I dagarna är det 25 år sedan Olof Palme mördades. Ett politiskt mord som på många sätt förändrade Sverige. Och ett politiskt mord som startade en av de största skandaler vi upplevt här i landet. Donkeyman skall påminna om några detaljer:
Var befann du dig när du fick höra om Palmemordet?
Alla som levde den gången minns var de var när de fick höra talas om Palmemordet. Det är inte många händelser som har den statusen. Kanske bara mordet på John Kennedy har samma status i modern tid.
Donkeyman vet i vart fall var han var. Han befann sig hemma i sin säng och sov ut ett ölrus. När han väcktes av ett telefonsamtal från väninnan Gunilla. Som berättade om händelsen. Sedan var det färdigsovet den natten.
Palems politiska gärning, utrikes
Eftersom Palme blev brutalt mördad så har han blivit helgonförklarad. Man glömmer lätt att Olof Palme var den mest kontroversiella politiker som funnits i Sverige i modern tid. Det gick inte att undvika att ta ställning till honom. Man kan lite generellt säga att halva nationen älskade Palme, den andra halvan hatade honom.
Efter att Palme blivit mördad tystnade all kritik av honom. Plötsligt rådde nationell enighet om att han hade varit en stor politiker. Att han varit ytterst kontroversiell glömde man väldigt snabbt bort. Och Palmes många kritiker blev plötsligt Palme-vänner och glömde fort bort sin tidigare ståndpunkt.
Samtidigt var Palme en produkt av sin tid. Detta var en tid när det fanns två Supermakter som stod mot varandra. Och den ena Supermakten hade just förlorat det kontroversiella VietNam-kriget. Ett krig där Palme hade tagit konkret ställning. Ett ställningstagande som den gången var minst sagt kontroversiellt. Men Palme tog också starkt och konsekvent ställning i många andra av den tidens stora internationella händelser. Han fördömde Apartheid, han fördömde Järnridån och Berlinmuren, han fördömde diktaturer runt om i världen och han tog kraftfull ställning mot USA i en mängd kontroversiella frågor. (Samtidigt som han samarbetade med samma USA i många andra sammanhang.)
Samtidigt var Sverige ett litet land. Ett litet land som var ganska betydelselöst i den stora världspolitiken. Ett land som inte heller brydde sig om världen. Palme gjorde Sverige internationellt. Man lade märke till oss. Men vi blev också intresserade av omvärlden, mycket tack vare honom.
Palmes politiska gärning, inrikes
Det här var en tid när Sverige var långt mer politiskt delat än i dag. De Radikala krafterna var mycket starkare än i dag, speciellt hos ungdomen. Det var -68-ornas tid. VietNam, Almstrid, Chile, Apartheid, Husockupationer. Allt detta var dagsaktuella frågor. Proggen var på sin höjdpunkt. Nästan allt av kultur var radikal. Socialdemokratin stod den gången betydligt längre till vänster. Hela vänstern och många Sossar väntade på Revolutionen. Samtidigt var det en stor minoritet (kanske majoritet) som inte alls höll med om allt detta. Man måste se Palmes gärning i det ljuset.
Tage och Sträng hade börjat förändra "Reformsossarna" till "Betongsossarna". Det var Palme som fullbordade den förändringen. Det var under den här tiden som den Offentliga Sektorn expanderade kraftfullt till det som sedan kallades "Den Ofantliga Sektorn".
För att finansiera detta ökades samtidigt skattetrycket. Till slut låg marginalskatten på uppåt 90% och arbetsgivaravgiften var i det närmaste tredubblad. Det var samma period som Astrid Lindgren drabbades av den så välkända "Pomperipossaskatten".
Samtidigt genomfördes Löntagarfonderna. Ett försök som av motståndarna beskrevs som ett försök att smygvägen Socialisera Sverige och överlåta makten över företagen till Facket och Partiet. Det var också under samma period som många stora Svenska industrimän och entrepenörer flydde landet. Kamprad och Rausing var bara ett par exempel.
Palmes ekonomiska politik kom senare att reverseras av Sossarna själva under Ingvar Karlsson och Göran Persson.
Men Palme var drivande i tre reformer som blivit bestående. Det kanske allra viktigaste var att han arbetade för Jämställdhet mellan könen. Att sambeskattningen upphävdes var nog hans viktigaste reform. Tyvärr ger inte moderna tiders Feminister någon Palme den "cred" som han borde ha i det sammanhanget. Men han genomförde också det system för Studiefinansiering som vi har än i dag. Slutligen genomfördes en mängd av de arbetsrättsliga regler som i dag är så kritiserade från Alliansen - men som de inte är starka nog att röra.
Var Palme en bra Statsminister?
