som kallas för "The Big Picture" och i slutskedet av Fotboll-VM publicerade man ett reportage från ett läger för fattiga vita.
Donkeyman kan bara påpeka att detta är inte något nytt för honom. För 40 och 30 år sedan upplevde han så många fattiga och trista miljöer bland Boer i Sydafrika att inte något förvånar honom. (Och i grunden fanns samma problem i Angola och Mocambique, fast av lite andra skäl.)
Men precis som för 40 och 30 år sedan orkar inte Svenska journalister sätta sig in i den totala bilden utan man avstår från att informera om valda delar av Sydafrika.
För övrigt har merparten av "Afrikaaners" familjer varit ungefär dubbelt så länge i Sydafrika som Svenska Kungens familj har varit i Sverige.
Läs även andra bloggares åsikter om sydafrika, fotboll vm
Men fattiga vita passar inte in i den mediabild som har bestämt att de vita uteslutande är överklass och de svarta uteslutande är underklass.
Vad är då en Afrikaaner. Donkeyman har inte skrivit om detta folk så mycket tidigare. Annat än som en jämförelse med staten Israel. En av de artiklarna finns på denna länk. Men Donkeyman har egen erfarenhet.
Under 1970- och 1980-talen var Donkeyman ganska mycket i Sydafrika genom sitt jobb. Det var också på den tiden som Apartheid stod på sin höjdpunkt. Något som ledde till att han intresserade sig för det folk som stod bakom den rådande politiken. Och försökte lära sig hur det kom sig att den politiken hade uppstått. Samtidigt som han lärde sig en del "Afrikaans".
Mycket Kort (och schematisk) Historik:
Den vita bosättningen började på 1600-talet. Då anlades "Cape Town" som en mellanstation för fartygstrafiken mellan Holland och kolonien Batavia (=nuvarande Indonesien). Kolonien drevs av det Holländska Ostindiska Kompaniet och det var inte tal om kolonisation i senare tiders betydelse. Man anlade en replipunkt för sjöfarten - that´s it.
Inte desto mindre blev det med tiden mer och mer "vanlig befolkning". Det vill säga Holländare som inte var anställda av Ostindiska Kompaniet utan som var "Free Burghers". Och de anlade jordbruk, vingårdar och koloniserade det som kom att bli "Kapkolonien".
Men dessa stod i praktiken utanför all kontakt med Europeiskt inflytande och man kan säga att 1700-talets vita befolkning i den vidsträckta "Kapkolonien" var den absolut mest isolerade vita befolkningen i hela världen. Man var vana att sköta sig själva. Vilket tog ett abrupt slut i början på 1800-talet när England erövrade området. Och England var inställda på kolonisation - utan att ta hänsyn till en massa självrådande vita Holländare som redan då hade 150 år "på nacken" i området.
Ganska snart fann de så kallade "Boerna" situationen outhärdlig och många drog inåt i Afrika i det så kallade "Groote Trek". Då befolkade man i stället det som skulle bli Transvaal och Oranjefristaten. I konflikt med dem som redan bodde där, dvs diverse svarta folk. Där bildade man två republiker som levde för sig själva i många år.
Ända till dess att den Engelska hungern efter rikedomar blivit ännu större. Därför att man funnit Guld i de två "Boerrepublikerna". Detta ledde i sin tur till det så kallade "Boerkriget". Där hela det Engelska imperiet behövde 3 år för att besegra en befolkning som bestod av 125000 personer. Varvav ungefär 25000 kvinnor och barn dog i Engelska koncentrationsläger. Det vill säga 1/5 av hela befolkningen.
Men "Boerna" förlorade mer än så. En mycket stor del av dem förlorade även sina gårdar och sin egendom. Vid tiden för 1:a världskriget var Boerbefolkningen i verkligheten kanske den fattigaste vita befolkningen i hela världen. Och bitterheten mot allt Engelskt var stark.
Några få år senare ville Engelsmännen att de här människorna som över huvud taget inte varit i Europa på flera hundra år (men som förtrycktes av Engelsmän) skulle delta i ett Europeiskt krig mot någon som hette Hitler. Det var knappast förvånansvärt att påfallande många inte hade lust med den saken. Däremot byggde man upp en nationalism som är mycket lika den som Sionisterna byggde upp i Israel. Donkeyman har jämfört de här två rörelserna i den länk som finns högre upp på sidan.
Och - under över alla under - år 1948 lyckas de vinna valet, tar över regeringsmakten och reformerar hela landet. "Nu har vi fått tillbaka det vi förlorade för 50 år sedan och vi skall aldrig förlora det igen". Dess värre valde man fel taktik vilket ledde till att man än en gång förlorade. För 15 år sedan.
Under Apartheid hade även de allra fattigaste bland Afrikaaners någonting. Bland annat förtur till en stor mängd lågt kvalificerade statliga jobb. Men nu är många tillbaka på "ruta noll". Många står på samma status som efter Boerkriget.
Tidningen "Boston Globe" publicerar på Internet ett par gånger i veckan otroligt fina bildreportage som kallas för "The Big Picture" och i slutskedet av Fotboll-VM publicerade man ett reportage från ett läger för fattiga vita.
Donkeyman kan bara påpeka att detta är inte något nytt för honom. För 40 och 30 år sedan upplevde han så många fattiga och trista miljöer bland Boer i Sydafrika att inte något förvånar honom. (Och i grunden fanns samma problem i Angola och Mocambique, fast av lite andra skäl.)
