Antwerpen (2)

Här kommer det andra resebrevet från Antwerpen.

Den egentliga orsaken till att jag reste dit var för att tala på en konferens men det gav mig samtidigt chansen att vara turist i ett antal dagar. Och då kunde jag göra en ting som jag länge haft lust att göra. Det var att köpa ett 5-dagarskort och åka igenom en stor del av stadens spårvägsnät. Samt därigenom besöka ett antal förorter och stadsdelar som jag inte sett tidigare. Jag tog också långa promenader genom stadens centrala delar och återupplivade en hel del gamla minnen. Och självfallet besökte jag de gamla sjömanskvarteren.

Bilden nedan visar det som i gamla tider var början på nöjesgatan. Den bekanta Schippersstraat. Men även de kringliggande områdena var för 30 år sedan fyllda med sjapp. Hela området heter egentligen Schipperskwartier. Det var sjapp vid sjapp vid sjapp, gata efter gata. Tusentals. Många av de gamla "Antwerpenseglarna" bodde i övervåningen till barerna. Det var normalt att ägaren hade några hyresrum ovanpå själva baren och så bodde familjen själv högst upp. Men det var inte ett rufft område. Helt vanliga Antwerpenbor drogs till Schipperswartier för att roa sig.

Sedan den gången har området förvandlats. Först trängdes sjappen undan ett efter ett och byggdes om så att framsidan mot gatan delades i flera små bås där damer visade upp sig i skyltfönster. Vilket också gjorde att en den gamla publiken försvann från området. Förvandlingen från bardistrikt till "Red Light District" gick fort. Den påstås varit styrd av maffiapengar från utlandet. Snart satt damer i skyltfönster utmed hela gatans längd. De sjapp som blev kvar förvandlades till halvskumma bulor av en sådan karaktär att vanligt folk höll sig undan.

Nästa steg i förvandlingen blev att man började lyxsanera stadsdelen. I dag är det mest nybyggda eller nyrenoverade bostäder där. Men själva Schippersstraat är till stora delar fortfarande halvrisig. I ena änden är det ett "Red Light" område medan resten i huvudsak saknar aktiviteter. Det tycks som om den påbörjade lyxifieringen av området har avstannat för si så där 10 år sedan.

Bilden nedan visar början av gatan från Söder, från Sint-Pietersvliet.

Detta är faktiskt det enda gamla stället som finns kvar och det ligger just vid Sint-Pietersvliet, dvs den södra änden av gatan. På samma torg finns också några modernare platser som är lite flongare. Men något lite av den gamla atmosfären kan man insupa här om man har fantasi.

Men mina vänner - se bilden nedan. Den bilden nedan visar det som var Jordens Medelpunkt "in the good old days". Alltså inte i en roman av Jules Verne utan som Sjöfolk upplevde saken. Detta är alltså krysset av Schippersstraat och Falcon Plein. Den som sökte sig hit träffade garanterat bekanta. Större var inte sjömannens värld. Antingen träffade man andra Svenskar som man kände, kanske någon hemifrån eller någon som man seglat med. Eller någon som kände någon ..... Så kunde man slinka in på något ställe och utbyta erfarenheter med yrkesbröder. Och samtidigt läska strupen.

Sådan är inte sjöfarten i dag. Visserligen är hamnen i Antwerpen lika stor som då - om inte större. Men nu kommer båtarna till kaj klockan 07 och seglar klockan 16 och under hamntiden jobbar man. De som är ombord bor inte på sjapp i Antwerpen eller Genua under sin ledighet. De har lägenheter eller villor och de är fast anställda i ett rederi så någon sjömansförmedling där sjömannen satte upp sig för att få nästa båt behövs inte heller. 

Men stryker man runt lite och kanske går rätt norrut från det här krysset så finner man de mest centrala av de gamla dockorna där man med lite fantasi kan se hur det var en gång. Men det området håller på att förändras och blir nu en variant av samma utveckling som varit i Hammarbyhamnen i Stockholm, Albert Docks i Liverpool eller det som nu blivit Docklands i London.

Men nästa bild visar en pärla. En relik från förr. "Falon Seamen Shop" på Falcon Plein. Etablerad 1895. Här känner man historiens vingslag. Hur många kollegor har inte trampat in här och gått runt på golvplankorna för att finna utrustning till nästa törn. Det är absolut compulsory att göra ett besök när man är i staden. Här säljs än i dag riktiga Duffelcoats, Tröjor, Stövlar, Skepparjackor, Uniformer - Ja faktiskt allt gamla och nya tiders sjöfolk skulle kunna behöva. Och det är inte någon "fake". Det är "the real thing". God kvalitet till acceptabla priser. Samt otroligt god service. Hela butiken är ett levande museum och ligger bara 25 meter från "Världens Medelpunkt" enligt ovan.

Och vad säger ni om butikens logotype. Kommentarer överflödiga.

Men Scipperkwartier är inte längre nöjesdistriktet i byen. Tyngdpunkten har flyttat sig en bit längre söderut. Fast i rättvisans namn skall sägas att det fanns ganska mycket i de områdena också "in the good old days".

Barer och restauranger finner man numera i stor utsträckning i området runt Katedralen. Det vill säga Groote Markt, Groenplaats, Melkmarkt samt alla gator runt omkring. Ett annat område är uppe runt Centralstationen.

Dess värre hade Donkeymans gamla favoritsjapp på Groote Markt blivit uppflongat och var inte lika spännande längre. De gamla klassiska Belgiska servitörerna i sina långa vita förkläden och svarta västar hade ersatts av pizzatyper som kunde antagas motsvara kraven från en modern publik på ett bättre sätt. Den klassiska matsedeln hade tunnats ned och man hade lagt till pizzor och annat i den vägen. Samtidigt kunde Donkeyman konstatera att sjappet som förr var fullsmockat nästan kontinuerligt nu var nära tomt samtidigt som de kringliggande ställena var väl besatta. Och eftersom Donkeyman inte är någon modern människa, så inhiberades besöket och musslorna med Alsace Riesling intogs på annan plats. Därför att det finns ju tusen alternativ inom bekvämt avstånd.

Man kan nog äta både lunch och middag ute i åratal utan att komma i skada för att besöka samma ställe två gånger. Och det finns absolut allt av varianter. Alla internationella stora kedjor är representerade. Men när Donkeyman är i Belgien vill han inte gå på Pizzeria, MacDonalds eller sådant. Inte heller besöka något av alla Starbucks som har etablerat mängder med kafeer. Som "Yours Truly" alltså glatt går förbi. Kaffe med mjölk för brännvinspris passar vare sig budget eller smak.

Det är klassiska ställen som gäller för Donkeyman och sådana finns det tillräckligt många av. Så måste också det obligatoriska besöket på en Argentinsk restaurang som han har besökt varje gång i kanske 30 år göras. Den fanns fortfarande kvar och håller stilen. Även om pappa och mamma från Argentina numera är pangisar och barn och barnbarn, födda och uppväxta i Belgien, sköter ruljangsen.

Men å andra sidan har Donkeyman ett antal andra favoritställen som också måste besökas. Till exempel Cafe Vagant på Pelgremstraat. Som är avbildat nedan. Här kan man få ungefär 200 sorters Belgisk Genever och kanske 30 sorters Belgisk Öl. På andra sidan av gatan har sjappet en "bottle store" som försäljer samma varor i olika stora förpackningar men också en mängd med tillbehör som till exempel glas och rena souvnirer. Lämpligt ställe att inhandla importkvoten på om man skall till Norge. Skall man till Sverige är det bara att bära så mycket man orkar.

Nedan ser vi ingången till "Geneverparadiset". Med uteservering.

  

Nästa bild visar en av stamgästerna på Cafe Vagant. Eller egentligen inte. Den här katten tillhör inventarierna. Den kliver ogenerat runt på borden och kräver uppmärksamhet från gästerna. Och visar gärna hur man lämpligen kliar en katt. Eller så ligger den och sover i den goda värmen på elementen.

