Val i Rhodesia

I dag börjar "valet" i Rhode.... ursäkta Zimbabwe. Ett val som med största sannolikhet inte kommer att beskrivas som fritt och rättvist.

Utvecklingen i Södra Afrika intresserar Donkeyman speciellt. Därför att han har besökt området många gånger under de senaste 40 åren. Både i samband med jobbet men också som intresserad turist. Och då talar vi om Sydafrika, Zimbabwe, Angola, Botswana och Mocambique. Dessutom har Donkeyman läst kilometervis med text om området. Samt har själv ett skapligt bibliotek.

Och Donkeyman beskylldes under 70-talet för att vara både fascist, nazist och rasist samt en massa andra ting med -ist inblandat. Se också artikeln om -ismer. Därför att han vägrade att vägrade att vara PK och ensidigt fördöma den tidens godkända skurk Ian Smith. Och vägrade att ensidigt hylla den tidens godkända hjälte Robert Mugabe. Donkeymans påstående att allt inte bara var svart och vitt föll inte i god jord i de radikala kretsar som Donkeyman umgicks den gången.

I dag har Robert Mugabe också förklarats för att vara skurk. Och är därmed i samma klubb som Ian Smith (RIP). Även om nog herr Smith fortfarande (oförtjänt) anses vara den större skurken.

Donkeymans ledstjärna är att man måste försöka förstå varför saker och ting sker. Utan att för den skull ursäkta dem. Skall man förklara herr Smiths tänkande så måste man först se hur situationen i omgivningarna till Rhodesia var på 1960-talet.

• Uganda styrdes av en av seklets värsta despoter, Idi Amin. Men han hade flera kollegor i omgivningarna som också hade "hårda nypor".
• Belgiska Congo hade blivit Zaire. De fåtaliga Belgierna hade jagats ur landet och ekonomin hade redan hunnit rasa samman. Man hade också hunnit med ett blodigt inbördeskrig. Mobuto Sese Seko hade blivit diktator och slog ned all opposition med hårdhänta medel.
• Zambia (fd NordRhodesia) hade under herr Kaundas ledning störtats ut i ett komplett kaos
• Malawi hade försetts med en hårdhänt diktator som hette Hastings Bada

Ytterligare några år senare, på 1970-talet så hade både Angola och Mocambique blivit Marxistiska och kastats in i blodiga inbördeskrig.

I Rhodesia fanns det två "movements" som bekämpade Ian Smiths regering. Den ena var "Zanu" (Zimbabwean African National Union). En rörelse som såg Maoismen som sin främsta inspirationskälla. I denna rörelse pågick en hård och blodig maktkamp. Med tortyr och mord som interna kampmetoder. Ur denna maktkamp gick Robert Mugabe med tiden som segrare. Den andra rörelsen var "Zapu" (Zimbabwean African Peoples Union). Med Joshua Nkomo som obestridd ledare. Denna rörelse hade Sovjetkommunismen som ledstjärna.

I huvudsak gick dock motsättningarna mellan dessa "movements" inte på politisk nivå. Det var snarare en fråga om en etnisk konflikt. De ideologiska finesserna hanterades av den högsta ledningen. Bägge "movements" hade sin egen väpnade gren så konflikten mellan Zanu och Zapu fördes med våld. Det var tortyr och mord eller hot om detta som var kampmetoden.

Givetvis skedde denna kamp på bekostnad av kampen mot den gemensamma fienden i form av Ian Smiths regim. Som med ganska små medel kunde stå emot gerillan. Det var den internationella utfrysningen som knäckte regimen - inte gerillan.

Efter att Ian Smith hade kastat korten och Zimbabwe hade bildats med Mugabe som statschef använde han ett antal år för att besegra Zapu. Nu hade Zanla som var just Zanus väpnade gren upphöjts till en del av statsapparaten. Vilket man utnyttjade till att krossa matabelefolket där zanu hade sin maktbas.

Den kampen visade sig vara framgångsrik och 1985 slog man samman rörelserna till Zanu-PF. där PF står för Peoples Front. Joshua Nkomo fick till en början en plats i Zimbabwes ledning.

Fram till nu var Zimbabwe en blomstrande och framgångsrik historia. Och Robert Mugabe var trots sina blodiga händer hela världens hjälte. Och eftersom han var PK var allt han gjorde och sade rätt. Han var helt enkelt den Skandinaviska vänsterns hjälte. Medan alla som hela tiden påpekat att solen inte var helt utan fläckar (som t.ex. Donkeyman) blev bekyllda för att hänge sig till allehanda -ismer. Men "alla" i området visste mycket väl vad Mugabe var för typ och hur han hade kommit sig fram till makten. En information som man i vår del av världen betraktade som lögn och förtal.

Nu hade Mugabe makten i sin hand och började ganska snart att använda den till att belöna sina anhängare. Genom att konfiskera och överföra kritikernas (inte bara vita) egendom till dem som behövde belönas för lång och trogen tjänst. Och det är här som landets nedgång och fall verkligen sätter fart. Eventuell opposition visste man ju sedan länge hur man skulle hantera......

