Det stora bedrägeriet

I Onsdags publicerade SvD ett inlägg som tog utgångspunkt i att "folk flest" nästan inte har något sparkapital alls. Bland de fakta som presenterades var dessa:

• 25% av de Svenska hushållen inte klarar en oväntad utgift på 5000:-
• 30% av vuxna Svenskar har en sparbuffert på bara några tusenlappar
• 10% av vuxna Svenskar har inte någon sparbuffert alls
• 12% av vuxna Svenskar har svårt att klara de löpande utgifterna

Artikelförfattare var Philip Lerulf (Yrkeslobbyist) och Erik Laakso (kontroversiell Sosse)

De slutsatser som de här herrarna drog har irriterat en mängd vänsterskribenter

Den här debatten ger Donkeyman vatten på sin kvarn. Därför skall han ta chansen och lufta några av sina gamla käpphästar ...........

Myten om att allt har blivit så mycket bättre
Socialdemokratin har dominerat Svensk politik under de 80 sista åren av det förra seklet. Det är alltså inte felaktigt att hålla dem ansvariga för samhällsutvecklingen. Och visst är det så att landet under den här perioden har förändrats totalt. Under resans gång har det moderna välfärdssamhället eller "Folkhemmet" uppstått.

Men under resans gång har också befolkningens sammansättning förändrats och 1920-talets klassanalys och samhällsförhållanden har väldigt lite att göra med 2000-talet. Förhållandena har också blivit bättre för de allra flesta. Men ser man till ett något kortare perspektiv, efterkrigstiden, så blir situationen annorlunda. Många har på sätt och vis fått sämre. Till exempel det man förr kallade medelklassen. Och "den övre delen av arbetarklassen". Det är ju så att mycket (men inte allt) av de förbättringar som genomförts efter kriget kan hänföras till den tekniska utvecklingen - inte till ekonomisk förbättring.

Hur kan Donkeyman vräka ur sig något sådant kan man fråga? Se då till detta exempel:

Låt oss studera en typisk medelklassare. En tjänsteman, en officer eller en lektor på det Högre Allmänna Läroverket i en Svensk småstad.

På 1930-talet var Lektorns fru hemmafru. Till sin hjälp hade hon ett hembiträde. Familjen bodde i en fin villa i centralt läge. På hemväg från Läroverket kunde Lektorn slinka in på Stadt (Vita duken) och smälla i sig två vita och en brun tillsammans med andra herrar ur medelklassen. Och på Söndagen kunde Lektorn ta med sig familjen till Stadt och bjuda på Söndagsmiddag på restaurang.

På 1960-talet hade Lektorns efterträdare fortfarande hemmafru. Hembiträdet hade man inte längre råd med och familjen övervägde att flytta till något av de nybyggda förortsområdena då villan började bli väl dyr i drift. På väg hem från jobbet kunde nog Lektorn kosta på sig en grogg på Stadt (Bakfickan). Och någon gång i månaden kunde hela familjen gå på Restaurang och äta Söndagsmiddag.

På 1990-talet var förutsättningarna totalt förändrade. Den moderna tidens Lektor (kallas för övrigt inte lektor längre) kunde inte längre försörja sin familj på sitt eget arbete. Även hustrun var tvungen att arbeta. Familjen bodde i lägenhet men man hade råd att undvika "miljonprogrammet"s bostäder. Någon gång i veckan kunde han kosta på sig ett par halvliter med öl tillsammans med kollegorna på vägen hem från jobbet. Söndagsmiddag på restaurang var numera förbehållet några högtidliga tillfällen per år. Däremot kunde familjen kosta på sig ett besök på den närbelägna Pizzerian någon gång då och då.

Det stora bedrägeriet
Det som har inträffat under efterkrigstiden är att familjeekonomin har blivit dramatiskt försämrad. En person kan inte längre försörja sin familj på sitt arbete. Såvida han inte ingår i en mycket liten krets med högavlönade eller på annat sätt dragit en vinstlott i livets lotteri.

Det märkliga är att man politiskt sett inte ser detta som ett problem. Man har förvandlat den negativa ekonomiska utvecklingen till något positivt. Det är nämligen ett led i kvinnans frigörelse. Något som varje feminist måste se som positivt.

Det praktiska resultatet av denna reform är att familjens ekonomi inte har förbättrats ett spår. Den lilla detaljen att man numera behöver två försörjare för att åstadkomma det som en person klarade förr är helt ointressant sett ur det överordnade genusperspektivet.

Lika lite nämner man att reformen med två familjeförsörjare inte kom till som en följd av feministiskt tänkande. Eller som ett politiskt önskemål om kvinnornas frigörelse. Det var helt enkelt en följd av att industrin behövde arbetskraft och kvinnorna utgjorde en stor arbetskraftreserv som behövde utnyttjas.