Donkeyman menar att Palme var betydligt dugligare som Partiledare än som Statsminister. Enligt Donkeymans uppfattning genomdrev Palme en omfattande "BetongSossifiering" av samhället som han i praktiken hade en mycket tunn majoritet för. Därmed gjorde han sig också till fiende med i stort sett halva folket. Som faktiskt kom att hata honom.
Polisens Fiasko
Efter att Palme hade blivit mördad genomfördes ett av de största organisatoriska Fiaskon som inträffat här i landet. Polisen gjorde i stort sett allt fel. Trots att man disponerade i stort sett oändliga resurser genomfördes ett arbete som eftervärlden har bedömt som eländigt. Man klarade inte ens av att genomföra en ordentlig brottsplatsundersökning. Kulorna från de två skott som avlossats hittades av privatpersoner efter avslutat polisarbete. Slutligen spårade det hela ut med PKK-spår, SydAfrikaspår och slutligen Christer Petterson.
Men detta har skildrats av så många skribenter att Donkeyman inte skall lägga någon energi på den saken. Däremot fick Donkeyman äntligen "Vatten på sin Kvarn" när Leif GW Persson gick ut i Expressen och i TV och bekräftade några av de teorier som Donkeyman har haft i alla år.
Var Christer Petterson skyldig?
Donkeyman har i alla år hävdat att han inte tror ett ögonblick på att CP var mördaren. Ett av de främsta skälen som Donkeyman framfört med en dåres envishet är följande:
Mordet skedde i krysset av Sveavägen och Tunnelgatan. Därifrån avvek mördaren joggande Österut på Tunnelgatan och sprang uppför trapporna till Malmskillnadsgatan. Sedan dess har han inte observerats. Trots att en vältränad person sprang efter honom mindre än en minut senare.
Alla som vet något om Stockholms geografi vet också att de här trapporna inte är vilka trappor som helst. Det är många trappsteg och stor höjdskillnad. Bara tanken att ett nedsupet knarkvrak som CP var skulle orka springa uppför det här "trapphelvetet" och försvinna på toppen är fullständigt löjlig. Till och med en vältränad polisman skulle ha problem med den saken.
Leif GW berättade sedan i TV om ett vittnesmål som varit helt okänt för Donkeyman. Det är det allra första vittnet nere på Tunnelgatan som gömde sig bakom en arbetarbod när det började skjutas. Och som såg mördaren passera på bara ett par meters håll. Detta vittne kände CP mycket väl eftersom de bodde nästan grannar. Han kände honom så väl att han garanterat skulle identifierat honom. Men det vittnesmålet har helt och hållet tystads ned. Enligt Leif GW har det inte ens varit känt inom poliskretsar.
Vem mördade Palme?
Även här har Donkeyman i alla år framfört ungefär samma teori som Leif GW framförde nu i veckan.
Halva befolkningen tyckte den gången mycket illa om Olof Palme. Många hatade honom. Det var många som ansåg att Palme var en landsförrädare. Den anda som rådde på den tiden kan man inte förstå om man inte själv upplevt den. Donkeyman var den gången bortåt 40 år gammal och minns det hela mycket väl.
Donkeyman tror (och har hela tiden trott) att mördaren var en helt ostraffad person med starka sympatier på högersidan. En person som var vältränad och mycket kunnig i hanteringen av skjutvapen, självförsvar och liknande. Kanske en militär, polis, ordningsvakt eller liknande men i vart fall en person med intresse för sådant.
Personen i fråga hatade Palme. Och beslutade sig för att "befria" landet från honom en gång för alla. Han genomförde mordet men har vare sig före eller efter gjort något kriminellt. Hela tiden har mördaren levt ett vanligt yrkesliv och anser själv att han har gjort en god gärning. Om han inte själv erkänner mordet och producerar teknisk bevisning så kommer han aldrig att avslöjas.
Tanken på att någon utländsk säkerhetstjänst eller politisk organisation skulle ha gjort detta är enbart löjlig. Den som tror något sådant måste börja dagen med att förklara vad en sådan skulle anse sig vinna på det. Samma sak gäller alla teorier om en stor konspiration inom konservativa kretsar. Det är orealistiskt att tro att ett stort antal konspiratörer skulle ha klarat av att hålla saken hemlig i 25 år. Någon skulle under hela den här tiden ha försagt sig.
Och tanken på ett nerknarkat fyllevrak faller på "trapphelvetet" upp till Malmskillnadsgatan. Inte ens om det gällde livet skulle ett sådant orka springa upp där med den farten.
Läs även andra bloggares åsikter om palmemordet, olof palme, palme, socialdemokraterna, politik
måndag 21 februari 2011
torsdag 17 februari 2011
Haverikommision
Nu har Sossarnas "KrisKommision" eller kanske man skall kalla den "KatastrofKommision" presenterat sitt verk. Och Donkeyman har i sin egenskap av "Sossologie Studerande" kastat sig över detta. Med stort intresse.