Men det är en ny katt sedan förra besöket. Denna är svart medan den gamla var grå (och tämligen fet). Servitrisen berättade att den gamla katten hade farit vidare till katternas himmel i en ålder av 24 år. Varefter nuvarande katt hade anskaffats. Det är bara att imponeras, få katter uppnår den åldern.

Så här serveras Genever på Cafe Vagant. Detta är en "Oud Antwerpsche". Servitören kommer ut med flaskan och ett glas. Visar upp flaskan som behandlas ungefär som en vinflaska på finare ställen. Efter kundens godkännande häller man upp till kanten på glaset. Men som ni ser så har man blivit lite mer finkänslig i moderna tider. För ett par år sedan hade man inte underlägg på träborden. Bara att läsa Geneverlistan är värt ett besök.

Matservering har de inte. Däremot får man fina brickor med tilltugg i form av ost och korv. Som givetvis bättrar på törsten.

Jag nämnde Westmalle Donk i förra Resebrevet. De hade den inte längre på Cafe Royal. Men på Bier Central finns den. Det sjappet ligger uppe vid Centralstationen. Det är en Ölhunds svar på Cafe Vagant. Här håller man 300 sorters Belgiskt öl. Men också god mat och givetvis Genever. Stället är mycket större än Vagant och har en betydligt större uteservering. Nedan visar jag en Westmalle Donk. Stark, mustig och god.

Detta är Bier Central fotograferat utifrån gatan. Det ligger tvärs över gatan från det hotell som jag har bebott vid massor av tillfällen under de senaste 30 åren. Hotell De Keyser. Som är bra men jag tycker inte det har utvecklat sig i den riktning jag önskar. Så till nästa besök (som kommer att bli ganska så snart) skall jag bo på något annat hotell. Fast antagligen i samma område. Det finns hur mycket som helst att välja på. 

Så skall jag komma med några avslutande kommentarer i jämförelse med Tromsø och Stockholm.

Det är rent. Ja helt enkelt förbluffande rent. Var morgon sker en stor rengöring av hela staden. Eller i vart fall dess centrala delar. Dessutom reparerar man gator och trottoarer omedelbart. Inte några lösa stenar som står skevt. Inte några stora gropar att snubbla i. Gräsmattor och planteringar hålls i ordning. Kort sagt ungefär som det var i mina bägge hemstäder i min ungdom. Men som moderna tiders ekonomer anser som både orationellt och onödigt.

Det är kemiskt fritt för tiggare. Eller i vart fall nästan. Jag såg ett par stycken, men det var samma sorts tiggare som vi hade hemma förr. Helt enkelt vanliga lokala Alkisar eller Junkies. Men som sagt bara två stycken på en vecka och då gick jag många kilometer kors och tvärs var dag. Den stora armén av Romska tiggare lyste helt med sin frånvaro.

Sedan kan jag inte undvika att imponeras av språkkunskaperna. Vilken som helst kypare, droskchaffis, bodknodd, hotelportier eller vem du möter på gatan växlar otvunget fram och tillbaka mellan Flamländska/ Hollandska, Franska, Tyska och Engelska språken. Så är det också i Holland. Det är annat än hemma där Engelska är det enda främmande språk som merparten behärskar.

Slutligen en liten kommentar. Här reser man fram och tillbaka mellan länderna hela tiden. Bor i ena landet och jobbar i det andra. Åker över gränsen och shoppar. Har släkt och vänner på alla sidor av gränserna. Man har samma valuta. Behöver inte växla. Man märker inte riksgränserna. Det finns inte några gränsstationer. Detta är kärnlandet i EU och det är så här det är tänkt att fungera.

Min vana trogen snackade jag en hel del politik med folk jag kom i kontakt med. Och här måste jag nog göra både Norska media och den Svenska höger- och vänsterflanken besvikna. Jag kan inte tänka mig att de här människorna vill ha tillbaka egna valutor eller gränskontroller. Glöm den tanken. EU och Euron kommer inte att bryta samman i den här delen av Europa, även om enstaka andra länder skulle gå ur/ kastas ur. Vilket självfallet är en stor besvikelse för EU-motståndarna på min hemmabana som inte önskar något större än EU:s sammanbrott.

Slutligen vill jag bara rekommendera staden till den som vill besöka ett bra turistmål som inte är så avlägset. En plats som jag själv tycker är bättre än mer kända ställen som London, Brüssel, Amsterdam eller Hamburg. Jag har ännu inte ens nämnt de traditionella sevärdheterna. Men sådana finns det också många av.

Prova Antwerpen, du blir inte besviken.

Antwerpen (1)

Numera reser inte Donkeyman så mycket i jobbet. Annat var det för 15 år sedan när han hade 250 dagar om året på flyg och hotell. Då var det nästan klippkort till Antwerpen. Sedan dess har det varit några turistbesök. Och förra veckan var det dags för en kombinerad jobb- och nostalgitur. En tur som kräver ett par Resebrev.



Detta är en stad som han har besökt många gånger förr och känner ganska väl. Som de flesta vet är Antwerpen en av Europas stora hamnstäder och i gamla tider var staden ett centrum för sjömän från hela världen. Man träffade alltid bekanta när man var där och många "reste ut" från Antwerpen. Det vill säga man mönstrade på och av där och hade staden som sin bas. Det fanns Svensk sjömanskyrka, Svensk Sjömansförmedling och Svenska Sjöfolksförbundet hade ett lokalkontor där. Så får vi inte glömma Handelsflottans Kultur och Fritidsråd som också var representerade. 

Nu är nästan allt borta bortsett från en skara av gamla sjöpensionärer som har blivit kvar och som inte tänker flytta därifrån.

Hur som helst. Till berättelsen. Donkeyman ankommer alltid med tåg. Traditionen bjuder flyg till Schipol och sedan tåg till Antwerpen. Bilden nedan visar det "Internationella tåget" Amsterdam- Rotterdam- Antwerpen- Brüssel som Donkeyman ankom med. Men en gång i timmen går också "Thalys" som är ett modernt snabbtåg som från Brüssel fortsätter till Paris. 

Går man tillbaka 20 år i tiden var "Internationella Tåg" en lite större ting än nu. Med betydligt bättre service ombord. Men å andra sidan var det ganska glest besatt jämfört med "Thalys" som gick strax innan. Där var det något i stil med fullsatt tunnelbana.

OBS. Klicka på bilderna så blir de större.

Nedan ser vi alltså det "Internationella Tåget" i Antwerpen sedan Donkeyman stigit av.

Antwerpen Central har alltid varit Donkeymans favorit bland järnvägens stationer världen runt. Och han har besökt många. Det är helt enkelt en järnvägskatedral. Nu har man utvidgat stationen kraftigt. Förr var det en säckstation där tågen kom in i den stora inglasade banhallen och gick ut samma väg som de kom. Stationshuset stod på ena kortsidan av stationen. Nu har man grävt sig ned så tågen går ifrån tre olika etager med ett fjärde shoppingetage i mitten. Så har man byggt nya spår rätt genom staden så tågen kan komma in på stationen och fortsätta vidare utan att vända.

Dessutom har man renoverat allt det gamla. Och brukat upp oändligt många Euro.

De internationella tågen går ifrån det nedersta etaget. Så man får åka rulltrappor uppåt för att komma till den gamla banhallen. Men det gamla taket över bangården täcker allt sammans som framgår av bilden.

Donkeymans standardritual sedan minst 30 år tillbaka är att omedelbart gå in på det lokala järnvägscaféet och där intaga en välkomstdrink för att känna att NU ÄR JAG ÅTER I ANTWERPEN.

Tidigare hette det "Cafe de Koenig" men sedan renoveringen går det under artistnamnet "Royal Cafe" (som nog är det ursprungliga namnet) men det är i stort sett likadant som tidigare. Detta är ingången direkt från den stora banhallen.

Väl inne på den bortre väggen ser man den stora klockan. Som inte går av för hackor. Här missas inte några tåg. Egentligen är det märkligt att man sätter upp så få offentliga klockor på järnvägsstationer och flygplatser.

