Harrison

ITV / UK
Longitude
Granada Film Production, UK
DVD

Dava Sobel
Longitude
Harper Perennial, UK. First edition 1995, latest 2011


Jonathan Betts
Harrison
National Maritime Museum / Royal Observatory, Greenwich First 1993, latest 2007

R.T. Gould
The Maritime Chronometer 
Potter, London 1923 

Donkeyman läser "The Guardian" Dagligen och "The Observer" på Söndagar. Därmed uppmärksammade han för några veckor sedan att den underbart vackra clippern "Cutty Sark" åter hade öppnats för allmänheten efter den förödande branden för några år sedan.

"Cutty Sark" ligger i Greenwich och det är på ett sätt "hemmabana" till Donkeyman. Han har gått ett antal maritima kurser på University of Greenwich och därför vistats i trakterna vid upprepade tillfällen. Och då är det en självklarhet att besöka såväl Royal Observatory som the National Maritime Museum. Notaterna om "Cutty Sark" och nostalgin fick Donkeyman att leta lite i hyllorna och leta fram en "rulle" som har samlat damm i flera år. En DVD som innehåller en TV-serie som ITV gjorde för kanske 10 år sedan. Den består av fyra program om tillsammans drygt tre timmar.

De här tre timmarna fick Donkeyman att återvända till bokhyllan och leta fram två böcker som också har samlat damm alldeles för länge. Ny läsning alltså och det här har fått Donkeyman att glömma nattsömn och allt annat och bli totalt fascinerad.

De ovan listade fyra verken är välkända och viktiga standardverk för alla som är intresserade av "Horology". Vilket är en vetenskap som inte på något sätt har att göra med damer av tvivelaktig karaktär. Det är ett finare ord för läran om urverk och klockor.

De här böckerna och den här "rullen" borde vara obligatoriskt studiematerial för alla som har ett mer ingående maritimt intresse. De skildrar ett sällsamt livsöde och en livslång forskargärning hos en man som betydit mer för sjöfarten och världshandeln än få andra.

Det var ju så att redan för tusentals år sedan kunde sjöfarare fastställa ett fartygs latitud. Det var till exempel så Vikingarna kunde segla ut från Norge och hitta Island. Gång på gång. Man klarade att fastställa latituden. Kunde man bara hålla sig på den så kunde man inte heller missa Island. Men drevs man ur kurs och tog sig tillbaka till rätt latitud så kunde man inte avgöra om man redan passerat Island och befann sig mellan Island och Grönland. Eller om man inte hade hunnit fram och befann sig mellan Norge och Island.

För att avgöra den saken måste man kunna fastställa longituden. Och det fanns det inte någon metod att göra. Detta problem sökte vetenskapsmän att lösa i hundratals år. Utan framgång. Med tiden fann man en metod att mäta vinklarna mellan olika himlakroppar. Efter en mängd matematik kunde man klara av att räkna fram longitud. Men trots att man utvecklade sextanten så var det inte någon praktiskt användbar metod.

Den metod som skulle fungera vore om man kunde konstruera en klocka som var tillräckligt exakt. En klocka som kunde vara ombord i ett fartyg i många månader utan att dra sig för mycket. Under det tidiga 1700-talet ansågs detta som en omöjligt uppgift. Redan i mitten av 1500-talet hade det Spanska kungahuset utlyst ett pris till den som kunde lösa "The Logitude Problem". År 1714 utlyste det Engelska Parlamentet ett pris på hela 20,000 Pund till den som kunde lösa samma problem. Vi talar då om en summa som motsvarar över 2 miljoner Pund i dag. Detta var helt enkelt den tidens största vetenskapliga utmaning.

DVD:n och böckerna handlar om mannen som löste problemet. En enkel snickare från Lincolnshire på den Engelska landsbygden. John Harrison var hans namn. Harrison var redan tidigt ett "tekniskt snille" och han konstruerade en mängd med ting. Redan i ungdomen var han intresserad av klockor och helt självlärd konstruerade han större klockor av Pendyltyp. Men det som är fascinerande är att de här klockorna byggdes helt i trä. Och redan här löste han problemet kring hur man skulle bygga lager som inte behövde smörjning. Han byggde också in kompensation för temperaturvariationer.

I det här sammanhanget skall man minnas att en klocka som drog sig med en minut per dag var en sensation. Harrisons klockor var redan då betydligt mer exakta. När han närmade sig 40-årsåldern gav han sig in i kampen om "The Longitudinal Prize".

Jag skall inte gå in i handlingen mer än så här. Under åren 1728 - 1750 konstruerade han tre gigantiska kronometrar som kallas H1, H2 och H3. Som provades till sjöss och visade sig vara väl fungerande. Men problemet låg i att få fram något som kunde få allmän användning.

