lördag 2 maj 2009

1:a Maj

Donkeyman tog inte del av firandet den 1:a maj. Han gjorde som merparten av det Svenska folket och använde högtidsdagen till att hämta sig efter Valborg. Som känns betydligt mer angeläget att fira. I vart fall i år.

Men det betyder inte att Donkeyman inte har firat 1:a maj. På det glada 70-talet gick han regelbundet i demonstrationståg och deltog i VPK:s stora 1:a-majfest som på den tiden gick av stapeln på Hasselbacken, Piperska Muren och Älvsjömässan. Den gången tyckte den unge Donkeyman att det var viktigt att demonstrera.

Precis som när det gäller alla andra helger är det en stor skillnad mellan Svensk och Norsk tradition. I Norge är det fackföreningsrörelsen som arrangerar och det är en demonstration i varje samhälle. I Sverige är det partierna som arrangerar och på den "gamla goda tiden" när vänstern förökade sig genom delning var det dussinvis med olika tåg i de större städerna. Ett tåg för var och en av de olika sekterna.

Störst var sossarna som drog si så där 50.000 i Stockholm för 30 år sedan. Näst störst var VPK som drog runt 20.000. Och så vidare i fallande skala ned till sekterna som kunde räknas i dussintal. Nu läser man att sossarna hade 10.000 och för V har det inte uppgivits någon siffra. Däremot har jag sett bilder av Anarkisternas tåg som verkar hålla sig runt samma 100-tal som förr. Allt detta i Stockholm.

Men det finns ett bra skäl till att folk flest - inklusive Donkeyman - inte är särdeles intresserade av 1. Maj längre. Så här ser Donkeyman på saken:

Sossarnas historik kan ges en linje: Branting - Per Albin - Tage - Olof. Under den perioden hade man en vision. Man kämpade mot överheten och de konservativa för att bygga folkhemmet. Med början i den allmänna rösträtten och slut i pensionsreformen. Men sedan hade man inte längre några visioner. Då hade man byggt paradiset. Det perfekta samhället. Och man utgjorde själva makten. Det var sossarna och deras organisationer som tillsammans utgjorde överheten.

Den enda vision man hade var att behålla allt så som det var. Därför att man hade uppnått den allra högsta form av lycka. Och detta innebar att inget - ABSOLUT INTE NÅGOT - fick förändras. Man blev maktfullkomliga och drev politiskt spionage genom IB. Man styrde och ställde som man ville. Och utvecklade ett minst sagt obehagligt pampvälde.

Men så kom en ny ungdomlig utvecklingslinje i form av Rock´n Roll - Pop - Almstriden - VietNamkriget - Progg. Den unga generationen blev politiskt engagerad och förkastade Betongsossarna. Som gick till försvar. De förbjöd vår radiostation Radio Nord. De förbjöd i grund och botten det mesta. De som var unga den gången hade en känsla av att leva i "Sovjetunionen Light".

Ända till krisen 1990. När beviset kom för att det egentligen inte är någon större skillnad på sossar och moderater. (Lyckligtvis). Först var Calle Bildt statsminister och genomförde stora reformer för att rädda ekonomin. Med stöd av sossarna. Sedan torskade han valet och Göran blev statsminister. Och han fortsatte reformarbetet. Med stöd av moderaterna. Och tillsammans skapade de bägge partierna ett nytt och liberalt Sverige. Där den tunga tvångströjan från Betongsossarnas tid lyftes av.

Nu är det en ny kris. Som visserligen har en lite annorlunda natur än den gången men det är dock en kris. Och de bägge motpolerna har olika lösningar. Som egentligen mest skiljer sig i retoriken. Moderaterna påpekar att krisen inte är skapad i Sverige och att det är lite man kan göra här till lands för att ändra på sakernas tillstånd. Medan sossarna lovar mer pengar till ALLA. Lilla Mona lovade i sitt tal på 1. Maj mer pengar till de arbetslösa, mer pengar till socialfallen, mer pengar till de äldre samt mer pengar till de unga. Ett sätt att hantera pengar som hade fått gamla sossar som Gunnar Sträng att vända sig i sina gravar.

Och nu på 1. maj har sossarna hållit stora tal där man kräver att A-kassan skall återställas till det den var innan Alliansen tog över. Vilket undertecknad i och för sig håller med om. MEN - samtidigt bör sossarna sopa framför egen dörr. Det är trots allt det socialdemokratiska systemet genom fackföreningarna som hanterar A-kassorna. Och var dag läser man om folk som måste vänta 4 - 5 - 6 månader på att få de spänn de har rätt till. Och som inte får fem flata öre från socialen därför att de ju har rätt till A-kassa. OM sossarna verkligen ville göra något för de arbetslösa så skulle de se till att pengar som folk har rätt till betalas ut Muy Pronto. Men det har man inte en tanke på. Det är viktigare att kritisera regeringen än att se till att folk i nöd faktiskt får sina kulor.

Och Sosseledningen i form av Mona och Wanja har visat i praktisk politik att man tycker det är helt ok att betala ut gigantiska bonusar till chefer i de företag de har inflytande över. Samtidigt som man ljuger folk rätt upp i ansiktet från talarstolarna på 1. Maj och säger raka motsatsen.

Därför har Donkeyman tappat all tilltro till sossarna och deras system. Samtidigt som Donkeyman håller de gamla sosseledarna som Per Albin och Gunnar Sträng högt. Och samtidigt som Donkeyman anser att Göran Persson (ihop med Calle Bildt) räddade Sverige samtidigt som han grundlade ett modernt och bättre land för snart 20 år sedan.

Men därför föredrar Donkeyman att sitta och sippa på en ölburk i bakrus efter Valborg framför att gå i demonstrationståg.

Snart skall Donkeyman dessutom berätta om vem som skall få hans röst i EU-valet. Den som hänger med på nordens-paris får veta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 kommentarer:

tommy sa...

Hej, ditt inlägg om sossarna och folkhemmet fick mig att tänka på Fredrik Häréns föreläsning på Kunskapens dag 2007...

Vi anser oss nog ha varit "färdigutvecklade" ända sen Palmes tid...

http://www.youtube.com/watch?v=yH6-ihF2E48

http://www.youtube.com/watch?v=t210BTHEcLU

--Tommy

Jan W sa...

Även jag har tidigare firat 1:a maj. Jag har t.o.m. gått i demonstrationståget i Malmö. Jag är son till vad som brukar kallas gråsossar, och jag vill betona att den beteckningen för mig är en hedersbetygelse (man skulle vara solidarisk och "göra rätt för sig"). Alltså röstade man på sossarna, och jag har fortfarande stor respekt för Erlander och Sträng.

Donkeyman skriver om Radio Nord. I Malmö hade vi då motsvarigheten Radio Syd, med Britt Wadner som banerförare. Hon fick mig tillsammans med Olof Palme att undra vad sossarna höll på med.

Numera röstar jag alltså inte längre på vad som har blivit den rödgröna röran, men jag måste med viss förvåning konstatera att Reinfelt och Borg på ett mycket bra sätt tagit över efter Erlander och Sträng även om jag inte röstar på någon av dem.

/Jan W