Men precis som för 40 och 30 år sedan orkar inte Svenska journalister sätta sig in i den totala bilden utan man avstår från att informera om valda delar av Sydafrika.
För övrigt har merparten av "Afrikaaners" familjer varit ungefär dubbelt så länge i Sydafrika som Svenska Kungens familj har varit i Sverige.
Läs även andra bloggares åsikter om sydafrika, fotboll vm
söndag 11 juli 2010
En Horbock
Nu har Aftonbladet avslöjat en smaskig skandal. De har fått reda på att Arbetsminister Littorin har gått till en prostituerad kvinna. En enda gång. Men tidningen gör det bästa av saken och kräver att såväl Littorin som Statsministerna andligen skall rullas i tjära och fjäder samt bäras ut ur staden som de Riksskurkar de bevisligen är.
Donkeyman som aldrig har varit särdeles moraliskt indignerad över prostitution (så länge det inte rör sig om "trafficing", misshandel och liknande) orkar inte ens bli upprörd. Och om man inte blir upprörd ser man hela förloppet i ett klarare ljus.
Det framgår ganska tydligt att detta skedde för flera år sedan. När Littorin genomgått en uppslitande skilsmässa. En skilsmässa som enligt tidningarna fortfarande inte är helt färdig. I sin förtvivlan hade han lust på en kvinna. Han tog upprepade gånger kontakt med Anna men fegade ut varje gång. För att slutligen göra slag i saken, infinna sig i hennes lägenhet och betala 2000 spänn för ett par timmars umgänge. Anna säger själv i Aftonbladet att det var en trevlig men ganska blyg man som verkade snäll och mest ville ha sällskap och "prata ut".
Saken gäller nu att "Horan Anna" har börjat ett "nytt och bättre liv". Och nu flera år senare upptäcker hon att en minister varit en av hennes kunder. Hon går till Aftonbladet och lämnar ut sitt kundregister. Enligt egen utsago innehåller detta en hel radda med högt uppsatta personer som varit "stamkunder" hos Anna.
Aftonbladet å sin sida väljer att inte gå på "stamkunderna" (eller någon annan kund över huvud taget) trots att dessa uppenbarligen är vanebrottslingar. Däremot hoppar man glatt på engångskunden Littorin. Därför att han ingår i den regering som Aftonbladet önskar smutskasta och helst fälla. Antagligen har Aftonbladet betalat en rejäl ersättning till Anna för sitt avslöjande. Har de inte gjort det så är det faktiskt också ganska upprörande.
Vad som man inte vet är huruvida Anna har erbjudit Littorin att köpa hennes tystnad och när denne vägrat har hon i stället sålt sin story till Aftonbladet. Men eftersom "Aftis" har kört med halvkvädna visor och antydit en massa i flera dagar så kostar även Donkeyman på sig att kasta ut en tänkbar teori. Obevisat.
Självfallet är hela den Politiskt Korrekta klassen upprörda i sitt innersta över att Littorin visat sig vara en förkastlig horbock. Tidningarna är upprörda, debattörer är upprörda, politiker är upprörda och alla Socialdemokratins megafoner i Bloggosfären är upprörda. Men man har inte fått i gång det helt stora "drevet" när en samlad Svensk Press står upp och ropar "korsfäst", "korsfäst", "korsfäst". Vilket antyder att affären är lite väl tunn den här gången.
Problemet är nog att det man brukar kalla "folk flest" inte bryr sig. OK - en minister skall inte springa hos prostituerade men som det hela beskrivs i Littorins fall anser nog en övervägande majoritet av väljarna att det här inte är något att bry sig om. Även om Aftonbladet försöker sätta honom i samma bås som den aktuelle sexbrottslingen som varit hög Polischef. För övrigt har ju Littorin själv avgått. Och att göra Reinfeldt ansvarig som man försöker i dag är ju direkt löjligt.
Donkeyman vet själv hur hopplöst det är att bli ensam. Och han förstår Littorin - utan att för den skull ursäkta honom. Donkeyman har ett par spruckna förhållanden i bagaget. För sex år sedan dog Hustrun och i Julas dog hans nya "sällskapsdam". Hur många gånger har inte Donkeyman haft lust att springa på horhuset för att åtmindstone få lite köttslig glädje. I vart fall en kort liten halvtimme. Det är snarare snålhet och rädslan för att dra på sig otrevliga sjukdomar som avhåller honom framför den moraliska aspekten.
Däremot har Donkeyman också betalat för sex. Flera gånger till och med. Men inte "på vanligt sätt" med prostituerade. Men genom att spendera nöjen, krogbesök och drinkar på väninnor där kvällen slutligen har ledit till ett "one night stand". Som i grunden kanske också har kostat de 2000 spänn som Littorin betalade. Men eftersom de här kvinnorna inte är att betrakta som prostituerade utan är väninnor så är Donkeymans agerande fullt socialt acceptabelt medan Littorins agerande är förkastligt.
Samtidigt som valkampen fortsätter. "Aftis" och "Sossarna" försöker klämma ut det sista ur Littorin-affären. Men den är glömd i nästa vecka. Och en sak kan vi vara säkra på. Det kommer fler politikeraffärer. Donkeyman vågar sätta en liten slant på att flera redaktioner sitter med en eller annan smaskig skandal om "den andra sidans politiker". Som man släpper allt eftersom. Det enda oväntade med Littorin-affären var att den inte kom just före valet. Det är ju då som en affär gör störst nytta.
