tisdag 26 april 2011

Politisk ohederlighet

Saab-fabriken i Trollhättan har åter kommit upp som ett aktuellt tema. Därför att många väntar sig nu att konkursen står för dörren. Donkeyman har aldrig stuckit under stol med vad han anser om subventioner till industri som "har överlevt sig själv".

För ganska exakt två år sedan, i början av April 2009, skrev Donkeyman en utförlig artikel som förklarade för hans förbluffade Norska läsare varför han menade att staten inte borde lägga in mer pengar i Saab. Artikeln är en kort resumé över Saabs historia. En historia som visar hur en högt ansedd och profilerad verksamhet som Saab kan drivas i 60 år utan lönsamhet. En historia som också visar att "den siste dåren" ännu inte är född. I det här fallet var det GM som i 20 års tid pumpade in pengar som de egentligen inte hade.

Läs historien här: Bilfabriken

För lite drygt ett år sedan, den 23. Januari 2010, såg sig Donkeyman nödd att än en gång irritera sig. Det visade sig nämligen att det hade dykt upp ännu en "sista dåre" som önskade pumpa in mängder med pengar i just Saab. Den gången var det Sosseriet under ledning av den sköna Mona som såg en möjlighet att bränna upp en del av de nya skatteintäkter som hon ville skapa genom sina utlovade skattehöjningar.

Det såg ut som om Alliansen inte skulle "bita på" det betet och förhålla sig kallsinniga. Men eftersom det var valår vågade man tydligen inte låta Saab gå i putten där och då. Kanske var det "Centerextremisterna" i regeringen som kände behov av att vädra "distriktsmiljoner". Vad vet en stackars Donkeyman. Däremot vet han att han blev djupt besviken när så skedde.

Läs om detta här: Saab och Skattepengarna

Med tiden garanterade Alliansregeringen för ett utvecklingslån från EIB på 4 milliarder spänn. Av vilka de nya ägarna nu har plockat ut ungefär hälften. Men de här spännen får inte användas till löpande drift, de får bara användas till utveckling så det är inte bara att plocka ut dem och använda dem hur som helst. Vilket trots allt verkar ha skett.

Nu ser vi att kassan åter är tom. Fabriken har stannat och det enda som man önskar är att den Ryske finansakrobaten, somliga säger maffiagangstern, Vladimir Antonov som hela tiden sedan Spiker-köpet har hängt i bakgrunden skall få bli med på lasset. Tillsammans med Spyker-bossen Victor Muller. Han är nu beredd att skjuta till en halv miljard. Men då skall han samtidigt köpa själva fabriken och hyra tillbaka den till Saab. Något som EIB inte accepterar. Det tycks helt enkelt som om EU:s tjänstemän hade lite mer "ben i näsan" än vad Svenska ministrar har.

Men så finns ett märkligt yttrande. Center - Maud påpekar att Svenska staten har fullgod säkerhet för sina garantier. Och nu får vi höra att själva byggnadsmarken, antagligen inklusiva marken, är värd några hundra millar. Då kan man ju undra vad det finns för något annat i Saab som är värt resten av garantisumman. Ligger det en okänd guldgruva i marken under huvudkontoret - eller vad ?

Donkeyman tror att risken är stor för att Saab konkar och att Svenska staten får stå för garantiåtagandet gentemot EU. Varefter skattebetalarna står med en stängd bilfabrik på halsen.

Och nu kommer ytterligare något intressant i det här dramat. Trots att det var Mona och de (s)-märkta som krävde att staten skulle gå in i det här så kritiserar nu hela kopplet av Socialdemokratiska skribenter och tyckare Alliansen för saken. Order har uppenbarligen utgått från högkvarteret på Sveavägen att skjuta hårt på Alliansen därför att de har genomfört Sossarnas önskemål. I stället för att "slå igen brödlådan" och inse att man kom dj****t billigt undan.

Det blir intressant att se vad Håkan kräver sedan när skattebetalarna står med en nedlagd bilfabrik i ett hus som kanske ägs av en Rysk skummis. Sossologie studerande vet att sannolikheten är stor för att man kommer att kräva att vi skall starta upp hela grejan igen. Med nya friska skattepengar. I synnerhet om de inte sitter i regeringsställning.

