söndag 22 maj 2011

Domedag

Nu kan vi andas ut. Det blev inte någon Domedag i går heller. Detta trots att pastor Harold Camping hade förutspått att denna skulle inträffa just i går. Klockan 1800 lokal tid närmare bestämt. Men mängder av människor trodde honom och förberedde sig för det "oundvikliga".

För övrigt har samme Camping också förutspått Jordens Undergång i September 1994. Inte heller då skedde något utöver det vanliga.

Genom historien är det inte bara herr Camping som har förutspått Jordens undergång, Ragnarök, Armageddon och liknande evenemang. Det sker med jämna mellanrum. En av de mer kända profeterna i den skolan var William Miller som hade räknat ut att Jorden skulle gå under år 1843. Och som förmådde över 100000 människor att sälja allt av värde och invänta denna händelse. Som inte inträffade - då heller.

En annan känd Domedagsprofet var Charles Taze Russel. Han hade förutspått att Domedagen skulle inträffa år 1914. Och i löpet av det året var det säkert många som trodde att han skulle få rätt när Första Världskriget bröt ut. Russel själv tolkade detta som att Armageddon hade startat. Samme Russel är mer känd som mannen som grundlade Jehovas Vittnen. Han har presterat att utföra även andra räknestycken. Ett av dessa är att han har räknat ut hur många som får plats i Paradiset. Men Jehovas Vittnens utbredning på jorden har skapat ett litet problem. Paradiset är sedan länge fullsatt. Vilket innebär att alla nyvärvade Vittnen står på Väntelista.

Sedan är det en avsevärd skillnad mellan herr Campings och herr Russels uppfattning om hur detta skall gå till. Herr Camping tror nämligen på en Amerikansk version av just Jordens undergång. Han förväntar sig att den så kallade "Rapture" skall äga rum. Detta skall gå till så att Jesus återkommer till jorden och tar med sig de kvalificerade troende upp till himlen. De skall helt enkelt bara försvinna från jordens yta och komma till Paradiset. Medan vi andra fortsätter vår levnad i denna "jämmerdalen" som om inte något hade hänt.

Detta har på senare tid blivit bakgrund för flera romaner som också har filmatiserats och blivit TV-serier.

Donkeyman tycker i grund och botten att det är en tilltalande tanke. Speciellt om det skulle visa sig att den Kristna Guden är densamma som den Judiske Jahve och den Muslimske Allah. Antag att alla de mest fanatiskt troende i dessa tre religioner blev "Raptured" och försvann från jordens yta - då skulle antagligen vår jord bli en ganska fredlig och trivsam plats att leva på för oss andra. Vi talar alltså här om en ren win-win situation för både "Himmelsfararna" och de som "Blir kvar".

Men Donkeyman drar sig också till minnes en ren Domedagsprofetia. Som nog de flesta minns. Det var inför "millenieskifet". När klockan slog om till 00.00.00 skulle all världens datorer få frispel och fruktansvärda ting skulle inträffa. Elförsörjningen skulle bryta samman, flygplan skulle störta, fartyg skulle tvärstanna. Kort sagt - en våldsam katastrof skulle äga rum.

Och en hel arme av "Y2k" - konsulter började tjäna grova pengar på att göra företag "Y2k"-säkra. Den gången var Donkeyman Kvalitetschef i ett stort börsnoterat rederi med nära 25 båtar i "World-wide" trafik. Vårt klassällskap som var DNV anslog att vi skulle behöva investera minst 500.000 kronor i varje fartyg för att undvika katastrofen. En investering som deras "Y2k"-konsulter skulle vara behjälpliga med. Norska Sjöfartsdirektoratet krävde att vi skulle rapportera hur vi hanterade frågan. Och massor med "experter" ansåg att om ett rederi som vårat "kom undan" med en investering på 20 millar så skulle vi vara glada.

