Vi tror gärna att hitlåtarna är en produkt av vinylplattan och att det är en relativt modern företeelse. Inget kunde vara mer felaktigt. I lite äldre tider kunde sådant som operaarior eller ouverturer gå över världen som slagdängor. Och på 1800-talet var det den senaste wienervalsen som gällde.
Den gången hade varje större café med självaktning en liten orkester. Och kapellmästaren abbonerade på noter från någon större musikförläggare. Det gällde att kunna presentera den senaste wienervalsen för publiken.
Englands store kompositör, sir Edward Elgar, producerade också ett antal av den tidens stora hits. Den kanske största som gick som landsplåga i hela västvärlden i många år var hans "Pomp and Circumstances, March no 1".
Under sommaren 1901 skrev Elgar till en av sina vänner:
- "Gosh man, I've got a tune in my head."
Lite senare på sommaren inviterade han en av sina vänner till sitt arbetsrum och sade:
- "I've got a tune that will knock'em - knock'em flat".
Vilket också skedde. När den för första gången framfördes i London skedde det på en promenadkonsert som dirigerades av sir Henry Wood. Det historiska datumet var den 19.10.1901 Marchen spelades som nummer två i programmet och Sir Henry berättade senare detta om evenemanget:
- "I shall never forget the scene at the close of the one in D major. The people simply rose and yelled. I had to play it again - with the same result. In fact they would not let me go on with the programme. Merely to restore order, I played the march for a third time. And finally as a closer to the consert".
Sedan den gången är "Pomp and Circumstances March #1 ett fast inslag på promenadkonserterna. Den har också fått sin användning vid idrottsarrangemang och i många andra sammanhang. I USA används marchen i samband med högtidliga examenstillfällen.
Den blivande Kung Edward VII föreslog att laga en text till triodelen. Denna fick sin premiär i juni 1902 vid kung Edwards kröning. Så här går texten:
Land of Hope and Glory
Mother of the free
How shall we extol thee,
who are born of thee ??
Wider still and wider, shall
thy bounds be set:
God, who made thee mighty
make thee mightier yet.
Donkeyman har haft glädjen att se denna framförd live vid ett antal tillfällen. Nu senast i samband med en konsert på Royal Albert Hall förra veckan. Och han kan garantera att man får gåshud av att se Royal Philharmonic, Kör, Militärorkester och 8000 åskådare ladda för fullt. Den spelades också med två repriser och även som extranummer som avrunding av konsertprogrammet. Jag lovar att där och då känner man historiens vingslag. Man ser år 1901 och man ser imperiet, kung Edward och allt annat.
Detta kallar jag för en hit. Och den har hållit i över 100 år. Det är inte många kompositörer som fått till något sådant.
Den som vill analysera marchen kan göra det med hjälp av detta citat ur Wikipedia:
March No. 1 opens with an introduction marked Allegro, con molto fuoco[7] which is astonishingly innovative,[8] bursting upon the listener like a window suddenly opened to view a passing ceremonial troop of trotting cavalry.[9] This leads to a theme which is the expected march: strong pairs of beats alternating with short notes, and a bass which persistently clashes with the tune. The bass tuba and full brass is held back until the section is repeated by the full orchestra. A little rhythmic pattern is played by the strings, then repeated high and low in the orchestra before the section is concluded by a chromatic upward scale from the woodwind. The whole of this lively march section is repeated. The bridging section between this and the well-known Trio has rhythmic chords from the brass punctuating high held notes from the wind and strings, before a call to attention from trumpets and trombones leads into the 'cavalry' theme with which the march started. There are a few single notes that quieten, ending with a single quiet tap from side drum and cymbal accompanied by all the bassoons.[10] The famous lyrical Land of Hope and Glory Trio follows (in the sub-dominant key of G), played softly (by violins, four horns and two clarinets) before its strong repetition by the full orchestra including two harps. What follows is a repetition of what has been heard before, including an even grander statement of the Trio (in the 'home' key of D) where the orchestra is joined by organ as well as the two harps. The march ends, not with the big tune, but with a short section which has another brief reminder of the brisk opening march, sweeping the piece to a resounding end.
Donkeyman måste också påpeka att denna march är nummer ett i en serie av sex stycken. Och flera av dessa är sådana melodier som "man känner igen".
Läs även andra bloggares åsikter om popmusik, populärmusik, edward elgar, last night of the proms
fredag 28 november 2008
onsdag 26 november 2008
Sjörövare
Donkeyman har i många år varit upprörd över att sjörövare görs till puttinuttiga rollfigurer för barn. I sånger, böcker, TV-program, visor och "you name it" får småbarn lära sig att sjörövare är lämpliga rollfigurer. Barnen skall leka sjörövare, spela sjörövarspel och identifiera sig med sjörövare.
Det är ganska märkligt att en sådan industri har tillåtits växa upp i vår PK (Politiskt Korrekta) värld. Varför inte lika gärna låta barnen leka Gestapomän, inkvisition, bödlar eller något annat lika trevligt.
Verkligheten är ju att sjöröveri är en form av kriminalitet som förekommit i alla år. Men den har också för det mesta genomförts under synnerligen blodiga och grymma former. Men som sagt - vi har valt att låta våra barn identifiera sig med några av de mest osympatiska brottslingar som någonsin har existerat.
Alla världens nationer har i alla tider bekämpat sjöröveri. Julius Caesar togs i sin tid till fånga av sjörövare. Och frigavs efter utbetalande av lösen. Något som resulterade i att Caesar lät sin flotta leta upp dessa och ta dem av daga.
Sjörövare från de så kallade Barbareskstaterna höll upp emot en million Européer som slavar. Trots att all världens flottstyrkor var på jakt efter dem. Men den relativt unga staten USA sände sin nybildade US Marine Corps för att röja upp. Vilket man lyckades med.
Engelsmännen jagade de Karibiska piraterna med alla medel. Varje påträffad pirat fördes omedelbart i land för hängning. Och då var det inte tal om någon human hängning medelst "long drop" med knäckt nacke och omedelbar död som följd. Var det opraktiskt att föra i land piraten kunde man i stället hänga denne "on site". Huvudsaken var att piraten blev avrättad - helst så plågsamt som möjligt.
I modern tid har pirater härjat i bland annat Malacka Straights. Ända till dess att alla kuststater i området gick samman i en större aktion och gjorde slut på piraternas baser. Redan Julius Caesar upptäckte nämligen att det är synnerligen resurskrävande att jaga piraterna ute på öppna havet. Skall man få slut på piratplågan så måste man förstöra baserna deras. Något som också gjordes i Barbareskstaterna, Karibien och Malacka Straights.
Men historien upprepar sig ofta. Nu härjar pirater i farvattnen runt "Afrikas Horn" och Adenbukten. Bara i år har det utförts över 100 attacker och man har genomfört 36 st hijackings.
Den ideologiska ursäkten är att piraterna är fattiga fiskare som har fått sin försörjning förstörd av piratfiskande trålare från Europa och Östern. Men verkligheten är att detta är frågan om en ren "high tech" - operation baserad på en logistik som ligger "far away" från vad några fattiga fiskare kan åstadkomma.
Vi talar helt enkelt om avancerad internationell kriminalitet. Som också kan leda till miljökriminalitet om piraterna gör allvar av sitt hot om att bomba den nu fångade tankern.
Något som har aktualiserats av att man nu har tagit historiens största byte. "Sirius Star" är ett fartyg värt minst USD 150 mill. Den har en last som är värd USD 100 mill. Om den lasten förloras kommer detta att påverka oljepriset med över en dollar fatet.
Lösensumman väntas vara USD 30 mill. Och piraterna har logistiken som krävs för att ta emot pengarna i cash och låta dessa försvinna utom synhåll för västvärldens polismakt.
Somalia är ju ett land som i praktiken är utan regeringsmakt. När de så kallade Islamistiska domstolarna tog makten för några år sedan infördes omgående lag och ordning. Och man stoppade piraterna. Men Västvärlden valde att störta den regimen. Och betalar nu priset för ytterligare flera års anarki. Nu har en ännu mer fundamentalistisk "movement" tågat in på banan och skall ingripa i händelseförloppet. Något som piraterna hittills bara skrattar åt.
Samtidigt håller de Europeiska länderna på att samla ihop en stor flotta under Engelsk ledning som skall patrullera sjövägarna där piraterna härjar. Men de enda som har en realistisk inställning är Ryssarna. Som ju inte heller har lika stora hämningar som Västvärldens demokratier när det gäller sådant här. Men som också har läst sin historia. De menar att det enda som hjälper är att gå in med krigsmakt och krossa piratbaserna. (Inom parentes sagt påstås det ju också att både Ryssar och Kineser skall ha övermannat Somaliska pirater vid tidigare tillfällen. Resultatet skall ha varit att man levererat en hög med lik tillbaka till piraternas bas. Som därefter föredrar enklare byten. Men detta är som sagt bara rykten.)
Kanske det hela slutar med en "ohelig allians" där några organisationer som inte har några större hämningar mot att "rensa upp" utför det "dirty work" som måste göras medan de lite mer finkänsliga västländerna tillfälligtvis tittar bort. Det ryktas ju om att något liknande gjordes i Malacka Straights i all tysthet.
Allt enligt den flera tusen år gamla metoden: "En bra pirat är en död pirat".
Läs även andra bloggares åsikter om pirater, rånare, ekonomisk kriminalitet
Det är ganska märkligt att en sådan industri har tillåtits växa upp i vår PK (Politiskt Korrekta) värld. Varför inte lika gärna låta barnen leka Gestapomän, inkvisition, bödlar eller något annat lika trevligt.
Verkligheten är ju att sjöröveri är en form av kriminalitet som förekommit i alla år. Men den har också för det mesta genomförts under synnerligen blodiga och grymma former. Men som sagt - vi har valt att låta våra barn identifiera sig med några av de mest osympatiska brottslingar som någonsin har existerat.
