Helgens stora utrikesnyhet har varit att Republikanerna i den Amerikanska Senaten har röstat ned partiets egen presidents stora räddningsprogram för bildindustrin. Och i NRK:s nyhetssändningar har vi hört Norska företrädare beklaga beslutet. Vill man få en alternativ syn på det hela så måste man gå till utländska media. Washington Post t.ex. Men det finns många fler. Detroit Free Press ser saken annorlunda. Nästan som "Nordlys" och OL.
Då finner man att saken innehåller en annan dimension. En Nord-Syd dimension. I Nord ligger nämligen den klassiska Amerikanska bilindustrin med Ford, GM och Chrysler. En industri som till stor del styrs av starka fackföreningar.
Men det finns fler bilfabriker i USA. I Syd ligger massor av fabriker som tillverkar Japanska, Koreanska och andra utländska märken. Fabriker som inte är "unionized".
Och här ligger en stor skillnad. Lönerna ligger på ungefär samma nivå. Skillnaden är att facket har stoppat varje form av obetald permittering, lönereduktioner eller andra förändringar i Norr. Dessutom har bilindustrin i norr enorma åtaganden i form av pensioner till tidigare medarbetare. Medan fabrikerna i Syd har skalat ned driften och de anställda har accepterat reduktioner av arbetstid och löner. För att rädda sina arbetsplatser. Och eftersom dessa fabriker är relativt nyetablerade så har man inte någon ekonomisk "ryggsäck" i form av gigantiska pensionsåtaganden.
Ett annat problem är att fabrikerna i Norr inte har ändrat sitt produktprogram för att följa med ändringarna i efterfrågan. Man har inte heller moderniserat eller förändrat sin struktur. Fabrikerna i Syd är moderna. De är överlägsna kapacitetsmässigt och har produkter som köparna efterfrågar.
Skall man spetsa till formuleringarna lite så ställer de Republikanska senatorerna i Södern frågan om det är rättfärdigt att USA:s regering skall gå in och rädda en klassisk Amerikansk bilindustri som är förådrad och där inte ens de anställda (genom facket) är beredda att hjälpa till. Kanske på bekostnad av en annan del av Amerikansk bilindustri som är modern och som har produkter som säljer.
Men man kan också vända på resonemanget och se det på ett annat sätt. Man kan påstå att man från Söderns sida vill knäcka de besvärliga fackföreningarna en gång för alla.
Och Donkeyman undrar - varför kan jag inte få veta detta genom att läsa Norsk Press eller genom att höra på Norsk Radio ?
Sedan har vi den intressanta frågan om Volvo och Saab. Donkeyman återkommer ....
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, bilindustrin
söndag 14 december 2008
torsdag 11 december 2008
Valsystem (4)
Donkeyman måste börja dagens artikel med att be om ursäkt för att han har slarvat en vecka. Det beror inte på att han har haft blöta dagar på puben. Däremot har han jobbat. Något så in i h***e. Men häng bara med - det kommer intressanta artiklar här på siten framöver. Jag riktar ett särskilt tack till dem som kommit med e-mail och frågat om Donkeyman har smällt av eller om han fortfarande lever och har hälsan. Det känns värmande att någon tänker på en.
Nu till dagens ämne. Donkeyman har i alla tider fascinerats av valsystem och deras matematik. Här på Nordens Paris har han skrivit ett antal inlägg i ämnet. Bland annat Valsystem (3) och Nomination.
Denna vecka har ämnet åter blivit aktuellt här i Norge. Høyre och FrP har i ett utspel konstaterat att det är odemokratiskt att man inte tillämpar "one man - one vote" i Norge. Det vill säga att varje röst inte räknas lika. En Finnmarking är de facto värd nästan lika mycket som två Östlänningar. Ovanpå detta ger systemet med utjämningsmandat många märkliga utslag så som det tillämpas här i landet. Bland annat vid senaste stortingsval blev en representant invald från Finnmark med bara några få hundratal röster i ryggen. H och FrP kräver alltså reform.
En reform som självfallet skulle gynna just de två partierna eftersom de står starkt i tätorterna söderut.
Motargumentet presenterade "Nordlys" på läsarplats. De anser att det vore odemokratiskt att just tillämpa "one man - one vote". Därför att därmed skulle glesbygden bli tunt representerad jämfört med Östlandet. Sett i antal mandat. De anser att det är demokratiskt att låta arealen på området avgöra antalet stortingsmän. Att det är glest bebyggda områden gör inte någonting.
Donkeyman associerar till de så kallade "rotten boroughs" som styrde Engelsk politik en gång i världen. Det vill säga städer som mer eller mindre avfolkats och förlorat sin betydelse var tungt representerade medan de stora industri- och handelsstäder som vuxit fram under 17- och 1800-talet nästan saknade representation. Detta ändrades efter långvarig strid, en ändring som också öppnade för Labour som regeringsparti.
Donkeyman associerar också till den valreform som "National Party" genomförde i Sydafrika direkt efter att man vunnit valet 1948. Med stöd av sin majoritet ändrade man valkretsarna så att deras kärnområden i glesbygden gynnades. I storstäderna krävdes i de flesta fall 7-8000 röster för ett mandat medan landsbygden klarade sig med 7-800. Med identiskt lika motivering som den man använder i Norge år 2008.
Men bläddrar man bara några sidor längre i "Nordlys" så upptäcker man en artikel om kvinnorna på Troms-bänken i stortinget. Oppositionen (FrP, H, V och KrF) har väckt ett förslag om extra bidrag till kommunerna i Nord-Troms så att dessa jämställs ekonomiskt med sina grannkommuner i Finnmark. Något som dessa fyra kvinnor har talat för ända sedan detta ändrades för några år sedan. De har lovat att arbeta för att genomföra den här reformen.
Vad händer - jo de fyra kvinnorna (AP och SV - märkta) stöder inte förslaget. Tvärtom ser de till att bli utkvittade så de slipper rösta emot. Och i intervjuerna framkommer helt klart att detta beror på att det är oppositionen som har väckt förslaget. Samt att de har fått "order" från sina partiledningar att rösta mot.
Här ser vi alltså vilken glädje man har av en stark lokal representation i Stortinget. Den krassa verkligheten är att solidariteten gentemot det egna partiet (och den egna politiska karriären) är starkare än solidariteten mot väljarna från hemfylket. Det finns oändligt många exempel på liknande händelser men just denna visar klart och tydligt att den så upphaussade lokala förankringen i praktiken är tämligen värdelös.
Men Norge är inte ensamma om att ha liknande konstruktioner i sina valsystem. De allra flesta länder har en eller annan utväxling för att garantera lokal representation. Men utväxlingen är vanligen inte så stor som i Norge. I Sverige till exempel är den betydligt mindre. Och den avgör inte val.
