Donkeyman läser i tidningarna att en av världens stora idrottsmän har avlidit. En person som är totalt okänd i Sverige men som spelade en avgörande roll internationellt. Inte bara inom idrotten utan också inom politiken, nämligen kampen mot Apartheid.
Den 19. November avled Basil d'Oliveira. Svenska och Norska läsare behöver en liten kort historik. Han föddes i Cape Town år 1928, 1931 eller 1935. Man vet inte riktigt därför att han påstod sig vara yngre än han var för att bli uttagen i landslaget. Men inte det Sydafrikanska utan det Engelska.
d'Oliveira var nämligen Cricketspelare. Han var en av världens största. Men i sitt hemland fick han aldrig möta de bästa spelarna. Helt enkelt därför att han var vad som på den tiden kallades "Cape Colored", en färgad (=halvblod) person från Kap-provinsen. Den folkgruppen är ganska stor, nästan lika många som de vita, och de talar Afrikaans. Men i Apartheidsystemet var de "Non-Whites". Det spelade inte någon roll vilka resultat som Basil d'Oliveira producerade i "Coloreds League Cricket". Han fick inte spela med de vita.
År 1960 samlade man in pengar i den färgade befolkningen för att han skulle kunna emigrera till England där han snabbt gjorde karriär. 1965 blev han Engelsk medborgare och fast på det Engelska landslaget. Med tiden spelade han 44 Testmatcher för sitt nya hemland.
Nu kommer vi fram till "The Oliveira Affair" som kom att påverka hela den Engelsktalande världens inställning till Sydafrika. Det blev en vändpunkt av mycket större dignitet än till exempel massakern i Sharpeville. Och den hade en avgörande betydelse för att SydAfrika kom att uteslutas ur världens idrottsgemenskap.
Situationen var den att på våren spelade England mot Australien om "The Ashes". En matchserie om 5 stycken 5-dagarsmatcher. Och Oliveira avgjorde det hela till Englands favör genom en makalös Inning i den sista matchen. Därmed var han given i det Engelska landslag som skulle resa till SydAfrika för att spela en serie Testmatcher. Matcher som hela SydAfrika väntade på. Därför att då skulle "Springboks" bevisa att man var världens bästa landslag.
Samtidigt lät den SydAfrikanska regeringen förstå att man inte ansåg att en "Non-White" skulle spela med i det Engelska laget. Det var nämligen så att sådana inte bara var uteslutna från att delta i "Springboks". Besökande lag fick inte heller ha färgade spelare. Vilket gjorde att lag som Pakistan, Indien, Sri Lanka och West Indies inte turnerade i SydAfrika.
Och den Engelska lagledningen "vek sig". Man tog inte ut Basil d'Oliveira, trots att en spelare som just hade avgjort "The Ashes" med ett monumentalt spel givetvis borde vara självskriven. Men ganska snart tackade hans ersättare nej med hänvisning till skada (något som sedan dess varit obevisat). Och England nominerade d'Oliveira i truppen. Antagligen efter politiska påtryckningar.
Det som då hände var att Sydafrikas Premiärminister Vorster avlyste hela Cricketturnen. Till stor irritation för den SydAfrikanska publiken. Ett beslut som alltså inte var populärt ens på hemmaplan.
Resten av världen "gick i taket". Detta blev den berömda "droppen". Där och då - sommaren 1968 - vände världens tolerans mot det SydAfrikanska systemet inom idrotten. SydAfrika blev utkastade från Internationell Cricket och senare samma år uteslutna från Olympiska spelen. En nära nog världsomfattande idrotts- och kulturbojkott börjar här .....
Efter en lysande karriär fortsatte Basil d'Oliveira som Cricketkommentator, Journalist, Författare, Poet och en massa andra ting. Hans "karriär efter karriären" blev minst lika stor som hans egentliga karriär. Och år 2000 blev han nominerad som en av SydAfrikas 10 största Cricketspelare genom tiderna. När England och SydAfrika numera möts i Test Matcher spelar man om "Basil d'Oliveira Trophy". Och självfallet var han en av hedersgästerna när SydAfrika år 2003 arrangerade the Cricket World Cup.
Läs även andra bloggares åsikter om apartheid, rasism, demokrati, cricket, sydafrika
Visar inlägg med etikett Världen Afrika. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Världen Afrika. Visa alla inlägg
måndag 21 november 2011
onsdag 14 juli 2010
Afrikaaners
Nu är Fotboll-VM i SydAfrika över. Media har skickat ned högvis med reportrar som har rapporterat från olika fattiga svarta områden. Men i likhet med den information som Svenska media har lämnat om detta land under de senaste 50 åren har man avstått från att rapportera om att det även finns fattiga vita. Ganska många dessutom.
Men fattiga vita passar inte in i den mediabild som har bestämt att de vita uteslutande är överklass och de svarta uteslutande är underklass.
Vad är då en Afrikaaner. Donkeyman har inte skrivit om detta folk så mycket tidigare. Annat än som en jämförelse med staten Israel. En av de artiklarna finns på denna länk. Men Donkeyman har egen erfarenhet.
Under 1970- och 1980-talen var Donkeyman ganska mycket i Sydafrika genom sitt jobb. Det var också på den tiden som Apartheid stod på sin höjdpunkt. Något som ledde till att han intresserade sig för det folk som stod bakom den rådande politiken. Och försökte lära sig hur det kom sig att den politiken hade uppstått. Samtidigt som han lärde sig en del "Afrikaans".
Mycket Kort (och schematisk) Historik:
Den vita bosättningen började på 1600-talet. Då anlades "Cape Town" som en mellanstation för fartygstrafiken mellan Holland och kolonien Batavia (=nuvarande Indonesien). Kolonien drevs av det Holländska Ostindiska Kompaniet och det var inte tal om kolonisation i senare tiders betydelse. Man anlade en replipunkt för sjöfarten - that´s it.
Inte desto mindre blev det med tiden mer och mer "vanlig befolkning". Det vill säga Holländare som inte var anställda av Ostindiska Kompaniet utan som var "Free Burghers". Och de anlade jordbruk, vingårdar och koloniserade det som kom att bli "Kapkolonien".
Men dessa stod i praktiken utanför all kontakt med Europeiskt inflytande och man kan säga att 1700-talets vita befolkning i den vidsträckta "Kapkolonien" var den absolut mest isolerade vita befolkningen i hela världen. Man var vana att sköta sig själva. Vilket tog ett abrupt slut i början på 1800-talet när England erövrade området. Och England var inställda på kolonisation - utan att ta hänsyn till en massa självrådande vita Holländare som redan då hade 150 år "på nacken" i området.