Läs även andra bloggares åsikter om sexköp, littorin
Donkeyman som aldrig har varit särdeles moraliskt indignerad över prostitution (så länge det inte rör sig om "trafficing", misshandel och liknande) orkar inte ens bli upprörd. Och om man inte blir upprörd ser man hela förloppet i ett klarare ljus.
Det framgår ganska tydligt att detta skedde för flera år sedan. När Littorin genomgått en uppslitande skilsmässa. En skilsmässa som enligt tidningarna fortfarande inte är helt färdig. I sin förtvivlan hade han lust på en kvinna. Han tog upprepade gånger kontakt med Anna men fegade ut varje gång. För att slutligen göra slag i saken, infinna sig i hennes lägenhet och betala 2000 spänn för ett par timmars umgänge. Anna säger själv i Aftonbladet att det var en trevlig men ganska blyg man som verkade snäll och mest ville ha sällskap och "prata ut".
Saken gäller nu att "Horan Anna" har börjat ett "nytt och bättre liv". Och nu flera år senare upptäcker hon att en minister varit en av hennes kunder. Hon går till Aftonbladet och lämnar ut sitt kundregister. Enligt egen utsago innehåller detta en hel radda med högt uppsatta personer som varit "stamkunder" hos Anna.
Aftonbladet å sin sida väljer att inte gå på "stamkunderna" (eller någon annan kund över huvud taget) trots att dessa uppenbarligen är vanebrottslingar. Däremot hoppar man glatt på engångskunden Littorin. Därför att han ingår i den regering som Aftonbladet önskar smutskasta och helst fälla. Antagligen har Aftonbladet betalat en rejäl ersättning till Anna för sitt avslöjande. Har de inte gjort det så är det faktiskt också ganska upprörande.
Vad som man inte vet är huruvida Anna har erbjudit Littorin att köpa hennes tystnad och när denne vägrat har hon i stället sålt sin story till Aftonbladet. Men eftersom "Aftis" har kört med halvkvädna visor och antydit en massa i flera dagar så kostar även Donkeyman på sig att kasta ut en tänkbar teori. Obevisat.
Självfallet är hela den Politiskt Korrekta klassen upprörda i sitt innersta över att Littorin visat sig vara en förkastlig horbock. Tidningarna är upprörda, debattörer är upprörda, politiker är upprörda och alla Socialdemokratins megafoner i Bloggosfären är upprörda. Men man har inte fått i gång det helt stora "drevet" när en samlad Svensk Press står upp och ropar "korsfäst", "korsfäst", "korsfäst". Vilket antyder att affären är lite väl tunn den här gången.
Problemet är nog att det man brukar kalla "folk flest" inte bryr sig. OK - en minister skall inte springa hos prostituerade men som det hela beskrivs i Littorins fall anser nog en övervägande majoritet av väljarna att det här inte är något att bry sig om. Även om Aftonbladet försöker sätta honom i samma bås som den aktuelle sexbrottslingen som varit hög Polischef. För övrigt har ju Littorin själv avgått. Och att göra Reinfeldt ansvarig som man försöker i dag är ju direkt löjligt.
Donkeyman vet själv hur hopplöst det är att bli ensam. Och han förstår Littorin - utan att för den skull ursäkta honom. Donkeyman har ett par spruckna förhållanden i bagaget. För sex år sedan dog Hustrun och i Julas dog hans nya "sällskapsdam". Hur många gånger har inte Donkeyman haft lust att springa på horhuset för att åtmindstone få lite köttslig glädje. I vart fall en kort liten halvtimme. Det är snarare snålhet och rädslan för att dra på sig otrevliga sjukdomar som avhåller honom framför den moraliska aspekten.
Däremot har Donkeyman också betalat för sex. Flera gånger till och med. Men inte "på vanligt sätt" med prostituerade. Men genom att spendera nöjen, krogbesök och drinkar på väninnor där kvällen slutligen har ledit till ett "one night stand". Som i grunden kanske också har kostat de 2000 spänn som Littorin betalade. Men eftersom de här kvinnorna inte är att betrakta som prostituerade utan är väninnor så är Donkeymans agerande fullt socialt acceptabelt medan Littorins agerande är förkastligt.
Samtidigt som valkampen fortsätter. "Aftis" och "Sossarna" försöker klämma ut det sista ur Littorin-affären. Men den är glömd i nästa vecka. Och en sak kan vi vara säkra på. Det kommer fler politikeraffärer. Donkeyman vågar sätta en liten slant på att flera redaktioner sitter med en eller annan smaskig skandal om "den andra sidans politiker". Som man släpper allt eftersom. Det enda oväntade med Littorin-affären var att den inte kom just före valet. Det är ju då som en affär gör störst nytta.
Läs även andra bloggares åsikter om sexköp, littorin
onsdag 7 juli 2010
Symfoniorkester
Det finns inte något som kan mäta sig med en riktig Symfoniorkester. En fulltalig orkester med si så där 100 man och kvinnor. Som släpper loss och spelar så stickor och strån ryker. Donkeyman älskar sådant och han har genom åren varit på många sådana konserter världen runt.
