60-årsjubileum

Staten Israel firar sitt 60-årsjubileum i morgon. Och den har nog utvecklat sig i en annan riktning än vad den sionistiska rörelsens grundare hade tänkt sig. Den sekulära staten som skulle vara en fristad för judarna håller sakta men säkert på att utveckla sig till en etniskt ren judisk stat med starka religiösa förteckan.

Denna artikel skall inte ramsa upp redan kända fakta. Däremot skall Donkeyman visa en del paralleller till en annan stat som också kunde ha firat 60-årsjubileum i år. Det var nämligen 1948 som National Party och Afrikaaners tog makten i Sydafrika. Och lade grunden för Apartheidsystemet.

Se också tidigare artiklar av Donkeyman: Bantustans, Packningen som rök, Palestina vs Israel

Förlorat sitt land:
Den stora mängden Judar lämnade Israel redan under Romartiden. Som ett resultat av misslyckade uppror mot övermakten. Man spreds över världen men blev aldrig helt accepterade. Olika förföljerser ägde rum med jämna mellanrum och fick sin kulmen i Nazityskland.

Afrikaaners kom under Engelskt styre i början av 1800-talet. Men efter några decennier upplevde man det som så plågsamt att man drog in i det "obefolkade" inlandet och upprättade två egna stater: Transvaal och Vrystaat. Boerkriget gjorde slut på dessa och åter hamnade man under Engelskt styre. Men inte bara det. Man upplevde förtryck och trackasering. Stora delar av Afrikaaners kom att leva i djupaste fattigdom.

Nationell identitet:
När den sionistiska rörelsen uppstod lades grunden till en judisk nationalism. Man skapade en nationell identitet. Hebreiska som var ett utdött språk väcktes till liv. Man byggde kulturinstitutioner. Och den judiska invandringen till Palestina började. Här byggde man upp sina egna nationella institutioner som universitet, banker, kibbutzer osv. osv.

Efter boerkriget började man bygga upp en nationell identitet bland Afrikaaners. Man började utveckla sin språkliga identitet. Man byggde upp kulturinstitutioner och nationella institutioner som universitet, banker, tidningar osv. osv.

Religiös motivering:
Även om sionismen började som en sekulär rörelse blev den religiösa aspekten viktigare och viktigare. Det är Gud som har givit det heliga landet åt Judarna. Därmed har de rätt till hela det bibliska Palestina. Detta är något som inte några världsliga institutioner kan ändra på.

Afrikaaners i allmänhet var djupt religiösa och många var medlemmar i en kyrka som predikade att det var Gud som givit Sydafrika åt Afrikaaners. Därmed hade de rätt till hela landet. Något som inte världsliga institutioner kunde ändra på.

Terrorism:
Sedan man flyttat fram sina positioner i Israel drev sionisterna kamp på alla fronter såväl politiskt och propagandamässigt som med vapen i hand för att förmå omvärlden att acceptera en självständig judisk nation. Man drog sig inte ens för att ägna sig åt det som i dag kallas för terrorism. Ett av de bästa exemplen på att terrorism kan löna sig - och en förebild för Palestinierna.

Sedan man skapat den nationella identiteten drev Afrikaaners kamp på alla fronter såväl politiskt som propagandamässigt för att "få tillbaka sin nation". Det finns exempel på ren terrorism även här men inte i samma utsträckning som i Israel.

Maktövertagande:
Storbrittanien ville komma loss från det Palestinska problemet. Resultatet blev att FN år 1948 delade Palestina i en Israelisk och en Arabisk del. Men det var inte frågan om att det skulle vara en etniskt ren Judisk stat. Tvärtom ett villkor för självständighet var att man skulle låta de Arabiska flyktingarna vända tillbaka. Något som man inte har uppfyllt än i dag 60 år senare.

National Party vann valet år 1948. Vilket gjorde att Afrikaaners åter styrde i Sydafrika. Vid den valkretsrevision som äger rum mellan varje val ändrade man på valkretsindelningen på ett sådant sätt att man var garanterad majoritet i överskådlig framtid.

Etnisk rensning:
I åren kring 1948 fördrev sionistiska band stora mängder Arabiska familjer från det blivande Israel. Dessa har sedermera ersatts med Judiska invandrare. De kvarvarande Araberna är en liten minoritet som i många avseenden utsätts för ren rasdiskriminering. I de ockuperade områdena har en omfattande bosättningsverksamhet skiljt de båda folkgrupperna åt. En process som fortsätter år efter år. Detta har ledit till att det i grunden inte finns något egentligt Palestinskt område som kan vara grunden till en egen stat. Såvida inte det sker stora judiska tillbakadragningar. Trots att de Palestinska områdena på papperet är självstyrande genomför Israel vilka aktioner de vill på Palestinskt område.