Resten är välkänt. Så på senare tid har till och med herr Mugabes mest entusiastiska anhängare här på hemmaplan tvingats erkänna att han är "no good". Men inte ens i dag år 2008 kan hans gamla Afrikanska revolutionära samarbetsparter (till exempel ANC, som också är PK och därmed ofelbara) förmå sig att fördöma hans politik.

Medan Donkeyman åter en gång kan slå sig på bröstet och säga "Vad var det jag sade".....

(Inom parentes kan man också konstatera att ur de Afrikanska maktkamperna har även en annan segrare växt fram. I dag är det Kinesiska inflytandet i hela den delen av världen stort. Även i Zimbabwe, vilket ju är naturligt då det var den maoistiska bevegelsen under Mugabe som avgick med segern.)

Tromsøtrafiken (4)

Just före Påskhelgen stängde man av Ørnevegen för genomfart. Till stort förtret för många som färdas i området.

Det är ju så att nästan all trafik på Västsidan av Tromsøya måste passera rondellen (rundkjøringen) vid Giæverbukta. Så under någon halvtimme på morgonen och någon timme på eftermiddagen blir det stora köer här. Och då har många snikit igenom bostadsområdet i Håpet. Men nu har det blivit svårare.

Som framgår av Tromsøtrafiken (3) är Donkeyman en vän av trafiksanering. Men ett villkor för detta är att man erbjuder goda trafikleder som alternativ till att köra genom bostadsområden. Och här brister det stort i byen.

Grundbulten i det aktuella området består i ovan nämnda rondell. Det är nämligen så att det inte hjälper att bygga trafikleder med hög kapacitet om inte på- och avfarterna håller samma standard. Och det är där det brister.

Från alla fyra håll är det två körfält in och två körfält ut ur rondellen. Med extrafält för högersväng på tre sidor. Problemet är bara att själva rondellen har så liten diameter att den inte klarar av att ta undan trafiken. Trots att det är dubbla fält i rondellen så körs det i stor utsträckning som om det vore ett enkelfält. Men rondellen ligger mitt på ett stort gärde och det finns massor med "space" att anlägga en "riktig" rondell. Och eftersom den utgör nyckelpunkten i hela trafiksystemet på den sidan av ön vore det ett billigt och kostnadseffektivt sätt att förbättra flyten i trafiken. Bygg en ny rondell med dubbla eller helst tredubbla diametern så kommer trafiken att flyta betydligt bättre.

För övrigt är Tromsø fyllt med dessa små och trånga rondeller. I Sverige och Danmark började man ta bort dem i samband med att trafiken ökade på 1960-talet. Man upptäckte nämligen att folk kör som om det vore ett kryss. Men eftersom rondellreglerna gäller så uppstår det kontinuerligt farliga situationer. Och även i detta fall är rondellen i Giæverbukta beryktad. Här krossas det mycket glas och skrynklas mycket plåt....

Sedan finns det ytterligare en faktor som försämrar framkomligheten. Det har nämligen utvecklat sig ett lokalt sätt att köra genom rondeller som man inte tillämpar i stora städer. En stor andel av dem som skall svänga vänster kommer helt riktigt in i rondellen i vänster körfält. Men när de skall ut så kryssar de över och kör ut i höger fält. Gör man det i "riktiga" städer blir det smäll. Att skära över filerna i en rondell gör man bara när det inte finns andra bilar i närheten. Detta körsätt låser den bilist som kör rakt igenom. I stället för att två bilar kör i bredd blir det körning en och en. Vilket alltså minskar kapaciteten dramatiskt och skapar ideliga kollisionstillbud.

Donkeyman återkommer snart med den utlovade artikeln om trafiken på Sørøya.

Påskhelvetet

Donkeyman har bott i Norge i 20 år så han vet det mesta om Norska traditioner. Det mesta tycker han är ok men Påskhelgen upplever "Yours Truly" som ett hel****e. Därför att då stänger hela landet på Onsdag klockan 1800 och öppnar igen på Tisdag klockan 0900.

Däremellan har butikerna öppet på Påskafton några timmar.

Men det finns inte mycket att hålla öppet för. Norrmännen har övergett byn. En god Norrman skall nämligen fara till fjälls över påskhelgen. Och idka friluftsliv. Men Donkeyman är en dålig människa som gärna sitter på puben i stället. Dess värre är det ganska ödsligt på de pubar som faktiskt har öppet så det är inte något större nöje.

Fast det allra värsta är frånvaron av tidningar. Därför att i detta land kommer det inte ut några tidningar på 5 (fem) hela dagar. Och Donkeyman som älskar tidningar får minst sagt abstinens. Samtidigt som han gärna skulle ge de olika fackföreningarnas ledning en fet smäll på käften därför att de vägrar att jobba under påsken. Det är nämligen så att tidningarnas ägare vill producera som vanligt men facket säger stopp. Påsken är helig. (Visst kommer det ut något tidningsliknande på Påskafton men de blaskorna är tryckta före helgen och innehåller inte ett sk***t av intressant info).

Men på sjukhusen jobbar man, droskorna kör, en del pubar är öppna, fjällhotellen jobbar för högtryck etc. Donkeymans åsikt är att har man skaffat sig ett jobb inom dagspressen så borde man för höga f****n vara beredd att jobba alla dagar på året. Det kommer ju ut tidningar i Sverige, Danmark, England och alla andra länder i världen. Var dag till och med. Men i "annorledeslandet" är det inte så viktigt med nyheter.

