Ett sjukhus

Byggandet av ett sjukhushotell har varit en av den senaste tidens heta debattfrågor. Vilket är en del av den stora debatten kring hur hälsovården skall organiseras och finansieras. Ett av de ting som genomförs på många ställen är att man låter patienter bo på hotell i stället för att bo på sjukhusen. Eftersom den allmänna uppfattningen är att detta är billigare.

Donkeyman har erfarenhet av just detta. Fast i mycket större skala. Vi talar om Canada år 1993. Det året hade Donkeyman en arbetsolycka "over there" som resulterade i nära två månader på sjukhus i halvstor stad. Där hade man tagit steget fullt ut och gjort om hela sjukhuset till ett hotell.

Man hade helt skippat indelningen i olika sängavdelningar för olika sjukdomar. Kunderna (=patienterna) lades in på rum efter helt andra kriterier. Visst fanns det specialenheter för uppvakning, intensiv och så vidare men så fort det gick åkte man in på ett "vanligt" rum. I varje korridor fanns det en reception där det var en receptionist "som hade hand om dig". Och det var vanlig servicepersonal - inte sjukvårdsutbildade. Dessa ordnade allt det praktiska runt omkring din vistelse. Ungefär som vid hotellboende.

Var kväll kom man från receptionen med matsedeln för nästa dag - där jag fick välja bland ett antal alternativ. Vidare kom man med ett dagsprogram, dvs kl xxxx kommer doktor si och så. kl yyyy skall du till..... kl. zzzz skall du till..... och så vidare. Och man höll tiderna. Det verkade som om planeringen låg på väldigt effektiv nivå.

Det var inte någon stor rond med en bataljon av läkare som gick runt. Däremot kom "min" läkare var dag på besök (samma person dessutom och när han var ledig var det en utpekad ersättare som var ansvarig för just mig) - i tillägg till de gånger jag rullades iväg till hans mottagning för undersökning. Receptionen ordnade abonemang på tidningar - var morgon låg dagens tidningar vid sängen när jag vaknade. De fixade TV och radio etc etc. Ville jag ha något inköpt var det bara att säga till. Som till exempel när jag skulle skrivas ut och behövde kläder att flyga över Atlanten i så specade jag storlekar och vilka plagg jag ville ha. Nästa dag var allt levererat.

Receptionen gav också basupplysning till anhöriga om tillståndet och bokade in möten med ansvariga läkare om så behövdes.

I utgångspunkten var det fyramansrum så länge inte den medicinska statusen tillsade något annat. Men man kunde "köpa upp sig" om man så ville. Och eftersom jag betalades av ett stort försäkringsbolag ville man stoppa in mig i ett enkelrum. Men jag krävde att få en rumskamrat och hamnade då på tvåbädds. Själv hade jag ett ben som var i spillror medan kamraten såg fram mot en allvarlig hjärtoperation. Och inför hans operation så fixade receptionen en präst som tillhörde just hans speciella menighet för att välsigna ingreppet.

Detta system gjorde också att man inte flyttade runt patienter mellan avdelningar. Det var specialisterna som gick runt hotellet / sjukhuset till "sina" patienter. Eller så transporterades patienterna till respektive klinik. Mina tankar går till min exhustru som de sista månaderna av sitt liv flyttades runt som en "commodity" på UNN. En tid på en avdelning, en tid på nästa osv. När man slutligen bestämt vad hon skulle dö av flyttades hon i stället runt mellan olika rum på samma avdelning. Hon fick också sällan träffa samma läkare eller personal två dagar i rad.

Receptionen hade också ett annat logistiskt problem. När patienter väl var inlagda försökte man att göra "allt" som fanns noterat på dessa. Det vill säga att flera olika specialister från olika avdelningar arbetade på den som hade flera olika problem. Vilket samordnades just av receptionen.

Rökning var man väldigt restriktiva med redan på den tiden. Det var öppen terass i änden på korridoren där den som önskade kunde ta sig ett bloss. Däremot var det fullt möjligt att ordna en dram eller en öl till den som ville - så länge som inte medicinska skäl sade något annat.

Eftersom jag var intresserad av organisationsfrågor diskuterade jag en hel del med de anställda och de berättade att detta system hade man infört en del år tillbaka när sjukhuset var i ekonomisk kris. Det var helt enkelt nedläggningshotat om man inte kunde få ned kostnaderna. Nu var alla sådana hot borta. Tvärtom skulle man egentligen behöva utvidga därför att många sökte sig dit från grannsjukhusen som drevs traditionellt. Driftkostnaderna här var betydligt lägre och man ansåg att servicen var bättre.

Man hade också kunnat minska den medicinska personalen eftersom alla arbetsuppgifter som kunde skötas av andra hade flyttats till dessa. Till exempel var det städpersonal som också bäddade sängar. Dokumentation sköttes av sekreterare och allt praktiskt av servicepersonal. Jag fick ett intryck av att läkarna i huvudsak ägnade sig åt patienter och i ganska liten grad åt administration. Men administrationen var väldigt effektiv. När jag ville ha skrivna utlåtanden för att använda till försäkringsärende var det bara en fråga om timmar innan omfattande dokumentation låg på bordet.

Vid tillfälliga toppar som till exempel under "benbrottssäsongen" hyrde man in ortopeder från andra håll och höll därmed operationslokaler i gång dygnet runt, veckan runt. Över huvud taget hade jag det intrycket att allt av kliniker och annat funkade under större tid av dygnet än hos oss.

När det gäller behandlingen var det åtmindstone en avgörande skillnad vid utskrivningen. Alla som skulle gå på kryckor fick utbildning i hur man använder en krycka. Det var en specialiserad terapeut som undervisade i en specialsal där man hade trappor, trottoarer, bilar och annat så man kunde träna på vardagssituationer.

Ambulanstjänsten var också lite speciell. Varje ambulans hade en förare som hade hand om bilen men som givetvis också var sjukvårdskunnig. Den andre ombord i ambulansen var en sjuksköterska (oftast manlig) från sjukhuset. Som följde med patienten in på sjukhuset och tog sig av inskrivning och allt praktiskt till dess att patienten var inne i systemet. Medan ambulansbilen bemannades av en annan sjukskötare till nästa uppdrag. Dessa sjukskötare gick på ett rundgångsschema där de tidvis hade ambulanstjänst och tidvis traditionell sjukhustjänst.

Så kommer nästa intressanta ting. Sjukhuset var blandat ägt. Det var en blandning av kommunala och privata ägare. Precis som här var patienterna finansierade av det allmänna. Men man kunde samtidigt köpa sig lite extra service - som givetvis gick rätt in som intäkt i sjukhusets finansiering. Men i grunden har Canada ungefär samma förmåner med fri hälsovård som vi har i Skandinavien.

Donkeyman ser ju precis som alla andra att hälsovården i Norge dras med galloperande kostnader. Kanske är det tänkande i lite andra organisatoriska banor som behövs. Men så länge som staten har pengar nog till att stoppa in i hålen kommer något sådant aldrig att ske. I Sverige tog faktiskt pengarna slut, vilket ledde till ett avsevärt nytänkande på många punkter. Nytänkande innebär dess värre inte alltid förbättringar eller ens att det blir billigare. Men skall man göra någon förändring så kan den inte bara innebära att man sparkar lite servicepersonal. Man måste göra en radikal översyn av hela organisationen. Och kanske prova lite annorlunda former här och där.