fredag 10 december 2010

Mer Sossologi

Precis som Donkeyman tidigare har förutspått innehåller vintern många glädjeämnen för den som är "Sossologie Stud". Dagstidningarna innehåller dagligen flera helsidor som skildrar den interna maktkampen i "Partiet". Radio och TV sänder det ena magasinsprogrammet efter det andra. Och Donkeyman hittar många små korn och pärlor i denna informationsmängd.

Som det ser ut just nu kan man skymta två falanger som just nu markerar ytterpunkterna i partiet.

Den högerkonservativa falangen
På den ena sidan står "Apparaten" med alla "Politrukerna". Andra skulle kalla det för "Gråsossarna". Där finner vi de överlevande från "Betongsossarnas" tid. Där finner vi merparten av dem som har kommit upp sig inom "Rörelsen". Vi talar om flertalet inom Partistyrelsen, Ombudsmännen och en mängd andra som ser sin existens hotas av partiets nedgång.

Denna falang vill helst vrida klockan tillbaka till en bättre och lyckligare tid. När Per-Albin, Tage, Olof och grabbarna ledde partiet. Dess värre ser man bort ifrån två ting. För det första saknar man en ledarkandidat som fyller upp skorna till de herrarna. För det andra saknar man en politik som lockar 2010-talets väljare. Man vill lösa 2010-talets problem med 1960-talets politik.

Det viktigaste för denna falangen är att finna en kandidat som har förmågan att leda partiet till en valseger. För att lyckas med detta måste man formulera en politik som en majoritet av folket vill ha. Det spelar mindre roll om denna nya politik är tvärt emot det som var partiets linje före valkatastrofen 2010. Skall man tolka debatten gör det inte så mycket om man mer eller mindre kopierar Alliansens politik och sockrar den med bidrag till en massa goda ändamål.

Kort sagt - maktinnehavet (= politrukernas jobb) är överordnat ideologin.

Den vänsterkonservativa falangen
Den andra falangen brukar Donkeyman beteckna som "De Ideologiska". Kärnan i denna falang består av så kallade "Stockholmsradikaler". Det innebär i klartext en övervintrande vänstersida som väntar på "bättre tider". Eller snarare på att väljarna skall börja förstå sitt eget bästa. Här har man en klar frontfigur i form av Veronica Palm. Som tack vare sin impopulära politik har ledit Sossarna till ett braknederlag i Stockholmsvalet.

Målsättningen för denna falang är att vrida partiet mot vänster i politiken. "Återgå till det som är riktig Socialdemokratisk Politik" är ett slagord. Därefter är strategin att man skall övertyga Svenska folket om att detta är en politik för framtiden. När massorna strömmar tillbaka till Partiet kommer man också att vinna valet och Maktens Köttgrytor.

Donkeyman tror att det blir ett mycket långsiktigt projekt. Kommunisterna har arbetat på den saken sedan 1917. Trots att man vid otaliga tillfällen har bytt partinamn och moderniserat det ideologiska innehållet står man kvar och stampar på sina 4-5 procent. Och än i dag tycks revolutionen inte vara nära förestående, vare sig i handfast eller i symbolisk betydelse.

Även den här falangen vill vrida klockan tillbaka till en lyckligare period. Till skillnad från "Gråsossarna" har man ett bra ledarämne i fru Palm. Men politiskt sett önskar man lösa 2010-talets problem med 1930-talets politik. Ett projekt som Donkeyman tvivlar starkt på det realistiska i.

Ganska talande för skillnaden mellan dessa bägge falanger är synen på hur partiledaren skall tillsättas. "Gråsossarna" har ordföranden i Valberedningen. Hon har uttalat att ett allmänt medlemsval eller ens en rådgivande omröstning bland medlemmarna är utesluten. "Detta är inte något Idol-program" är kommentaren från det hållet. Medan de "Ideologiska" förordar just ett sådant. Om detta beror på taktiska eller ideologiska överväganden är inte gott att veta.

Däremot har "Gråsossarna" en lite klarare uppfattning kring hur samhällets motsättningar ser ut i dag. De inser att den som inte har en politik som attraherar den majoritet av befolkningen som är ganska nöjd med tillvaron, dvs arbetare, tjänstemän och småföretagare, kommer aldrig att vinna ett val. Medan de "Ideologiska" fortfarande tror att de som lever på samhället (bidragstagare + offentligt anställda) räcker för att ta makten.

Dr. Donkeyman ger sina råd
Donkeyman tror att Socialdemokraterna måste tänka betydligt mer långsiktigt än till nästa kommunalval. Man måste till och med tänka längre bort än till nästa riksdagsval. Det man behöver är en total förändring av hela partiet.

1) Partistrukturen måste göras mer öppen. Att "i demokratisk ordning" fatta besluten som resultat av en pyramid som går Partiförening - Arbetarkommun - Partidistrikt - Partikongress uppfattas inte längre som demokratiskt. I synnerhet inte när delegaterna filtreras genom en urvalsprocess som gynnar den som håller med ledningen. Och när Distriktskonferenser och Kongresser tar formen av manifestationer. Där man skall visa upp sin enighet enligt en fastställd liturgi. Likheten med hur det gamla Sovjetunionen styrdes blir slående.

Man måste också skaffa sig en Partisekreterare och Ombudsmän som inte har egna politiska ambitioner. Det skall vara hängivna organisatörer - inte politiker. Det går inte att sköta partiets organisation "med vänster hand".

2) Politiken måste anpassas till 2010-talet och dess problem. Men man får inte falla i den fällan som "Gråsossarna" nu diskuterar, nämligen att mer eller mindre kopiera Alliansens politik. Men att formulera en politik som samtidigt gynnar alla som arbetar (arbetare, tjänstemän, småföretagare) men ändå tillgodoser behoven hos de som står utanför är inte någon enkel uppgift. Speciellt inte om den dessutom skall ha en Socialdemokratisk prägel. Men inte desto mindre - detta måste man lyckas med. Annars kommer (s) att sakta men säkert sjunka ihop till en liten sekt.

3) Det Sossarna behöver i dag är en pragmatisk partiledare som är en stark organisatör. En person som kan reformera partiet inifrån. Som kan ta ledningen och styra en omorganisation samtidigt som man reformerar sin politik. Och som kan klara av de interna stormar som kommer att rasa medan detta arbete pågår. Kort sagt en ledare som kan "bygga partiet".

När denne är klar med den uppgiften behöver partiet en helt annan ledartyp. Då måste man få fram en karismatisk folkledare. En person som är en modern variant av del klassiska Sosseledarna. En duktig debattör och talare som kan vinna stöd för den politik man har bestämt sig för. Då först kan Sossarna börja tänka på att vinna tillbaka väljare så man återkommer till sin gamla storhet.

4) Banden med LO måste klippas av. Visserligen är Partiet i grunden lika med LO:s politiska gren men nu är det dags att stå på egna ben. Facket har tillräckligt med problem och behöver en omfattande reformering för att återvinna medlemmarnas förtroende. De problemen måste de lösa på egen hand. Som det är nu är LO ett sänke för Sossarna - och tvärtom.

5) Vill Sossarna visa dristighet och genomföra en omedelbar välfärdsreform skulle man kunna föreslå att upplösa A-kasorna och att ersätta dessa till en Allmän Arbetslöshetsförsäkring som administrerades genom det vanliga Socialsystemet. Ett sådant förslag skulle omedelbart få stöd från Alliansen och innebära en riktig välfärdsreform. En reform som skulle göra att man återfick initiativet i samhällsbyggnaden. (Man kritiserar USA:s brist på sjukförsäkring men argumentationen för A-kassor i Facklig regi är en direkt kopia på den Amerikanska argumentationen mot Allmän Sjukförsäkring. Dessutom har Facket visat att man inte klarar av att administrera A-kassorna med de långa handläggningstider man visade upp förra vintern).

Slutord
Är det någon som kommer ihåg "Lantmannapartiet". Detta parti var det dominerande partiet under hela den andra hälften av 1800-talet. Det partiet finns inte längre. Är det någon som minns att föregångarna till dagens "Folkparti" var det dominerande partiet i det tidiga 1900-talet. Man är i dag en liten 5%-sekt. Det är inte något som säger att inte Sossarna kan komma att gå samma väg.

Det är nu som man står vid vägkorsningen. Donkeyman tror att både "Vänsterfraktionen" och "Gråsossefraktionen" är blindspår som med tiden leder till ett långt mindre parti.

Men Donkeyman som växte upp i Stockholm under "Betongsossarnas Tid" skulle inte gråta om hela Sosseriet sakta men säkert gick i graven och ersattes med något nytt och modernt. Därför att allt har sin tid och ett vacuum fylls alltid ut med något. Kanske ett helt nytt parti. Eller kanske Miljöpartiet utvecklas till att ersätta den döende elefanten (s) och den döende sekten (v).

Läs även andra bloggares åsikter om ,