Ganska snart fann de så kallade "Boerna" situationen outhärdlig och många drog inåt i Afrika i det så kallade "Groote Trek". Då befolkade man i stället det som skulle bli Transvaal och Oranjefristaten. I konflikt med dem som redan bodde där, dvs diverse svarta folk. Där bildade man två republiker som levde för sig själva i många år.
Ända till dess att den Engelska hungern efter rikedomar blivit ännu större. Därför att man funnit Guld i de två "Boerrepublikerna". Detta ledde i sin tur till det så kallade "Boerkriget". Där hela det Engelska imperiet behövde 3 år för att besegra en befolkning som bestod av 125000 personer. Varvav ungefär 25000 kvinnor och barn dog i Engelska koncentrationsläger. Det vill säga 1/5 av hela befolkningen.
Men "Boerna" förlorade mer än så. En mycket stor del av dem förlorade även sina gårdar och sin egendom. Vid tiden för 1:a världskriget var Boerbefolkningen i verkligheten kanske den fattigaste vita befolkningen i hela världen. Och bitterheten mot allt Engelskt var stark.
Några få år senare ville Engelsmännen att de här människorna som över huvud taget inte varit i Europa på flera hundra år (men som förtrycktes av Engelsmän) skulle delta i ett Europeiskt krig mot någon som hette Hitler. Det var knappast förvånansvärt att påfallande många inte hade lust med den saken. Däremot byggde man upp en nationalism som är mycket lika den som Sionisterna byggde upp i Israel. Donkeyman har jämfört de här två rörelserna i den länk som finns högre upp på sidan.
Och - under över alla under - år 1948 lyckas de vinna valet, tar över regeringsmakten och reformerar hela landet. "Nu har vi fått tillbaka det vi förlorade för 50 år sedan och vi skall aldrig förlora det igen". Dess värre valde man fel taktik vilket ledde till att man än en gång förlorade. För 15 år sedan.
Under Apartheid hade även de allra fattigaste bland Afrikaaners någonting. Bland annat förtur till en stor mängd lågt kvalificerade statliga jobb. Men nu är många tillbaka på "ruta noll". Många står på samma status som efter Boerkriget.
Tidningen "Boston Globe" publicerar på Internet ett par gånger i veckan otroligt fina bildreportage som kallas för "The Big Picture" och i slutskedet av Fotboll-VM publicerade man ett reportage från ett läger för fattiga vita.
Donkeyman kan bara påpeka att detta är inte något nytt för honom. För 40 och 30 år sedan upplevde han så många fattiga och trista miljöer bland Boer i Sydafrika att inte något förvånar honom. (Och i grunden fanns samma problem i Angola och Mocambique, fast av lite andra skäl.)
Men precis som för 40 och 30 år sedan orkar inte Svenska journalister sätta sig in i den totala bilden utan man avstår från att informera om valda delar av Sydafrika.
För övrigt har merparten av "Afrikaaners" familjer varit ungefär dubbelt så länge i Sydafrika som Svenska Kungens familj har varit i Sverige.
Läs även andra bloggares åsikter om sydafrika, fotboll vm
Men fattiga vita passar inte in i den mediabild som har bestämt att de vita uteslutande är överklass och de svarta uteslutande är underklass.
Vad är då en Afrikaaner. Donkeyman har inte skrivit om detta folk så mycket tidigare. Annat än som en jämförelse med staten Israel. En av de artiklarna finns på denna länk. Men Donkeyman har egen erfarenhet.
Under 1970- och 1980-talen var Donkeyman ganska mycket i Sydafrika genom sitt jobb. Det var också på den tiden som Apartheid stod på sin höjdpunkt. Något som ledde till att han intresserade sig för det folk som stod bakom den rådande politiken. Och försökte lära sig hur det kom sig att den politiken hade uppstått. Samtidigt som han lärde sig en del "Afrikaans".
Mycket Kort (och schematisk) Historik:
Den vita bosättningen började på 1600-talet. Då anlades "Cape Town" som en mellanstation för fartygstrafiken mellan Holland och kolonien Batavia (=nuvarande Indonesien). Kolonien drevs av det Holländska Ostindiska Kompaniet och det var inte tal om kolonisation i senare tiders betydelse. Man anlade en replipunkt för sjöfarten - that´s it.
Inte desto mindre blev det med tiden mer och mer "vanlig befolkning". Det vill säga Holländare som inte var anställda av Ostindiska Kompaniet utan som var "Free Burghers". Och de anlade jordbruk, vingårdar och koloniserade det som kom att bli "Kapkolonien".
Men dessa stod i praktiken utanför all kontakt med Europeiskt inflytande och man kan säga att 1700-talets vita befolkning i den vidsträckta "Kapkolonien" var den absolut mest isolerade vita befolkningen i hela världen. Man var vana att sköta sig själva. Vilket tog ett abrupt slut i början på 1800-talet när England erövrade området. Och England var inställda på kolonisation - utan att ta hänsyn till en massa självrådande vita Holländare som redan då hade 150 år "på nacken" i området.
Ganska snart fann de så kallade "Boerna" situationen outhärdlig och många drog inåt i Afrika i det så kallade "Groote Trek". Då befolkade man i stället det som skulle bli Transvaal och Oranjefristaten. I konflikt med dem som redan bodde där, dvs diverse svarta folk. Där bildade man två republiker som levde för sig själva i många år.
Ända till dess att den Engelska hungern efter rikedomar blivit ännu större. Därför att man funnit Guld i de två "Boerrepublikerna". Detta ledde i sin tur till det så kallade "Boerkriget". Där hela det Engelska imperiet behövde 3 år för att besegra en befolkning som bestod av 125000 personer. Varvav ungefär 25000 kvinnor och barn dog i Engelska koncentrationsläger. Det vill säga 1/5 av hela befolkningen.
Men "Boerna" förlorade mer än så. En mycket stor del av dem förlorade även sina gårdar och sin egendom. Vid tiden för 1:a världskriget var Boerbefolkningen i verkligheten kanske den fattigaste vita befolkningen i hela världen. Och bitterheten mot allt Engelskt var stark.
Några få år senare ville Engelsmännen att de här människorna som över huvud taget inte varit i Europa på flera hundra år (men som förtrycktes av Engelsmän) skulle delta i ett Europeiskt krig mot någon som hette Hitler. Det var knappast förvånansvärt att påfallande många inte hade lust med den saken. Däremot byggde man upp en nationalism som är mycket lika den som Sionisterna byggde upp i Israel. Donkeyman har jämfört de här två rörelserna i den länk som finns högre upp på sidan.