Dess värre (for Sossarna) innehåller inte verket någon analys av varför man förlorade valet 2010. Den innehåller inte heller någon strategi kring hur man skall vinna valet 2014. Den som söker sådan information får leta någon annan stans. Något som även Aftonbladets ledarsida konstaterar.
Däremot innehåller rapporten en omfattande genomgång av olika aktuella politiska tema. Där man kan läsa mellan raderna att kommisionen med nostalgi i blick önskar en återgång till 1960-talet och dess politik. Utan att ta hänsyn till att 2010-talets problem inte låter sig lösas med 1960-talets politik.
I brist på ledning från Sossarnas egen KK har Donkeyman gjort sin analys av Sossarnas haveri. Han menar att man måste starta med en kort historik för att förstå sammanhanget.
Socialdemokratin har under de senaste 100 åren genomgått tre faser. Den första som sträcker sig ända fram till 1960-talet kan betecknas som Reformfasen. Den kan på många sätt jämföras med situationen under en Revolution. Man samlade det som på den tiden kunde betecknas som "underklassen" det vill säga lägre tjänstemän, arbetare och de som stod utanför kring bygget av välfärdssamhället. På så vis hade man en absolut majoritet av landets befolkning bakom sig i marschen mot ett gemensamt mål.
Nästa fas brukar Donkeyman kalla Betongfasen. Då hade man uppnått sina mål. Välfärdssamhället var skapat. Nu gällde det att konsolidera det man uppnått. Den här perioden omfattar 1960-, 70- och 80-talen. Det var nu som Betongsossarna styrde landet i det närmaste enväldigt. Rörelsen byggde upp ett omfattande Pampvälde. Man hade fortfarande ett massivt stöd från samma grupper som tidigare. Men partiets naturliga stöd minskade samtidigt i omfattning. Lägre tjänstemän och arbetare övergick sakta men säkert till att vara en medelklass. Med andra behov och värderingar än de som stod utanför.
Sedan kom den ekonomiska krisen och 1990-talet. En period när Socialdemokratin övergick till att vara Pragmatiker. Under Göran Perssons period förändrades det Svenska samhället i grunden. Bland annat genom omfattande avregleringar, EU-inträde och liberalisering. Betongpolitiken upphörde. Men denna förändring skedde inte av ideologiska skäl. Den skedde av nödvändighet. Man kan säga att samhället hastigt "AvSossades".
En beskrivning av dagens problem blir alltså enligt Donkeyman beskrivas så här. Förr bestod Rörelsen av lägre medelklass, arbetare och utanförgrupper. Det var en majoritet som strävade efter en gemensam målsättning - välfärdssamhället. I dag när kampen är vunnen har lägre medelklass och arbetare sin gemenskap med den högre medelklassen. De utgör en absolut majoritet vars främsta intresse är att undvika att "falla över kanten" till de grupper som står utanför. Medan Socialdemokratin i första hand talar utanförgruppernas sak. Rörelsen har alltså inte längre ett gemensamt mål, inte heller har man gemensamma intressen.
Kampen om välfärdssamhället är redan vunnen. Alla politiska partier sluter upp om detta. Alla är också eniga om att man skall ha en skattefinansierad, samhällsorganiserad välfärd. Skiljelinjerna ligger kring detaljer i hur denna välfärd skall organiseras. I huvudsak mellan om man skall acceptera privat utförande eller om allt skall ske i samhällets regi.
Den politiska skiljelinjen ligger också kring frågan om hur välfärdssystemet skall se ut i framtiden. Socialdemokratin vill inte acceptera någon som helst förändring. Trots att den framtida finansieringen är problematisk. Deras lösning ligger i att höja skatterna. Men Arbetare och Tjänstemän anser inte att skatterna kan höjas mer. Det är inte av ideologiska utan av rent praktiska skäl. Man har helt enkelt inte förtroende för hur samhället hanterar skattepengarna. Dessutom har de här grupperna fått i stort sett en extra årslön under Alliansens regeringstid genom det populära "Jobbskatteavdraget". Något som Facket aldrig har varit i närheten av att förhandla fram men som Socialdemokratin är motståndare till.
Socialdemokratin är en stor Koalition i sig. Partiet spänner om ett brett spektrum av åsikter. Något som också är en förklaring till deras problem. Under Reformfasen och delvis under Betongfasen kunde alla skilda åsikter och grupper enas kring kampen MOT det gamla samhället och FÖR välfärdssamhället. Det var alltså kampen och det gemensamma målet som enade partiet. Nu när man inte längre har något gemensamt projket klarar man inte av att ena sig kring en politik. Samtidigt drar Partiet och Rörelsens andra grenar tidvis åt olika håll. I alla frågor som gäller arbete och arbetsliv bestämmer Facket vilken åsikt som Partiet skall ha. Det som enar Partiet är önskan om makt. Det blir omtanken om den egna försörjningen och statusen som styr partiet. Trots allt är det tusentals jobb inom den samlade Rörelsen som står på spel.