Alla världens nationer har i alla tider bekämpat sjöröveri. Julius Caesar togs i sin tid till fånga av sjörövare. Och frigavs efter utbetalande av lösen. Något som resulterade i att Caesar lät sin flotta leta upp dessa och ta dem av daga.
Sjörövare från de så kallade Barbareskstaterna höll upp emot en million Européer som slavar. Trots att all världens flottstyrkor var på jakt efter dem. Men den relativt unga staten USA sände sin nybildade US Marine Corps för att röja upp. Vilket man lyckades med.
Engelsmännen jagade de Karibiska piraterna med alla medel. Varje påträffad pirat fördes omedelbart i land för hängning. Och då var det inte tal om någon human hängning medelst "long drop" med knäckt nacke och omedelbar död som följd. Var det opraktiskt att föra i land piraten kunde man i stället hänga denne "on site". Huvudsaken var att piraten blev avrättad - helst så plågsamt som möjligt.
I modern tid har pirater härjat i bland annat Malacka Straights. Ända till dess att alla kuststater i området gick samman i en större aktion och gjorde slut på piraternas baser. Redan Julius Caesar upptäckte nämligen att det är synnerligen resurskrävande att jaga piraterna ute på öppna havet. Skall man få slut på piratplågan så måste man förstöra baserna deras. Något som också gjordes i Barbareskstaterna, Karibien och Malacka Straights.
Men historien upprepar sig ofta. Nu härjar pirater i farvattnen runt "Afrikas Horn" och Adenbukten. Bara i år har det utförts över 100 attacker och man har genomfört 36 st hijackings.
Den ideologiska ursäkten är att piraterna är fattiga fiskare som har fått sin försörjning förstörd av piratfiskande trålare från Europa och Östern. Men verkligheten är att detta är frågan om en ren "high tech" - operation baserad på en logistik som ligger "far away" från vad några fattiga fiskare kan åstadkomma.
Vi talar helt enkelt om avancerad internationell kriminalitet. Som också kan leda till miljökriminalitet om piraterna gör allvar av sitt hot om att bomba den nu fångade tankern.
Något som har aktualiserats av att man nu har tagit historiens största byte. "Sirius Star" är ett fartyg värt minst USD 150 mill. Den har en last som är värd USD 100 mill. Om den lasten förloras kommer detta att påverka oljepriset med över en dollar fatet.
Lösensumman väntas vara USD 30 mill. Och piraterna har logistiken som krävs för att ta emot pengarna i cash och låta dessa försvinna utom synhåll för västvärldens polismakt.
Somalia är ju ett land som i praktiken är utan regeringsmakt. När de så kallade Islamistiska domstolarna tog makten för några år sedan infördes omgående lag och ordning. Och man stoppade piraterna. Men Västvärlden valde att störta den regimen. Och betalar nu priset för ytterligare flera års anarki. Nu har en ännu mer fundamentalistisk "movement" tågat in på banan och skall ingripa i händelseförloppet. Något som piraterna hittills bara skrattar åt.
Samtidigt håller de Europeiska länderna på att samla ihop en stor flotta under Engelsk ledning som skall patrullera sjövägarna där piraterna härjar. Men de enda som har en realistisk inställning är Ryssarna. Som ju inte heller har lika stora hämningar som Västvärldens demokratier när det gäller sådant här. Men som också har läst sin historia. De menar att det enda som hjälper är att gå in med krigsmakt och krossa piratbaserna. (Inom parentes sagt påstås det ju också att både Ryssar och Kineser skall ha övermannat Somaliska pirater vid tidigare tillfällen. Resultatet skall ha varit att man levererat en hög med lik tillbaka till piraternas bas. Som därefter föredrar enklare byten. Men detta är som sagt bara rykten.)
Kanske det hela slutar med en "ohelig allians" där några organisationer som inte har några större hämningar mot att "rensa upp" utför det "dirty work" som måste göras medan de lite mer finkänsliga västländerna tillfälligtvis tittar bort. Det ryktas ju om att något liknande gjordes i Malacka Straights i all tysthet.
Allt enligt den flera tusen år gamla metoden: "En bra pirat är en död pirat".
Läs även andra bloggares åsikter om pirater, rånare, ekonomisk kriminalitet
måndag 24 november 2008
Huvudstaden
Donkeyman och jourhavande använde en jobbig väg för hemresan. Av ekonomiska skäl. Det blev Ryanair till Torp. En sen flight. Buss till Oslo Bussterminal med ankomst ca 00.30. Så gick vi på sjapp till stängningsdags 03.30 och tog en promenad tillbaka till bussterminalen. Så blev det Flygbuss kl 04.15 till Gardermoen och Norwegian till Tromsø med avgång 07.35.
I Oslo gick vi på "Scotsman". Vilket av gammal tradition varit NordNorges träffpunkt. Där satt vi några timmar med fönsterplats ut på gatan och studerade en föreställning i livets teater. Och både Donkeyman och jourhavande blev minst sagt skakade av det vi såg.
Då skall sägas att Donkeyman har ett långt liv som sjöman bakom sig. Och har sett det mesta när det gäller "ruffa" hamnmiljöer. Och det var just sådana associationer man fick. Donkeyman är dessutom född på Stockhlms Söder och tillbringade sina barnaår därstådes. Och det var sannerligen inte någon Söndagsskolemiljö på 1950-talet. Det var helt enkelt inte hedrande att bo i den stadsdelen - den gången.
Men det som försigick på det puritanska Norges Paradgata en Fredagnatt år 2008 var helt i klass med om inte värre än något man kunde uppleva i Antwerpen eller Rotterdam "in the good old days". Hamburg, Bremen, Genua, Kings Cross (Sydney) hade inte heller något att ställa upp med den gången - eller i dag. Detta var vassare. Man måste nog till sådana platser som Buonaventura eller Colon för att finna jämförelsepunkter. Donkeyman kände sig 30 år yngre och förflyttad till någon obskyr hamngata i varmare land.
Nu hör det också till historien att Donkeyman hade kontor i Oslo i många år. Och flygpendlade dit från Tromsø. Så det blev många strövtåg ut i nattlivet den gången. Men nu börjar det bli 10 år sedan sist och Oslo har ändrat sig. Så här var det inte på den tiden.
Tre stora biffar till vakter ansågs behövas för att uppehålla ordningen inne på "Scotsman". Och trots att vi satt med fönsterplats i närmare tre timmar så var två passager med polisbil det enda vi såg av ordningsmakten den natten. Till och med "Natteravnarna" körde runt instängda i bil. Vilket säger ganska mycket.
Vad såg vi då. Hela gatan fyllt till brädden av ett lämmeltåg av skitfulla Norrmän. Unga och gamla, killar och tjejer. Stortorget i Tromsø just vid stängningsdags på söndag morgon är rena frikyrkolägret jämfört med detta. Detta påspätt med ett antal andra "vita av nordeuropeisk typ" där de flesta var lika fulla som Norrmännen.
Utanför pubingången hade en patrull på bortåt dussinet negresser tagit uppställning och antastade var man som passerade på gatan. Uppenbarligen hade de en lönsam kväll för de försvann med regelbundna mellanrum tillsammans med någon. Antagligen för att servera en "short time" i någon bakgata. Och de var uppenbarligen effektiva för de var tillbaka tämligen fort.
En ung man betalade för två damer och drog ned byxorna för att bli betjänad mitt på gatan. Men damerna mer eller mindre höll uppe brallorna på honom och drog iväg han till någon bakgata. Men med tanke på ordningsmaktens närvaro hade hans projekt sannolikt varit riskfritt.
När sjappet stängde gick vi Carl Johan och ner mot Oslo S. Den delen av gatan innehöll si så där 70 % "blattar", "svartskallar" eller vad den som inte är PK väljer att kalla dem. Varav en stor del berusade. På ett eller annat. Och för att passera förbi Oslo S måste man plöja sin väg igenom en hord av knarkare.
Det enda Donkeyman saknade från gamla tiders hamnbulor var "fittlotsar", "fixare" och "tjingsargubbar". "Robbarna" och "PickPockets" fanns säkert i folkmassan. I stort antal.
Som Donkeyman ser saken är detta ett bevis på att den Norska socialpolitiken av den modell som det politiska etablissemanget i Norge har byggt upp under många år är totalt misslyckad. Jag kan inte tänka mig att de som bor i Oslo vill ha det på detta viset. I praktiken är denna politik tungt förknippad med SV, AP och KrF. Med rätt eller fel.
En sak är säker. Detta kunde inte förekommit på paradgatan i någon annan huvudstad i hela världen. I ett "red light district" - ja. Och Donkeyman har besökt många sådana. Skipperstraat, Reperbahn, Treichville, South Street, Kings Cross - You name it. Det finns många. Men inte på paradgatan. Inte ens i Sydamerika på det glada 60-talet.
Jag tror att Norge måste börja med en heltäckande diskussion om de här frågorna. Och då duger det inte att gå ut från någon vision om ett rusfritt och nöjesfritt samhälle där alla går på tur i helgen och dricker choklad och äter brödskivor med brunost. Man måste gå ut från hur dagens samhälle faktiskt ser ut. Och vilka preferanser dagens ungdomar verkligen har. Därför att det är ungdomen som styr utvecklingen på nöjesfronten. Man måste ha en pragmatisk politik som utgår från realiteter.
Där en väsentlig detalj är - få ut polisen på gatorna. Vi kom resande från London och kontrasten är slående. Hade någon sagt åt Donkeyman år 1965 att det skitiga och nedslitna England 40 år senare vid första anblick skulle framstå som ett renare och tryggare samhälle än det puritanska Norge skulle Donkeyman ha bett vederbörande söka läkare. Men i England är polisen på gatorna. Obeväpnad precis som i Norge. Men i stort antal och med stöd av mängder av bevakningskameror. Och en armé av gatsopare håller snyggt på gatorna. Detta gör resultat. Det ger skillnaden mellan paradgata och red light district.