Och - under över alla under - år 1948 lyckas de vinna valet, tar över regeringsmakten och reformerar hela landet. "Nu har vi fått tillbaka det vi förlorade för 50 år sedan och vi skall aldrig förlora det igen". Dess värre valde man fel taktik vilket ledde till att man än en gång förlorade. För 15 år sedan.
Under Apartheid hade även de allra fattigaste bland Afrikaaners någonting. Bland annat förtur till en stor mängd lågt kvalificerade statliga jobb. Men nu är många tillbaka på "ruta noll". Många står på samma status som efter Boerkriget.
Tidningen "Boston Globe" publicerar på Internet ett par gånger i veckan otroligt fina bildreportage som kallas för "The Big Picture" och i slutskedet av Fotboll-VM publicerade man ett reportage från ett läger för fattiga vita.
Donkeyman kan bara påpeka att detta är inte något nytt för honom. För 40 och 30 år sedan upplevde han så många fattiga och trista miljöer bland Boer i Sydafrika att inte något förvånar honom. (Och i grunden fanns samma problem i Angola och Mocambique, fast av lite andra skäl.)
Men precis som för 40 och 30 år sedan orkar inte Svenska journalister sätta sig in i den totala bilden utan man avstår från att informera om valda delar av Sydafrika.
För övrigt har merparten av "Afrikaaners" familjer varit ungefär dubbelt så länge i Sydafrika som Svenska Kungens familj har varit i Sverige.
Läs även andra bloggares åsikter om sydafrika, fotboll vm
söndag 13 juni 2010
Sydafrika
Donkeyman har genom livet hamnat på många intressanta platser. Ett stort idrottsintresse har också fört honom till många intressanta arenor.
När dagens Fotboll-VM har startat i Sydafrika så är det naturligt att tankarna går tillbaka 20 år i tiden. När VM i Italien startade sommaren 1990. Den gången var Donkeyman i Sydafrika på ett uppdrag för ett stort Svenskt exportföretag. Och ödet ville att han skulle bo på ett lyxhotell på Beachfronten i Durban just denna dag.
Lagom till VM-öppningen gick Donkeyman ned i hotellets pub som hade en storskärm för att se öppningsmatchen mellan Camerun och Argentina. Något som visade sig bli en upplevelse av stora mått. Inte bara därför att Camerun överraskade alla experter och vann matchen utan också för den upplevelse som skulle komma av att se matchen i denna pub.
Sändningen började med att Sydafrikansk TV:s sportchef höll ett anförande. Och han gratulerade publiken till att man nu för första gången på många år hade fått rätt att visa bilderna från Fotboll-VM. Bojkotten hade gjort att men tidigare inte ens hade fått tillgång till direktsändning från de stora sportevenemangen. Här satt alltså denna äldre man i direktsändning i TV och bröt ut i gråt. Glädjetårar - därför att nu fick de åtmindstone se detta.
Så började matchen. Då visade det sig att hela publiken i denna pub på ett lyxhotell höll på Camerun. Det var deras Afrikanska bröder. Och man stödde dem helhjärtat. I andra halvlek kom hotellpersonalen in och stod bakom pubgästerna och såg matchen. Kockar, städare, kypare - jag vet inte vad alla var för några. Och jag kan garantera alla som klagar på "Vuzuelorna". Det var högljutt. Det var en decibelnivå som skulle leda till stängning om det varit i Europa. Och för att höja stämningen hade man grytlock och slevar att slå på dem. Där och då förstod Donkeyman att det bara var en liten tidsfråga innan Apartheid var över.
Efter Cameruns seger bröt det ut ett glädjebröl som jag aldrig har upplevt på en TV-sänd match. Inte ens när jag såg den klassiska Norge - Brasilien på Scotsman i Oslo. Och när personalen återgick till sitt reste sig hotelldirektören, presenterade sig och förklarade på både Engelska och Afrikaans att nu var det fria drinkar på alla gästerna. Hotellet spenderade i ren och skär glädje över den Afrikanska segern.
Det är minnen som tränger sig på nu när Sydafrika är värdnation och hemmalaget deltar. Donkeyman var långa perioder på jobb i Sydafrika under 1970- och 80-talen. Vid det ovan relaterade besöket 1990 hade landet redan förändrat sig på ett ofattbart sätt. Det som skett sedan dess är rena miraklet.
Läs även andra bloggares åsikter om fotbolls-vm, sydafrika, apartheid
När dagens Fotboll-VM har startat i Sydafrika så är det naturligt att tankarna går tillbaka 20 år i tiden. När VM i Italien startade sommaren 1990. Den gången var Donkeyman i Sydafrika på ett uppdrag för ett stort Svenskt exportföretag. Och ödet ville att han skulle bo på ett lyxhotell på Beachfronten i Durban just denna dag.
Lagom till VM-öppningen gick Donkeyman ned i hotellets pub som hade en storskärm för att se öppningsmatchen mellan Camerun och Argentina. Något som visade sig bli en upplevelse av stora mått. Inte bara därför att Camerun överraskade alla experter och vann matchen utan också för den upplevelse som skulle komma av att se matchen i denna pub.
Sändningen började med att Sydafrikansk TV:s sportchef höll ett anförande. Och han gratulerade publiken till att man nu för första gången på många år hade fått rätt att visa bilderna från Fotboll-VM. Bojkotten hade gjort att men tidigare inte ens hade fått tillgång till direktsändning från de stora sportevenemangen. Här satt alltså denna äldre man i direktsändning i TV och bröt ut i gråt. Glädjetårar - därför att nu fick de åtmindstone se detta.
Så började matchen. Då visade det sig att hela publiken i denna pub på ett lyxhotell höll på Camerun. Det var deras Afrikanska bröder. Och man stödde dem helhjärtat. I andra halvlek kom hotellpersonalen in och stod bakom pubgästerna och såg matchen. Kockar, städare, kypare - jag vet inte vad alla var för några. Och jag kan garantera alla som klagar på "Vuzuelorna". Det var högljutt. Det var en decibelnivå som skulle leda till stängning om det varit i Europa. Och för att höja stämningen hade man grytlock och slevar att slå på dem. Där och då förstod Donkeyman att det bara var en liten tidsfråga innan Apartheid var över.
Efter Cameruns seger bröt det ut ett glädjebröl som jag aldrig har upplevt på en TV-sänd match. Inte ens när jag såg den klassiska Norge - Brasilien på Scotsman i Oslo. Och när personalen återgick till sitt reste sig hotelldirektören, presenterade sig och förklarade på både Engelska och Afrikaans att nu var det fria drinkar på alla gästerna. Hotellet spenderade i ren och skär glädje över den Afrikanska segern.