I den Socialdemokratiska debatten kan man i dag se två huvudlinjer:
1) De som vill renodla ideologin. Detta skall ske genom att vrida partipolitiken mot vänster och angripa Alliansen från det hållet. Det innebär också att man skall agera mer som gamla tiders ideologiskt drivna politiska partier. Man har en politik och de som har samma åsikter röstar på partiet. Så går man ut och försöker övertyga andra om att den egna åsikten är den rätta. Problemet är att man inte kommer att kunna vinna val på detta. Därför att den Medelklass som utgör den absoluta majoriteten av samhället inte kommer att rösta på en vänsterpolitik.
2) De som vill skaffa sig en politik som vinner val. Detta skall ske genom att man inte har någon ideologisk bindning utan skaffar sig populära åsikter. Det innebär att man söker sig in i politikens mittfåra där Moderaterna redan befinner sig. Det viktiga blir alltså att vinna makt, för maktens egen skull. Man gör det inte längre för av omtanke om samhällets och medborgarnas bästa.
Donkeyman tror att vi nu upplever slutskedet för den stora koalition som den Socialdemokratiska Rörelsen upplever. Oavsett vilken av de två ovanstående vägarna man väljer så kommer oenigheten att få partiet att falla sönder i mindre delar. Just nu är det själva organisationen som utgör kittet och sammanhållningen. Inte ideologin, inte heller medlemsmassan och dess åsikter.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, kriskommision, politik
Dess värre (for Sossarna) innehåller inte verket någon analys av varför man förlorade valet 2010. Den innehåller inte heller någon strategi kring hur man skall vinna valet 2014. Den som söker sådan information får leta någon annan stans. Något som även Aftonbladets ledarsida konstaterar.
Däremot innehåller rapporten en omfattande genomgång av olika aktuella politiska tema. Där man kan läsa mellan raderna att kommisionen med nostalgi i blick önskar en återgång till 1960-talet och dess politik. Utan att ta hänsyn till att 2010-talets problem inte låter sig lösas med 1960-talets politik.
I brist på ledning från Sossarnas egen KK har Donkeyman gjort sin analys av Sossarnas haveri. Han menar att man måste starta med en kort historik för att förstå sammanhanget.
Socialdemokratin har under de senaste 100 åren genomgått tre faser. Den första som sträcker sig ända fram till 1960-talet kan betecknas som Reformfasen. Den kan på många sätt jämföras med situationen under en Revolution. Man samlade det som på den tiden kunde betecknas som "underklassen" det vill säga lägre tjänstemän, arbetare och de som stod utanför kring bygget av välfärdssamhället. På så vis hade man en absolut majoritet av landets befolkning bakom sig i marschen mot ett gemensamt mål.
Nästa fas brukar Donkeyman kalla Betongfasen. Då hade man uppnått sina mål. Välfärdssamhället var skapat. Nu gällde det att konsolidera det man uppnått. Den här perioden omfattar 1960-, 70- och 80-talen. Det var nu som Betongsossarna styrde landet i det närmaste enväldigt. Rörelsen byggde upp ett omfattande Pampvälde. Man hade fortfarande ett massivt stöd från samma grupper som tidigare. Men partiets naturliga stöd minskade samtidigt i omfattning. Lägre tjänstemän och arbetare övergick sakta men säkert till att vara en medelklass. Med andra behov och värderingar än de som stod utanför.
Sedan kom den ekonomiska krisen och 1990-talet. En period när Socialdemokratin övergick till att vara Pragmatiker. Under Göran Perssons period förändrades det Svenska samhället i grunden. Bland annat genom omfattande avregleringar, EU-inträde och liberalisering. Betongpolitiken upphörde. Men denna förändring skedde inte av ideologiska skäl. Den skedde av nödvändighet. Man kan säga att samhället hastigt "AvSossades".
En beskrivning av dagens problem blir alltså enligt Donkeyman beskrivas så här. Förr bestod Rörelsen av lägre medelklass, arbetare och utanförgrupper. Det var en majoritet som strävade efter en gemensam målsättning - välfärdssamhället. I dag när kampen är vunnen har lägre medelklass och arbetare sin gemenskap med den högre medelklassen. De utgör en absolut majoritet vars främsta intresse är att undvika att "falla över kanten" till de grupper som står utanför. Medan Socialdemokratin i första hand talar utanförgruppernas sak. Rörelsen har alltså inte längre ett gemensamt mål, inte heller har man gemensamma intressen.
