torsdag 29 oktober 2009

Norska valet (4) - Fremskrittspartiet

Inledning
Fremskrittspartiet har inte någon motsvarighet i Svensk politik. Många menar att SD är på väg att bli en kopia men Donkeyman anser att det är stor skillnad på de två partierna. FrP är ett nytt parti som uppstod i början av 1970-talet. Partiet kom in i Stortinget med några få ledamöter och var helt obetydligt fram till 1989 när man plötsligt fick 13% av rösterna. Efter ett tillbakaslag nästa val har man bara gått framåt och fick nu sist 22,9% vilket gav 41 Stortingsmän. Därmed är partiet Norges näst största parti.

FrP - koden
Det har diskuterats mycket kring vad som är orsaken till FrP:s framgångar. Det har skrivits böcker och debatterats kring den så kallade "FrP - koden". Detta är Donkeymans analys:

1. Partiet bäst i landet på organisation. Både den rena partiorganiseringen men också sådant som skolning av förtroendevalda och medlemmar. Man har gamla tiders AP som förebild. Här ligger man också långt före de andra partierna. Den som har största äran för detta är en person som ofta glöms bort när man diskuterar partiet nämligen deras mångårige partisekreterare Geir Mo.

2. Partiet är i dag det parti som mest av alla kan betecknas som en folkrörelse. Man driver aktiv medlemsvård med information och debatt. Till skillnad från de andra partierna som i huvudsak drivs med anställda ombudsmän och där de enskilda medlemmarna bara förekommer som utfyllnad (lite karikerat).

3. Partiet har genom åren tagit upp frågor som "vanligt folk" upplever som problem men som "sopats under mattan" av de andra partierna. De har mött mycket kritik när sakerna har tagits upp därför att de inte har ansetts vara PK (Politiskt korrekt). Men när det sedan har gått några år har påfallande många FrP - frågor väckts på nytt av något annat parti och då har frågan plötsligt varit just PK.

4. Partiet har aldrig suttit i regering. Det har därför aldrig kommit att prövas i praktisk politik på riksplanet. De har inte heller tvingats sitta i regering och kompromissa bort stora delar av sin politik. Däremot styr man ensamma eller i koalition ett antal kommuner och på det lokala planet har FrP - styrena varit framgångsrika.

5. Partiet önskar att använda en större andel av oljefonden till investeringar i infrastruktur. Man är i princip ensamma om de populära kraven på bättre vägar, bort med "bompengar" och lägre bensinpris.

6. Partiet har i alla år utsatts för en ren förtalskampanj från "de etablerade partierna" och pressen. Man debatterar inte med justa medel. Allt som FrP säger vrids runt, misstolkas och förändras. Dessutom drivs en ren skrämselpropaganda mot partiet. Detta sker så öppet och klumpigt att påfallande många genomskådar det hela. Därmed hamnar partiet i en situation att De i princip står ensamma mot etablissemanget. Något som givetvis attraherar väljare.

7. Sist men inte minst har partiet haft en stark och karismatisk partiledare i många år i form av Carl I Hagen. Under partiets uppbyggnadstid drev han dessutom ett antal rena "utrensningar" mot lycksökare, oppurtunister och "tokskallar" som försökte slå sig fram i ett ungt och växande parti. Detta lade grunden för dagens mer "rumsrena" FrP. Hagen efterträddes sedan av en mycket duglig kvinna Siv Jensen. Men partiet har haft flera andra populära och framträdande talesmän som till exempel Jon Alvheim.

Politiken
FrP beskrivs som ett oppurtinistiskt och främlingsfientligt högerparti. Detta är inte en riktig beskrivning. Det går över huvud taget inte att placera in FrP på höger - vänsterskalan. I vissa avseenden står de långt till höger. I andra ligger de nära socialdemokratin.

Grundläggande för FrP:s politik är att man vill ha en stark stat som betalar och styr socialpolitik, skola, sjukvård, äldrevård och liknande. Man önskar över huvud taget inte "Amerikanska förhållanden" på det här planet. Skillnaden mot AP ligger i att FrP önskar att samhället skall betala tjänsterna och styra dem men sedan skall privata utföra dem i så stor utsträckning som möjligt.