Addendum: Donkeyman ser vid genomläsning att det kan uppstå missförstånd. Låt det alltså stå klart att han inte ser något som helst problem med att det finns pubar i stora mängder. Eller att folk är ute och dricker sent på kvällarna. Skillnaden är bara att i andra storstäder kan man kombinera detta med ordning och trivsel. På senaste månaderna har Donkeyman haft blöta kvällar i London, Göteborg och Stockholm. Och inte sett något liknande som det han observerade i Oslo ...
Läs även andra bloggares åsikter om oslo, prostitution, fylleri
I Oslo gick vi på "Scotsman". Vilket av gammal tradition varit NordNorges träffpunkt. Där satt vi några timmar med fönsterplats ut på gatan och studerade en föreställning i livets teater. Och både Donkeyman och jourhavande blev minst sagt skakade av det vi såg.
Då skall sägas att Donkeyman har ett långt liv som sjöman bakom sig. Och har sett det mesta när det gäller "ruffa" hamnmiljöer. Och det var just sådana associationer man fick. Donkeyman är dessutom född på Stockhlms Söder och tillbringade sina barnaår därstådes. Och det var sannerligen inte någon Söndagsskolemiljö på 1950-talet. Det var helt enkelt inte hedrande att bo i den stadsdelen - den gången.
Men det som försigick på det puritanska Norges Paradgata en Fredagnatt år 2008 var helt i klass med om inte värre än något man kunde uppleva i Antwerpen eller Rotterdam "in the good old days". Hamburg, Bremen, Genua, Kings Cross (Sydney) hade inte heller något att ställa upp med den gången - eller i dag. Detta var vassare. Man måste nog till sådana platser som Buonaventura eller Colon för att finna jämförelsepunkter. Donkeyman kände sig 30 år yngre och förflyttad till någon obskyr hamngata i varmare land.
Nu hör det också till historien att Donkeyman hade kontor i Oslo i många år. Och flygpendlade dit från Tromsø. Så det blev många strövtåg ut i nattlivet den gången. Men nu börjar det bli 10 år sedan sist och Oslo har ändrat sig. Så här var det inte på den tiden.
Tre stora biffar till vakter ansågs behövas för att uppehålla ordningen inne på "Scotsman". Och trots att vi satt med fönsterplats i närmare tre timmar så var två passager med polisbil det enda vi såg av ordningsmakten den natten. Till och med "Natteravnarna" körde runt instängda i bil. Vilket säger ganska mycket.
Vad såg vi då. Hela gatan fyllt till brädden av ett lämmeltåg av skitfulla Norrmän. Unga och gamla, killar och tjejer. Stortorget i Tromsø just vid stängningsdags på söndag morgon är rena frikyrkolägret jämfört med detta. Detta påspätt med ett antal andra "vita av nordeuropeisk typ" där de flesta var lika fulla som Norrmännen.
Utanför pubingången hade en patrull på bortåt dussinet negresser tagit uppställning och antastade var man som passerade på gatan. Uppenbarligen hade de en lönsam kväll för de försvann med regelbundna mellanrum tillsammans med någon. Antagligen för att servera en "short time" i någon bakgata. Och de var uppenbarligen effektiva för de var tillbaka tämligen fort.
En ung man betalade för två damer och drog ned byxorna för att bli betjänad mitt på gatan. Men damerna mer eller mindre höll uppe brallorna på honom och drog iväg han till någon bakgata. Men med tanke på ordningsmaktens närvaro hade hans projekt sannolikt varit riskfritt.
När sjappet stängde gick vi Carl Johan och ner mot Oslo S. Den delen av gatan innehöll si så där 70 % "blattar", "svartskallar" eller vad den som inte är PK väljer att kalla dem. Varav en stor del berusade. På ett eller annat. Och för att passera förbi Oslo S måste man plöja sin väg igenom en hord av knarkare.
Det enda Donkeyman saknade från gamla tiders hamnbulor var "fittlotsar", "fixare" och "tjingsargubbar". "Robbarna" och "PickPockets" fanns säkert i folkmassan. I stort antal.
Som Donkeyman ser saken är detta ett bevis på att den Norska socialpolitiken av den modell som det politiska etablissemanget i Norge har byggt upp under många år är totalt misslyckad. Jag kan inte tänka mig att de som bor i Oslo vill ha det på detta viset. I praktiken är denna politik tungt förknippad med SV, AP och KrF. Med rätt eller fel.
En sak är säker. Detta kunde inte förekommit på paradgatan i någon annan huvudstad i hela världen. I ett "red light district" - ja. Och Donkeyman har besökt många sådana. Skipperstraat, Reperbahn, Treichville, South Street, Kings Cross - You name it. Det finns många. Men inte på paradgatan. Inte ens i Sydamerika på det glada 60-talet.
Jag tror att Norge måste börja med en heltäckande diskussion om de här frågorna. Och då duger det inte att gå ut från någon vision om ett rusfritt och nöjesfritt samhälle där alla går på tur i helgen och dricker choklad och äter brödskivor med brunost. Man måste gå ut från hur dagens samhälle faktiskt ser ut. Och vilka preferanser dagens ungdomar verkligen har. Därför att det är ungdomen som styr utvecklingen på nöjesfronten. Man måste ha en pragmatisk politik som utgår från realiteter.
Där en väsentlig detalj är - få ut polisen på gatorna. Vi kom resande från London och kontrasten är slående. Hade någon sagt åt Donkeyman år 1965 att det skitiga och nedslitna England 40 år senare vid första anblick skulle framstå som ett renare och tryggare samhälle än det puritanska Norge skulle Donkeyman ha bett vederbörande söka läkare. Men i England är polisen på gatorna. Obeväpnad precis som i Norge. Men i stort antal och med stöd av mängder av bevakningskameror. Och en armé av gatsopare håller snyggt på gatorna. Detta gör resultat. Det ger skillnaden mellan paradgata och red light district.
Addendum: Donkeyman ser vid genomläsning att det kan uppstå missförstånd. Låt det alltså stå klart att han inte ser något som helst problem med att det finns pubar i stora mängder. Eller att folk är ute och dricker sent på kvällarna. Skillnaden är bara att i andra storstäder kan man kombinera detta med ordning och trivsel. På senaste månaderna har Donkeyman haft blöta kvällar i London, Göteborg och Stockholm. Och inte sett något liknande som det han observerade i Oslo ...
Läs även andra bloggares åsikter om oslo, prostitution, fylleri
lördag 22 november 2008
Kulturhuset
Donkeyman har kommit hem. Och beklagar att det inte har blivit så regelbundna rapporter som var planlagt. Men det var en ganska intensiv och snabb resa. Som innehöll en fantastisk höjdpunkt.
För 6:e gången besökte Donkeyman "Classical Spectacular" i Royal Albert Hall, London. Och utnyttjade därmed två biljetter som han köpte redan i Februari i år. Och för 6:e gången blev han totalt överväldigad.
Till att börja med. Royal Albert Hall är ett kulturhus. King Size. En plats där man sedan 1871 har haft konserter, idrottstävlingar .... "you name it". De flesta världsartister av betydelse har uppträtt där. Man känner verkligen historiens vingslag. Man känner sig förflyttad tillbaka till imperiets dagar.
Alltnog, Donkeyman och jourhavande fästmö kom till hallen. Sippade i oss ett glas svindyr champagne och satte oss i vår loge. (Loggia Box 22, Seat 1 & 2). För att avnjuta en konsert som slår det mesta.
Det var Royal Philharmonic, Royal Philharmonic Choire, Band of Welsh Guards, Dansare, Ett par Operasångare i världsklass, Lasershow, Fyrverkeri ..... You name it. Och man "rev av" en stor del av den mest populära repertoaren. I ett mycket väl komponerat urval från både Opera, Symfonisk musik och annat.
En hel del musik med "Hög decibel" och "Hög igenkänningsfaktor". Till exempel "Grand March from Aida", "Semper Fidelis March", "Light Cavalleri Ouverture", "O Sole Mio" och så vidare. Vilket byggde upp till en nära 15 minuters version av Tschaikowskis "1812 Ouverture" med orkester och sångare understödda av riktiga kanoner, musköter och fyrverkerier.
En dirigent som kunde konsten att få direkt kontakt med publiken, laga show och driva upp stämningen. Som givetvis exploderar till "Rule Brittania" och "Pomp and Circumstances". Att se hela Royal Albert Hall stå upp och sjunga "Land of Hope and Glory" viftande med flagg medan det sprids ballonger och serpentiner till en fantastisk ljusshow är bara stort.
Och dirigenten ställer den retoriska frågan: "Classical Music should be boring. You should not have fun on consert". Varefter han slår igång Offenbachs "Can Can" med dansare och allt och dansar själv med uppe i dirigentstolen samtidigt som han dirigerar orkestern.
Vilket ger en eftertanke. Kanske det är just detta som är den klassiska musikens problem. Det har blivit så fiiiiinkulturellt att folk inte orkar med längre. Och då är upplevelser som denna ett härligt avbrott. Som antagligen kulturknuttarna finner på gränsen till vulgärt.
Naturligtvis har man exploaterat några moment från "Last Night of the Proms". Men, So What. Detta är bara härliga grejor. Och Donkeyman rekommenderar alla som vill ha en upplevelse utöver det vanliga att ta sig en tur. Det är en handfull konserter höst och vår på just detta tema men arrangören "Raymond Gubbay" har mycket på programmet.
Men efter en omskakande och fantastisk upplevelse är nu Donkeyman tillbaka till verkligheten. De tråkiga fönsterkuverten har samlats på hög. Kemneren utber sig om ett bidrag. Snön har fallit. Mörkertiden har börjat. Men denna vinter skall Donkeyman F****n ta mig inte drabbas av någon depression som förra hösten. Höstdepression skall inte upprepas.
Läs även andra bloggares åsikter om konserter, last night of the proms
För 6:e gången besökte Donkeyman "Classical Spectacular" i Royal Albert Hall, London. Och utnyttjade därmed två biljetter som han köpte redan i Februari i år. Och för 6:e gången blev han totalt överväldigad.
