Parentesen (1)

För fem dagar sedan passerade vi den bortre parentesen. Var det någon som märkte den? Donkeyman tycker i vart fall det är värt att "offra" ett par artiklar på denna parentes.

Det gäller bortre parentesen i kärnkraftens Svenska historia. Alla som har uppnått en viss ålder minns den uppslitande och skandalartade omröstningen om kärnkraftens vara eller inte vara år 1980.

Donkeyman tog själv del av den kampanjen. Den gången var han ordförande för vpk Kungsholmen och trafikansvarig i partigruppen i Stockholms kommun. Samtidigt var han tvivlare till partiets kärnkraftpolitik (och till en massa annat om sanningen skall fram). Detta gjorde att Donkeyman i sin kraft av "Chefen" tog en bekväm innerkurva i partiföreningen. Han förklarade att vi måste göra en viss arbetsfördelning. Bara för att det är en folkomröstning kan vi inte lägga ned all annan politik. Alltså bevakar Donkeyman "den vanliga politiken" så att föreningen kan lägga ned all kraft på den viktiga valkampen.

Men hur som helst blev han inblandad i valkampen. Och chockad. Det visade sig att den så kallade "Folkkampanjen mot Kärnkraft" gärna ville ha med Nej-partierna. Det vill säga vi fick gärna finansiera jippot. Vi fick gärna lämna över våra medlemmar och sympatisörer till kampanjen. Men vi fick inte på något sätt ha något som helst inflytande över hur kampanjen skulle bedrivas. Vi fick inte ens delta på styrande möten även om vi gjorde det utan rösträtt.

Kampanjen skulle bedrivas helt och hållet självständigt. Man skulle välja sin egen ledning och man skulle fatta sina egna beslut. Men som sagt finansieras utifrån. Det ansågs väldigt viktigt att den inte på något vis kunde kopplas ihop med de ingående partierna. Vilket kanske också var en nödvändighet för att förmå alla de "oberoende" aktivisterna att dra i samma riktning tillsammans med ett antal partier och organisationer. Detta utan att börja käbbla internt.

Och jag kan nu i efterhand erkänna att inte bara jag utan även "Centerextremisternas" ordförande kände likadant. Efter det inledande kampanjmötet där vi i princip fick order att skicka över våra partikassor till "Nej-kampanjen" och därefter lämna rummet gick vi chockade till puben och beklagade oss för varandra. Vi ansåg att vi hade både kunskap och erfarenhet att bidra med. Vi hade trots allt bedrivit seriös valkampanj många gånger. Kanske inte så framgångsrikt men trots allt kände vi vårt område och hade gjort detta många gånger förr.

Vi hade inte någon som helst ambition att "göra egen politik" av kampanjen. Vi ville bara att det skulle bli så bra resultat som möjligt. Jag ansåg att vi borde få utföra de ting som vi var bra på och redan hade organisation för, dvs slippa uppfinna hjulet en gång till. Men - icke. De andra trodde helt enkelt inte på oss. Och vissa andra mindre grupperingar önskade vrida kampanjen till "sin" fördel.

Nu blev vi utslängda av andra som också hade erfarenhet. Men de hade erfarenhet av utomparlamentariskt arbete. Vilket är en helt annan sak. I efterhand förstår jag att de var livrädda för att vi skulle dominera kampanjen och sedan "stjäla" medlemmarna till våra partier.

Där och då var Donkeyman tacksam för att han hade åtagit sig att sköta "den vanliga politiken" och kunde hålla sig på ett visst avstånd från "Nej-kampanjen". Men han deltog ändå i arbetet. Fast som tvivlare i sakfrågan var det mer ett lojalt uppfyllande av partiets beslut utan riktig entusiasm bakom.

Hur som helst. När valdagen närmade sig så fick vpk och Donkeyman uppgiften att organisera den lokala valvakan. En uppgift som passade partiföreningen alldeles utmärkt. Var det något som vpk verkligen var bra på så var det att organisera trevliga fester. På den tiden hade ännu inte renlevnadsmänniskorna lyckats ta makten i partiet. Det var fortfarande tillåtet både att dricka, röka, äta kött och att dansa till populärmusik. Man kunde till och med flirta med kvinnliga partimedlemmar utan att vare sig beskyllas för att vara mannschauvinist och utan att behöva redogöra för sin genuspolitiska inställning.

Alltså fixade vi en häftig valvaka på gamla inrökta "Kronis". Det vill säga den klassiska SARA-krogen "Kronobergskällaren". Som hade slagit igen och uppfiffats till "Restaurant Zillertal" - Stockholms största Österrikiska restaurang. Vi fyllde hela krogen, dvs både själva "Kronis" och Danspaviljongen mot Drottningholmsvägen (numera riven). Och hade en helt suverän fest.

Självfallet lade valresultatet "Sardin på stämningen" men då fick vi desto större skäl till att dränka sorgerna i stället. Delvis på vpk:s och centerns bekostnad. Och Donkeyman som bodde bara några hundra meter därifrån hade ett "Nachspiel" i sin lägenhet som kom att vara i flera dagar.

Hade den högre partiledningen känt till att där festade både "Stalinister", "Maoister", "Trottar", "Centerpartister" och en massa andra -"ister" med felaktig inställning så hade nog Donkeyman tvingats in till högkvarteret vid Kungsgatan 84 för att begå självkritik. Men det utvecklade sig till ett flerdagars politiskt seminarium som var väldigt intressant.

En sak som Donkeyman alltid har funderat över är den bristande insikten om realiteter som merparten av de som deltog i kampanjen den gången visade. Den stora mängden trodde verkligen att vi (=Linje 3) skulle vinna. Trots att min minnesbild än i dag säger att det tidigt stod ganska klart att krafterna bakom Linje 1+2 var för starka.

Jag argumenterade den gången för att de 38,7% som vi uppnådde var ett sensationellt starkt resultat. Men det tyckte inte min omgivning. Man var besvikna över den uteblivna segern.

Nästa artikel kommer att handla om Omröstningen sett lite mer ur sakfrågans perspektiv.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kärnkraft, folkomröstning, vänstern, centerpartiet