Nordkapp

Donkeyman har varit ute och "luftat på sig" igen. Den här gången hade han flaxen att få ett uppdrag åt ett Tromsørederi att ordna upp en del ting på en båt som låg uppe i Honningsvåg. Och för de Svenska läsarnas information ligger denna trevliga lilla ort på Magerøy, dvs tre mil syd om Nordkap.

Så Donkeyman hivade sig på en liten "Dash 8" tillhörig "Widerøes" flygbolag och flaxade från Tromsø och via Hammerfest till Honningsvåg. För det gentila priset av 4500 Norska spänn Tur och Retur. Vilket kan jämföras med Donkeymans Svenska flygtur från Kiruna till Ö-vik härom veckan vilken kostade strax under en Svensk tusenlapp. Bägge resorna fullprisade.

Väl ankommen till Honningsvåg var det noll komma niks båt att se. Den var olyckligtvis försinkad. Vilket i sin tur ledde till att Donkeyman och Klassens Surveyor fick sig en betald turistdag i Honningsvåg. Något vi i grunden inte mådde illa av.

Nu var inte vi de enda turisterna därstädes eftersom Nordkapp ju är ett av Europas mest kända turistmål. Men vi hade inte för avsikt att besöka själva Nordkapp, vi satte oss på en lokal servering i Honningsvåg och intog pilsner och mat. Samt iakttog när Hurtigruten "Lofoten" avgick från sagda stad.



Så kände vi att vi behövde flytta oss något nedför den "sociala skalan" och gick till ortens "sunkhak". Vid namn "Nöden". En trivsam liten pub med hög sunkfaktor. Eller som Norrmän säger: "Ett brunt café". Där vi intog ännu fler pilsner och löste världens problem. Innan vi gick till vårt hotell och kvartade.


Nästa dag vigdes till arbete från morgon till kväll. På fartyget "Norvarg" som låg vid "Kobbhullet" bunkerstation. Och efter en dags vällyckad förrättning tog vi en taxameterbil till den lokala flygplatsen för flygtur tillbaka.

En typiskt lokal Norsk flygplats med en terminal av samma storlek som en normal villa och en startbana av ungefär samma längd som löparbanan på en normal idrottsplats. Men de små "Dash"-planen letar sig upp och ned. Just den här dagen var det en alldeles underbar kväll med spegelblankt hav och kraftfull midnattssol så vår kapten styrde sin "Dash" en liten extrasväng förbi Nordkap och passerade klippan i lagom fönsterhöjd.

Varvid Donkeyman åter en gång fick se en av Europas värsta turistfällor. Nordkapplatån är alltså ett inhängnat område där man betalar biljett för att komma in och se attraktionen. Som består av en förblåst klippa med havsutsikt. Under den har man sprängt in en hall där man kan se film och bilder på hur det skulle ha sett ut om det inte varit dimma och regn (som det normalt är). Så kan man köpa svindyra souvenirer, svindyrt kaffe eller äta svindyr mat. Samt givetvis svindyr Lappslöjd. För att se detta reser en liten flod av turister hela vägen från centrala Europa fram och tillbaka. Och när de väl kommer till Nordkapp tvingas de köpa biljett för att se det Donkeyman relaterar ovanför.

Familjepris för inträde: NOK 550. Fem hundra och femtio Norska Oljedaler. För att se en förblåst klippa med havsutsikt samt för att få förmånen att inhandla svindyra produkter.

Tjingsargubbar och skojare vid pyramiderna eller i Alexandria kan slänga sig i väggen. De tänker inte stort nog.

Intensiv vecka

Donkeyman har inte skrivit på ett tag. Beroende på att han har rest en del. Och så har det varit så in i h****e med öl som behövde drickas.

Man märkte att han inte varit i stan på ett tag. Fulla tankar på alla stamsjappen. Detta måste åtgärdas.

Men först var det ett trevligt litet födelsedagspartaj. Bild på värdparet publiceras härmed.

Så blev det 17:e maj. Så blev det ... Så blev det .... Så blev det ....

.... En nattlig snabbtur över fjället till Kiruna för att ta "Foppaflyget" till Ö-vik igen.

"Ortviken" hade nämligen drabbats av ett tråkigt missöde med sin bow thruster och måste ha assistans in i Holmsund. Så vi startade upp och drog till Holmsund. Assisterade dem och returnerade till Husum. En liten affär på 12 timmar.