Det är i huvudsak tre samverkande orsaker till försämringen av familjeekonomin.

För det första innebar större samlad inkomst för familjerna att priserna ökade motsvarande. Producenter av varor och tjänster upptäckte helt enkelt att folk hade mer pengar och var beredda att betala mer för samma varor. Vilket resulterade i en stigande prisspiral.

För det andra började bankerna vid samma tid låna ut större belopp till "vanligt folk". Familjer började låna till bostad, till inredning, till bil och till konsumtion. Sådant som man tidigare betalade med pengar som man redan hade tjänat ihop. Något som också ledde till dramatisk prisökning. Den gamla tidens familj sparade i 20 år, sedan kunde man kanske bygga ett egnahem som man byggde själv. Dagens ungdom bildar familj och köper ett nyckelfärdigt massproducerat hus till betydligt högre kostnad. Och skuldsätter sig motsvarande.

För det tredje ökade skattetrycket. Tidigare kämpade Vänstern mot höga skatter därför att pengarna bara kom till nytta för överheten - inte folket. Men med tiden kom Vänstern att själv utgöra överheten. Som var beroende av höga skatter. Därmed blev höga skatter medlet till att bygga välfärdssamhället. Till allas bästa. Fast biprodukten var fortfarande sämre familjeekonomi.

Det finns ju de som "har pengar" även bland "folk flest"
Även när man ser bort från den lilla minoritet som kan kallas "överklass" så finns det många som "har pengar". Visst är det så. Men de som har arbetat ihop de här pengarna är i minoritet. Det finns nämligen inte möjlighet att få ihop ett skapligt kapital på arbete.

De som "har pengar" har fått detta antingen genom arv, lottovinst eller spekulation. Många har vunnit i villalotteriet. Man har ärvt hus eller lantställe som har stort värde. Eller man var med i den stora prisboomen för några årtionden sedan. Men att jobba ihop ett skapligt sparkapital - NEJ - det går inte med mindre man lever helt asketiskt.

Däremot kan man lite mer abstrakt påstå att alla Svenskar har ett kapital i form av potentiella krav på sjukvård, socialstöd, åldersvård, utbildning och så vidare.

Skiljelinjen Vänster - Höger
Det här resonemanget leder fram till det som Vänstersidan önskar att utmåla som skiljelinjen mellan blocken. Försvar av välfärdssamhället och höga skatter används som politiskt slagträ av Vänstersidan. Men Socialdemokratin har redan vunnit kampen om välfärdssamhället. Den striden stod för två generationer sedan och går inte att utkämpa en gång till.

Det råder nämligen total politisk enighet kring att man skall ha ett starkt samhälle som förser medborgarna med skola, sjukvård, äldrevård och andra behov. Inget av dagens partier önskar bryta ned detta system. Inte ens de förfärliga "Högerkrafterna" vill detta. Här har Socialdemokratin vunnit en total politisk seger.

Problemet är att systemen börjar kosta mer än vad samhället har råd med. Och alla ser att den trenden kommer att fortsätta vidare till det ännu sämre. En del av systemen behöver också reformeras och uppdateras för att vara i takt med dagens samhälle. Men inte något av de båda blocken har någon som helst lösning på den ekvationen. Inte någon som man önskar gå till val på i vart fall.

Det är nämligen så att en aldrig så försiktig förändring av skola, sjukvård, socialvård eller något annat av de här systemen kräver strid mot den samlade Fackföreningsrörelsen som önskar konservera allt som det är. Därför är varje form av intern reformering politiskt omöjlig. Något som även Göran Perssons regering insåg på sin tid. Den enda framkomliga vägen till förändring går genom privatisering och konkurrensutsättning. Något som å andra sidan innebär skapandet av andra problem.

Historien har en obehaglig förmåga att upprepa sig. Det är märkligt att Vänstern en gång i tiden var motståndare till höjda skatter och avgifter. Läs den tredje versen i Internationalen. Den som man sedan länge slutat att sjunga på Vänstermöten. Den gången hette det "Ju större bomber - desto mindre bröd". I dag är Vänsterns enda lösning av alla problem att taxera ut högre skatter och låta allt rulla vidare. "Business as usual" alltså.

De som är tillräckligt gamla för att ha upplevt "Betongsossarnas" Guldålder minns också hur "folk flest" den gången skrattade åt omfattande penningslöseri inom Stat, Landsting och Kommuner. Men det gjorde inte så mycket - lite spillde ju över på "folk flest" just i form av "välfärdssamhället". Men när det senare börjat svida för mycket i plånboken samtidigt som samhällets service tenderar att bli sämre och sämre blir acceptansen för den politiken lägre och lägre.