Det är minnen som tränger sig på nu när Sydafrika är värdnation och hemmalaget deltar. Donkeyman var långa perioder på jobb i Sydafrika under 1970- och 80-talen. Vid det ovan relaterade besöket 1990 hade landet redan förändrat sig på ett ofattbart sätt. Det som skett sedan dess är rena miraklet.
Läs även andra bloggares åsikter om fotbolls-vm, sydafrika, apartheid
torsdag 19 februari 2009
Partyt
Det skall vara stor födelsedagsfest i Rhodes.... , eh Zimbabwe. Landets ledare Kim Il .., nej fel igen, Robert Mugabe heter han, fyller 85 år. Och följande behöver konsumeras för att det skall bli ett juste partaj: 2000 pavor med fiiiiiiin och dyyyyyr Champagne, 500 flaskor sprit, 8000 hummer, 100 kg räkor, 3000 ankor, 4000 portioner kaviar (rysk får vi anta), 8000 lådor lyxchoklad. Dessutom skall stora mängder med får, kor och getter slaktas för att tjäna som tilltugg.
Donkeyman hoppas den egna omgivningen inspireras inför stundande 60-årsdag.
Donkeyman har tidigare skrivit en del om Robert Mugabe, Chief of Zimbabwe. Bland annat tar följande artikel sig av hans tidigare historia: Val i Rhodesia . Och den som vill lära mer om herr Mugabe bör köpa denna bok: "Dinner with Mugabe" .
Donkeyman har tidigare citerat ett gammalt talesätt: "Ränderna går aldrig ur". Och Donkeyman har tidigare påpekat att mr. Mugabe har en lång "track record" av odemokratiskt beteende. Något som i praktiken alla i Väst valde att blunda för när han tog makten för snart 30 år sedan. Men man får inte glömma att det är ett antal "movements" även i grannländerna som den gången drev intern maktkamp med ungefär samma medel.
Herr Mugabe var en av vänsterns favoriter i många, många år trots att all information om vem han var och vad han stod för fanns tillgänglig. Men man ville inte se det. Därför att Ian Smith redan var Rhodesias skurk, vilket gjorde varje motståndare till en hjälte. Skurkens fiende måste ju vara en hjälte. Och den samma lojaliteten har till exempel ANC i Sydafrika visat hela vägen under resans lopp. De har kontinuerligt backat upp Mugabe och hans hantlangare i Zim.
När tar vansinnet slut ?
Läs även andra bloggares åsikter om zimbabwe, mugabe, afrika, diktatur
Donkeyman hoppas den egna omgivningen inspireras inför stundande 60-årsdag.
Donkeyman har tidigare skrivit en del om Robert Mugabe, Chief of Zimbabwe. Bland annat tar följande artikel sig av hans tidigare historia: Val i Rhodesia . Och den som vill lära mer om herr Mugabe bör köpa denna bok: "Dinner with Mugabe" .
Donkeyman har tidigare citerat ett gammalt talesätt: "Ränderna går aldrig ur". Och Donkeyman har tidigare påpekat att mr. Mugabe har en lång "track record" av odemokratiskt beteende. Något som i praktiken alla i Väst valde att blunda för när han tog makten för snart 30 år sedan. Men man får inte glömma att det är ett antal "movements" även i grannländerna som den gången drev intern maktkamp med ungefär samma medel.
Herr Mugabe var en av vänsterns favoriter i många, många år trots att all information om vem han var och vad han stod för fanns tillgänglig. Men man ville inte se det. Därför att Ian Smith redan var Rhodesias skurk, vilket gjorde varje motståndare till en hjälte. Skurkens fiende måste ju vara en hjälte. Och den samma lojaliteten har till exempel ANC i Sydafrika visat hela vägen under resans lopp. De har kontinuerligt backat upp Mugabe och hans hantlangare i Zim.
När tar vansinnet slut ?
Läs även andra bloggares åsikter om zimbabwe, mugabe, afrika, diktatur
onsdag 26 november 2008
Sjörövare
Donkeyman har i många år varit upprörd över att sjörövare görs till puttinuttiga rollfigurer för barn. I sånger, böcker, TV-program, visor och "you name it" får småbarn lära sig att sjörövare är lämpliga rollfigurer. Barnen skall leka sjörövare, spela sjörövarspel och identifiera sig med sjörövare.
Det är ganska märkligt att en sådan industri har tillåtits växa upp i vår PK (Politiskt Korrekta) värld. Varför inte lika gärna låta barnen leka Gestapomän, inkvisition, bödlar eller något annat lika trevligt.
Verkligheten är ju att sjöröveri är en form av kriminalitet som förekommit i alla år. Men den har också för det mesta genomförts under synnerligen blodiga och grymma former. Men som sagt - vi har valt att låta våra barn identifiera sig med några av de mest osympatiska brottslingar som någonsin har existerat.
Alla världens nationer har i alla tider bekämpat sjöröveri. Julius Caesar togs i sin tid till fånga av sjörövare. Och frigavs efter utbetalande av lösen. Något som resulterade i att Caesar lät sin flotta leta upp dessa och ta dem av daga.
Sjörövare från de så kallade Barbareskstaterna höll upp emot en million Européer som slavar. Trots att all världens flottstyrkor var på jakt efter dem. Men den relativt unga staten USA sände sin nybildade US Marine Corps för att röja upp. Vilket man lyckades med.
Engelsmännen jagade de Karibiska piraterna med alla medel. Varje påträffad pirat fördes omedelbart i land för hängning. Och då var det inte tal om någon human hängning medelst "long drop" med knäckt nacke och omedelbar död som följd. Var det opraktiskt att föra i land piraten kunde man i stället hänga denne "on site". Huvudsaken var att piraten blev avrättad - helst så plågsamt som möjligt.
I modern tid har pirater härjat i bland annat Malacka Straights. Ända till dess att alla kuststater i området gick samman i en större aktion och gjorde slut på piraternas baser. Redan Julius Caesar upptäckte nämligen att det är synnerligen resurskrävande att jaga piraterna ute på öppna havet. Skall man få slut på piratplågan så måste man förstöra baserna deras. Något som också gjordes i Barbareskstaterna, Karibien och Malacka Straights.
Men historien upprepar sig ofta. Nu härjar pirater i farvattnen runt "Afrikas Horn" och Adenbukten. Bara i år har det utförts över 100 attacker och man har genomfört 36 st hijackings.
Den ideologiska ursäkten är att piraterna är fattiga fiskare som har fått sin försörjning förstörd av piratfiskande trålare från Europa och Östern. Men verkligheten är att detta är frågan om en ren "high tech" - operation baserad på en logistik som ligger "far away" från vad några fattiga fiskare kan åstadkomma.
