Käre Line Merethe .......
Jag skulle vilja skriva ett mästerverk men jag har inte flera ord. Det enda jag har gott om är tårar, saknad och tomhet. Men som det heter på Nysvenska: "the show must go on". Jobbet och vädret hindrar mig från att resa över fjället till din begravning. Å andra sidan är det nog lika gott därför att jag inte är säker på att jag hade orkat med den akten. Det är inte lätt att vara en stor och stark karl en sådan här dag.
Tidigt i morse skulle jag ringa och snacka Elvis med dig. Men så trängde den bittra verkligheten sig in igen. Det blir inte några fler telefonsamtal.
Men jag vet vad du skulle ha gjort i dag om du hade fått leva. Då hade du suttit uppe i min lägenhet och spelat mina Elvis-plattor. Om och om igen. Från tidig morgon till långt ut på natten. Blandat med några av dina andra favoriter. Som till exempel Carl Mann och de andra 50-talarna från Memphis. Och så Cornelis. Givetvis.
Just i dag hade Elvis nämligen fyllt 75 år om han hade fått leva. Vilket skulle ha varit goda skäl till en Elvis-dag. Men han blev inte mycket äldre än vad du blev. Fast av helt andra skäl.
Jag glömmer aldrig när du kom som en virvelvind in i mitt liv. Med ett långt och blont hårsvall och ett leende som kunde sänka vem som helst. Ett glimrande intellekt. Otroligt kunskapsrik. En rapp tunga. Och åsikter om allt och alla.
Jag gick den gången i djup sorg som jag inte kom ur. Det ordnade du upp i på "no time". "Men för h*****e man. Sluta gräv ned dig, du har många år kvar ännu. Se framåt och gör något vettigt", var budskapet.
Det var starten på ett dagligt umgänge. Med en själsfrände. Många och långa dagliga telefonsamtal när jag jobbade eller var på resa. Resten av tiden hade vi på sjappet, på resa eller hemma hos dig eller mig. Du gav mig några otroligt fina år och många minnen.
Men du fick inte vara frisk. Sakta men säkert bröts du ned av sjukdom. Vi som var runt dig såg det men dina läkare såg det inte. De såg dig som en belastning. Du var inte sjuk. Du ville bara snika åt dig bidrag för att slippa jobba. Sjukhuset var lika stängt för dig som Pentagon. Och när du kom in några korta dagar så hittade man inte något fel. Ett och annat skulle följas upp. Men det skedde aldrig.
I November skulle vi ha varit i London. Över Jul skulle vi ha varit i Stockholm. Inget av det här blev av.
Sent i somras gav du nämligen upp. Mentalt och fysiskt. Du förstod vart det var på väg. Du stängde dina sinnen och inväntade det oundvikliga slutet. Du slutade lyssna på dina vänner. Du visste hur det skulle sluta. Du var bitter över den hjälp du aldrig fick. Och sjönk ihop till en spillra av det du varit.
Och på julafton var det slut. Den tunna lilla kroppen orkade inte mer.
Hade du varit troende skulle du nu vara på väg till Paradiset. Men det Kristna Paradiset verkar inte vara något muntert ställe. Å andra sidan finns det andra mytologier att vända sig till. Det Norröna Valhall är ett alternativ. Men jag vet ett ännu bättre ställe dit du bör söka dig.
Du har ju alltid trivts med sjöfolk och älskat att umgås med mina sjömansvänner. Och i urgammal sjömansmytologi har vi "Fiddlers Green". Det är platsen för dig ...... Dra dig ditåt så ses vi på första sjappet när min tid är ute !
Farväl tills vidare, min Prinsessa. Från din kamrat Claes Thure. RIP
Läs även andra bloggares åsikter om död, begravning, minnesord
Visar inlägg med etikett Line Merethe. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Line Merethe. Visa alla inlägg
fredag 8 januari 2010
tisdag 29 december 2009
Ensamhet
Nu har det gått fem dagar sedan den förfärliga Julafton när min vän avled. Och tomheten är blytung. Om inte Donkeyman hade haft jobbet att begrava sig i skulle han helt säkert ha tagit sig en långfylla. Av gigantiska proportioner. Precis som han gjorde den sommaren för några år sedan när hustrun gick bort.
