NordNorgebanan

Järnvägar har plötsligt blivit på modet. Och synnerligen PK (Politiskt Korrekt). Vilket gör att politruker från alla partier plötsligt tycker att det är helt ok att investera fler miljarder än man kan räkna till i just järnväg. Orsaken är givetvis det plötsliga intresset för miljöfrågor.

Donkeyman som är en gammal tågentusiast tycker att detta är en härlig utveckling. Han kan också iaktta hur järnvägen nere i Europa slår ut flyget på sträckor upp mot 50 mil. Men man behöver inte resa längre än till den närmaste Öststaten (=Sverige) så finner man att inrikesflyget minskar dramatiskt. Upp mot 25% minskning på några år är siffror som nämns. Med resultat att både flygplatser och -linjer läggs ned på löpande band.

Det gamla trista Statens Järnvägar har förvandlats till ett modernt och aggresivt företag. Vilket är resultat av en självransakan under galgen. Därför att en stor del av järnvägstrafiken har konkurrensutsatts och privatiserats. Och i början var SJ chanslösa i upphandlingarna. Men nu 15 år senare har företaget utvecklats till något helt annat än vad det var. Det är bara ett par dagar sedan som SJ-chefen uttalade att om fem år har järnvägen slagit ut flyget på Stockholm - Göteborg. Något som naturligtvis är god miljöpolitik. Vilket ligger i tiden.

Men de varmaste miljövännerna glömmer gärna av ideologiska skäl bort att ge rättfärdig cred till de krafter som har skapat det "nya" och konkurrenskraftiga SJ. Nämligen att framsynta politiker (=sossarna under Göran Persson) genomförde omfattande privatiseringar av kollektivtrafiken.

Här i Tromsø kan jag dra mig till minnes situationen för lite drygt 10 år sedan. Då skulle Stortinget besluta om en eventuell utbyggnad av NordNorgebanan. För 23 miljarder skulle man få en upprustad Nordlandsbana mellan Trondheim och Bodø. Samt bana från Fauske genom Narvik och till Tromsø. Och det var inte vilken järnväg som helst. Utredningen föreslog något som förde tankarna till Autobahn. Körtiden Trondheim - Tromsø anslogs till 5 timmar. Vilket skulle ge förbindelse till Oslo på 10 timmar.

De lokala politrukerna friställdes av taktiska skäl så de kunde rösta ja. Därför att alla andra ändå skulle rösta nej. Samtidigt som man hånade hela projektet. Men som tröst skulle man i stället använda alla miljarder mycket mer tidsenligt. Nämligen till omfattande vägutbyggnad. Men i vanlig ordning är politiker otrogna så man saltade ned miljarderna i stället och lät vägarna förfalla.

Enda resultatet av järnvägsutredningen den gången blev att man öppnade min stampub i Tromsø. Tromsø Jernbanestasjon. Som utvecklat sig till en synnerligen trevlig bula. Så sedan dess har vi i vart fall station. Men ingen järnväg.

Samma hån drabbade dem som låg bakom projektet med ARE (Arctic Rail Express). Expresståg med gods mellan Oslo och Narvik. Detta projekt sjösattes ungefär samtidigt som NordNorgebanan var aktuell. Och den samlade politiska expertisen (till stor del samma som i dag är för järnvägar av miljöskäl) hånade det hela. Järnväg var otidsenligt. Bla, bla, bla...... Men historien visar att ARE är en av de ganska sällynta framgångarna inom transportsektorn.

Den enda logistiska bristen är att man inte gjorde Kiruna till terminalort. Därför att den staden paradoxalt nog ligger som en centralpunkt för hela NordNorge. Man skulle sparat många timmar och kilometer vid transporter till Tromsø, Alta, Hammerfest, Honningsvåg och ØstFinnmark. Dock till det priset att man exporterat terminalaktiviteten ut av landet. Men man hade skapat ett ännu effektivare transportsystem. Med ännu bättre effekt på miljön.