Obehagliga Dilemman

Donkeyman fortsätter att fundera kring den nuvarande Flyktingkrisen. En kris som ställer oss alla i ett antal obehagliga valsituationer som det inte är så lätt att ta ställning till.

1. Hur få slut på kriget i Syrien
Syrienkriget startade som ett uppror mot Assadregeringen. Upproret var en följd av den så kallade Arabiska våren. Assads regin är också en av de alltför många upprörande dåliga regimer som funnits i Mellanöstern på senare tid. Men de här diktatoriska regimerna har samtidigt skapat ett visst välstånd och stabilitet. Med tiden dök Daesh (=IS) upp och nu är de två starka krafterna just Daesh (=IS) och Assadregeringen.

Det är väl bara en fint liten minoritet som önskar att Daesh skall vinna. Men en stor del av Västvärlden önskar också störta Assad. Man stödjer hellre "Den oberoende oppositionen". Med det finns inte några tecken som tyder på att de skall vara i stånd att vinna. Kurderna har inte ens några sådana ambitioner. De önskar enbart styra sitt eget område.

Som situationen ser ut i dag har vi i tre möjligheter.
- Daesh vinner. Ett obehagligt slut som antagligen kommer att dränka Europa i flyktingar.
- Den oberoende oppositionen vinner. Lämnar sannolikt området i kaos. Flyktingströmmen fortsätter.
- Assad vinner. Daesh utplånas. Merparten av flyktingarna återvänder hem. Diktaturen lever vidare.

Det vi officiellt önskar är att både Daesh och Assad försvinner. Vilket inte ser realistiskt ut. Just nu ser dessa två ut som de enda tänkbara segrarna. Då har vi kvar alternativet att Assad vinner och besegrar Daesh. Då kommer också merparten av flyktingarna att återvända. Vinner Daesh eller om kaoset blir ännu värre, till exempel om bägge dessa mot förmodan förlorar så kommer flyktingströmmen att bli en flod.

Dilemma: Vilken sida skall vi "hålla på" ?

2. Hur skall vi hantera Dublinöverenskommelsen
Vem som skall segra är ett dilemma på lång sikt. Men vi har också ett problem på kort sikt, eller rättare sagt just nu.

Dublin säger klart och tydligt att en flykting skall registreras i det första land denne ankommer inom Schengen. Denne skall också söka asyl där och asylansökan skall prövas där. OM flyktingen har anhöriga som redan har anhöriga i ett annat Schengenland så kan denne få resa till detta land och få sin ansökan prövad där. Men fortfarande skall registrering ske i ankomstlandet. En flykting som skall resa i transit genom ett Schengenland måste ha inresevisum till det land denne skall resa till.

Men den stora mängden flyktingar har vuxit de stora ankomstländerna som Grekland och Italien över huvudet. Man ser det bara som en fördel om flyktingen avviker till något annat land så man "blir av med problemet".

När det gäller vad man kan kalla "transitflyktingar" har vi två ytterligheter.
- Ungern reser taggtrådsstängsel och stänger gränserna för inkommande flyktingar utan giltiga handlingar. Man hotar att fängsla dem som "illegala invandrare". Egentligen följer Ungern bara de regler som alla Schengenländer kommit överens om.
- Sverige hjälper aktivt "transitflyktingar" att komma vidare till Finland eller Norge. Detta utan att registrera dem. Sverige bryter alltså mot internationella överenskommelser man själv skrivit under.

Dilemma A: Kan man hävda att "Nöd bryter Lag".

3 Hur många flyktingar skall vi ta emot
Vi har två ytterligheter bland åsikterna.
- Den ena sidan önskar att man i praktiken öppnar dörrarna på vid gavel och tar emot alla som önskar komma. Eller i vart fall alla som lyckas ta sig ut till sjöss i ett nötskal av en båt. Då är det vår plikt att plocka upp dem och föra in dem i Europa. Vi sänder inte tillbaka dem "där de kom från". I värsta fall kan det leda till en enorm flodvåg av flyktingar.
- Den andra ytterligheten är att man stänger Europas gränser och skapar "Fästning Europa". Problemet med detta bortsett från det inhumana i saken är att det knappast är praktiskt möjligt. Hur mycket taggtråd, kulsprutetorn och människoätande hundar man än placerar ut så kommer en strid ström av illegala flyktingar att ta sig in. Ju värre situationen blir där de är- desto större motivation att ta sig in i Europa.

Kopplat till det här vägvalet har vi ett annat problem. I slutänden har vi ju begränsade resurser.
- Skall vi satsa resurserna på att göra ett högkvalificerat (och dyrbart) mottagande i Europa för de som klarar att passera över "bron". Nackdelen är att vi bara hjälper en liten minoritet av flyktingarna och att om de blir allt för många kan hela välfärdssystemet komma i fara.
- Den andra ytterligheten är att vi i stället lägger pengarna på att hjälpa flyktingarna i sina närområden. Vilket gör det möjligt att hjälpa långt fler. Men grannländerna har redan millioner av flyktingar. Många säger att "det är fullt". Dessutom finns det en risk att de här lägren blir permanenta (jfr Palestinierna).

Dilemma:  Ta emot alla eller hjälpa dem där de är ?

4 Nationell eller Internationell lösning
Även här har vi två ytterligheter.
- Skall varje land bestämma sin egen flyktingpolitik. Det betyder i förlängningen att Europas inre gränser kommer att byggas upp igen. Det leder också till att vissa länder, som Sverige kommer att ta ännu större belastningar medan andra bara avvisar flyktingarna. Det innebär också stora bördor på de länder som bildar de yttre gränserna, speciellt mot Medelhavet.
- Den andra vägen innebär att EU skapar en gemensam politik som innebär gemensamt ansvar för de yttre gränserna, gemensam registrering och gemensam politik. Det innebär också att det hela kompletteras med gemensamt drivna läger och åtgärder i flyktingarnas närmiljö. Men också att nationerna förlorar sin självbestämmanderätt i de här frågorna. Det är bara kollektiva beslut som är möjliga.

Dilemma:  EU bestämmer eller Nationalstaterna bestämmer ?

5 Saklig kritik eller Rasism
Debatten här hemma har i påfallande många år haft karaktär av slagordsdebatt. Eller snarare skendebatt. Det har långa rötter. Donkeyman minns redan på 1970-talet att obehaglig information som kunde ge ammunition till de (fåtaliga) kritikerna tystades ned. Längre fram tog kritiken en annan form och det var LO och Socialdemokratin som stoppade den fria invandringen (var det 1976).

Sedan den gången har debatten polariserats kraftigt. Partierna har i grunden samma åsikt. Något som har gjort att SD har tillkommit. Men de har blivit helt utstötta. Men i kylan hamnar också varje politiker i något annat parti och varje debattör som försiktigt framför någon som helst kritik eller vill diskutera problemställningar. De sju "Demokratiska partierna" har i all huvudsak lagt "locket på" och betecknar varje kritiker som "Rasist" eller något liknande.

Ett förfaringssätt som i sin tid i allra högsta grad bidrog till det Norska Fremskrittspartiets framväxt och som alldeles uppenbart bidrar till SD:s nuvarande storhet.

Vi har alltså två alternativ just nu.
- All kritik mot migration och all diskussion om hur vi skall ta emot och organisera flyktingmottagande är förbjuden. All information om eventuella kostnader för detta och varifrån medlen skall tas är förbjuden. Den som framför sådant har skumma åsikter och "Rasiststämpeln" hämtas fram.
- Invandringen bör stoppas. Så många invandrare som möjligt bör sändas "hem". Den enda som talar folkets röst är SD.

Dilemma:  Vilken väg skall vi välja ? Eller kan det möjligen utvecklas ett tredje alternativ ?

Slutord
De här fem frågeställningarna är i grunden besvärliga. För att inte säga obehagliga. Men man behöver inte ha särdeles stor fantasi för att se ytterligare ett gäng problem. Dessutom tar jag här bara upp Syrien. Men vi har Irak med problem som till stor del hänger samman med Syriens problem. Så har vi Afghanistan. Vi har Afrika. Alla med sina egna problem. Dessutom har vi problem även i närmiljön. Vi har Romerna som trots allt är EU-medborgare och som borde stå oss närmare än de som kommer utifrån. Vi har Ukraina. Vi har ........

Ovanpå allt annat så sker det nya ting var dag. Nu går Ryssland in med mer "muskler" på Assads sida. EU kommer med det ena beslutet efter det andra. Det ena mötet avlöser det andra i Brüssel. Det börjar bli svårt att hänga med.

Men Donkeyman tänker skriva mer om de här tingen. Häng med.

Bägaren som blev full

Donkeyman har använt de senaste veckorna till att googla och läsa in sig en del på situationen i Syrien. Detta därför att han tycker att hans kunskaper om den saken nog har varit lite för små när situationen har utvecklat sig så som den har gjort.

Och ju mer han har läst, desto mer har han insett att detta är en synnerligen komplicerad soppa där en mängd aktörer drar åt olika håll. Att skaffa sig en fullständig bild är nog ett livslångt heltidsarbete men det finns en del som har ganska god kunskap- och kan förmedla den. Till exempel den Engelske journalisten Robert Fisk som skriver om Mellanöstern i sin kolumn i The Independent. Men som också har producerat en särdeles läsvärd mursten vid namn "The Great War for Civilisation".

Men skall man skaffa sig en åsikt om hur Sverige och Europa bör hantera den nuvarande situationen är det nog några stolpar man måste noterea sig.

1. Den nuvarande situationen har till stor del skapats av Västvärlden själv genom sina krig och ockupationer i området. Det är också Väst som har givit stöd åt ett antal diktaturer och tvivelaktiga regimer.

2. Assad, Saddam och Khadaffi var diktatorer som genom hårda metoder lyckades hålla ihop sina stater och skapa ett visst mått av välfärd. De har också alla tre strävat efter att nationellt oberoende och självständighet gentemot USA. Samt därmed ådragit sig USA:s fiendskap. Den så kallade "Arabiska Våren" har så ytterligare bidragit till att kullkasta situationen i ännu fler länder.

3. Den nuvarande konflikten i Syrien har i grunden fyra inhemska aktörer:
- Assadregimen
- Den så kallade "moderata" rebellrörelsen som består av ett antal konkurrerande "movements".
- Kurderna som har ambitioner att styra sig själva
- IS

4. Konflikten i Syrien innehåller dessutom ett antal utländska aktörer:
- Saudi som har inspirerat och stödit IS. Ideologiskt har man också en hel del likheter. IS motsvarar en hårdare variant av Saudis Wahabism. Nu börjar däremot IS bli ett hot även mot Saudi.
- Iran som alltid varit allierad med Assadregimen. De har också ett religiöst släktskap i det att shia och alawiter har många kontaktpunkter. Man är också fiende till både Saudi och USA
- Turkiet som länge har varit en diskret stöttepelare till IS. Detta framför allt därför att man är motståndare till Kurderna. Samtidigt är Turkiet med i NATO och därmed allierade med USA. IS kan också tänkas bli ett hot mot Turkiet i en förlängning av konflikten.
- Ryssland har hela tiden stödit Assad. Nu stärker man det stödet
- USA som satte fart på den här branden genom sin invasion i Irak. I en begynnelse gav man också stöd till vem som än var mot Assad. Men nu har man gått över till att försöka stoppa IS.
- Israel är ju en granne till Syrien. Här tycks det som om man ger ett diskret stöd till IS därför att detta bromsar krafter som annars är mot Israel. En bieffekt är att man kan fortstätta ockupationen av Golanhöjderna i all framtid.