Vi får inte heller glömma en annan faktor i sammanhanget. Under Socialdemokratins tid har de som utför det praktiska arbetet inom välfärdssamhället (lärare, sjuksköterskor, vårdare, städare .... you name it) blivit utplundrade genom att deras löneutveckling varit usel under hela Sosseepoken. (Vår Lektor i början av texten är bara en av dessa). I dag börjar den här gruppen att förvandlas till en underklass.

De Borgerligas lösning är som sagt att få samma service utförd på billigare sätt genom att privatisera och konkurrensutsätta. En lösning som även HögerSossarna har acceptans för. Jag påminner bara om Göran Perssons räddningsaktion under 1990-krisen.

Men det som har förvånat Donkeyman ända sedan 1960-talet är varför det inte går att starta en omfattande debatt runt temat: "Hur kan vi skattebetalare acceptera att vår gemensamma egendom sköts så illa och hur kan vi acceptera att det praktiska utförandet av välfärdssamhällets tjänster sker med så stort slöseri."

Läs även andra bloggares åsikter om politik, välfärden, socialdemokraterna, alliansen, ekonomi

Vinterhelg

Den här utsikten hade vi från vår mäss under några dagar när det var Sydliga vindar. Men ännu mer i blickfånget låg ekipaget från villorna på Dombäcksön. Man kan tänka sig följande kommentar:

"Vem i h*******e har parkerat en pråm här. Den skämmer utsikten. Få hit en Lapplisa".

Men här råder fortfarande bruksandan. Allt som Fabriken företar sig accepteras. Det gäller trots allt jobben. Och det var bara tillfällig parkering. Så snart som pråmens ägare mobiliserat sin arbetsstyrka tog jobbet med att lägga den på plats och förtöja den ordentligt vid. Något som säkert kommer att ta flera veckor.

Hur som helst började vi med att förflytta den dit där den skulle ligga så numera förfular den inte längre utsikten från min kombinerade matsal och TV-stuga.



Men skall man jobba ombord på en pråm utan landförbindelse så behöver man transport. Alltså har vi och Lotsbåten agerat Sjötaxi i det närmaste dagligen. Samt bisträckt med diverse transporter av dykare och andra experter. Samt materiel.



Detta gick under beteckningen "tattarlass" en gång i tiden när Donkeyman jobbade i "The Doublejou Company". Men inte desto mindre är det prylar som behövs ombord när man skall fixa till en pråm.


Men vi måste ju göra lite egna jobb också. Här är ett exempel på typiskt matrosarbete. Innan ni läser vidare skall ni försöka gissa vad vår matros egentligen sysslar med. Svaret kommer ett par rader längre ned.

Jodå. Det är en av sjöfartsverkets fina prickar som har frusit fast i ett isflak i halvsjunket tillstånd. Den måste väck, vi vill inte ha den mitt i farleden. Alltså får matros Åke kliva ned på isflaket och försöka "tjudra" pricken så vi kan hantera den med kranen.

Dess värre gick prickdj****n i bitar och sjönk. Men vi blev ju av med den i vart fall. Och har den passerat genom en propeller så är den numera i form av "gamla skivbekanta".


Sedan hade vi en annan situation när vi använde den långa tross som är "öronmärkt" för den eventualiteten att vi inte flyter in dit där det ligger något som skall dras väck. En tross som flyter och som är ganska lång. Och praktisk att köras in med "Bustern".

Härom dagen använde vi den till ett annat jobb. Men vi räknade ju inte med att de som vi stack ut trossen till var idioter. Därmed blev den 10 meter kortare. Så matros Åke räddar situationen genom att splejsa ett nytt öga nere i verkstaden.



Slutligen "fuskbänslar" han de fria ändarna med gasolflaskan. "Vad fan - Sjömansgarn är omodernt". Man har ju uppfunnit eltape och gasol.


I dag Söndag var det tjockt där ute igen. Hård sydlig vind packade ihop en trevlig liten "Stampvall" som blev för mycket för dagens första kund vedbåten "Silva". Den satt präktigt fastfrusen lite vid sidan av rännan. Men det var mycket värre utanför Ö-vik där hjälpisbrytaren "Balder Viking" fick assistera in- och utgående trafik.

Till skillnad från de flesta andra skeppare på sådana här "motoriserade pråmar" var kusken på "Silva" inte rädd för att sätta spaken i botten så det hände något när han drog på de få hästkrafter som han disponerar. Många andra herrar på liknande farkoster är väldigt försiktiga generaler som tror att de manöverarar "Queen Elisabeth" eller något liknande.