Man vill också effektivisera samhällets drift. Partiet är visserligen villigt att betala stora pengar till en mängd goda föremål men man vill inte lösa problem enbart genom att pumpa in stora pengar i system som fungerar dåligt. Då vill man hellre ändra i själva systemet. Men man har för det mesta samma målsättning som de andra i slutänden.

När det gäller utrikespolitiken är man USA:s störste pudel i Norge. Man är också en av staten Israels bästa advokater i landet.

Naturligtvis är det invandringspolitiken som är den stora skillnaden mellan FrP och de andra partierna. FrP vill minska flyktinginvandringen och ställa större krav på dem som skall få permanent uppehållstillstånd i Norge. Däremot kan man acceptera arbetskraftinvandring med vissa restriktioner. Partiet betonar integrering man vill inte ha några "öar" inom landet med annan kultur och lag. Något som varit och är mycket kontroversiellt. Men det Norska samhället i stort har en stor rädsla för främlingar (mycket mer än i Sverige) något som givetvis gynnar FrP. Å andra sidan diskuterar just nu den röd/gröna regeringen förändringar som är fullt i linje med den politik som FrP har förordat i många år.

Debatteknik
För de Svenska läsarna skall Donkeyman ta upp några exempel på hur FrP skildras av de andra partierna och pressen.

I den politiska debatten är det påfallande ofta som FrP lägger ett eget förslag med ungefär samma målsättning men andra medel än de andra. När det egna förslaget har fallit stödjer man i stället ett annat. När frågan debatteras långt efteråt är det mer regel än undantag att de beskylls för att ha velat stoppa hela saken. Inte att de i slutänden var eniga men helst hade sett en något annorlunda väg fram till målet.

För något år sedan ville de röd/gröna öka bensinskatten med 10 öre. FrP var mot. Då sade Kristin Halvorsen, SV att "FrP spelar hasard med världens framtid genom att vara mot denna höjning". Verkligheten är att de flesta experter menar att man måste höja bensinskatten med 20-25 kronor för att detta skall få någon effekt på att minska bilismen.

När FrP tog upp frågan om att ha privata entrepenörer till sjukvården för att minska kostnader och köer sade Sylvia Brustad, AP att "FrP vill enbart ha sjukvård för de rika".

När FrP försvarar de få statsstödda privatskolor som finns i Norge säger SV: "FrP vill enbart ha skola för de rika".

Och så vidare .......

Sammanfattning och lärdom
Donkeyman är inte FrP - man. Däremot anser han att partiet har behandlats orättvist under alla år. De andra partierna och media är mer intresserade av att försöka beskylla partiet för någon form av "brungrums" än av att i sak diskutera de frågor som partiet väcker.

Detta är en strategi som totalt har misslyckats. Det har nu uppstått ett parti i Sverige som profilerar sig på en del av FrP:s politik. Men som i den delen går mycket längre än vad FrP någonsin har gjort. Flera Svenska partier förordar att bemöta SD med samma misslyckade strategi som man i Norge har bemött FrP. Donkeyman kan inte förstå varför man måste uppfinna hjulet igen. SD måste bemötas med rättvisa och blanka vapen. Man måste ta riktig debatt i deras frågor i stället för att bara bemöta dem med tystnad. Ge dem kred när de har rätt (vilket är sällan) och bemöt dem sakligt när de har fel.

Sista artikeln i den här serien kommer att handla om de nästa fyra årens regeringspolitik samt en prognos inför framtiden i form av nästa val.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 27 oktober 2009

Norska valet (3) - Partierna på högersidan

Donkeyman fortsätter här sin genomgång av de Norska partierna

Venstre

Venstre är ett av Norges klassiska partier. Under slutet av 1800-talet var de statsbärande med över 50% av mandaten i Stortinget men under 1900-talet har det varit en stadigt nedåtgående trend fram till katastrofen 1973 då man för första gången ramlade under 10%. Man hamnade till och med under 4%-spärren.