Kampen om välfärdssamhället är redan vunnen. Alla politiska partier sluter upp om detta. Alla är också eniga om att man skall ha en skattefinansierad, samhällsorganiserad välfärd. Skiljelinjerna ligger kring detaljer i hur denna välfärd skall organiseras. I huvudsak mellan om man skall acceptera privat utförande eller om allt skall ske i samhällets regi.
Den politiska skiljelinjen ligger också kring frågan om hur välfärdssystemet skall se ut i framtiden. Socialdemokratin vill inte acceptera någon som helst förändring. Trots att den framtida finansieringen är problematisk. Deras lösning ligger i att höja skatterna. Men Arbetare och Tjänstemän anser inte att skatterna kan höjas mer. Det är inte av ideologiska utan av rent praktiska skäl. Man har helt enkelt inte förtroende för hur samhället hanterar skattepengarna. Dessutom har de här grupperna fått i stort sett en extra årslön under Alliansens regeringstid genom det populära "Jobbskatteavdraget". Något som Facket aldrig har varit i närheten av att förhandla fram men som Socialdemokratin är motståndare till.
Socialdemokratin är en stor Koalition i sig. Partiet spänner om ett brett spektrum av åsikter. Något som också är en förklaring till deras problem. Under Reformfasen och delvis under Betongfasen kunde alla skilda åsikter och grupper enas kring kampen MOT det gamla samhället och FÖR välfärdssamhället. Det var alltså kampen och det gemensamma målet som enade partiet. Nu när man inte längre har något gemensamt projket klarar man inte av att ena sig kring en politik. Samtidigt drar Partiet och Rörelsens andra grenar tidvis åt olika håll. I alla frågor som gäller arbete och arbetsliv bestämmer Facket vilken åsikt som Partiet skall ha. Det som enar Partiet är önskan om makt. Det blir omtanken om den egna försörjningen och statusen som styr partiet. Trots allt är det tusentals jobb inom den samlade Rörelsen som står på spel.
I den Socialdemokratiska debatten kan man i dag se två huvudlinjer:
1) De som vill renodla ideologin. Detta skall ske genom att vrida partipolitiken mot vänster och angripa Alliansen från det hållet. Det innebär också att man skall agera mer som gamla tiders ideologiskt drivna politiska partier. Man har en politik och de som har samma åsikter röstar på partiet. Så går man ut och försöker övertyga andra om att den egna åsikten är den rätta. Problemet är att man inte kommer att kunna vinna val på detta. Därför att den Medelklass som utgör den absoluta majoriteten av samhället inte kommer att rösta på en vänsterpolitik.
2) De som vill skaffa sig en politik som vinner val. Detta skall ske genom att man inte har någon ideologisk bindning utan skaffar sig populära åsikter. Det innebär att man söker sig in i politikens mittfåra där Moderaterna redan befinner sig. Det viktiga blir alltså att vinna makt, för maktens egen skull. Man gör det inte längre för av omtanke om samhällets och medborgarnas bästa.
Donkeyman tror att vi nu upplever slutskedet för den stora koalition som den Socialdemokratiska Rörelsen upplever. Oavsett vilken av de två ovanstående vägarna man väljer så kommer oenigheten att få partiet att falla sönder i mindre delar. Just nu är det själva organisationen som utgör kittet och sammanhållningen. Inte ideologin, inte heller medlemsmassan och dess åsikter.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, kriskommision, politik
söndag 6 februari 2011
Revolution
De senaste veckorna har Revolution varit det ledande temat i allt av media. Mängder av personer som inte tidigare har visat någon benägenhet till att hylla Revolutioner hyllar nu de krafter i Tunisien och Egypten som genomför de ländernas Revolutioner.
Revolutionens Historia
Nu hör till saken att "Revolution" är ett av många missbrukade ord. Ganska mycket har genom historien betecknats som just Revolutioner. Och i överförd, eller beskrivande betydelse, används ordet flitigt. Till exempel om "Den Industriella Revolutionen" och liknande företeelser.
Men verkligheten är att historien kan visa till få riktiga Revolutioner. Däremot finns det väldigt många Statskupper. Men Revolution eller Statskupp är de enda sätt som finns att avlägsna riktigt otrevliga regimer. En diktatur som baseras på att man behärskar maktens instrument och som inte tillåter någon sorts opposition måste råka ut för en Statskupp eller för en Revolution om den skall falla.
Men Revolutionens problem är att det är väldigt lätt att ena sig MOT en förhatlig regim. Men när denna först har fallit är det oändligt mycket svårare att ena sig FÖR något nytt. Bland annat därför att oppositionen oorganiserad. Varje försök att skapa en organiserad opposition slogs ju i spillror under den gamla regimen.
