Nu är det valkamp igen.
Med samma gamla beskyllningar, lögner och ovilja till riktig debatt. När den ena debattanten ställer en fråga (i form av en beskyllning) glider den andre runt saken och kommer med en motfråga (i form av en ny beskyllning). Och svarar givetvis inte på ursprungsfrågan. I det här sammanhanget är alltså en fråga i grunden lika med ett retoriskt påstående. Något som gör att Donkeyman på något sätt tröttnar på hela politiken. I likhet med en stor del av folket.
Både regering och opposition har en historieskrivning som avviker från verkligheten. Och det man helt avstår från att kommentera är att regering (moderater) och opposition (sossar) i grund och botten i många år har ungefär samma agenda. Men man behöver varandra som politiska motståndare. Trots att man egentligen förordar samma politik.
Även om lilla Mona nu låter konduktören och Miljö-Peter dra bort henne en bit från vad som varit Sossepolitik de senaste 15 åren. Vilket är viktigt eftersom det är Sossarna som har haft avgörande inflytande på Svensk politik i över 75 år. Många gånger i samarbete med de borgerliga.
Som Donkeyman ser saken kan man dela in Svensk modern politisk historia i några få epoker. Alla utgående från Socialdemokratin.
1. Folkhemsbyggarna. (Från 1920-talet och fram till mitten av 1950-talet.)
Den här perioden kännetecknas av reformer och samhällsbyggande. Sossarna bygger upp det moderna Sverige. I form av "Folkhemmet" som en vision för den nya lyckliga samhället. Ett samhälle som kräver en hård centralisering och partistyrning för att kunna byggas. Detta var Per Albin och Tages samhälle.
2. Betongsossarna. (Mitten av 50-talet till slutet av 80-talet)
Den här perioden kännetecknas av att samhällsbygget är färdigt. Man har inte längre några visioner. Maximal lycka har skapats för medborgarna. Nu gäller det att bevara det bestående. Varje förslag till förändring var farligt. Allt som inte PARTIET föreslagit var omöjligt. Det var RÖRELSEN som skulle styra landet.
Donkeyman växte upp under den här perioden. Som å ena sidan var en väldigt lycklig tid men som å andra sidan kändes som en tvångströja. Detta var Olof och Ingvars samhälle. En kort borgerlig regeringsperiod med Fälldin och Ullsten blev bara en obetydligt parentes som inte förändrade något som helst.
3. Reformsossarna. (Slutet av 80-talet till 1998)
Den ekonomiska krisen krävde kraftfulla åtgärder. I praktiken ett helt nytt samhälle. Lyckligtvis fick Sossarna en ny partiledare som var pragmatisk i högsta grad. Men som samtidigt kunde peka med hela handen. Han stöttade de åtgärder som regeringen Bildt genomfört och fortsatte deras reformarbete i 10 år. I framtidens historieböcker kommer duon Bildt - Persson att få historisk "credit" för att man räddat landet ur krisen och byggt ett modernt samhälle.
Som en biprodukt blev Sverige ett bättre samhälle att leva i. Folkhemmets goda sidor korsades med en "lagom" sats med moderna tiders reformer. Mycket privatiserades och konkurrensutsattes under samhällets kontroll. Mycket liberaliserades. Plötsligt blev en mängd ting som tidigare var totalt omöjligt möjliga. "Tvångströjan" eldades upp. Merparten av den här tidens reformer går inte längre att reversera. Varje sådant försök skulle åstadkomma revolution.
4. Nostalgisossarna. (Från 1998 - tills vidare)
Sedan Mona fått makten i Partiet har kursen sakta men säkert lagts om. Men knappast av ideologiska skäl utan enbart därför att man tror att det är rätt väg för att vinna valet. Nu vill Sossarna vrida tillbaka klockan till en lyckligare och bättre tid. Som uppenbarligen är liktydig med när "Betongsossarna" stod på sin höjdpunkt. Och man har puffats till denna position av två partier som är ännu mer konservativa, bitvis på gränsen till reaktionära.
Samtidigt gynnas man av att regeringen Reinfeldt inte lyckats följa upp Perssons reformarbete. Och dess företrädare är inte i närheten av lika karismatiska som Persson var.
Mycket av det som regeringen står för är en direkt fortsättning av Görans politik. Som nu Mona kritiserar och betecknar som nuvarande regerings politik. Vilket gör att man har hamnat i något som närmast kan beskrivas som att man "trampar vatten".
Vilket naturligtvis öppnar för en ny regering som kommer att reversera en del av det framgångsrika reformarbete som bedrivits sedan 1990. Det är bara att hoppas på att de "röd-gröna" inte hinner ödelägga allt för mycket innan de röstas bort igen - alternativt innan Sossarna får en bättre ledning.
Så ser Donkeyman på dagens politiska situation.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, sossarna, socialdemokraterna, moderaterna, regeringen, alliansen, valet
tisdag 26 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mona som statsminister...! Jag tror jag måste spy! Och sen Ohly på nån ministerpost... sorry, nu måste jag springa och spy!
Jag instämmer inte alls i Din analys av Carl Bilds ministär - Enligt min mening kännetecknades den förutom det katastrofala kronförsvaret främst av att man försökte lösa 80-talets överhettningsproblem. Det hade varit en helt rimlig ekonomisk politik om det inte vore för att ekonomin redan slutat varit överhettad. Nu blev lågkonjunkturen i stället en recession.
Göran Perssons krisbekämpning bestod dels i att man slutade med att försöka kyla ner ekonomin, dels att man minskade de offentliga utgifterna och fick balans i statskassan. Något reformarbete kan man knappast kalla varken det eller den tidigare regeringens värv.
Dock höll man igen skatteökningarna varför människor med arbete gradvis fick allt bättre reallöner under de följande åren - inte minst den balanserade statsbudgeten och inflationsbekämpning var viktiga härför.
Om ökade reallöner för vissa är ett reformarbete tror jag uppriktigt sagt inte att Du behöver vara orolig för att en regering med den nuvarande Socialdemokratin som största parti skulle rucka på båten - om Du ursäktar den dåliga analogin.
Skicka en kommentar