Så här ser "Silva" ut när den kommer till kaj. Vi fick hjälpa till med att rensa väck is så de kom till kaj. Vilket gick till så att de förtöjde på spring och vek ut aktern varefter vi backade in mellan dem och kajen och backade med stöd av båt och kaj så långt vi kom in. Därmed for isen ut. Så var det bara att avlägsna sig medan de vek in så fort som möjligt. Dess värre går det ganska sakta för de här pråmarna. De har ett roder stort som en murslev och en "bow thruster" med en kapacitet som en höfläkt.

Nästa kund var systembåten "Helena" som ligger inne och lastar just nu. Klockan 23 skall de avgå. Vi skall då vända runt dem så de får stäven mot hamnutloppet. En standardmanöver under isförhållanden. "Bow Thrustern" orkar inte vrida en så stor båt 180 grader runt.

Sedan får vi kväll tills i morn vid 10 när en liten tankbåt "knackar på dörren" och vill in.

Läs även andra bloggares åsikter om is, vinter, sjöfart

Parentesen (2)

Dags för lite politik igen.

Donkeyman har redan berättat om sina Minnen från Folkomröstningen om Kärnkraft år 1980. I dagens artikel skall han summera sin egen syn på Kärnkraftomröstningen. I form av en liten FAQ (Frequent Asked Questions) med svar.

Varför blev det en Folkomröstning?
Under 1980-talets senare hälft var det en omfattande debatt om kärnkraftens vara eller inte vara. Men också en debatt om den framtida energiförsörjningen. Men under debattens gång pågick en omfattande uppbyggnad av kärnkraften. Ett kärnkraftverk är ju inte något man "slänger ihop" på något år.

När 1980 närmade sig var man inne i slutskedet av en långvarig process. Som också inneburit mycket stora investeringar. Samtidigt pågick en konsekvent och medveten omläggning av energiförbrukningen till just elkraft. Till exempel genom att börja installera direktverkande el som uppvärmning i stora delar av det så kallade "miljonprogrammet" för bostäder.

Motståndarna krävde mer och mer högljutt en folkomröstning. Vad man tänkte sig var givetvis en omröstning med en "rak" fråga JA eller NEJ, FÖR eller MOT. Men samtidigt var det en rejäl politisk majoritet för kärnkraft. (m), (fp) och (s) var alla FÖR kärnkraft. Medan (c), (kd) och (vpk) var emot. På den här tiden var ännu inte Miljöpartiet bildat.

Inom (s) var det inte enighet kring kärnkraften. Partiet hade en stor nej-sida bland det man kan kalla "gräsrötterna" medan partiets ledning och etablissemang var för kärnkraft.

Centerpartiet å sin sida satt med Statsministerposten och var ledande i en Borgerlig Trepartiregering. Här var Kärnkraftmotstånd den stora hjärtefrågan för (c) medan (m) och (fp) önskade utbyggnad av just kärnkraften.

Oenighet om Kärnkraftfrågan inom bägge de politiska blocken krävde att denna löstes på "något sätt". Man behövde helt enkelt "lyfta ut" frågan ur den vanliga politiken på ett sätt som gjorde att en blockövergripande majoritet fick igenom sina önskemål.

Den så kallade "Folkkampanjen mot Kärnkraft" fick extra ammunition när olyckan i Harrisburg inträffade. Tage Danielssons briljanta monolog om "Sannolikhet" hade nog en liknande betydelse för opinionen som Albert Engströms klassiska affisch om Kräftor och Snaps.

Man kan alltså identifiera följande skäl som tvingade fram en folkomröstning:

• En stark och växande Folkopinion
• Oenighet inom det Borgerliga blocket
  
• Oenighet inom Socialdemokratin
• Harrisburg

Varför blev det tre linjer att välja mellan ?
Som Donkeyman skriver ovan så var hela det politiska och ekonomiska "etablissemanget" enigt i kärnkraftfrågan. Men man behövde "få lugn och ro".

Problemet man stod inför var att en "vanlig" omröstning med två alternativ "Ja" eller "Nej" riskerade att sluta i ett "Nej". Man hade ju också redan i det närmaste byggt färdigt kärnkraftverken. De flesta stod klara till att laddas och tas i bruk. Samtidigt hade man "byggt bort" de alternativ som stod till buds. På ett eller annat sätt MÅSTE man alltså se till att man oavsett resultat fick mandat till att ladda och driva kärnkraftverken.

Frågan kunde ställas så här: "Skall vi använda dessa dyra kärnkraftverk som vi redan har byggt eller skall vi kasta bort alla pengar som investerats och samtidigt åstadkomma en energikris". JA eller NEJ.