Takhöjden är cirka 25 meter. Väggar och tak är fyllda med stuckaturer som är förgyllda och målade på ett klassiskt sätt. Tankarna för till något slott ute i världen. Helt enkelt en underbar inredning på ett ölhak.

Ingångspartiet från biljetthallen till Cafeet sett inifrån. Minst sagt pampigt. Men här visas också en störande detalj. Innan den stora renoveringen låg själva bardisken som en ö i centrum av lokalen. Nu har man flyttat den till sidan. Det är i i och för sig ok. Men så har man gjort ett cirkelrunt staket mitt i cafeet, antagligen för att dela upp det lite grand så att möblemanget i mitten inte hamnar mitt på ett ödsligt golv. Men - det passar inte in och när man nu tog bort bardisken så kunde man ju ha lämnat lokalen öppen med bara något lite lägre som avskärmning runt. Så man inte skymmer sikten.

Ytterligare en interiörbild. Här ser man hur lokalen är disponerad. Notera att under klockan står ett piano. Undrar hur akustiken är där inne. Här ser man också det runda staket jag snackar om ovan.







Samt slutligen efter att ha sett sig om kan Donkeyman inta sin välkomstdrink. Dess värre har de inte längre Westmalle Donk, vilket är en förlust. Men Corsendonk har de och den duger bra. Fast just här serverade de ur ett De Koeninckglas. Servitören bad först om ursäkt och frågade om det gick bra då de inte hade några diskade och rena glas av rätt typ. Till den krävs givetvis en Oude Genever. Så kan man pusta ut och känna sig framme.

Efter väl intagen drink är det dags för en liten rundtur på stationen. På det övre planet som ännu är säckstation  har man bevarat de gamla stoppbockarna från 1903. Kolla hydrauliken.

Det går många tåg härifrån. Över huvud taget är järnväg, spårväg och busstrafik mycket väl utbyggd i Belgien. Antwerpen är en av de riktigt stora spårvägsstäderna i Europa.

Detta är taket i den gamla biljetthallen. Kanske 75 meter upp från golvnivån. Stationen ser utifrån ut som en kyrka. Jag fick dess värre inte någon exteriörbild då det var helt fel ljus varje gång jag var ute på torget framför det här tornet.

I gamla tider var det viktigt med telegraf och telefonstation. I mobiltelefonens och i-padens tidevarv har sådana faciliteter försvunnit. Men lyckligtvis har man avstått från att hänga upp några flonga neonskyltar över de här fina resterna av Telegrafen.

Så är det dags för att återvända till den gamla banhallen och inta ytterligare en öl och en genever även i det andra benet. För att sedan gå tvärs över gatan och checka in på hotellet. Så här ser det ut om man vänder på blicken innan man går in på järnvägscaféet.

Donkeyman fortsätter snart med ytterligare ett Resebrev från Antwerpen.

Häng med !!!!!!!!!!!!!!!!



Den mörkertid är över

Donkeyman har tillbringat en och en halv månad i ide. Förra artikeln skrevs när det var dags för lucia. Sedan var det intensiv jobbning tills det var dags för midvinterblot.

Enligt god gammal tradition "Drack Donkeyman Jol" med början Fredag den 21. December och ett par dagar framöver. Därefter låg han stilla och lät tiden rinna iväg. Som bekant firar inte Donkeyman den kristna Julhelgen. Däremot läste Donkeyman från det han kallar för sitt "Juleevangelium". Nämligen det kapitel i Frans G. Bengtsons roman "Röde Orm" där "Orm dricker Jul hos Kungen i Danmark." Ett synnerligen mustigt stycke litteratur.

Detta år hade han dessutom en helvetes tandvärk, det var en av hörntänderna som bestämt sig för att "ta kväll". Och med en värkande tand hängandes på trekvart höll sig Donkeyman inne ända tills det blev vardag igen.

Men när vardagen kom gjorde det inte ont längre så det planerade tandläkarbesöket skjöts upp.

Dumt nog.

Därför att Nyårshelgen hann inte börja förrän tandvärken började igen. Vilket krävde action. En spetstång kokades i vatten som decinfektion. Därefter började han bryta och bända på tanddjäveln, som lossnade ganska snart.

Och värken gick över. På 30 sekunder. Sedan dess har det bara varit "paradis". Och Donkeyman blåste tandläkaren på ett par tusenlappar.

Direkt efter Nyårshelgen blev det avfärd till Danmark där Donkeyman nu har varit i tre veckor på ett arbetsuppdrag. Det rör sig om en dockning som äger rum i Hirtshals och som nu börjar närma sig slutet. Sedan blir det hemresa till nya projekt som väntar på hemmaplan.

Men tre veckor i Danmark är inte fel. Tänk att få äta god och billig mat, dricka billigt brännvin och sänka ett par pilsner på sjapp som tillåter rökning. Nostalgin flödar och man närmar sig paradiset. Men då börjar vi snacka politik och det skall vi inte ha något av i denna årets första artikel.

Och i dag är det "Soldag" i Tromsø. Vilket gør att livet bokstavligt talat är betydligt ljusare vid hemkomsten. Årets helvetesperiod, dvs 15 Oktober till 15 Januari är äntligen över. Nu går allt mot ljusare tider igen.

Blankis

Denna vecka har vänliga männsiskor skickat Donkeyman till Honningsvåg på jobb. Vi snackar nu om ett litet samhälle på drygt 2000 själar som ligger på Magerøya. På samma ö ligger det mer kända Nordkap. Landsvägen dit är bara tre mil.

Från Tromsø till Honningsvåg var det en härlig 18 timmars tur med Hurtigruten "Polarlys. För det ofattbara priset av enbart 1100 Norska Oljedollar fick Donkeyman Resa och Hytt. Men så ingick också en trerätters middag. En middag av den kalibern att den krävde ett helrör med Alsace Riesling. Som dess värre inte ingick i biljetten. Som jämförelse kostar samma resa med Wideroes flygbolag normalt sett runt 2500 spänn.

Nu har det varit två jobbardagar ombord och det blir en till i morgon. Därefter blir det Hurtigruta "Nordlys" tillbaka till Tromsø.

I detta ögonblick sitter "Yours Truly" och sippar på ett gott glas vitvin på hotellet. Och törs inte gå ut. Med Donkeymans träben är det totalt otänkbart att ta så mycket som 50 meters promenad. Därför att trottoarer, gator och allt annat är täckta med blankis som möjliggör ishockeyspel. Något som "vanligt folk" klarar men om man över huvud taget inte har kontroll över det ena benet så är det omöjligt. Och ett arm- eller benbrott vore personlig katastrof.

Alltså blir det droska från hotellet till landgången och droska från landgången till tidningskiosken och sedan droska till hotellet. Mer utomhusverksamhet är omöjligt för Donkeyman.

Men å andra sidan är detta ett tillstånd som även drabbar Tromsø och alla andra NordNorska samhällen då och då under vissa väderbetingelser. Donkeyman har till och med upplevt det flera gånger i Canada. Men under fyra vintrar i Ö-vik var det inte en enda dag något motsvarande.

Men droskorna skall också leva. Dessutom avhåller vädret Donkeyman från att springa på Puben och förstöra pengar. Något som normalt sett låter sig göras på bara 100 meters avstånd från Hotellet. Där sådana lokaler som "Corner" och "Nøden" lockar en gammal sjöman.

För övrigt var det extra trevligt på "Polarlys" på Nordgående. Ombord spelade den obligatoriske barpianisten och enmansorkestern i baren på kvällen. Men bland de resande var också Tromsøbandet "Boknakaran" som bar upp instrumenten i baren och både genomförde en trivsam konsert och kompade barpianisten. Som i den omgivningen visade sig vara en rejält duglig pianospelare och sångare. Med mängder av gammal populärmusik på repertoaren.

Här är ett par "YouTube"-klipp från deras musik. Det första stycket handlar om fraktskutan "Hortensia", en visa som också visar de fatala följder ett besök på Ølhallen i Tromsø kan få för den vidare navigationen.