De senaste 35 åren har partiet konstant legat mellan 3 och 4% och varit under stortingets spärrgräns mest hela tiden. Däremot har man nästan alltid lyckats få in en eller ett par ledamöter på personval. Det stora undantaget var förra Stortingsvalet då man upnådde 5,9%. Den gången var det många som "taktikröstade" på V för att rädda dem kvar i Stortinget och därigenom skapa underlag för en borgerlig regering. Taktiken nådde fram så tillvida att V blev kvar på tinget men de röd-gröna vann ändå valet och därmed regeringsmakten.

Man kan nog säga att årets valresultat innebar en "normalisering" av Venstre.

Däremot har V under lång tid lyckats skaffa sig ett inflytande som inte på något sätt motsvaras av deras storlek. Det mest absurda exemplet var när de i en Sentrumsregering hade fler regeringsledamöter än de hade stortingsmän.

Venstre har varit en del av det tidigare Sentrumblocket (SP + V + KrF) som också tidvis har inkluderat Høyre. Numera har Sentrumsbröderna splittrats på olika block. Dessutom har alla tre partier förvandlats till små grupper som ligger just över 4%.

Venstre är ett uttalat liberalt parti. Men samtidigt för de en helt annan politik än deras Svenska liberala broderparti Folkpartiet. Det är en ocean av skillnad mellan dessa två partier. Detta visar sig i många frågor, till exempel invandringspolitik där V är mer radikala än något annat parti medan FP i det närmaste har samma åsikter som FrP. För att inte tala om frågan om avlyssning, internet och fildelning där V har antagit samma hållning som Svenska Piratpartiet. Och så kan man gå igenom fråga efter fråga.

Donkeyman menar att Venstres senaste fall skedde på valnatten efter det senaste lokalvalet år 2007. I partiledardebatten tog herr partiledare Sponheim och friade helt öppet och ogenerat till de röd-gröna och slog igen dörren till varje samarbete med FrP. Något som i praktiken innebar att alla de som röstat på V 2007 för att få en borgerlig regering nu upplevde ett parti som var ett hinder för just att bilda en sådan. Och inför valet 2009 var den faktiska situationen att en röst på V i realiteten var en röst på AP. (Till skillnad från delar av 1990-talet när en röst på V eller H i realiteten var en röst på KrF och herr Bondevik.)

Skott i foten säger Donkeyman. Venstres tid som faktor i Norsk politik tog nog slut där och då.

Kristelig Folkeparti
Donkeyman har inte mycket att säga om det partiet annat än att "Om KrF tycker jag inte". Man kan inte jämföra KrF med Svenska KD. KrF är ett rent intresseparti för den mer extrema delen av kristenheten. De har också sitt största stöd i Bibelbältet på Sør- och Vestlandet. I Sverige skulle de antagligen inte få ens en enda procent av rösterna. De Svenska KD är betydligt mer "folkliga".

Donkeyman skall dock erkänna att KrF har en "hjärtefråga" som han stödjer. Det är frågan om "kontantstøtte", dvs kontant ersättning till föräldrar som väljer att vara hemma med sina barn i stället för att ha dem på dagis.

KrF har aldrig varit något riktigt stort parti. Man har kontinuerligt legat runt 10% men har de senaste 15 åren haft en skarpt nedåtgående trend som sannolikt kommer att sluta under spärrgränsen med tiden. Beroende på att det är färre och färre som ägnar sig åt de mer extrema formarna av kristendom.

Kustpartiet

Kustpartiet är ett litet parti som kan beskrivas som en korsning av KrF och SP. De hade i början en karismatisk ledare, valfångaren Steinar Bastesen, som lyckades ta sig in på Stortinget ett par perioder. Interna stridigheter har sedan dess förgjort partiet och de saknar i dag all betydelse.

Høyre
H är det andra gamla klassiska partiet i Norsk politik. På 1800-talet hade man de 50% som inte röstade på Venstre men precis som V har man upplevt en nedåtgående trend. Dock inte alls i samma omfattning som V. Sedan WW2 har partiet i stort sett pendlat runt 20% bortsett från en kortare uppgång under 1980-talet när man var uppe runt 30-talet igen.