Men så kunde man givetvis inte formulera problemet. Alltså formulerade man i stället tre linjer.

Linje 1 stöddes av (m) och Linje 2 stöddes av (s) och (fp). Bägge dessa linjer innebar att man skulle använda kärnkraftverken så länge som deras ekonomiska och tekniska livslängd varade. Företrädare för Linje 1 och 2 gick ut med 30 år som tidsrymd i debatten. Men detta stod inte klart utskrivet på valsedlarna.

Skillnaden mellan Linje 1 och Linje 2 var att valsedeln för Linje 2 också innehöll en del text som talade om hur den framtida energiförsörjningen skulle organiseras. Under den så kallade "parentesen" skulle det äga rum omfattande Forskning och Utveckling. Dessutom skulle det ske en omläggning av energisystemet så att man kunde avveckla kärnkraften i god ordning. När Parentesen närmade sig slutet.

Det mesta av den texten faller under beteckningen "politikersnack". Det vill säga ord utan mening. Den mest konkreta skillnaden mellan Ettan och Tvåan var dock att Linje 2 också innebar att Energiproduktionen och Distributionen i framtiden skulle ägas och skötas av Staten. Det skulle alltså inte ske någon privatisering.

Linje 3 å sin sida innehöll till stor del samma som Linje 2. Däremot krävde man en betydligt snabbare avveckling. Företrädare för Linje 3 framförde i debatten att 10 år var den maximala tid som kärnkraften skulle få existera. Man krävde också ännu mer dramatiska åtgärder för omläggning av energiförsörjningen än Linje 2.

Varför har Kärnkraftomröstningen kritiserats ur demokratisk synvinkel?
Redan när de tre förslagen konkretiserades framförde man att de var förberedda för att man skulle få det önskade valresultatet. Det verkar odemokratiskt men vi måste komma ihåg att detta var under "Betongsossarnas" era. Partiet, Facket och Rörelsen var vana vid att styra Sverige mer eller mindre enväldigt. När man nu fick gemensamma intressen med (m) och (fp) hade inte något av de partierna några hämningar.

Tillsammans med (m) och (fp) hade man dessutom minst 75% av Riksdagen bakom sig. Plus Arbetsmarknadens parter. Plus Organisationsvärlden. Och så vidare. Det vill säga i stort sett hela det så kallade Etablissemanget. Här skulle det inte finnas någon som helst risk att det blev ett Nej.

Trots detta kan alla tre Linjerna betecknas som Nej-linjer. Skillnaden mellan Ettan och Tvåan låg inte i själva Kärnkraftens avveckling utan i kravet på Samhällskontroll samt i Forskning och Utveckling. Men alla tre linjer var ense om att Kärnkraften skulle bli en Parentes.

Det fanns däremot inte någon ren JA - Linje. Det vill säga, den som ansåg att den framtida energiförsörjningen skulle bygga på Kärnkraft och att Kärnkraften var en teknologi som borde utvecklas hade inte något alternativ att rösta på. All Forskning och Utveckling av Kärnenergi skulle stoppas. Detta var alla tre linjer ense om.

På samma sätt fanns det inte någon ren NEJ - Linje. Det vill säga, den som ansåg att Kärnkraften var så farlig och osäker att vi över huvud taget inte skulle använda den i framtiden hade inte heller något alternativ att rösta på.

Folkomröstningens resultat
Resultatet blev 18,9% för Linje 1, 39,1% för Linje 2 och 38,7% för Linje 3. Vilket tolkades som en accept för en långvarig Kärnkraftparentes. Som sattes till 30 år, dvs till år 2010. Som den gången var väldigt långt borta.

Omrösningen innebar i praktiken ganska små förändringar:

• Sverige var år 1980 i frontlinjen när det gäller Forskning och Utveckling av Kärnenergi. Detta arbete stoppades. I dag ligger Sverige långt efter resten av världen på detta område.
• Det massiva utvecklingsarbete som skulle ske för att begränsa Elkonsumtion och för att söka alternativa Energikällor som Linje 2 förordade har inte ägt rum. Moderna tiders intensiva forskning har inte "triggats" av Folkomröstningen utan av ett ökat Miljöengagemang.
• Trots skrivningarna på valsedeln för Linje 2 har stora delar av Energiförsörjning och Distribution privatiserats.
• Politiskt innebar kampanjtiden och Folkomröstningen att Centerpartiet seglade upp som det ledande partiet på Borgerlig sida. Sedan regeringen Fälldin röstat för att ladda ett kärnkraftverk efter Folkomröstningen drabbades partiet av en omfattande svekdebatt och har sedan dess förlorat sitt inflytande.
  
