Funkar säkerhetsventilerna

Donkeyman skrev i höstas om packningen som rök. Han tänkte då på när trycket i Gaza blev så stort att befolkningen "spontant" öppnade gränsen till Egypten. Men missnöjet med regimerna är stort på många ställen inom regionen.

Al Qaida har ju uttalat som ett av sina målsättningar att störta de ogudaktiga regimerna i vissa av Arabländerna. En av dessa var Saddams regim i Irak. Men där stod "Uncle Sam" gärna till tjänst och hjälpte till. Med åtföljande kaos. En annan av Al Qaidas antipatier är regimen i Egypten.

Och frågan är om inte just den regimen sitter lite lösare än vad vi i Väst vill föreställa oss.

Sommaren 1952 störtades Kung Farouk av en militärjunta. Detta ledde till regimen under Nasser. Sedan dess (över 50 år) har det rådit undantagstillstånd och oppositionen har haft mycket svårt att arbeta.

I dag är det den åldrande Mubarak (80+) som styr och ställer i Egypten. Men under de 56 åren sedan Nassers statskupp så har den sociala situationen för merparten av medborgarna inte förbättrats nämvärt. De fattiga är fortfarande bottenlöst fattiga och de rika är ofattbart rika. Kontrasterna är enorma. Regimen är på papperet en demokrati men verkligheten ligger snarare närmare en diktatur där opppositionen förtrycks på alla upptänkliga sätt.

Den enda reella oppositonen i dag består av det Muslimska Brödraskapet. Som ju på många vis kan anses vara en ideologisk förebild för just Al Qaida. En organisation som i många år har varit förföljd av regimen. Men som överlevt. Och som påstås vara starkare än någonsin.

Bland folket rapporteras missnöjet vara betydligt större än regimen vill erkänna utåt. Kravallpolisen har ganska mycket att göra för att uttrycka saken så.

Regimen Mubarak och överklassen är influerade av Västvärlden. Men ställs inför stora problem därför att merparten av befolkningen fördömer USA:s invasion i Irak och solidariserar sig med Palestinierna. Speciellt Gaza och Hamas har starkt stöd. Något som framkom med all tydlighet i samband med händelserna i Gaza som artikelns inledning syftar till. Mubarak utsätts också för kraftig kritik från Väst för sitt odemokratiska styre. Till och med George W har karakteriserat länderna i Mellanöstern som "Politics consists of one leader in power and the opposition in jail".

Ingen vet vad som sker när Mubarak inte längre är den starke mannen. Han försöker sätta in sin son som efterträdare men det är långt ifrån säkert att det lyckas. Många kommentatorer antyder att någon form av revolution eller omvälvning står för dörren. Och då ligger en eller annan form för religiös regim nära till hands. Vilket skulle förändra hela maktbalansen i den delen av världen.

Missnöjet är tillräckligt stort för att det skall koka över. Frågan är bara om säkerhetsventilerna, i form av social kontroll och repressiv makt, fungerar. Eller uttryckt på annat sätt: Är armén, polisen och de andra myndighetsorganen tillräckligt starka för att bemästra något sådant.

Alternativet är att systemet rämnar och då är det bara frågan om det finns någon "movement" som är tillräckligt välorganiserad för att ta över styrningen i det Lenin beskrev som en "Revolutionär situation". Och vad dessa har för målsättningar.

Saken ligger i Guds hand. Eller Insj'Allah som man säger i de trakterna.