Skulle Sverige ha haft ett Norskt valsystem så skulle de borgerliga inte ha en nubbechans att vinna. Och skulle USA haft ett Norskt valsystem så skulle herr McCain vara "President - Elect" i stället för Obama. Med bred marginal.
I "Nordlys" ledare nämner man Israel som ett exempel på ett land där hela landet utgör en valkrets. Problemet är bara att där har man inte heller någon spärregel vilket gör att Knesset är fyllt med "enfrågepartier". Något som gör det totalt omöjligt att forma handlingskraftiga regeringar eftersom varje regering måste luta sig på ett eller ett par av dessa.
Donkeyman finner säkert skäl till att återkomma till dessa frågor fler gånger.
Läs även andra bloggares åsikter om valsystem, valsystemet, demokrati
Nu till dagens ämne. Donkeyman har i alla tider fascinerats av valsystem och deras matematik. Här på Nordens Paris har han skrivit ett antal inlägg i ämnet. Bland annat Valsystem (3) och Nomination.
Denna vecka har ämnet åter blivit aktuellt här i Norge. Høyre och FrP har i ett utspel konstaterat att det är odemokratiskt att man inte tillämpar "one man - one vote" i Norge. Det vill säga att varje röst inte räknas lika. En Finnmarking är de facto värd nästan lika mycket som två Östlänningar. Ovanpå detta ger systemet med utjämningsmandat många märkliga utslag så som det tillämpas här i landet. Bland annat vid senaste stortingsval blev en representant invald från Finnmark med bara några få hundratal röster i ryggen. H och FrP kräver alltså reform.
En reform som självfallet skulle gynna just de två partierna eftersom de står starkt i tätorterna söderut.
Motargumentet presenterade "Nordlys" på läsarplats. De anser att det vore odemokratiskt att just tillämpa "one man - one vote". Därför att därmed skulle glesbygden bli tunt representerad jämfört med Östlandet. Sett i antal mandat. De anser att det är demokratiskt att låta arealen på området avgöra antalet stortingsmän. Att det är glest bebyggda områden gör inte någonting.
Donkeyman associerar till de så kallade "rotten boroughs" som styrde Engelsk politik en gång i världen. Det vill säga städer som mer eller mindre avfolkats och förlorat sin betydelse var tungt representerade medan de stora industri- och handelsstäder som vuxit fram under 17- och 1800-talet nästan saknade representation. Detta ändrades efter långvarig strid, en ändring som också öppnade för Labour som regeringsparti.
Donkeyman associerar också till den valreform som "National Party" genomförde i Sydafrika direkt efter att man vunnit valet 1948. Med stöd av sin majoritet ändrade man valkretsarna så att deras kärnområden i glesbygden gynnades. I storstäderna krävdes i de flesta fall 7-8000 röster för ett mandat medan landsbygden klarade sig med 7-800. Med identiskt lika motivering som den man använder i Norge år 2008.
Men bläddrar man bara några sidor längre i "Nordlys" så upptäcker man en artikel om kvinnorna på Troms-bänken i stortinget. Oppositionen (FrP, H, V och KrF) har väckt ett förslag om extra bidrag till kommunerna i Nord-Troms så att dessa jämställs ekonomiskt med sina grannkommuner i Finnmark. Något som dessa fyra kvinnor har talat för ända sedan detta ändrades för några år sedan. De har lovat att arbeta för att genomföra den här reformen.
Vad händer - jo de fyra kvinnorna (AP och SV - märkta) stöder inte förslaget. Tvärtom ser de till att bli utkvittade så de slipper rösta emot. Och i intervjuerna framkommer helt klart att detta beror på att det är oppositionen som har väckt förslaget. Samt att de har fått "order" från sina partiledningar att rösta mot.
Här ser vi alltså vilken glädje man har av en stark lokal representation i Stortinget. Den krassa verkligheten är att solidariteten gentemot det egna partiet (och den egna politiska karriären) är starkare än solidariteten mot väljarna från hemfylket. Det finns oändligt många exempel på liknande händelser men just denna visar klart och tydligt att den så upphaussade lokala förankringen i praktiken är tämligen värdelös.
Men Norge är inte ensamma om att ha liknande konstruktioner i sina valsystem. De allra flesta länder har en eller annan utväxling för att garantera lokal representation. Men utväxlingen är vanligen inte så stor som i Norge. I Sverige till exempel är den betydligt mindre. Och den avgör inte val.
Skulle Sverige ha haft ett Norskt valsystem så skulle de borgerliga inte ha en nubbechans att vinna. Och skulle USA haft ett Norskt valsystem så skulle herr McCain vara "President - Elect" i stället för Obama. Med bred marginal.
I "Nordlys" ledare nämner man Israel som ett exempel på ett land där hela landet utgör en valkrets. Problemet är bara att där har man inte heller någon spärregel vilket gör att Knesset är fyllt med "enfrågepartier". Något som gör det totalt omöjligt att forma handlingskraftiga regeringar eftersom varje regering måste luta sig på ett eller ett par av dessa.
Donkeyman finner säkert skäl till att återkomma till dessa frågor fler gånger.
Läs även andra bloggares åsikter om valsystem, valsystemet, demokrati
torsdag 4 december 2008
Koncentrationslägret
Obama har offentliggjort den ena utnämningen efter den andra och håller på att skapa någon sorts "dream team" runt sig. Men så kan man undra om hans administration är så annorlunda än den som Hillary skulle ha skaffat sig. Den stora "change" som utlovats innebär tydligen i huvudsak att George W och den kristna högern åker ut från kontoren. Men i övrigt tycks det som om man återgår till den kurs som rådde under Clinton-tiden.
Och det skall bli spännande att se vad Obama tänker göra med det koncentrationsläger som George W och hans administration har skapat vid Guantanamo Bay. Detta är en skamfläck för USA och borde aldrig ha öppnats.
Men nu finns det där och som "Economist" så förtjänstfullt påpekar i en artikel så är det inte helt enkelt att reversera historien.
På Guantanamo Bay sitter en massa "small fish". Många av dessa är sannolikt helt oskyldiga och har bara åkt med i tråldraget. Dessa skulle teoretiskt sett kunna släppas hem omgående. Men problemet är att många av dem inte blir insläppta i sina hemländer. Eller någon annan stans. Dessa måste släppas i USA. Och då kommer en intressant fundering. Efter att ha suttit på Guantanamo Bay i åratal kan de knappast förväntas ha några större känslor för det Amerikanska samhället. Snarare tvärtom. Hur kommer de personerna att agera när det kommer i frihet?
Sedan finns det ett antal riktiga terrorister där. Och detta är sannolikt hårda grabbar. Dessa måste dras inför domstol. Men så kan man fundera - vilken sorts domstol. Och var skall den ligga. Varje form av specialdomstolar blir automatiskt kritiserade av omvärlden och vanliga Amerikanska domstolar kan nog förväntas att förkasta en stor del av de "bevis" som har samlats under "enhanced interrogation". Sannolikt finns det inte bevis för att döma mer än ett fåtal i en vanlig domstol.
Men - samma sak gäller här. Skall man släppa dessa så är de inte välkomna någon annan stans. De måste alltså släppas i USA. Och måste antagligen övervakas kontinuerligt vilket i praktiken är omöjligt.
Verkligheten är att George W har skapat en dj****t het plugg som Obama skall hantera på ett eller annat sätt. Det skall bli spännande att se hur.....
Läs även andra bloggares åsikter om terrorism, guantanamo bay, george w bush, obama
Och det skall bli spännande att se vad Obama tänker göra med det koncentrationsläger som George W och hans administration har skapat vid Guantanamo Bay. Detta är en skamfläck för USA och borde aldrig ha öppnats.
Men nu finns det där och som "Economist" så förtjänstfullt påpekar i en artikel så är det inte helt enkelt att reversera historien.
På Guantanamo Bay sitter en massa "small fish". Många av dessa är sannolikt helt oskyldiga och har bara åkt med i tråldraget. Dessa skulle teoretiskt sett kunna släppas hem omgående. Men problemet är att många av dem inte blir insläppta i sina hemländer. Eller någon annan stans. Dessa måste släppas i USA. Och då kommer en intressant fundering. Efter att ha suttit på Guantanamo Bay i åratal kan de knappast förväntas ha några större känslor för det Amerikanska samhället. Snarare tvärtom. Hur kommer de personerna att agera när det kommer i frihet?
Sedan finns det ett antal riktiga terrorister där. Och detta är sannolikt hårda grabbar. Dessa måste dras inför domstol. Men så kan man fundera - vilken sorts domstol. Och var skall den ligga. Varje form av specialdomstolar blir automatiskt kritiserade av omvärlden och vanliga Amerikanska domstolar kan nog förväntas att förkasta en stor del av de "bevis" som har samlats under "enhanced interrogation". Sannolikt finns det inte bevis för att döma mer än ett fåtal i en vanlig domstol.
Men - samma sak gäller här. Skall man släppa dessa så är de inte välkomna någon annan stans. De måste alltså släppas i USA. Och måste antagligen övervakas kontinuerligt vilket i praktiken är omöjligt.
Verkligheten är att George W har skapat en dj****t het plugg som Obama skall hantera på ett eller annat sätt. Det skall bli spännande att se hur.....
Läs även andra bloggares åsikter om terrorism, guantanamo bay, george w bush, obama
fredag 28 november 2008
En hitlåt
Vi tror gärna att hitlåtarna är en produkt av vinylplattan och att det är en relativt modern företeelse. Inget kunde vara mer felaktigt. I lite äldre tider kunde sådant som operaarior eller ouverturer gå över världen som slagdängor. Och på 1800-talet var det den senaste wienervalsen som gällde.
Den gången hade varje större café med självaktning en liten orkester. Och kapellmästaren abbonerade på noter från någon större musikförläggare. Det gällde att kunna presentera den senaste wienervalsen för publiken.
Englands store kompositör, sir Edward Elgar, producerade också ett antal av den tidens stora hits. Den kanske största som gick som landsplåga i hela västvärlden i många år var hans "Pomp and Circumstances, March no 1".
Under sommaren 1901 skrev Elgar till en av sina vänner:
- "Gosh man, I've got a tune in my head."
Lite senare på sommaren inviterade han en av sina vänner till sitt arbetsrum och sade:
- "I've got a tune that will knock'em - knock'em flat".
Vilket också skedde. När den för första gången framfördes i London skedde det på en promenadkonsert som dirigerades av sir Henry Wood. Det historiska datumet var den 19.10.1901 Marchen spelades som nummer två i programmet och Sir Henry berättade senare detta om evenemanget:
- "I shall never forget the scene at the close of the one in D major. The people simply rose and yelled. I had to play it again - with the same result. In fact they would not let me go on with the programme. Merely to restore order, I played the march for a third time. And finally as a closer to the consert".
Sedan den gången är "Pomp and Circumstances March #1 ett fast inslag på promenadkonserterna. Den har också fått sin användning vid idrottsarrangemang och i många andra sammanhang. I USA används marchen i samband med högtidliga examenstillfällen.
Den blivande Kung Edward VII föreslog att laga en text till triodelen. Denna fick sin premiär i juni 1902 vid kung Edwards kröning. Så här går texten:
Land of Hope and Glory
Mother of the free
How shall we extol thee,
who are born of thee ??
Wider still and wider, shall
thy bounds be set:
God, who made thee mighty
make thee mightier yet.
Donkeyman har haft glädjen att se denna framförd live vid ett antal tillfällen. Nu senast i samband med en konsert på Royal Albert Hall förra veckan. Och han kan garantera att man får gåshud av att se Royal Philharmonic, Kör, Militärorkester och 8000 åskådare ladda för fullt. Den spelades också med två repriser och även som extranummer som avrunding av konsertprogrammet. Jag lovar att där och då känner man historiens vingslag. Man ser år 1901 och man ser imperiet, kung Edward och allt annat.
Detta kallar jag för en hit. Och den har hållit i över 100 år. Det är inte många kompositörer som fått till något sådant.
Den som vill analysera marchen kan göra det med hjälp av detta citat ur Wikipedia:
March No. 1 opens with an introduction marked Allegro, con molto fuoco[7] which is astonishingly innovative,[8] bursting upon the listener like a window suddenly opened to view a passing ceremonial troop of trotting cavalry.[9] This leads to a theme which is the expected march: strong pairs of beats alternating with short notes, and a bass which persistently clashes with the tune. The bass tuba and full brass is held back until the section is repeated by the full orchestra. A little rhythmic pattern is played by the strings, then repeated high and low in the orchestra before the section is concluded by a chromatic upward scale from the woodwind. The whole of this lively march section is repeated. The bridging section between this and the well-known Trio has rhythmic chords from the brass punctuating high held notes from the wind and strings, before a call to attention from trumpets and trombones leads into the 'cavalry' theme with which the march started. There are a few single notes that quieten, ending with a single quiet tap from side drum and cymbal accompanied by all the bassoons.[10] The famous lyrical Land of Hope and Glory Trio follows (in the sub-dominant key of G), played softly (by violins, four horns and two clarinets) before its strong repetition by the full orchestra including two harps. What follows is a repetition of what has been heard before, including an even grander statement of the Trio (in the 'home' key of D) where the orchestra is joined by organ as well as the two harps. The march ends, not with the big tune, but with a short section which has another brief reminder of the brisk opening march, sweeping the piece to a resounding end.