Hortensia

Den andra låten är en hyllning till Hurtigruten. Och speciellt till skipet "Erling Jarl" som sedan länge har bytts ut mot moderna fartyg. Men det finns fortfarande ett gammalt Hurtigruteskip i trafik, nämligen "Lofoten".

Erling Jarl

Men Donkeymans favorit-Hurtigruter var först den gamla "Polarlys" och när den försvann gick favoritskapet över till "Nordstjernen" som gick ur ruta i våras. Så nu är det "Lofoten" som gäller om man skall göra nostalgiturer.

Reserapport

Hej mina vänner.

Donkeyman är ju känd som landets mest lovande författare. Han lovar och lovar och lovar ...... men det kommer inte något manuskript. Hur som helst kommer här en liten reserapport i stället. De senaste månaderna har inneburit att stadigt vara "on the road".

Så sent som i går tillbringade Donkeyman dagen i Honningsvåg. Ombord på ett av rederiets fartyg "Norvarg". Det innebar en flygtur med ett pytte litet Wideroeflyg från Tromsø till Hammerfest och sedan en till tur med ett likadant flyg från Hammerfest till Honningsvåg. Med returresa på samma sätt.

För den som inte vet det så ligger alltså "City of Honningsvåg" i Nordkapp kommun cirka 30 km från den världsbekanta turistattraktionen Nordkap. En plats som Donkeyman inte känner för att besöka. Därför att Norska affärsmän har förvandlat den till en av världens största Turistfällor.

Veckan innan var Donkeyman i Vestnes. Som ligger nära staden Molde. Det bästa med den resan var att på hemvägen lyckades han klämma in en resa med Hurtigruten från Molde till Trondheim. Något som ju alltid är en härlig upplevelse.

Men resan till Vestnes gick med flyg över Oslo. Och från Gardermoens flygplats (som läsarna aldrig någonsin kommer att uppleva att Donkeyman skriver ett enda gott ord om) så kommer dagens bildgåta.

Vad är detta:

Här kommer svaret:

Detta är vad man får för 475 Norska Oljedaler på Gardermoens Flygplats. En i och för sig god räksallad, en liten skål med halvdann dressing, tre högst ordinära brödkanter, ett paket med djufryst "pansarsmör" samt en halvpanna vitvin som Donkeyman inte tyckte om. Omräknat i Svenska Spänn bellar den här "måltiden" en god bit över en "Halvsläng". Häftigt  ....

Resten av månadens resande låter vi smyga in i glömskans mörka kammare. Med de bokförda och "pärmsatta" Reseräkningarna som enda påminnelser. Men om ett par dagar kommer en ny och mer intressant betraktelse som handlar om Donkeymans "Nya Liv". Det låter väl mer spännande.

Läs även andra bloggares åsikter om resa

Southampton

Donkeyman har varit ute och rest på diverse uppdrag. Bland annat har han varit på Norska Vestlandet, närmare bestämt "Vestnes" nära Molde. Men han har också tillbringat en vecka i Southampton.

Vilket var en välkommen "revival". Därför att i den staden har han tillbringat en hel del tid i sitt "gamla liv". Donkeyman har gått ett antal kurser på Warsash Maritime College som ligger mitt mellan Southampton och Portsmouth och då har givetvis besök i de två städerna stått på dagsordningen.

I Southampton finns det mycket att se. Bland annat ett Maritimt Museum men också en hel del annat av intresse. Men mycket förstördes under kriget genom de Tyska bombningarna. I själva "Downtown" finns ett par pubar som kräver ett besök.

Bland annat stadens äldsta pub  Red Lion Pub  men besökaren varnas - det finns en Red Lion Pub till längre upp i gatan som är modern. Det är därför att den bombades under kriget så bara själva skylten blev kvar.

En annan pub som absolut kräver ett besök är Duke of Wellington. Den platsen har "bara" varit pub sedan 1490 och fick sitt namn så sent som just efter slaget vid Waterloo. Puben blev hårt skadad under kriget, reparerades nödtorftigt men renoverades i början av 1960-talet. Bägge de här pubarna är också bevarade så pass att man har kvar både "Saloon Bar" och "Lounge Bar" precis som "in the good old days" (=Donkeymans ungdom). Även om bägge avdelningar inte alltid är öppna numera. Hur som helst är det bara ett par hundra meter mellan dessa pubar så man kan besöka bägge två med lätthet.

En annan sak som har med Southampton att göra är "Titanic". Därför att fartyget hade sin hemmahamn i just Southampton. Den staden är ju traditionellt utgångshamn för Atlanttrafiken. Och än i dag går Cunard Line mellan Southampton och New York, visserligen bara ett 20-tal seglingar om året men dock ........ Här kan den sjöintresserade känna historiens vingslag. Cunards Linje gick ju Southampton - Cherbourg - Queenstown - New York fast i både Cherbourg och Queenstown ankrade man på redden och passagerare och gods fraktades ombord med tenderfartyg. Ett sådant som faktiskt betjänade självaste "Titanic" är bevarat och ligger i hamnen.

Den som vill fördjupa sig i "Det Grå Bolaget", det vill säga militär sjöfart skall åka till grannstaden Portsmouth. Där finns oändligt mycket för den som har sjömilitärt intresse. Southampton däremot är handelsflottans hem. Här dyrkar man "The Red Ensign".

Den 5.Juni både ankommer och avgår "Queen Elisabeth", "Queen Mary 2" och "Queen Victoria" från Southampton. De kommer och seglar i konvoj och kommer att mötas av tusentals med stora och små båtar. Det blir verkligen pompa och ståt den dagen. Evenemanget ingår i firandet av Drottning Elisabeths 60 år på tronen och är Cunard Lines sätt att markera detta.

Men åter till "Titanic". Det var ju 2207 personer ombord i fartyget, varav 898 stycken besättningsmän. Och nästan hela besättningen bodde i Southampton så den händelsen var en enorm chock för staden. Ingen annan plats drabbades tillnärmelsevis på samma sätt som just den staden.

Det som är speciellt är också att de är dokumenterat att så många gjorde sin plikt in i det sista och kunde inte längre rädda sig när ordern "All men for themselves" gavs.

Det har skrivits mycket om fartygets musiker. Orkestern på 8 man spelade först i 1:a klassalongen men flyttade sig sedan ut på däck där de spelade under hela evakueringen. Därefter berättar vittnesmål att de fortsatte spela ända till slutet. Vilket hade en mycket lugnande inverkan på dem som var ombord. Självfallet finns det ett minnesmärke över dem. Titanic Musicians Memorial Minnesmärket restes redan 1913 men bombades under kriget och en replik sattes upp 1990.

Det som folk flest inte vet något om är Titanics Maskinpersonal. Efter haveriet stannade de kvar på sin post för att göra det som var nödvändigt. Och på en ångare av den sizen var det mycket som måste göras. Lämparna blev omedelbart frigivna av Chiefen, liksom en del av Eldarna och Smörjarna. Men man måste hålla några pannor i gång för att ha ånga till fartygets funktioner. Det vill säga länsning och strömförsörjning. Men den stora mängden av pannor måste släckas ned, fyrarna måste rakas ut och släckas och ångtrycket sänkas för att undvika pannexplosion när vattnet vällde in. Vidare jobbade man på att täta läckor i skotten för att försinka sjunkningsprocessen.

Inte en enda av fartygets maskinister överlevde. Därför att när de inte längre kunde göra nytta i maskin- och pannrum var det för sent att komma därifrån. En bidragande orsak till detta var att nödutgångarna inte var byggda ända upp till "main deck" utan slutade längre ned i fartyget. De hade alltså inte någon chans och visste antagligen detta väldigt väl.

Självfallet finns det ett  Titanic Engineers Memorial ett monument i den större skalan som avtäcktes ganska exakt två år efter olyckan. Det är ganska talande för hur stor katastrofen var för staden Southampton när ungefär 100.000 människor deltog i avtäckandet. I praktiken hela maskinpersonalen hörde hemma i staden.

Den som vill läsa lite mer om Maskinisterna på Titanic kan göra det på denna link.