"Jourhavande fästmö", "Sällskapsdamen", "Prinsessan" eller vad än Donkeyman har kallat henne har varit centralpunkten i hans liv de senaste åren. Den som har gett sällskap och intellektuellt umgänge.
Det hela började för några år sedan när Donkeyman fortfarande sörjde sin hustru. Så gick han in på Jernbanen i Tromsø och satte sig på sin vanliga plats vid bardisken. Tillsammans med en halvliter öl och dagens tidningar. Strax efter kom det in ett långt blont hårsvall som hivade sig upp på stolen bredvid. Som också körde in en halvliter och började läsa tidningar. Så satt vi ett par timmar, läste tidning, drack öl och diskuterade dagens händelser. En ritual som kom att upprepas hundratals gånger.
Donkeyman hittade en jämlike. En bildad person som kunde historia, politik, samhälle och idrott. Och som hade "bastanta åsikter" om det mesta. Dock inte alltid samma åsikter som Donkeyman. Så under våra många och långa sittningar diskuterade vi intensivt och löste alla världens problem.
Hon bodde i ett råtthål av en lägenhet på Grønnegata, ungefär 100 m från "Donkeyman Towers". Fullt med ruttenhet och mögel. Och huskatten "Vic" hade full sysselsättning med att rensa ut varelser som inte hade där att göra. Det blev täta besök - bägge vägar. I praktiken umgicks vi hela den vakna delen av dygnet. Och snackade i telefon när vi inte befann oss under samma tak.
Ganska omedelbart blev det utlandsresor. Hon var ett perfekt resesällskap. Vi tyckte om samma sorts krogar. Samma sorts muséer. Samma sorts pubar. Samma sorts konserter. Minnena är många. "Den Gyldene Freden", "Pelikan", "Ölhallen 7:an", "The Mitre Pub", Hotel Malmen, Averrard Hotel, Liseberg Camping, Stampen, Bandyfinalen, Royal Philharmonic, Royal Albert Hall, Tre veckor i Götet, Snabba besök i Umeå och Ö-vik. Allt får bli några stickord i minnets register. Men det finns så många fler.
En heldag på Routemasters i London. Flera heldagar på ångbåt i Stockholms Skärgård. Timslånga pubsittningar med "Guardian", "Telegraph", "Svenska Dagbladet", "Aftis", "Eksessen" och andra lokala tidningar. Kryddat med långa nattliga resor med Norrlandståget och flygturer med RyanAir och Norwegian.
I huvudsak samma smak. Men några av Donkeymans favoriter, som till exempel Svensk "Bäsk" och Engelsk "Bitter", dömde hon omedelbart ut och betecknade som "Svineri som han kan ha för sig själv".
Men nu är allt detta historia. Det blir inte några fler gemensamma resor. Och Donkeyman vet inte om han orkar resa ensam längre. Då börjar bara tankarna gå: "Detta skulle Prinsessan ha tyckt om".
När Donkeyman återgick till aktiv sjöfart och började jobba på isbrytare förra vintern började hon bo i hans lägenhet, men hon hade kvar "råtthålet". Först över vintern men när Donkeyman hade sin fyramånaders sommarsemester bodde vi tillsammans i "Donkeyman Towers". Och hon blev kvar när han for tillbaka till sin isbrytare på hösten. Fast hon hoppades att Donkeyman skulle slå sig ner i Stockholm och ta henne med på lasset.
Var dag utväxlades flera timslånga samtal över "Skype" mellan båten och lägenheten. Där allt och intet diskuterades. Men det var också en livlina för Donkeyman till hemmet i nord. Där allt "färskt skvaller" avhandlades. Vem som hade blivit ihop med vem. Vem som hade separerat från vem. Vem som hade varit på fyllan. Vem som hade fått bättre jobb. Vad som hade hänt i byen ....... "You name it".