Donkeyman måste också påpeka att denna march är nummer ett i en serie av sex stycken. Och flera av dessa är sådana melodier som "man känner igen".
Läs även andra bloggares åsikter om popmusik, populärmusik, edward elgar, last night of the proms
Den gången hade varje större café med självaktning en liten orkester. Och kapellmästaren abbonerade på noter från någon större musikförläggare. Det gällde att kunna presentera den senaste wienervalsen för publiken.
Englands store kompositör, sir Edward Elgar, producerade också ett antal av den tidens stora hits. Den kanske största som gick som landsplåga i hela västvärlden i många år var hans "Pomp and Circumstances, March no 1".
Under sommaren 1901 skrev Elgar till en av sina vänner:
- "Gosh man, I've got a tune in my head."
Lite senare på sommaren inviterade han en av sina vänner till sitt arbetsrum och sade:
- "I've got a tune that will knock'em - knock'em flat".
Vilket också skedde. När den för första gången framfördes i London skedde det på en promenadkonsert som dirigerades av sir Henry Wood. Det historiska datumet var den 19.10.1901 Marchen spelades som nummer två i programmet och Sir Henry berättade senare detta om evenemanget:
- "I shall never forget the scene at the close of the one in D major. The people simply rose and yelled. I had to play it again - with the same result. In fact they would not let me go on with the programme. Merely to restore order, I played the march for a third time. And finally as a closer to the consert".
Sedan den gången är "Pomp and Circumstances March #1 ett fast inslag på promenadkonserterna. Den har också fått sin användning vid idrottsarrangemang och i många andra sammanhang. I USA används marchen i samband med högtidliga examenstillfällen.
Den blivande Kung Edward VII föreslog att laga en text till triodelen. Denna fick sin premiär i juni 1902 vid kung Edwards kröning. Så här går texten:
Land of Hope and Glory
Mother of the free
How shall we extol thee,
who are born of thee ??
Wider still and wider, shall
thy bounds be set:
God, who made thee mighty
make thee mightier yet.
Donkeyman har haft glädjen att se denna framförd live vid ett antal tillfällen. Nu senast i samband med en konsert på Royal Albert Hall förra veckan. Och han kan garantera att man får gåshud av att se Royal Philharmonic, Kör, Militärorkester och 8000 åskådare ladda för fullt. Den spelades också med två repriser och även som extranummer som avrunding av konsertprogrammet. Jag lovar att där och då känner man historiens vingslag. Man ser år 1901 och man ser imperiet, kung Edward och allt annat.
Detta kallar jag för en hit. Och den har hållit i över 100 år. Det är inte många kompositörer som fått till något sådant.
Den som vill analysera marchen kan göra det med hjälp av detta citat ur Wikipedia:
March No. 1 opens with an introduction marked Allegro, con molto fuoco[7] which is astonishingly innovative,[8] bursting upon the listener like a window suddenly opened to view a passing ceremonial troop of trotting cavalry.[9] This leads to a theme which is the expected march: strong pairs of beats alternating with short notes, and a bass which persistently clashes with the tune. The bass tuba and full brass is held back until the section is repeated by the full orchestra. A little rhythmic pattern is played by the strings, then repeated high and low in the orchestra before the section is concluded by a chromatic upward scale from the woodwind. The whole of this lively march section is repeated. The bridging section between this and the well-known Trio has rhythmic chords from the brass punctuating high held notes from the wind and strings, before a call to attention from trumpets and trombones leads into the 'cavalry' theme with which the march started. There are a few single notes that quieten, ending with a single quiet tap from side drum and cymbal accompanied by all the bassoons.[10] The famous lyrical Land of Hope and Glory Trio follows (in the sub-dominant key of G), played softly (by violins, four horns and two clarinets) before its strong repetition by the full orchestra including two harps. What follows is a repetition of what has been heard before, including an even grander statement of the Trio (in the 'home' key of D) where the orchestra is joined by organ as well as the two harps. The march ends, not with the big tune, but with a short section which has another brief reminder of the brisk opening march, sweeping the piece to a resounding end.
Donkeyman måste också påpeka att denna march är nummer ett i en serie av sex stycken. Och flera av dessa är sådana melodier som "man känner igen".
Läs även andra bloggares åsikter om popmusik, populärmusik, edward elgar, last night of the proms
onsdag 26 november 2008
Sjörövare
Donkeyman har i många år varit upprörd över att sjörövare görs till puttinuttiga rollfigurer för barn. I sånger, böcker, TV-program, visor och "you name it" får småbarn lära sig att sjörövare är lämpliga rollfigurer. Barnen skall leka sjörövare, spela sjörövarspel och identifiera sig med sjörövare.
Det är ganska märkligt att en sådan industri har tillåtits växa upp i vår PK (Politiskt Korrekta) värld. Varför inte lika gärna låta barnen leka Gestapomän, inkvisition, bödlar eller något annat lika trevligt.
Verkligheten är ju att sjöröveri är en form av kriminalitet som förekommit i alla år. Men den har också för det mesta genomförts under synnerligen blodiga och grymma former. Men som sagt - vi har valt att låta våra barn identifiera sig med några av de mest osympatiska brottslingar som någonsin har existerat.
Alla världens nationer har i alla tider bekämpat sjöröveri. Julius Caesar togs i sin tid till fånga av sjörövare. Och frigavs efter utbetalande av lösen. Något som resulterade i att Caesar lät sin flotta leta upp dessa och ta dem av daga.
Sjörövare från de så kallade Barbareskstaterna höll upp emot en million Européer som slavar. Trots att all världens flottstyrkor var på jakt efter dem. Men den relativt unga staten USA sände sin nybildade US Marine Corps för att röja upp. Vilket man lyckades med.
Engelsmännen jagade de Karibiska piraterna med alla medel. Varje påträffad pirat fördes omedelbart i land för hängning. Och då var det inte tal om någon human hängning medelst "long drop" med knäckt nacke och omedelbar död som följd. Var det opraktiskt att föra i land piraten kunde man i stället hänga denne "on site". Huvudsaken var att piraten blev avrättad - helst så plågsamt som möjligt.
I modern tid har pirater härjat i bland annat Malacka Straights. Ända till dess att alla kuststater i området gick samman i en större aktion och gjorde slut på piraternas baser. Redan Julius Caesar upptäckte nämligen att det är synnerligen resurskrävande att jaga piraterna ute på öppna havet. Skall man få slut på piratplågan så måste man förstöra baserna deras. Något som också gjordes i Barbareskstaterna, Karibien och Malacka Straights.