Donkeyman har sett Berliner Philharmoniker. Han har sett Royal Philharmonic. Han har sett Wiener Philharmoniker. Och en massa andra stora orkestrar. Även utanför Europa som i USA och Argentina.
Samtidigt har Donkeyman en stor känsla för vanlig härlig gammaldags Rock'n Roll, eller snarare Rockabilly. Han älskar också gammal hederlig Trad Jazz. Och en massa annan musik. Donkeyman älskar helt enkelt musik. Men den här korta artikeln handlar om klassisk musik.
Se på dessa tre klipp. Visst är det härligt.
Berliner Luft - Berliner Philharmoniker
Detta är bara några dagar gammalt och visar hur "Vuzuelor" också kan användas. Klippet är från en årlig utomhuskonsert i Wadbühne i Berlin. Donkeyman har varit där en gång. Det är en upplevelse.
Radetzky Marsch - Wiener Philharmoniker
Detta är från en gammal nyårskonsert med Herbert von Karajan som dirigent. Där har Donkeyman inte varit men han har sett konserten på TV. År efter år.
Pomp and Circumstance March no 1 - BBC Symphony Orchestra
Detta är från "Last Night of the Proms" härom året. Och Royal Albert Hall är närapå Donkeymans hemmabana. Här har han varit på många konserter. Och kommer att åka på många fler.
I Oktober har Donkeyman biljetter till två konserter i Royal Albert Hall med Royal Philharmonic. Dels är det en minneskonsert med verk av Edward Elgar, den Engelska nationalkompositören och så är det en konsert med lite mer moderna ting, det blir Carmina Burana av Carl Orff.
I November blir det åter Royal Albert Hall. Den gången blir det "Classical Spectacular" också med Royal Philharmonic. En föreställning som Donkeyman har övervarat 6 gånger hittills och blivit lika tagen var gång.
Några sammansatta klipp från Classical Spectacular
Och det är inte vilka platser som helst som Donkeyman har handlat upp sig på. Det är de mest exklusiva logeplatser som existerar. Svindyrt. Men värt varenda penny.
Enda problemet är - vem skall följa med. Donkeyman är så in i h****e ensam numera. Hustrun dog för sex år sedan och Prinsessan dog i vintras. Bägge älskade sådant här. Men alla andra som han har försökt lura med bara slår ifrån sig och föredrar att åka till Mallis och sippa i sig paraplydrinkar. Trots att det finns både champagnebarer och krogar på Royal Albert Hall. Även om vädret är lite sämre - fast det är ju inte utomhuskonsert.
Så Donkeyman får väl göra som vanligt - kasta ena biljetten i soptunnan. Och hoppas på bättre lycka nästa gång.
Läs även andra bloggares åsikter om klassisk musik, symfoniorkester
Donkeyman har sett Berliner Philharmoniker. Han har sett Royal Philharmonic. Han har sett Wiener Philharmoniker. Och en massa andra stora orkestrar. Även utanför Europa som i USA och Argentina.
Samtidigt har Donkeyman en stor känsla för vanlig härlig gammaldags Rock'n Roll, eller snarare Rockabilly. Han älskar också gammal hederlig Trad Jazz. Och en massa annan musik. Donkeyman älskar helt enkelt musik. Men den här korta artikeln handlar om klassisk musik.
Se på dessa tre klipp. Visst är det härligt.
Berliner Luft - Berliner Philharmoniker
Detta är bara några dagar gammalt och visar hur "Vuzuelor" också kan användas. Klippet är från en årlig utomhuskonsert i Wadbühne i Berlin. Donkeyman har varit där en gång. Det är en upplevelse.
Radetzky Marsch - Wiener Philharmoniker
Detta är från en gammal nyårskonsert med Herbert von Karajan som dirigent. Där har Donkeyman inte varit men han har sett konserten på TV. År efter år.
Pomp and Circumstance March no 1 - BBC Symphony Orchestra
Detta är från "Last Night of the Proms" härom året. Och Royal Albert Hall är närapå Donkeymans hemmabana. Här har han varit på många konserter. Och kommer att åka på många fler.
I Oktober har Donkeyman biljetter till två konserter i Royal Albert Hall med Royal Philharmonic. Dels är det en minneskonsert med verk av Edward Elgar, den Engelska nationalkompositören och så är det en konsert med lite mer moderna ting, det blir Carmina Burana av Carl Orff.
I November blir det åter Royal Albert Hall. Den gången blir det "Classical Spectacular" också med Royal Philharmonic. En föreställning som Donkeyman har övervarat 6 gånger hittills och blivit lika tagen var gång.
Några sammansatta klipp från Classical Spectacular
Och det är inte vilka platser som helst som Donkeyman har handlat upp sig på. Det är de mest exklusiva logeplatser som existerar. Svindyrt. Men värt varenda penny.
Enda problemet är - vem skall följa med. Donkeyman är så in i h****e ensam numera. Hustrun dog för sex år sedan och Prinsessan dog i vintras. Bägge älskade sådant här. Men alla andra som han har försökt lura med bara slår ifrån sig och föredrar att åka till Mallis och sippa i sig paraplydrinkar. Trots att det finns både champagnebarer och krogar på Royal Albert Hall. Även om vädret är lite sämre - fast det är ju inte utomhuskonsert.