5. Den riktigt stora flyktingkatastrofen i dag finns i Syrien. En flyktingkatastrof som till och med är större än den Palestinska. Men den verkligt stora flyktingströmmen är interna flyktingar inom landet. Den totala befolkningen är i runda tal 20 millioner. Av desssa är 8 mill interna flyktingar. Den stora massan har flytt till Assadkontrollerade områden. Den stora mängden interna flyktingar är också vad man kan kalla urban medelklass eller utbildad arbetarklass. I verkligheten har i stort sett hela den del av Syrien som kontrolleras av upprorsgrupper nästan helt och hållet tömts på neutrala. De som är kvar är i princip de fattiga och landsbygdens befolkning.

6. Grannländerna har också tagit en stor andel flyktingar. I Turkiet finns ungefär 2 mill. I Libanan ungefär 1,5 mill och i Jordanien över 0,5 mill. Men det finns också en stor mängd interna flyktingar i Irak. Grannländernas förmåga att ta emot fler flyktingar är minst sagt pressad. Det är detta Donkeyman menar med att bägaren är full. Nu rinner överskottet över till Europa.

7. Den stora flyktingströmmen från Syrien till Europa är inte Syrier som kommer direkt hemifrån. Det är i huvudsak Syrier som har haft beskydd i grannländerna men som funnit situationen ohållbar och som söker sig till Europa för att få bättre förhållanden. De tror inte heller att situationen i hemlandet kommer att förbättras på många år.

8. I tillägg till flyktingar från Syrien/ Irak har vi alla de som kommer från Afrika. Av liknande skäl.

9. De Flyktingar som söker sig till EU har två problem att lösa
-  De kan inte passera EU:s yttre gräns med offentliga färdmedel
- Väl inne i EU måste de ta sig till de länder dit de vill komma utan att på något sätt komma i kontakt med eller registreras av myndigheter på vägen fram.

Dilemma:
Det är inte så helt enkelt att skaffa sig en åsikt om vad som bör vara Svensk politik just nu. Vare sig på kort eller lång sikt. Det finns flera problem. Jag snudder vid två av dem.

- Sverige kan inte bidra med någon större insats för att få slut på kriget. Enligt Donkeymans åsikt så finns det bara en förnuftig möjlighet nämligen att de stora grannländerna säger ifrån att "Nu får det vara nog". Då är det i synnerhet Saudi och Iran men också Turkiet som måste ingripa. Men alla tre stödjer direkt eller indirekt olika krafter och har också ett egenintresse av att konflikten fortsätter. I vart fall vill de inte se "sina" allierade förlora.

- Så länge konflikten rasar kommer antagligen flyktingströmmen att bara fortsätta. De som sitter i läger i grannländerna ger upp allt hopp om att det skall bli fred så de kan vända tillbaka. Då är det fullt naturligt att man söker sig till länder där man hoppas få en bättre framtid.

Donkeyman tänker spinna vidare på den här tråden i ett inlägg till inom kort.

Revolution

De senaste veckorna har Revolution varit det ledande temat i allt av media. Mängder av personer som inte tidigare har visat någon benägenhet till att hylla Revolutioner hyllar nu de krafter i Tunisien och Egypten som genomför de ländernas Revolutioner.

Revolutionens Historia
Nu hör till saken att "Revolution" är ett av många missbrukade ord. Ganska mycket har genom historien betecknats som just Revolutioner. Och i överförd, eller beskrivande betydelse, används ordet flitigt. Till exempel om "Den Industriella Revolutionen" och liknande företeelser.

Men verkligheten är att historien kan visa till få riktiga Revolutioner. Däremot finns det väldigt många Statskupper. Men Revolution eller Statskupp är de enda sätt som finns att avlägsna riktigt otrevliga regimer. En diktatur som baseras på att man behärskar maktens instrument och som inte tillåter någon sorts opposition måste råka ut för en Statskupp eller för en Revolution om den skall falla.

Men Revolutionens problem är att det är väldigt lätt att ena sig MOT en förhatlig regim. Men när denna först har fallit är det oändligt mycket svårare att ena sig FÖR något nytt. Bland annat därför att oppositionen oorganiserad. Varje försök att skapa en organiserad opposition slogs ju i spillror under den gamla regimen.

Franska Revolutionen är det kanske mest kända exemplet på Revolution. Den ledde till regimens fall men den ledde också till Skräckväldet och till Napoleontiden.

Ryska Revolutionen var också en riktig Revolution. Men efter sex månader genomförde Bolsjevikerna sin Statskupp och tog över makten. Sedan blev det en annan sorts diktatur i ytterligare 70 år.

Amerikanerna anser också att de har haft en Revolution. Det gör inte Donkeyman. Han anser att de genomförde en framgångsrik frihetskamp som leddes av landets intelligentia. Till slut vann de också sin självständighet. Men Revolution - Nej.

Cuba har däremot haft sin Revolution. Där Fidel och gänget tog sig över från fastlandet och inspirerade till en klassisk Revolution. Men den här Revolutionen skiljde sig ut genom att den redan från början hade som syfte att upprätta en speciell sorts regim. Som sitter än i dag.

Kina har haft Revolution. Där Ordförande Mao och hans gäng inspirerade och tog ledningen. Och Makten. Ungefär som på Cuba.

Däremot har alla försök att "exportera" de Cubanska och Kinesiska revolutionerna misslyckats.

Däremot var det en klassisk Revolution i Iran. Där folket reste sig mot den regim som Västvärlden hade satt dit några decennier tidigare. Och här var de Religiösa under ledning av Ayatollah Khomeini som var mest välorganiserade och tog makten. Parallellen med den Ryska Revolutionen är på många sätt slående.

Och så vidare ..... Inte så många exempel alltså.

Revolutionsromantik
Donkeyman vet mycket om Revolutioner. I teorin. Därför att i hans ungdom tillbringade han många och långa nätter tillsammans med kamrater av olika Revolutionära schatteringar. Kamrater som visste allt om Revolutionens Teori och Praktik. Svensk ungdom på 1960 och 70-talen var nämligen i stor utsträckning radikala och Donkeyman umgicks med många medlemmar av den så kallade "Bokstavsvänstern".

Denna väntade nämligen på att det skulle uppstå "En Revolutionär Situation" i Sverige. Då skulle de ta Ledningen och Makten. De skulle leda den omedvetna Arbetarklassen mot det Kommunistiska Paradis som skulle skapas i Revolutionens spår.

De studerade all litteratur som fanns i ämnet. Och det var mycket att välja bland. Det fanns hela bokhandlar med sådana böcker. För att inte tala om den stora flora av tidskrifter. Man hade studiecirklar och man förberedde sig.

Men inte f*****n uppstod det någon Revolutionär Situation. Inte ens i Tyskland eller Italien där mer militanta grupper försökte påskynda utvecklingen genom att driva Gerillakrig. Inte ens när polisen bankade VietNamdemonstranter, Husockupanter och andra demonstranter sönder och samman. Inte ens när Kroatiska nationalister och Västtyska terrorister genomförde terrordåd i Stockholm uppstod någon Revolutionär Situation. Hur mycket de radikala än väntade och läste Mao och Lenin fram och baklänges så var den Svenska Arbetarklassen ointresserad.

De stora förebilderna var givetvis Lenin, Fidel, Che och Mao. Och man beundrade Lenin som hade organiserat Bolsjevikerna så att partiet bestod av en stor mängd med celler som var oberoende av varandra. Man var inte intresserade av en stor mängd medlemmar. Man ville ha hängivna elitmedlemmar som var beredda att offra allt för SAKEN. Ledningen själv satt i landsflykt. Något som nog var välbetänkt eftersom regimen utan vidare fängslade eller hängde Revolutionära när man påträffade dem. Efter Revolutionen kunde den här välmotiverade och lilla gruppen verkligen Ta Ledningen och Makten.

Dagens Revolution
Situationen i stora delar av Arabvärlden påminner i mångt och mycket om situationen i Ryssland för 100 år sedan. Det är auktoritära regimer som inte tillåter någon opposition. Regimer som baserar sin makt på polis, militär och säkerhetsstyrkor. Som i sin tur utövar en hård repression. Någon organiserad opposition tillåts ej. De här regimerna har också ett nära samarbete med USA och Israel.

Det enda sammanhållande kittet är religionen. Som också utövar den enda organiserade opposition som existerar. I form av det Muslimska Brödraskapet. Detta utgör en sorts International som förekommer i olika former i alla dessa länder. Men de är inte en entydig organisation. Det finns fraktioner hela vägen från de helt moderata till de allra mest fundamentalistiska. Även om det förefaller som om Brödraskapet sakta men säkert har utvecklats i moderat riktning. Många MellanÖsternkännare jämför dem med dagens Turkiska regim.

Men det finns också Revolutionärer. I form av de Islamistiska grupperna som till exempel Al-Qaida. Dessa organisationer är förbjudna i de allra flesta av de här länderna men deras målsättning är att störta de befintliga regimerna och ersätta dem med ytterliggående Islam. Man kan i mångt och mycket jämföra dem och deras taktik med Bolsjevikernas. De dyker upp så fort det är oroligheter någon stans inom den Islamska världen. Till exempel i de olika Ryska republikerna men också i Afghanistan och Pakistan. Och självfallet deltar de i Revolutionerna i Tunisien och Egypten. I hopp om att kunna vrida dessa i "sin" riktning.

Så precis som Bolsjevikerna i Ryssland, Prästerskapet i Iran, Kommunisterna i Kina och på Cuba så kommer säkert de hårda, välmotiverade Islamistiska grupperna att försöka styra Revolutionen "sin" väg. Om de klarar av det är en annan sak. En sak är i vart fall säker - de har förebilder.

En Förebild
Men det finns faktiskt fler exempel på Revolutioner i vår tid. Donkeyman tänker på Indonesien. Som lite förenklat hade tre starka grupperingar som stod mot varandra ända från WW2. Det var Regeringen, Kommunisterna och Muslimerna. I mitten av 1960-talet slog man ihjäl ett par miljoner Kommunister och införde ren diktatur under Suharto. Men lite i skuggan av händelserna i ÖstEuropa så föll regimen som resultat av en Revolution. Och landet har sedan dess gått långt mot demokrati av Västerländskt snitt. Med stöd av både Muslimer, Kommunister och alla andra. Fast även här finns det ytterliggående Muslimer som önskar något annat - utan att vinna stöd hos befolkningen.

Och många tycker att visst blev man av med diktaturen. Men väldigt mycket av det gamla är fortfarande kvar - om än i ny skepnad. Man tycker att det är långt kvar att gå till ett helt "nytt" samhälle.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, egypten, tunisien, revolution

Kasta goda pengar efter dåliga

Det finns ett gammalt klassiskt uttryck i Poker som säger "Att kasta Goda pengar efter Dåliga". Det syftar till den situationen när en spelare har trott att han sitter på vinnande kort och har satsat tungt på dessa. Så blir han plötsligt övertygad om att han inte har en lika säker vinnarhand som han trodde. Men eftersom han har satsat så mycket i potten så "måste" han fortsätta att satsa.