Men Donkeyman tar seden dit han kommer. Så han har förberett påsken med att inhandla ett stort kvantum med öl och mat. Och han drack sig full på puben innan han stängde dörren inifrån i onsdags kväll för att öppna den igen på tisdag morgon. Under Påskhelgen ägnar han sig åt att sitta framför sin PC och producera bokstäver. Närmare bestämt genomföra ett stort uppdrag åt ett rederi. Det sista som skall göras på Annandagen är att den färdigställda texten (nära 200 sidor) skall levereras med e-mail. Så skriver Donkeyman sin faktura och går ned på puben. Varvid han har undvikit hela den förb*** Norska Påsken ännu ett år.

Men det har varit kanonväder här i Tromsø hela helgen. Solsken från molnfri himmel med några få minusgrader.......

Tyst Hav

Isabella Lövin
"Tyst Hav - Jakten på den sista matfisken"
Ordfront, Stockholm 2007, ISBN 978-91-7037-278-0

Donkeyman har just läst en av de viktigaste och mest informativa böcker som givits ut på år och dag. Den handlar om ett ämne som intresserar få Svenskar. Fiske och fiskeindustri.

Det är sällan man upplever att en författare gör ett så omfattande research som det som ligger bakom denna bok. Ett research som också har givit utslag i en särdeles omfattande källhänvisning.

Lövin startade med noll kunskap om fiske och ägnade flera år att sätta sig in i ämnet. Hon har besökt en lång rad med personer, platser och institutioner som är av intresse: Forskare, forskningsfartyg och -institutioner, fiskebyråkrater, politiker, administratörer, EU-byråkratin, den kommersiella kedjan (fiskeköpare - fiskeauktioner - grossister - förädlingsindustri - detaljhandeln). För att inte tala om fiskare i olika länder. Och många fler. Fiskodling till exempel.
Samt sportfiskare.

Hon tar utgångspunkt i ålafisket. Där man konstaterat att beståndet har minskat med 99%. Ändå anser myndighterna inte att det är befogat med stopp i ålfisket. Trots att det tar många år för ålen att reproducera sig. Den skall bland annat tur och retur Sargassohavet....

Därifrån fortsätter hon med torsken och börjar med att dokumentera den sorgliga status som bestånden av torsk i våra Svenska vatten befinner sig i. Sedan tar hon med läsaren på en tur jorden runt. Bland annat till det som en gång var världens rikaste torskfiske. Grand Banks utanför NewFoundland där torsken försvann för 15 år sedan och sedan aldrig har kommit tillbaka trots totalt fiskestopp.

Vi får lära oss att det av sjösäkerhetsskäl varit förbjudet med trålfiske i Öresund sedan 1930-talet. Med resultat att det finns massor med stortorsk i Öresund medan de omgivande havsområdena är i det närmaste svart hav. Precis som i förbudszonen utanför Cape Kennedy där det finns en fantastisk artrikedom i havet sedan det rådit fiskeförbud i 30 år.

Vi får inblick i olika element i olika länders fiskeripolitik. Och får information om de katastrofala förhållandena i många u-länder. Kap Verde till exempel. Men får också lära oss att Namibia har gått tvärt emot det som är vanlig politik i sådana länder. Och lyckats skapa lönsamt fiske för landets egna invånare.

Läsaren får också besöka fiskeribyråkratin i EU på plats i Brüssel. Ett synnerligen lärorikt och tänkvärt reportage.

Lite provokativt frågar hon: "Vems är fisken"? Och svarar själv. Det är inte fiskarna, det är inte regeringarna, det är inte EU, det är inte fiskeindustrin som äger fisken. De bara disponerar den, men i grunden tillhör fisken mänskligheten, det vill säga oss alla. Problemet är bara att de som disponerar den på våra vägnar gör det dåligt.

Budskapet är: Du är fiskevattenägare. Fisken är din. Och min. Och mina barns. Och grannens barns. Fisken är allas egendom, musslor och tångräkor är allas, stjöstjärnor, plankton, valar och tumlare är allas – det vill säga ingens – egendom. Detta kallar Isabella för ”Allmänningens tragedi” innebärande att ingen tjänar på att vårda allas vårt bestånd av fisk. Den som försöker får ofta se någon annan fiska upp förtjänsten.

Efter en så noga genomgång av problematiken måste självfallet författaren komma med egna förslag. Vilket Lövin också gör. Hon kommer med en väl motiverad och konkret lista på "åtgärder för ett levande hav" vilken avrundas med en genomgång av de argument som fiskenäringens lobbyister använder.

Men det är inte ens slut där. Boken avrundas med en information angående vilken fisk den miljömedvetne läsaren bör köpa - och avstå från. En lista som med stor sannolikhet upplevs som kontroversiell på den Norska sidan av kölen.

Detta är en bok som skakar om läsaren. Och Donkeyman rekommenderar den till alla. Även till sina Norska läsare. Det kan vara intressant att få insikt i hur situationen är på andra håll och hur man ser på de här frågorna i andra länder.

Tips till de av Donkeymans Norska läsare som vill köpa boken. Gå in på www.bokus.se. De levererar även till Norge.