Så Donkeyman får väl göra som vanligt - kasta ena biljetten i soptunnan. Och hoppas på bättre lycka nästa gång.
Läs även andra bloggares åsikter om klassisk musik, symfoniorkester
måndag 5 juli 2010
Nostalgitripp
Donkeyman har varit ute på en rejäl nostalgitripp i helgen. Det var en resa med ångloksdraget tåg Luleå - Haparanda och åter till Luleå. Och det var inte vilket litet skittåg som helst. Tvärtom det var frågan om 12 vagnar och nästan 600 passagerare. Tungt så in i bomben. Med två ånglok.
Vilken känsla. På väg mot Happis gick man uppför de tyngsta backarna med det tunga tåget. Donkeyman satt i en av de första vagnarna och kunde lyssna på hur ångstötarna blev hårdare och hårdare. Ånglok har ju inte någon kondensor. Så kunde man se hur tåget gick saktare och saktare. Men upp kom det. Sakta, sakta. Och Donkeyman tänkte på gubbarna på loket. Att hålla fyren i gång och hålla vattnet och ........... Men så kom man över krönet och så gick det lättare igen.
Det var två museiföreningar som samarbetade om det här projektet. "Malmbanans Vänner" och "Bergslagens Järnvägsförening". Med var sitt ånglok och hälften av vagnarna från vardera föreningen fick man ihop ett kraftfullt tåg.
Tanken med hela jippot var "Sista ångtåget på Haparandabanan". Det är nämligen så att den gamla banan Boden - Morjärv - Karungi - Haparanda sjunger på sista versen. Det har byggts helt nytt Boden - Morjärv och vidare till Kalix och Karlsborg. Tanken är att fortsätta därifrån med en ny bana till Happis och sedan slå igen Morjärv - Karungi - Haparanda.
Och detta drog folk. Fullspikat tåg med folk som åkte i gamla vagnar och bara stortrivdes.
Bilden är tagen i Morjärv där loken tog vatten från Brandkåren. Den gamla strukturen med vattentorn vid alla stationer har ju tagits bort för många år sedan.
Resan skedde på Söndagen men det var en prolog på Lördag med gratis ångtåg från Luleå C till Karlsvik där Norrbottens Järnvägsmuseum, dvs "Malmbanans Vänner" har sitt tillhåll. Här invigdes en mycket fin och givande utställning som visar hur Sjöfarten och Järnvägen tillammans har skapat Luleå Stad.
I Donkeymans sjöfartsinspirerade tycke var den här repliken av en gammal seglande lotsbåt bland de absolut förnämsta föremålen på muséet. Den är verkligen värd att se.
Man kan inte låta bli att imponeras av de karlar som en gång i tiden seglade ut lotsar i sådana här båtar. I mörker, oväder, snöyra och ....... "you name it". Med "lotsstriporna" på seglen.
Men den här resan var en ännu större nostalgitripp för "Donkeyman". Karungi var nämligen hans barndoms järnvägsstation. Modern var från Karungi och fadern kom från Roslagen.Första gången "Donkeyman" reste med en här banan var för 60 år sedan när föräldrarna skulle upp och visa upp det nya barnet. Och sedan blev det många resor. Tre - Fyra gånger om året. Varje resa började med att fadern och sonen reste med treans spårvagn från Söder till Centralen. Så stod vi i kö och köpte biljetter vid biljettluckorna på Södra sidan av huvudingången. Sedan gick vi tvärs över hallen och stod i ny kö för att få platsbiljetter. Ibland lyxade familjen till sig och tog en sovkupé. Men för det mesta blev det sittplatser. Fadern var ju "bara" en vanlig enkel droskkusk och pengarna räckte inte hur långt som helst.
Hur som helst, efter avslutat biljettköp spenderade fadern en perrongbiljett åt sonen så han kunde gå och titta på tågen medan fadern "pratade med farbröderna". Inne på den lokala ölbulan.
Hur som helst. Med tiden kom den stora dagen. När hela familjen lyxade till sig och tog droskbil ned till Centralen. Så gick vi till polleteringen som låg där nuvarande biljettkontet är. Efter att ha lämnat in bagaget gick vi till konditori och åt något gott innan vi tog "Nordpilen" till Boden. I Boden var det byte, i gamla tider till passagerartåg men senare till rälsbuss. "Donkeyman" minns mycket väl de långa rälsbusståg som gick i korrespondens med just "Nordpilen". Expressbussar som bara stannade i Morjärv och Vitvattnet före Karungi.
Ett annat minne som fastnat är när konduktören gick mellan vagnarna i rälsbussen som svajade hit och dit. Så höll han fast i uniformsmössan för att den inte skulle blåsa av. Och allt som oftast stannade hela rälsbusståget och släppte av folk, paket och tidningar mitt i skogen trots att det enligt tidtabellen skulle gå direkt. Det var tydligen inte så noga med sådant den gången.
Och i Karungi blev det en omfattande rangering. Därför att merparten av Bodentåget skulle till Happis medan en liten del skulle till Övertorneå. Men så hade det ankommit en rälsbuss från Happis som skulle växlas ihop med Övertorneådelen och en annan hade kommit från Övertorneå och den skulle paras ihop med Happisvagnarna. Så det var mycket att se på för den unge "Donkeyman".