Men som sagt - man måste ju motivera höjda skatter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 15 april 2011

Jubileum

Det duggar tätt med intressanta jubileer denna vår. "Donkeyman" skall helt kort fästa blicken på några av dessa. Och väljer då sådana som speciellt intresserar honom själv.

Amerikanska Inbördeskriget, 150 år
Detta krig var onekligen remarkabelt på många sätt och intresserade Donkeyman otroligt i hans ungdom. Den unge Donkeyman formligen slukade litteratur om Inbördeskriget. Och sådan fanns det gott om.

Det man fick lära sig i skolan på "Donkeymans tid" var att kriget handlade om slavarnas frigörelse. Det var helt enkelt de "elaka" Sydstatarna som ville behålla negerslaveriet medan de "snälla" Nordstatarna med presiden Abraham Lincoln i spetsen ville upphäva slaveriet.

När Donkeyman blev lite äldre än skolåldern insåg han att detta krig i grunden handlade om mycket mer där frågan om "slaveriet" var en viktig symbolfråga.

I grunden var detta en konflikt mellan två samhällssystem. Eller skall man säga två tidsåldrar. Det var konflikten mellan ett traditionellt samhälle grundat på jordbruk och en konservativ form av feodalism och ett modernt samhälle grundat på industri och handel. Det vill säga i stort sett samma konflikt som uppstod i alla länder under 1800-talet. Och som på många platser ledde till revolution eller andra oroligheter.

Den unge Donkeyman kunde givetvis inte ana att han senare i livet skulle komma att ha ett jobb som förde honom "over there" ungefär en gång i månaden. Ett jobb som gav honom möjlighet att studera många av krigets slagfält, minnesmärken och muséer.

Donkeyman har noterat en annan sak. När det var 100-årsjubileum så var detta en mycket stor sak. Kanske beroende på att samtidigt pågick det man kan kalla "2:a Halvlek" i inbördeskriget. Det var mitt i medborgarrättskampen och denna polariserade Södern kraftigt. Och då tog man fram symbolerna från Inbördeskriget igen. Med flaggor, uniformer, marscher och postum medaljering av krigets hjältar.

Det verkar som om 150-årsjubileet har markerats på ett helt annat sätt. Dels i mindre skala men också i större utsträckning som en historisk händelse och mindre som en politisk. Vilket naturligtvis visar att Medborgarrättskampen slutligen har vunnits.

Slaget vid Little Bighorn, 135 år
En händelse som fascinerat unga pojkar ända sedan dess. Och som faktiskt har ett visst samband med Inbördeskriget. Det var nämligen så att många av de som kämpat i Inbördeskriget på de olika sidorna gick vidare och hamnade i de Indiankrig som skulle rasa i många år. Efter fredsslutet kunde ju Amerikanska kavalleriet erbjuda ytterligare 25 år med krig på hemmaplan.

En av dessa var den tidigare Nordstatsofficeren George Custer som var General när han stupade tillsammans med hela sin styrka vid Little Bighorn. Indiankrigen hade sin höjdpunkt från 1850 till 1890 och under den perioden räknar man med 22000 stupade soldater ungefär lika många nybyggare samt ungefär 45000 indianer. Resultatet blev hur som helst att den vite mannen slutligen tog makten över hela den Amerikanska kontinenten.

Som ung pojke inbillade Donkeyman sig att Custer besegrades av överlägsna indianhorder och i grunden var utan chans. Som vuxen har han insett att forskningen visar något helt annat. Ett direkt "klantigt" skött fälttåg med en mängd felbedömningar resulterade i att Custer och hans styrka "målade in sig" i ett hörn helt i onödan. Ny forskning visar dessutom att slaget när det väl kom till stånd genomfördes odisciplinerat. Kort sagt de 225 soldater som stupade hade inte behövt göra det om fälttåget hade skötts professionellt.