Skall man jämföra med de Svenska Moderaterna så är H klart mer konservativt. Medan M svängde in mot centrum vid sekelskiftet så har H hållit "stø kurs". Partiet har hållit sig undan det mesta av kortsiktiga utspel. Man har sin konservativa ideologi med starka liberala drag och den linjen följer man. Något som uppenbarligen börjar betala sig.

H och FrP delar i stor grad väljarmassa. När det ena partiet ökar minskar det andra och tvärtom. De utgör i realiteten tillsammans basen i det borgerliga blocket. Övriga partier är bara små sekter i jämförelse. Under ganska lång tid har trenden varit att FrP har vuxit på H bekostnad men det verkar som om detta har ändrat sig under detta år. Det skulle inte förvåna om Høyres mångåriga "raka" linje kommer att betala sig i framtiden.

Fremskrittspartiet
Nästa artikel skall handla om FrP. Donkeyman skall använda en hel artikel för att skildra detta parti som utgör den verkliga skillnaden mellan Svensk och Norsk politik. Det finns inte någon motsvarighet i Sverige. De nu så aktuella Sverigedemokraterna är något helt annat än FrP även om Svenska media älskar att "bunta ihop dem i samma fack". Vilket är både okunnigt och respektlöst.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag 25 oktober 2009

Norska valet (2) - Partierna på vänstersidan

Inledning
I den här artikeln skall Donkeyman börja gå igenom de Norska partierna - som han ser dem.

Blocken
Först behövs en kommentar kring de politiska blocken. Därför att i Norsk politik har man i långa tider haft tre block: vänster - centrum - högern. Går man tillbaka till 1920-talet var dessa ungefär lika stora men efter WW2 har vänstern dominerat även om centrum + höger tillsammans har bildat koalition då och då. Regeringarna Bondevik I och II under 1990-talet var just centrum-högerregeringar. Sedan dess har centrum fallit samman som politisk kraft. Vilket är en signifikant brytpunkt i Norsk politisk historia. (SP deltar i den röd/gröna regeringen, V är utanför stortinget, KrF har fallit nära spärrgränsen). I dag ser man klart och tydligt två likvärdiga block som står mot varandra, dvs vänster och höger.

Arbeiderpartiet
Både i Svensk och i Norsk politik kan man aldrig gå förbi socialdemokratin. De är på något sätt hela politikens hjärta. Och de har givetvis varit det dominerande partiet i långa tider.

I Norge har AP varit ett 30%-parti eller mer, dvs upp emot 50%, ända sedan början av 1920-talet. (Med ett par tillfälliga fall just under 30%). Från 1930 till 1990 så har partiet mer eller mindre dominerat Norsk politik. Även om man vid några få tillfällen fått ge ifrån sig regeringsmakten till borgerliga koalitioner.

Runt 1990 var det interna strider om framtiden för partiet, ungefär som den Svenska socialdemokratins "Rosornas Krig". Men den gången utmanades AP från vänster av Socialistisk Vensterparti som mot slutet av -90-talet tidvis låg på 15% i gallup. I Sverige var det den pragmatiska delen av socialdemokratin som vann och Göran Persson blev statsminister. Men samtidigt var partiet aldrig hotat av Vänsterpartiet som aldrig fick något riktigt lyft. De låg hela tiden nära 4%-spärren. Till skillnad från SV som tidvis till och med hotade AP i storlek.

I Norge vann den ideologiska delen av socialdemokratin sedan Torbjørn Jagland avgått. Arbeiderpartiet lade sin politik mot vänster och därmed "körde man över" ett växande SV som samtidigt hade vridit sin kurs mot höger. Det är nog här vi kan se den stora överföringen av röster från SV till AP som har skett på senare tid. "Varför rösta på kopian i stället för originalet".

Samtidigt måste man beakta en stor skillnad mellan Sverige och Norge och den ligger i sambandet mellan parti och fackföreningsrörelse. I Sverige råder ett "fackligt samband" men
parti och fack har gått mer och mer åt varsitt håll i modern tid. I Norge däremot är det mer riktigt att påstå att Partiet är LO:s politiska gren. Det vill säga i grund och botten är LO överordnat AP. Vilket framkommer ganska tydligt med jämna mellanrum.