Men det finns så mycket mer att se i den staden, liksom i alla Engelska städer. Jag vill bara snudda vid en modernare ting. Flyghistoria. Därför att här kan man även känna historiens vingslag på den fronten. Den första transatlantiska flyglinjen startades av "Pan American" år 1939 och man flög Southampton - Foynes - Botwood - Shediac - New York. Flygplanen var så kallade "Flygbåtar", det vill säga flygplan som startade och landade på vattnet. Orsaken till att man hade så många mellanlandningar var att den tidens flygplan inte klarade längre distanser utan att tanka.

Foynes ligger på Irlands Sydvästra udde. Botwood ligger på Östra sidan av NewFoundland. Shediac ligger i New Brunswick. Den flyghistoriskt intresserade kan ta sig till Botwood där det finns ett museum över flygbåtstrafiken. Men även i Foynes på Irland finns ett flygbåtsmuseum.

Mellan Southampton och  London kördes passagerarna i ett speciellt anslutande direkttåg. Efter kriget kom det ju flygplatser på land så då ändrades rutten till att gå Heathrow - Shannon - Gander - New York och flygbåtarnas dagar var över.

Det lilla samhället Foynes blev åter en bakgård som i grunden bara var platsen för en maritim radiostation. Men Foynes har likväl satt sitt avtryck i historien. Därför att under några år så kom världens vackraste människor och hade ett entimmes uppehåll där. Den lokala puben var minst sagt primitiv men ägaren var kreativ. Han uppfann drycken "Irish Coffee" som han serverade till dessa högt uppsatta gäster. Mannen hette Joe Sheridan och drycken gjorde sitt segertåg över världen. Men i efterhand har flygplatsen på Shannon hedrats för att vara ursprungsplatsen för Irish Coffee. Vilket alltså är fel. Och här är den förmodligen riktiga historien om Irish Coffee

Tänk vad mycket tankarna kan röra sig bara för att man tar ett par pints på "Duke of Wellington".

Läs även andra bloggares åsikter om titanic, southampton

Jubileum

Donkeyman har firat flera ting den här helgen.

För det första har han årets första sammanhängande semester (ferie) som varar från torsdag kväll till tisdag morgon. En ferie som han tillbringar i Stockholm. Resa med "Foppa Airlines" ned från Ö-vik på fredag förmiddag och åter med samma eminenta bolag på måndag "lunch time". Sedan blir det veckan i Husum och tillbaka till Tromsø efter nästa helg. För tre år sedan "trappade Donkeyman ned" - resultatet är att han jobbar mer än någonsin. Denna sommar har det varit tre dockningar och tre klassförnyelser. Som alla har rotts i hamn trots en mängd problem.

För det andra så har han deltagit i en enormt festlig "Reunion" som var en del av ångfartyget "Blidösunds" 100-årsjubileum. Ett fartyg som Donkeyman en gång i tiden var helt central i att rädda till eftervärlden. Det nuvarande "Blidösundsbolaget" hade samlat ihop en mängd "oldtimers" som jobbade ombord på -70 och -80-talen. Vilket ledde till en fantastiskt trevlig kväll där Donkeyman mötte massor av folk han inte träffat på 10-20-30 år. En höjdarkväll helt enkelt. Hatten av för min gamle eldare Göran Ahlqvist (som numera är VD i firman) för att han fixade detta. Han får en liten poäng i himlen från mig för den saken.

Och vilken "reunion" det var. Massor med folk som man har jobbat ihop med dag efter dag i åratal men som har drivit åt andra håll i livet. Synd bara att tiden var så kort. Vad är ett 6-timmars arrangemang i det sammanhanget. Det borde ha varit en hel helg. Men sådant har ju inte dagens stressade människor tid med.

Givetvis inramas ett sådant evenemang i groggarnas glada radda så det blev en sen kväll. Och en seg morgon i dag. Men det gick att åtgärda klockan 11 när Ölklockan slog i Stadshustornet. Fast mer om det senare.

För det tredje så kunde Donkeyman också fira 40-årsjubileum som maskinist. Det var nämligen så att en kväll i mitten av Juli år 1971 så kom de unga däckarna Janne och Göran över till "Mariefred" där Donkeyman var eldare. Budskapet var att komma över och diskutera jobb som maskinchef ombord. Något en snart 22 år gammal eldare givetvis var interesserad av. Det var ju då som nu brist på folk men på den tiden kunde man bristmönstra. Det vill säga "mönstra tills det behörig kan anskaffas" - vilket var aldrig. Så efter bara några få dagar tillträdde Donkeyman som "Mäster" ombord på Blidösund. Föga kunde han då veta att där och då startade en karriär som skulle föra honom till ansvarsfulla jobb världen runt.

Och när herr Ceremonimästare Ahlqvist skapade en cirkel där de som varit tidigast ombord på "Blidan" som anställda så blev det en filosofisk fråga. Janne och Göran var nämligen "frivilliga" entusiaster som jobbade heltid - men gratis. Medan Donkeyman kom ombord som anställd Maskinchef som mönstrades på Stockholms Sjömanshus. Så striden om vem som först var anställd står nog mellan Donkeyman och herr kapten Christer Ander. Men när det gäller vilka som var först ombord på heltid så är det solklart - det var Janne , Göran och Niklas.

Men helgen har också inneburit ett fjärde jubileum. Denna Söndag har Donekyman firat sin 62-årsdag. Ett firande som för övrigt fortfarande pågår. Firandet har föregått i all stillhet (och ensamhet) på krogen. Donkeyman travade bort till den gamla hederliga stamkrogen "Pelikan" där han intog en enklare 4-timmars lunch. Som just nu avslutas med ett par "efterpilsner" och Internetsurfing på "Blå Dörren". Sedan blir det antagligen kväll och samling inför morgondagens resa till Ö-vik.

Så kan Donkeyman också fira ett femte jubileum. Bland moderns kvarlåtenskap finns nämligen dagböcker. Som visar att familjen besökte krogen "Port Arthur" till lunch den 16.Oktober i nådens år 1951. För att fira det då tvååriga barnets födelsedag. Och "Port Arthur" är samma ställe som "Pelikan". Så kan man också filosofera kring att det var ett stort ögonblick när en fattig droskchaffis som fadern var spenderar krogen på familjen. Det var långt mellan gångerna när man ansåg sig ha råd med sådant. Så när Donkeyman var på "Pelikan" i dag var det alltså 60 år sedan det första besöket där.

Med så mycket jubileer så måste givetvis allt firas i god ordning. Men Donkeyman var inte så sugen efter gårdagens ovationer. Alltså blev det mer dricka än äta. Detta är i vart fall ett foto som visar Donkeymans förrätt: Det som den trogne läsaren ser är en äkta Svensk SOS (Smör, Ost och Sill) med en pava pilsner och en stor sup (Bäska Droppar för kännedom). (Klicka på bilderna för större bilder).

Därefter hoppade man över varmrätten och ersatte den med ännu en pilsner. Och så en Strega. Och så en Punsch. Men så slog hungern till och han klämde en Äppelpaj med Vaniljglass tillsammans med en Calvados. Varefter den andra desserten ut så här:

Det som läsaren ser är en riktig "Bondgrogg" bestående av en sexa "Eau de Vie" och Sockerdricka. Samt lite is.

Men hela helgens största behållning var ändå den här damen (alla andra får ursäkta):

Tänk att få träffa min gamla eldare Rebecca Fors igen efter 25 år. Hon som blev riktig koleldare och inte bara hade det som en kort ploj utan faktiskt stod och skyfflade kol på "Blidösund" i 8 (åtta) år. Och Rebecca var inte någon stor muskeltjej. Hon var tunn och smal men vältränad. Men hon hade också tekniskt huvud och förstånd långt över det vanliga. Hon arbetade inte mot naturlagarna. Hon lärde sig blixtsnabbt att koleldning enbart och allena handlar om teknik.