Men historien upprepar sig ofta. Nu härjar pirater i farvattnen runt "Afrikas Horn" och Adenbukten. Bara i år har det utförts över 100 attacker och man har genomfört 36 st hijackings.
Den ideologiska ursäkten är att piraterna är fattiga fiskare som har fått sin försörjning förstörd av piratfiskande trålare från Europa och Östern. Men verkligheten är att detta är frågan om en ren "high tech" - operation baserad på en logistik som ligger "far away" från vad några fattiga fiskare kan åstadkomma.
Vi talar helt enkelt om avancerad internationell kriminalitet. Som också kan leda till miljökriminalitet om piraterna gör allvar av sitt hot om att bomba den nu fångade tankern.
Något som har aktualiserats av att man nu har tagit historiens största byte. "Sirius Star" är ett fartyg värt minst USD 150 mill. Den har en last som är värd USD 100 mill. Om den lasten förloras kommer detta att påverka oljepriset med över en dollar fatet.
Lösensumman väntas vara USD 30 mill. Och piraterna har logistiken som krävs för att ta emot pengarna i cash och låta dessa försvinna utom synhåll för västvärldens polismakt.
Somalia är ju ett land som i praktiken är utan regeringsmakt. När de så kallade Islamistiska domstolarna tog makten för några år sedan infördes omgående lag och ordning. Och man stoppade piraterna. Men Västvärlden valde att störta den regimen. Och betalar nu priset för ytterligare flera års anarki. Nu har en ännu mer fundamentalistisk "movement" tågat in på banan och skall ingripa i händelseförloppet. Något som piraterna hittills bara skrattar åt.
Samtidigt håller de Europeiska länderna på att samla ihop en stor flotta under Engelsk ledning som skall patrullera sjövägarna där piraterna härjar. Men de enda som har en realistisk inställning är Ryssarna. Som ju inte heller har lika stora hämningar som Västvärldens demokratier när det gäller sådant här. Men som också har läst sin historia. De menar att det enda som hjälper är att gå in med krigsmakt och krossa piratbaserna. (Inom parentes sagt påstås det ju också att både Ryssar och Kineser skall ha övermannat Somaliska pirater vid tidigare tillfällen. Resultatet skall ha varit att man levererat en hög med lik tillbaka till piraternas bas. Som därefter föredrar enklare byten. Men detta är som sagt bara rykten.)
Kanske det hela slutar med en "ohelig allians" där några organisationer som inte har några större hämningar mot att "rensa upp" utför det "dirty work" som måste göras medan de lite mer finkänsliga västländerna tillfälligtvis tittar bort. Det ryktas ju om att något liknande gjordes i Malacka Straights i all tysthet.
Allt enligt den flera tusen år gamla metoden: "En bra pirat är en död pirat".
Läs även andra bloggares åsikter om pirater, rånare, ekonomisk kriminalitet
Det är ganska märkligt att en sådan industri har tillåtits växa upp i vår PK (Politiskt Korrekta) värld. Varför inte lika gärna låta barnen leka Gestapomän, inkvisition, bödlar eller något annat lika trevligt.
Verkligheten är ju att sjöröveri är en form av kriminalitet som förekommit i alla år. Men den har också för det mesta genomförts under synnerligen blodiga och grymma former. Men som sagt - vi har valt att låta våra barn identifiera sig med några av de mest osympatiska brottslingar som någonsin har existerat.
Alla världens nationer har i alla tider bekämpat sjöröveri. Julius Caesar togs i sin tid till fånga av sjörövare. Och frigavs efter utbetalande av lösen. Något som resulterade i att Caesar lät sin flotta leta upp dessa och ta dem av daga.
Sjörövare från de så kallade Barbareskstaterna höll upp emot en million Européer som slavar. Trots att all världens flottstyrkor var på jakt efter dem. Men den relativt unga staten USA sände sin nybildade US Marine Corps för att röja upp. Vilket man lyckades med.
Engelsmännen jagade de Karibiska piraterna med alla medel. Varje påträffad pirat fördes omedelbart i land för hängning. Och då var det inte tal om någon human hängning medelst "long drop" med knäckt nacke och omedelbar död som följd. Var det opraktiskt att föra i land piraten kunde man i stället hänga denne "on site". Huvudsaken var att piraten blev avrättad - helst så plågsamt som möjligt.
I modern tid har pirater härjat i bland annat Malacka Straights. Ända till dess att alla kuststater i området gick samman i en större aktion och gjorde slut på piraternas baser. Redan Julius Caesar upptäckte nämligen att det är synnerligen resurskrävande att jaga piraterna ute på öppna havet. Skall man få slut på piratplågan så måste man förstöra baserna deras. Något som också gjordes i Barbareskstaterna, Karibien och Malacka Straights.
Men historien upprepar sig ofta. Nu härjar pirater i farvattnen runt "Afrikas Horn" och Adenbukten. Bara i år har det utförts över 100 attacker och man har genomfört 36 st hijackings.
Den ideologiska ursäkten är att piraterna är fattiga fiskare som har fått sin försörjning förstörd av piratfiskande trålare från Europa och Östern. Men verkligheten är att detta är frågan om en ren "high tech" - operation baserad på en logistik som ligger "far away" från vad några fattiga fiskare kan åstadkomma.
Vi talar helt enkelt om avancerad internationell kriminalitet. Som också kan leda till miljökriminalitet om piraterna gör allvar av sitt hot om att bomba den nu fångade tankern.
Något som har aktualiserats av att man nu har tagit historiens största byte. "Sirius Star" är ett fartyg värt minst USD 150 mill. Den har en last som är värd USD 100 mill. Om den lasten förloras kommer detta att påverka oljepriset med över en dollar fatet.
Lösensumman väntas vara USD 30 mill. Och piraterna har logistiken som krävs för att ta emot pengarna i cash och låta dessa försvinna utom synhåll för västvärldens polismakt.
Somalia är ju ett land som i praktiken är utan regeringsmakt. När de så kallade Islamistiska domstolarna tog makten för några år sedan infördes omgående lag och ordning. Och man stoppade piraterna. Men Västvärlden valde att störta den regimen. Och betalar nu priset för ytterligare flera års anarki. Nu har en ännu mer fundamentalistisk "movement" tågat in på banan och skall ingripa i händelseförloppet. Något som piraterna hittills bara skrattar åt.