Det röd/gröna regeringsprojektet kom till i stort sett enbart tack vare dåvarande LO-ordförande Gerd-Liv Valla. Men som senare "rensades ut" i god gammal Sovjetanda. Sedan hon alltför öppet tagit styrningen över AP.

Det går alltså inte att på samma dag jämföra de Svenska och de Norska socialdemokraterna. Skall man beskriva AP för en Svensk är det nog en god liknelse att jämföra med SAP under 1960-talet. AP kunde ha denna slogan: "Norge har byggt upp ett välfärdssamhälle som innebär maximal lycka för alla. Det är världens bästa land att bo i. Därför kan vi inte ändra på något som helst. Vi skall befästa dagens samhälle och försvara det mot varje förändring. Alldeles oavsett vad som sker i världen runt oss". Vilket väl var ungefär som de Svenska sossarna resonerade för 40 år sedan.

Vid valet 2009 gick AP kraftigt fram på bekostnad av koalitionspartnern SV. Något som senare också fick effekt vid regeringsombildningen förra veckan där SV förlorade positioner.

Rödt
Rödt är en nybildad allians på vänstersidan utanför SV. Det som är mest märkligt med denna är att när SV svänger mot höger och i praktiken utöver socialdemokratisk politik så borde rimligen R få ett tillflöde av missnöjda socialistiska väljare från just SV. Detta har inte skett.

När så SV minskar kraftigt så måste det tolkas som att vänstern också minskar.

Socialistisk Vensterparti
Partiet bildades som Socialistisk Folkeparti i samband med debatten om Norsk medlemskap i NATO. Något som man bekämpade. Sedan har partiet främst profilerat sig som motståndare till Norskt medlemskap i EU. Man är i det närmaste religiösa EU-hatare och anser att allt som är dåligt för EU är bra politik.

I nyare tid har partiet som Donkeyman ser det utvecklats till att vara en intresseorganisation för offentligt anställda. Och då i huvudsak för offentligt anställda akademiker som utgör basen i partiets väljarunderlag.

Det går över huvud taget inte att jämföra SV med det Svenska Vänsterpartiet. V är fortstättningen av det gamla kommunistpartiet med traditioner ända tillbaka till den Ryska revolutionen. Medan SV bildades för ungefär 40 år sedan som en helt ny rörelse utan några som helst gamla "lik i lasten".

SV har genom sin hisoria haft tre opinionstoppar på upp mot 15%. Det var i samband med de två omröstningarna om EU-medlemskap och så år 2000. Den gången hotade man i praktiken AP som samtidigt låg på en historiskt låg nivå. Det är också här som AP:s markanta kursändring mot vänster äger rum. Från den dagen har SV bara gått tillbaka och AP enbart gått framåt.

Vid Stortingsvalet 2009 fortsatte SV:s tillbakagång medan AP gick kraftigt framåt. I huvudsak på bekostnad av just SV. Frågan är om inte också regeringsinnehavet spelade en stor roll här. Partiledaren Kristin Halvorsen var Finansminister under hela mandatperioden och satt alltså som SV-ledare och admistrerade AP:politik. Utan att SV:s deltagande i regeringen på något sätt märktes i den praktiska politiken. Bortsett från att man med alla medel försvarade sina kärnväljare, dvs de offentligt anställda akademikerna.

Senterpartiet
SP var tidigare en del av centrumblocket. Men sedan valet 2005 har man ingått i den röd/gröna koalitionen. Partiet utgår från det gamla BondeFörbundet och var före WW2 ett konservativt parti med si så där 15 % av rösterna. Efter kriget har partiet konstant legat under 10% och för det mesta ned mot 6%. Bortsett från valet 1993 när man surfade på "Nei til EU" och nådde 16,7%.

Men de väljarna försvann lika fort som de kom. Vilket kanske kan jämföras med det Svenska Centerpartiet som fick en engångstopp i samband med Kärnkraftomröstningen när man till och med fick statsministerposten. Men efteråt har man aldrig varit i närheten av den uppslutningen.