På hemvägen var det en suveränt vacker solnedgång som Donkeyman försökte föreviga. "Solnedgång över Hörnefors" kallar vi det här verket.



Så var det hemresa igen. Buss till Umeå. Några timmar på krogen. Taxi till Vännäs. Ett par timmars väntan och så tåg till Narvik och buss till Tromsø.

Men i Narvik smällde Donkeyman i sig denna onyttighet som efterrätt. Smassssskens var bara förnamnet.

För övrigt. Den som förirrar sig till Umeå har många fina lokaler att gå igenom. Donkeyman har fastnat för två men det finns ju många fler.


"Lottas Krog" - God mat, trevlig personal, mängder med ölsorter
"Bishops Arms" - Ännu fler ölsorter och inte minst Maltwhisky i stora mängder. Trevlig trots att de ingår i en större kedja.

Men nu på morningen håller Donkeyman på att förbereda sig för en liten "Svipptur" till Honningsvåg. Ett litet konsultjobb på någon dag. Tillbaks i morn kväll igen.

Home, sweet home

Donkeyman har kommit hem. Efter sex månader på jobb. Och han har kommit till ett tomt hem. Där Prinsessan inte finns längre. Hon är död och begraven. Men hemmet är kliniskt renvaskat. Tack vare att Siw Karin har haft lust och ork att hjälpa till.

Precis som i Povel Ramels "Gräsänkling Blues" är blomstren döda och behöver bytas ut men i övrigt är allt som normalt. Och i dag satt Donkeyman med sina goda kamrater uppe på taket i solsteket och drack Gin och Tonic.

I morgon är det "Syttende Mai" och då skall Donkeyman delta i den allmänna nationalistiska yran. Samtidigt som han tänker att detta är väldigt trevligt i Norge. Men det är ganska skönt att inte ha samma nationella tryck hemma i Sverige. I grunden är det organisationer med lite "brungrums" i botten som vill hålla på med sådant på vår sida av "Kölen".

Men som en uppföljning av de tidigare inläggen har Donkeyman hittat ett härligt klipp med Richard Swanström när han rockar. Och där visar det sig att Rock'n Roll är något för oss som är väl uppe i åren. Det var fan ta mig vi som uppfann det hela, som Siw Malmqvist sade på Göta Lejon härom dagen. Se och njut av damen med rullator:

http://www.youtube.com/watch?v=gDxxIx4e778

För övrigt var Donkeyman kompis till den här pianistens farsa........ Som smällde av för några år sedan. Och som också var pianospelare som lirade samma sorts musik.

Läs även andra bloggares åsikter om rock´n roll

Tre Trallande Tanter

I går hade Donkeymans vandring "på gamla stigar" i centrala Stockholm för honom till "Kvarnen".

Där intog han sin middag som den här dagen bestod av stekt strömming, potatismos, en pilsner samt en aptitsup.

Och Supen serverades enligt traditionellt Svenskt restaurangmanér. Med spriten i en liten flaska stående i en skål med is. Där också glaset ligger. Så häller man upp en skvätt i taget och har därmed
kall sup under hela måltiden.

Slutligen bjuder traditionen att man placerar den lilla flaskan upp och nedvänd i isskålen när man har druckit upp brännvinet. Som en signal till kyparen att bära ut resterna.

"Kvarnen" är en ölhall som ligger mitt i "Bajenland". Här håller man på Hammarby. Inget annat. Och gör man det håller man lämpligen käft om saken.

Donkeymans gamle kompis Stickan och en till gick in för att käka här en gång för många år sedan. Stickan berättar att det plötsligt blev alldeles tyst i lokalen. Rockslusken kom till dem och sade att "Det är nog bäst att ni går". Stickans kompis hade nämligen halsduk med AIK:s färger.

Här på Kvarnen samlas vad man kan kalla "kreti och pleti". Det vill säga alla sorters människor. En av dem som då och då hade vägarna inom var vår gamle statsminister Tage Erlander.



Men självfallet är det idrottshjältarna som dominerar även om det inte är en sportpub.

Men en liten varning är på sin plats. I källaren har Kvarnen en absolut vedervärdig ungdomssylta av värsta sort. Håll er så långt borta från den som över huvud taget är möjligt. Det är den gamla Ölhallen som gäller.

Här har vi en annan av Söders stora hjältar. "Nacka" Skoglund. Som står staty på Katarina Bangata och inne på Kvarnen.

Tyvärr slutade det illa för "Nacka". Från att vara världens största fotbollslirare som drog in stora kulor i Italien gick vägen neröver. Och slutade med att han söp ihjäl sig. Helt penningläns.

