Både i Sverige och Norge har man reagerat över den senaste undersökningen från OECD angående skolornas effektivitet. Sverige har hamnat på genomsnitt medan Norge har hamnat långt under. Märkligt nog blir det inte någon större debatt av saken. Men ett faktum kvarstår - det är bevisligen stor skillnad på standarden på skolorna i olika länder. Och vare sig Norge eller Sverige tillhör de bästa.
Samtidigt är det några länder som år efter år toppar den här sortens undersökningar. Det är Finland, Canada, Japan, Singapore, SydKorea och Kina.
England däremot hamnar år efter år på genomsnitt. Ungefär som Sverige. Och i England har man ändrat skolpolitik gång på gång. Utan att registrera några förbättringar. Så för inte så länge sedan gav man den kända revisionsbyrån McKinsey i uppdrag att jämföra olika länder. Man ville ha en utredning gjord av någon organisation som inte själv är inblandad i skolväsendet.Frågan var: Vad gör man i de framgångsrika länderna som man inte gör i England? Och McKinsey kom till några oväntade resultat.
Till att börja fastslår man att det inte verkar vara en resursfråga. Tvärtom ser man inte något samband mellan att spendera mycket pengar på skolan och få goda resultat. Här är Norge ett bra exempel. Man har Västvärldens dyraste skola räknat per elev. Trots detta har man bland de sämsta resultaten. Men samma förhållande ser man i flera andra länder, till exempel Australien och USA. De länderna har tredubblat resp dubblat kostnaderna per elev - utan mätbara förbättringar.
Vidare verkar det som om det inte ger bättre resultat att öka antalet skoltimmar. Det har också försökts i många länder utan att ge mätbara förbättringar.
En tredje ting är klassernas storlek. Inte heller här finns det något som helst samband bortsett från på grundstadiet, det vill säga de allra första skolåren.
Det som däremot gör skillnad är satsningen på lärarna. De flesta länder som kommer dåligt ut i jämförelsen rekryterar sina lärare bland den tredjedel av studenterna som har sämst betyg. Medan sådana länder som Finland och SydKorea rekryterar bland den bästa tredjedelen.
Hur lyckas man med detta? Det är uppenbarligen inte en lönefråga. Därför att de länder där lärarlönerna relativt sett är högst som Tyskland, Spanien och Schweiz också rekryterar från bottenskiktet. Medan lärarlönerna i både Finland och SydKorea ligger på genomsnitt för akademiker. Det som däremot skiljer är yrkets status.
I Finland och de andra toppscorande länderna tar man inte in fler sökande till lärarskolorna än vad det garanterat finns jobb till. Därmed har man färre elever att fördela kostnaderna på. Det är svårt att komma in på lärarhögskolan - men du får en bra utbildning och du är närmast garanterad jobb livet ut.
En annan skillnad är att man satsar tungt på lärarnas vidareutbildning. En Finsk lärare använder en halv arbetsdag i veckan till detta. Vidare har man mycket organiserat utbyte av erfarenheter mellan olika lärare och skolor.
Slutligen har alla de "bästa" länderna effektiva system för att ta tag i elever som inte följer med i undervisningen. Ser vi till Finland igen så har var 7:e lärare som uppgift att undervisa just elever med svårigheter att "hänga med". En tredjedel av eleverna får emellanåt specialundervisning ensamma med en lärare. På samma sätt vidtar man tidigt åtgärder om en hel klass eller skola skulle visa sig sacka efter genomsnittet.
Dess värre är knappast MacKinseys slutsatser helt PK på den här sidan av kölen. Det är till och med kontroversiellt att genomföra nationella prov där man jämför olika skolors resultat. Och en bra skola ses enbart som en resursfråga. Medan MacKinsey visar tydligt att det i huvudsak är frågan om att rekrytera de bästa lärarna. Och att läraryrket kan vara en karriär för toppstudenterna utan att man betalar en förmögenhet i lön. Samtidigt som man tidigt måste vidta åtgärder för de elever som halkar efter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Skolgången i Finland (i mitt fall Åland) har jag en del erfarenhet av.
Visserligen är det 30 år sedan jag slutade grundskolan, men ändå.
Något som skiljer den svenska och den finska skolan åt ganska rejält är väl studie-ro på lektionerna.
I Finland sitter man oftast tyst och följer lektionen medans man i Sverige sitter och "lallar" med kamraterna för det mesta.
Det är vad jag märkte efter att ha varit med om några lektioner i min sons klass medan han gick i grundskolan.
Visst finns det säkert problemklasser i den finska skolan också, men inte lika många! Och det är som du säger Donkeyman, man fångar upp de som har svårt att hänga med i ett tidigt stadium. I Sverige går det alldeles för lång tid innan man gör något, oftast när det redan är för sent och proglemet har drivits till sin spets.
Nu har sonen börjat gymnasiet och det verkar vara ännu värre än grundskolan.
Inkompetenta lärare som inte har en susning om hur man undervisar.
Sonen går på en elteknisk linje där lärarna är hämtade direkt från "gatan", gamla avdankade elektriker och försoffade
"kontorsnissar" som inte har adekvat lärarutbildning.
Men det har väl att göra med att det är ett privatfinansierat gymnasium han går i och då är det väl skolpengen som gymnasiet kan kvittera ut för honom som man är ute efter, inte att utbilda blivande elektrikerlärlingar.
En annan sak som nämndes i den aktuella utredningen var att det i svenska skolor finns en högre andel invandrarbarn jämfört med t ex Finland.
Det spelade också en stor roll i sammanhanget men det ville man inte gå in på närmare av förklarliga själ, och då ska inte heller jag göra det men jag har mina aningar om problemets natur.
Du har så rätt så rätt, Donkeyman, precis som med allt annat.
Lärarnas status kan inte överskattas.
En historia från Korea handlar om när Presidenten blev uppringd av sin son's lärare (för något jag glömt), och nästa dag följde med grabben till skolan för att be on ursäkt inför ögonen på sonen. Presidenten tackade också läraren för att ha påtalat situationen, och lovade att den inte skulle upprepas. Med sådan status anstränger naturligtvis lärarna sig 110%.
I USA hör man istället historier om elever som hotar lärarna med "min pappa är advokat och han kommer att stämma skjortan av dig om inte ...". Farsgubben gör ingenting åt snorungen (verkar mest stolt över att grabben vet att ta för sig) och läraren beklagar sig för kollegorna. Men kunskap står ju inte särskilt högt i kurs i USA, och lärarnas status är därefter.
Skicka en kommentar