Försoning på Norska

I dagarna har det utgivits ännu en bok som om kriget som har väckt raseri och bestörtning. Och det är långt ifrån första gången detta sker.

Här i Norge är det nämligen en liten krets som har hegemoni på vad man skall tycka och skriva om kriget. Denna har sedan länge fastlagt vad som är sant och hur historien skall tolkas. Och i förra veckan fick detta gänget mer vatten på sin kvarn. Samt rikligt med tid i radio och TV.

Alla "icke auktoriserade" skall lämpligen hålla käft. Ny forskning skall inte äga rum. Såvida inte den bekräftar de redan fastställda sanningarna. Varje gång det kommer en ny bok som på något sätt irriterar denna krets blir det ett dj****a liv. Och det har som sagt skett flerfaldiga gånger.

Ett av de mer kända exemplen är när Kjell Fjørtoft för många år sedan gav ut "Lilla Moskva". Boken som handlade om partisanerna i Nord. De som hade Sovjetunionen som kontaktland. Inte minst därför att England ligger ganska långt från Finnmark. Medan Murmansk är "runt hörnet". Efter kriget var partisanerna inte hyllade krigshjältar. De betraktades som farliga kommunister. Potentiella landsförrädare. Hela etablissemanget spydde på Fjørtoften. Men till slut fick han rätt. Och kung Harald bad partisanerna om ursäkt och delade ut medaljer (de flesta postumt).

Resten av Fjørtofts långa serie böcker om kriget fick ett liknande bemötande. I synnerhet väckte hans bok om de så kallade "Frontkjemarna" ont blod. När den kom ut sades det rent ut från det krigshistoriska etablissemanget att detta var något man över huvud taget inte skulle skriva om. Saken borde tigas ihjäl.

Flera andra författare och historiker har råkat ut för samma öde.

Den senaste i raden som anses ha passerat gränsen för vad som är godkänt krigsmaterial är Arvid Bryne. Han har i dagarna publicerat en bok som heter "Vi slåss for Norge - Frontkjemper og Motståndsman". I boken har han djupintervjuat en NS-man (Bjørn Østring) som var aktiv Frontkjemper och sedan ledare för Quislings livvakt. Mannen tilldelades Järnkorset och diverse andra utmärkelser. Vidare har han djupintervjuat en av de ledande motståndsmännen (Svein Blindheim). Dessa båda män har Bryne också sammanfört. De båda tidigare fienderna är numera vänner och har försonats med varandra trots att de under kriget skulle ha försökt skjuta varann om de träffats.

Problemet är bara att nu kritiseras Bryne hårt för att ge ut denna bok utan tillrättaläggande kommentarer och fördömanden. Bryne försvarar sig med att han ville skildra hur dessa nu 90 år gamla män tänkte och kände när det hela hände. Han har inte haft som avsikt att vara domare eller kommentator. För övrigt har NS-mannen suttit inne i 7 år efter kriget och bör väl precis som alla andra utsläppta brottslingar anses ha sonat sina brott.

Ett annat av Brynes "felgrepp" är att han publicerat att han frågade motståndsmannen som ju är en "godkänd, riktig krigshjälte" om man också kan beteckna frontkämpen som en krigshjälte. Och motståndsmannen svarar att visst är han en krigshjälte, han riskerade ju livet för det han trodde på. Här anser man att om nu motståndsmannen varit obetänksam nog att säga något sådant så skulle i vart fall inte Bryne ha publicerat ett sådant uttalande. I vart fall inte utan tillrättaläggande kommentar........

Donkeyman har nu lyssnat på ett antal debatter om saken och måste säga att jag blir spyfärdig över den hållning som delar av det Norska etablissemanget ännu en gång visar.

Men jag känner igen den från andra håll. Jag minns mycket väl att det tog 80 år innan man i Sydafrika kunde börja diskutera Boerkriget på ett balanserat sätt. På samma sätt har det tagit 80 år innan Armener och Turkar har börjat kunna umgås någorlunda normalt. Och i båda fallen sitter fortfarande såren djupt.

I Norge bör det alltså gå fram till si så där 2025 innan man kommer att kunna diskutera kriget på ett balanserat sätt........

Men lyckligtvis finns det många exempel på motsatsen. Går man till grannlandet Finland så genomgick landet ett brutalt och uppslitande inbördes- och frihetskrig vintern 1918. Före kriget var det mer eller mindre anarki och det begicks många grymheter innan fullskaligt krig bröt ut. Ett grymt krig avslutades sedan med att den segrande "vita" sidan massavrättade fångar från den "röda" sidan. Men bara 20 år senare var det en enad nation som kämpade mot Sovjetunionen i två krig. Men Finnar har alltid haft en mer pragmatisk hållning än Norrmän.

Samtidigt är ju detta mindre hedrande för Norge som nation. Norge och Norrmän agerar ju aktivt som fredsmäklare vid många av dagens konflikter. Och i det sammanhanget förväntar man att de stridande parterna skall aktivt utöva försoning gentemot varandra. Samtidigt som man hemma i Norge inte visar motsvarande försoning fast det gått 60 år sedan ockupationen avslutades.

Hyckleri kallar man sådant på andra ställen.....