Självfallet hamnade detta på Donkeymans bord. Eftersom han inte begriper ett smack om datorer så betalade han för tre entimmes konsultationer med tre olika oberoende datamänniskor. Som inte över huvud taget var knutna till industrin eller sjöfartsvärlden. En Engelsman, En Norrman och En Svensk. De hade alla samma råd. Som vi följde.

Gissa vad vi gjorde: Inte ett enda smack.

Vi intygade till både NMD och DNV att vi var fullt ut "Y2k-kompatibla". Så inväntade vi millenieskiftet utan att göra något som helst. Därför att de här tre "experterna" sade dels att de inte trodde att något skulle ske. Dessutom sade de att OM det verkligen skulle ske något så spelade det inte någon som helst roll om vi öste in aldrig så mycket pengar i våra fartyg. Vi skulle inte få dem säkra ändå.

Och gissa vad - det hände inte ett smack. Alla firade nyår "som vanligt" och båtarna seglade vidare utan några som helst problem. Medan Donkeyman sprättade en pava sprutt och konstaterade att han hade sparat en stor hög med millar åt arbetsgivaren. Därför att han inte lät sig ryckas med av en allmän hysteri. Till skillnad från en hel del andra rederier som verkligen lade ut stora pengar på saken.

Men när vi nu snackar "Rapture" och Domedag så finns det även ett ganska spänstigt Svenskt historiskt exempel på en Domedagsprofet. Inspiratör var den Finske predikanten Toivo Korpela som på 1930-talet skapade en ny väckelse i Tornedalen och Norrbotten. Väckelserörelsen tog något speciella former i det att medlemmarna beskylldes för bland annat sexuella utsvävningar och dryckenskap. Men Korpela hade också räknat ut när Domedagen skulle äga rum. Men de trogna skulle inte bekymra sig. De skulle hämtas upp till Paradiset, som i det här fallet påstods befinna sig i "Det Heliga Landet".

Datum för evenemanget var spikat och sektens ledare hjälpte villigt till med att assistera de troende så de kunde sälja sina gårdar och värdesaker. De behövde ju inte dessa mer. Sedan samlades den lilla flocken i Gällivare där man gick iklädde sig vita särkar, gav bort sina sista ägodelar och gick upp på Dundret. Där de sedan inväntade en SilverArk som skulle komma från Himlen och hämta dem för transport till Paradiset.

Inte f***n kom det någon Silverark. Lika lite som Jorden har gått under vid något av alla de andra datum som profeter och experter har räknat fram.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

onsdag 18 maj 2011

Några gamla Träd

 I dessa dagar för 40 år sedan ägde en av de stora vändpunkterna i modern Svensk historia rum. Donkeyman tänker på den riksbekanta Almstriden. En strid som kom att få stora följder för Svenskt politiskt liv.

Det nya Stockholm
Bakgrunden var omvandlingen av Klara och Norrmalm och byggnationen av de nya ”betongförorterna”. Stockholmarna hade vant sig vid att leva i en stad som påminde om en ”War Zone”. Man hade schaktat väck stora delar av Brunkebergsåsen och rivit den gamla bebyggelsen. Man hade grävt sig ned till nivån där tunnelbanan skulle byggas. Donkeyman minns mycket väl de enorma kratrar som gapade där det tidigare hade varit bostäder och arbetsplatser.

När vi skriver 1971 började ombyggnaden bli färdig. Nya och moderna byggnader i glas och betong reste sig över allt. Hötorgsskraporna var på väg att bli färdiga. Sergels Torg började stå färdigt. Kratrarna ersattes med gator och moderna byggnader.