Men så klart. Om Nacka kikade in på Kvarnen eller något annat av haken på Söder så behövde han inte pröjsa för biran. Det fanns alltid villiga sponsorer.

Från "Kvarnen" gick vägen till kvällens höjdpunkt. Donkeyman gick nämligen på en nostalgisk afton på "Göta Lejon". Det var en kväll till minne av vår ungdomstids Radio. En riktig "Radio Nord Afton". Det spelades jinglar och historien berättades.

Framför allt om hur BetongSossarna slog ihjäl ungdomens Radiostation.

Donkeyman har skrivit om Radio Nord tidigare. Länka dit och läs historien.

Självfallet var det underhållning också. Tre av Radio Nord-tidens största schlagersångerskor framträdde. Siw Malmqvist, Lill Babs och Anna Lena Löfgren. Som "brände av" en rykande fartig show. Med mycket hög Nostalgifaktor.

Två kommentarer från scenen är värda att bevara för eftervärlden.

1. Siw Malmqvist som berättade att hon ofta inviteras att sjunga på Äldreboenden. Och som upplever att personalen tycker det är märkligt att hon ofta väljer lite mer Rock'n Rollbetonat material på sådana säger. Men som hon sade - "För faaaan, det var ju vi som uppfann Rock'n Rollen. Den gången för 50 år sedan".

2. En yngre gentleman ur publiken som sade att i förrgår gick hans kompisar på konsert med "Lady Gaga". Själv går han på konsert med tre Gaggiga Kärringar.

Läs även andra bloggares åsikter om kvarnen, stockholm, krogar, schlager, radio nord

En Pilsner Till

Donkeyman känner behov för att berätta en liten solskenshistoria från dagens äventyr.

I dag har Donkeyman nämligen farit runt både i staden och förorterna. För att kika på en del nya och gamla nostalgiska ting. Men när eftermiddagen drog sig mot sitt slut så slank han in på "Löwet", det vill säga restaurang Löwenbräu uppe vid Fridhemsplan för att intaga sin middag. Med nödvändiga tillbehör.

Då skall man veta att Donkeyman en gång i världen var stammis på just Löwet. Därför att han bodde på Baltzar von Platens gata som låg bara ett stenkast och två örnflax bort. Dessutom är Löwet just ett sådant gammaldags "sunkhak" som Donkeyman har en barnslig fallenhet för.

Dagens "trissa" på Löwet har serverat Donkeyman i minst 25 bast. Och trots att han är där bara någon gång om året så är han väl igenkänd. Det är till och med så att när Donkeymans fru Borgny dog för 6 år sedan och han kom tillbaka till sjappet nästa gång så frågade hon efter frun. Och när Donkeyman berättade att hon hade stupat så föll servitrisen i gråt. "Hon som var så trevlig" - var budskapet.

Detta blev Donkeymans middagsmål i dag:






Först drog han i sig en Biff "Löwen" med vitlökssmör samt en gott vuxen pilsnerdricka och en matsup.

















Så följde han upp med att smälla i sig en friterad Camembert med hjortron.

Samt kaffe och en konjagare.












Under måltidens avslutning kikade kompisen Janne in och så satt vi och ljög i ett par timmar innan det var dags att avrunda eftermiddagen. Så vi pröjsade och gick var och en till sitt. Det vill säga Janne besteg sin stålhingst för att trampa ned mot "Krillan" medan Donkeyman promenerade bort till busshållplatsen för att resa med Blåbuss nummer tre mot Slussen och Sjöfartshotellet.

Och nu kommer dagens höjdpunkt.

När Donkeyman kommer till busshållplatsen så sätter han sig ned på bänken inne i busskuren för att vila sina trötta ben. På samma bänk sitter sedan tidigare en lite halvsjaskig typ. Med en stor plastpåse med dryckesvaror.

Snubben frågar om Donkeyman har lust på en bira. Och är det någonting som Donkeyman faktiskt har lust på där och då så är det just en bira. "Tack" säger Donkeyman och liraren plockar upp en "Norrlands Dynamit" ur påsen. Oöppnad. Och lämnar över - Varsågod. "Tack" säger Donkeyman igen, drar upp biran och tar en slurre.

Sedan snackar de lite löst om allt och om inget medan bägge smuttar på sina pilsner. Buss 3 kommer och den får glida vidare medan Donkeyman sakta smuttar på drycken.