Bantustans

Donkeyman har en gammal skylt uppe i sin container på ett tak i centrala Tromsø. På den står det Net Blankes, Whites Only. Den plockade Donkeyman ned från en pissoir i centrala Durban för si så där 30 år sedan. Och smugglade hem som souvenir.

Donkeyman tillbringade nämligen en hel del tid i Södra Afrika på 70- och 80-talen. Därför att han jobbade i en Svensk internationell koncern som hade intressen där nere. Framför allt var det Angola, SydvästAfrika (=Namibia), Sydafrika och Mocambique som var arbetsfält. Men tiden medgav även besök i till exempel Rhodesia (=Zimbabwe).

Donkeyman som då var en vetgirig ung man lärde sig en massa om förhållandena därstädes. Speciellt i Sydafrika. Där Apartheid då stod på sin höjdpunkt. Men eftersom Donkeyman är nyfiken tog han också reda på hur det kom sig att det blivit som det var. Och det innebar resor både hit och dit. Besök både i "Bantustans" och i flonga "vita" områden.

Jobbet har också fört honom till Israel. Ett land som "när det begav sig" ingick i en ohelig allians med ApartheidSydafrika, Shahens Iran och Generalernas Argentina. Länder med regimer som inte stod högt i kurs i Europa.

Nu är både Apartheid, Shahen och Generalerna historia. Men i Israel går utvecklingen bara en väg. Det blir värre och värre. Och Donkeyman känner så väl igen många av dragen från Apartheid i Sydafrika.

De västliga länderna snackar hela tiden om demokratins alla fördelar. Men i Palestina genomfördes ett val under internationell kontroll med massor av internationella valobservatörer. Som konstaterade att valet hade genomförts i enlighet med normala demokratiska principer.

Det enda problemet var att fel parti vann.

Vilket sedan dess har gjort att väst har motarbetat valets segrare. Men hur i allsin dar skall man kunna argumentera i arabvärlden för demokratins fördelar efter detta? Donkeyman drar sig till minnes att i gamla tider var det alltid Sydafrikanska regeringens närmaste kompisar som vann de "demokratiska" valen i alla Homelands. Vilket fördömdes av västvärlden såsom odemokratiskt och därmed förkastligt. Men då var det själva valet som inte dög.

Så pågår det förhandlingar sedan en halv evighet om en självständig Palestinsk stat. Men under de senaste åren har det rests några små hinder:

- Palestina är redan från början delat i två delar. Gaza och Västbanken. Men under de senaste fem åren har Västbanken ytterligare delats i fyra områden runt de stora städerna Ramallah, Nablus, Bethlehem och Hebron. Dessa är numera i praktiken separerade från varandra i fyra helt åtskilda zoner.

- Jerusalem är i realiteten en femte zon där arabernas rörelsefrihet inskränks mer och mer.

- Rörelsefriheten på Västbanken har de senaste fem åren inskränkts utöver de ovan nämnda zonerna. För närvarande finns det 563 "check points" som begränsar möjligheterna att resa inom Västbanken. Samtidigt har man utvecklat två helt separata vägnät för judar och för icke-judar.

- Man bygger en separationsmur som inte följer de gamla gränserna utan som placerar existerande bosättningar och vattenkällor på Israelisk sida.

- Tidigare utgjorde Palestinier en väsentlig del av arbetskraften för okvalificerat arbete i Israel. I dag har dessa ersatts med "gästarbetare" från Afrika och Asien. Medan den närboende Palestinska befolkningen lider under en våldsam arbetslöshet.

- Den huvudsakliga oppositionen inom Israel mot denna politik kommer från de bosättare som är rädda för att hamna på "fel" sida muren samt från de Israeler som anser att hela Västbanken tillhör Israel (och att Palestinierna bör deporteras). Det vill säga folk som önskar en ännu hårdare politik.

Hur skall man kunna få till någon fred med de utgångspunkterna. Och hur skall man kunna få till en tvåstatslösning utan att gå till omfattande tvångsflyttningar. Sådant som i andra delar av världen kallas för "etnisk rensning".

Donkeymans erfarenhet från Sydafrika är att regelverket kring de så kallade "Bantustans" eller "Homelands" var mer generöst än vad Israel erbjuder Palestinierna. Och den Sydafrikanska regeringen var till och med under Apartheids höjdpunkt mer generös mot det man kallade "non-whites" än vad staten Israel är mot sina "non-jews".

Shahens Iran, Apartheids Sydafrika och Generalernas Argentina har gått under. Frågan är om inte staten Israel också håller på att förgöra sig själv.

Näringspolitik

Veckans chock kom i början av veckan när Mack-bryggeriet offentliggjorde att man övervägde att flytta produktionen till Balsfjord. Nordkjosbotn närmare bestämt. Och när vår chefsAyatollah herr Hausberg enbart gratulerade Balsfjord kommune till en ny etablering.

Fram till nu har "alla" trott att Mack skulle flytta till det nya industriområde som anläggs i anslutning till den nya centralhamnen i Tønsnes. Precis som ASKONor. Men nu har man kommit fram till att det är alldeles för dyrt. Och visst är det logik bakom tänkandet. Vollan ligger ju betydligt mer centralt för den som skall distribuera varor till hela NordNorge. Vägen upp till Tromsø är ju ett blindspår. Precis som vägen till Tønsnes leder ännu längre upp i en återvändsgata. Varje ölbil som skall norr- eller söderut tjänar ju in si så där 15 mils körning om man utgår från Vollan i stället.