Först gör alltså spelaren det han tror är riktigt och rätt. Men så upptäcker han att han har tänkt fel, han har helt enkelt satsat en massa pengar som motståndaren kommer att vinna. Det är då lockande att "lägga sig" och därigenom förlora de tidigare insatserna (dåliga pengar) men därigenom undvika att förlora nya pengar (goda pengar). Men människan är inte rationell. Det är mänskligt att vilja "skydda" sina gamla insatser, trots att man någonstans i baknacken vet att man nu kommer att förlora ännu mer.

Det rationella vore däremot att värdera den nya situationen utan historiska bindningar. "Jag sitter med de här korten, budgivningen har gått så här - VAD GÖR JAG NU. Och värdera alla möjligheter. Kanske man kan spela potten så att man vinner, kanske tack vare att man har omvärderat styrkeförhållandena. Det viktiga är att utgångspunkten är den nya situationen och att man inte ryggmärgsmässigt väljer att antingen köra vidare eller att kasta korten utan att man gör en ny utvärdering och fattar sitt beslut utifrån den nya situationen.

Det här uttrycket kan också överföras till andra mänskliga aktiviteter. Eller varför inte till politiken. Någon satsar tungt på något riktigt dåligt. Och förlorar. Hamnar helt enkelt i en riktig knipa. Då är det lockande att bara fortsätta som om inte något hade hänt. Trots att det är helt uppenbart att man agerat fel och att man måste göra något helt annat för att "kratsa kastanjerna ur elden".

Och har någon riktigt och rejält kört fast i något som håller på att gå alldeles åt h****e så går debatten allt som oftast bara runt två alternativ. Sympatisörerna vill fortsätta i samma riktning ännu en tid för att komma ur situationen medan Oppositionen vill vrida klockan tillbaka till när man gick in i det felaktiga agerandet. Medan det rationella vore att dra ett streck över historien, sätta sig ned och diskutera kring ett annat tema: "Nu sitter vi i den här situationen, vad i allsin dar skall vi hitta på för att komma vidare härifrån?

I modern politik har vi flera bra exempel på just den här problemställningen.

Ett av dessa är Palestina - Israelkonflikten.

I många år har det man kallar för "Det internationella samhället" krävt en Tvåstatslösning. Men sedan 1967 har förutsättningarna ändrats totalt. Israel har genom sin politik omöjliggjort en sådan. Men trots detta går alla politiska initiativ ut på att förhandla fram just en Tvåstatslösning. Utan att ta hänsyn till att förutsättningarna är helt andra i dag.

Det går inte att vrida tillbaka klockan till 1967 som Obama, EU, Calle Bildt och i stort sett hela världens samlade politikerkår kräver. Ännu mindre går det att vrida klockan tillbaka till 1948 som många på den Arabiska sidan kräver. Det krävs en helt ny värdering av situationen. Donkeyman menar att det finns följande alternativ:

1) Sionisterna vinner. Det betyder att Israel i sin helhet (inlusive Västbanken och Jerusalem) blir en Judisk stat och Araberna avlägsnas till det som Sionisterna anser är Palestinaarabernas land, dvs Jordanien.

2) De hårdföra Araberna vinner. Det betyder att staten Israel upphör och alla "nya Judiska invandrare" återvänder dit de kom från. I korthet vrider man tillbaka klockan till före 1948.

Vare sig alternativ 1) eller 2) kan stödjas av omvärlden. De kan inte heller genomföras med mindre den ena sidan besegras militärt. Alltså finns det bara ett tredje alternativ.

3) En gemensam stat för både Judar och Araber upprättas. En stat som vare sig är Judisk eller Arabisk. Det innebär att vare sig de hårda Sionisterna eller de hårda Araberna vinner. Däremot blir alla andra vinnare. Eftersom staten Israel själv har omöjliggjort en Tvåstatslösning genom sin egen politik måste omvärlden gå samman och kräva just denna lösning.

Risken med alternativ 3) är att Sionisterna på den Judiska sidan kommer att försöka etablera en Apartheidliknande stat. Men redan i dag är vi ju på god väg mot just detta. Som Donkeyman ser saken måste omvärlden slå nävarna i bord och kräva just alternativ 3). Visst hade det kanske varit bättre med Tvåstatslösningen men den är överspelad. Att fortsätta arbeta för den är just "Att slänga goda pengar efter dåliga".

Liknande tankesätt kan appliceras på konflikter som Irak och Afghanistan. Enligt detta tankespår:
"Vi borde aldrig ha gått in i det här. Vi kan inte vinna, därmot kan vi förlora. Men som situationen har utvecklat sig blir det ännu värre om vi backar ut utan vidare. Alltså måste vi finna en alternativ lösning."

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina

Att stjäla ett land

Donkeyman har tidigare skrivit en rad artiklar där han redogör för sin åsikt om Israel - Palestinakonflikten. Den intresserade kan läsa dem genom denna länk.

Där finns bland annat en artikel där Donkeyman analyserar den slående likheten mellan dagens Zionistiska Israel och gårdagens Apartheidstat i Sydafrika.

Det anses som en total självklarhet att Israel har rätt att upprätta en etniskt ren Judisk nation i det gamla Bibliska Kanaans land. Men det finns några hakar.

Äldre historia:
Detta landområde har gått mellan många olika händer genom årens lopp.

722 f.Kr. intog Assyrierna landet
597 f.Kr. intog Babylonierna landet
539 f. Kr. intog antikens Iran landet
330 f.Kr. intog Alexander den Store landet
168 f.Kr. upprättas en Judisk stat
6 f.Kr intar Romarna landet
614 e.Kr övertar det Iranska imperiet landet
629 e.Kr tar det Bysantinska riket över
639 e.Kr tar Muslimska härskare över
1099 e.Kr tar Korsfararna över
1187 e.Kr återerövrar muslimerna under Saladin området. Med tiden uppstår det Ottomanska riket som styr ända till år 1918 då Engelsmän tar över kontrollen

Det är alltså inte många år som det varit Judisk överhöghet här under de senaste 1500 åren.

Modern historia:
1. Ottomanska riket styr. År 1851 befolkades området av 13000 Judar och 327000 andra. Snart uppstår den Zionistiska rörelsen och en omfattande Judisk invandring startar.

2. Efter första världskriget gav Nationernas Förbund (Föregångare till FN) uppdrag åt England att förvalta Palestina. Meningen var att det skulle med tiden etableras självständiga stater men också att upplåta ett "homestead" för Judar. 1925 var det 100000 Judar och 765000 andra invånare i området. 1940 hade invandringen förskjutit siffrorna till 400000 Judar gentemot 1000000 andra.

3. FN gjorde en delningsplan av området år 1947. Snart rådde fullt inbördeskrig. På den Zionistiska sidan ägnade man sig åt etnisk rensning för att driva ut Araber. Det är också här som det Palestinska flyktingproblemet startar. Samtidigt ägnar sig Zionisterna åt terrorism riktad mot Brittiska intressen men man lönnmördar också FN:s fredsmäklare Folke Bernadotte därför att man inte vill ha fred förrän man uppnått sina krigsmål.

4. Efter inbördeskriget utropar man ensidigt staten Israel på de nyvunna territoriet. Ett område som var betydligt större än vad FN hade föreslagit i sin plan. Västbanken tillföll Jordanien och Gaza tillföll Egypten.

5. 1967 bryter 6-dagarskriget ut. Ett krig som slutar med att Israel kraftigt utvidgar sitt territorium. Jordanien avstår Västbanken för att det skall kunna bildas en Palestinsk stat där.

6. Sedan dess har den Arabiska befolkningen på Västbanken och i Jerusalem trängts samman i takt med att det har upprättats Judiska bosättningar i området. Nu är det Arabiska området uppdelat i ett antal små enklaver som är omringade av Israeliska zoner. Befolkningen i Israel är nu 7,5 mill, varav 5,6 mill Judar.

Konklusion
För alla som vill se med öppna ögon är det helt uppenbart att den Zionistiska politiken sedan 100 år har gått ut på att sakta men säkert flytta fram sina positioner så att de som bor i området förträngs. En omfattande immigrationspolitik har möjliggjort att man fyllt upp landet med nya invandrare som ökat befolkningen från 100000 på 1920-talet till 5,6 millioner i dag. En befolkning som sakta men säkert driver väck de som tidigare bodde i området.

Orsaken till att detta har kunnat pågå i så många år är helt enkelt att västvärlden har så dåligt samvete sedan Nazismens dagar. När man blundade för utrotningen av Judar (och andra). Nu vägrar man att inse att det folk som var förtryckt för 60 år sedan gör likadant mot ett annat folk i dag.

Religion och rätt till landet
Den enda rätt som Zionisterna har att flytta in millioner med invandrare som driver ut ursprungsbefolkningen är tusentals år gamla Bibeltexter där Judarna görs till "Det utvalda folket" och där Gud ger Kanaans land till dem.

Men till och med den gången när Gud ledde Abraham och det Judiska folket till "Det förlovade landet" var landet redan befolkat. Men Gud sade åt Abraham att de skall fördriva dem som bor där. De skall ödelägga deras byggnader och minnesmärken och förstöra varje spår av att någon annan bott i landet. Vilket man gjorde den gången. Och vilket man är på väg att göra en gång till.

Men skall man i moderna tider omfördela land till dem som en gång har bott där så kan man med samma rätt fördriva alla vita från både Nord- och Sydamerika. Och skall man gå till modern tid så har till exempel en stor del av Finlands befolkning fördrivits från Karelen och 10 millioner Tyskar fördrivits från Pommern, Preussen och Schlesien. Bara som några små exempel. Listan kan göras hur lång som helst.

Prognos
Det snackas mycket om fred och fredsprocess i Palestina. Donkeyman har på senare år kommit till den obehagliga insikten att det inte kommer att bli fred på många år än. Helt enkelt därför att Zionisterna inte vill ha fred. De har ännu inte uppnått sina målsättningar. Som är full kontroll och överhet över hela det man kan kalla "Det heliga landet". Inklusive Jerusalem. Nu ser man att målet är nära och då intensifierar man bosättningspolitiken kraftigt för att "bli färdiga". Sedan kan man diskutera fred. Men först då. Situationen är på många sätt jämförbar med 1948 när man mördade Folke Bernadotte - man hade inte uppnått sina målsättningar än och ville därför inte ha fred.

Den allmänt accepterade Västliga tanken på en tvåstatslösning är redan överspelad. Det kommer att bli en enda Israelisk stat över hela området. En stat som kommer att ha några miljoner "andra rangens invånare". Det blir en etnisk Judisk stat med fulla medborgerliga rättigheter till Judar. Samtidigt hoppas man att så många Araber som möjligt skall packa ihop och försvinna.

Dess värre - för Zionisterna - kommer inte omvärlden att acceptera en ny "Apartheidstat" under någon längre tid. Det kommer till slut att bli för svårt för till och med USA:s regering att stödja ett sådant projekt. Då kommer en period med isolering och först därefter kan det uppstå något positivt i Israel - Palestina. Något som kanske kan beskrivas som en Mellanösternvariant av det nya Sydafrika.

Men dit är det oerhört långt att vandra.

Varning - Antisemitism
Med tanke på dagens debattklimat måste Donkeyman påpeka att var och en som har läst så här långt i denna blogg definitionsmässigt har utsatts för grov Antisemitism. Eller Judehets som det hette en gång i tiden. Det är nämligen den nya tidens debatteknik. Var och en som kritiserar staten Israels politik är nämligen numera en Antisemit.

Men egentligen är det inte värre än 1970-talets debattklimat där alla som kritiserade något i Väst avvisades som "kommunister" och alla som kritiserade något i Öst avvisades som "fascister". Att klistra etiketter på sina motståndare är en urgammal debatteknik.

Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, gaza

Segrarna

De Skandinaviska språken är små i internationellt sammanhang. Men de har bidragit till den stora världen med några få ord och uttryck. Svenskarnas bidrag är typiskt för den Svenska folksjälen. Ordet "Ombudsman" skulle knappast kunnat uppstå någon annan stans än i det Socialdemokratiska Folkhemmet. Medan Norrmännens är av en helt annan natur. Ordet "Quisling" har för all framtid skrivit sig in i det internationella medvetandet som ett uttryck för svek och förräderi.

Vi kan nu börja göra upp facit över kriget mellan Israel och Gaza. Och konstatera att Israel inte uppnådde ett enda av sina uttalade krigsmål. Trots att man lagt en stad i ruiner och trots att man tagit livet av långt mer än 1000 människor. De raketer som man skulle stoppa ramlar fortfarande ned med jämna mellanrum. Den "smuggling" man skulle stoppa drivs med "business as usual". Och det Hamas man skulle ta knäcken på har kommit förstärkt ur det hela.

En annan effekt är att Palestiniernas president blivit försvagad. Och det är här som den inledande språkövningen är relevant. Därför att ordet "Quisling" börjar mer och mer klistras på president Abbas och hans administration. Han beskylls för att öppet kollaborera med både Israel, USA och de regimer som är trogna mot dessa i närområdet. Att de Palestinska säkerhetsstyrkor som han kontrollerar har tränats, finansierats och utrustats av just USA och Israel är inte ägnat åt att stärka hans anseende.

Hamas valdes i fria och väl kontrollerade val. När Västvärlden tillåter fria val nästa gång kommer Hamas antagligen att vinna en jordskredsseger. Frågan är bara när det kan tänkas ske. Palestinaaraberna har ju i Västliga ögon visat att de inte är mogna för demokrati då de röstade på fel parti. En annan detalj är att president Abbas mandatperiod har gått ut. Han styr nu helt olagligt. Samtidigt som stora delar av det valda Palestinska parlamentet och dess ministrar sitter fängslade i Israel.

Andra som också har förlorat är de Arabiska och Islamska ledare som valde att inte aktivt stödja Hamas och folket i Gaza. Trots att dessa har ett brett folkligt stöd i till exempel Egypten. Detta har ytterligare stärkt oppositionen.

Terrorbombningarna mot Gaza visade sig vara precis lika verkningslösa som de Tyska bombningarna av England eller de allierade bombningarna av Tyskland under WW2. Teorin i alla tre fallen var att befolkningen skulle vända sig mot sin regering som orsakat att man hamnade under bombregnet. Men folk blir inte positivt inställda till den som bombar ditt hus, din familj och dina vänner. Tvärtom man enar sig bakom den regering man har. Även om man inte är positivt inställd i utgångspunkten.

Donkeyman tror dess värre att den Israeliska politiken är kontraproduktiv. För att inte säga en självmordspolitik. En politik som är lika destruktiv som Fransmännens sätt att hantera Algeriet medan man i stället borde vara lika konstruktiv som de Klerk i Sydafrika. Den linje man nu följer kommer att leda till en oändlig radda med nya krig och konflikter ända till den dag Araberna enar sig och erbjuder samlat motstånd. Och den dagen är Israel slut som nation. Det kommer senast att ske den dag som Arabvärlden får en ny och karismatisk ledare.

Läs även andra bloggares åsikter om gaza, israel, palestina

Högervridning

Donkeyman minns Israel från sin ungdom. Det var ett jättelikt kollektivprojekt i full skala. Ungdomar från hela västvärlden reste dit som frivilliga Kibbutzarbetare. Kibbutzer var en form av kollektivjordbruk i teorin liknande de Sovjetiska och Kinesiska jordbrukskollektiven. Men till skillnad från dessa så fungerade Kibbutzerna. Den gången hade staten Israel stöd från en absolut majoritet av Svenska folket (och Europeer i allmänhet).

Men sedan dess har det skett en total förändring. Socialdemokratin som byggde Israel under statens första period och som utkämpade de stora krigen mot Arabstaterna dominerade politiken i runda tal de 30 första åren. Därefter kom en nästan 25 års period med två stora block där Socialdemokrati har stått mot Konservativa värderingar ("Labour" - "Likud"). Men som alltid i Israelisk politik har inte någon sida egen majoritet utan man måste skapa breda koalitioner.

In på det nya seklet kom ett utbrytarparti från det konservativa blocket (Kadima) till makten medan Labour började falla ihop opinionsmässigt. I Europeiska ögon var Sharon och "Kadima" minst sagt konservativa och sett ur vårt perspektiv har deras nuvarande ledare Tsipi Livni framstått som en hök och krigshetsare av värsta sort. Men "den riktiga" högern framstår som om möjligt ännu värre.

Och några Kibbutzer i sin gamla form finns inte längre.

Nu har det varit val i Israel och resultatet står klart. Högervridningen av Israelisk politik har fortsatt. Vänstersidan med "Labour" är numera en nullitet. Tillsammans kan en vänster i vid mening skrapa samman ungefär 25% av Knesset. Medan de två stora partierna är "Likud" och "Kadima" och det tredje partiet "Yisrael Beitenu" är så stora att de blir "Kungamakare". Det som vi i Skandinavien skulle beteckna som Högern har alltså 75% av rösterna.

Partiet "Yisrael Beitenu" och dess ledare Avigdor Lieberman har framfört åsikter som får det Norska "Fremskrittspartiet" eller det Svenska "SverigeDemokraterna" att framstå som oförargliga mjukisar. Donkeyman drar sig till minne vilket tumult det blev när den numera hädangångne Jörg Heider med starka nationalistiska meningar tillskansade sig en stark politisk position i Österrike.

Men det som i grunden skiljer Lieberman från hans kollegor i "Likud" eller "Kadima" är två ting. För det första för han en öppen retorik som bara kan beskrivas som rasistisk. Men i grunden har han samma inställning som resten av den Israeliska högern även om de är lite mer polerade i sina uttalanden. Men - och det är intressant - han tar ett antal klara och viktiga ståndpunkter som skiljer honom från resten av den Israeliska högern.

Lieberman vill ha en tvåstatslösning. Men han vill inte återföra 1967 års gränser. Han föreslår i stället en gränsjustering där Arabiskt befolkade områden i Israel hamnar i Palestina medan de större bosättningsområdena på Västbanken hamnar i Israel. Och han vill dela Jerusalem. Dessutom förordar han en sekulär lagstiftning i Israel, till skillnad mot de allra flesta andra partier som önskar religiös Judisk lagstiftning.

Det är lätt att förstå vad som gör Lieberman och hans parti attraktivt bland "vanligt folk". Han har klara ställningstaganden - till skillnad från de andra partierna. Dessutom tror antagligen folk flest i Israel inte längre på en nära förestående fred med Palestinierna. Tvärtom ser de att rörelser som Hamas och Hizbollah växer sig starkare i deras närmiljö. Och i många av Arabländerna växer fundamentalistisk Islam sig starkare. Lite längre bort börjar Iran framstå som den nya stormakten i området. Samtidigt som USA har kört fast i både Irak och Afganistan. Ovanpå detta är de sekulära Israelerna duktigt trötta på att ta hänsyn till och låta sig styras av de religiösa.

Liebermans förslag om en tvåstatslösning med utväxling av land förefaller nog för många som en genial lösning av den Gordiska knut som bosättningarna har blivit. Det är antagligen inte längre vare sig praktiskt eller politiskt möjligt att evakuera bosättningarna. Och därmed faller omvärldens krav på en tvåstatslösning. Samtidigt som man på köpet "blir av" med en Arabisk befolkning som man ser som potentiella förrädare.

Donkeyman personligen tror att den enda tänkbara lösningen av konflikten är en enstatslösning med en enda sekulär stat i hela området. Men han tror också att skall man till varje pris ha en tvåstatslösning så är nog Liebermans metod den enda som går att genomföra i praktiken.

Men Donkeyman tror att oavsett vilken regering som nu bildas så kommer den att styra en annan väg. Och han är bekymrad för framtiden. Inom Israel förekommer redan öppen rasism i stor skala. Denna kommer att tillta. Och den riktar sig inte bara mot Araber utan alla icke-Judar är lovliga mål numera. Även Kristna. Israel är på väg att bli en fullt ut rasistisk stat som i många avseenden är värre än Apartheidtidens Sydafrika. Förr eller senare kan inte längre omvärlden stillatigande se detta fortsätta.

Motsättningarna mellan huvudparterna kommer att bli värre och extremisterna på bägge sidor kommer att bli starkare och starkare. De "moderata" blir en liten minoritet som på bägge sidor ses som förrädare. Och mycket blod kommer att flyta innan det blir någon förändring.

Donkeyman är helt enkelt pessimist. Och valresultatet bekräftar bara hans svartsyn.

Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, gaza, rasism

Palestina ännu en gång

Donkeyman har haft en intensiv period sedan han senast filosoferade här på bloggen. Det har varit massor av jobb, en del fylla men också ilska och förtvivlan över händelserna i Gaza.

Plötsligt har Donkeyman insett att Israel inte vill ha fred i området. Inte ännu. Helt enkelt därför att man är inte färdiga. Först skall det skapas ett etniskt rent Judiskt "Stor-Israel" som innefattar både Västbanken och Jerusalem. Det har varit planen ända sedan 1940-talet. Och den planen följer man. Det får ta den tid som krävs men vid varje korsväg flyttar man fram sina positioner.

Bosättningarna har redan "ätit upp" en stor del av det som skulle blivit en Palestinsk stat på Västbanken. Nu håller man på att sakta men säkert tömma Jerusalem på Araber. Och det är inte bara Araber som åker ut. Även Kristna drivs undan - något som våra Kristna organisationer här på hemmaplan totalt blundar för.

Det är inte någon likhet i reaktionerna. Raketregnet från Hamas över Södra Israel har under en tioårsperiod dödat 20 Israeler. Medan Bombregnet över Gaza har dödat hundratals bara på en vecka. Så kan vi lägga till alla som har likviderats av Israel under de senaste åren. Palestinier som man inte tyckte om har fått en Israelisk raket in genom sovrumsfönstret. Och inte bara personen i fråga utan kvinnor, barn och andra oskyldiga som råkade befinna sig i närheten blev martyrer i samma smäll. Gång på gång.

Historiskt så har vi dessutom 17500 dödade i invasionen i Libanon 1982, 1700 i Sabra-Chatila massakern, 106 i Qama-massakern, ungefär 1000 i Libanon 2006. Och så vidare. Var det slutar i Gaza kan man bara gissa sig till.... Men i retoriken undviker Israel alltid civila förluster.

Hamas fördöms som terrorister. Men de har själva uttalat att de bara kopierar sionisternas taktik från 1940-talet. Och den var ju bevisligen framgångsrik.

Nu erbjuder Israel ett dagligt bombstopp mellan 13 och 15 så att butikerna kan öppnas, begravningar genomföras och medicin fraktas in. Så otroligt generöst.