I Karungi mötte morbror Kalle som var handelsman i Tornesel och som hade egen bil. En stationsvagn till och med. För att köra ut varor till kunderna med. Och medan den unge "Donkeyman" tittade på tåget gick fadern och Kalle in i stationshuset och hämtade ut de polleterade väskorna. Och sedan skjutsade morbror Kalle oss hem till den moster vi skulle bo hos.
Donkeyman ägnade sedan sommaren åt att se så mycket tåg som möjligt. Antingen bodde vi hos moster Majken just vid Lövhedens hållplats. Eller hos moster Signe just vid Tornesel. Eller hos moster Hellen i närheten av Skogskärrs station. Och "Donkeyman" var på plats och följde tågtrafiken. Ibland hade han skramlat ihop småslantar så han kunde åka Tornesel - Karungi - Tornesel. Och någon gång hade han tiggt pengar av fadern till en långtur fram och tillbaka till Överorneå eller Happis.
Men han glömmer aldrig det intensiva livet på Karungi station. När korrespondensen till "Nordpilen" kom. Och tågen från Happis och Övertorneå. Så skulle massor av resande gå av, resgods skulle hanteras, vagnar skulle rangeras. Och slutligen gick Stinsen ut och gav avgång åt de olika hållen. "Donkeyman" missade inte ett litet kommatecken i det här skeendet.
Men se i dag på stationshuset i Karungi. En ruin. Ett sorgligt minne av det som en gång var. Det är mest till att gråta av. Nu går det inte några passagerartåg här och snart är hela järnvägen nedlagd.
Ändå så finns minnena där. Tänk när man stod vid väntkuren i Tornesel. Och så en helt liten orange prick längst bort på den långa raksträckan. Det var rälsbussen som kommit runt kurvan vid Korpikylä. Så blev den större och större. Stannade vid Skogskärrs station. Och så kom den till slut fram till Tornesel. Där "Donkeyman" fick en 5-6 minuters tur till Karungi för att se hela föreställningen. Och så några minuter tillbaka igen. Och ganska ofta tyckte rälsbussföraren att han inte ville ha betalt. Så då kunde man åka nästa dag igen.
Även detta ger nostalgiska vibbar. Donkeyman vet inte ett sk****t om ånglok och tåg. Däremot har han varit eldare och maskinist på ångbåt i över 15 år. Till och med i utefart. Och sedan dess jobbade han upp sig till 1:e maskinist, Maskinchef och Rederiinspektör i utomriksfart på moderna fartyg. Så lager har han jobbat med.Den här bilden är tagen i Boden där en person som uppenbarligen visste vad han sysslade med fattade kärlek till ett lager på ångloket. Han sög ut olja ur boxen och fyllde på med färsk olja. Flera gånger. Antagligen tyckte han att det var varmare än han riktigt uppskattade. Och Donkeyman fick tårar i ögonen och drog sig till minnes alla gånger på gamla Waxholmsbåtar och andra gamla ångbåtar när det gällde att mickla och mackla med halvvarma lager för att hålla det hela i gång. Samtidigt tänkte han på vilken fördel man har ombord på en ångbåt där man kontinuerligt kan kolla prylarna och hela tiden göra ett eller annat om det inte går som man vill. Medan folket på ett ånglok bara kan checka mekaniken när man stoppar.
Donkeyman som har skavt in lager på massor av ångbåtar men också på stora Götaverkare och Sulzrar blir lite våt runt ögonen när han inser att hans personliga "kit" med hemmasmidda skavstål och spårmejslar aldrig mer kommer att komma till användning. Och antagligen åker i en sopcontainer när hans tid är ute.
I dag finns det tyvärr inte längre någon som har behov för den delen av Donkeymans konster. Så han får stå och titta på när arga unga män plockar med ångmaskinerna. Men ännu är han inte helt kasserad. Lyckligtvis vill den moderna kommersiella sjöfarten gärna använda hans tjänster. Och betala för det, så att "Donkeyman" kan kosta på sig nostalitripper på ångtåg, ångbåtar och en massa andra festliga ting.
Detta är en ganska trevlig nostalgibild från Haparanda Station. Det är nog länge sedan det var så många människor samlade där uppe. Och man måste nog tillbaka till krigets dagar för att uppleva ett så stort passagerartåg. Här har vi i vart fall tre av konduktörerna. Som ser ut som konduktörer alltid har sett ut. Till skillnad från nuvarande SJ-anställda som påminner om pajaser. Uniformsmässigt alltså. Skall man inte köra traditionellt hade det varit mer förnuftigt att använda något praktiskt som Tågkompaniet hade en gång i tiden.
För övrigt fick jag höra att mannen till vänster är 80 år gammal men "still going strong". All heder. Tänk om "Donkeyman" kan vara med när han uppnår den åldern.
Men samtidigt tänker "Donkeyman" som bara är 60 - "tänk om någon som driver med ångbåtar skulle ha användning för hans konster. Han är trots allt fullt behörig maskinchef på alla fartyg som över huvud taget seglar på världshaven, inklusive skärgårdsbåtarna".
Vad ger ni för detta. Ett par riktiga "korvgubbar". Med en klassisk korvlåda. Likadan som Ove Thörnquist sjöng om i "Varm Korv Boogie".