Till att börja med. Royal Albert Hall är ett kulturhus. King Size. En plats där man sedan 1871 har haft konserter, idrottstävlingar .... "you name it". De flesta världsartister av betydelse har uppträtt där. Man känner verkligen historiens vingslag. Man känner sig förflyttad tillbaka till imperiets dagar.
Alltnog, Donkeyman och jourhavande fästmö kom till hallen. Sippade i oss ett glas svindyr champagne och satte oss i vår loge. (Loggia Box 22, Seat 1 & 2). För att avnjuta en konsert som slår det mesta.
Det var Royal Philharmonic, Royal Philharmonic Choire, Band of Welsh Guards, Dansare, Ett par Operasångare i världsklass, Lasershow, Fyrverkeri ..... You name it. Och man "rev av" en stor del av den mest populära repertoaren. I ett mycket väl komponerat urval från både Opera, Symfonisk musik och annat.
En hel del musik med "Hög decibel" och "Hög igenkänningsfaktor". Till exempel "Grand March from Aida", "Semper Fidelis March", "Light Cavalleri Ouverture", "O Sole Mio" och så vidare. Vilket byggde upp till en nära 15 minuters version av Tschaikowskis "1812 Ouverture" med orkester och sångare understödda av riktiga kanoner, musköter och fyrverkerier.
En dirigent som kunde konsten att få direkt kontakt med publiken, laga show och driva upp stämningen. Som givetvis exploderar till "Rule Brittania" och "Pomp and Circumstances". Att se hela Royal Albert Hall stå upp och sjunga "Land of Hope and Glory" viftande med flagg medan det sprids ballonger och serpentiner till en fantastisk ljusshow är bara stort.
Och dirigenten ställer den retoriska frågan: "Classical Music should be boring. You should not have fun on consert". Varefter han slår igång Offenbachs "Can Can" med dansare och allt och dansar själv med uppe i dirigentstolen samtidigt som han dirigerar orkestern.
Vilket ger en eftertanke. Kanske det är just detta som är den klassiska musikens problem. Det har blivit så fiiiiinkulturellt att folk inte orkar med längre. Och då är upplevelser som denna ett härligt avbrott. Som antagligen kulturknuttarna finner på gränsen till vulgärt.
Naturligtvis har man exploaterat några moment från "Last Night of the Proms". Men, So What. Detta är bara härliga grejor. Och Donkeyman rekommenderar alla som vill ha en upplevelse utöver det vanliga att ta sig en tur. Det är en handfull konserter höst och vår på just detta tema men arrangören "Raymond Gubbay" har mycket på programmet.
Men efter en omskakande och fantastisk upplevelse är nu Donkeyman tillbaka till verkligheten. De tråkiga fönsterkuverten har samlats på hög. Kemneren utber sig om ett bidrag. Snön har fallit. Mörkertiden har börjat. Men denna vinter skall Donkeyman F****n ta mig inte drabbas av någon depression som förra hösten. Höstdepression skall inte upprepas.
Läs även andra bloggares åsikter om konserter, last night of the proms
torsdag 20 november 2008
Staden
Donkeyman goer en helt liten svipptur till London. Paa jobbets vaegnar men foer en gangs skull aer det inte saa mycket jobb saa tiden raecker till lite ferie ocksaa. Och har flyttat in paa ett litet men bra hotell i samma stadsdel som han har bott i vid vart besoek sedan 1960-talet.
Den gaangen var det Merchant Navy Hotel som gaellde. Paa Lancaster Gate. Vaeg i vaegg med The Football Association. Billigt och bra. Samt mycket trevligt sjoefolk att snacka med. Men sedan ett par aar saa har Brittiska vaelfaerden slagit igen hotellet och daermed maaste Donkeyman byta. Saa numera aer det Brunel Hotel som gaeller.
Och Brunel var inte naagon vem som helst. Han var ett tekniskt geni som stod foer en maengd uppfinningar i den tidiga industialismens aalder. Bland annat byggde han den foersta tunneln under Thames. Han deltog i jaernvaegsutbyggnaden och mycket annat. Googla gaerna fram honom och hans son som ocksaa var ingenjoer.
Ett hotelnamn vaerdigt en sjoeingenjoer som Donkeyman.
Och saa aer det aaterbesoek paa alla de gamla pubarna. Samt moete med gamla kompisar.
Den gaangen var det Merchant Navy Hotel som gaellde. Paa Lancaster Gate. Vaeg i vaegg med The Football Association. Billigt och bra. Samt mycket trevligt sjoefolk att snacka med. Men sedan ett par aar saa har Brittiska vaelfaerden slagit igen hotellet och daermed maaste Donkeyman byta. Saa numera aer det Brunel Hotel som gaeller.
Och Brunel var inte naagon vem som helst. Han var ett tekniskt geni som stod foer en maengd uppfinningar i den tidiga industialismens aalder. Bland annat byggde han den foersta tunneln under Thames. Han deltog i jaernvaegsutbyggnaden och mycket annat. Googla gaerna fram honom och hans son som ocksaa var ingenjoer.
Ett hotelnamn vaerdigt en sjoeingenjoer som Donkeyman.
Och saa aer det aaterbesoek paa alla de gamla pubarna. Samt moete med gamla kompisar.
tisdag 18 november 2008
Krisen
De församlade media har skrivit spaltkilometer om den finansiella krisen och dess orsaker. Det är en analys som inte Donkeyman ser några skäl till att förlänga ytterligare. Däremot anser Donkeyman att det bakom det hela ligger några grundorsaker som man gärna avstår från att kommentera:
Det har i många år varit mer lönsamt att investera i spekulation än i produktion. När det så blir brist på investeringsobjekt pressas priserna upp på de som trots allt finns. Vilket på senare tid varit bostäder och aktier. Ju fler som hoppar på tåget - desto större efterfrågan och desto högre priser. Ända till den dagen det inte längre finns några "friska" pengar att stoppa in i bubblan. Då spricker den. Och som David Chancellor har titulerat sin förtjänstfulla bok om finansiella bubblor: "Devil Take the Hindmost".
Bostäder har blivit ett spekulationsobjekt. Det "tekniska" värdet på en bostad är den totala hyran man kan få in om man önskar hyra ut den. Om hyresvärdet inte täcker ränta + amortering + driftkostnad innebär detta att fastighetens värde innehåller en förväntad värdeökning. Ju större skillnaden blir desto starkare är denna förväntning. En värdeökning kan bero på väldigt mycket, till exempel brist på bostäder, stark tillflyttning, exploatering i området etc. Men på senare tid har man räknat med värdeökning på allt rakt över utan några av dessa orsaker.
Aktier har varit ett annat spekulationsobjekt. Det "tekniska" värdet på en aktie är den avkastning som denna kan tänkas ge. Om inte avkastningen motiverar inköpspriset innebär detta att aktien innehåller en förväntad värdeökning. Som kan var motiverad av att man tror att företaget längre fram skall ge ökad avkastning av något skäl. Men på senare tid har man precis som med bostäder mer eller mindre räknat med värdeökning rakt över.
Både bostäder och börsen har under de senste 10-15 åren påminnt om ett vanligt gammaldags pyramidspel. Att detta förr eller senare skulle spricka har i stort sett alla kommentatorer varit överens om. Problemet har bara varit att veta när.
Och drivande orsaken till bygget av dessa pyramider har varit att alltför många har spekulerat med pengar man inte har. Något som i sin tur har haft sin rot i att det varit allt för enkelt och billigt att låna pengar. I gamla dagar ansågs det som god bankverksamhet om en stabil och etablerad familj i 30-årsåldern lånade tre årslöner till en bostad som de skulle bo i. Men under senare tid har "vem som helst" kunnat låna nästan hur mycket som helst till i stort sett inte någon ränta för att investera i spekulation.
Även här är den bakomliggande orsaken att man har behövt "nya" pengar för att hålla pyramiderna i gång. En gång i tiden spekulerade de som redan hade pengar. I Sverige skapade man stora fonder som ATP-fonden, löntagarfonderna med mera, dessa hade friska pengar att sätta in. Sedan började stat, kommuner, pensionskassor, fackföreningar och alla andra som hade fonderat pengar att köpa in sig. Till slut var det "den vanlige medborgaren" som hoppade på tåget. Och precis som i ett pyramidspel kommer den dagen när det inte längre finns några "friska pengar" att hiva in. Då rasar pyramiden.
Svårigheten i dag är att hela samhällsystemet är ihopvävt. Hela ekonomin hänger ihop. Om en får problem så får en annan problem. Därmed är det inte lätt att få hjulen att rulla. Men Donkeyman är inte helt övertygad om att det man nu gör är helt rätt. Därför att alla åtgärder är i princip inriktade på att få igång pyramiderna igen. Men att investera högvis med pengar som man inte har genom att sätta fart på sedelpressarna och att trycka ned räntan är ett klassiskt recept för att åstadkomma inflation. Donkeyman är styggt rädd för att efter detta kommer just inflationen.
Sedan finns det ytterligare två tickande bomber som ännu inte har detonerat. Vi har kreditkortsskulderna, som inte är så allvarliga i Skandinavien - men i USA .... Och sedan har vi en myriad av så kallade värdepapper kvar att syna som inte någon vet det egentliga värdet på.
Men det blir nog en spännande tid framöver för den som är intresserad av samhälle och ekonomi.
För övrigt gör Donkeyman en aldrig så liten resa några dagar framöver men återkommer med Resebrev om han finner en lämplig dator.
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen
Det har i många år varit mer lönsamt att investera i spekulation än i produktion. När det så blir brist på investeringsobjekt pressas priserna upp på de som trots allt finns. Vilket på senare tid varit bostäder och aktier. Ju fler som hoppar på tåget - desto större efterfrågan och desto högre priser. Ända till den dagen det inte längre finns några "friska" pengar att stoppa in i bubblan. Då spricker den. Och som David Chancellor har titulerat sin förtjänstfulla bok om finansiella bubblor: "Devil Take the Hindmost".