Custer hade gått ut från West Point med mycket mediokra betyg men eftersom detta skedde just innan Inbördeskriget bröt ut så antogs han som kavalleriofficer. Under kriget gjorde han karriär och steg i graderna, kanske också beroende på att han var av "rätt" familj. Efter kriget fortsatte han som Officer och gick över till Indiankrigen. Efter hans död sågs han som en hjälte, en uppfattning som understöddes av hans änka som ända till sin död 1933 byggde under myten om Custer, bland annat genom flera böcker.

En myt som Donkeyman också trodde på till dess modern forskning har reviderat den åsikten.

Gagarin, 50 år
Vilken grej det var. Donkeyman minns det som i går. För en ung pojke var det helt otroligt att en människa faktiskt hade skjutits upp i rymden och seglat ett helt varv runt jorden. På bara en dryg timme. Och vilken chock det var att det var en Ryss som gjorde det.

Sovjetunionen var ju den potentiella "fi". Det var ju bara en tidsfråga till dess Ryssen skulle komma och ta oss. Men vi kunde ju trösta oss med att de inte hade "high tech". Även om de kunde smälla av en Atombomb. Men å andra sidan hade vi också fått lära oss att så länge vi inte fick bomben "rätt i skallen" så var det bara att kasta sig omkull, dra något över sig och ligga stilla till dess tryckvågen passerat. Så ett par Atombomber kunde vi klara och ändå vinna kriget. Påstod i vart fall Generalerna.

Men att Ryssarna hade teknik för att först skicka upp jycken "Laika" i rymden och sedan skicka upp Gagarin det blev en chock. Speciellt när Amerikanarna inte hade klarat att göra det. Samtidigt var det en hisnande känsla därför att nu väntade vi oss att människan skulle börja erövra Rymden ungefär som man tidigare hade erövrat hela Jorden.

Radio Nord, 60 år

Donkeyman markerade denna viktiga milstolpe med en artikel för bara någon månad sedan. Han har också skrivit mer om detta tidigare.

Radio Nord var inte bara en Radiostation. Det var första gången som en stor folklig opinion satte sig upp mot "Betongsossarna". Man måste sätta in denna företeelse i det som kan kallas "Ungdomsupproret". Ett uppror som förändrade Sverige.

Det började försiktigt med "Rock'n Roll" i mitten på 1950-talet. Med sådana som Bill Haley, Elvis, Tommy Steele och alla de andra hjältarna tillsammans med våra hemvävda Rockkkungar som Rock- Olga, Rock-Ragge, Burken, Little Gerhard och en mängd andra. Det var inte bara en ny musik som föräldragenerationen inte accepterade. Det var en ny livsstil som började spira.

Den revolutionen försökte "Betongsossarna" stoppa så gott de kunde. Till exempel genom att inte spela ungdomens musik i Sveriges Radio, den så kallade "Betongradion". Och när en driftig entrepenörstyp startade upp en alternativ radiostation som blixtsnabbt blev mycket mer populär än SosseRadion så måste "BetongSossarna" givetvis agera. Och stoppa det hela. En ståndpunkt som de ganska snart tvingades att gå ifrån.

Almstriden, 40 år
Den omfattande samhällsförändring som började på 50-talet och som tog sitt första mer markerade uttryck i "Radio Nord" hade år 1971 gjort rejäla avtryck i samhället. Almstriden blev en symbolfråga sedan man rivit hela Klara, lagt ned spårvägen, byggt Sergels Torg och omvandlat City. 

Striden om Almarna markerade själva "Gångjärnet" när "Betongsossarna" började släppa greppet. Samtidigt som oppositionen formulerade moderna ståndpunkter. Det var också här som miljörörelsen syntes för första gången. 

Striden rörde byggnationen av T-banestation Kungsträdgården. Där hade man beslutat att fälla Almarna för att ge plats till en större butiksyta i anknytning till stationen. Vid den här tiden var själva T-banan redan under byggnad, det gällde bara utformningen av en stationshall. De (s)-märkta röstade enhälligt för fällning av träden medan (m) röstade enhälligt mot. Beslutet blev dock fällning.