SP kan över huvud taget inte jämföras med sitt Svenska broderparti Centerpartiet. SP är inte bara emot EU - de är i stort sett emot allt. Ganska intressant är att bägge partierna har sina rötter som just "BondeFörbundet" och har också sin största väljaruppslutning i glesbygden. Men C och SP har diametralt motsatta uppfattningar om vilken politik som gynnar just glesbygdens befolkning.

Som Donkeyman ser saken är SP en ren intresseorganisation för delar av landsbygdens folk. De större lantbrukarna, de större fiskarna och många av småföretagarna har för länge sedan övergivit SP och gått till Høyre eller FrP. Men de småskaliga som överlevt och som är beroende av stora statliga subventioner för att överleva röstar på SP. Liksom de vi i Sverige kallar de "gröna vågarna". Men SP har många dugliga och pragmatiska lokalpolitiker som håller partiet gående. Frågan är dock om inte SP kommer att drabbas hårdast av alla av de ändringar i valmatematiken som sker vid nästa Stortingsval år 2013. Såvida det inte dyker upp en EU-strid innan dess.

Sammanfattning av vänstersidan
Det märkliga är att det faktiskt är vänstersidan i Norsk politik som per i dag är mest konservativ. Mycket mer konservativ än vad högern är. Donkeyman påstod att Socialdemokratin ansåg att det Norska folket har uppnått maximal lycka och att man därför inte skall ändra på något som helst. Detta innefattar SV och SP i ännu högre grad. De två partierna är utifrån alla vanliga jämförelser att beteckna som konservativa - kanske till och med reaktionära. Till och med ett ganska så konservativt AP förefaller reformbenäget i jämförelse med de här två partierna.

Samtidigt får man inte heller glömma att både SV och SP år 2009 har utvecklats från att vara ideologiska generella politiska partier till att vara intresseorganisationer för speciella grupper inom befolkningen. Men SV:s grupp är i vart fall inte minskande, snarare tvärtom så det partiet kommer att hålla sig på sina 6-7% framöver medan SP arbetar för en snabbt minskande grupp. Donkeyman förutspår att SP kommer att vara en "nullitet" inom 10-15 år. Såvida man inte åter ändrar sin politik.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 22 oktober 2009

Norska valet (1) - Matematiken

Inledning
Det har gått ungefär en månad sedan det Norska valet och man kan konstatera att Svenska medias intresse varade i exakt fyra dagar. Dagen före valet, de två Valdagarna och dagen efter valet.

Då strömmade en mängd journalister "över kölen" till Oslo och rapporterade. I stort sett inte någon hade kunskap nog om Norska förhållanden för att göra några mer grundliga analyser.

Ensidig Norsk press
Problemet är att Svenskars (inklusive journalister) grundkunskap om Norge och Norsk politik är i det närmaste obefintlig. Precis som så många gånger annars utgår man ifrån att det mesta är ungefär lika i de två länderna. Därför att språken är så lika.

Så de Svenska journalisterna tog hjälp från sina Norska kollegor för att skaffa bakgrund. Problemet är bara det att den Norska journalistkåren har en ganska speciell sammansättning. Den stora massan av Norska journalister står rent politiskt ute på vänsterkanten och de låter ofta åsikterna slå igenom i det de procucerar. Detta sker så pass öppet och ogenerat att det i mediadebatten framställs som ett demokratiskt problem. Visserligen har man ett liknande problem i Sverige men det är betydligt mer ogenerat i Norge.

Resultatet är att det egentligen inte finns några Norska motsvarigheter till den borgerliga delen av Svensk press. Antalet journalister med öppet borgerliga sympatier är lågt. Och antalet journalister med sympati för Fremskrittspartiet (FrP) är så att säga noll. Nadazero. Trots att partiet är Norges näst största. Vilket definitivt färgar hur media skildrar FrP.

Den här gången gick det så långt att den som följer Norsk press i stort sett kunde genomskåda vilka som varit "rådgivare" och "informatörer" till Svenska kollegor bara genom att läsa vad Svenskarna rapporterade. Och hämtar man i huvudsak hämtar sin information från kollegor med uttalade vänstersympatier blir rapporteringen ensidig. Och dålig. Därför skall Donkeyman kommentera några problem som Svensk press inte hann med i sin valrapportering.