Efter si så där en kvart har Donkeyman sänkt biran. Samtidigt dyker en ny "trea" upp. Så han tackar vänligt för pilsnern. Och halar upp två slängar (hundralappar) och ger till liraren som tack för ölet. Varvid snubben nästan går i däck, börjar gråta och säger "Nej - jag kan inte ta emot det här. Jag ville bara bjussa på en bira". "Varför inte" säger Donkeyman. "Jag har bättre råd än du har. Du gav mig en bira just i det ögonblicket som jag var djävligt törstig. Bara för att vara hygglig. Så nu får du två hundringar av mig som tack."

Och liraren tar emot kulorna och går sin väg medan Donkeyman tar sin buss.

En liten solskenshistoria ur livets teater. Eller något sådant.

Ångbåtsbiff

Donkeyman har fortsatt sin Stockholmstur med ett besök "där det hela startade". Han har rest med ångfartyget "Norrskär" fram och tillbaka till Grinda. Och han har rest med ångfartyget "Storskär" fram och tillbaka till Ljusterö.

Två resor som inte bara var resor utan en möjlighet att träffa en hel radda med gamla vänner. Några få som fortfarande jobbade i båtarna. Andra som vänligt nog kom med och utgjorde resesällskap. Det blev berättat många och långa minnen under de här två dagarna.

De Norska läsarna vet givetvis inte något om de här fartygen men de är 100 år gamla och ingår än i dag i det reguljära trafiksystemet i Stockholms Läns Landsting (Fylkesting). Och Donkeyman känner mycket väl till de här båtarna. På 60-talet var han däcksman och eldare ombord och på 70-talet var han maskinchef. Fast merparten av tiden jobbade han på "Waxholm och "Blidösund".

Årets första studiebesök ombord bekräftade den fantastiska utveckling som de här fartygen har genomgått. Den gången på -60-talet var bägge båtarna nedkörda, sunkiga gamla ångpottor som man lappade och lagade så billigt som möjligt. De skulle ju ändå ersättas med moderna fartyg inom kort. Och under den perioden försvann väldigt mycket av originalprylarna ombord och ersattes av vad som kan kallas för "Kitsch". Okunniga och historielösa personer smällde dit prylar som "såg gamla ut". Och ibland gjorde de inte ens det. "Smäll upp något billigt som täcker skiten" var den tidens motto.

I dag är det en helt annan ting. Båtarna är pietetsfullt renoverade till ett helt annat skick. Det är hög finish på det mesta. Och prylarna inte bara "ser gamla ut". De är också stilfulla och faktiskt tidsenliga. Även om båtarna inte är "original". Tvärtom - de är långt ifrån just original numera. Men det gör inte något. Renoveringarna är så väl genomförda att de definitivt får godkänt. Och det är i vart fall bättre än sunkigt original som det var på 60-talet.

Men den gången slet man hårt på båtarna. "Norrskär" gick som godsbåt på Husarölinjen, "Storskär" gick som godsbåt på Möja, "Waxholm" på Sandhamn och den fjärde "gammelbåten" "Västan" drog gods på Utö bland annat.

I dag kör man i stort sett bara passagerare. Som nog kan slita hårt på båtarna de också, speciellt i Midsommartid.

Donkeyman måste givetvis äta i matsalen och vid celebra tillfällen duger inte något annat än trerätters uppe i "den fina matsalen". Givetvis förberedd med några pilsner nere i den enklare "Försalongen" som dess värre bara existerar på "Storskär" numera.

Dessa fula farbröder och ett knippe andra herrar "som var med förr" utgjorde Donkeymans resesällskap på "Storskär".

Här sitter Hasse Möller och Janne Claesson i försalongen och löser något väsentligt historiskt problem.

Medan de sänker resans första pilsnerdrickor. Och båten ångar fram genom skärgården i god fart.





Resterande bilder kommer från dagen innan när Donkeyman reste med "Norrskär". Detta är hans måltid. Men han körde samma menu ett varv till dagen efter på "Storskär".

Förrätten består av Sill, Strömming och Wästerbottensost. Med plugg och lite garnityrer.

Som synes en modern variant av den gamla klassiska SOS. (Förklaring: Smör ost och Sill. Som man nästan inte kan få längre i Stockholm. Det vill säga, rätten finns men den är förvrängd till oigenkännlighet av olika "kreativa" köksmästare.)

På "Storskär" var portionen betydligt mer generöst tilltagen än på "Norrskär". Där den var direkt snål.