Mack har kämpat med kommunen i många år när det gäller nyetablering. Detta är en följetong som har gått i de lokala bleckorna år efter år. Utan att något reellt har inträffat.

Och det är ju inte bara Mack som upplever problem med nyetableringar. ASKONor har länge väntat på tomt. Tromsø Stålindustri har kämpat i 12 år för att få något nytt. Och ännu inte lyckats. Miljön runt Stakkevollvägen norr om Breivika hamn ser med skräck hur de skall kastas ut för att hamnen skall utvidga. Och exemplen är MÅNGA.

För en utlänning är detta obegripligt. En Svensk kommuns viktigaste uppgift är att tillrättalägga för näringslivet. Därför att utan näringsliv finns det inte behov för så mycket annat heller. En Svensk kommunalpamp som skulle uttala sig som herr Hausberg skulle knappast klara att bli nominerad i sitt eget parti inför nästa val. Långt mindre bli omvald. Jag vågar garantera att i en kommun som Luleå, Piteå, Umeå eller Skellefteå skulle det inte ta många månader för att lösa mark- och etableringsfrågorna för ett företag av Macks storlek. Näringsfrågorna är prioritet nummer ett på den sidan av kölen. Och snackar man om hundratals jobb blir kreativiteten väldigt stor.

Introduktion

Nu har Donkeyman blivit uppmanad av sina Svenska läsare att producera några fakta med "turistinformation" om sitt Tromsø. I konsekvens med artiklarna om "Donkeymans Stockholm".

Och Donkeyman har mycket att säga om Tromsø. I skrivande stund sitter han i sin lägenhet som befinner sig i en containerliknande byggnad på ett tak mitt i "Downtown". Utsikten mot Söder är Mackbryggeriet och Malangsfjällen. Mot Väster ser man ut över hustaken och upp mot Alfheim. Och mot Norr ser Donkeyman Strandtorget. I vardagsrummet sitter jourhavande fästmö och dricker öl, lyssnar på Elvis och läser dagens tidningar. Medan Donkeyman producerar bokstäver på sin hembyggda dator. Och tycker det var en dj***a flax att han inte tog den sista ölen på "Jernbanen" i natt.

Första gången Donkeyman var i Tromsø var som turist med Hurtigruten. Den gången var det "Finnmarken" och året var 1967. Donkeyman har nämligen alltid älskat båtar och sjöfart. Vilket också har varit hans karriär. Som maskinchef och rederitjänsteman.

Men kvar i Tromsø blev han på tidigt 80-tal. Den gången hade han gjort en törn som chief ombord i en ro/ro-båt i linjetrafik Skandinavien - Karibien och mönstrat av i Rotterdam. Nyskild och utan fast bostad men med hela bohaget nerpackat i vännen Stickans källare ute på Gräddö bestämde sig Donkeyman för att dra norröver på ferien. Han hade en gammal sjökompis som bodde i Hammerfest som ville ha besök så det blev flyg till Trondheim och Hurtigruta norröver. Den gången var det ombord på gamla "NordNorge".

Och när man så kommer till Tromsø följer man med naturnödvändighet den väl upptrampade stigen till Ølhallen. Den dagen var en Fredag och det var minst sagt knökfullt på "Hallen". Donkeyman slog sig ned vid ett bord, njöt sitt öl och läste dagens text i "Nordlys" och "Tromsø". Varvid två herrar slår sig ned vid samma bordet. Bärande på en drös med bärkassar från den närbelägna kolonialen "Matservice". Och så började vi snacka. "Vad gör du här"? "Var är du från"? och de andra klassiska frågorna avklarades raskt.

Så kom: "Vill du lära känna folk här i Tromsø"? Vilket givetvis besvarades med ett rungande JA för faen..... "Vi har fest i kväll". "Häng med".... "Ja, men jag skall ju med Hurtigruta till Hammerfest"..... "Det går en i morgon också".... "OK. Jag hänger på"..... Och med löddrig taxameterbil färdades vi ner till Prostneset där Donkeyman hämtade ut bagaget och fick en biljett tillgodo på resa med lugar Tromsø - Hammerfest. Sedan fortsatte drosjan till ølutsalget (den gången var det inte butiksöl i Tromsø) där den nyavmönstrade Donkeyman spenderade ett antal kassar med Macköl. Så gick färden till Lillestua på Heimdals veg där festen gick av stapeln.

Och de nyvunna vännerna till Donkeyman, herrarna Mack och Østgaard, kokade en gigantisk bunke med köttsoppa varefter festdeltagarna anlände. Där träffade Donkeyman dem som de nästa 25 åren skulle vara hans närmaste umgängeskrets. Dit kom Jonny Jonsson som blev Donkeymans hyresvärd i 15 år. Dit kom Gudbrand Paulsen. Dit kom Donkeymans blivande hustru. Dit kom........... Alla.