Franska Revolutionen är det kanske mest kända exemplet på Revolution. Den ledde till regimens fall men den ledde också till Skräckväldet och till Napoleontiden.
Ryska Revolutionen var också en riktig Revolution. Men efter sex månader genomförde Bolsjevikerna sin Statskupp och tog över makten. Sedan blev det en annan sorts diktatur i ytterligare 70 år.
Amerikanerna anser också att de har haft en Revolution. Det gör inte Donkeyman. Han anser att de genomförde en framgångsrik frihetskamp som leddes av landets intelligentia. Till slut vann de också sin självständighet. Men Revolution - Nej.
Cuba har däremot haft sin Revolution. Där Fidel och gänget tog sig över från fastlandet och inspirerade till en klassisk Revolution. Men den här Revolutionen skiljde sig ut genom att den redan från början hade som syfte att upprätta en speciell sorts regim. Som sitter än i dag.
Kina har haft Revolution. Där Ordförande Mao och hans gäng inspirerade och tog ledningen. Och Makten. Ungefär som på Cuba.
Däremot har alla försök att "exportera" de Cubanska och Kinesiska revolutionerna misslyckats.
Däremot var det en klassisk Revolution i Iran. Där folket reste sig mot den regim som Västvärlden hade satt dit några decennier tidigare. Och här var de Religiösa under ledning av Ayatollah Khomeini som var mest välorganiserade och tog makten. Parallellen med den Ryska Revolutionen är på många sätt slående.
Och så vidare ..... Inte så många exempel alltså.
Revolutionsromantik
Donkeyman vet mycket om Revolutioner. I teorin. Därför att i hans ungdom tillbringade han många och långa nätter tillsammans med kamrater av olika Revolutionära schatteringar. Kamrater som visste allt om Revolutionens Teori och Praktik. Svensk ungdom på 1960 och 70-talen var nämligen i stor utsträckning radikala och Donkeyman umgicks med många medlemmar av den så kallade "Bokstavsvänstern".
Denna väntade nämligen på att det skulle uppstå "En Revolutionär Situation" i Sverige. Då skulle de ta Ledningen och Makten. De skulle leda den omedvetna Arbetarklassen mot det Kommunistiska Paradis som skulle skapas i Revolutionens spår.
De studerade all litteratur som fanns i ämnet. Och det var mycket att välja bland. Det fanns hela bokhandlar med sådana böcker. För att inte tala om den stora flora av tidskrifter. Man hade studiecirklar och man förberedde sig.
Men inte f*****n uppstod det någon Revolutionär Situation. Inte ens i Tyskland eller Italien där mer militanta grupper försökte påskynda utvecklingen genom att driva Gerillakrig. Inte ens när polisen bankade VietNamdemonstranter, Husockupanter och andra demonstranter sönder och samman. Inte ens när Kroatiska nationalister och Västtyska terrorister genomförde terrordåd i Stockholm uppstod någon Revolutionär Situation. Hur mycket de radikala än väntade och läste Mao och Lenin fram och baklänges så var den Svenska Arbetarklassen ointresserad.
De stora förebilderna var givetvis Lenin, Fidel, Che och Mao. Och man beundrade Lenin som hade organiserat Bolsjevikerna så att partiet bestod av en stor mängd med celler som var oberoende av varandra. Man var inte intresserade av en stor mängd medlemmar. Man ville ha hängivna elitmedlemmar som var beredda att offra allt för SAKEN. Ledningen själv satt i landsflykt. Något som nog var välbetänkt eftersom regimen utan vidare fängslade eller hängde Revolutionära när man påträffade dem. Efter Revolutionen kunde den här välmotiverade och lilla gruppen verkligen Ta Ledningen och Makten.
Dagens Revolution
Situationen i stora delar av Arabvärlden påminner i mångt och mycket om situationen i Ryssland för 100 år sedan. Det är auktoritära regimer som inte tillåter någon opposition. Regimer som baserar sin makt på polis, militär och säkerhetsstyrkor. Som i sin tur utövar en hård repression. Någon organiserad opposition tillåts ej. De här regimerna har också ett nära samarbete med USA och Israel.
Det enda sammanhållande kittet är religionen. Som också utövar den enda organiserade opposition som existerar. I form av det Muslimska Brödraskapet. Detta utgör en sorts International som förekommer i olika former i alla dessa länder. Men de är inte en entydig organisation. Det finns fraktioner hela vägen från de helt moderata till de allra mest fundamentalistiska. Även om det förefaller som om Brödraskapet sakta men säkert har utvecklats i moderat riktning. Många MellanÖsternkännare jämför dem med dagens Turkiska regim.