Bostäder har blivit ett spekulationsobjekt. Det "tekniska" värdet på en bostad är den totala hyran man kan få in om man önskar hyra ut den. Om hyresvärdet inte täcker ränta + amortering + driftkostnad innebär detta att fastighetens värde innehåller en förväntad värdeökning. Ju större skillnaden blir desto starkare är denna förväntning. En värdeökning kan bero på väldigt mycket, till exempel brist på bostäder, stark tillflyttning, exploatering i området etc. Men på senare tid har man räknat med värdeökning på allt rakt över utan några av dessa orsaker.
Aktier har varit ett annat spekulationsobjekt. Det "tekniska" värdet på en aktie är den avkastning som denna kan tänkas ge. Om inte avkastningen motiverar inköpspriset innebär detta att aktien innehåller en förväntad värdeökning. Som kan var motiverad av att man tror att företaget längre fram skall ge ökad avkastning av något skäl. Men på senare tid har man precis som med bostäder mer eller mindre räknat med värdeökning rakt över.
Både bostäder och börsen har under de senste 10-15 åren påminnt om ett vanligt gammaldags pyramidspel. Att detta förr eller senare skulle spricka har i stort sett alla kommentatorer varit överens om. Problemet har bara varit att veta när.
Och drivande orsaken till bygget av dessa pyramider har varit att alltför många har spekulerat med pengar man inte har. Något som i sin tur har haft sin rot i att det varit allt för enkelt och billigt att låna pengar. I gamla dagar ansågs det som god bankverksamhet om en stabil och etablerad familj i 30-årsåldern lånade tre årslöner till en bostad som de skulle bo i. Men under senare tid har "vem som helst" kunnat låna nästan hur mycket som helst till i stort sett inte någon ränta för att investera i spekulation.
Även här är den bakomliggande orsaken att man har behövt "nya" pengar för att hålla pyramiderna i gång. En gång i tiden spekulerade de som redan hade pengar. I Sverige skapade man stora fonder som ATP-fonden, löntagarfonderna med mera, dessa hade friska pengar att sätta in. Sedan började stat, kommuner, pensionskassor, fackföreningar och alla andra som hade fonderat pengar att köpa in sig. Till slut var det "den vanlige medborgaren" som hoppade på tåget. Och precis som i ett pyramidspel kommer den dagen när det inte längre finns några "friska pengar" att hiva in. Då rasar pyramiden.
Svårigheten i dag är att hela samhällsystemet är ihopvävt. Hela ekonomin hänger ihop. Om en får problem så får en annan problem. Därmed är det inte lätt att få hjulen att rulla. Men Donkeyman är inte helt övertygad om att det man nu gör är helt rätt. Därför att alla åtgärder är i princip inriktade på att få igång pyramiderna igen. Men att investera högvis med pengar som man inte har genom att sätta fart på sedelpressarna och att trycka ned räntan är ett klassiskt recept för att åstadkomma inflation. Donkeyman är styggt rädd för att efter detta kommer just inflationen.
Sedan finns det ytterligare två tickande bomber som ännu inte har detonerat. Vi har kreditkortsskulderna, som inte är så allvarliga i Skandinavien - men i USA .... Och sedan har vi en myriad av så kallade värdepapper kvar att syna som inte någon vet det egentliga värdet på.
Men det blir nog en spännande tid framöver för den som är intresserad av samhälle och ekonomi.
För övrigt gör Donkeyman en aldrig så liten resa några dagar framöver men återkommer med Resebrev om han finner en lämplig dator.
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen
lördag 15 november 2008
EU-kamp (igen)
Dagens inlägg innehåller en liten faktainformation till Donkeymans Svenska läsare.
Donkeyman har inte gjort någon hemlighet av att han är anhängare till EU. Men han har inte alltid varit det. När Sverige röstade om medlemskap var Donkeyman fortfarande motståndare. Men sedan dess har han ändrat uppfattning. Därför var han också anhängare till att gå med i Euron. Och anser den dag som är att är man först medlem i EU så skall man självfallet också vara med i Euro-systemet.
Men eftersom Donkeyman bor i Norge så får han uppleva mycket festligt när det gäller EU-debatten. Den politiska situationen är ganska fastlåst i frågan:
Det största partiet (AP) är för EU. Men inom partiet finns en ganska stor nej-sida. Som gång på gång får finna sig i att bli överkörda av partimajoriteten.
Det näst största partiet (FrP) har inte tagit officiell ställning. De menar att saken avgörs genom folkomröstning och inte genom partipolitik.
Det tredje största partiet (H) är också för EU.
Så har vi några småpartier, i det närmaste sekter, dvs SV, SP, V och KrF. Det är också här vi finner den hårda kärnan i EU-motståndet. De har hittills hotat att blockera varje regeringsalternativ som innebär ett närmande till EU.
På socialistisk sida finns inte något tänkbart regeringsalternativ som inte domineras av AP. På Borgerlig sida finns inte något tänkbart regeringsalternativ utan H.
MEN - Det avgörande är givetvis att opinionsundersökningarna visar ett stabilt Nej till EU.
Å andra sidan är Norge med i EES, vilket innebär att man i alla praktiska avseenden redan är med i EU. Däremot får man inte vara med och fatta besluten. Ekonomiskt sett betalar man en ganska kraftfull avgift för att få vara med. När man hade folkomröstning förra gången så hade man fått förhandlat fram ett mycket förmånligt anslutningsavtal. Detta föll i och med att det blev Nej och det är knappast troligt att man får ett lika bra avtal vid nästa korsväg.
Som kan komma fortare än man tror. Nu tyder alla signaler på att Island är på väg in i EU med full fart. Detta helt enkelt därför att Island av ekonomiska skäl är tvungna att komma in i både EU och Euron. Men på Island är det en enklare sak att gå med. Där är det nämligen politikerna som är mot och folket som är för. Här i Norge är situationen omvänd.
Jasidan i Norge ser nu för sig att situationen kan ändra sig så att det blir läge för en ny EU-kamp inom några få år. Något som rimligen måste få utslag i regeringsbildningen efter valet nästa år. Den nuvarande röd/gröna regeringen har ju formellt lagt EU-frågan död under valperioden. Men AP kan knappast leva med en sådan regeringsförklaring även nästa gång.
Just nu är det så kallade Tjänstedirektivet aktuellet i Norge. Ett direktiv som har debatterats internt inom EU i fem år och som har urvattnats ganska betydligt. Fackföreningarna i de stora EU-länderna har accepterat det hela och den interna debatten är i det närmaste obefintlig. Men här i Norge är Nej-sidan så upprörd att man nästan inte får luft. Och både SP och SV har tagit "dissens" (=reserverat sig) i regeringen.
Men uppenbarligen är frågan mer av retorisk art eftersom det inte är tal om att lämna regeringen. Något som rimmar ganska dåligt med att de bägge partierna kräver att Norge skall utnyttja sitt veto i EES. Vore frågan så viktig så borde SV och SP slå nävarna i bordet och lämna regeringen. Något de alltså inte gör. Lika lite som AP:s nejstatsråd gör.
Vilket också bevisar att det är mer fråga om luft än om realpolitik.
Och så här fortsätter det hela tiden. Nej-sidan ser EU som den "Store Satan". Allt ont i världen kommer från EU. Och ett medlemskap i EU skulle innebära slutet på Norge som en nation. Det skulle närmast uppstå en situation som påminner om Ockupationen. Allt bra som finns i Norge skulle brytas ned och landet skulle förvandlas till ett fattighus.
Det är lika festligt att höra Nej-sidan debattera som att lyssna på när prästerna bråkar om kyrkan. Är det underligt att Donkeyman älskar politik.
Läs även andra bloggares åsikter om Norge, EU, Tjänstedirektivet
Donkeyman har inte gjort någon hemlighet av att han är anhängare till EU. Men han har inte alltid varit det. När Sverige röstade om medlemskap var Donkeyman fortfarande motståndare. Men sedan dess har han ändrat uppfattning. Därför var han också anhängare till att gå med i Euron. Och anser den dag som är att är man först medlem i EU så skall man självfallet också vara med i Euro-systemet.
Men eftersom Donkeyman bor i Norge så får han uppleva mycket festligt när det gäller EU-debatten. Den politiska situationen är ganska fastlåst i frågan:
Det största partiet (AP) är för EU. Men inom partiet finns en ganska stor nej-sida. Som gång på gång får finna sig i att bli överkörda av partimajoriteten.
Det näst största partiet (FrP) har inte tagit officiell ställning. De menar att saken avgörs genom folkomröstning och inte genom partipolitik.
Det tredje största partiet (H) är också för EU.
Så har vi några småpartier, i det närmaste sekter, dvs SV, SP, V och KrF. Det är också här vi finner den hårda kärnan i EU-motståndet. De har hittills hotat att blockera varje regeringsalternativ som innebär ett närmande till EU.
På socialistisk sida finns inte något tänkbart regeringsalternativ som inte domineras av AP. På Borgerlig sida finns inte något tänkbart regeringsalternativ utan H.
MEN - Det avgörande är givetvis att opinionsundersökningarna visar ett stabilt Nej till EU.
Å andra sidan är Norge med i EES, vilket innebär att man i alla praktiska avseenden redan är med i EU. Däremot får man inte vara med och fatta besluten. Ekonomiskt sett betalar man en ganska kraftfull avgift för att få vara med. När man hade folkomröstning förra gången så hade man fått förhandlat fram ett mycket förmånligt anslutningsavtal. Detta föll i och med att det blev Nej och det är knappast troligt att man får ett lika bra avtal vid nästa korsväg.
Som kan komma fortare än man tror. Nu tyder alla signaler på att Island är på väg in i EU med full fart. Detta helt enkelt därför att Island av ekonomiska skäl är tvungna att komma in i både EU och Euron. Men på Island är det en enklare sak att gå med. Där är det nämligen politikerna som är mot och folket som är för. Här i Norge är situationen omvänd.