Afrikaaners fäste rasåtskillnadspolitiken på papper. Man skapade Apartheidsystemet och genomförde stora folkomflyttningar. De olika folkgrupperna: Vita, Färgade, Indier och Svarta skiljdes åt såväl geografiskt som kulturellt. Man avdelade "självständiga" så kallade Homelands för de svarta. Men dessa var inte mer självstyrande än att Sydafrikansk polis kunde genomföra vilka aktioner de ville.

Ohelig allians:
Med tiden fanns det fyra stycken stater som av olika skäl var utsatt för diverse bojkotter och kritik. Samtidigt hade de ett indirekt stöd från stora delar av västvärlden. Det var Sydafrika, Israel, Argentina (generalerna) och Iran (shahen). Dessa stater samarbetade nära i många avseenden. I dag är det bara Israel kvar i den "klubben".

Växande intern oro:
Trots allt starkare repressiva åtgärder blir motståndet i de Palestinska områdena bara starkare och starkare. Invånarna i Israel kan aldrig känna sig trygga. Terrordåd, raketskjutning och annat våld är vardagsmat. Dessutom blir staten Israel utsatt för en växande internationell kritik.

Motståndet i Sydafrika ökade hela tiden trots en väl utbyggd polis- och krigsmakt. Landet utsattes för internationella bojkotter. Det gick inte att stoppa utvecklingen med maktmedel. MEN - och detta är viktigt - visst utövade Sydafrikanska myndigheter mycket våld men man var aldrig i närheten av sådana metoder som dagens Israel använder.

En avgörande skillnad:
I det egentliga Israel är judarna i stor majoritet. Palestinierna är en liten minoritet. De ockuperade områdena håller på att förvandlas till några Palestinska öar åtskiljda av stora judiska områden. I resterna av det Brittiska Palestina, dvs Jordanien, är Palestinierna i absolut majoritet.

Afrikaaners var inte ens i flertal bland de vita. Ända från mitten av 1800-talet fylldes den vita folkgruppen på med invandrare som sakta men säkert reducerade Afrikaaners andel. De vita som sammantagen folkgrupp var i hopplös minoritet i Sydafrika. Man var inte ens i majoritet i de "vita" kärnområdena.

En till skillnad:
Det Israeliska valsystemet med ultrademokrati gör att Knesset har massor av små partier. Det är omöjligt att bilda regering utan att ha med några av dessa. Vilket gör att det i praktiken är omöjligt att skapa majoritet för och genomföra någon politisk kompromiss i verkligheten. Dessutom är de extrema religiösa krafterna starka och de drar sig inte för några som helst medel för att förhindra någon överenskommelse som går ut på något annat än ett stor-Israel.

I Sydafrika hade regeringen full kontroll. När man slutligen insåg att systemet var ohållbart hade man också makten att avveckla det. De extrema nationella krafter som fanns var så små att de inte på något sätt var i stånd att hindra en sådan utveckling.

Donkeymans åsikt om framtiden:
Donkeyman tror att det Israelisk - Palestinska problemet kommer att bestå i många år. Politiska kompromisser blir meningslösa eftersom de inte kan genomföras. På bägge sidor är de minoriteter som inte vill kompromissa alldeles för starka. Donkeyman ser dessutom en etniskt ren stat som moraliskt motbjudande. Sannolikt kommer den nuvarande situationen att fortsätta i lång tid framöver. Samtidigt som de extrema på bägge sidor flyttar fram sina positioner. Staten Israel kommer också att sakta men säkert flytta fram sina positioner på Palestiniernas bekostnad. Ända till dess resten av världen sätter ned foten - men dit är det långt. Den enda hållbara lösningen är en enstatslösning där alla grupper lever tillsammans. Men dit är det väldigt långt.

Vart Sydafrika utvecklas är inte lätt att säga. Det finns många oroväckande element i ANC:s maktutövning. För närvarande är oppositionen i hopplös minoritet. Frågan är vad som kommer att hända om ANC:s majoritet skrumpnar ihop. Något som mycket väl kan inträffa om man inte klarar av att genomföra alla de sociala förbättringar som man har utlovat genom många år. Om några få år är hela den gamla generationen av ANC-ledare borta. Vilket mycket väl kan innebära en helt annan politisk vinkling än dagens. Detta i kombination med tänkbar social oro över uteblivna förbättringar och något som i praktiken är ett enpartisystem utgör en uppenbar fara för det framtida samhällsbygget.