Och inte f***n kom Donkeyman med Nordgående Hurtigruta dagen efter. Två månader blev han boende på Lillestua innan pengarna tog slut och en ny sjötörn blev nödvändig. Vilket förde honom på en fyramånadersresa runt jorden. Men efter avmönstring blev det Tromsø igen. Fast då boende på den saligen avsomnade Sjømannshjemmet.

Resten är historia. Med eget boende på Gulengvegen, Kokkvegen, Sørems veg och nu Fiskergata.....

Medan tillgodobiljetten till Hammerfest ligger fortfarande obrukad i en byrålåda.

Donkeyman rekommenderar läsning av artikeln: "Varför kallas Tromsø Nordens Paris" längst ned i vänsterspalten. Den ger en god bild av det man kan kalla "byens anda".

Övernattning i Stockholm

Stockholm är en stad som har ett stort problem när det gäller hotelrum. Det är tidvis helt omöjligt att få rum. Och därmed kostar det en förmögenhet. Donkeyman har inte så många förslag till boende men det finns trots allt några. Klicka på de färgade titlarna så länkas du till hemsidan för de olika ställena.

Sjöfartshotellet
I gamla tider var detta det självklara valet för Donkeyman. Och för den som har gällande Svensk sjöfartsbok är det fortfarande det enda tänkbara. En aktiv sjöman bor för lite drygt 300 spänn natten. Men för alla andra kostar det numera skjortan. Så det var med trist hjärta som "yours truly" cuttade ut hotellet för si så där 15 år sedan.

Men om man vill bo på "vanligt" hotell och betala för sig så är fortfarande Sjöfartshotellet det givna alternativet. Det ligger ett stenkast från Slussen. Mitt i stan. Och en sak är säker. Även lopphotellen kostar ungefär lika mycket.

Men en gång i tiden var detta den naturliga träffpunkten för allt Sveriges sjöfolk. Då slank man in i sjömansavdelningen just till höger om ingången till krogen. Där presiderade kyparen Ture. Som kände "alla" med både namn och vilka båtar man seglade i. Inredningen kom från den gamla Waxholmsbåten "Express I".

Men det finns trots allt lite nostalgi i huset. Går man ut genom hotellentrén och si så där 50 meter upp i backen så ligger Sjöfartsklubben där med en del av den gamla krogen uppmonterad. Så man kan fortfarande träffa likasinnade "on site".

Malmen
Gamla Stockholmare minns helst Malmen som ett av stadens större danspalats. Men den tiden är historia. Fast Malmen är också ett hotell som har ett suveränt läge. Vid Medborgarplatsen just i krysset Götgatan / Folkungagatan. 50 meter från t-banan. Och inom några hundra meters radie finns absolut ALLT. Donkeyman använder gärna Malmen just därför.

Detta är hotellet för den urbane. Visst är det ett helt vanligt Scandichotell. Ganska gammalt och lite slitet. Men helt ok prismässigt. Fast den som inte tål fylleskrål, biltrafik, ambulanser och alla andra urbana ljud skall hålla sig långt undan.

På bakgatorna runt om finns också ett antal småhotell och apartement.

Rygerfjord
Detta använder också Donkeyman ibland. Speciellt om kassan är lite slak. En gammal Norsk kustbåt som har blivit hotell och vandrarhem. Här kan man övernatta till valfritt pris. Man kan lyxa sig tillsammans med hustrun i ett riktigt hotellrum med bad, sovhytt och dagrum till mindre pris än man betalar för en garderob på Sjöfartshotellet. Och så finns det alternativ i fallande skala ända ned till vandrarhem för noll och niks.

Rygerfjord ligger centralt vid Söder Mälarstrand och man har ett annex förtöjt bredvid. Utsikten är över Riddarfjärden och allt ligger inom bekvämt promenadavstånd. Ombord finns också en enklare restaurang och pub / bar.

Det finns också en handfull andra hotell / vandrarhem belägna på båtar. Men som sagt - detta har varit härbärge för Donkeyman de senaste 15 åren.

Bredäng Camping
Detta är ett prisvärt och bra alternativ. Men då hamnar man ute i betongen. Man åker med Sydvästra Tunnelbanan till Bredängs station och går därifrån. Campingen har stugor med 2 och 4 bäddar. De har dessutom vandrarhem.

I själva Bredängs Centrum finns ett urval av vanliga butiker och en handfull med pizzaliknande invandrarsjapp. Här kan man göra en aktuell social studie av livet ute i Betongen. Bredäng är nämligen urtypen för en förort byggd under "Miljonprogrammet" på 70-talet.

Waxholms Hotel
Vill man bo lite längre bort är Waxholms Hotel ett mycket bra alternativ. När Donkeyman var ung var Waxholm lååååååångt från Stockholm. Det var en stad som var centrum för skärgården. Och i Waxholm satte sig skärgårdsborna på Strand när man väntade på båten hem. Nu har Strand gått hädan för si så där 20 år sedan. Men den lyxigare varianten Waxholms hotel lever ännu. Och man åker med Waxholmsbåt till centrala Stockholm på en timme. Bussen tar något mindre tid och går flera gånger i timmen i stort sett dygnet runt.

Det händer att Donkeyman tar in på Waxholms Hotel och nostalgerar.

Ølhallen (2)

Nu så här "Dagen efter dagen" skall Donkeyman berätta ett par av sina många fina minnen från Ølhallen.