Senast "Donkeyman" såg något sådant var när den så kallade "Korvbaronen" var i full sving för si så där 25 år sedan. Baron Folke Rehbinder drev nämligen skärgårdsbåten "Märsgarn" samtidigt som han sålde korv från en låda på magen till de som köade för att komma in på "Café Opera". Och eftersom detta den gången var ett synnerligen exklusivt ställe (Detta var alltså innan Stureplan hade etablerats) så tog "Korvbaronen" extra bra betalt för en "Slang med Halka". De som ansåg sig ha råd att gå på Café Opera hade råd att pröjsa lite extra för en vurre. Punkt - slut.
Donkeyman som är en person som gillar god mat och dryck hade givetvis bokat in sig på en lite mer exklusiv plats i den nyrenoverade Bistrovagnen som tillhör just Malmbanans Vänner. Den som är lite mer intresserad kan följa hela renoveringen på denna länk.
Hur som helst - vagnen var trevlig, betjäningen var trevlig och resan var trevlig. Det började vid muséet i Karlsvik klockan 0645 och slutade samma kväll klockan 2200. Under resan intog "Donkeyman" frukost av god standard, Lunch som bestod av Rostbiff och Potatissallad samt ovanstående middagsmål. Med alla nödvändiga tillbehör. Samt tillsammans med mycket trevligt resesällskap.
Och mellan måltiderna intog "Donkeyman" mellanmål (av flytande natur) så han for till sitt hotell i Luleå full och glad efter resan. Ett extra tack till "Sexans Taxi" för god service.
Slutligen - äras den som äras bör. Här har "Donkeyman" fångat överste lekledaren "Morrgan". Mannen som organiserat det mesta kring den här otroligt lyckade Söndagen. Mannen är självfallet välkänd i "Gammeltågsbranschen" men den här resan innehöll så mycket mer än enbart "Tågmuppar". Här var det en mängd med "vanligt folk" som också roade sig.
Läs även andra bloggares åsikter om tåg, veterantåg, luleå, haparanda, norrbotten
torsdag 1 juli 2010
Lumparhistorier
Som jag skriver i gårdagens artikel "Muck" har "Lumpen" skapat oändliga mängder med historier. Varenda Svensk man över 40 års ålder har ett förråd med "Lumparminnen" som berättas när herrar har hamnat vid Groggbordet. Och här snackar vi om ett "Broderskap". Alla män - oavsett ålder - visste vad man snackade om och älskade att berätta de här historierna gång på gång. Medan alla kvinnor tyckte att det var urtråkigt och lämnade männen för sig själva när "Lumparhistorierna" började cirkulera.
Men sedan var det också så att det fanns en liten grupp som ville undvika att göra sin "Lump". Nu tänker jag inte på dem som vägrade av religiösa eller samvetsskäl. De var i grund och botten en ganska liten skara och det fanns ju ett alternativ med så kallad "vapenfri tjänst" där de helt enkelt gjorde nytta på någon brandstation eller något liknande. Medan de allra mest principfasta helt enkelt valde att "sitta inne".
Men Donkeyman har kompisar som hållit sig undan av helt andra skäl. De har helt enkelt tyckt att "Lumpen" varit bortkastad tid. Ett bra exempel är numera sjökapten, låt oss kalla honom Kalle. Kalle var inkallad till Flottan i Karlskrona. Så han reste ned dit för att rycka in. Men han stoppade på ett sjapp just utanför vakten för att ta ett par sista pilsner "i frihet". När han sitter där kommer en trupp och marscherar förbi. Tramp, tramp, tramp, tramp, tramp kom soldaterna marscherande på gatan. Då ruttnade Kalle på det hela. Fy faaaan, det där skall jag inte hålla på med, tänkte han. Så Kalle gick till järnvägsstation och reste bort.
Han tog sig helt ned till Genua där han slöt sig till den Svenska koloni av uteseglare som höll till där. (På den tiden fanns det Svensk sjömansförmedling både i Genua, Antwerpen och New York). Och Kalle seglade ut från Genua i flera år. Samt omvandlade avmönstringen till god mat, goda viner samt vackra kvinnor. Ända till dess katastrofen inträffade. Båten han var ombord i blev omdirigerad till Sverige. Kalle hade ju medvetet hållit sig undan från Svenska hamnar eftersom han visste att han var efterlyst. Och när Gnisten hade skickat sin "crew list" till agenten som sedan lämnat den vidare till "immigration" för kontroll så ringde alarmklockorna. En polispatrull var ombord och arresterade Kalle innan han hann med att rymma från båten som han hade planerat.
Varefter Kalle slapp göra "Lumpen" men i stället fick han fri pension på Långholmen i bortåt ett års tid.
Men en annan av Donkeymans tvivelaktiga kamrater fann på ett fungerande sätt att slippa bli inkallad. Vid mönstringen skrev han in "politiskt aktiv" som fritidsintresse. Och när han stod framför mönstringsnämnden frågade han om man fick permission för att kunna fullgöra politiska uppdrag eller om han måste avsäga sig dessa innan han blev inkallad. Givetvis fick han en vänlig fråga om han hade viktiga uppdrag. "Ja", svarade kamraten. "Jag sitter i centralstyrelsen i KPML(r). Men jag vill göra min värnplikt för jag anser att det är ett viktigt patriotiskt uppdrag." Han blev aldrig inkallad. I verkligheten var (och är) han totalt ointresserad av politik.
Den metoden användes i olika vridningar av flera andra i bekantskapskretsen. De blev inte heller inkallade. Så den var uppenbarligen vattentät. Bortsett från den lilla olägenheten att hamna i SÄPO:s register förståss.