Valmatematiken
Det Norska Valsystemet är i flera avseenden annorlunda än det Svenska. Bland annat gäller att Norge inte har ett system med "one man - one vote". Därför att i Stortingsvalen är rösterna olika mycket värda beroende på varifrån i landet man kommer. En röst i det glest bebodda Finnmark är till exempel värd 2,5 ggr så mycket som en röst på det tätt bebyggda Östlandet. Och eftersom de politiska preferenserna är olika i tätorterna och på glesbygden innebär detta att vissa partier gynnas på andras bekostnad.

Vid Stortingsvalet 2005 vann de borgerliga valet klart räknat i antalet röster. Men de röd/gröna vann valet räknat i mandat. Inför valet 2009 räknade valforskarna med att de röd/gröna hade ungefär tre mandats försprång inbyggd i valresultatet.

I valet 2009 vann de borgerliga valet ännu mer klart uttryckt i antal röster. Men den här gången skedde samtidigt det att ett borgerligt parti - Venstre (V) inte klarade spärrgränsen på fyra procent. Vilket ledde till att en stor mängd borgerliga röster inte räknades. Å andra sidan innebar denna förändring också att många (V) - mandat gick över till de andra borgerliga partierna. Rent matematiskt fick detta till effekt att sedan Venstres röster räknats bort blev resultatet betydligt mer proportionellt 2009 jämfört med 2005.

Valresultatet 2009 blev en ren produkt av spärrgränsen. Däremot spelade den geografiska orättvisan inte någon roll. Den här gången. Medan resultatet 2005 överfört till Svenskt system skulle ha inneburit borgerlig regering.

Det är ju så att de allra flesta är överens om att någon form av spärrgräns måste det finnas. Och de var alltså den som slog till den här gången. Donkeyman skulle för övrigt gärna sett att spärren var ännu högre både i Norge och i Sverige.

Inför nästa stortingsval år 2013 kommer en ny och intressant faktor att slå in. Man har nämligen byggt in en automatisk revision av mandatfördelningen mellan valkretsarna i systemet inför valet 2013. En revision som med stor säkerhet kommer att ge ganska markanta utslag. Som minskar glesbygdens mandatmässiga övertag. I vart fall om befolkningsutvecklingen fortsätter som hittills. Och i vart fall så länge som nuvarande regering inte kommer att riva upp beslutet. Vilket nog kommer att bli frestande.

Högervridning
Det blev alltså en förnyad röd/grön seger. Vid en ytlig iakttagelse verkar den vara kassaskåpssäker. Men går man på djupet i siffrorna konstaterar man att valresultatet faktiskt var otroligt jämnt. Det var flera fylken där en ganska liten förändring i resultatet kunde ha resulterat i ändrad mandatfördelning. Även med Venstre utanför Stortinget låg en borgerlig seger ganska nära och fullt inom det möjligas ramar. Med Venstre ovanför spärrgränsen hade den röd/gröna regeringen fallit. (Vad som eventuellt kommit senare är en helt annan fråga).

I verkligheten innebar valresultatet en markant vridning mot höger. Vilket är tvärt emot vad de Svenska journalisterna har påstått i sin rapportering. Dessa har i all huvudsak rapporterat en stärkt vänster. Men den matematiska verkligheten är att balansen mellan de två blocken i stort sett var lika 2005 och 2009. MEN - inom blocken har det skett en signifikant vandring mot höger. På röd/grön sida förlorade SV till AP. Och på borgerlig sida förlorade V och KrF till H och FrP.

Och som sagt - hade Venstre fått några få röster mer så skulle Stortinget haft borgerlig majoritet.

Nästa artikel handlar om de enskilda partierna.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 17 oktober 2009

Ålderskris

Donkeyman har inte uppgraderat "Nordens Paris" på lång tid. Det har gått så långt att han har fått en bunke med e-mail där man frågar om han har smällt av eller vad som har hänt.