• Det viktigaste resultatet har nog varit att Folkomröstningen startade ett allmänt intresse och engagemang i Miljöfrågor. Ungdomens stora politiska intresse under 1960- och 70-talen har ändrats från ett Socialistiskt engagemang till engagemang i Miljöfrågor. I dag diskuterar inte ungdom Mao-s Teser kontra Lenin eller USA-imperialismen. I dag diskuterar man den Globala Uppvärmningen. Jag vill också påstå att Miljöpartiets grundande och uppgång kan söka sina rötter hos Folkkampanjen.

Har Folkomröstningen någon relevans i dag?
Donkeyman svarar klart och entydigt - NEJ. Med följande motivering:

• Nästan inte något alls av det som stod som tilläggstext på valsedeln för Linje 2 och 3 har genomförts.
• Det finns inte någon alternativ energikälla att tillgå. Det Forsknings och Utvecklingsarbete som skulle äga rum har inte skett.
• Den som var Förstagångsväljare år 1980 är i dag 48 år gammal. Den som var nybliven pensionär år 1980 är i dag 95 år gammal. Det är en minoritet av dagens befolkning som var med och röstade den gången.
• Den inofficiella parentesen med slutår 2010 har passerats
• Det mesta av förhållandena år 1980 har förändrats. Utvecklingen har på de flesta områden tagit en annan väg än man förutspådde den gången.

Därför anser Donkeyman att Folkomröstningen om Kärnkraft år 1980 saknar all relevans för politiken år 2011.

Vad bör ske nu?
Det som bör ske nu är att man drar i gång en ny energidebatt och formulerar en ny Energipolitik för framtiden. Som har sin utgångspunkt i förhållandena på 2000-talet. Detta bör i sin tur leda till en bred överenskommelse som merparten av Riksdagen och Väljarna kan ställa upp på.

Minns ni?
Tage Danielsson
Eddie Meduza

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kärnkraft, energi, miljö, folkomröstning

säsongstart

Detta är en suveränt bra bild att börja en artikel med. Då skall man snabbt lägga till frågan:
"Vad händer här" ? Något som antagligen väldigt få läsare skulle "ta" så där rakt upp och ned. Men verkligheten är att här "pushar" vi (dvs Husums isbrytare "Kämpe") en stor pråm. En pråm som är 90x41 m och som väger nära 4000 ton. Lightweight, dvs helt tom.

Förklaringen kommer senare i artikeln. Men först en bild till från samma evenemang.



Saken är nämligen den att nu i Trettonhelgen började vintertrafiken på allvar i Husum. Sedan Lucia så har vi haft isförhållanden och assisterat de flesta ankommande och avgående fartyg här i hamnen. Men det har varit brytning i "fastis". När det kommer till vintertrafik har vi nämligen flera sorters is att ta hänsyn till. Men de kan i huvudsak fördelas i "fastis" och "havsis". Fastisen ligger där den ligger och växer allt eftersom det fryser. På många sätt påminner den om sjöisen eller skärgårdsisen. "Havsisen" däremot byggs upp genom kylan men den flyttar sig med ström och vind. Och när vinden ligger på mot land kan den börja pressa in mot fastisen och skapa våldsamma vallar.

Donkeyman skrev en artikelserie förra vintern som handlade om isbrytning. Den finns på denna länk: Vintersjöfart

Nu kom den första lilla perioden med så kallad "ispress" redan till Trettonhelgen. Så här har "Donkeymans" Trettonhelg varit:

Sent på Onsdag natt kom "Transreel" in från Holmsund. Det gick helt okomplicerat. Men samtidigt började vinden slå över till NordOst. Det vill säga en vind som kan åstadkomma ispress i den här hamnen.

På Torsdagen vid 11 avgick "Transrullen" igen för vidare färd mot Tunadal, Iggesund och Lübeck. Men nu var det redan si så där 10-12 meter NordOst. Och den lilla "Seeland som var på ingående hade inte en chans att ta sig igenom den lilla isvall som bildats i gränsen mellan Fastis och Havsis. Trots att man hade "Transreels" helt färska ränna att gå i.




Så här ser "Seeland" ut. De ankom med 4500 kubikmeter med virke från Baltikum. Det vi gjorde var att gå förbi dem så de lossnade. Sedan satte vi stäven i aktern på dem och "pushade", dvs skjöt på. Om vi skulle gå före och bryta så tar det längre tid. De går fortare så länge man bara kan "pusha".

Men när vi kommer in i hamnen observerar vi att den stora pråm som en bogserbåtskollega - "tack kompis" - bara lämnade här i hamnen och knöt fast med ett par nylontampar hade slitit sig i vinden. Så vi fick stoppa "Seeland" och den inkommande "Östrand" och stänga hamnen.