"Becca" förfinade tekniken ut i fingerspetsarna. Hon jobbade många gånger 18-timmarsvakter utan att en svettdroppe trängde fram i pannan. Trots att det krävdes slaggning under full fart i sjön, trots att det krävdes nattliga nödreparationer av både det ena och det andra, trots att det var usla koll (tidvis eldade vi med den Polska fosterjorden), trots att det inte fanns pengar till något som helst - vi hade usla roster, usla verktyg, läckande kondensor, läckande allt annat - men båten gick. Tack vare hårt arbete och intelligenta "permanenta provisorier".

När det skulle krypas inne i pannan för att knacka pannsten så var hon som en ål mellan eldrör och tuber. Och hon var noggrann till det plågsamma. Allt - absolut allt - skulle väck innan hon gav upp och krälade ut ur manhålen. När Donkeyman påpekade att det var bra nog så var det inte bra nog åt Rebecca. "Det är jag som eldar och det är jag som skall jobba extra om det inte är rent". Slutdiskuterat.

Alla de åren jag jobbade med Rebecca var en ren glädje. Hon kunde ha gjort en lysande karriär som sjömaskinist och inspektör. Men hon valde musiken - OCH DÄR ÄR HON ÄNDÅ BÄTTRE. Helt ofattbart. Fy för fanen vilken glädje det var att få träffa Rebecca igen efter så många år. Och vi kramades hela kvällen, stod och grät tillsammans, och snackade om alla motgångar som med tiden har förvandlats till "goda historier". Oj, oj, oj vad vi jobbade för att få den båten från A till B genom åren. Jag har i efterhand haft många "högerhänder" i form av 1:e maskinister, "junior superintendents" och andra men än i dag som 62 år gammal har jag aldrig upplevt att ha en så pålitlig och idérik "högra hand". Skulle hon behöva jobb skulle Donkeyman inte tveka en sekund - hon åkte in som assistent direkt, även om det numera enbart gäller motorfartyg. Så tekniskt begåvad är hon.

Det var kvällens verkligt stora behållning att få träffa henne igen - alla andra får ursäkta. Även om jag kunde skriva lika långa utläggnignar om många fler.

Nostalgi i kubik

Donkeyman måste skriva några rader om sin superhäftiga Söndag.

Som bestod av ett allt för tidigt uppstigande hemma hos Kalle ute i betongen. Men det kompenserades av en riklig frukost med morgonöl och morgonsup. Så reste man med matarbuss till stationen och med Roslagståg in till Staden. Så kom en tunnebanetripp till Slussen med efterföljande promenad till Skeppsbron.

Men belöningen låg där och väntade. Det blev ångbåtsresa hela dagen. Fram och tillbaka till Utö.

Donkeyman har lagt ut ett reportage med några bilder på www.skargardsbatar.se/forum under tråden "Saltsjön". Där det också finns andra trevliga reportage från både den dagen och tidigare.

Här är en länk till detta ställe.

Dess värre var vi allt för snabbt tillbaka i Staden så det återstod bara att promenera till Centralen och ta nattåget till Örnsköldsvik C för att byta till arbetarbussen till Husum. Ankomst Husum Industries 0630. Lagom för att sätta på morgonfikat till kamraterna och för att kasta oss in i dagens värv.

Jag hivar med ett par bilder från dagens verksamhet:

Ute i betongen

Donkeyman har nu tillbringat halva helgen i Stockholmstrakten. Och haft in i h****e trevligt. Som vanligt.

Fredag morgon anlände Tåg 91 till Centralen och Donkeyman drog genast till avdelningen för förhandsröstning. Så klockan 0700 levererade han sin röst. Till vad nytta det nu kan vara. Därefter uträttades det ärenden och träffades det folk. En synnerligen innehållsrik förmiddag avslutades med lunch och diverse pilsnerdrickande inne på Löwet.

Därifrån gick turen till Östra station och därstädes varande näringsställe. Ytterligare ett par pilsner senare var det Roslagsexpresen hem till herr och fru Kalle och en trevlig fredagkväll i nostalgins tecken. God middag, goda viner, gott kaffe, god konjak, goda kräftor till vickning, god pilsner, gott brännvin, god whisky. Och God Natt.

Lördagen inleddes med hård sauna, saunaöl samt sittning på det lokala sjappet. Innan fredagkvällens övningar upprepades ett varv till.

Men nu sitter Donkeyman på sitt arschel nere på Skeppsbron och väntar på att det skall bli dags att borda "Saltsjön" för denna 45-års jubileumstur. Man konstaterar att myndigheterna har parkifierat stora delar av Skeppsbron. Och hamnmagasinen har krogifierats. Medan trygghetsnarkomanerna har monterat upp en enklare avspärrning utmed kajen som markerar att här är det farligt.

Fy för f*****n. Det är tydligt att här är man en antikvitet numera.

Nostalgitripp

Donkeyman har varit ute på en rejäl nostalgitripp i helgen. Det var en resa med ångloksdraget tåg Luleå - Haparanda och åter till Luleå. Och det var inte vilket litet skittåg som helst. Tvärtom det var frågan om 12 vagnar och nästan 600 passagerare. Tungt så in i bomben. Med två ånglok.

Vilken känsla. På väg mot Happis gick man uppför de tyngsta backarna med det tunga tåget. Donkeyman satt i en av de första vagnarna och kunde lyssna på hur ångstötarna blev hårdare och hårdare. Ånglok har ju inte någon kondensor. Så kunde man se hur tåget gick saktare och saktare. Men upp kom det. Sakta, sakta. Och Donkeyman tänkte på gubbarna på loket. Att hålla fyren i gång och hålla vattnet och ........... Men så kom man över krönet och så gick det lättare igen.

Det var två museiföreningar som samarbetade om det här projektet. "Malmbanans Vänner" och "Bergslagens Järnvägsförening". Med var sitt ånglok och hälften av vagnarna från vardera föreningen fick man ihop ett kraftfullt tåg.

Tanken med hela jippot var "Sista ångtåget på Haparandabanan". Det är nämligen så att den gamla banan Boden - Morjärv - Karungi - Haparanda sjunger på sista versen. Det har byggts helt nytt Boden - Morjärv och vidare till Kalix och Karlsborg. Tanken är att fortsätta därifrån med en ny bana till Happis och sedan slå igen Morjärv - Karungi - Haparanda.

Och detta drog folk. Fullspikat tåg med folk som åkte i gamla vagnar och bara stortrivdes.

Bilden är tagen i Morjärv där loken tog vatten från Brandkåren. Den gamla strukturen med vattentorn vid alla stationer har ju tagits bort för många år sedan.


Resan skedde på Söndagen men det var en prolog på Lördag med gratis ångtåg från Luleå C till Karlsvik där Norrbottens Järnvägsmuseum, dvs "Malmbanans Vänner" har sitt tillhåll. Här invigdes en mycket fin och givande utställning som visar hur Sjöfarten och Järnvägen tillammans har skapat Luleå Stad.

I Donkeymans sjöfartsinspirerade tycke var den här repliken av en gammal seglande lotsbåt bland de absolut förnämsta föremålen på muséet. Den är verkligen värd att se.

Man kan inte låta bli att imponeras av de karlar som en gång i tiden seglade ut lotsar i sådana här båtar. I mörker, oväder, snöyra och ....... "you name it". Med "lotsstriporna" på seglen.

Men den här resan var en ännu större nostalgitripp för "Donkeyman". Karungi var nämligen hans barndoms järnvägsstation. Modern var från Karungi och fadern kom från Roslagen.

Första gången "Donkeyman" reste med en här banan var för 60 år sedan när föräldrarna skulle upp och visa upp det nya barnet. Och sedan blev det många resor. Tre - Fyra gånger om året. Varje resa började med att fadern och sonen reste med treans spårvagn från Söder till Centralen. Så stod vi i kö och köpte biljetter vid biljettluckorna på Södra sidan av huvudingången. Sedan gick vi tvärs över hallen och stod i ny kö för att få platsbiljetter. Ibland lyxade familjen till sig och tog en sovkupé. Men för det mesta blev det sittplatser. Fadern var ju "bara" en vanlig enkel droskkusk och pengarna räckte inte hur långt som helst.