Men det var inte bara City som hade omvandlats. Man hade byggt en helt ny stad ute i SydVäst med Bredäng – Sätra – Skärholmen – Vårberg och Vårby Gård. Och en helt ny stad ute i NordVäst på det gamla Järvafältet. Det var Tensta, Rinkeby, Hjulsta och allt vad de nya förorterna kom att heta.
Nu höll man på att färdigställa den nya T-banelinjen som skulle förbinda de nya områdena i NordVäst med Centrala Solna, Sumpan och Stockholms City. Slutstationen skulle byggas under Kungsträdgården. Men det skulle bara vara en temporär slutstation. Banan skulle byggas vidare mot Nacka.
Stockholmarna hade år 1971 gått runt i en byggarbetsplats i City i över 20 år. De flesta kände inte heller någon entusiasm över det nya City som växte upp. Lite till mans knöt man nävarna i byxfickan och förbannade ”den nya tiden”.

BetongSossarnas Guldålder
Detta var under BetongSossarnas guldålder. Landet styrdes av Partiet. Som var en del av Rörelsen. En stor del av landets vuxna arbetande befolkning var Partimedlemmar tack vare kollektivanslutningen. Samtidigt låg de dåliga tiderna på -20 och -30-talen så nära i tid att de flesta hade egna eller andrahandsminnen från dessa. Folk flest var tacksamma mot Partiet för att de hade förändrat och förbättrat landet.

Partiet styrde enligt principen: ”Vi vet vad som är bäst för Folket. Genom att styra och leda Folket blir de lyckliga. Och om Folket själva inte förstår vad som är bäst så skall vi nog tvinga dem.” Partiledaren och hans närmaste män var "Landsfäder". I Stockholm hade Partiet stöd av Folkpartiet i den stora omvandlingen. Tillsammans bildade dessa ”Betongens Axel”. Som projekterade och kom överens. Beslut togs i de inre kretsarna och de formella besluten i Fullmäktige var enbart formalia. Vanligen var besluten så väl förberedda att det över huvud taget inte blev någon debatt.

Almstriden växer fram
Ända fram till dess några gamla träd skapade en symbolfråga. Det var nämligen så att T-banan i praktiken var färdigbyggd. Stationen i Kungsträdgården började bli färdig. Det var enbart en bagatellfråga om att utvidga biljetthallen så att man kunde inrymma ett litet shoppingcenter som återstod. Men för att åstadkomma detta så måste Almarna runt det lilla Théhuset fällas.

Och plötsligt tog det fart. Unga arkitekturstuderande som begärt att få studera ritningarna upptäckte att det gick alldeles utmärkt att bygga T-banestationen utan att fälla Almarna. Det var bara att strunta i shoppingområdet så gick den saken för sig. T-banan och stationen var dessutom redan nära färdigbyggd. 

Och nu bröt debatten loss. En mängd kända personer uttalade sig. Med Evert Taube i spetsen. Det började dra ihop sig till protester mot hela Cityomvandlingen. Men den var ju redan färdig så nu koncentrerade man sig om det allra sista – de gamla träden i Kungsträdgården. För övrigt det enda som påminde om en trädgård just i Kungsan.

Detta var tredje gången som BetongSossarna hamnade galet i den allmänna opinionen. Det var också tredje gången som Folket visade olydighet mot dem. Första gången var sommaren 1959 när BetongSossarna inte tillät Sveriges Radio att direktsända från den största matchen i Svensk idrottshistoria mellan Ingo och Floyd. Då ställde Radio Lux upp med direktreferat.

Andra gången var när Radio Nord på kort tid seglade upp som Sveriges ledande Radiostation. Som stoppades av BetongSossarna med extraordinär lagstiftning. Trots ursinniga protester.

Nu drog det ihop sig till Tredje Gången. Och nu började BetongSossarna skramla med Batongerna. Partiet förvandlades till BatongSossarna. Besluten var fattade i god demokratisk ordning och några utomparlamentariska aktioner skulle inte tillåtas att kullkasta den Svenska Demokratien.

