Carl I Show

Partiledare emeritius Carl I Hagen har nu haft premiär som programledare i TV. Den församlade kåren av journalister har protesterat kraftfullt ända sedan tanken lanserades. Å andra sidan är den slags meningsyttringar inte något att bry sig om. Alla yrkesgrupper har en naturlig önskan om att "pissa in sina revir".

Vad som är mer intressant är kommentarerna efter den stora premiären. De är nämligen delade i två läger:

På den ena sidan läser och hör Donkeyman "experternas" uttalanden. Som kan sammanfattas med: "Tråkigt", "Dålig underhållning", "Dålig TV" etc.

På den andra sidan har vi "vanligt folk". Som konstaterar ungefär att: "Mer informativt än de vanliga debattprogrammen", "En lovande början", "Han slog direkt ned på det vanliga munhuggeriet" etc.

Donkeyman ser att här råder ungefär samma gränslinje som när "experter" recenserar musik, teater eller film. Det vill säga eliten har en åsikt (oftast smal), folk flest en annan. Så Donkeyman fattade intresse och gjorde en helt ovetenskaplig rundfråga bland sina kamrater (som i huvudsak hör till vänstersidan i politiken och i vart fall inte är några anhängare av FrP). Donkeyman snackade också med en del av passagerarna i den taxibil som han körde i natt.

Och "voila" - här fick Carl I goda recensioner. Han fick särdeles beröm för att han styrde debatten till att faktiskt handla om de olika alternativ som fanns i frågan och för att han stoppade alla tendenser till det vanliga käbblet kring vem som hade röstat för vilket förslag. Precis som taktiken att läsa upp en lång lista kring vad som det egna partiet önskade göra i stället för att svara på en ställd fråga. Samtidigt som många påpekade att Carl I nog har mycket hantverk att lära innan han är en fullfjädrad programledare.

Vad Donkeyman anser om Norsk politisk TV-debatt framgår av artikeln "Valkampen" från den 30. September. Ett litet citat:

Som utlänning chockerades jag ännu en gång av den sk***tkastning som kännetecknar Norsk politik. Man debatterar de faktiska politiska frågorna i påfallande liten grad. Och när man gör det så är det i form av politisk teater i TV regisserad av programledarna. Här driver man en Amerikaniserad valkamp - fast utan den finess som yankees trots allt besitter. Partierna försökte i förvånansvärt liten grad att föra fram sin egen politik. I stället var huvudsaken att framhålla de påstådda bristerna hos sina motståndare. Och eftersom man har haft en del växlingar vid makten så kunde man krydda varje debatt med beskyllningar mot motståndarna för att ha skapat alla problem när de satt vid makten.

Därmed har Donkeyman fått något bekräftat. De "etablerade" debattledarna anser att det Donkeyman kallade "politisk teater" är god TV-underhållning. Och det är klart - visst är det kul att se folk skälla på varandra. Men det är inte särdeles informativt. Och det får vara gränser. Samtidigt som man kan fundera på om politisk debatt i TV nödvändigtvis måste ha formen av underhållningsshow.

Dess värre är den urgamla konsten som heter retorik i förfall. Det finns inte många goda retoriker längre bland våra politiker. Vilket naturligtvis beror på att TV och Radio inte tillåter en god retoriker att utveckla sig. Däremot uppmuntrar man till ett ettrigt upprepande av slagord i kulsprutetempo.