Jasidan i Norge ser nu för sig att situationen kan ändra sig så att det blir läge för en ny EU-kamp inom några få år. Något som rimligen måste få utslag i regeringsbildningen efter valet nästa år. Den nuvarande röd/gröna regeringen har ju formellt lagt EU-frågan död under valperioden. Men AP kan knappast leva med en sådan regeringsförklaring även nästa gång.
Just nu är det så kallade Tjänstedirektivet aktuellet i Norge. Ett direktiv som har debatterats internt inom EU i fem år och som har urvattnats ganska betydligt. Fackföreningarna i de stora EU-länderna har accepterat det hela och den interna debatten är i det närmaste obefintlig. Men här i Norge är Nej-sidan så upprörd att man nästan inte får luft. Och både SP och SV har tagit "dissens" (=reserverat sig) i regeringen.
Men uppenbarligen är frågan mer av retorisk art eftersom det inte är tal om att lämna regeringen. Något som rimmar ganska dåligt med att de bägge partierna kräver att Norge skall utnyttja sitt veto i EES. Vore frågan så viktig så borde SV och SP slå nävarna i bordet och lämna regeringen. Något de alltså inte gör. Lika lite som AP:s nejstatsråd gör.
Vilket också bevisar att det är mer fråga om luft än om realpolitik.
Och så här fortsätter det hela tiden. Nej-sidan ser EU som den "Store Satan". Allt ont i världen kommer från EU. Och ett medlemskap i EU skulle innebära slutet på Norge som en nation. Det skulle närmast uppstå en situation som påminner om Ockupationen. Allt bra som finns i Norge skulle brytas ned och landet skulle förvandlas till ett fattighus.
Det är lika festligt att höra Nej-sidan debattera som att lyssna på när prästerna bråkar om kyrkan. Är det underligt att Donkeyman älskar politik.
Läs även andra bloggares åsikter om Norge, EU, Tjänstedirektivet
måndag 10 november 2008
Valsystem
Nu går det en våg av Obamabeundran över Skandinavien. Donkeyman har tidigare skrivit flera artiklar om valsystem. Det är lite intressant att konstatera att Obamas seger både i Primärvalet och i Presidentvalet inte blivit av om man tillämpat andra valsystem.
I Primärvalen var det så att Demokraterna tillämpade proportionellt valsystem i alla delstater. Detta började man med för si så där 40 år sedan. Innan dess hade man liksom Republikanerna "winner takes all". Obamas kampanj utnyttjade de proportionella valen mästerligt. Hillary förde som traditionen har varit inte någon kampanj i sådana stater som hon redan på förhand visste att hon var chanslös. Medan Obama drev en omfattande kampanj överallt. Vilket inte någon gjort tidigare. Trots de uppenbara matematiska fördelarna. Resultatet var att Obama kunde minska sin förlust i Hillarys stater. Och maximera sin vinst i "sina" stater. Något som räckte till seger totalt sett.
Med det gamla Demokratiska systemet eller med det Republikanska systemet - det vill säga med ett "winner takes all" system - skulle Hillary ha varit Demokraternas presidentkandidat. Med ganska god marginal dessutom.
Sedan vann Obama Presidentvalet. Räknat både i antalet elektorer och i antalet röster. Men räknar man i area så vann Republikanerna. Se bara på denna karta:
Kartan visar ganska klart att McCain och Republikanerna vann i glesbygden i stort sett i hela USA. Medan Obama vann i de stora städerna och tätbygderna. Studerar man stater som Florida och Kalifornien ser man tydligt att "hela" glesbygden stödde McCain medan Obama "bara" hade stöd just i de stora städerna.
Låt oss nu göra tankeexperimentet att man i USA hade haft samma regler som i Norge. Nämligen att man ger glesbygden större "tyngd" röstmässigt. En Finnmarking är ju värd 50% mer än en Oslobo eller en Bergensare rent röstmässigt.
Antag att man på motsvarande sätt minskat inflytandet hos de stora koncentrationerna av befolkning på Ost- och Västkusten samt i storstäderna typ Chicago. Antag att man hade infört ett "Norskt" valsystem. Med sådana regler står det ganska klart att senator McCain skulle ha varit USA:s näste president i stället för Obama.
Något som kanske är ett intressant tankeexperiment i demokrati för våra Norska grannar.
Här ser man också tydligt skillnaden mellan Sverige och Norge. Antag att Sverige hade haft Norska valregler. Då skulle det ha varit socialdemokratisk regering i Sverige. Men om Norge hade haft Svenska regler så skulle det ha varit borgerlig regering i Norge. Därför att de röd/gröna förlorade valet räknat i antalet röster.
Både i USA, Sverige och Norge har man det gemensamt att glesbygden röstar mer konservativt och i det Norska vallandskapet är det AP, SV och SP som står för det konservativa, det vill säga bevarande av det bestående. Medan det i Sverige är S och V som står för samma värderingar. Medan den traditionellt konservativa sidan, dvs borgarna, har tagit över rollen som pådrivare för förändring och utveckling av samhället. Det vill säga ett byte av positioner gentemot situationen några decennier tillbaka.
Donkeyman fascineras av Valsystemets betydelse och har filosoferat kring detta i flera tidigare artiklar. Bland annat:
Valsystem (1)
Valsystem (2)
Läs även andra bloggares åsikter om valsystem, valsystemet, demokrati, usa-valet
I Primärvalen var det så att Demokraterna tillämpade proportionellt valsystem i alla delstater. Detta började man med för si så där 40 år sedan. Innan dess hade man liksom Republikanerna "winner takes all". Obamas kampanj utnyttjade de proportionella valen mästerligt. Hillary förde som traditionen har varit inte någon kampanj i sådana stater som hon redan på förhand visste att hon var chanslös. Medan Obama drev en omfattande kampanj överallt. Vilket inte någon gjort tidigare. Trots de uppenbara matematiska fördelarna. Resultatet var att Obama kunde minska sin förlust i Hillarys stater. Och maximera sin vinst i "sina" stater. Något som räckte till seger totalt sett.
Med det gamla Demokratiska systemet eller med det Republikanska systemet - det vill säga med ett "winner takes all" system - skulle Hillary ha varit Demokraternas presidentkandidat. Med ganska god marginal dessutom.
Sedan vann Obama Presidentvalet. Räknat både i antalet elektorer och i antalet röster. Men räknar man i area så vann Republikanerna. Se bara på denna karta:
Kartan visar ganska klart att McCain och Republikanerna vann i glesbygden i stort sett i hela USA. Medan Obama vann i de stora städerna och tätbygderna. Studerar man stater som Florida och Kalifornien ser man tydligt att "hela" glesbygden stödde McCain medan Obama "bara" hade stöd just i de stora städerna.
Låt oss nu göra tankeexperimentet att man i USA hade haft samma regler som i Norge. Nämligen att man ger glesbygden större "tyngd" röstmässigt. En Finnmarking är ju värd 50% mer än en Oslobo eller en Bergensare rent röstmässigt.
Antag att man på motsvarande sätt minskat inflytandet hos de stora koncentrationerna av befolkning på Ost- och Västkusten samt i storstäderna typ Chicago. Antag att man hade infört ett "Norskt" valsystem. Med sådana regler står det ganska klart att senator McCain skulle ha varit USA:s näste president i stället för Obama.
Något som kanske är ett intressant tankeexperiment i demokrati för våra Norska grannar.
Här ser man också tydligt skillnaden mellan Sverige och Norge. Antag att Sverige hade haft Norska valregler. Då skulle det ha varit socialdemokratisk regering i Sverige. Men om Norge hade haft Svenska regler så skulle det ha varit borgerlig regering i Norge. Därför att de röd/gröna förlorade valet räknat i antalet röster.
Både i USA, Sverige och Norge har man det gemensamt att glesbygden röstar mer konservativt och i det Norska vallandskapet är det AP, SV och SP som står för det konservativa, det vill säga bevarande av det bestående. Medan det i Sverige är S och V som står för samma värderingar. Medan den traditionellt konservativa sidan, dvs borgarna, har tagit över rollen som pådrivare för förändring och utveckling av samhället. Det vill säga ett byte av positioner gentemot situationen några decennier tillbaka.
Donkeyman fascineras av Valsystemets betydelse och har filosoferat kring detta i flera tidigare artiklar. Bland annat:
Valsystem (1)
Valsystem (2)
Läs även andra bloggares åsikter om valsystem, valsystemet, demokrati, usa-valet
fredag 7 november 2008
Vaktskifte
Så är det snart dags för vaktskifte i "Vita Huset". George W ersätts av Obama. En intellektuell tar över från en cowboy. Så får vi se vart det leder oss. Reformer har utlovats.
Det är snabbt gjort att sammanfatta George W:s period.
När han valdes var han totalt okunnig om och ointresserad av utrikespolitik. Det gjorde inte något hette det därför att han kunde skaffa sig de bästa rådgivare. Något som han avstod ifrån. I stället omgav han sig med en krets personer som genom sin inkompetens måste gå till historien. Man kan undra var han hittade det gänget. Deras främsta meriter var väl att de var anknytna till den Kristna Högern som genomlevde en "revival" och flyttade fram sina positioner vid valet år 2000.
George W hade en CV som var minst sagt tunn för att få jobbet som chef i Vita Huset. Den skulle normalt sett inte räcka så långt till några andra chefsjobb heller. En misslyckad affärsman som tröstade sig med flitigt bruk av flaskan. Till dess han blev torrlagd. Men han blev inte mer framgångsrik för den skull.
Inte ens hans Texasdialekt är äkta. Tvärtom, den är "fake". Familjen kommer från Maine.
Han stöttade aktivt VietNamkriget. Men inte så aktivt att han kämpade i kriget. Däremot så höll han sig undan från värnplikten den gången. Till skillnad mot mr McCain.