1) Donkeyman träffade sin hustru på Ølhallen. Det var också här som vi något senare bestämde oss för att flytta ihop. Slutligen var det här som Donkeyman många år senare tog farväl av henne. Efter begravelsen i Ishavskatedralen kungjorde prästen att: "Det blir Gravøl på Ølhallen". Och gravöl blev det med hundratalet gäster. I urgammal tradition. Halvlitrarna flöt. Och ännu mer tacksam blev Donkeyman när han fick besked om att "Hallen" står för gillet.

Efter själva begravningsakten i kyrkan skiftade Donkeyman från vit till svart slips. Och när gravölet närmade sig slutet skiftade han igen till en helt vanlig färgad slips som hustrun en gång i tiden hade köpt åt Donkeyman på en Mall i Mobile, Alabama. Varvid Donkeyman konstaterade att nu är såväl föräldrar som hustru döda så behovet för vit slips finns inte längre så den vita dumpades i en soptunna på Hallen. (Men då såg Donkeyman helt bort från möjligheten att det skulle dyka upp någon ny hustru i framtiden).

Notat till Norska läsare. I Sverige har den allra närmaste familjen vit slips vid begravning. Övriga sörjande har svart.

2. Donkeyman ärvde sin stamplats från Arne Lorentsen. Fram till mitten av 90-talet var Arne och Arnold, två stycken pensionerade hedersmän, stamgäster på Hallen. De dog nästan samtidigt och då tog Donkeyman över Arnes plats. Som han sedan har hållit varm i nästan 15 år.

Sagde Arnold spelade för övrigt en avgörande roll när det gällde att bärga livet på Donkeyman den gång han hade blodförgiftning, kallbrand och en massa andra otrevligheter för just 15 år sedan. En episod som ledde till att man måste såga av ena benet för att rädda livet. Men det är en annan historia.

3. Ølhallens Operakör hade spontankonserter i flera decennier just inne i senilkroken. Den bestod av Stein Otto Gudmundsson (pensionerad från SAS), Herman Bohne (känd aktivist på byen), Per Brøyn (lektor på Kongsbakken) och Jonny Jonsson (pensionerad rörläggare). De framförde många av operarepertoarens mest kända stycken. Med bravur. I synnerhet Jonny Jonsson hade en helt fantastisk tenorstämma. Rena Pavarotti. Tänk om han hade fått möjlighet att utveckla den när han var ung. I stället för att bli rörmokare på Svalbard. (Jonny var en särdeles nära vän av mig. Vi bodde i samma hus i 15 år. Jag är ytterst tacksam mot vännen Harald Reppesgaard som tog med sig Jonny på resor runt i Europa så att han fick besöka en lång rad av de bästa operahusen och övervara föreställningar där).

Utan att förringa de övriga var nog Jonny körens solist. Kanske jag bör lägga till för dem som inte var med den gången att Per hade en fantastisk basstämma.

Nu på jubileet var halva kören närvarande och mimrade om tider som varit. Stein Otto och Herman är fortfarande högst aktiva delar av bybilden. Per flyttade till Hønefoss efter pensioneringen och jag vet inte ens om han fortfarande lever. Medan Jonny stupade för fyra år sedan och vilar sig på Elverhøy.

4. Musik och sång har alltid varit vanligt på Ølhallen. Gud nåde dig om du kommer med en gitarr- eller dragspelslåda och inte hivar fram instrumentet och visar vad du kan. Rekordet slogs nog en gång för si så där 10 år sedan när en gäst mitt på blanka eftermiddagen monterade ihop ett flera meter långt "Alpehorn" (vete f****n vad det heter på Svenska) och avhöll konsert. Det var garanterat inte behov för någon högtalaranläggning den gången.

5. En annan som då och då luftade sitt dragspel nere på Hallen var vännen Gudbrand Paulsen. Han var 50-talets stora dragspelskung i Norge med hela 47 direktsända radiokonserter på samvetet (från Tromsø). Dess värre tystnade även hans spel för något år sedan.

6. Donkeyman flygpendlade ju till Oslo i 14 år när han jobbade på rederikontor där. Och var en av Braathens bästa kunder. Så han inviterades vart år till en "kundetreff" på just Ølhallen. Och distriktschef Knut Barmann Jensen höll tal. En gång berättade KBJ om att när Braathens höll sin första träff på Hallen så hade man övertalat dåvarande föreståndare att stänga en timme tidigare så träffen kunde börja kl 17. Men det skulle man aldrig göra om. Därför att maken till negativ reklam hade man aldrig fått. Att stänga Hallen en timme tidigare för ett privat arrangemang var helt enkelt oerhört.

Dessutom kom Braathens i dåligt sällskap. Äldre kunder hade nämligen informerat om att det bara fanns två firmor som hade orsakat att Hallen varit stängd. Visserligen bara några timmar var gång men ändå. De två firmorna var dels Gestapo och dels Braathens. Och ett sådant sällskap var man inte angelägna att hamna i.