Men gott var det. Och givetvis sköljde Donkeyman ned det hela med Pilsner och Bäska Droppar. En dryck som den nyligen avlidna väninnan Line Merethe recenserade på följande sätt: "Det där svineriet får du ha för dig själv".

Måltiden fortsatte med den mest klassiska rätten av alla: Ångbåtsbiffen". Med pilsner. Fast utan sup. Biffen var precis som förrätten helt enkelt kanongod.

MEN - och det är ett stort MEN.

Förr i tiden hette detta "Biffstek med lök". Och serverades på alla ångbåtarna. Men när båtarna blev populära på -70-talet var det kreativa entrepenörer som döpte om det till "Ångbåtsbiff".

Den serverades i stort sett likadant på bägge båtarna. Men - mina vänner - detta är inte någon klassisk Ångbåtsbiff. Detta är en portion med biffstek serverad på en Ångbåt. Tillsnofsad av moderna tiders köksmästare. Den består av några kokpotatisar som man har placerat en biffstek ovanpå. Så har man täckt biffsteken med stekt lök och något smaksättande gräs. Plus rikligt med brun sås. Gott - Ja. Prisvärt - Ja. Men det är inte Ångbåtsbiff.

En "Ångbåtsbiff" som den tillagades förr i tiden bestod av en helt vanlig stekt biffstek. Samt stekt potatis. Samt stekt Gul Lök. Biff och Potatis låg sida vid sida. Löken låg ovanpå biffen. Så ställde man ut en liten snipa med sås bredvid tallriken till den som så önskade. Slutligen ett litet metallfat (minns inte vad de heter längre) med mer potatis om man ville fylla på. That´s it. Inget aromgräs, inga märkvärdigheter.

Men - Genom åren har Donkeyman genomlidit många direkt vidriga varianter av den klassiska "Ångbåtsbiffen". Riktigt rejäla stolpskott. Så han skall inte klaga på detta som var både gott och trevligt att se på.

Som dessert blev det givetvis "Skeppare Bengts Glass" (Is på Norska). En smarrig anrättning dränkt i Punsch.

De flesta känner inte "Skeppare Bengt". Men det gjorde Donkeyman. Vi blev med åren goda vänner och herr Kapten Bengt Olofsson var en ofta sedd och välkommen kär gäst hemma hos Donkeyman på den tiden som han bodde ute på Blidö. Och jobbade i Skärgårdstrafiken.



Tyvärr stack även "Benke", "Bengan, "Den Fule" eller vilket namn man nu väljer (kärt barn har många) runt hörnet för många år sedan. Men han lämnade efter sig den här rätten. Som Donkeyman regelbundet vräker i sig.

Och en god måltid kräver givetvis en ståndsmässig avslutning. Kaffe och Punsch. Medan skärgården så sakteliga passerar.

Och Donkeyman satt på den gamla "kaptensplatsen" i matsalen på "Norrskär" och mindes Stig Ekberg, Blomman, Gustavsson och alla de andra som suttit på just den platsen och intagit sina måltider genom årens lopp.




Snart kommer mera resebrev.

Läs även andra bloggares åsikter om stockholm, ångbåtar, waxholmsbolaget,

Hög Gråhårsfaktor

Först och främst
Donkeyman tackar alla de läsare som åter kommit med sina mailar och undrat om han har smällt av eller vad f****n som pågår. Svaret är följande:

Donkeyman har för det första haft en glädjande månad med ett par lukrativa uppdrag i tillägg till det dagliga brödet som han drar ihop till på sin bogserbåt i Husum. Och man biter inte den hand som föder en. Vare sig man är hund eller människa. Så Donkeyman har ägnat tiden till att jobba.

Men det är inte hela sanningen. Donkeyman har dessutom drabbats av en aldrig så liten depression. Han tänker på hustrun Borgny som strök med för snart sex år sedan. Och han tänker på sällskapsdamen Line-Merethe som fick sluta sina dagar i julas. Så tänker han på alla de trevliga resor han har haft ihop med dem. Med nostalgi. Han minns alla de härliga konserterna vi har varit på. Han minns flera besök på Royal Albert Hall. Han minns rökiga källarklubbar i olika storstäder. Han minns ........ You name it.

Konsertbiljetter måste köpas långt i förväg. Och denna vinter har Donkeyman kastat många fina biljetter i soptunnan därför att de damer han ville uppleva det här tillsammans med har slutat sina dagar. Och sitter i "Fiddlers Green" och väntar på Donkeyman.