Under presidenttiden drabbades han av tre katastrofer: 9/11, Katrina och Wall Street. Två katastrofer skapade han själv: Iraq och Afganistan. Inte någon av dessa fem problem har han hanterat med bravur.
Han var inte någon stor talare. Följande bevingade ord kläckte han ur sig år 2000:
"When I was coming up, it was a dangerous world, and you knew exactly who they were. It was us vs them, and it was clear who they was. Today, we are not sure who they are, but we know they are there."
Efter 9/11 deltog han i att hetsa fram en i det närmaste vulgär nationalism: "Nuke the towelheads" var slagordet den gången. Arabliknande personer blev snabbt misstänkta och förödmjukade.
"Alla" trodde på CIA och presidentens försäkringar om Saddams vapenarsenaler och onskapens axel. Att Al-Qaida var svuren fiende till Saddam imponerade inte på presidenten och hans män. De stod gärna till hands med att störta Saddam och öppna Iraq för diverse fundamentalistiska rörelser.
Demokratin och friheten skulle uppehållas genom att inrätta Guantanamo Bay samt händelserna i Abu Ghraib och Fallujah. Tortyr accepterades som regeringspolitik. Dock under det Ny-Amerikanska namnet "Enhanced Interrogation".
2004 ansåg väljarna fortfarande att allt detta var acceptabelt. Men därifrån har historien bara varit en enda stor nertur för George W Bush.
2008 var det slut. Nya kvastar kom till makten. Exit W, Entry Obama.
Läs även andra bloggares åsikter om Bush, USA-Valet, Presidentvalet
Det är snabbt gjort att sammanfatta George W:s period.
När han valdes var han totalt okunnig om och ointresserad av utrikespolitik. Det gjorde inte något hette det därför att han kunde skaffa sig de bästa rådgivare. Något som han avstod ifrån. I stället omgav han sig med en krets personer som genom sin inkompetens måste gå till historien. Man kan undra var han hittade det gänget. Deras främsta meriter var väl att de var anknytna till den Kristna Högern som genomlevde en "revival" och flyttade fram sina positioner vid valet år 2000.
George W hade en CV som var minst sagt tunn för att få jobbet som chef i Vita Huset. Den skulle normalt sett inte räcka så långt till några andra chefsjobb heller. En misslyckad affärsman som tröstade sig med flitigt bruk av flaskan. Till dess han blev torrlagd. Men han blev inte mer framgångsrik för den skull.
Inte ens hans Texasdialekt är äkta. Tvärtom, den är "fake". Familjen kommer från Maine.
Han stöttade aktivt VietNamkriget. Men inte så aktivt att han kämpade i kriget. Däremot så höll han sig undan från värnplikten den gången. Till skillnad mot mr McCain.
Under presidenttiden drabbades han av tre katastrofer: 9/11, Katrina och Wall Street. Två katastrofer skapade han själv: Iraq och Afganistan. Inte någon av dessa fem problem har han hanterat med bravur.
Han var inte någon stor talare. Följande bevingade ord kläckte han ur sig år 2000:
"When I was coming up, it was a dangerous world, and you knew exactly who they were. It was us vs them, and it was clear who they was. Today, we are not sure who they are, but we know they are there."
Efter 9/11 deltog han i att hetsa fram en i det närmaste vulgär nationalism: "Nuke the towelheads" var slagordet den gången. Arabliknande personer blev snabbt misstänkta och förödmjukade.
"Alla" trodde på CIA och presidentens försäkringar om Saddams vapenarsenaler och onskapens axel. Att Al-Qaida var svuren fiende till Saddam imponerade inte på presidenten och hans män. De stod gärna till hands med att störta Saddam och öppna Iraq för diverse fundamentalistiska rörelser.
Demokratin och friheten skulle uppehållas genom att inrätta Guantanamo Bay samt händelserna i Abu Ghraib och Fallujah. Tortyr accepterades som regeringspolitik. Dock under det Ny-Amerikanska namnet "Enhanced Interrogation".
2004 ansåg väljarna fortfarande att allt detta var acceptabelt. Men därifrån har historien bara varit en enda stor nertur för George W Bush.
2008 var det slut. Nya kvastar kom till makten. Exit W, Entry Obama.
Läs även andra bloggares åsikter om Bush, USA-Valet, Presidentvalet
onsdag 5 november 2008
Stolpskott
En av de stora Norska Fackföreningskartellerna kom i går med ett spänstigt förslag. Ordföranden i YS (Yrkesorganisasjonernas Sentralforbund) Tore Eugen Kvalheim gick ut med ett förslag att alla skattebetalare nästa år skulle få ett engångsavdrag på 10.000 kronor.
Rent praktiskt skulle det ske genom att "skattetrekket" reducerades med 1000 kronor var månad med början i januari.
Motiveringen är att regeringen går in med stora pengar för att bärga förmögenheterna till bankerna. Det vill säga det man i socialistisk retorik kallar kapitalet. Men "vanligt folk" får inte något som hjälper dem att betala lån, räntor och räkningar. Skulle det ske en utbetalning på 10.000 kronor till alla löntagare, pensionärer, trygdade, socialhjälpstagare - och till alla andra - så skulle detta bidra till att hjälpa dem över problemen. Men det skulle också bidra till att "sätta fart på hjulen" genom ökad konsumtion.
Kostnaden skulle bli 20 milliarder. Men nettokostnaden skulle givetvis bli mindre eftersom en hel del av detta skulle gå åt till konsumtion av skatte- och avgiftsbelagda varor.
NRK Radio hade kallat in ett av regeringspartiernas värsta stolpskott till intervju. Audun Lysbakken från SV har för vana att komma med så märkliga kommentarer att det är ofattbart att hans parti låter honom uttala sig offentligt. Och herr Lysbakken med understöd av herr Holmås förnekade sig inte. Grodorna hoppade i en strid ström ur käften på dem.
Nu ber jag alla läsare att sitta ned och hålla sig fast !
Man kritiserade inte förslaget utifrån en ekonomisk utgångspunkt. Inte heller från någon teknikalitet. Nejdå. Man avvisade det som "osocialt".
Käre läsare. Ni läste rätt. Förslaget att ge alla människor i Norge 10.000 spänn är osocialt. Reportern höll på att ramla av stolen och var tvungen att be herrar Lysbakken och Holmås förklara sig. Och då vecklade de in sig i en retorik som inte ens Donkeyman klarade av att begripa. Trots hans förflutna i den kommunistiska rörelsen. Men denna retorik hade inte mycket med socialism att göra. Herrarna hade uppenbarligen fått order från högre håll att gå ut och sänka förslaget och då får man gripa det halmstrå som finnes.
Det är nämligen så att enligt förslaget skulle också penningstarka herrar som Hegnar, Hagen, Røkke och andra få 10.000 spänn. Att dessa är en liten minoritet i förhållande till alla de som lever i fattigdom har inte med saken att göra. OM rikingarna får 10.000 så skall inte de fattiga ha 10.000.
Varvid SV åter avslöjar en hörnsten i sitt tänkande. Man har suttit tre år i regering och inte åstadkommit ett förb**** sk****t till hjälp åt dem som har det knapert i samhället. Bortsett från lite uppmuntrande retorik i valtider. När nu ett konkret förslag kommer på bordet avvisas det. Inte utifrån ekonomiska grunder, utan därför att även rikingarna får några spänn extra. Det hade kanske varit mer klädsamt om herr Lysbakken hade kommenterat att vi måste sätta ett tak på detta eller något liknande.
SV:s politik går ut på att öka jämställdheten. Detta kan ske på flera sätt. SV har sedan länge valt linjen att man lämpligen når detta mål genom att göra det sämre för dem som har det lite bättre. Tanken att man alternativt skulle kunna göra det lite bättre för dem som har det sämst är inte god SV-politik. Detta har vi klart och tydligt sett genom de tre senaste åren.
Det bör också tilläggas att LO tvärt sade nej. Utan motivering. Men deras motivering är så genomskinlig att den inte behöver nämnas. LO och YS konkurrerar nämligen. Vilket betyder att varje förslag från YS med automatik blir sänkt av LO. Oavsett innehåll.
Läs även andra bloggares åsikter om Krisen, Ekonomi, Norsk Politik
Rent praktiskt skulle det ske genom att "skattetrekket" reducerades med 1000 kronor var månad med början i januari.
Motiveringen är att regeringen går in med stora pengar för att bärga förmögenheterna till bankerna. Det vill säga det man i socialistisk retorik kallar kapitalet. Men "vanligt folk" får inte något som hjälper dem att betala lån, räntor och räkningar. Skulle det ske en utbetalning på 10.000 kronor till alla löntagare, pensionärer, trygdade, socialhjälpstagare - och till alla andra - så skulle detta bidra till att hjälpa dem över problemen. Men det skulle också bidra till att "sätta fart på hjulen" genom ökad konsumtion.
Kostnaden skulle bli 20 milliarder. Men nettokostnaden skulle givetvis bli mindre eftersom en hel del av detta skulle gå åt till konsumtion av skatte- och avgiftsbelagda varor.
NRK Radio hade kallat in ett av regeringspartiernas värsta stolpskott till intervju. Audun Lysbakken från SV har för vana att komma med så märkliga kommentarer att det är ofattbart att hans parti låter honom uttala sig offentligt. Och herr Lysbakken med understöd av herr Holmås förnekade sig inte. Grodorna hoppade i en strid ström ur käften på dem.
Nu ber jag alla läsare att sitta ned och hålla sig fast !
Man kritiserade inte förslaget utifrån en ekonomisk utgångspunkt. Inte heller från någon teknikalitet. Nejdå. Man avvisade det som "osocialt".
Käre läsare. Ni läste rätt. Förslaget att ge alla människor i Norge 10.000 spänn är osocialt. Reportern höll på att ramla av stolen och var tvungen att be herrar Lysbakken och Holmås förklara sig. Och då vecklade de in sig i en retorik som inte ens Donkeyman klarade av att begripa. Trots hans förflutna i den kommunistiska rörelsen. Men denna retorik hade inte mycket med socialism att göra. Herrarna hade uppenbarligen fått order från högre håll att gå ut och sänka förslaget och då får man gripa det halmstrå som finnes.