Samtidigt håller de Europeiska länderna på att samla ihop en stor flotta under Engelsk ledning som skall patrullera sjövägarna där piraterna härjar. Men de enda som har en realistisk inställning är Ryssarna. Som ju inte heller har lika stora hämningar som Västvärldens demokratier när det gäller sådant här. Men som också har läst sin historia. De menar att det enda som hjälper är att gå in med krigsmakt och krossa piratbaserna. (Inom parentes sagt påstås det ju också att både Ryssar och Kineser skall ha övermannat Somaliska pirater vid tidigare tillfällen. Resultatet skall ha varit att man levererat en hög med lik tillbaka till piraternas bas. Som därefter föredrar enklare byten. Men detta är som sagt bara rykten.)
Kanske det hela slutar med en "ohelig allians" där några organisationer som inte har några större hämningar mot att "rensa upp" utför det "dirty work" som måste göras medan de lite mer finkänsliga västländerna tillfälligtvis tittar bort. Det ryktas ju om att något liknande gjordes i Malacka Straights i all tysthet.
Allt enligt den flera tusen år gamla metoden: "En bra pirat är en död pirat".
Läs även andra bloggares åsikter om pirater, rånare, ekonomisk kriminalitet
måndag 24 november 2008
Huvudstaden
Donkeyman och jourhavande använde en jobbig väg för hemresan. Av ekonomiska skäl. Det blev Ryanair till Torp. En sen flight. Buss till Oslo Bussterminal med ankomst ca 00.30. Så gick vi på sjapp till stängningsdags 03.30 och tog en promenad tillbaka till bussterminalen. Så blev det Flygbuss kl 04.15 till Gardermoen och Norwegian till Tromsø med avgång 07.35.
I Oslo gick vi på "Scotsman". Vilket av gammal tradition varit NordNorges träffpunkt. Där satt vi några timmar med fönsterplats ut på gatan och studerade en föreställning i livets teater. Och både Donkeyman och jourhavande blev minst sagt skakade av det vi såg.
Då skall sägas att Donkeyman har ett långt liv som sjöman bakom sig. Och har sett det mesta när det gäller "ruffa" hamnmiljöer. Och det var just sådana associationer man fick. Donkeyman är dessutom född på Stockhlms Söder och tillbringade sina barnaår därstådes. Och det var sannerligen inte någon Söndagsskolemiljö på 1950-talet. Det var helt enkelt inte hedrande att bo i den stadsdelen - den gången.
Men det som försigick på det puritanska Norges Paradgata en Fredagnatt år 2008 var helt i klass med om inte värre än något man kunde uppleva i Antwerpen eller Rotterdam "in the good old days". Hamburg, Bremen, Genua, Kings Cross (Sydney) hade inte heller något att ställa upp med den gången - eller i dag. Detta var vassare. Man måste nog till sådana platser som Buonaventura eller Colon för att finna jämförelsepunkter. Donkeyman kände sig 30 år yngre och förflyttad till någon obskyr hamngata i varmare land.
Nu hör det också till historien att Donkeyman hade kontor i Oslo i många år. Och flygpendlade dit från Tromsø. Så det blev många strövtåg ut i nattlivet den gången. Men nu börjar det bli 10 år sedan sist och Oslo har ändrat sig. Så här var det inte på den tiden.
Tre stora biffar till vakter ansågs behövas för att uppehålla ordningen inne på "Scotsman". Och trots att vi satt med fönsterplats i närmare tre timmar så var två passager med polisbil det enda vi såg av ordningsmakten den natten. Till och med "Natteravnarna" körde runt instängda i bil. Vilket säger ganska mycket.
Vad såg vi då. Hela gatan fyllt till brädden av ett lämmeltåg av skitfulla Norrmän. Unga och gamla, killar och tjejer. Stortorget i Tromsø just vid stängningsdags på söndag morgon är rena frikyrkolägret jämfört med detta. Detta påspätt med ett antal andra "vita av nordeuropeisk typ" där de flesta var lika fulla som Norrmännen.
Utanför pubingången hade en patrull på bortåt dussinet negresser tagit uppställning och antastade var man som passerade på gatan. Uppenbarligen hade de en lönsam kväll för de försvann med regelbundna mellanrum tillsammans med någon. Antagligen för att servera en "short time" i någon bakgata. Och de var uppenbarligen effektiva för de var tillbaka tämligen fort.
En ung man betalade för två damer och drog ned byxorna för att bli betjänad mitt på gatan. Men damerna mer eller mindre höll uppe brallorna på honom och drog iväg han till någon bakgata. Men med tanke på ordningsmaktens närvaro hade hans projekt sannolikt varit riskfritt.
När sjappet stängde gick vi Carl Johan och ner mot Oslo S. Den delen av gatan innehöll si så där 70 % "blattar", "svartskallar" eller vad den som inte är PK väljer att kalla dem. Varav en stor del berusade. På ett eller annat. Och för att passera förbi Oslo S måste man plöja sin väg igenom en hord av knarkare.
Det enda Donkeyman saknade från gamla tiders hamnbulor var "fittlotsar", "fixare" och "tjingsargubbar". "Robbarna" och "PickPockets" fanns säkert i folkmassan. I stort antal.
Som Donkeyman ser saken är detta ett bevis på att den Norska socialpolitiken av den modell som det politiska etablissemanget i Norge har byggt upp under många år är totalt misslyckad. Jag kan inte tänka mig att de som bor i Oslo vill ha det på detta viset. I praktiken är denna politik tungt förknippad med SV, AP och KrF. Med rätt eller fel.
En sak är säker. Detta kunde inte förekommit på paradgatan i någon annan huvudstad i hela världen. I ett "red light district" - ja. Och Donkeyman har besökt många sådana. Skipperstraat, Reperbahn, Treichville, South Street, Kings Cross - You name it. Det finns många. Men inte på paradgatan. Inte ens i Sydamerika på det glada 60-talet.
Jag tror att Norge måste börja med en heltäckande diskussion om de här frågorna. Och då duger det inte att gå ut från någon vision om ett rusfritt och nöjesfritt samhälle där alla går på tur i helgen och dricker choklad och äter brödskivor med brunost. Man måste gå ut från hur dagens samhälle faktiskt ser ut. Och vilka preferanser dagens ungdomar verkligen har. Därför att det är ungdomen som styr utvecklingen på nöjesfronten. Man måste ha en pragmatisk politik som utgår från realiteter.
Där en väsentlig detalj är - få ut polisen på gatorna. Vi kom resande från London och kontrasten är slående. Hade någon sagt åt Donkeyman år 1965 att det skitiga och nedslitna England 40 år senare vid första anblick skulle framstå som ett renare och tryggare samhälle än det puritanska Norge skulle Donkeyman ha bett vederbörande söka läkare. Men i England är polisen på gatorna. Obeväpnad precis som i Norge. Men i stort antal och med stöd av mängder av bevakningskameror. Och en armé av gatsopare håller snyggt på gatorna. Detta gör resultat. Det ger skillnaden mellan paradgata och red light district.