Men nu har Donkeyman sörjt nog. Den här helgen har han bestämt sig för att nu skall det bloggas igen. Mer personligt än tidigare. Och mer ofta. Dessutom skall Donkeyman börja leva. Och i går hade han biljetter till en ny konsert. Som han skulle ha gått på med L-M. Som är död.

Men Donkeyman drog till Stockholm, inviterade sin gamle jobbarkompis Janne och drog på en absolut höjdarkväll på Tyrol. I går kväll.

Gråhårsfaktor
Detta var en konsert med hög gråhårsfaktor. Det var Rock'n Roll. Och inte någon helvetes modern sk*****t. Detta var "The Real Thing". Hela Svenska Rockeliten. Inga kopior utan originalet från 1950-talet. Gamla stabbiga gubbar och gummor som stod fram och körde sina hits från 1958, 1960 och 1962. Gubbar och Gummor som Rockade skiten ur oss för 50 år sedan. Och som låg överst på listorna för 50 år sedan.

Innan Beatles. Samtida med Elvis, Jerry Lee, Bill Haley och gänget ......

Gubbar och Gummor som lyssnade på "Radio Lux" och "Radio Nord".

Lite stabbiga i benen, ganska mycket grått hår, men - vilka minnen.

30 suveräna musiker. Med Little Gerhard, Rock-Ragge, Burken, Kinch och Rock-Olga som de största affischnamnen.

Oj, oj, oj. Vad härligt att se Rock - Olga. En gammal kärring, klädd i tonårskläder som behöver hjälp att komma ut på scenen. Som börjar sjunga men gör en liten paus i första låten och säger: "Fy faaen, det gör så in i helvete ont i benen, jag orkar inte stå och sjunga" och sätter sig på en pall i stället. Men vilket stöt i rösten. Samma härliga stöt som den gången på sent 50-tal.

Och publiken på Tyrol. Där min kompis Janne som är 55 antagligen var yngst. Bortsett från en liten skara helt unga som var musikaliskt medvetna.

Käre läsare. Tänk er många hundra gråhåriga ungdomar som står upp, klappar takten, ylar, skriker, jublar och bara är lyckliga. Precis som rockpubliken gjorde på ungdomsgårdarna runt Stockholm den gånge n för 50 år sedan. Tänk er "Kingside". Tänk er "Nalen". Alla vi i publiken var där. Den gången och i går.

Och vi var lika glada i går. Gamla gubbar och kärringar. 60 plussare. Hela gänget. Vi stod upp, klappade över huvudena, skrek, jublade, grät och mindes vår ungdom. När allt var så mycket bättre. Och den ljusnande framtid var vår.

Och det var inte någon 15-låtarskonsert. Här rockade man skiten ur folk. I TRE OCH EN HALV TIMME UTAN PAUS. Start 2000. Slut 2330. Och trots att Donkeyman smällt i sig drajor, drinkar, pilsner, vinare och Gud vet vad till ett värde av våldsamma stålar under konsertens lopp så var han törstig i morse. Det var nämligen en synnerligen effektiv "spillkråkeservice" i sving på Tyrol. Och i morse hade Donkeyman en strupe som påminde om ett sandpapper. Och antagligen många meters andedräkt.

Snacka om Nostalgifaktor, Snacka om Gråhårsfaktor.

Dess värre är det många av de gamla musikerna som har fått lämna oss. Till exempel föll Kenneth Svanström ihop efter en liknande konsert för fem år sedan. Men redan dagen efter ställde hans son Richard upp och spelade. Och Richard var med i går också. Som den allra värsta Jerry Lee. Den gången för 50 år sedan. Trots att han inte var med då - men han hade en fader som var det.

Det är många år sedan som Donkeyman hade så roligt. Och så kommer den trista tanken tillbaka. Tänk vad Borgny eller Line Merethe skulle ha älskat detta. De skulle ha varit i 100. Och lite till.

Men that's life - de har kilat vidare och Donkeyman är fortfarande med. Tillsammans med Gerhard, Olga, Burken, Ragge och alla de andra.

I går var det en kväll när man kunde tro att det brunnit på ålderdomshemmet. Men - vår arrangör, guru och gittarist Hans Edler har lovat att hålla i gång många år till. Fast det är nog inte långt borta att han tvingas organisera rullatorparkering utanför ingången.

ROCK'N ROLL IS HERE TO STAY.

Läs även andra bloggares åsikter om rock n roll, konsert