Så fick vi bryta upp en "parkeringsplats" åt pråmen långt undan och framför allt - i vindriktningen. Varefter vi tog och "pushade" den lösa pråmen dit. Så att hamnoperationen kunde återupptas. Men nästa veckan när vinden antagligen vänder blir den här pråmdj***n åter en plåga för alla.

Och där är nyckeln till de inledande bilderna ...... 200 poäng åt den som gissade rätt.

Sedan kunde "Seeland" och "Östrand" förtöja. Men "Östrand" med alla sina hästkrafter hade bara gjort några få knop genom området med ispress. Så isbrytaren "Frej" som "har hand" om området här nere gav direktiv att de inte fick avgå på kvällen.




Under natten anlände "Frej" för årets första isbrytarinsats i Norra Bottenhavet. Hittills har isbrytarna bara jobbat i Bottenviken med undantag för "Ale" som varit i Gävlebukten. På tidig morgon på Trettondagen vände vi "Östrand" så den fick stäven utåt och sedan tog de stora kanonerna över och fick ut dem "på havet".

Bilden är några dagar gammal när vi vänder på "Obbola" som i stort sett ser likadan ut.



Ute vid isvallen inväntade "Frej" ankomsten av en annan vedbåt. Det var "Uppland" som också kom från Baltikum med vedpinnar. De tog in dem genom vallen och överlämnade dem till oss så vi kunde sätta över lotsen till dem och sedan eskortera in dem till hamnen.

Varefter "Frej" gick söderut till inloppet mot Ö-vik. Där har de hållit på resten av dagen med att ta ut de båtar som leget infrusna och släppa in de som har legat utanför och väntat. Och där är ispressen mycket värre. Utanför lotsplatsen vid Skagsudde är det en sträcka på tre sjömil med stampisvall som till och med "Frej" med alla sina hästkrafter bara kan göra några knop genom.

Men nu skall "Frej" åter till Kvarken och ansvaret för det här området övergår till hjälpisbrytaren "Balder Viking". På vägen skall den "ta ut" den nu lossade Seeland genom isvallen. Och vi skall ta ut dem till isvallen. Men när det sker vet vi inte. Det kan bli om ett par timmar, det kan bli i natt och det kan bli i morgon. Allt beror på "hur det går".

Sedan är det lik förb**** en båt kvar utanför Ö-vik. Den skall till Köpmanholmen med bränsle till Ö-vik energis centralvärme. Och blir antagligen en av "Balder"s första kunder. Fast på vägen upp skall de också fixa en båt som skall in till Härnösand och en som skall upp i Ångermanälven.

Så nu - Trettonhelgen - började issäsongen på fullt allvar.


Detta är "Uppland" som kom just efter "Frej".


Och här ser vi gubbarna på "Uppland" som försöker öppna lotsporten. Helt i onödan eftersom vi är högre än en lotsbåt. Så lotsen klättrar direkt från vårt fördäck över räcket där. Och knackade gubbarna på ryggen: "Hello Boys, You don't need to do this. I'm already on board".

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, is, sjöfart

Parentesen (1)

För fem dagar sedan passerade vi den bortre parentesen. Var det någon som märkte den? Donkeyman tycker i vart fall det är värt att "offra" ett par artiklar på denna parentes.

Det gäller bortre parentesen i kärnkraftens Svenska historia. Alla som har uppnått en viss ålder minns den uppslitande och skandalartade omröstningen om kärnkraftens vara eller inte vara år 1980.

Donkeyman tog själv del av den kampanjen. Den gången var han ordförande för vpk Kungsholmen och trafikansvarig i partigruppen i Stockholms kommun. Samtidigt var han tvivlare till partiets kärnkraftpolitik (och till en massa annat om sanningen skall fram). Detta gjorde att Donkeyman i sin kraft av "Chefen" tog en bekväm innerkurva i partiföreningen. Han förklarade att vi måste göra en viss arbetsfördelning. Bara för att det är en folkomröstning kan vi inte lägga ned all annan politik. Alltså bevakar Donkeyman "den vanliga politiken" så att föreningen kan lägga ned all kraft på den viktiga valkampen.

Men hur som helst blev han inblandad i valkampen. Och chockad. Det visade sig att den så kallade "Folkkampanjen mot Kärnkraft" gärna ville ha med Nej-partierna. Det vill säga vi fick gärna finansiera jippot. Vi fick gärna lämna över våra medlemmar och sympatisörer till kampanjen. Men vi fick inte på något sätt ha något som helst inflytande över hur kampanjen skulle bedrivas. Vi fick inte ens delta på styrande möten även om vi gjorde det utan rösträtt.