Om de tre första kan sägas vara en rak utvecklingskedjan så blev den sista H4 kronan på verket. Där drog Harrison slutsatserna från de tre första klockorna och byggde en betydligt mindre klocka som påminner om ett förväxt fickur. Den var färdig 1759 och kan betecknas som det viktigaste urverk som någonsin konstruerats. Den konstruktionen var utgångspunkten från alla mekaniska klockor ända fram till dess det elektriska uret uppfanns.

H4 testades vid två resor tur och retur Västindien. Vid den andra resan visade det sig att under en två månaders sjöresa hade uret enbart dragit sig 39,2 sekunder. Men nu gällde det också att kunna producera fler klockor för att den skulle kunna få allmänt bruk till sjöss. Den första kopian byggd av en klockmakare vid namn Kendall användes av James Cook på hans första upptäcktsfärd till Pacific. Medan Harrisons nästa testades av King George III under en längre period.

År 1774, det vill säga efter mer än 45 års arbete tilldelade det Engelska Parlamentet "The Longitudinal Prize" till John Harrison. Sedan gick utvecklingen fort. Andra urmakare tog över utvecklingen och utvecklade den maritima kronometern i en form som kunde massproduceras och som ända fram till helt nyligen var det viktigaste hjälpmedlet för en navigatör på de stora haven.

Men historien är inte slut där. DVD-n har en parallell historia om en Engelsk Sjöofficer "Lieutenant-Commander" Rupert Gould. Denne fann Harrisons gamla kronometrar i ett magasin. De hade stått där i närmare 150 år utan tillsyn eller vård. Gould var nu inte vem som helst. Han var en entusiastisk amatörurmakare och han skrev en bok som heter "The Maritime Chronometer". Den boken är än i dag nästan 90 år senare oöverträffad som det absolut bästa och mest insiktsfulla verket om just Maritima Kronometrar. Ett verk som också låg som grund för alla läroböcker i "Kronometerlära" som plågade Sjökaptensstuderande långt in på 1980-talet. (Gissa vem som har den i sin samling ....)

Men trots detta betydelsefulla verk är det en helt annan ting som för Gould till historien. Han använde nämligen resten av sin levnad (25 år) till att renovera och återställa Harrisons Maritima Klockor till driftdugligt skick. Och att föreläsa om dessa. Resultatet av Goulds arbete är att vi än i dag kan resa till Greenwich och se dessa fantastiska innovationer ticka och gå. Det vill säga H1, H2 och H3 går medan H4 inte är i gång trots att den är fullt funktionsduglig. Detta därför att Harrison i denna ersatte de smörjfria lagren med lager av ädelstenar. Som tål några hundra års gång men som förr eller senare skulle ta slut. Därför har man beslutat att låta den stå stilla.

Donkeyman rekommenderar alla sjöhistoriskt intresserade att studera Harrison. Materialet finns till exempel på Amazon.co.uk.  Börja med att se på DVD:n. Den är minst sagt dramatisk och lärorik. Läs sedan Sobels bok som TV-serien baserade sig på. Som tredje steg bör man ta Betts bok som innehåller en mycket bra populärvetenskaplig skildring med fina illustrationer som förklarar de olika kronometrarnas konstruktion och funktion.

Sedan måste man påpeka att som en "biprodukt" har en del av Harrisons innovationer fått användning inom andra områden inom tekniken. Även i modern tid. En av dessa är bimetallen, det vill säga två olika metaller med olika egenskaper vid uppvärmning som har fästs ihop. Den har en stor betydelse för temperaturkompensationen hos hans tidiga kronometrar. Och i dag bortåt 300 år senare sitter en bimetall i nästan varje termostat. Snacka om att vara innovativ.

Men Donkeyman måste göra ännu en liten utvikning. Alla som har seglat styrman ute på de stora haven fram till si så där 1980 har också lärt sig att kontrollera och bokföra "kronometerståndet". Men hur gjorde man det. Den som reser till Greenwich kan studera den "tidkula" som har varit i dagligt bruk sedan 1833. En kula som hissas upp i en mast och som fälls exakt klockan 13.00 pm. Men för att se en fungerande tidkula behöver man inte resa till London. Det finns en sådan i tornet på den gamla Sjöbefälsskolan i Stockholm. Som också fungerar dagligen. Sådana fanns på väl synliga platser i nästan alla världens hamnar. Men blev med tiden ersatta av radions tidssignal.

Hur som helst. Se DVD:n, läs böckerna och tag en tur till Greenwich. Donkeyman garanterar. Ni blir fascinerade.

Läs även andra bloggares åsikter om boktips, historia, resor, sjöfart