För första gången uppstod en omfattande folklig protest mot "Betongsossarna" som raskt förvandlades till "Batongsossarna" när man skickade stora polisstyrkor på demonstranterna. Men till och med Stockholmspolisen hade tvivel mot att "gå över" gamla fina Östermalmstanter med batongerna. Det var nämligen inte bara långhåriga "yrkesdemonstranter" som försvarade Almarna. Det var ett tväsnitt av samhället. Även en stor mängd med (s) - väljare.

Donkeyman skall skriva mer om Almarna inom kort.

Tjernobyl, 25 år
Detta var några år efter "Harrisburg" och Kärnkraftomröstningen.

Donkeyman minns mycket väl den första radiosändningen. När man varnade för att ett utsläpp hade skett från Forsmark. Befolkningen uppmanades att hålla sig inomhus och lyssna på Radion. Precis som man var upplärd att göra på den tiden. Läckan var nämligen ännu inte lokaliserad, man hade bara mätt upp ökad halt av "Beckereller" som man sade på den tiden.

Så visade det sig att det var inte alls någon olycka i Forsmark. Däremot hade ett Kärnkraftverk i Sovjetunionen gått åt h*****e. Och vi kunde alla dra en lättnadens suck. Förutom älgjägare och lappar. Därför att det visade sig att det var förhöjda halter av "Beckereller" i stora delar av naturen. Varför medborgarna måste varnas och vidta försiktighetsåtgärder.

Några år senare fick vi veta att renkött som ansågs som livsfarligt verkligen var det. Och om man käkade ett kilo kött om dagen året runt (eller något i den stilen) så riskerade man skador av strålningen. Så därför måste man genomföra en mängd med dyrbara åtgärder för att skydda befolkningen och stödja lapparna ekonomiskt. Det var ju en lagom liten grupp att "ge sig på" så det kostade ju inte så mycket.

Det som däremot också kröp fram var att det var en mängd med andra "farligheter" i naturen som var betydligt vanligare förekommande än renar som också innehöll "beckereller". Men det hade medfört mycket mer besvär och kostnader att skydda befolkningen från dessa. Och att "Radonhusen" var - och är - betydligt farligare. Fast det fick vi inte reda på.

Men självfallet gjorde Tjernobyl-olyckan tillräckligt med skada i området runt kraftverket. Och en sak är säker. Hade den ägt rum före kärnkraftomröstningen så skulle Linje 3 ha vunnit. Stort. Men nu gick det inte så.

söndag 10 april 2011

Dagen efter, dagen efter

Nu börjar äntligen "Donkeyman" komma sig tillbaka i normala banor efter lördagens stora match. Och han kan bara konstatera att detta var en av livets verkligt STORA Idrottsupplevelser. Under 60 års flitigt besök på matcher är denna en av de som han håller allra högst.

Den här dagen gjorde staden Örnsköldsvik sig verkligen förtjänt av stadens slogan: "The Heart of Hockey". Och laget MoDo med sina supporters, "Lumberjacks", visade att här har vi en högklassig hockeypublik. Några punkter från matchen:

Redan när Arenan öppnade ett par timmar före match stod flera tusen människor där och skulle in. Ungefär en och en halv timme var det smäckfullt i barer, pubar, restauranger och caféer.

Tränare "Challe" Berglund berättade att folk hade öppnat fönster och ropat lyckönskningar till honom när han promenerade till Arenan före matchen. Och tidningarna rapporterade att det hela dagen hade varit stämning av "Nu djävlar tar vi dom" i hela staden.

Det var stående ovationer när publiksiffran kom upp på Jumbotronen. 7600 är lika med utsålt. Till sista plats. Bland dessa fanns det en mycket stor och röststark delegation från Södertälje. Som ockuperade en av barerna, sjöng och ropade slagord så väggarna bågnade.

Publiken kom manstarkt in på läktarna i mycket god tid före match. Hemmalaget hälsades med stående ovationer och applåder när de kom in på isen.