Och i går när han var på hockeymatch var det första gången som hon inte intresserat tog emot telefonrapporter före match, i pauserna och efteråt. Nu har telefonen tystnat för gott och Donkeyman befinner sig i ett vacuum.
Det allra värsta är att hon kunde ha varit i livet. Men det Norska hälsoväsendet i form av ett par "arroganta drittsekkar" som hon hade som så kallad "fastlege" vägrade att acceptera att hon var sjuk. "Sluta dricka och sluta röka så blir allt bra" var budskapet. De hade diagnosen klar utan att över huvud taget undersöka henne. De såg henne som en simulant och en "latsabb" som bara försökte snika till sig bidrag från samhället. Att hon faktiskt kunde ha någon "riktig" sjukdom föll dem inte in.
Vi som kände henne vet att hon i verkligheten inte drack mer än någon annan "normal och frisk" människa. Men det lyssnade man inte på. Diagnosen var klar. Utan undersökning.
Och till slut gav hon upp kampen mot övermakten. Hon insåg att ingen skulle bry sig om att undersöka vilka hälsoproblem hon egentligen hade. Hon förstod att hon inte skulle få någon ordentlig utredning på sjukhuset. Redan under sommaren började hon vissna. När Donkeyman for tillbaka till jobbet på höstkanten sjönk hon sakta ihop och gav upp. Hon väntade bara på det oundvikliga slutet medan krafterna rann ut.
Resten blev bara en transportsträcka och plötsligt blev hon så svag att hon dukade under. När det hände gick det fort. Det fanns helt enkelt inte några som helst krafter kvar i den tunna lilla kroppen. Och vi som var runt henne förstod inte hur illa det egentligen var förrän då.
Och nu är det för sent. Allt är över. Medan Donkeyman försöker hålla tillbaka tårarna och tänka på helt andra ting. Men just nu känns det som om han aldrig mer vill se staden Tromsø. Minnena efter två kära och nära personer blir kanske för mycket.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, död
"Jourhavande fästmö", "Sällskapsdamen", "Prinsessan" eller vad än Donkeyman har kallat henne har varit centralpunkten i hans liv de senaste åren. Den som har gett sällskap och intellektuellt umgänge.
Det hela började för några år sedan när Donkeyman fortfarande sörjde sin hustru. Så gick han in på Jernbanen i Tromsø och satte sig på sin vanliga plats vid bardisken. Tillsammans med en halvliter öl och dagens tidningar. Strax efter kom det in ett långt blont hårsvall som hivade sig upp på stolen bredvid. Som också körde in en halvliter och började läsa tidningar. Så satt vi ett par timmar, läste tidning, drack öl och diskuterade dagens händelser. En ritual som kom att upprepas hundratals gånger.
Donkeyman hittade en jämlike. En bildad person som kunde historia, politik, samhälle och idrott. Och som hade "bastanta åsikter" om det mesta. Dock inte alltid samma åsikter som Donkeyman. Så under våra många och långa sittningar diskuterade vi intensivt och löste alla världens problem.
Hon bodde i ett råtthål av en lägenhet på Grønnegata, ungefär 100 m från "Donkeyman Towers". Fullt med ruttenhet och mögel. Och huskatten "Vic" hade full sysselsättning med att rensa ut varelser som inte hade där att göra. Det blev täta besök - bägge vägar. I praktiken umgicks vi hela den vakna delen av dygnet. Och snackade i telefon när vi inte befann oss under samma tak.
Ganska omedelbart blev det utlandsresor. Hon var ett perfekt resesällskap. Vi tyckte om samma sorts krogar. Samma sorts muséer. Samma sorts pubar. Samma sorts konserter. Minnena är många. "Den Gyldene Freden", "Pelikan", "Ölhallen 7:an", "The Mitre Pub", Hotel Malmen, Averrard Hotel, Liseberg Camping, Stampen, Bandyfinalen, Royal Philharmonic, Royal Albert Hall, Tre veckor i Götet, Snabba besök i Umeå och Ö-vik. Allt får bli några stickord i minnets register. Men det finns så många fler.