Den nuvarande aktionen har planerats i bortåt ett halvt år. Och den har utan tvivel blivit godkänd av statsledningen i USA innan man gick till angrepp. Officiellt har vi hört två olika versioner på vad man vill uppnå:

- Få slut på raketregnet över Södra Israel.
Snart två veckors bombning och en invasion har ännu inte uppnått det målet. Raketerna skjuts fortfarande ut.

- Krossa Hamas en gång för alla.
Hela Arabvärlden ser i dag på TV-reportage direkt från från Gaza. Och blir mer och mer upphetsad. Samtidigt som stödet för Hamas ökar. Raketerna skjuts fortfarande. Medan diverse "movements" som är långt värre än Hamas får större och större stöd.

Man har hållit Västliga journalister borta från Gaza. Något som ger Arabländernas propaganda ett stort övertag. I internetåldern skaffar sig alla intresserade information på andra vägar. Något som ledit till en kraftig svängning i opinionen i Väst. Påfallande många som tidigare var tysta anhängare av Israel byter nu sida. Frågan är om inte Israel håller på att förlora många av sina vänner.

Och i USA har vi en "dark horse". Hela den radikala kampanjorganisation som lyfte fram Obama är nu "arbetslös". Men kontaktnätet finns. Flera kommentatorer antyder att en stor del av de människorna är starkt kritiska till USA:s traditionella Israelpolitik. Samtidigt som alla tecken tyder på att Obama och framför allt Hillary är mer Israelvänliga än till och med George W. Detta kan bli en intressant utveckling.

Alternativ läsning: Al Jazeera Independent

Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, gaza

Historisk ironi

Donkeyman har plötsligt upptäckt en historisk ironi. När Hamas skjuter raketer mot det närliggande sydliga Israel inklusive staden Ashkelon skjuter man egentligen mot det land som borde tillhöra de egna invånarna. Och när Israel bombar invånarna i Gaza så bombar man egentligen det som borde vara deras egen befolkning.

Är det någon som har funderat kring varför det bor 1 1/2 million människor i en liten stripa kargt land utmed Medelhavets strand. Så här ligger det till:

Den ursprungliga befolkningen i det land som Hamas beskjuter med raketer bor numera i Gaza. De Araber som bodde i Ashkelon och landet runt omkring blev nämligen fördrivna från sina hem när staten Israel etablerades år 1948. De hamnade så på denna lilla strandremsa i Gaza. De och deras efterlevande utgör ungefär 80% av Gazas befolkning. De som ursprungligen härstammar från staden Gaza och området runt denna är en försvinnande liten minoritet av de 1 1/2 miljonerna.

Läs denna artikel av Robert Fisk i Independent

Donkeyman har tidigare recenserat en mycket viktig tegelstensbok skriven av just Robert Fisk som tillbringat hela sitt vuxna liv som korrespondent i Mellanöstern. Den rekommenderas varmt. Robert Fisk "The Great War for Civilisation"

Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, gaza

Mer Palestina

Donkeyman känner att han måste skriva ytterligare några rader om Palestina innan han går och lägger sig. Det är några konkreta ting som måste fästas på papper:

Det är demonstrationer världen runt. Regeringar, organisationer och "vanligt folk" världen runt protesterar. FN protesterar. Men det är meningslöst. Israel sk****r i vad världen anser. Man anser att omvärlden inte förstår dem. Precis som Sydafrika under Apartheid.

Den enda som kan påverka Israel i någon riktning är USA. Och de stöttar Israel fullt ut. Och merparten av pengar, vapen och annan support kommer just från USA.

När Obama tar över som president med Hillary som utrikesminister blir USA:s stöd till Israel ännu starkare. Obama har för länge sedan gjort det kristallklart vad han anser.

Samtidigt har den internationella opinionen i stort mer och mer vänt sig mot Israel. Och det är en utveckling som accellererar snabbt.

Västvärlden krävde demokratiska val i Palestina. Det blev också val. Val som godkändes som demokratiskt genomförda av en mindre armé av internationella observatörer. Dess värre var det fel parti som vann. Därför måste Väst straffa Palestinierna. Något som knappast ökar förståelsen för demokratins välsignelser runt om i Arabvärlden.

Det officiella målet för Israel är att eliminera Hamas som en maktfaktor i Gaza. Något man inte har en chans att lyckas med. Lika lite som man kunde eliminera Hizbollah i Libanon.

Historien visar att terrorbombning inte ändrar befolkningens åsikter. Något som till exempel
Tyskarna upptäckte under Blitzen och USA konstaterade under VietNamkriget. Tvärtom ökar sympatin för den sittande regimen.

Det icke-officiella målet är att vinna valet i februari. För att göra detta måste man visa muskler. Men man vinner inte heller något val på att köra fast i en misslyckad invasion. Att bomba Gaza och hota med invasion är antagligen "lagom".

En stor del av väljarna i Israel har som långsiktigt mål att bli av med Gaza till Egypten och att rensa Västbanken och Jerusalem från Araber för att skapa en etniskt ren Judisk stat i det gamla Kanaans land. Detta har Gud lovat det Judiska folket en gång för många tusen år sedan. Detta långsiktiga mål har sionisterna arbetat för i hundra år och kan mycket väl hålla på i hundra år till. Varje ny bosättning, varje Palestinier som flyttar är ett litet steg på vägen mot det stora målet.

Samtidigt som retoriken går i tre steg. Först hävdar man att Israel har en självklar rätt att "försvara" sig. Så hävdar man att det bara är frågan om militära mål men de skumma araberna har lagt dessa mitt bland alla civilister så några civilister måste stryka med. Slutligen hävdar man att alla som kritiserar detta är antisemiter och därmed också nazister.

Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, gaza

Den olösliga konflikten

Donkeyman har redan skrivit en radda med artiklar om konflikten i Palestina. Och julens händeler gör det aktuellt med en till. Låt oss börja med att återvända till konfliktens rötter.

Går man tillbaka till Bibeln kan man läsa att både Abraham och Moses ledde det Judiska folket till ett område som redan var befolkat. I Bibeln talar Gud till Moses och säger ungefär så här: "När ni har passerat över Jordan och in i Kanaans land skall ni driva ut dem som redan bor i landet. Ni skall förstöra alla deras bilder, alla minnen av dem och alla deras byggnader. Så skall ni göra er av med invånarna och bo där. Därför att jag har gett er detta land till att vara ert eget." Gud påpekade också nödvändigheten av att inte lämna några av de ursprungliga invånarna kvar därför att de i så fall bara skulle skapa problem längre fram.

Huruvida Guds order till Moses att genomföra en etnisk rensning av Kanaans land gäller än i dag är väl en fråga för teologer. Men uppenbarligen är det många Israeler som har den uppfattningen.

Så fram till efterkrigstiden. Lord Moyne var en av Winston Churchills nära vänner. Han var också guvernör för det Brittiska protektoratet i Palestina. Han sade följande: "The Arabs who have lived and buried their dead for fifty generations in Palestine will not willingly surrender their land and self-government to the Jews." Han blev för övrigt likviderad av sionisterna.

Världen hade dåligt samvete efter att Holocost hade avslöjats i sin fulla vidd. Sionisterna hade målmedvetet byggt upp sin styrka i Palestina något som skapat ett tillstånd av krig mellan Judar och Araber. England ville bli av med hela problemet och lämnade över det till FN. Som i slutänden föreslog en delning av landet. Men alla talade då om en stat för både Judar och Araber. Mitt i detta kaos förklarade sig Israel självständigt och gick till fullskaligt krig mot Araberna. FN försökte medla och sände Folke Bernadotte som sin mäklare. Han blev också likviderad av sionisterna. Detta därför att sionisterna inte ville ha fred då. Kriget gick bra och de ville få ut mest möjligt av det.

Resultatet av kriget blev att Israel erövrade ungefär 40% av det land som FN ursprungligen hade menat skulle tillfalla Araberna. Samtidigt så hade man genomfört en etnisk rensning i stor skala och drivit bort mer än 1 miljon Araber, som nu utgör det Palestinska flyktingproblemet. Israel blev erkänt som egen stat och blev medlem i FN. Ingen krävde att de skulle lämna tillbaka det land de erövrat. Däremot krävde man att flyktingarna skulle få återvända. Den gången var det inte någon som talade om en etniskt Judisk stat.

År 1948 ägde Palestinier 93% av jorden i området som nu är Israel. 6% ägdes av Judar. År 2005 äger Palestiner 5% och den Israeliska staten 95%.

Vid nästa korsväg, kriget 1967, tog Israel kontrollen över Västbanken, Jerusalem och Gaza från Jordanien och Egypten samt Golanhöjderna från Syrien. Egypten och Jordanien har senare avstått formellt från alla krav på "sina" områden för att möjliggöra etablerandet av en Palestinsk stat. Något som de Israeliska bosättarna har "tackat för" genom att stjäla en stor del av Västbanken och Jerusalem.

Numera har den Palestinska delen av Västbanken i praktiken delats i fyra områden. I verkligheten består den tilltänkta Palestinska staten alltså av sex från varandra skilda "Bantustans". Områden som i det närmaste är isolerade från varandra. En stor del av de tidigare Palestinska områdena har nu övergått till bosättningar som sakta men säkert pressar ut Palestinierna från det som skulle vara deras land.

Det har varit många fredsinitiativ genom åren. Som alla har fallit på de stora motsättningarna internt inom den Judiska och den Palestinska sidan. Inom Israel finns en mångfald med olika "movements" som alla har olika åsikter om det hela. Men det är påfallande många som anser att Palestina redan år 1948 delades mellan en Judisk och en Palestinsk del. Där den Palestinska delen utgör staten Jordanien. Dessa önskar också att alla Araber skall bort från den Judiska delen, dvs Västbanken, Jerusalem och Gaza. Dessa är så många och har så stort stöd i Knesset att det inte går att genomföra någon som helst permanent fred utan deras medverkan. Merparten av bosättarrörelsen stöder också den här idén. Och de har i dag utvecklats till en "stat i staten" som inte längre kan kontrolleras av Israels krigsmakt eller poliskår.

På den Arabiska sidan stiger stödet för Hamas med varje bomb som landar i Gaza. Och med varje Palestinier som drabbas av bosättarnas vrede på Västbanken. Medan president Abbas mer och mer ses som en marionett för Israel och USA.

Skall det bli någon form av fred måste man finna en kompromiss som kan godkännas av både "den hårda delen" av sionisterna och av Hamas. Något som verkar mer och mer omöjligt.

Nu regnar bomberna åter i Gaza som hämnd för att Hamas inte stoppar de raketer som skjuts in i Södra Israel. Nära 300 människor uppges ha blivit dödade i den senaste dagens bomregn. Samtidigt kan det vara av intresse att studera statistiken för 2006. Det året dräpte Palestinier 17 Israeliska civila och 6 soldater. Medan Israeliska soldater dräpte 660 Palestinier, varav 141 barn. Detta enligt Israeliska siffror. Donkeyman får associationer till den Tyska ockupationen i Norge när Tyskarna uttalade att de skulle skjuta 15 Norrmän för varje Tysk som motståndsrörelsen dräpte. Man börjar nu komma upp på de proportionerna även i Mellanöstern.

Det enda fredsavtal som är tänkbart skulle innehålla ungefär följande:
- Israel återgår till 1967 års gränser
- Jerusalem delas
- Flyktingarna får inte återvända till staten Israel

Detta är innehållet i en mängd med fredsinitiativ som har kommit genom åren. Men utvecklingen har nog gått ifrån den möjligheten. Den "hårda" delen på den Israeliska sidan kommer aldrig att acceptera en sådan överenskommelse. Den Israeliska staten klarar knappast av att evakuera bosättningarna även om de skulle försöka. Vilket den inte kommer att göra. Det är också osäkert om en regering klarar att få majoritet för en sådan lösning.