Hur som helst, efter avslutat biljettköp spenderade fadern en perrongbiljett åt sonen så han kunde gå och titta på tågen medan fadern "pratade med farbröderna". Inne på den lokala ölbulan.

Hur som helst. Med tiden kom den stora dagen. När hela familjen lyxade till sig och tog droskbil ned till Centralen. Så gick vi till polleteringen som låg där nuvarande biljettkontet är. Efter att ha lämnat in bagaget gick vi till konditori och åt något gott innan vi tog "Nordpilen" till Boden. I Boden var det byte, i gamla tider till passagerartåg men senare till rälsbuss. "Donkeyman" minns mycket väl de långa rälsbusståg som gick i korrespondens med just "Nordpilen". Expressbussar som bara stannade i Morjärv och Vitvattnet före Karungi.

Ett annat minne som fastnat är när konduktören gick mellan vagnarna i rälsbussen som svajade hit och dit. Så höll han fast i uniformsmössan för att den inte skulle blåsa av. Och allt som oftast stannade hela rälsbusståget och släppte av folk, paket och tidningar mitt i skogen trots att det enligt tidtabellen skulle gå direkt. Det var tydligen inte så noga med sådant den gången.

Och i Karungi blev det en omfattande rangering. Därför att merparten av Bodentåget skulle till Happis medan en liten del skulle till Övertorneå. Men så hade det ankommit en rälsbuss från Happis som skulle växlas ihop med Övertorneådelen och en annan hade kommit från Övertorneå och den skulle paras ihop med Happisvagnarna. Så det var mycket att se på för den unge "Donkeyman".

I Karungi mötte morbror Kalle som var handelsman i Tornesel och som hade egen bil. En stationsvagn till och med. För att köra ut varor till kunderna med. Och medan den unge "Donkeyman" tittade på tåget gick fadern och Kalle in i stationshuset och hämtade ut de polleterade väskorna. Och sedan skjutsade morbror Kalle oss hem till den moster vi skulle bo hos.

Donkeyman ägnade sedan sommaren åt att se så mycket tåg som möjligt. Antingen bodde vi hos moster Majken just vid Lövhedens hållplats. Eller hos moster Signe just vid Tornesel. Eller hos moster Hellen i närheten av Skogskärrs station. Och "Donkeyman" var på plats och följde tågtrafiken. Ibland hade han skramlat ihop småslantar så han kunde åka Tornesel - Karungi - Tornesel. Och någon gång hade han tiggt pengar av fadern till en långtur fram och tillbaka till Överorneå eller Happis.

Men han glömmer aldrig det intensiva livet på Karungi station. När korrespondensen till "Nordpilen" kom. Och tågen från Happis och Övertorneå. Så skulle massor av resande gå av, resgods skulle hanteras, vagnar skulle rangeras. Och slutligen gick Stinsen ut och gav avgång åt de olika hållen. "Donkeyman" missade inte ett litet kommatecken i det här skeendet.

Men se i dag på stationshuset i Karungi. En ruin. Ett sorgligt minne av det som en gång var. Det är mest till att gråta av. Nu går det inte några passagerartåg här och snart är hela järnvägen nedlagd.

Ändå så finns minnena där. Tänk när man stod vid väntkuren i Tornesel. Och så en helt liten orange prick längst bort på den långa raksträckan. Det var rälsbussen som kommit runt kurvan vid Korpikylä. Så blev den större och större. Stannade vid Skogskärrs station. Och så kom den till slut fram till Tornesel. Där "Donkeyman" fick en 5-6 minuters tur till Karungi för att se hela föreställningen. Och så några minuter tillbaka igen. Och ganska ofta tyckte rälsbussföraren att han inte ville ha betalt. Så då kunde man åka nästa dag igen.


Även detta ger nostalgiska vibbar. Donkeyman vet inte ett sk****t om ånglok och tåg. Däremot har han varit eldare och maskinist på ångbåt i över 15 år. Till och med i utefart. Och sedan dess jobbade han upp sig till 1:e maskinist, Maskinchef och Rederiinspektör i utomriksfart på moderna fartyg. Så lager har han jobbat med.

Den här bilden är tagen i Boden där en person som uppenbarligen visste vad han sysslade med fattade kärlek till ett lager på ångloket. Han sög ut olja ur boxen och fyllde på med färsk olja. Flera gånger. Antagligen tyckte han att det var varmare än han riktigt uppskattade. Och Donkeyman fick tårar i ögonen och drog sig till minnes alla gånger på gamla Waxholmsbåtar och andra gamla ångbåtar när det gällde att mickla och mackla med halvvarma lager för att hålla det hela i gång. Samtidigt tänkte han på vilken fördel man har ombord på en ångbåt där man kontinuerligt kan kolla prylarna och hela tiden göra ett eller annat om det inte går som man vill. Medan folket på ett ånglok bara kan checka mekaniken när man stoppar.

Donkeyman som har skavt in lager på massor av ångbåtar men också på stora Götaverkare och Sulzrar blir lite våt runt ögonen när han inser att hans personliga "kit" med hemmasmidda skavstål och spårmejslar aldrig mer kommer att komma till användning. Och antagligen åker i en sopcontainer när hans tid är ute.

I dag finns det tyvärr inte längre någon som har behov för den delen av Donkeymans konster. Så han får stå och titta på när arga unga män plockar med ångmaskinerna. Men ännu är han inte helt kasserad. Lyckligtvis vill den moderna kommersiella sjöfarten gärna använda hans tjänster. Och betala för det, så att "Donkeyman" kan kosta på sig nostalitripper på ångtåg, ångbåtar och en massa andra festliga ting.



Detta är en ganska trevlig nostalgibild från Haparanda Station. Det är nog länge sedan det var så många människor samlade där uppe. Och man måste nog tillbaka till krigets dagar för att uppleva ett så stort passagerartåg. Här har vi i vart fall tre av konduktörerna. Som ser ut som konduktörer alltid har sett ut. Till skillnad från nuvarande SJ-anställda som påminner om pajaser. Uniformsmässigt alltså. Skall man inte köra traditionellt hade det varit mer förnuftigt att använda något praktiskt som Tågkompaniet hade en gång i tiden.

För övrigt fick jag höra att mannen till vänster är 80 år gammal men "still going strong". All heder. Tänk om "Donkeyman" kan vara med när han uppnår den åldern.

Men samtidigt tänker "Donkeyman" som bara är 60 - "tänk om någon som driver med ångbåtar skulle ha användning för hans konster. Han är trots allt fullt behörig maskinchef på alla fartyg som över huvud taget seglar på världshaven, inklusive skärgårdsbåtarna".



Vad ger ni för detta. Ett par riktiga "korvgubbar". Med en klassisk korvlåda. Likadan som Ove Thörnquist sjöng om i "Varm Korv Boogie".

Senast "Donkeyman" såg något sådant var när den så kallade "Korvbaronen" var i full sving för si så där 25 år sedan. Baron Folke Rehbinder drev nämligen skärgårdsbåten "Märsgarn" samtidigt som han sålde korv från en låda på magen till de som köade för att komma in på "Café Opera". Och eftersom detta den gången var ett synnerligen exklusivt ställe (Detta var alltså innan Stureplan hade etablerats) så tog "Korvbaronen" extra bra betalt för en "Slang med Halka". De som ansåg sig ha råd att gå på Café Opera hade råd att pröjsa lite extra för en vurre. Punkt - slut.


Donkeyman som är en person som gillar god mat och dryck hade givetvis bokat in sig på en lite mer exklusiv plats i den nyrenoverade Bistrovagnen som tillhör just Malmbanans Vänner. Den som är lite mer intresserad kan följa hela renoveringen på denna länk.

Hur som helst - vagnen var trevlig, betjäningen var trevlig och resan var trevlig. Det började vid muséet i Karlsvik klockan 0645 och slutade samma kväll klockan 2200. Under resan intog "Donkeyman" frukost av god standard, Lunch som bestod av Rostbiff och Potatissallad samt ovanstående middagsmål. Med alla nödvändiga tillbehör. Samt tillsammans med mycket trevligt resesällskap.