En heldag på Routemasters i London. Flera heldagar på ångbåt i Stockholms Skärgård. Timslånga pubsittningar med "Guardian", "Telegraph", "Svenska Dagbladet", "Aftis", "Eksessen" och andra lokala tidningar. Kryddat med långa nattliga resor med Norrlandståget och flygturer med RyanAir och Norwegian.
I huvudsak samma smak. Men några av Donkeymans favoriter, som till exempel Svensk "Bäsk" och Engelsk "Bitter", dömde hon omedelbart ut och betecknade som "Svineri som han kan ha för sig själv".
Men nu är allt detta historia. Det blir inte några fler gemensamma resor. Och Donkeyman vet inte om han orkar resa ensam längre. Då börjar bara tankarna gå: "Detta skulle Prinsessan ha tyckt om".
När Donkeyman återgick till aktiv sjöfart och började jobba på isbrytare förra vintern började hon bo i hans lägenhet, men hon hade kvar "råtthålet". Först över vintern men när Donkeyman hade sin fyramånaders sommarsemester bodde vi tillsammans i "Donkeyman Towers". Och hon blev kvar när han for tillbaka till sin isbrytare på hösten. Fast hon hoppades att Donkeyman skulle slå sig ner i Stockholm och ta henne med på lasset.
Var dag utväxlades flera timslånga samtal över "Skype" mellan båten och lägenheten. Där allt och intet diskuterades. Men det var också en livlina för Donkeyman till hemmet i nord. Där allt "färskt skvaller" avhandlades. Vem som hade blivit ihop med vem. Vem som hade separerat från vem. Vem som hade varit på fyllan. Vem som hade fått bättre jobb. Vad som hade hänt i byen ....... "You name it".
Och i går när han var på hockeymatch var det första gången som hon inte intresserat tog emot telefonrapporter före match, i pauserna och efteråt. Nu har telefonen tystnat för gott och Donkeyman befinner sig i ett vacuum.
Det allra värsta är att hon kunde ha varit i livet. Men det Norska hälsoväsendet i form av ett par "arroganta drittsekkar" som hon hade som så kallad "fastlege" vägrade att acceptera att hon var sjuk. "Sluta dricka och sluta röka så blir allt bra" var budskapet. De hade diagnosen klar utan att över huvud taget undersöka henne. De såg henne som en simulant och en "latsabb" som bara försökte snika till sig bidrag från samhället. Att hon faktiskt kunde ha någon "riktig" sjukdom föll dem inte in.
Vi som kände henne vet att hon i verkligheten inte drack mer än någon annan "normal och frisk" människa. Men det lyssnade man inte på. Diagnosen var klar. Utan undersökning.
Och till slut gav hon upp kampen mot övermakten. Hon insåg att ingen skulle bry sig om att undersöka vilka hälsoproblem hon egentligen hade. Hon förstod att hon inte skulle få någon ordentlig utredning på sjukhuset. Redan under sommaren började hon vissna. När Donkeyman for tillbaka till jobbet på höstkanten sjönk hon sakta ihop och gav upp. Hon väntade bara på det oundvikliga slutet medan krafterna rann ut.
Resten blev bara en transportsträcka och plötsligt blev hon så svag att hon dukade under. När det hände gick det fort. Det fanns helt enkelt inte några som helst krafter kvar i den tunna lilla kroppen. Och vi som var runt henne förstod inte hur illa det egentligen var förrän då.
Och nu är det för sent. Allt är över. Medan Donkeyman försöker hålla tillbaka tårarna och tänka på helt andra ting. Men just nu känns det som om han aldrig mer vill se staden Tromsø. Minnena efter två kära och nära personer blir kanske för mycket.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, död
torsdag 24 december 2009
Julesorg
I dag hade Donkeyman tänkt att publicera en djupt intellektuell fundering med utgångspunkt i Juleevangeliet. Sett i perspektiv av muren och händelserna i Palestina. Hur "de tre vise män" i dag sannolikt hade blivit skjutna som terrorister om de försökt att följa Julestjärnan till stallet i Bethlehem.