Addendum: Donkeyman ser vid genomläsning att det kan uppstå missförstånd. Låt det alltså stå klart att han inte ser något som helst problem med att det finns pubar i stora mängder. Eller att folk är ute och dricker sent på kvällarna. Skillnaden är bara att i andra storstäder kan man kombinera detta med ordning och trivsel. På senaste månaderna har Donkeyman haft blöta kvällar i London, Göteborg och Stockholm. Och inte sett något liknande som det han observerade i Oslo ...
Läs även andra bloggares åsikter om oslo, prostitution, fylleri
I Oslo gick vi på "Scotsman". Vilket av gammal tradition varit NordNorges träffpunkt. Där satt vi några timmar med fönsterplats ut på gatan och studerade en föreställning i livets teater. Och både Donkeyman och jourhavande blev minst sagt skakade av det vi såg.
Då skall sägas att Donkeyman har ett långt liv som sjöman bakom sig. Och har sett det mesta när det gäller "ruffa" hamnmiljöer. Och det var just sådana associationer man fick. Donkeyman är dessutom född på Stockhlms Söder och tillbringade sina barnaår därstådes. Och det var sannerligen inte någon Söndagsskolemiljö på 1950-talet. Det var helt enkelt inte hedrande att bo i den stadsdelen - den gången.
Men det som försigick på det puritanska Norges Paradgata en Fredagnatt år 2008 var helt i klass med om inte värre än något man kunde uppleva i Antwerpen eller Rotterdam "in the good old days". Hamburg, Bremen, Genua, Kings Cross (Sydney) hade inte heller något att ställa upp med den gången - eller i dag. Detta var vassare. Man måste nog till sådana platser som Buonaventura eller Colon för att finna jämförelsepunkter. Donkeyman kände sig 30 år yngre och förflyttad till någon obskyr hamngata i varmare land.
Nu hör det också till historien att Donkeyman hade kontor i Oslo i många år. Och flygpendlade dit från Tromsø. Så det blev många strövtåg ut i nattlivet den gången. Men nu börjar det bli 10 år sedan sist och Oslo har ändrat sig. Så här var det inte på den tiden.
Tre stora biffar till vakter ansågs behövas för att uppehålla ordningen inne på "Scotsman". Och trots att vi satt med fönsterplats i närmare tre timmar så var två passager med polisbil det enda vi såg av ordningsmakten den natten. Till och med "Natteravnarna" körde runt instängda i bil. Vilket säger ganska mycket.
Vad såg vi då. Hela gatan fyllt till brädden av ett lämmeltåg av skitfulla Norrmän. Unga och gamla, killar och tjejer. Stortorget i Tromsø just vid stängningsdags på söndag morgon är rena frikyrkolägret jämfört med detta. Detta påspätt med ett antal andra "vita av nordeuropeisk typ" där de flesta var lika fulla som Norrmännen.
Utanför pubingången hade en patrull på bortåt dussinet negresser tagit uppställning och antastade var man som passerade på gatan. Uppenbarligen hade de en lönsam kväll för de försvann med regelbundna mellanrum tillsammans med någon. Antagligen för att servera en "short time" i någon bakgata. Och de var uppenbarligen effektiva för de var tillbaka tämligen fort.
En ung man betalade för två damer och drog ned byxorna för att bli betjänad mitt på gatan. Men damerna mer eller mindre höll uppe brallorna på honom och drog iväg han till någon bakgata. Men med tanke på ordningsmaktens närvaro hade hans projekt sannolikt varit riskfritt.
När sjappet stängde gick vi Carl Johan och ner mot Oslo S. Den delen av gatan innehöll si så där 70 % "blattar", "svartskallar" eller vad den som inte är PK väljer att kalla dem. Varav en stor del berusade. På ett eller annat. Och för att passera förbi Oslo S måste man plöja sin väg igenom en hord av knarkare.
Det enda Donkeyman saknade från gamla tiders hamnbulor var "fittlotsar", "fixare" och "tjingsargubbar". "Robbarna" och "PickPockets" fanns säkert i folkmassan. I stort antal.
Som Donkeyman ser saken är detta ett bevis på att den Norska socialpolitiken av den modell som det politiska etablissemanget i Norge har byggt upp under många år är totalt misslyckad. Jag kan inte tänka mig att de som bor i Oslo vill ha det på detta viset. I praktiken är denna politik tungt förknippad med SV, AP och KrF. Med rätt eller fel.
En sak är säker. Detta kunde inte förekommit på paradgatan i någon annan huvudstad i hela världen. I ett "red light district" - ja. Och Donkeyman har besökt många sådana. Skipperstraat, Reperbahn, Treichville, South Street, Kings Cross - You name it. Det finns många. Men inte på paradgatan. Inte ens i Sydamerika på det glada 60-talet.
Jag tror att Norge måste börja med en heltäckande diskussion om de här frågorna. Och då duger det inte att gå ut från någon vision om ett rusfritt och nöjesfritt samhälle där alla går på tur i helgen och dricker choklad och äter brödskivor med brunost. Man måste gå ut från hur dagens samhälle faktiskt ser ut. Och vilka preferanser dagens ungdomar verkligen har. Därför att det är ungdomen som styr utvecklingen på nöjesfronten. Man måste ha en pragmatisk politik som utgår från realiteter.
Där en väsentlig detalj är - få ut polisen på gatorna. Vi kom resande från London och kontrasten är slående. Hade någon sagt åt Donkeyman år 1965 att det skitiga och nedslitna England 40 år senare vid första anblick skulle framstå som ett renare och tryggare samhälle än det puritanska Norge skulle Donkeyman ha bett vederbörande söka läkare. Men i England är polisen på gatorna. Obeväpnad precis som i Norge. Men i stort antal och med stöd av mängder av bevakningskameror. Och en armé av gatsopare håller snyggt på gatorna. Detta gör resultat. Det ger skillnaden mellan paradgata och red light district.
Addendum: Donkeyman ser vid genomläsning att det kan uppstå missförstånd. Låt det alltså stå klart att han inte ser något som helst problem med att det finns pubar i stora mängder. Eller att folk är ute och dricker sent på kvällarna. Skillnaden är bara att i andra storstäder kan man kombinera detta med ordning och trivsel. På senaste månaderna har Donkeyman haft blöta kvällar i London, Göteborg och Stockholm. Och inte sett något liknande som det han observerade i Oslo ...