Matchen utvecklades från första början till ett stort övertag för hemmalaget som sakta men säkert malde ned SSK. Som visserligen stod emot en bit in på 2:a perioden men 4.01 in på Andra sopade Robert Rosén in en retur från ett skott från Ladislaw Nagy. Varvid Arenan exploderade i ett gigantiskt glädjerus. Ett vrål som lyfte taket. Och folk hann inte sätta sig ned en gång förrän Jens Westin spelade fram Niklas Sundström som passade till Per-Åge Skrøder som lyfte in 2-0. Tiden 4.09, dvs 8 (åtta) sekunder efter ettan. Nytt vrål och alla flög upp från stolarna igen. Och lite kul för Norrmannen Skrøder som samtidigt spelade sin 300:e match i klubben.

Sedan blev det inte fler mål även om chanserna var där. Det var mycket närmare till 3-0 än 2-1. Men man vet ju aldrig i Hockey. Sista minuterna var det en enda lång stående ovation för laget. Efter slutsignal stannade hela publiken kvar och hyllade spelarna. Det blev inrop, precis som på Operan, supporters kom ut på isen och allt var bara ett gigantiskt glädjerus. Som om man hade vunnit SM-Guld.

Donkeyman var givetvis också i 100 och kunde inte ens tänka tanken att dra hem till kojen direkt efter något som detta. Så det blev rätt ned på "Hockeypuben". Där det var fullspikat. Som "sill i tunna". Med Rockband som spelade traditionell Rock'n Roll. Flödande Ölkranar och jublande Ö-viksbor. Kvällen avslutade med att Donkeyman tillkallade sin hjälpare i nöden "Taxi - Kalle" som fraktade hem liket till Husum för den ringa summan av 600 spänn. Senare hörde Doneyman att de som hade valt att gå på stan i stället för till Hockey-puben på Arenan hade hållit fullt röj till stängningsdags. Det ryktas om en av de festligaste Fredagskvällarna i byens historia.

Och Lördagen blev "Dagen Efter". Lite stillsamt ölande med "grabbarna" på sjappet. Som avslutades med ett par tunga "Vargtassar". Där givetvis matchen var det stora samtalsämnet. Hälften hade varit där och hälften hade sett den på TV. Och alla var eniga. Detta var något långt utöver det vanliga. Och det räckte till flera timmars diskussion. I all stillsamhet. Hur som helst fick vi dagen till att gå och i dag på Andra dagen efter har Donkeyman återhämtat sig.

Jag avslutar med ett klipp från kvällen:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 8 april 2011

Domedag

Donkeyman har gått regelbundet på matcher i nästan 60 år. Givetvis har det i huvudsak varit matcher där "hans" favoritlag har deltagit. Men det har varit mycket annat också. Och Donkeyman drar sig till minnes lag som försvunnit från den högsta serien. Lag som har haft supporters som gått på matcherna år efter år. I ur och skur. Plötsligt finns deras lag inte längre med "där uppe". Lag som varit i högsta serien i "evigheter". Och har olyckan varit framme så de har "åkt ur" har de studsat tillbaka med en gång. Men till slut "slog blixten ned" och allt var slut.

I vissa städer har man bytt lag. Tar vi exempel från hockeyn så hade Gävle Strömsbro och Gävle GIK som stabila topplag i mängder av år innan Brynäs tog över och de andra bara försvann. I Stockholm var det Hammarby och Göta som ersattes med AIK och Djurgården.

På några platser har laget kommit tillbaka efter många års ökenvandring och blivit stabila topplag igen. Timrå var borta i ungefär 20 år. Skellefteå, som just nu spelar SM-Final, var borta i 18. Stockholm stod utan Elitlag i Bandy i nära 20 år innan "Bajen" klättrade upp igen.

Men - det finns mycket fler exempel på goda och stora lag som försvunnit neröver i systemet. Skall vi se till Bandyn så har vi Nässjö, Tranås, Örebro, Lesjöfors, Slottsbron och Hälleforsnäs som bra exempel. Orter där Bandyn varit nästan det enda som funnits att glädja sig åt. Orter där hela befolkningen följde sitt lag år efter år i högsta serien.