Men det finns också Revolutionärer. I form av de Islamistiska grupperna som till exempel Al-Qaida. Dessa organisationer är förbjudna i de allra flesta av de här länderna men deras målsättning är att störta de befintliga regimerna och ersätta dem med ytterliggående Islam. Man kan i mångt och mycket jämföra dem och deras taktik med Bolsjevikernas. De dyker upp så fort det är oroligheter någon stans inom den Islamska världen. Till exempel i de olika Ryska republikerna men också i Afghanistan och Pakistan. Och självfallet deltar de i Revolutionerna i Tunisien och Egypten. I hopp om att kunna vrida dessa i "sin" riktning.
Så precis som Bolsjevikerna i Ryssland, Prästerskapet i Iran, Kommunisterna i Kina och på Cuba så kommer säkert de hårda, välmotiverade Islamistiska grupperna att försöka styra Revolutionen "sin" väg. Om de klarar av det är en annan sak. En sak är i vart fall säker - de har förebilder.
En Förebild
Men det finns faktiskt fler exempel på Revolutioner i vår tid. Donkeyman tänker på Indonesien. Som lite förenklat hade tre starka grupperingar som stod mot varandra ända från WW2. Det var Regeringen, Kommunisterna och Muslimerna. I mitten av 1960-talet slog man ihjäl ett par miljoner Kommunister och införde ren diktatur under Suharto. Men lite i skuggan av händelserna i ÖstEuropa så föll regimen som resultat av en Revolution. Och landet har sedan dess gått långt mot demokrati av Västerländskt snitt. Med stöd av både Muslimer, Kommunister och alla andra. Fast även här finns det ytterliggående Muslimer som önskar något annat - utan att vinna stöd hos befolkningen.
Och många tycker att visst blev man av med diktaturen. Men väldigt mycket av det gamla är fortfarande kvar - om än i ny skepnad. Man tycker att det är långt kvar att gå till ett helt "nytt" samhälle.
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, egypten, tunisien, revolution
Revolutionens Historia
Nu hör till saken att "Revolution" är ett av många missbrukade ord. Ganska mycket har genom historien betecknats som just Revolutioner. Och i överförd, eller beskrivande betydelse, används ordet flitigt. Till exempel om "Den Industriella Revolutionen" och liknande företeelser.
Men verkligheten är att historien kan visa till få riktiga Revolutioner. Däremot finns det väldigt många Statskupper. Men Revolution eller Statskupp är de enda sätt som finns att avlägsna riktigt otrevliga regimer. En diktatur som baseras på att man behärskar maktens instrument och som inte tillåter någon sorts opposition måste råka ut för en Statskupp eller för en Revolution om den skall falla.
Men Revolutionens problem är att det är väldigt lätt att ena sig MOT en förhatlig regim. Men när denna först har fallit är det oändligt mycket svårare att ena sig FÖR något nytt. Bland annat därför att oppositionen oorganiserad. Varje försök att skapa en organiserad opposition slogs ju i spillror under den gamla regimen.
Franska Revolutionen är det kanske mest kända exemplet på Revolution. Den ledde till regimens fall men den ledde också till Skräckväldet och till Napoleontiden.
Ryska Revolutionen var också en riktig Revolution. Men efter sex månader genomförde Bolsjevikerna sin Statskupp och tog över makten. Sedan blev det en annan sorts diktatur i ytterligare 70 år.
Amerikanerna anser också att de har haft en Revolution. Det gör inte Donkeyman. Han anser att de genomförde en framgångsrik frihetskamp som leddes av landets intelligentia. Till slut vann de också sin självständighet. Men Revolution - Nej.
Cuba har däremot haft sin Revolution. Där Fidel och gänget tog sig över från fastlandet och inspirerade till en klassisk Revolution. Men den här Revolutionen skiljde sig ut genom att den redan från början hade som syfte att upprätta en speciell sorts regim. Som sitter än i dag.
Kina har haft Revolution. Där Ordförande Mao och hans gäng inspirerade och tog ledningen. Och Makten. Ungefär som på Cuba.
Däremot har alla försök att "exportera" de Cubanska och Kinesiska revolutionerna misslyckats.
Däremot var det en klassisk Revolution i Iran. Där folket reste sig mot den regim som Västvärlden hade satt dit några decennier tidigare. Och här var de Religiösa under ledning av Ayatollah Khomeini som var mest välorganiserade och tog makten. Parallellen med den Ryska Revolutionen är på många sätt slående.
Och så vidare ..... Inte så många exempel alltså.
Revolutionsromantik
Donkeyman vet mycket om Revolutioner. I teorin. Därför att i hans ungdom tillbringade han många och långa nätter tillsammans med kamrater av olika Revolutionära schatteringar. Kamrater som visste allt om Revolutionens Teori och Praktik. Svensk ungdom på 1960 och 70-talen var nämligen i stor utsträckning radikala och Donkeyman umgicks med många medlemmar av den så kallade "Bokstavsvänstern".