På den Palestinska sidan kanske möjlighten till accept är något större. Men tiden rinner fort ut även där. Dessutom kan inte något fredsavtal genomföras i praktiken utan att Hamas har accepterat det. Det är dags för presidentval och det är nog troligt att Hamas skulle vinna ett sådant. Alltså blir det inte något val men samtidigt faller president Abbas auktoritet samman.

Vare sig den Israeliska eller den Palestinska statsledningen har alltså möjligheter att genomdriva något som helst fredsavtal över huvudet på sina militanta grupper. Trots detta så är det vad FN, EU, USA med flera försöker genomföra.

Sedan kan man spekulera kring vad som egentligen den Israeliska ledningen önskar att uppnå med dagens bombardemang och truppsammandragningar. Man säger officiellt att man skall ändra förutsättningarna genom att störta Hamas. Men för bara ett par år sedan brände man fingrarna ordentligt på Hizbollah i Libanon. Visserligen är Gaza mindre men en invasion kommer antagligen att bli rena blodbadet. Man kommer att använda hårda metoder som innebär stora förlustsiffror bland oskyldiga civila. Men Hamas kommer inte heller att sitta i ro och låta sig utrotas. Det kommer antagligen att bli en ganska tät trafik med "body bags" tillbaka till Israel också. Donkeyman tvivlar starkt på att Israel kan uppnå sina krigsmål vid en fullskalig invasjon. Något som antagligen många Israeler också tvivlar på.

På ett eller annat sätt passar det här in i en långsiktig strategi som strävar till att lämpa över Gaza till Egypten samt att rensa Västbanken och Jerusalem etniskt. Det vill säga driva bort Palestinierna. Vilket då skulle ge Israelerna deras Judiska stat igen. Visserligen inte riktigt hela det område som Moses fick av Gud - men nästan.

Donkeyman avslutar dagens artikel med ett citat från Winston Churchill:

"If our dreams for Zionism should be dissolved in the smoke of revolvers of assassins and if our efforts for the future should provoke a new wawe of banditry worthy of the Nazi Germans, persons like myself will have to reconsider the position that we have maintained so firmly for such a long time".

Det förefaller som om detta också skulle gälla för världsopinionen i stort.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Gaza

Terrorism på Hebreeiska

I skuggan av den stora finanskrisen har det inträffat intressanta ting nere i Israel - Palestina (vad man nu vill kalla det).

Dels har Olmert uttalat att han personligen anser att man bör avstå från all ockuperad mark. Det vill säga bosättningarna bör avvecklas. Synd bara att han väntade tills han har avgått med att torgföra de åsikterna. Fast å andra sidan hade antagligen de extrema elementen bland bosättarna tagit livet av honom om han sagt något sådant tidigare.

Ungefär som de gjorde med Isac Rabin i sin tid. Han ansågs ju som en förrädare i och med att han skrev under Osloavtalet som var långt försiktigare i sina krav.

Däremot skedde det ett annat högt profilerat attentat härom dagen. Det riktade sig mot Zeev Sternhell. En professor vid Hebrew University i Jerusalem. Men också en skarp kritiker av bosättarrörelsen. Sternhell är en av de överlevande från WW2. Han var ursprungligen Polsk men flyttade till Israel redan 1951. Men inte ens det räcker för att han skall kunna kritisera det som sker i landet. Någon placerade en bomb utanför dörren och ringde på. Rena flaxen gjorde att Sternhell överlevde. Och att inte någon helt oskyldig drabbades.

Israeliska staten har ju en mångårig tradition av att skicka bomber in genom fönstren hos folk som dom inte tycker om. Och om några andra som närvarar får himmelsfärd "på köpet" så tycker man antagligen att man gör en god gärning som gör dem till martyrer.

Men vad man inte skriver så mycket om längre är att den Sionistiska rörelsen även hade en militär gren som var mycket aktiv under perioden före staten Israels upprättande. Och attentaten riktade sig mot bland annat den brittiska styresmakten. Men också mot FN. Man mördade FN:s fredsmäklare, den Svenske Folke Bernadotte. Bernadotte hade under slutet av WW2 organiserat de så kallade "vita bussarna" som räddade många människor ut från de tyska koncentrationslägren. Men inte ens det var merit nog för att han skulle få leva. Den Sionistiska Sternligan såg sig betjänt av att likvidera honom i Jerusalem för att FN:s uppdrag skulle misslyckas.

Staten Israel är också ett av flera exempel på att terrorism faktiskt kan löna sig. Den sionistiska terrorn på 1930- och 40-talen hjälpte till att grunda staten Israel. Och den Israeliska statsterrorismen i modern tid hjälper till att skapa världens enda rasistiska stat.

Dagens Israel innehåller en stor mängd extrema sionister. Som finner en hemvist bland bosättarna. Vi snackar här om terrorister i ordets verkliga bemärkelse. En rörelse som är så stark att vare sig politiker, militären eller polisen vågar sig på den. Något som påminner om en "stat i staten".

För övrigt hittade jag en intressant bild som visar utvecklingen 1946-2000. Den talar för sig själv. Men den understryker Donkeymans åsikt att tvåstatslösningen är historia. Man borde gå in för en enstatslösning. Där Judar och Araber lever i samma stat och med samma rättigheter.

Donkeyman har skrivit en del artiklar tidigare om Israel - Palestina. Se speciellt 60-årsjubileum och Bantustans som jämför med Apartheids Sydafrika.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Terrorism

Bomben

För någon vecka seda filosoferade Donkeyman kring Egypten och att det landet nog inte alls är så stabilt som vi vill tro. Och nu fick vi en omedelbar påminnelse om att Pakistan inte heller är det. Bomben i Islamabad visar detta med all önskvärd tydlighet.

Pakistan är i verkligheten en krutdurk med massor av motstridiga viljor som bekämpar varandra. Samtidigt är Pakistan i högsta grad en del av kriget i Afganistan. Och den interna situationen är minst sagt oöversiktlig.

Å ena sidan har vi det styrande skiktet som samarbetar med USA och Väst i övrigt. Dessa uppehåller en formell demokrati, men är inte mer demokratiska än att man med jämna mellanrum genomför statskupp eller likviderar politiker man är oenig med. USA pumpar för övrigt årligen in stora mängder dollar i landet. En summa som är jämförbar med stödet till Israel.

På den andra sidan har vi en mängd hårdföra islamister som önskar att bryta banden med USA och Väst. De vill störta den nuvarande regimen och införa ett styre som baseras på Sharialagarna.

Och mitt emellan sitter den stora mängden med Pakistaner som antagligen inte sympatiserar med någondera sidan. De vill bara leva i fred och fördragsamhet.

Utmed gränsen mot Afganistan ligger en radda med så kallade FATA (Federal Administrated Tribal Areas). Områden som den Pakistanska statsapparaten inte kontrollerar fullt ut. Den Pakistanska armén har i åratal drivit krig i FATA och har mött hårt motstånd. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att man håller på att ta kontroll där heller. Situationen kompliceras ytterligare av att det är en mängd olika stammar, grupper, klaner och krigsherrar att förhålla sig till. Påspätt med Taliban och Al Qaida och grupper inspirerade av dessa.

I de här trakterna har man aldrig accepterat någon gräns mellan Afganistan och Pakistan. Folk har sedan urminnes tider rört sig fritt fram och tillbaka. Vilket gör detta område till en fristad för dem som bekämpar USA och dess allierade i Afganistan. Befolkningen i området behöver nödvändigtvis inte stöda dessa grupper. Men man vet vilka som har makten.

Nu varslar USA (och presidentkandidaterna) att man skall börja operera i FATA. Något som antagligen blir som att sticka en käpp i ett getingbo. Och antagligen bidrar man därmed aktivt till att förbättra rekryteringen hos diverse extrema grupper.

Situationen i Pakistan påverkas dessutom av att i det landet är det knappast är någon bland politiker, tjänstemän, militärer eller andra som tror att USA kommer att vinna kriget i Afganistan. Man har själv misslyckats med att kontrollera FATA och sliter tungt med orolighter i resten av landet. På ett eller annat sätt måste man förhålla sig till dem som kommer till makten i Afganistan efter ett framtida Amerikanskt uttåg. Det är trots allt Pakistan som kommer att ha dessa som närmaste grannar. Och man vill inte att konflikten skall exporteras in i det egna landet.

Tänk er följande scenario. USA förlorar definitivt i Afganistan. Så blir det revolution i Egypten och Pakistan. Och då sitter makteliten löst i de länderna.

Under VietNamkrigets dagar talade man om Dominoeffekten. Faller SydVietnam och blir kommunistiskt så kommer de andra länderna att falla ett efter ett. Den teorin visade sig inte hålla. Bland annat eftersom kommunisterna inte riktigt var de samma efter Sovjetunionens fall.

Nu kanske det är dags att börja diskutera Dominoeffekt igen. Fast med Islamistiska förtecken.

Funkar säkerhetsventilerna

Donkeyman skrev i höstas om packningen som rök. Han tänkte då på när trycket i Gaza blev så stort att befolkningen "spontant" öppnade gränsen till Egypten. Men missnöjet med regimerna är stort på många ställen inom regionen.

Al Qaida har ju uttalat som ett av sina målsättningar att störta de ogudaktiga regimerna i vissa av Arabländerna. En av dessa var Saddams regim i Irak. Men där stod "Uncle Sam" gärna till tjänst och hjälpte till. Med åtföljande kaos. En annan av Al Qaidas antipatier är regimen i Egypten.

Och frågan är om inte just den regimen sitter lite lösare än vad vi i Väst vill föreställa oss.

Sommaren 1952 störtades Kung Farouk av en militärjunta. Detta ledde till regimen under Nasser. Sedan dess (över 50 år) har det rådit undantagstillstånd och oppositionen har haft mycket svårt att arbeta.

I dag är det den åldrande Mubarak (80+) som styr och ställer i Egypten. Men under de 56 åren sedan Nassers statskupp så har den sociala situationen för merparten av medborgarna inte förbättrats nämvärt. De fattiga är fortfarande bottenlöst fattiga och de rika är ofattbart rika. Kontrasterna är enorma. Regimen är på papperet en demokrati men verkligheten ligger snarare närmare en diktatur där opppositionen förtrycks på alla upptänkliga sätt.

Den enda reella oppositonen i dag består av det Muslimska Brödraskapet. Som ju på många vis kan anses vara en ideologisk förebild för just Al Qaida. En organisation som i många år har varit förföljd av regimen. Men som överlevt. Och som påstås vara starkare än någonsin.

Bland folket rapporteras missnöjet vara betydligt större än regimen vill erkänna utåt. Kravallpolisen har ganska mycket att göra för att uttrycka saken så.

Regimen Mubarak och överklassen är influerade av Västvärlden. Men ställs inför stora problem därför att merparten av befolkningen fördömer USA:s invasion i Irak och solidariserar sig med Palestinierna. Speciellt Gaza och Hamas har starkt stöd. Något som framkom med all tydlighet i samband med händelserna i Gaza som artikelns inledning syftar till. Mubarak utsätts också för kraftig kritik från Väst för sitt odemokratiska styre. Till och med George W har karakteriserat länderna i Mellanöstern som "Politics consists of one leader in power and the opposition in jail".