Vi talar helt enkelt om avancerad internationell kriminalitet. Som också kan leda till miljökriminalitet om piraterna gör allvar av sitt hot om att bomba den nu fångade tankern.
Något som har aktualiserats av att man nu har tagit historiens största byte. "Sirius Star" är ett fartyg värt minst USD 150 mill. Den har en last som är värd USD 100 mill. Om den lasten förloras kommer detta att påverka oljepriset med över en dollar fatet.
Lösensumman väntas vara USD 30 mill. Och piraterna har logistiken som krävs för att ta emot pengarna i cash och låta dessa försvinna utom synhåll för västvärldens polismakt.
Somalia är ju ett land som i praktiken är utan regeringsmakt. När de så kallade Islamistiska domstolarna tog makten för några år sedan infördes omgående lag och ordning. Och man stoppade piraterna. Men Västvärlden valde att störta den regimen. Och betalar nu priset för ytterligare flera års anarki. Nu har en ännu mer fundamentalistisk "movement" tågat in på banan och skall ingripa i händelseförloppet. Något som piraterna hittills bara skrattar åt.
Samtidigt håller de Europeiska länderna på att samla ihop en stor flotta under Engelsk ledning som skall patrullera sjövägarna där piraterna härjar. Men de enda som har en realistisk inställning är Ryssarna. Som ju inte heller har lika stora hämningar som Västvärldens demokratier när det gäller sådant här. Men som också har läst sin historia. De menar att det enda som hjälper är att gå in med krigsmakt och krossa piratbaserna. (Inom parentes sagt påstås det ju också att både Ryssar och Kineser skall ha övermannat Somaliska pirater vid tidigare tillfällen. Resultatet skall ha varit att man levererat en hög med lik tillbaka till piraternas bas. Som därefter föredrar enklare byten. Men detta är som sagt bara rykten.)
Kanske det hela slutar med en "ohelig allians" där några organisationer som inte har några större hämningar mot att "rensa upp" utför det "dirty work" som måste göras medan de lite mer finkänsliga västländerna tillfälligtvis tittar bort. Det ryktas ju om att något liknande gjordes i Malacka Straights i all tysthet.
Allt enligt den flera tusen år gamla metoden: "En bra pirat är en död pirat".
Läs även andra bloggares åsikter om pirater, rånare, ekonomisk kriminalitet
Det är ganska märkligt att en sådan industri har tillåtits växa upp i vår PK (Politiskt Korrekta) värld. Varför inte lika gärna låta barnen leka Gestapomän, inkvisition, bödlar eller något annat lika trevligt.
Verkligheten är ju att sjöröveri är en form av kriminalitet som förekommit i alla år. Men den har också för det mesta genomförts under synnerligen blodiga och grymma former. Men som sagt - vi har valt att låta våra barn identifiera sig med några av de mest osympatiska brottslingar som någonsin har existerat.
Alla världens nationer har i alla tider bekämpat sjöröveri. Julius Caesar togs i sin tid till fånga av sjörövare. Och frigavs efter utbetalande av lösen. Något som resulterade i att Caesar lät sin flotta leta upp dessa och ta dem av daga.
Sjörövare från de så kallade Barbareskstaterna höll upp emot en million Européer som slavar. Trots att all världens flottstyrkor var på jakt efter dem. Men den relativt unga staten USA sände sin nybildade US Marine Corps för att röja upp. Vilket man lyckades med.
Engelsmännen jagade de Karibiska piraterna med alla medel. Varje påträffad pirat fördes omedelbart i land för hängning. Och då var det inte tal om någon human hängning medelst "long drop" med knäckt nacke och omedelbar död som följd. Var det opraktiskt att föra i land piraten kunde man i stället hänga denne "on site". Huvudsaken var att piraten blev avrättad - helst så plågsamt som möjligt.
I modern tid har pirater härjat i bland annat Malacka Straights. Ända till dess att alla kuststater i området gick samman i en större aktion och gjorde slut på piraternas baser. Redan Julius Caesar upptäckte nämligen att det är synnerligen resurskrävande att jaga piraterna ute på öppna havet. Skall man få slut på piratplågan så måste man förstöra baserna deras. Något som också gjordes i Barbareskstaterna, Karibien och Malacka Straights.
Men historien upprepar sig ofta. Nu härjar pirater i farvattnen runt "Afrikas Horn" och Adenbukten. Bara i år har det utförts över 100 attacker och man har genomfört 36 st hijackings.
Den ideologiska ursäkten är att piraterna är fattiga fiskare som har fått sin försörjning förstörd av piratfiskande trålare från Europa och Östern. Men verkligheten är att detta är frågan om en ren "high tech" - operation baserad på en logistik som ligger "far away" från vad några fattiga fiskare kan åstadkomma.
Vi talar helt enkelt om avancerad internationell kriminalitet. Som också kan leda till miljökriminalitet om piraterna gör allvar av sitt hot om att bomba den nu fångade tankern.
Något som har aktualiserats av att man nu har tagit historiens största byte. "Sirius Star" är ett fartyg värt minst USD 150 mill. Den har en last som är värd USD 100 mill. Om den lasten förloras kommer detta att påverka oljepriset med över en dollar fatet.
Lösensumman väntas vara USD 30 mill. Och piraterna har logistiken som krävs för att ta emot pengarna i cash och låta dessa försvinna utom synhåll för västvärldens polismakt.
Somalia är ju ett land som i praktiken är utan regeringsmakt. När de så kallade Islamistiska domstolarna tog makten för några år sedan infördes omgående lag och ordning. Och man stoppade piraterna. Men Västvärlden valde att störta den regimen. Och betalar nu priset för ytterligare flera års anarki. Nu har en ännu mer fundamentalistisk "movement" tågat in på banan och skall ingripa i händelseförloppet. Något som piraterna hittills bara skrattar åt.
Samtidigt håller de Europeiska länderna på att samla ihop en stor flotta under Engelsk ledning som skall patrullera sjövägarna där piraterna härjar. Men de enda som har en realistisk inställning är Ryssarna. Som ju inte heller har lika stora hämningar som Västvärldens demokratier när det gäller sådant här. Men som också har läst sin historia. De menar att det enda som hjälper är att gå in med krigsmakt och krossa piratbaserna. (Inom parentes sagt påstås det ju också att både Ryssar och Kineser skall ha övermannat Somaliska pirater vid tidigare tillfällen. Resultatet skall ha varit att man levererat en hög med lik tillbaka till piraternas bas. Som därefter föredrar enklare byten. Men detta är som sagt bara rykten.)