Denna väntade nämligen på att det skulle uppstå "En Revolutionär Situation" i Sverige. Då skulle de ta Ledningen och Makten. De skulle leda den omedvetna Arbetarklassen mot det Kommunistiska Paradis som skulle skapas i Revolutionens spår.
De studerade all litteratur som fanns i ämnet. Och det var mycket att välja bland. Det fanns hela bokhandlar med sådana böcker. För att inte tala om den stora flora av tidskrifter. Man hade studiecirklar och man förberedde sig.
Men inte f*****n uppstod det någon Revolutionär Situation. Inte ens i Tyskland eller Italien där mer militanta grupper försökte påskynda utvecklingen genom att driva Gerillakrig. Inte ens när polisen bankade VietNamdemonstranter, Husockupanter och andra demonstranter sönder och samman. Inte ens när Kroatiska nationalister och Västtyska terrorister genomförde terrordåd i Stockholm uppstod någon Revolutionär Situation. Hur mycket de radikala än väntade och läste Mao och Lenin fram och baklänges så var den Svenska Arbetarklassen ointresserad.
De stora förebilderna var givetvis Lenin, Fidel, Che och Mao. Och man beundrade Lenin som hade organiserat Bolsjevikerna så att partiet bestod av en stor mängd med celler som var oberoende av varandra. Man var inte intresserade av en stor mängd medlemmar. Man ville ha hängivna elitmedlemmar som var beredda att offra allt för SAKEN. Ledningen själv satt i landsflykt. Något som nog var välbetänkt eftersom regimen utan vidare fängslade eller hängde Revolutionära när man påträffade dem. Efter Revolutionen kunde den här välmotiverade och lilla gruppen verkligen Ta Ledningen och Makten.
Dagens Revolution
Situationen i stora delar av Arabvärlden påminner i mångt och mycket om situationen i Ryssland för 100 år sedan. Det är auktoritära regimer som inte tillåter någon opposition. Regimer som baserar sin makt på polis, militär och säkerhetsstyrkor. Som i sin tur utövar en hård repression. Någon organiserad opposition tillåts ej. De här regimerna har också ett nära samarbete med USA och Israel.
Det enda sammanhållande kittet är religionen. Som också utövar den enda organiserade opposition som existerar. I form av det Muslimska Brödraskapet. Detta utgör en sorts International som förekommer i olika former i alla dessa länder. Men de är inte en entydig organisation. Det finns fraktioner hela vägen från de helt moderata till de allra mest fundamentalistiska. Även om det förefaller som om Brödraskapet sakta men säkert har utvecklats i moderat riktning. Många MellanÖsternkännare jämför dem med dagens Turkiska regim.
Men det finns också Revolutionärer. I form av de Islamistiska grupperna som till exempel Al-Qaida. Dessa organisationer är förbjudna i de allra flesta av de här länderna men deras målsättning är att störta de befintliga regimerna och ersätta dem med ytterliggående Islam. Man kan i mångt och mycket jämföra dem och deras taktik med Bolsjevikernas. De dyker upp så fort det är oroligheter någon stans inom den Islamska världen. Till exempel i de olika Ryska republikerna men också i Afghanistan och Pakistan. Och självfallet deltar de i Revolutionerna i Tunisien och Egypten. I hopp om att kunna vrida dessa i "sin" riktning.
Så precis som Bolsjevikerna i Ryssland, Prästerskapet i Iran, Kommunisterna i Kina och på Cuba så kommer säkert de hårda, välmotiverade Islamistiska grupperna att försöka styra Revolutionen "sin" väg. Om de klarar av det är en annan sak. En sak är i vart fall säker - de har förebilder.
En Förebild
Men det finns faktiskt fler exempel på Revolutioner i vår tid. Donkeyman tänker på Indonesien. Som lite förenklat hade tre starka grupperingar som stod mot varandra ända från WW2. Det var Regeringen, Kommunisterna och Muslimerna. I mitten av 1960-talet slog man ihjäl ett par miljoner Kommunister och införde ren diktatur under Suharto. Men lite i skuggan av händelserna i ÖstEuropa så föll regimen som resultat av en Revolution. Och landet har sedan dess gått långt mot demokrati av Västerländskt snitt. Med stöd av både Muslimer, Kommunister och alla andra. Fast även här finns det ytterliggående Muslimer som önskar något annat - utan att vinna stöd hos befolkningen.
Och många tycker att visst blev man av med diktaturen. Men väldigt mycket av det gamla är fortfarande kvar - om än i ny skepnad. Man tycker att det är långt kvar att gå till ett helt "nytt" samhälle.
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, egypten, tunisien, revolution
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)