Men Donkeyman tryckte på "Delete" i förmiddags. Julhelgen har nämligen förvandlats till en sorgehögtid. Donkeymans bästa vän och sällskap under de senaste åren dog nämligen på UNN (Universitetssjukhuset Nord Norge) i morse.
Hon har försökt få hjälp hos den Norska hälsovården i flera år för olika problem. Under tre år som Donkeyman har stått henne nära har tre olika "fastleger" fastslagit hon inte har några hälsomässiga problem. Bara hon slutar att dricka och slutar att röka så blir allt ok. Trots att hela hennes omgivning sett att något är fel.
En ung läkarvikarie skickade slutligen in henne på sjukhuset för ett par veckor sedan. Och den hjälp hon har fått sedan hon väl fick passera porten in dit är oklanderlig. På alla sätt. Men den kommer alldeles för sent.
I dag på morgonen är hon alltså död. På Julaftons morgon orkade inte den lilla, tunna kroppen mer. Det fanns absolut inte något att göra. Allt som kunde göras var redan gjort. Och det var resultatet av en summa av många allvarliga förhållanden som orsakade det hela. Ting som utvecklat sig under en lång följd av år.
Så Donkeyman sitter och sörjer i sin ensamhet på Julafton. Han saknar det trevliga sällskapet. Han saknar de intellektuella diskussionerna. Han saknar resorna. Han saknar konserterna, musiken, böckerna och allt annat som vi upplevde gemensamt. Trots att vi "bara" var vänner. Och han har inte fler tårar igen.
För lite drygt fem år sedan förlorade Donkeyman sin fru på ett liknande sätt. Nu har han förlorat sin bästa vän. Eller "jourhavande fästmö" som han brukar säga. Och livet är åter lika ensamt som det var för några år sedan. Lyckligtvis har Donkeyman nog med arbete att begrava sig i den närmaste tiden. Annars skulle han säkert ta till flaskan. Men Julaftons kväll blir nog lite fuktig.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, jul, julafton, död
Men Donkeyman tryckte på "Delete" i förmiddags. Julhelgen har nämligen förvandlats till en sorgehögtid. Donkeymans bästa vän och sällskap under de senaste åren dog nämligen på UNN (Universitetssjukhuset Nord Norge) i morse.
Hon har försökt få hjälp hos den Norska hälsovården i flera år för olika problem. Under tre år som Donkeyman har stått henne nära har tre olika "fastleger" fastslagit hon inte har några hälsomässiga problem. Bara hon slutar att dricka och slutar att röka så blir allt ok. Trots att hela hennes omgivning sett att något är fel.
En ung läkarvikarie skickade slutligen in henne på sjukhuset för ett par veckor sedan. Och den hjälp hon har fått sedan hon väl fick passera porten in dit är oklanderlig. På alla sätt. Men den kommer alldeles för sent.
I dag på morgonen är hon alltså död. På Julaftons morgon orkade inte den lilla, tunna kroppen mer. Det fanns absolut inte något att göra. Allt som kunde göras var redan gjort. Och det var resultatet av en summa av många allvarliga förhållanden som orsakade det hela. Ting som utvecklat sig under en lång följd av år.
Så Donkeyman sitter och sörjer i sin ensamhet på Julafton. Han saknar det trevliga sällskapet. Han saknar de intellektuella diskussionerna. Han saknar resorna. Han saknar konserterna, musiken, böckerna och allt annat som vi upplevde gemensamt. Trots att vi "bara" var vänner. Och han har inte fler tårar igen.
För lite drygt fem år sedan förlorade Donkeyman sin fru på ett liknande sätt. Nu har han förlorat sin bästa vän. Eller "jourhavande fästmö" som han brukar säga. Och livet är åter lika ensamt som det var för några år sedan. Lyckligtvis har Donkeyman nog med arbete att begrava sig i den närmaste tiden. Annars skulle han säkert ta till flaskan. Men Julaftons kväll blir nog lite fuktig.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, jul, julafton, död
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)