Fältslag i Kungsan
Verkligheten var nog att Sosseledarna inte riktigt förstod att de nu hamnat totalt på kollisionskurs med en stor majoritet. En majoritet som helt enkelt inte trodde på teknokraternas förklaringar. Man ansåg nog att folket lydigt skulle följa dem när de planerade för kloka förändringar till allas bästa. Men denna gång ej.
Det hade redan varit ett antal våldsamma demonstrationer mot VietNamkriget och tänkte inte ge upp för ”Gatans Parlament”. Skillnaden är bara att där var demonstranterna en ”kunnig” minoritet. Vid Almarna representerade dessa en ursinnig majoritet.

Trädräddarna organiserade sig väl genom organisationen ”Alternativ Stad”. Och när ett stort uppbåd av poliser och skogsarbetare uppenbarade sig på de små timmar morgonen den 12.Maj 1971 så möttes de av ett gigantiskt uppbåd av protestanter.

Det var allt ifrån ”långhåriga yrkesdemonstranter” till ”Gamla Fiiiina Östermalmsdamer” som hade mött upp. Och en sak är säker – Stockholmspolisen på den tiden var i all huvudsak att beteckna som ”Batongarbetare”. Men att gå över Gamla Fina tanter i Minkpäls med batongerna. Där gick gränsen. Efter ett våldsamt fältslag drog man sig tillbaka och Almarna stod kvar. Bevakade av stora folkmassor som stannade kvar som ”trädvakter” under lång tid.

En vändpunkt i Svensk Politik
Resten är historia – Almarna står kvar än i dag. Men nu är de hotade av skadeinsekter i stället.
Vad var det då som utgjorde vändpunkten. Jo, detta var första gången som BetongSossarna ställdes mot Folket. Det var första gången som BetongSossarna förlorade. Det var här som Socialdemokratins nedgång började, även om det skulle ta nästan 40 år innan de inte ens var det största partiet.

Men det var också här som den offentliga debatten om Stadens framtida utveckling tog fart. Det var här som det blev slut på att politikerna beslutade i det närmaste bakom slutna väggar och sedan ”vände upp och ned” på staden. Å andra sidan – förr var man handlingskraftiga – från förslag till färdigställt nytt City, nya stadsdelar och ny T-bana hade man på den tiden ungefär 20 år. I dag har man debatterat omvandlingen av Slussen i 20 år och inte ens kommit till beslut. Så handlingskraften har offrats mot demokrati. I praktiken utsätts i dag varje infrastrukturprojekt (vilket ord) för en eller annan proteströrelse som gör sitt absolut yttersta för att förändra projektet. Och för att riva upp fattade beslut om de har gått dem emot.

Samtidigt var det den första stora konfrontationen mellan de gamla teknokraterna och stadsbyggarna å ena sidan och den nya miljörörelsen och de unga -68-orna å andra sidan.

Därför är det rätt att kalla Almstriden för en Vändpunkt.

Men en artikel om Almstriden måste också redovisa de politiska ställningstagandena. Detta var en ren Stockholmsfråga som avgjordes av Stadens politiker. Sossarna och Folkpartiet var för trädfällning medan Moderaterna enhälligt var mot. Men den gången var de ett ganska litet parti.

Den politiker som mer än andra kom att förknippas med Almstriden var Hjalmar Mehr som på den tiden var Sossarnas starke man i Stockholm. Vi ungdomar kallade honom på den tiden för ”Almar Ner”. Mehr var den politiker som framför andra kom att framstå som Almarnas fiende. Men i efterhand har Donkeyman kommit underfund med att det i grunden var orättvist. Mehr var mannen bakom de nya förorterna. Han var också centralt inblandad i omvandlingen av Klara. Men det var andra Sossar som hade ”baxat fram” frågan om Almarna. Fast som Sossarnas lokale ledare solidariserade han sig med fattade beslut och frontade genomförandet av fällningen. Något som även Olof Palme gjorde som rikspolitiker. Fast han uttalade sig från en annan synvinkel. Palme ansåg det som helt förkastligt att ”Gatans Parlament” tilläts påverka beslut fattade ”I God Demokratisk Ordning”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,