Socialdemokratin är ju ett av de partier som har tagit ordet "solidaritet" till sitt hjärta. Men i deras "nysvenska" språkbruk används ordet för att beskriva nödvändigheten av en impopulär åtgärd. Kollektiv bestraffning av alla som kan sköta alkoholen beskrivs till exempel som solidaritet gentemot de som inte kan det.
Men den här gången handlar det om gammal hederlig solidaritet i ordets klassiska betydelse. Det är ju så att här i Norge har vi haft röd/grön regering i snart 5 år nu. En regering som har lyckats navigera sig mellan alla faror och skär hittills. Men det har varit många tillfällen när regeringspartiet SV varit obstinata och högt uppsatta SV:are har protesterat mot regeringens gemensamma beslut. Något som ledit till att landsfader Jens har tagit obstinate Kristin i örat och sagt ifrån att "Nu får vi allt ta och visa lite solidaritet mot den regering du är med i".
Senaste veckan har regeringen hamnat i rejält oväder. Det gäller byggnad av en kraftledning till Bergen. En kraftledning som skall gå rätt igenom det natursköna området Hardanger. Något som de små regeringspartierna SV och SP har varit emot. Men när alla utredningar och fackorgan säger att det blir 6-10 gånger så dyrt och dessutom mycket sämre driftsäkerhet med en sjökabel så har AP kört över sina regeringskollegor. Regeringen föll ned på en JA-ståndpunkt. Som de båda småpartierna solidariskt ställde sig bakom. Så som det måste vara i en regering. Har man debatterat och förlorat så får man antingen avgå eller vara solidarisk med beslutet.
Och det ansvariga statsrådet (som är SP-are) Terje Riis Johansen stod upp och försvarade beslutet. Samt förklarade att beslutet var taget. Det blir kraftledning. PUNKT. Samma gjorde SV-ledaren Kristin Halvorsen. Saken är färdig debatterad. Det blir kraftledning. PUNKT.
(Som faktaupplysning till Svenska läsare kan meddelas att SP och SV är konservativa bygderomantiker som i det närmaste kan betecknas som reaktionära så detta sved hårt.)
Men så började det mullra riktigt ordentligt i kratern. Hardangerpolitiker från alla partier lyckades blåsa upp en folkstorm. Som gick ut på att de statliga organ som har utredit saken inte är trovärdiga. Samt att Hardanger skulle ödeläggas av dessa "monstermaster". Samma typ som det finns totalt 5000 av i Norge per i dag.
Och de röd/gröna stupade på opinionsundersökningarna från Vestandet. Landsfader Jens åkte till Hardanger. Och rev upp hela beslutet. Eller rättare sagt - skjöt upp det hela. Ny utredning som genomförs av en tredje part. Samtidigt ställer han sina båda regeringskompanjoner med arschelet bart. Mina sarkastiska vänner (som står längre ut till vänster än SV) betecknade i går det hela som typisk solidaritet a la Socialdemokratin. Men medge att det är ett dolkhugg i ryggen på de två partier som faktiskt varit motståndare till ledningen men som sedan de förlorat i regering har ställt sig solidariska.
Men själva sakfrågan har också flera andra aspekter:
- Det är ju väldigt solidariskt av en regering att plötsligt förklara att de utredningar som statens egna fackorgan och tillsynsorgan på området utför inte är tillförlitliga. Vore jag överste chef för något av de organen skulle jag avgå eftersom jag uppenbarligen inte längre har chefens, dvs regeringens, förtroende.
- I solidaritetens namn bör även andra kraftlinjer läggas i kabel. Den driftige FrP-ordföranden uppe i Nordreisa krävde bara timmarna efter sossarnas helomvändning att de omfattande nya ledningar som skall byggas genom Troms och Finnmark läggs i kabel. Och han är nog bara först i kön. Fast det blir ett pedagogiskt problem att förklara varför Hardanger får kabel medan naturen i Nordreisa skall ödeläggas. Dessutom går de här ledningarna rätt igenom stora renbetesområden så man kommer också i kollision med Lapparna som redan är på krigsstigen.
- Och det blir inte staten som tar merkostnaden för kablarna. Det blir "de vanliga elkunderna" som solidariskt får ta den räkningen. Ledningen åker nämligen på elräkningen. Någon antydde att bara Hardangerkabeln jämfört med Monsterledningen skulle höja en normal elräkning med 3-4000 spänn årligen för en familj. Multiplicera detta med mycket om det blir fler kablar.
- Sedan finns det andra experter som menar att man kan undvika hela ledningen. En stor del av denna ström skall gå åt till att elektrifiera driften på oljeplattformarna i Nordsjön. Som har kanske 25 års livstid framför sig, i bästa fall. Man menar att miljövinsten för att få till eldrift under de sista åren av plattformens drifttid inte motiverar kostnaden. För övrigt kan man bygga kraftverk i Bergen som skall ha resten av strömmen. Gas finns gott om i havet just utanför. Men den typen av debattörer har regering och statens experter solidariskt idiotförklarat.
- Samtidigt som man nu solidariskt har fastslagit att den orörda Hardangerfjorden kommer att ödeläggas av några (egentligen ganska diskreta) kraftledningar mellan höga master så har man bara för ett år sedan också solidariskt beslutat om byggnation av den nya Hardangerbron. Detta är en hängbro som får "Höga Kustenbron" i Ångermanälven att se ut som en lilleputt. Den skall passera rätt över den "jungfruliga" fjorden och kommer att synas miltals från alla håll. Dessutom blir det stora vägbyggnationer på bägge sidor. Men detta ödelägger inte naturen.
- Kan det vara så att man i Hardanger är solidarisk med Hardangerbron därför att den har bygden själv nytta av. Det är skönt att slippa färja. Att man samtidigt ödelägger upplevelsen av orörd fjord spelar inte så stor roll. Däremot är det svårare att vara solidarisk med kraftledningen som är ett mycket mindre ingrepp. Därför att den har man inte nytta av. Den är bara till nytta för Bergensarna nämligen. Ett tankesätt som det finns två beteckningar på. Dels kan man kalla det för "Klassisk Norsk Bygdesolidaritet". Men saken har också en Amerikansk beteckning. NIMBY - vilket kan översättas med "Not In My BackYard". Det vill säga - klart att vi skall stödja alla goda ändamål, bara det inte påverkar oss där vi bor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar