Introduktion

På uppmaning från mina Norska läsare skall Donkeyman samla några artiklar om Stockholm. Men lägg märke till en sak. Det är Donkeymans stad som skildras. Och det är inte någon garanti för att andra tycker om det som Donkeyman gillar. Det blir en del hänvisningar till vad en resande bör se och göra för att uppleva Donkeymans stad. Med tiden skall det utvecklas till en aldrig så enkel liten resehandbok.

Donkeyman är född och uppväxt i Stockholms innerstad. På Söder närmare bestämt. Detta gör Donkeyman till en äkta "Ekenskis". Så fort som Donkeyman öppnar käften avslöjas hans ursprung. Det som kommer ut är nämligen riktig gammaldags Söderslang. Ett språk som egentligen är utdött.

Men det förstärks när Donkeyman varit några dagar i "Eken". Då händer det att det kommer fram ungdomar och ger komplimanger. "Du snackar så vackert. Det låter precis som i en pilsnerfilm från 30-talet. Samma tugget som min morfar hade......" De Svenska dialekterna är nämligen utslätade i dag. Skärgårdsdialekten till exempel som var högst levande på 60-talet är i dag helt utdöd.

På Donkeymans tid var det inte särdeles hedervärt att bo på Söder. Inte heller "Söder om Söder". Stockholm var synnerligen segregerat. När Donkeyman var barn var kvarteren fyllda av arbetare. Men det fanns också gott om fyllickar, tjuvar, skojare och horor. På den tiden var Östermalm den "fiiiinaste" adressen. Så kom i fallande skala Kungsholmen - Vasastaden - Klara och Söder.

I dag är Söder ett distrikt för "dem som har". Och de som "inte har" är deporterade till betongen. Det vill säga miljonprogrammets förorter. Som Hasse Alfredsson så pricksäkert uttalade: "Där de har ställt statarlängorna på höjden". Och som Olle Adolfsson sjunger om när han beskriver rivningshysterin. Men det finns fortfarande pärlor kvar.

Det var kollektiv barnuppfostran som gällde. Alla gifta kvinnor var hemmafruar. Barnen lekte i flock. Och kärringarna umgicks i flock. Upptäckte en av fruarna att ungarna var i färd med att göra något olämpligt så gick det storalarm. Och inom minuter var hela kärringflocken på plats och ordnade upp i det hela. Precis som i de gamla pilsnerfilmerna. Försök att få tag i en rulle med "Andersonskans Kalle" så förstår ni bättre. Det är atmosfären på Donkeymans Söder......

Fadern var droskchaffis. Eller droskbög som det hette. På fridagar gick han på Café Tjoget på Långholmsgatan tillsammans med sina kompisar. Ett klassiskt Ölcafé som moderna tiders människor har förvandlat till ett motbjudande flottyrsjapp. Men han var hårt hållen hemma så han behövde ett skäl till att gå ut. Vilket var "promenad med sonen". En promenad som gick runt hörnet till Tjoget. Så satte sig fadern bland farbröderna och försåg sonen med pengar så han kunde gå på matiné på biografen Flamman vid Hornsplan. Efter avslutad matiné kom sonen tillbaka och så gick vi hem igen. Och hade en gemensam hemlighet gentemot modern. En hemlighet som sonen aldrig har avslöjat förrän här och nu - 50 år senare.

Men det skall sägas. Bland den tidens arbetare var det ett lyft att komma in i Spårvägen, Posten, Järnvägen eller Droskorna. Därför att då var man garanterad pension. Efter 23 år som droskkusk kunde nämligen fadern avancera till droskägare. Vilket fortfarande var fint på 60-talet. Men jag minns mest sommarens semesterresor med en jätteamerikanare. Minns mest en Plymouth Savoy med jättefenor i bak. Fadern körde för August Andersson på Taxi 231. Och när DROSKÄGAREN köpte ny bil (vilket gjordes var sommar) så fick fadern disponera den som semesterbil ett par veckor. Därför att bilen måste först köras in. Och fadern körde in motorn enligt konstens alla regler. 100 mil med 50 som toppfart. 50 mil med 60 och så vidare i en stigande skala.

Modern var hemmafru. Men det var ett fulltidsjobb på den tiden. All mat lagades från grunden. Alla kläder reparerades hemma. Hon sydde dessutom mycket kläder åt hela familjen. Och även modern gick ut med sonen. Då var det shoppingtur. Kanske vi åkte med spårvagnen till någon saluhall och köpte strömming eller kött. Men det köptes också potatis, grönsaker och så vidare. Allt i olika bodar. Och kvaliteten bedömdes. Och det prutades. Och det snackades. Och sonen fick bära varor. Så kanske man måste inom en sömnadsbutik för att leta efter just de rätta knapparna till den skjortan som hon just sydde åt fadern. Eller någon detalj till den hatt som hon sydde åt sig själv. Att sköta tvätten var ett kapitel för sig. En stor helt manuell tvättstuga i källaren på hyreshuset. Där man kokade, skrubbade, torkade och manglade. Tungt arbete som tanterna gjorde kollektivt. Och där ungarna fick dra mangeln och bära tvättkorgar.

Donkeyman blir uppriktigt förb**** när han hör moderna tiders radikalfeminister göra sig breda över 50-talets husmödrar.

Modern kom från Tornedalen. Så ett par gånger om året reste familjen med "Nordpilen" från Stockholms Central till Boden. Där man bytte till ett mindre tåg som förde oss till Karungi. Där någon av moderns systrar mötte. Och i helgerna reste vi ofta med Waxholmsbåt till skärgården. Fadern var nämligen Rospigg. Så precis som alla andra hade de kommit till Stockholm på 30-talet för att finna jobb och lycka.

Faderns karriär blev springschas (=cykelbud) - massäck (=hjälpkarl på lastbil) - lastbilschaffis - droskis. Moderns karriär blev folkhögskola - kartriterska - handelsskola - kontorsråtta (maskinbokföring vilket var väldigt avancerat den gången) - hemmafru.

Och sonen blev sjöman.