Det är nämligen så att enligt förslaget skulle också penningstarka herrar som Hegnar, Hagen, Røkke och andra få 10.000 spänn. Att dessa är en liten minoritet i förhållande till alla de som lever i fattigdom har inte med saken att göra. OM rikingarna får 10.000 så skall inte de fattiga ha 10.000.
Varvid SV åter avslöjar en hörnsten i sitt tänkande. Man har suttit tre år i regering och inte åstadkommit ett förb**** sk****t till hjälp åt dem som har det knapert i samhället. Bortsett från lite uppmuntrande retorik i valtider. När nu ett konkret förslag kommer på bordet avvisas det. Inte utifrån ekonomiska grunder, utan därför att även rikingarna får några spänn extra. Det hade kanske varit mer klädsamt om herr Lysbakken hade kommenterat att vi måste sätta ett tak på detta eller något liknande.
SV:s politik går ut på att öka jämställdheten. Detta kan ske på flera sätt. SV har sedan länge valt linjen att man lämpligen når detta mål genom att göra det sämre för dem som har det lite bättre. Tanken att man alternativt skulle kunna göra det lite bättre för dem som har det sämst är inte god SV-politik. Detta har vi klart och tydligt sett genom de tre senaste åren.
Det bör också tilläggas att LO tvärt sade nej. Utan motivering. Men deras motivering är så genomskinlig att den inte behöver nämnas. LO och YS konkurrerar nämligen. Vilket betyder att varje förslag från YS med automatik blir sänkt av LO. Oavsett innehåll.
Läs även andra bloggares åsikter om Krisen, Ekonomi, Norsk Politik
måndag 3 november 2008
American Dream
Det håller på att utspela sig en riktig "American Dream" framför ögonen på oss. Sagan om Barack Obama börjar bli en modern variant av Abraham Lincoln. Den fattige mannen som växte upp i en timmerkoja och som med tiden blev en av USA:s mest betydliga presidenter. Och i USA vet man att uppskatta alla sina "self made men". De som börjat med två tomma händer och byggt upp något betydesefullt.
Av allt att dömma vinner Obama valet i morgon. Vilket sett över lite längre sikt inte är något mindre än en sensation. Donkeyman till exempel var i flera år övertygad om att Hillary skulle bli nästa president. Något som nu är överspelat.
Nu står all världens kommentatorer och tyckare i kö för att hylla Obama. Antagligen är det om kort tid inte längre PK att kritisera honom för något som helst. Han är på väg att bli en ikon för nya tider.
Och han har gjort en enorm prestation. För bara några år sedan var han "nothing". En totalt okänd person som inte ens fick ackreditering till att delta på det demokratiska konventet. Med en CV som inte på något vis kan beskrivas som imponerande. Och som i vart fall inte borde räcka ända till Vita Huset.
Men den genomförda valkampen är också ett tungt "item" på en CV. Obama började med ingenting. Två tomma händer. Och en idé om att bli USA:s nästa president. Han har byggt upp en organisation som är mer omfattande och effektiv än någon tidigare valorganisation. Någon stans i världen.
Han har finansierat hela organisationen med frivilliga bidrag. Inte med stora sponsorer som har kommit med hundratusentals eller millioner av dollar. Utan med stora mängder av små sponsorer som kommit med några få dollar var. Han har rekryterat valarbetare i en mängd som gör att man kan tala om en folkrörelse. Och allt detta har varit väl organiserat.
Obama Barrack har från två tomma händer skapat en organisation som har besegrat de krafter som har dominerat Amerikansk politik i 30 år. Han har först slagit de klassiska demokraterna personifierade av familjen Clinton. Därefter har han besegrat den konservativa högern. I två efter varandra följande kampanjer som har haft helt olika strategi då demokraternas primärval och presidentvalet sker under helt olika valsystem.
Detta är särdeles imponerande presation. Och den som klarar av att organisera detta klarar också av att vara president i USA. Här snackar vi om en prestation som väger blytungt på en CV.
I morgon når Obama sina drömmars mål. Därmed intas Vita Huset för första gången på många år av en "ung" och intellektuell person. Som antagligen kommer att ha både Senaten och Representanternas Hus bakom sig. Det vill säga total makt i världens mäktigaste nation. Och inte nog med detta, Obama är i stånd till att hålla minnesvärda politiska tal. Något som Donkeyman uppskattar då han anser att retoriken är en konst som är satt på undantag i moderna tider.
Snart börjar frågeställningarna komma. Nu skall tusentals tjänstemän bytas ut. Det är "winner takes all" som gäller. Obama skall sätta sin prägel på hela rikets administration. Klarar han av detta. Går luften ur Obama eller kan han sätta upp nya mål. Kan han genomföra sina mål eller är han nöjd med att administrera det han har uppnått. Fallhöjden blir stor. Den som lever får se.
En sak är i vart fall säker. Politiska partier från alla världens länder kommer att studera Obamas kampanj i detalj. Och lära sig en mängd nytt. Här i Norge är det ju FrP som är klart bäst på organisation. Vi kan utgå från att deras inre cirkel under ledning av partisekreterare Mo sedan månader tillbaka bedriver studier och ser på metoder som kan appliceras till hemmaplan.
En annan sak är också säker. Det nya året kommer det att komma en flodvåg av böcker om den nye Presidenten. Donkeyman kommer att studera den här bokfloden och inhandla några verk som analyserar själva valkampanjen. Därför att den innebär något banbrytande.
För övrigt finns det helt säkert ett antal anonyma organisatörer och analytiker i Obamas kampanj som också har förstärkt sina CV:n detta år. Dessa är helt säkert "headhuntade" till nya och välbetalda jobb inom kort.
En banbrytande president i en banbrytande tid........ En tid där Kina, EU, Indien och en mängd andra hotar USA:s hegemoni som världsledande nation. Donkeyman tror att vi i morgon ser början till slutet på den ordning som har rådit de senaste 50 åren.
Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentvalet, obama
Av allt att dömma vinner Obama valet i morgon. Vilket sett över lite längre sikt inte är något mindre än en sensation. Donkeyman till exempel var i flera år övertygad om att Hillary skulle bli nästa president. Något som nu är överspelat.
Nu står all världens kommentatorer och tyckare i kö för att hylla Obama. Antagligen är det om kort tid inte längre PK att kritisera honom för något som helst. Han är på väg att bli en ikon för nya tider.
Och han har gjort en enorm prestation. För bara några år sedan var han "nothing". En totalt okänd person som inte ens fick ackreditering till att delta på det demokratiska konventet. Med en CV som inte på något vis kan beskrivas som imponerande. Och som i vart fall inte borde räcka ända till Vita Huset.
Men den genomförda valkampen är också ett tungt "item" på en CV. Obama började med ingenting. Två tomma händer. Och en idé om att bli USA:s nästa president. Han har byggt upp en organisation som är mer omfattande och effektiv än någon tidigare valorganisation. Någon stans i världen.
Han har finansierat hela organisationen med frivilliga bidrag. Inte med stora sponsorer som har kommit med hundratusentals eller millioner av dollar. Utan med stora mängder av små sponsorer som kommit med några få dollar var. Han har rekryterat valarbetare i en mängd som gör att man kan tala om en folkrörelse. Och allt detta har varit väl organiserat.
Obama Barrack har från två tomma händer skapat en organisation som har besegrat de krafter som har dominerat Amerikansk politik i 30 år. Han har först slagit de klassiska demokraterna personifierade av familjen Clinton. Därefter har han besegrat den konservativa högern. I två efter varandra följande kampanjer som har haft helt olika strategi då demokraternas primärval och presidentvalet sker under helt olika valsystem.
Detta är särdeles imponerande presation. Och den som klarar av att organisera detta klarar också av att vara president i USA. Här snackar vi om en prestation som väger blytungt på en CV.
I morgon når Obama sina drömmars mål. Därmed intas Vita Huset för första gången på många år av en "ung" och intellektuell person. Som antagligen kommer att ha både Senaten och Representanternas Hus bakom sig. Det vill säga total makt i världens mäktigaste nation. Och inte nog med detta, Obama är i stånd till att hålla minnesvärda politiska tal. Något som Donkeyman uppskattar då han anser att retoriken är en konst som är satt på undantag i moderna tider.
Snart börjar frågeställningarna komma. Nu skall tusentals tjänstemän bytas ut. Det är "winner takes all" som gäller. Obama skall sätta sin prägel på hela rikets administration. Klarar han av detta. Går luften ur Obama eller kan han sätta upp nya mål. Kan han genomföra sina mål eller är han nöjd med att administrera det han har uppnått. Fallhöjden blir stor. Den som lever får se.
En sak är i vart fall säker. Politiska partier från alla världens länder kommer att studera Obamas kampanj i detalj. Och lära sig en mängd nytt. Här i Norge är det ju FrP som är klart bäst på organisation. Vi kan utgå från att deras inre cirkel under ledning av partisekreterare Mo sedan månader tillbaka bedriver studier och ser på metoder som kan appliceras till hemmaplan.
En annan sak är också säker. Det nya året kommer det att komma en flodvåg av böcker om den nye Presidenten. Donkeyman kommer att studera den här bokfloden och inhandla några verk som analyserar själva valkampanjen. Därför att den innebär något banbrytande.
För övrigt finns det helt säkert ett antal anonyma organisatörer och analytiker i Obamas kampanj som också har förstärkt sina CV:n detta år. Dessa är helt säkert "headhuntade" till nya och välbetalda jobb inom kort.
En banbrytande president i en banbrytande tid........ En tid där Kina, EU, Indien och en mängd andra hotar USA:s hegemoni som världsledande nation. Donkeyman tror att vi i morgon ser början till slutet på den ordning som har rådit de senaste 50 åren.
Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentvalet, obama
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)