Kanske det hela slutar med en "ohelig allians" där några organisationer som inte har några större hämningar mot att "rensa upp" utför det "dirty work" som måste göras medan de lite mer finkänsliga västländerna tillfälligtvis tittar bort. Det ryktas ju om att något liknande gjordes i Malacka Straights i all tysthet.
Allt enligt den flera tusen år gamla metoden: "En bra pirat är en död pirat".
Läs även andra bloggares åsikter om pirater, rånare, ekonomisk kriminalitet
fredag 25 april 2008
Val i Rhodesia (2)
För ganska exakt en månad sedan skrev Donkeyman artikeln Val i Rhodesia. Och det är knappast överraskande att han kan konkludera med "Vad var det jag sade".....
Valresultatet har ännu inte offentliggjorts. Däremot har alla valurnor och röstsedlar samlats in och tagits till okänd plats för att "räknas om på nytt". Men till skillnad från vid tidigare val anslogs de lokala valresultaten sedan rösterna räknats direkt efter att lokalerna stängts. En räkning som på de flesta platser skedde under kontroll av oppositionen. Och oppositionen hade förberett sig väl denna gång. Man samlade in dessa första resultat på "country-wide" basis och ställde samman dem. Vilket antyder Tsvangirai 50.3%, Mugabe 43,8% samt oberoende (i huvudsak Makoni) resten.
Men som sagt - något offentligt resultat har ännu inte kommit. Och vilket resultat som än offentliggörs från officiellt håll har liten trovärdighet. Det har varit lite för många och märkliga turer sedan valet.
Det som däremot har inträffat är att verksamheten hos väpnade miliser som stödjer Mugabe har ökat. Med utgångspunkt i ett nätverk av "command centres" har man startat en ren terrorkampanj mot oppositionen. Man har invaderat ytterligare en mängd med farmer och kört bort ägarna. Och nu pågår en konsekvent misshandel av oppositionens företrädare samt sådana som "röstat fel". Dessa blir för övrigt inte bara misshandlade, man plundrar och ödelägger också deras bostäder. Vilket naturligtvis är en medveten taktik från ZANU-PF för att "mjuka upp" väljarna inför en andra valomgång.
Så har det kinesiska fartyget "An Yue Jing" dykt upp. I mitten av månaden anlände detta till Durban med en last bestående av stora mängder ammunition till handeldvapen, granatkastare och granater samt raketer. Den Sydafrikanska regeringen förklarade att man inte skulle stoppa skeppningen utan släppa igenom lasten. Men det Sydafrikanska Hamn- och Transport Facket, förklarade lasten i blockad. En blockad som stödjs world-wide av ITF (Int Transport Facket).
Dessutom har en Sydafrikansk domstol givit en Tysk bank rätt att ta beslag i lasten som ersättning för skulder som Zimbabwes regering har till banken i fråga. Något som är ett helt normalt rättsförfarande som inte har något som helst med politik att göra. Men som effektivt blockerar lasten från att komma till Zimbabwe.
Fartyget smet ut från Durban och styrde mot Luanda (Angola) men blev snart förklarat icke välkommet i såväl Angola som Mocambique. Och kombinationen av domstolsorder och ITF-aktion gör sannolikt att den enda "option" de har är att återvända till Kina.
Donkeyman tillhör normalt sett inte fanklubben till Jens Stoltenberg och hans röd/gröna regering. Men här och nu ger jag honom full och stor "credit" för hans agerande. Men det underlättar självfallet för honom och hans regering att både USA och UK har fördömt Mugabe. Kanske det till och med är på uppdrag av dessa som han agerar "torped" och håller ett tal som är kontroversiellt i stora kretsar i Afrika.
Samtidigt påminner Donkeyman än en gång om de Afrikanska ledarnas ryggradslösa agerande gentemot Mugabe genom åren. Speciellt president Mbeki i Sydafrika och det styrande partiet ANC har genom åren visat ett lite hedrande handlingssätt. Man kunde med lätthet ha tagit mr Mugabe i örat och tvingat honom att ändra sin politik. Eller så kunde man ha gjort precis som den vita Apartheid-regeringen gjorde för 25 år sedan när de drog undan mattan under fötterna på Ian Smith. Men detta har man alltså avstått från att göra. Det Afrikanska ledarskapet har ett kollektivt ansvar för utvecklingen i Zimbabwe. Hade man gripit in - något man inte ens gör i dag - så skulle situationen aldrig ha fått utveckla sig som den gjort.
Så kommer vi till ytterligare ett talesätt: "Ränderna går aldrig ur". I förra artikeln påpekar Donkeyman att mr. Mugabe har en lång "track record" av odemokratiskt beteende. Något som i praktiken alla i Väst valde att blunda för när han tog makten för 28 år sedan. Men man får inte glömma att det är ett antal "movements" även i grannländerna som i dag sitter vid makten och som den gången drev intern maktkamp med ungefär samma medel. Och ANC i Sydafrika har under resans lopp kontinuerligt uttalat sitt stöd för regeringen i Zim..... Kanske det beror på att man kan tänka sig en liknande utveckling för att förhindra att folket "röstar fel" på hemmabana.
Valresultatet har ännu inte offentliggjorts. Däremot har alla valurnor och röstsedlar samlats in och tagits till okänd plats för att "räknas om på nytt". Men till skillnad från vid tidigare val anslogs de lokala valresultaten sedan rösterna räknats direkt efter att lokalerna stängts. En räkning som på de flesta platser skedde under kontroll av oppositionen. Och oppositionen hade förberett sig väl denna gång. Man samlade in dessa första resultat på "country-wide" basis och ställde samman dem. Vilket antyder Tsvangirai 50.3%, Mugabe 43,8% samt oberoende (i huvudsak Makoni) resten.
Men som sagt - något offentligt resultat har ännu inte kommit. Och vilket resultat som än offentliggörs från officiellt håll har liten trovärdighet. Det har varit lite för många och märkliga turer sedan valet.
Det som däremot har inträffat är att verksamheten hos väpnade miliser som stödjer Mugabe har ökat. Med utgångspunkt i ett nätverk av "command centres" har man startat en ren terrorkampanj mot oppositionen. Man har invaderat ytterligare en mängd med farmer och kört bort ägarna. Och nu pågår en konsekvent misshandel av oppositionens företrädare samt sådana som "röstat fel". Dessa blir för övrigt inte bara misshandlade, man plundrar och ödelägger också deras bostäder. Vilket naturligtvis är en medveten taktik från ZANU-PF för att "mjuka upp" väljarna inför en andra valomgång.