Ingen vet vad som sker när Mubarak inte längre är den starke mannen. Han försöker sätta in sin son som efterträdare men det är långt ifrån säkert att det lyckas. Många kommentatorer antyder att någon form av revolution eller omvälvning står för dörren. Och då ligger en eller annan form för religiös regim nära till hands. Vilket skulle förändra hela maktbalansen i den delen av världen.

Missnöjet är tillräckligt stort för att det skall koka över. Frågan är bara om säkerhetsventilerna, i form av social kontroll och repressiv makt, fungerar. Eller uttryckt på annat sätt: Är armén, polisen och de andra myndighetsorganen tillräckligt starka för att bemästra något sådant.

Alternativet är att systemet rämnar och då är det bara frågan om det finns någon "movement" som är tillräckligt välorganiserad för att ta över styrningen i det Lenin beskrev som en "Revolutionär situation". Och vad dessa har för målsättningar.

Saken ligger i Guds hand. Eller Insj'Allah som man säger i de trakterna.

60-årsjubileum

Staten Israel firar sitt 60-årsjubileum i morgon. Och den har nog utvecklat sig i en annan riktning än vad den sionistiska rörelsens grundare hade tänkt sig. Den sekulära staten som skulle vara en fristad för judarna håller sakta men säkert på att utveckla sig till en etniskt ren judisk stat med starka religiösa förteckan.

Denna artikel skall inte ramsa upp redan kända fakta. Däremot skall Donkeyman visa en del paralleller till en annan stat som också kunde ha firat 60-årsjubileum i år. Det var nämligen 1948 som National Party och Afrikaaners tog makten i Sydafrika. Och lade grunden för Apartheidsystemet.

Se också tidigare artiklar av Donkeyman: Bantustans, Packningen som rök, Palestina vs Israel

Förlorat sitt land:
Den stora mängden Judar lämnade Israel redan under Romartiden. Som ett resultat av misslyckade uppror mot övermakten. Man spreds över världen men blev aldrig helt accepterade. Olika förföljerser ägde rum med jämna mellanrum och fick sin kulmen i Nazityskland.

Afrikaaners kom under Engelskt styre i början av 1800-talet. Men efter några decennier upplevde man det som så plågsamt att man drog in i det "obefolkade" inlandet och upprättade två egna stater: Transvaal och Vrystaat. Boerkriget gjorde slut på dessa och åter hamnade man under Engelskt styre. Men inte bara det. Man upplevde förtryck och trackasering. Stora delar av Afrikaaners kom att leva i djupaste fattigdom.

Nationell identitet:
När den sionistiska rörelsen uppstod lades grunden till en judisk nationalism. Man skapade en nationell identitet. Hebreiska som var ett utdött språk väcktes till liv. Man byggde kulturinstitutioner. Och den judiska invandringen till Palestina började. Här byggde man upp sina egna nationella institutioner som universitet, banker, kibbutzer osv. osv.

Efter boerkriget började man bygga upp en nationell identitet bland Afrikaaners. Man började utveckla sin språkliga identitet. Man byggde upp kulturinstitutioner och nationella institutioner som universitet, banker, tidningar osv. osv.

Religiös motivering:
Även om sionismen började som en sekulär rörelse blev den religiösa aspekten viktigare och viktigare. Det är Gud som har givit det heliga landet åt Judarna. Därmed har de rätt till hela det bibliska Palestina. Detta är något som inte några världsliga institutioner kan ändra på.

Afrikaaners i allmänhet var djupt religiösa och många var medlemmar i en kyrka som predikade att det var Gud som givit Sydafrika åt Afrikaaners. Därmed hade de rätt till hela landet. Något som inte världsliga institutioner kunde ändra på.

Terrorism:
Sedan man flyttat fram sina positioner i Israel drev sionisterna kamp på alla fronter såväl politiskt och propagandamässigt som med vapen i hand för att förmå omvärlden att acceptera en självständig judisk nation. Man drog sig inte ens för att ägna sig åt det som i dag kallas för terrorism. Ett av de bästa exemplen på att terrorism kan löna sig - och en förebild för Palestinierna.

Sedan man skapat den nationella identiteten drev Afrikaaners kamp på alla fronter såväl politiskt som propagandamässigt för att "få tillbaka sin nation". Det finns exempel på ren terrorism även här men inte i samma utsträckning som i Israel.

Maktövertagande:
Storbrittanien ville komma loss från det Palestinska problemet. Resultatet blev att FN år 1948 delade Palestina i en Israelisk och en Arabisk del. Men det var inte frågan om att det skulle vara en etniskt ren Judisk stat. Tvärtom ett villkor för självständighet var att man skulle låta de Arabiska flyktingarna vända tillbaka. Något som man inte har uppfyllt än i dag 60 år senare.

National Party vann valet år 1948. Vilket gjorde att Afrikaaners åter styrde i Sydafrika. Vid den valkretsrevision som äger rum mellan varje val ändrade man på valkretsindelningen på ett sådant sätt att man var garanterad majoritet i överskådlig framtid.

Etnisk rensning:
I åren kring 1948 fördrev sionistiska band stora mängder Arabiska familjer från det blivande Israel. Dessa har sedermera ersatts med Judiska invandrare. De kvarvarande Araberna är en liten minoritet som i många avseenden utsätts för ren rasdiskriminering. I de ockuperade områdena har en omfattande bosättningsverksamhet skiljt de båda folkgrupperna åt. En process som fortsätter år efter år. Detta har ledit till att det i grunden inte finns något egentligt Palestinskt område som kan vara grunden till en egen stat. Såvida inte det sker stora judiska tillbakadragningar. Trots att de Palestinska områdena på papperet är självstyrande genomför Israel vilka aktioner de vill på Palestinskt område.

Afrikaaners fäste rasåtskillnadspolitiken på papper. Man skapade Apartheidsystemet och genomförde stora folkomflyttningar. De olika folkgrupperna: Vita, Färgade, Indier och Svarta skiljdes åt såväl geografiskt som kulturellt. Man avdelade "självständiga" så kallade Homelands för de svarta. Men dessa var inte mer självstyrande än att Sydafrikansk polis kunde genomföra vilka aktioner de ville.

Ohelig allians:
Med tiden fanns det fyra stycken stater som av olika skäl var utsatt för diverse bojkotter och kritik. Samtidigt hade de ett indirekt stöd från stora delar av västvärlden. Det var Sydafrika, Israel, Argentina (generalerna) och Iran (shahen). Dessa stater samarbetade nära i många avseenden. I dag är det bara Israel kvar i den "klubben".

Växande intern oro:
Trots allt starkare repressiva åtgärder blir motståndet i de Palestinska områdena bara starkare och starkare. Invånarna i Israel kan aldrig känna sig trygga. Terrordåd, raketskjutning och annat våld är vardagsmat. Dessutom blir staten Israel utsatt för en växande internationell kritik.

Motståndet i Sydafrika ökade hela tiden trots en väl utbyggd polis- och krigsmakt. Landet utsattes för internationella bojkotter. Det gick inte att stoppa utvecklingen med maktmedel. MEN - och detta är viktigt - visst utövade Sydafrikanska myndigheter mycket våld men man var aldrig i närheten av sådana metoder som dagens Israel använder.

En avgörande skillnad:
I det egentliga Israel är judarna i stor majoritet. Palestinierna är en liten minoritet. De ockuperade områdena håller på att förvandlas till några Palestinska öar åtskiljda av stora judiska områden. I resterna av det Brittiska Palestina, dvs Jordanien, är Palestinierna i absolut majoritet.

Afrikaaners var inte ens i flertal bland de vita. Ända från mitten av 1800-talet fylldes den vita folkgruppen på med invandrare som sakta men säkert reducerade Afrikaaners andel. De vita som sammantagen folkgrupp var i hopplös minoritet i Sydafrika. Man var inte ens i majoritet i de "vita" kärnområdena.

En till skillnad:
Det Israeliska valsystemet med ultrademokrati gör att Knesset har massor av små partier. Det är omöjligt att bilda regering utan att ha med några av dessa. Vilket gör att det i praktiken är omöjligt att skapa majoritet för och genomföra någon politisk kompromiss i verkligheten. Dessutom är de extrema religiösa krafterna starka och de drar sig inte för några som helst medel för att förhindra någon överenskommelse som går ut på något annat än ett stor-Israel.

I Sydafrika hade regeringen full kontroll. När man slutligen insåg att systemet var ohållbart hade man också makten att avveckla det. De extrema nationella krafter som fanns var så små att de inte på något sätt var i stånd att hindra en sådan utveckling.

Donkeymans åsikt om framtiden:
Donkeyman tror att det Israelisk - Palestinska problemet kommer att bestå i många år. Politiska kompromisser blir meningslösa eftersom de inte kan genomföras. På bägge sidor är de minoriteter som inte vill kompromissa alldeles för starka. Donkeyman ser dessutom en etniskt ren stat som moraliskt motbjudande. Sannolikt kommer den nuvarande situationen att fortsätta i lång tid framöver. Samtidigt som de extrema på bägge sidor flyttar fram sina positioner. Staten Israel kommer också att sakta men säkert flytta fram sina positioner på Palestiniernas bekostnad. Ända till dess resten av världen sätter ned foten - men dit är det långt. Den enda hållbara lösningen är en enstatslösning där alla grupper lever tillsammans. Men dit är det väldigt långt.

Vart Sydafrika utvecklas är inte lätt att säga. Det finns många oroväckande element i ANC:s maktutövning. För närvarande är oppositionen i hopplös minoritet. Frågan är vad som kommer att hända om ANC:s majoritet skrumpnar ihop. Något som mycket väl kan inträffa om man inte klarar av att genomföra alla de sociala förbättringar som man har utlovat genom många år. Om några få år är hela den gamla generationen av ANC-ledare borta. Vilket mycket väl kan innebära en helt annan politisk vinkling än dagens. Detta i kombination med tänkbar social oro över uteblivna förbättringar och något som i praktiken är ett enpartisystem utgör en uppenbar fara för det framtida samhällsbygget.

Bantustans

Donkeyman har en gammal skylt uppe i sin container på ett tak i centrala Tromsø. På den står det Net Blankes, Whites Only. Den plockade Donkeyman ned från en pissoir i centrala Durban för si så där 30 år sedan. Och smugglade hem som souvenir.

Donkeyman tillbringade nämligen en hel del tid i Södra Afrika på 70- och 80-talen. Därför att han jobbade i en Svensk internationell koncern som hade intressen där nere. Framför allt var det Angola, SydvästAfrika (=Namibia), Sydafrika och Mocambique som var arbetsfält. Men tiden medgav även besök i till exempel Rhodesia (=Zimbabwe).

Donkeyman som då var en vetgirig ung man lärde sig en massa om förhållandena därstädes. Speciellt i Sydafrika. Där Apartheid då stod på sin höjdpunkt. Men eftersom Donkeyman är nyfiken tog han också reda på hur det kom sig att det blivit som det var. Och det innebar resor både hit och dit. Besök både i "Bantustans" och i flonga "vita" områden.

Jobbet har också fört honom till Israel. Ett land som "när det begav sig" ingick i en ohelig allians med ApartheidSydafrika, Shahens Iran och Generalernas Argentina. Länder med regimer som inte stod högt i kurs i Europa.