Och mellan måltiderna intog "Donkeyman" mellanmål (av flytande natur) så han for till sitt hotell i Luleå full och glad efter resan. Ett extra tack till "Sexans Taxi" för god service.



Slutligen - äras den som äras bör. Här har "Donkeyman" fångat överste lekledaren "Morrgan". Mannen som organiserat det mesta kring den här otroligt lyckade Söndagen. Mannen är självfallet välkänd i "Gammeltågsbranschen" men den här resan innehöll så mycket mer än enbart "Tågmuppar". Här var det en mängd med "vanligt folk" som också roade sig.

Läs även andra bloggares åsikter om tåg, veterantåg, luleå, haparanda, norrbotten

Holmsund (2)

Det är lika bra att fortsätta med en gång att skildra Umeå Hamn. Det vill säga Holmsund. Donkeyman och "Kämpe" jobbar normalt i Husums hamn som är en industrihamn. Det vill säga hela hamnen är enbart till för att serva Husums Fabrik som är den största fabriken på hela Norrlandskusten.

Umeå däremot är en traditionell kommersiell hamn som söker trafik från all industri runt om i hela Norrland. Och här är det verkligen liv och rörelse. Det rangeras järnvägsvagnar fram och tillbaka dygnet runt och det kommer och går lastbilar dygnet runt. Här kommer och går färjan till Vasa, här kommer och går tankbåtar, cementbåtar och allt annat.

Vi kom hit i Tisdags kväll för att assistera "Winterwood" till kaj. Sedan har det varit Midsommarhelg så det har inte hänt så mycket. Men de skall i vart fall last 15000 kubikmeter sågat virke till Alexandria. Och behöver hjälp även för att kunna avgå. Så vi ligger kvar här och väntar på att lastningen skall bli klar.


I Holmsund finns något som har försvunnit i de flest andra hamnar. Här finns ett riktigt gammaldags Sjömanshem. Hit kan besättningarna på alla fartyg som ligger inne gå och läsa på Internet, ringa hem, läsa tidningar, få skjuts till att handla eller bara umgås. De som driver Sjömanshemmet sedan 40 år tillbaka är Marianne Lexberg och hennes man Conny. Som bägge egentligen borde gått i pension för länge sedan men som bara fortsätter att jobba. Till sjömännens stora glädje.

Donkeyman seglade ihop med Conny på Transatlantics "Cumulus" år 1975 så det är ett trevligt återseende här i Holmsund. Och vilken insats de gör - det är helt otroligt. Man vägrar nästan att begripa att något liknande fortfarande existerar.


Vi väntar som sagt på att "Winterwood" av Gibraltar skall bli färdiglastad. Vilket kanske sker på onsdag eller torsdag. Ettaluckan är i vart fall på väg att bli klar. Här håller man på med att fylla på med däckslast. Men så skall det täckas och så skall det till "lashing" och så skall ...... Det tar nog sin tid.



Här håller man på med ett hiv ner i fyrans lucka. Det är fyra stycken virkesbuntar som är på väg ombord. Men kajen är fullsmockad med virke och området bakom magasinen är fullsmockat så det hela tar nog sin tid ändå. Onsdag säger mäklaren. Vilket översatt till realtid betyder Fredag. Därför att det finns inte en mäklare i hela världen som har realistisk uppfattning om hur lång tid en lastning tar. Påstår Donkeyman som har en viss erfarenhet. Men det går inte någon nöd på oss. Vi ligger här och Donkeyman går långpromenader upp till "Himmelska Fridens Torg" och vidare till sjappet och så ombord igen. Bra för konditionen om inte annat.


Hur som helst - "Älgen är Blå". Vilket inte de Norska läsarna förstår. Men nu är det så att när man skall dricka "Norrlands Guld" så har man sommartid en extra liten "Feature" på boxen. Här finns en Älg. Och när Ölet är kallt så blir Älgen Blå. Som på denna bild. Så nu är det Sommar. Ölet är i kylskåp. Alltså är Älgen Blå.

Läs även andra bloggares åsikter om holmsund, umeå, norrland

Holmsund

Donkeyman använde en stor del av denna härliga solskenssöndag till en långpromenad runt Holmsund. Det är ett samhälle som ligger 15 km utanför Umeå. Här finns en mängd med industrier och en stor hamn. Det går färja härifrån till Vasa i Finland. Men i övrigt kan samhället betecknas som tämligen insomnat. Donkeyman skall återkomma med lite bilder från själva hamnen vid senare tillfälle.


Det som ses ovan ligger just utanför "Gaten". Det ser ut som vilken gammal sunkig idrottsplats som helst i Sveriges land. Men det är en klassisk arena. Här spelade IFK Holmsund allsvensk fotboll år 1967. Men man spelade också 21 säsonger i näst högsta serien. I dag är IFK Holmsund på dekis. År 1990 blev man den första idrottsförening i Sverige som konkade. Och sedan dess har man inte kommit i närheten av gamla storhetstider utan man har hållit till långt nere i seriesystemet. I år gör A-laget återstart i lägsta serien sedan det helt enkelt lades ned för ett par år sedan.

För si så där 5 år sedan klättrade Bandylaget upp till näst högsta serien. Men man såg sig inte ha ekonomiska möjligheter att spela där så man avstod från avancemanget.



Alla Svenskar som har uppnått en anständig ålder kommer ihåg Holmsunds store son Fredrik Burgman. Han var journalist, författare och fast kåsör i Radion. Varje år var Burgman gjuten som Sommarpratare. (Till Norska läsare: Sommar är ett radioprogram som gått sedan urminnes tider. Under sommarmånaderna håller kända Svenskar var dag ett kåseri klockan 13-15. Det anses vara en stor ära att bli sommarpratare och det är ett av de program som har störst lyssnarskara).

Fredrik Burgman gjorde hela landet bekant med Holmsund. Han berättade om handlaren, tobaksaffären, posten, gubbarna på ljugarbänken och alla andra små vardagshändelser. Burgman gjorde också parkeringsplatsen framför Domus känd i hela Sverige. Än i dag är den känd som "Himmelska Fridens Torg". Burgman tyckte nämligen att det namnet passade mycket bättre i Holmsund än i Peking. I Holmsund rådde nämligen den totala friden - det hände absolut inte någonting.

Hör ett kåseri med Fredrik Burgman från 1980 på denna länk



Torget har sedan länge "Himmelska Fridens Torg" som officiellt namn. Det gäller på busshållplatsen, i kartor och så vidare. Donkeyman kan inte så där på raken komma på andra platser som har blivit döpta av att gång på gång behandlas i ett radiokåseri.


Rapport från Ljugarbänken på "Himmelska Fridens Torg" i Holmsund var ett stående inslag i Fredrik Burgmans kåserier. Denna Söndag var sagda bänk väl besatt med ortens ledighetskommitté som villigt flyttade sig för att Donkeyman skulle kunna slå en plåt.

Varefter Donkeyman gick in på Domus och inhandlade två sixpac med Norrlands Guld, ett salladshuvud, en flaska vinäger, ett par liter jordgubbar, en liten pac med grädde samt dagens text i form av "Excessen och Aftonpladdret".


Donkeymans Söndagspromenad förde honom och hans handlevaror vidare till detta etablissemang. "Kajutan" i Holmsund blev rikskänd förra våren sedan Umepolisen fick göra stor utryckning i samband med ett omfattande masslagsmål som brutit ut när man höll en "Westernafton" på lokalen. Ett typiskt Svenskt sunkhak av den sort som Donkeyman trivs på. Här intog han hur som helst sin eftermiddagspilsner i solskenet. Sjappet kan rekommenderas för andra tillresande. God mat och trevlig betjäning, kan man begära mer.


Och tro det eller ej. Ingen riktig hamn utan ett Tattoosjapp. Och det finns banne mig ett sådant i Holmsund också. På gatan bredvid "Kajutan". Donkeyman passerade denna inrättning på sin promenad ombord i fartyget igen.

Läs även andra bloggares åsikter om holmsund, umeå, norrland