Så har det kinesiska fartyget "An Yue Jing" dykt upp. I mitten av månaden anlände detta till Durban med en last bestående av stora mängder ammunition till handeldvapen, granatkastare och granater samt raketer. Den Sydafrikanska regeringen förklarade att man inte skulle stoppa skeppningen utan släppa igenom lasten. Men det Sydafrikanska Hamn- och Transport Facket, förklarade lasten i blockad. En blockad som stödjs world-wide av ITF (Int Transport Facket).
Dessutom har en Sydafrikansk domstol givit en Tysk bank rätt att ta beslag i lasten som ersättning för skulder som Zimbabwes regering har till banken i fråga. Något som är ett helt normalt rättsförfarande som inte har något som helst med politik att göra. Men som effektivt blockerar lasten från att komma till Zimbabwe.
Fartyget smet ut från Durban och styrde mot Luanda (Angola) men blev snart förklarat icke välkommet i såväl Angola som Mocambique. Och kombinationen av domstolsorder och ITF-aktion gör sannolikt att den enda "option" de har är att återvända till Kina.
Donkeyman tillhör normalt sett inte fanklubben till Jens Stoltenberg och hans röd/gröna regering. Men här och nu ger jag honom full och stor "credit" för hans agerande. Men det underlättar självfallet för honom och hans regering att både USA och UK har fördömt Mugabe. Kanske det till och med är på uppdrag av dessa som han agerar "torped" och håller ett tal som är kontroversiellt i stora kretsar i Afrika.
Samtidigt påminner Donkeyman än en gång om de Afrikanska ledarnas ryggradslösa agerande gentemot Mugabe genom åren. Speciellt president Mbeki i Sydafrika och det styrande partiet ANC har genom åren visat ett lite hedrande handlingssätt. Man kunde med lätthet ha tagit mr Mugabe i örat och tvingat honom att ändra sin politik. Eller så kunde man ha gjort precis som den vita Apartheid-regeringen gjorde för 25 år sedan när de drog undan mattan under fötterna på Ian Smith. Men detta har man alltså avstått från att göra. Det Afrikanska ledarskapet har ett kollektivt ansvar för utvecklingen i Zimbabwe. Hade man gripit in - något man inte ens gör i dag - så skulle situationen aldrig ha fått utveckla sig som den gjort.
Så kommer vi till ytterligare ett talesätt: "Ränderna går aldrig ur". I förra artikeln påpekar Donkeyman att mr. Mugabe har en lång "track record" av odemokratiskt beteende. Något som i praktiken alla i Väst valde att blunda för när han tog makten för 28 år sedan. Men man får inte glömma att det är ett antal "movements" även i grannländerna som i dag sitter vid makten och som den gången drev intern maktkamp med ungefär samma medel. Och ANC i Sydafrika har under resans lopp kontinuerligt uttalat sitt stöd för regeringen i Zim..... Kanske det beror på att man kan tänka sig en liknande utveckling för att förhindra att folket "röstar fel" på hemmabana.
lördag 29 mars 2008
Val i Rhodesia
I dag börjar "valet" i Rhode.... ursäkta Zimbabwe. Ett val som med största sannolikhet inte kommer att beskrivas som fritt och rättvist.
Utvecklingen i Södra Afrika intresserar Donkeyman speciellt. Därför att han har besökt området många gånger under de senaste 40 åren. Både i samband med jobbet men också som intresserad turist. Och då talar vi om Sydafrika, Zimbabwe, Angola, Botswana och Mocambique. Dessutom har Donkeyman läst kilometervis med text om området. Samt har själv ett skapligt bibliotek.
Och Donkeyman beskylldes under 70-talet för att vara både fascist, nazist och rasist samt en massa andra ting med -ist inblandat. Se också artikeln om -ismer. Därför att han vägrade att vägrade att vara PK och ensidigt fördöma den tidens godkända skurk Ian Smith. Och vägrade att ensidigt hylla den tidens godkända hjälte Robert Mugabe. Donkeymans påstående att allt inte bara var svart och vitt föll inte i god jord i de radikala kretsar som Donkeyman umgicks den gången.
I dag har Robert Mugabe också förklarats för att vara skurk. Och är därmed i samma klubb som Ian Smith (RIP). Även om nog herr Smith fortfarande (oförtjänt) anses vara den större skurken.
Donkeymans ledstjärna är att man måste försöka förstå varför saker och ting sker. Utan att för den skull ursäkta dem. Skall man förklara herr Smiths tänkande så måste man först se hur situationen i omgivningarna till Rhodesia var på 1960-talet.
I Rhodesia fanns det två "movements" som bekämpade Ian Smiths regering. Den ena var "Zanu" (Zimbabwean African National Union). En rörelse som såg Maoismen som sin främsta inspirationskälla. I denna rörelse pågick en hård och blodig maktkamp. Med tortyr och mord som interna kampmetoder. Ur denna maktkamp gick Robert Mugabe med tiden som segrare. Den andra rörelsen var "Zapu" (Zimbabwean African Peoples Union). Med Joshua Nkomo som obestridd ledare. Denna rörelse hade Sovjetkommunismen som ledstjärna.
I huvudsak gick dock motsättningarna mellan dessa "movements" inte på politisk nivå. Det var snarare en fråga om en etnisk konflikt. De ideologiska finesserna hanterades av den högsta ledningen. Bägge "movements" hade sin egen väpnade gren så konflikten mellan Zanu och Zapu fördes med våld. Det var tortyr och mord eller hot om detta som var kampmetoden.
Givetvis skedde denna kamp på bekostnad av kampen mot den gemensamma fienden i form av Ian Smiths regim. Som med ganska små medel kunde stå emot gerillan. Det var den internationella utfrysningen som knäckte regimen - inte gerillan.
Efter att Ian Smith hade kastat korten och Zimbabwe hade bildats med Mugabe som statschef använde han ett antal år för att besegra Zapu. Nu hade Zanla som var just Zanus väpnade gren upphöjts till en del av statsapparaten. Vilket man utnyttjade till att krossa matabelefolket där zanu hade sin maktbas.
Den kampen visade sig vara framgångsrik och 1985 slog man samman rörelserna till Zanu-PF. där PF står för Peoples Front. Joshua Nkomo fick till en början en plats i Zimbabwes ledning.
Fram till nu var Zimbabwe en blomstrande och framgångsrik historia. Och Robert Mugabe var trots sina blodiga händer hela världens hjälte. Och eftersom han var PK var allt han gjorde och sade rätt. Han var helt enkelt den Skandinaviska vänsterns hjälte. Medan alla som hela tiden påpekat att solen inte var helt utan fläckar (som t.ex. Donkeyman) blev bekyllda för att hänge sig till allehanda -ismer. Men "alla" i området visste mycket väl vad Mugabe var för typ och hur han hade kommit sig fram till makten. En information som man i vår del av världen betraktade som lögn och förtal.