Kampanjen skulle bedrivas helt och hållet självständigt. Man skulle välja sin egen ledning och man skulle fatta sina egna beslut. Men som sagt finansieras utifrån. Det ansågs väldigt viktigt att den inte på något vis kunde kopplas ihop med de ingående partierna. Vilket kanske också var en nödvändighet för att förmå alla de "oberoende" aktivisterna att dra i samma riktning tillsammans med ett antal partier och organisationer. Detta utan att börja käbbla internt.

Och jag kan nu i efterhand erkänna att inte bara jag utan även "Centerextremisternas" ordförande kände likadant. Efter det inledande kampanjmötet där vi i princip fick order att skicka över våra partikassor till "Nej-kampanjen" och därefter lämna rummet gick vi chockade till puben och beklagade oss för varandra. Vi ansåg att vi hade både kunskap och erfarenhet att bidra med. Vi hade trots allt bedrivit seriös valkampanj många gånger. Kanske inte så framgångsrikt men trots allt kände vi vårt område och hade gjort detta många gånger förr.

Vi hade inte någon som helst ambition att "göra egen politik" av kampanjen. Vi ville bara att det skulle bli så bra resultat som möjligt. Jag ansåg att vi borde få utföra de ting som vi var bra på och redan hade organisation för, dvs slippa uppfinna hjulet en gång till. Men - icke. De andra trodde helt enkelt inte på oss. Och vissa andra mindre grupperingar önskade vrida kampanjen till "sin" fördel.

Nu blev vi utslängda av andra som också hade erfarenhet. Men de hade erfarenhet av utomparlamentariskt arbete. Vilket är en helt annan sak. I efterhand förstår jag att de var livrädda för att vi skulle dominera kampanjen och sedan "stjäla" medlemmarna till våra partier.

Där och då var Donkeyman tacksam för att han hade åtagit sig att sköta "den vanliga politiken" och kunde hålla sig på ett visst avstånd från "Nej-kampanjen". Men han deltog ändå i arbetet. Fast som tvivlare i sakfrågan var det mer ett lojalt uppfyllande av partiets beslut utan riktig entusiasm bakom.

Hur som helst. När valdagen närmade sig så fick vpk och Donkeyman uppgiften att organisera den lokala valvakan. En uppgift som passade partiföreningen alldeles utmärkt. Var det något som vpk verkligen var bra på så var det att organisera trevliga fester. På den tiden hade ännu inte renlevnadsmänniskorna lyckats ta makten i partiet. Det var fortfarande tillåtet både att dricka, röka, äta kött och att dansa till populärmusik. Man kunde till och med flirta med kvinnliga partimedlemmar utan att vare sig beskyllas för att vara mannschauvinist och utan att behöva redogöra för sin genuspolitiska inställning.

Alltså fixade vi en häftig valvaka på gamla inrökta "Kronis". Det vill säga den klassiska SARA-krogen "Kronobergskällaren". Som hade slagit igen och uppfiffats till "Restaurant Zillertal" - Stockholms största Österrikiska restaurang. Vi fyllde hela krogen, dvs både själva "Kronis" och Danspaviljongen mot Drottningholmsvägen (numera riven). Och hade en helt suverän fest.

Självfallet lade valresultatet "Sardin på stämningen" men då fick vi desto större skäl till att dränka sorgerna i stället. Delvis på vpk:s och centerns bekostnad. Och Donkeyman som bodde bara några hundra meter därifrån hade ett "Nachspiel" i sin lägenhet som kom att vara i flera dagar.

Hade den högre partiledningen känt till att där festade både "Stalinister", "Maoister", "Trottar", "Centerpartister" och en massa andra -"ister" med felaktig inställning så hade nog Donkeyman tvingats in till högkvarteret vid Kungsgatan 84 för att begå självkritik. Men det utvecklade sig till ett flerdagars politiskt seminarium som var väldigt intressant.

En sak som Donkeyman alltid har funderat över är den bristande insikten om realiteter som merparten av de som deltog i kampanjen den gången visade. Den stora mängden trodde verkligen att vi (=Linje 3) skulle vinna. Trots att min minnesbild än i dag säger att det tidigt stod ganska klart att krafterna bakom Linje 1+2 var för starka.

Jag argumenterade den gången för att de 38,7% som vi uppnådde var ett sensationellt starkt resultat. Men det tyckte inte min omgivning. Man var besvikna över den uteblivna segern.

Nästa artikel kommer att handla om Omröstningen sett lite mer ur sakfrågans perspektiv.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kärnkraft, folkomröstning, vänstern, centerpartiet