7. Fram till senaste renoveringen gick man till kassan och köpte en bong. Där satt föreståndaren och bedömde huruvida vederbörande kunde få förtroende att köpa öl. Passerade man nålsögat så gick man med den nyinköpta bongen till tappningen där bongen byttes mot våtvaror. På den tiden fanns det bara öl och läsk att köpa. Inget kaffe, inget tilltugg, inte något annat än just öl och läsk.

Föreståndare under många år var Arne Pedersen. Donkeyman minns mycket väl en turist som stod vid kassan och bad om en kopp kaffe. Varvid Arne hasade ned brillorna på nästippen, såg över glasen rätt in i ögonen på turisten och lät meddela: "Dette er en Ølhall !!!". Det vill säga - kaffe och annat skvip gives icke.

Donkeyman minns också en gång när det utbröt slagsmål. Det blev höga röster och plötsligt for stolar och bord runt i lokalen. Så kom en person farande genom luften så kom en till. Varvid vakten rusade till och ingrep. Varefter även denne kom seglande. Då ingrep föreståndare Arne. Som var en mycket snäll och hygglig karl och långt ifrån någon slagskämpe. Men när busen gav sig på honom också hör man Arnes röst: "Djävlar.... Helvete..... Nu är det nokkkk". Varefter busen som genom ett trollslag lyftes upp från golvet och försvann ut genom dörren inom loppet av sekunder. Föreståndare Arne visade prov på krafter som inte någon hade väntat sig. Så kom han in genom dörren igen, bytte skjorta, borstade han av sig dammet och undrade om någon var skadad. Om inte så skulle kassan öppna omedelbart igen.

Så kan man hålla på och mimra. Resultatet blir bara en allt längre lista på minnen. Över det som var. Men samtidigt är det viktigt att framhålla. Ølhallen VAR INTE. Den ÄR. Alla generationer har sina minnen. De som frekventerade hallen på 30-, 50- och 70- talen hade sina minnen och episoder. Några har man hört. Men det mesta har fallit i glömska. De som är dagens stamgäster skapar sina episoder som berättas gång på gång i senilkroken. Och som glöms bort när vi faller ifrån.

That's Life......

Ølhallen

"Du har ikke vært i Tromsø dersom du ikke har besøkt Ølhallen !"

Ølhallen ligger i källaren på Mack-bryggeriet längst söder i Storgata. Den öppnades den 29. Februari år 1928. Alltså kunde Donkeyman tillsammans med "alla andra" fira 80-årsdag på vår kära hall under hela gårsdagen.

Som Donkeyman antyder i artikeln i vänsterspalten: "Varför kallas Tromsø Nordens Paris" så var dryckenskapen ett stort problem här i byen i gamla tider. Men in på 20-talet hade man lyckats "städa upp" en hel del. Och nykteristerna hade en stark ställning i "bystyret". Dåvarande Mack-direktör Lauritz Bredrup kämpade i många år för att få öppna en hall där folk kunde få njuta sitt öl under organiserad kontroll i stället för att sitta runt om ute i byen.

Den gången, för 80 år sedan, hade den ovan nämnda "uppstädningen" flyttat problemen från de gamla kända platserna till nya. Sommartid var "Sørjeteen" (=södra piren) ett sådant där "bærmen sitter och dricker varvid de generar vanligt hyggligt folk". Nu 80 år senare kan man konstatera att ett av de stora problemområdena i byen sommartid är just Sørjeteen. "Där bærmen samlas och genererar vanligt hyggligt folk". Sagda pir går också under beteckningen "Norges längsta bar". Och det går ett väl upptrampat spår mellan Vinmolopolet och Sørjeteen. Så Ølhallen innebar kanske inte någon större förändring på just den punkten. Snarare var det så att den som hivades ut "i den friska luft" fortsatte till jeteen.

Men "Hallen" har varit stampub för många. Donkeyman var där första gången som turist med "Finnmarken" redan 1967. Och har varit stamgäst de senaste 25 åren. Stamplatsen är i "senilkroken", det vill säga vid de runda borden i en liten krok till höger om dörren. Gå in där, se till vänster och där sitter Donkeyman på en av de runda kaggarna med ryggen mot hörnet. Öppnar man länken till Ølhallens hemsida så ser man på första sidan rätt in i "senilkroken".

Gårsdagens firande var i vart fall vällyckat. Fullsmockad pub från tidig morgon (09) till midnatt.

Och för ovanlighetens skull var det kvällsöppet. Ølhallen har nämligen mycket ovanliga tider. Den klassiska tiden är servering mån-fre 09-17 samt lör 09-13. Men på senare tid har man utvidgat på fredag till 18 och på lördag till 15. Söndagar hålles stängt. Skälet till dessa ovanliga tider var att som villkor för att få öppna hallen sattes att man skulle hålla samma tider som "Ølutsalget" och "Vinmonopolet". Detta därför att hela hallens existens ju motiverades med att man skulle kunna sitta inne och njuta sitt öl.

I moderna tider har det blivit butiksöl och utvidgade poltider. Hallen har rätt att skänka ut öl hela kvällarna. Men bryggeriet har ändå avstått från att utvidga tiderna. Detta främst därför att man ju säljer öl till alla andra sjapp i byen och då vill man inte driva ett konkurrerande ställe. Samtidigt har Ølhallen på kvällstid blivit en mycket populär lokal för slutna fester.

Läs mer om "Hallen" på www.olhallen.no