Läs även andra bloggares åsikter om oslo, prostitution, fylleri
lördag 22 november 2008
Kulturhuset
Donkeyman har kommit hem. Och beklagar att det inte har blivit så regelbundna rapporter som var planlagt. Men det var en ganska intensiv och snabb resa. Som innehöll en fantastisk höjdpunkt.
För 6:e gången besökte Donkeyman "Classical Spectacular" i Royal Albert Hall, London. Och utnyttjade därmed två biljetter som han köpte redan i Februari i år. Och för 6:e gången blev han totalt överväldigad.
Till att börja med. Royal Albert Hall är ett kulturhus. King Size. En plats där man sedan 1871 har haft konserter, idrottstävlingar .... "you name it". De flesta världsartister av betydelse har uppträtt där. Man känner verkligen historiens vingslag. Man känner sig förflyttad tillbaka till imperiets dagar.
Alltnog, Donkeyman och jourhavande fästmö kom till hallen. Sippade i oss ett glas svindyr champagne och satte oss i vår loge. (Loggia Box 22, Seat 1 & 2). För att avnjuta en konsert som slår det mesta.
Det var Royal Philharmonic, Royal Philharmonic Choire, Band of Welsh Guards, Dansare, Ett par Operasångare i världsklass, Lasershow, Fyrverkeri ..... You name it. Och man "rev av" en stor del av den mest populära repertoaren. I ett mycket väl komponerat urval från både Opera, Symfonisk musik och annat.
En hel del musik med "Hög decibel" och "Hög igenkänningsfaktor". Till exempel "Grand March from Aida", "Semper Fidelis March", "Light Cavalleri Ouverture", "O Sole Mio" och så vidare. Vilket byggde upp till en nära 15 minuters version av Tschaikowskis "1812 Ouverture" med orkester och sångare understödda av riktiga kanoner, musköter och fyrverkerier.
En dirigent som kunde konsten att få direkt kontakt med publiken, laga show och driva upp stämningen. Som givetvis exploderar till "Rule Brittania" och "Pomp and Circumstances". Att se hela Royal Albert Hall stå upp och sjunga "Land of Hope and Glory" viftande med flagg medan det sprids ballonger och serpentiner till en fantastisk ljusshow är bara stort.
Och dirigenten ställer den retoriska frågan: "Classical Music should be boring. You should not have fun on consert". Varefter han slår igång Offenbachs "Can Can" med dansare och allt och dansar själv med uppe i dirigentstolen samtidigt som han dirigerar orkestern.
Vilket ger en eftertanke. Kanske det är just detta som är den klassiska musikens problem. Det har blivit så fiiiiinkulturellt att folk inte orkar med längre. Och då är upplevelser som denna ett härligt avbrott. Som antagligen kulturknuttarna finner på gränsen till vulgärt.
Naturligtvis har man exploaterat några moment från "Last Night of the Proms". Men, So What. Detta är bara härliga grejor. Och Donkeyman rekommenderar alla som vill ha en upplevelse utöver det vanliga att ta sig en tur. Det är en handfull konserter höst och vår på just detta tema men arrangören "Raymond Gubbay" har mycket på programmet.
Men efter en omskakande och fantastisk upplevelse är nu Donkeyman tillbaka till verkligheten. De tråkiga fönsterkuverten har samlats på hög. Kemneren utber sig om ett bidrag. Snön har fallit. Mörkertiden har börjat. Men denna vinter skall Donkeyman F****n ta mig inte drabbas av någon depression som förra hösten. Höstdepression skall inte upprepas.
Läs även andra bloggares åsikter om konserter, last night of the proms
För 6:e gången besökte Donkeyman "Classical Spectacular" i Royal Albert Hall, London. Och utnyttjade därmed två biljetter som han köpte redan i Februari i år. Och för 6:e gången blev han totalt överväldigad.
Till att börja med. Royal Albert Hall är ett kulturhus. King Size. En plats där man sedan 1871 har haft konserter, idrottstävlingar .... "you name it". De flesta världsartister av betydelse har uppträtt där. Man känner verkligen historiens vingslag. Man känner sig förflyttad tillbaka till imperiets dagar.
Alltnog, Donkeyman och jourhavande fästmö kom till hallen. Sippade i oss ett glas svindyr champagne och satte oss i vår loge. (Loggia Box 22, Seat 1 & 2). För att avnjuta en konsert som slår det mesta.
Det var Royal Philharmonic, Royal Philharmonic Choire, Band of Welsh Guards, Dansare, Ett par Operasångare i världsklass, Lasershow, Fyrverkeri ..... You name it. Och man "rev av" en stor del av den mest populära repertoaren. I ett mycket väl komponerat urval från både Opera, Symfonisk musik och annat.
En hel del musik med "Hög decibel" och "Hög igenkänningsfaktor". Till exempel "Grand March from Aida", "Semper Fidelis March", "Light Cavalleri Ouverture", "O Sole Mio" och så vidare. Vilket byggde upp till en nära 15 minuters version av Tschaikowskis "1812 Ouverture" med orkester och sångare understödda av riktiga kanoner, musköter och fyrverkerier.
En dirigent som kunde konsten att få direkt kontakt med publiken, laga show och driva upp stämningen. Som givetvis exploderar till "Rule Brittania" och "Pomp and Circumstances". Att se hela Royal Albert Hall stå upp och sjunga "Land of Hope and Glory" viftande med flagg medan det sprids ballonger och serpentiner till en fantastisk ljusshow är bara stort.
Och dirigenten ställer den retoriska frågan: "Classical Music should be boring. You should not have fun on consert". Varefter han slår igång Offenbachs "Can Can" med dansare och allt och dansar själv med uppe i dirigentstolen samtidigt som han dirigerar orkestern.
Vilket ger en eftertanke. Kanske det är just detta som är den klassiska musikens problem. Det har blivit så fiiiiinkulturellt att folk inte orkar med längre. Och då är upplevelser som denna ett härligt avbrott. Som antagligen kulturknuttarna finner på gränsen till vulgärt.
Naturligtvis har man exploaterat några moment från "Last Night of the Proms". Men, So What. Detta är bara härliga grejor. Och Donkeyman rekommenderar alla som vill ha en upplevelse utöver det vanliga att ta sig en tur. Det är en handfull konserter höst och vår på just detta tema men arrangören "Raymond Gubbay" har mycket på programmet.
Men efter en omskakande och fantastisk upplevelse är nu Donkeyman tillbaka till verkligheten. De tråkiga fönsterkuverten har samlats på hög. Kemneren utber sig om ett bidrag. Snön har fallit. Mörkertiden har börjat. Men denna vinter skall Donkeyman F****n ta mig inte drabbas av någon depression som förra hösten. Höstdepression skall inte upprepas.
Läs även andra bloggares åsikter om konserter, last night of the proms
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)