Vi kan gå till Fotbollen. Som i grunden varit mer konstant än vinteridrotterna. Men Degerfors och Sandviken är bra exempel på "lag som försvunnit". Går vi sedan till Hockeyns underbara värld så sitter nu supporters på platser som Grums, Forshaga, Leksand, Malmö, Umeå och många andra ställen och undrar - vad blev det av vårt härliga lag. Och saknar hetluften.

I dag skall Donkeyman övervara en riktig "Domedagsmatch". Efter 64 omgångars seriespel och 31 hemmamatcher har dramatikern herr D.J.Ävulén kokat ihop en soppa där två av Elitseriens riktigt stora klassiker MoDo och Södertälje SK möts i en direkt avgörande match om rätten att spela i Elitserien nästa säsong.

Donkeyman har sett matcher i gamla "Kempis" i Ö-vik. Han har också varit på "Scaniarinken" i Södertälje. Han är till och med gammal nog för att ha sett SSK spela på den gamla "månskensrinken" mitt inne i stan. Spännande matcher, viktiga matcher, matcher om medaljer och ära. Men i dag är gamla medaljer och meriter historia. I dag är det "Domedag" för ett av lagen. Allt kommer att avgöras i kväll. Eftersom bägge lag har samma poäng före matchen spelar inte målskillnaden någon som helst roll. Står det oavgjort vid full tid blir det 5 min förlängning i spel 4-4 med "sudden death". Blir det inte avgjort då avgörs allt på straffar.

Tänk vilken grej - 65 matcher i seriespel har inte klarat att skilja lagen åt utan man måste tillgripa straffar. Som i Hockey är så nära lotteri som det går att komma.

Hockeyn i Södertälje är inte så het som den varit. Båda de relativt nya fotbollslagen "Syrianska" och "Assyriska" drar mer folk. Basketen nosar i hälarna. En nedflyttning kan innebära en långvarig istid för det gamla klassiska mästarlaget.

I Ö-vik är det tvärtom. Hockeyn innebär allt. Absolut allt. Det vore i det närmaste outhärdligt om laget försvann från högsta serien. Parallellen med Leksand är påtaglig. Därför att vägen tillbaka är nog lika tung för MoDo som för SSK. Och som den visat sig vara för Leksand. Det är inte några duvungar man kommer att  möta om det blir Allsvenskan.

I går satt Donkeyman på sjappet och lyssnade på två gamla fina tanter som diskuterade kvällens match. Och när gamla fina tanter sitter och diskuterar hockey på sjappet så indikerar det hur betydelefullt man anser att detta är. Och en sak är säker. Det är utsålt. Till sista plats. Hela stan kommer att vara tom på folk i kväll. Det blir dödstyst från klockan 19 och si så där två och en halv timme framåt. På jobben i dag finns bara ett samtalsämne. Det är nog många nervtrådar som dallrar ju närmare nedsläpp vi kommer.

Donkeyman kommer att vara där. Det blir säkert en "sexpilsnersmatch". Troligen blir det fyra bira och en Jäger före. Plus en i vardera pausen. Och antagligen ytterligare ett par i puben efteråt. I morgon är det inte "jobbardag" så det gör inte ett dugg om vi får ett litet bakrus.

Donkeyman har som sagt gått på matcher i 60år. Och han försöker rannsaka sitt minne efter lika avgörande match. Där två lag möts i sista seriematchen och allt avgörs där och då. Han drar sig till minnes ett gäng med SM-Finaler och Cupfinaler. Men det är inte samma sak. Då är det avgörande i Cupform. Och när "Bajen" tog FotbollsGuld var det avgjort redan i näst sista omgången så det fanns en "räddningsplanka".

Det han definitivt minns är när TIL räddade sig kvar i Tippeligaen med ett avgörande mål mot seriemästarna Rosenborg i sista sekunderna av förlängningen. Men RBK var inte inblandade i bottenstriden och det var flera matcher och resultat att ta hänsyn till. Det har varit både nedflyttning och uppflyttning med Hammarby men jag har svårt att minnas en liknande match. En sak är i vart fall säker - man skall gå många år på matcher för att få uppleva något liknande.

Men i kväll sker det. Två lag möts "Face to Face". Winner takes All. Och det har skapats underlag för ännu en god historia.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,