All tack till dessa. Här kommer förklaring:

Donkeyman har genomgått en ålderskris. Han har ägnat sin tid åt att deprimera över att han har blivit gammal. Och så har han funderat över vad han skall göra när han blir stor. Skall man tro tidningarna har alla andra sina 40-årskriser. Donkeyman har sparat det hela till sin 60-årsdag.

Men det är så trist att sitta och deprimera att krisen i fråga härmed förklaras vara "over and out". Nu återgår vi till det normala.

"Nordens Paris" var tänkt som en "Svorsk" blogg. Där Donkeyman studerar det Norska samhället med Svenska ögon. Och tvärtom. Men numera jobbar han ju en stor del av året i Sverige så det kan hända att inriktningen med tiden förändras. Det får tiden utvisa.

Lägenhet, kontor, familj och vänkrets befinner sig fortfarande i Tromsø. Och det är Tromsø som är "hem" - åtmindstone tills vidare.

Men Donkeyman har inte varit helt stilla under de två senate månaderna. Han har sjösatt en sportsblogg. Idrott är ju en viktig del av Donkeymans liv och därför känner han behov av att ha åsikter även inom idrottens värld. Så den som går in på www.bandyoten.blogspot.com kan läsa om sådant. Till exempel senare i dag när han skriver om hur det gick i hockeyn.

Och från och med i dag blir det regelbunden uppdatering på "Nordens Paris" igen.

Så till dagens stora nyhet. Donkeyman har fyllt 60 år. Det skedde i går och då drog han sig till minnes de tidigare jämna dagarna:

  • 10 år firades som familjefest med släkten i Stockholm. Bildbevis finnes i familjealbumen.
  • 20 år firades på krogen ihop med kompisar. Närmare bestämt Strand i Waxholm. Även här finns bildbevis. Den gången jobbade Donkeyman i Waxholmsbolaget.
  • 30 år firades på krogen med kompisar. Närmare bestämt "Löwet" i Stockholm. Den gången var Donkeyman skeppsredare och drev Blidösund.
  • 40 år firades under timmerbogsering ombord på bogserbåten "Kämpe" utanför Smålandskusten. Kockan Lisa hade bakat en jättelik gräddtårta dagen till ära och Donkeyman spenderade en flaska Genever på sina kollegor.
  • 50 år firades på "Nyløkken" i Tromsø. Hustrun hade organiserat en jättefest med rockband och allt. Som fortsatte till nästa morgon i hemmet på Sørems Veg.
  • 60 år firades åter på bogserbåten "Kämpe" som numera är hamnbåt i Husum och ligger och väntar på höststormarna och vinterisen.
Donkeyman hade redan i våras bokat Ølhallen, Rockband och lite annat till den stora dagen. Han hade tänkt invitera familj och vänner på en jättefest. Men för ett par månader sedan slog depressionen till. Och efter längre eftertanke kände han att en upprepning av 50-årsdagen skulle väcka för plågsamma minnen till liv.

Hustrun är död. Många av vännerna från den gången är döda. Den personliga situationen är helt annorlunda. Så han bestämde att hedra dagen i sin ensamhet. Och minnas de lyckliga tider som var den gången för 10 år sedan. Eller för 20 år sedan, eller 30 år sedan. Och så vidare. Samt filosofera lite i sin ensamhet.

Det blev kaffe och tårta ombord. Så blev det "stadstur". Det vill säga Ö-vik. Där Donkeyman köpte presenter till sig själv. Samt gick på krogen och smällde i sig en respektabelt stor, dyr och onyttig biff. Plus fyra starköl, två supar, en calvados samt två Kaffe DOM. Vilket allt sammans var gott och bellade över 800 spänn.

Och om två timmar blir det ny stadstur. För att gå på hockey och se MODO - Linköping. På Swebank Arena, Sektion 204, Rad 7, Plats 2. Med fullständigt vorspiel i en av sportsbarerna och öl i periodpauserna. Så får vi för f*****n hoppas att MODO äntligen får upp farten och vinner.

Sedan är firandet över. Allt återgår till det normala. Donkeyman tar hockeybussen till Husum, går ombord och sätter fart på resten av livet. Och nu skall han filosofera tätt som oftast på den här sidan. Uppenbarligen till glädje för några.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,