Nu är både Apartheid, Shahen och Generalerna historia. Men i Israel går utvecklingen bara en väg. Det blir värre och värre. Och Donkeyman känner så väl igen många av dragen från Apartheid i Sydafrika.

De västliga länderna snackar hela tiden om demokratins alla fördelar. Men i Palestina genomfördes ett val under internationell kontroll med massor av internationella valobservatörer. Som konstaterade att valet hade genomförts i enlighet med normala demokratiska principer.

Det enda problemet var att fel parti vann.

Vilket sedan dess har gjort att väst har motarbetat valets segrare. Men hur i allsin dar skall man kunna argumentera i arabvärlden för demokratins fördelar efter detta? Donkeyman drar sig till minnes att i gamla tider var det alltid Sydafrikanska regeringens närmaste kompisar som vann de "demokratiska" valen i alla Homelands. Vilket fördömdes av västvärlden såsom odemokratiskt och därmed förkastligt. Men då var det själva valet som inte dög.

Så pågår det förhandlingar sedan en halv evighet om en självständig Palestinsk stat. Men under de senaste åren har det rests några små hinder:

- Palestina är redan från början delat i två delar. Gaza och Västbanken. Men under de senaste fem åren har Västbanken ytterligare delats i fyra områden runt de stora städerna Ramallah, Nablus, Bethlehem och Hebron. Dessa är numera i praktiken separerade från varandra i fyra helt åtskilda zoner.

- Jerusalem är i realiteten en femte zon där arabernas rörelsefrihet inskränks mer och mer.

- Rörelsefriheten på Västbanken har de senaste fem åren inskränkts utöver de ovan nämnda zonerna. För närvarande finns det 563 "check points" som begränsar möjligheterna att resa inom Västbanken. Samtidigt har man utvecklat två helt separata vägnät för judar och för icke-judar.

- Man bygger en separationsmur som inte följer de gamla gränserna utan som placerar existerande bosättningar och vattenkällor på Israelisk sida.

- Tidigare utgjorde Palestinier en väsentlig del av arbetskraften för okvalificerat arbete i Israel. I dag har dessa ersatts med "gästarbetare" från Afrika och Asien. Medan den närboende Palestinska befolkningen lider under en våldsam arbetslöshet.

- Den huvudsakliga oppositionen inom Israel mot denna politik kommer från de bosättare som är rädda för att hamna på "fel" sida muren samt från de Israeler som anser att hela Västbanken tillhör Israel (och att Palestinierna bör deporteras). Det vill säga folk som önskar en ännu hårdare politik.

Hur skall man kunna få till någon fred med de utgångspunkterna. Och hur skall man kunna få till en tvåstatslösning utan att gå till omfattande tvångsflyttningar. Sådant som i andra delar av världen kallas för "etnisk rensning".

Donkeymans erfarenhet från Sydafrika är att regelverket kring de så kallade "Bantustans" eller "Homelands" var mer generöst än vad Israel erbjuder Palestinierna. Och den Sydafrikanska regeringen var till och med under Apartheids höjdpunkt mer generös mot det man kallade "non-whites" än vad staten Israel är mot sina "non-jews".

Shahens Iran, Apartheids Sydafrika och Generalernas Argentina har gått under. Frågan är om inte staten Israel också håller på att förgöra sig själv.

Packningen som rök

Israel har sakta men säkert ökat trycket mot Gaza. Ända sedan Palestinierna var fräcka nog att rösta på "fel" parti har man sakta men säkert förvandlat ett av världens mest tätbefolkade områden till ett gigantiskt koncentrationsläger.

Men alla sjömaskinister vet att om man ökar trycket i ett kärl utan säkerhetsventiler så spricker något. Och vanligen är det en packning som blåser ut. Men i värsta fall exploderar hela kärlet.

I Gaza hade Israelerna blockat säkerhetsventilerna genom att under lång tid stänga alla gränsövergångar och stoppa flödet av varor.

Till dess en militant grupp sprängde hål i gränsbarriären och använde bulldozer för att utvidga hålet. Vilket gjorde att 100.000-tusentals människor från Gaza strömmade över till Egypten för att köpa varor som de behövde.

Vad som inte rapporterats i Skandinavisk press var att beväpnade vakter från Hamas genomsökte de importerade varorna för att hindra införsel av kontraband (vapen t.ex).

Den senaste tidens politik mot Gaza har motverkat sitt syfte i vissa avseenden:

1) Egyptens president Mubarak önskar å ena sidan ha goda förhållanden till Israel och USA. Det vill säga samarbeta och hålla gränsen stängd. Men å andra sidan kan han inte vara för utmanande mot de andra Arabstaterna, t.ex. Saudi. Han kan alltså inte använda alltfør kraftiga maktmedel för att hindra det som sker. Dessutom är han president för en befolkning som i all huvudsak sympatiserar med Palestinierna i Gaza. Det har till och med antydits att han knappast skulle kunna förmå sin krigsmakt, polis eller gränsvakt att ingripa mot Palestinierna.

2) Israel har länge försökt att öka klyftan mellan Fatah och Hamas. Men när muren föll måste president Abbas uttrycka sin sympati för folket i Gaza. Vilket har fört Fatah och Hamas närmare varandra igen.

3) Det hårda trycket mot Gaza har inneburit att det lokala stödet för Hamas har ökat kraftigt.

Den nuvarande fredsprocessen med USA / Israel / Fatah har låtsats som om Gaza / Hamas inte existerar. Det inträffade visar att man inte kan ignorera en så betydelsefull faktor. Skall man uppnå någon form av fred måste ALLA parter av någon betydelse vara med och skapa den. Även de som man inte tycker om.

Man kan nog vara tacksam för att det "bara" var en packning som rök. Därför att om kärlet hade exploderat skulle utvecklingen fort ha kunnat ta banor som inte någon av parterna kunnat kontrollera.

Men Israelerna är inte dumma. De kan möjligen utnyttja det skedda till sin fördel. De kan välja att försöka dumpa hela Gazaproblemet över i famnen på Egypten. Något som Mubarak knappast önskar. Det vore kanske en önskesituation för Israel. Egypten ansvarar för Gaza samtidigt som den Israeliska armén förbehåller sig rätten till att genomföra straffaktioner efter eget önskemål.

Den som lever får se....

Donkeyman tror personligen inte att en fred i området ens är möjlig. Han motiverar det i "Palestina - Israel" från December 07.

Palestina - Israel

Nu är det fredskonferens igen. Den här gången går evenemanget av stapeln i Annapolis och det är herr president George W som hoppas bli odödlig genom att vara den som skapar fred i det gamla Palestina.

Dess värre tror Donkeyman att historien kommer att minnas Bush jr för helt andra ting än som fredsmäklare. Därför att konflikten i Palestina är olöslig. Bägge parter har målat sig in i ett hörn som man inte kan komma ut från.

Den lösning som de flesta skisserar är att Israel ger upp Västbanken och delar Jerusalem. Medan Palestinierna ger upp drömmen om att flyktingarna skall kunna återvända till Israel och accepterar Israel som en Judisk stat. Detta är kanske möjligt att förmå herrar Olmert och Abbas till att skriva under på.

Problemet är bara att samtidigt skriver de under sina egna dödsdomar.

Därför att på bägge sidor finns en stor minoritet som bekämpar varje lösning i den riktningen. Och ju längre konflikten har gått, desto större blir denna minoritet. På bägge sidor.

Sionismen etablerades i sin tid som en sekulär rörelse. En rörelse som hade ganska tydliga socialistiska drag. Men staten Israel har utvecklats till en i högsta grad religiös nation. Misstron mot Palestinierna ökar hela tiden. Enligt offentlig statistik vill 40% av Israelerna stödja utvandring av kvarvarande Palestinier. Lika många vill ha en form av Apartheidsystem till exempel på restauranger. Och så vidare.....

På den andra sidan lever Palestinierna under stadigt sämre villkor. Och aktivt motstånd gör att de utsätts för stadigt hårdare åtgärder från den Israeliska militärmakten. Den Palestinska organisationen PLO har i alla tider varit sekulär. Den var till och med kommunistisk i början. Men med tiden har religiösa strömningar blivit mer och mer tydliga. Västmakterna har alltid förordat demokrati. Men när Palestinierna röstade på "fel" parti i senaste valet så var det inte så noga med demokratin längre. Något som man givetvis upplever som ett svek - ett svek i raden av många.

På bägge sidorna blir de religiösa strömningarna starkare och starkare. Och herr Olmert är givetvis fullt medveten om vad Yigal Amir (han som mördade Yitzak Rabin) sagt: "The Jews have been granted a divine right to the whole of biblical Israel and that overrides both the Palestinian right of self-determination and decisions arrived at by the secular institutions of Israeli democracy."

Härom dagen hörde Donkeyman på BBC några bosättare som hävdade att Olmerts företrädare straffades av Gud när han fick slag. Detta därför att han beslutat om evakueringen av Gaza. Det samma kommer att drabba envar som är ansvarig för en avveckling av bosättningar på Västbanken. Många av dessa anser att man redan har tvåstatslösning. De menar att det gamla Palestina redan har delats och att Araberna bör flyttas till Jordanien medan Judarna har rätt till hela det omstridda området, dvs både nuvarande Israel samt Västbanken och Gaza.

Med sådana stämningar i botten och det enkla faktum att si så där 40-50% av invånarna på bägge sidor i realiteten inte är representerade i Annapolis är det tvivelaktigt om någon form av kompromiss kan genomföras i verkligheten. Även om man signerar traktater under aldrig så högtidliga former.

Donkeyman är pessimist. Bland annat därför att bosättningarna gör att det inte finns någon geografiskt förnuftig tvåstatslösning. Såvida inte man genomför stora folkförflyttningar. Vilket knappast är möjligt utan att det utlöser våldsamt motstånd. Något som naturligtvis varit meningen med hela bosättningspolitiken.

Donkeyman tror att det för närvarande inte finns underlag till någon fungerande kompromiss som skulle leda till den tvåstatslösning man har snackat om under snart 50 år. Rått uttryckt tror han att en fortsatt konflikt av ungefär nuvarande modell är vad som kommer att vara situationen under många år framåt.

Den dag som omvärlden tröttnar och verkligen vill ha en lösning så måste detta ske över huvudet på de stridande parterna. Resten av världen enar sig om en lösning och förklarar att antingen så accepterar ni detta eller så stänger vi gränserna och så får ni slåss tills fanen tar er. Men ingen kommer in eller ut. Inte heller några varor, vapen eller pengar......

Och den dagen tror Donkeyman att en "one-state solution" vore att föredra. Därför att stater som grundas enbart på religiös och etnisk basis kräver att man har ett land med homogen befolkning. Vilket man inte hade i den gamla Sydafrikanska Apartheidstaten. Lika lite som man har i Palestina / Israel. Eller i det forna Jugoslavien. Att åstadkomma en etniskt och religiöst homogen stat i det forna Palestina innebär i grunden ett direkt brott mot alla traditionella västliga värderingar.

Även om en "one-state solution" otvivelaktigt blir en hård lut för bägge sidor att svälja så tror Donkeyman att det vore det bästa på lång sikt. Historiskt sett har dessutom judar, muslimer och kristna levt sida om sida i Palestina under mer än 1000 år. Bortsett från korstågstiden som numera kan ses som en historisk parentes orsakad av utländsk inblandning. Det som har förändrat situationen radikalt är sionismens framväxt och en omfattande invandring som följd av detta.