Slutligen var det många som ryckte in men som gjorde sitt allra bästa för att bli betecknade som odugliga. De ville helt enkelt bli "kasserade" eller "frikallade" som det hette i mer modern tid. Metoderna var många och fantasifulla men det var inte så få som lyckades.
Men den stora massan gjorde sin "Lump" helt enligt planerna. Och sina "Repmöten". Och hade i grunden ganska kul. Man tog det som en prövning och gjorde det bästa möjliga av det hela. De flesta upplevde ett gott kamratskap och hade ganska kul mitt i eländet. Och samlade underlag till goda historier.
Men nu är det slut. Och i verkligheten har det varit slut i många år. Det är bara de största "stridisarna" som har "Lumpat" i modern tid. Och då är det inte riktigt samma sak. Hoppas för övrigt att ni uppskattade gårdagens klipp med Nils Poppe som "Soldat Bom" som driver sin Löjtnant till vansinne under hård straffexercis. Och "Loffe" i "Repmånad" är ju bara obetalbar. Donkeyman har bägge rullarna.
För övrigt var Älgen Blå i går också.
Men sedan var det också så att det fanns en liten grupp som ville undvika att göra sin "Lump". Nu tänker jag inte på dem som vägrade av religiösa eller samvetsskäl. De var i grund och botten en ganska liten skara och det fanns ju ett alternativ med så kallad "vapenfri tjänst" där de helt enkelt gjorde nytta på någon brandstation eller något liknande. Medan de allra mest principfasta helt enkelt valde att "sitta inne".
Men Donkeyman har kompisar som hållit sig undan av helt andra skäl. De har helt enkelt tyckt att "Lumpen" varit bortkastad tid. Ett bra exempel är numera sjökapten, låt oss kalla honom Kalle. Kalle var inkallad till Flottan i Karlskrona. Så han reste ned dit för att rycka in. Men han stoppade på ett sjapp just utanför vakten för att ta ett par sista pilsner "i frihet". När han sitter där kommer en trupp och marscherar förbi. Tramp, tramp, tramp, tramp, tramp kom soldaterna marscherande på gatan. Då ruttnade Kalle på det hela. Fy faaaan, det där skall jag inte hålla på med, tänkte han. Så Kalle gick till järnvägsstation och reste bort.
Han tog sig helt ned till Genua där han slöt sig till den Svenska koloni av uteseglare som höll till där. (På den tiden fanns det Svensk sjömansförmedling både i Genua, Antwerpen och New York). Och Kalle seglade ut från Genua i flera år. Samt omvandlade avmönstringen till god mat, goda viner samt vackra kvinnor. Ända till dess katastrofen inträffade. Båten han var ombord i blev omdirigerad till Sverige. Kalle hade ju medvetet hållit sig undan från Svenska hamnar eftersom han visste att han var efterlyst. Och när Gnisten hade skickat sin "crew list" till agenten som sedan lämnat den vidare till "immigration" för kontroll så ringde alarmklockorna. En polispatrull var ombord och arresterade Kalle innan han hann med att rymma från båten som han hade planerat.
Varefter Kalle slapp göra "Lumpen" men i stället fick han fri pension på Långholmen i bortåt ett års tid.
Men en annan av Donkeymans tvivelaktiga kamrater fann på ett fungerande sätt att slippa bli inkallad. Vid mönstringen skrev han in "politiskt aktiv" som fritidsintresse. Och när han stod framför mönstringsnämnden frågade han om man fick permission för att kunna fullgöra politiska uppdrag eller om han måste avsäga sig dessa innan han blev inkallad. Givetvis fick han en vänlig fråga om han hade viktiga uppdrag. "Ja", svarade kamraten. "Jag sitter i centralstyrelsen i KPML(r). Men jag vill göra min värnplikt för jag anser att det är ett viktigt patriotiskt uppdrag." Han blev aldrig inkallad. I verkligheten var (och är) han totalt ointresserad av politik.
Den metoden användes i olika vridningar av flera andra i bekantskapskretsen. De blev inte heller inkallade. Så den var uppenbarligen vattentät. Bortsett från den lilla olägenheten att hamna i SÄPO:s register förståss.
Slutligen var det många som ryckte in men som gjorde sitt allra bästa för att bli betecknade som odugliga. De ville helt enkelt bli "kasserade" eller "frikallade" som det hette i mer modern tid. Metoderna var många och fantasifulla men det var inte så få som lyckades.
Men den stora massan gjorde sin "Lump" helt enligt planerna. Och sina "Repmöten". Och hade i grunden ganska kul. Man tog det som en prövning och gjorde det bästa möjliga av det hela. De flesta upplevde ett gott kamratskap och hade ganska kul mitt i eländet. Och samlade underlag till goda historier.
Men nu är det slut. Och i verkligheten har det varit slut i många år. Det är bara de största "stridisarna" som har "Lumpat" i modern tid. Och då är det inte riktigt samma sak. Hoppas för övrigt att ni uppskattade gårdagens klipp med Nils Poppe som "Soldat Bom" som driver sin Löjtnant till vansinne under hård straffexercis. Och "Loffe" i "Repmånad" är ju bara obetalbar. Donkeyman har bägge rullarna.
För övrigt var Älgen Blå i går också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