Nu hade Mugabe makten i sin hand och började ganska snart att använda den till att belöna sina anhängare. Genom att konfiskera och överföra kritikernas (inte bara vita) egendom till dem som behövde belönas för lång och trogen tjänst. Och det är här som landets nedgång och fall verkligen sätter fart. Eventuell opposition visste man ju sedan länge hur man skulle hantera......
Resten är välkänt. Så på senare tid har till och med herr Mugabes mest entusiastiska anhängare här på hemmaplan tvingats erkänna att han är "no good". Men inte ens i dag år 2008 kan hans gamla Afrikanska revolutionära samarbetsparter (till exempel ANC, som också är PK och därmed ofelbara) förmå sig att fördöma hans politik.
Medan Donkeyman åter en gång kan slå sig på bröstet och säga "Vad var det jag sade".....
(Inom parentes kan man också konstatera att ur de Afrikanska maktkamperna har även en annan segrare växt fram. I dag är det Kinesiska inflytandet i hela den delen av världen stort. Även i Zimbabwe, vilket ju är naturligt då det var den maoistiska bevegelsen under Mugabe som avgick med segern.)
Utvecklingen i Södra Afrika intresserar Donkeyman speciellt. Därför att han har besökt området många gånger under de senaste 40 åren. Både i samband med jobbet men också som intresserad turist. Och då talar vi om Sydafrika, Zimbabwe, Angola, Botswana och Mocambique. Dessutom har Donkeyman läst kilometervis med text om området. Samt har själv ett skapligt bibliotek.
Och Donkeyman beskylldes under 70-talet för att vara både fascist, nazist och rasist samt en massa andra ting med -ist inblandat. Se också artikeln om -ismer. Därför att han vägrade att vägrade att vara PK och ensidigt fördöma den tidens godkända skurk Ian Smith. Och vägrade att ensidigt hylla den tidens godkända hjälte Robert Mugabe. Donkeymans påstående att allt inte bara var svart och vitt föll inte i god jord i de radikala kretsar som Donkeyman umgicks den gången.
I dag har Robert Mugabe också förklarats för att vara skurk. Och är därmed i samma klubb som Ian Smith (RIP). Även om nog herr Smith fortfarande (oförtjänt) anses vara den större skurken.
Donkeymans ledstjärna är att man måste försöka förstå varför saker och ting sker. Utan att för den skull ursäkta dem. Skall man förklara herr Smiths tänkande så måste man först se hur situationen i omgivningarna till Rhodesia var på 1960-talet.
- Uganda styrdes av en av seklets värsta despoter, Idi Amin. Men han hade flera kollegor i omgivningarna som också hade "hårda nypor".
- Belgiska Congo hade blivit Zaire. De fåtaliga Belgierna hade jagats ur landet och ekonomin hade redan hunnit rasa samman. Man hade också hunnit med ett blodigt inbördeskrig. Mobuto Sese Seko hade blivit diktator och slog ned all opposition med hårdhänta medel.
- Zambia (fd NordRhodesia) hade under herr Kaundas ledning störtats ut i ett komplett kaos
- Malawi hade försetts med en hårdhänt diktator som hette Hastings Bada
I Rhodesia fanns det två "movements" som bekämpade Ian Smiths regering. Den ena var "Zanu" (Zimbabwean African National Union). En rörelse som såg Maoismen som sin främsta inspirationskälla. I denna rörelse pågick en hård och blodig maktkamp. Med tortyr och mord som interna kampmetoder. Ur denna maktkamp gick Robert Mugabe med tiden som segrare. Den andra rörelsen var "Zapu" (Zimbabwean African Peoples Union). Med Joshua Nkomo som obestridd ledare. Denna rörelse hade Sovjetkommunismen som ledstjärna.
I huvudsak gick dock motsättningarna mellan dessa "movements" inte på politisk nivå. Det var snarare en fråga om en etnisk konflikt. De ideologiska finesserna hanterades av den högsta ledningen. Bägge "movements" hade sin egen väpnade gren så konflikten mellan Zanu och Zapu fördes med våld. Det var tortyr och mord eller hot om detta som var kampmetoden.
Givetvis skedde denna kamp på bekostnad av kampen mot den gemensamma fienden i form av Ian Smiths regim. Som med ganska små medel kunde stå emot gerillan. Det var den internationella utfrysningen som knäckte regimen - inte gerillan.
Efter att Ian Smith hade kastat korten och Zimbabwe hade bildats med Mugabe som statschef använde han ett antal år för att besegra Zapu. Nu hade Zanla som var just Zanus väpnade gren upphöjts till en del av statsapparaten. Vilket man utnyttjade till att krossa matabelefolket där zanu hade sin maktbas.
Den kampen visade sig vara framgångsrik och 1985 slog man samman rörelserna till Zanu-PF. där PF står för Peoples Front. Joshua Nkomo fick till en början en plats i Zimbabwes ledning.
Fram till nu var Zimbabwe en blomstrande och framgångsrik historia. Och Robert Mugabe var trots sina blodiga händer hela världens hjälte. Och eftersom han var PK var allt han gjorde och sade rätt. Han var helt enkelt den Skandinaviska vänsterns hjälte. Medan alla som hela tiden påpekat att solen inte var helt utan fläckar (som t.ex. Donkeyman) blev bekyllda för att hänge sig till allehanda -ismer. Men "alla" i området visste mycket väl vad Mugabe var för typ och hur han hade kommit sig fram till makten. En information som man i vår del av världen betraktade som lögn och förtal.
Nu hade Mugabe makten i sin hand och började ganska snart att använda den till att belöna sina anhängare. Genom att konfiskera och överföra kritikernas (inte bara vita) egendom till dem som behövde belönas för lång och trogen tjänst. Och det är här som landets nedgång och fall verkligen sätter fart. Eventuell opposition visste man ju sedan länge hur man skulle hantera......
Resten är välkänt. Så på senare tid har till och med herr Mugabes mest entusiastiska anhängare här på hemmaplan tvingats erkänna att han är "no good". Men inte ens i dag år 2008 kan hans gamla Afrikanska revolutionära samarbetsparter (till exempel ANC, som också är PK och därmed ofelbara) förmå sig att fördöma hans politik.
Medan Donkeyman åter en gång kan slå sig på bröstet och säga "Vad var det jag sade".....
(Inom parentes kan man också konstatera att ur de Afrikanska maktkamperna har även en annan segrare växt fram. I dag är det Kinesiska inflytandet i hela den delen av världen stort. Även i Zimbabwe, vilket ju är naturligt då det var den maoistiska bevegelsen under Mugabe som avgick med segern.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)