Högervridning

Donkeyman minns Israel från sin ungdom. Det var ett jättelikt kollektivprojekt i full skala. Ungdomar från hela västvärlden reste dit som frivilliga Kibbutzarbetare. Kibbutzer var en form av kollektivjordbruk i teorin liknande de Sovjetiska och Kinesiska jordbrukskollektiven. Men till skillnad från dessa så fungerade Kibbutzerna. Den gången hade staten Israel stöd från en absolut majoritet av Svenska folket (och Europeer i allmänhet).

Men sedan dess har det skett en total förändring. Socialdemokratin som byggde Israel under statens första period och som utkämpade de stora krigen mot Arabstaterna dominerade politiken i runda tal de 30 första åren. Därefter kom en nästan 25 års period med två stora block där Socialdemokrati har stått mot Konservativa värderingar ("Labour" - "Likud"). Men som alltid i Israelisk politik har inte någon sida egen majoritet utan man måste skapa breda koalitioner.

In på det nya seklet kom ett utbrytarparti från det konservativa blocket (Kadima) till makten medan Labour började falla ihop opinionsmässigt. I Europeiska ögon var Sharon och "Kadima" minst sagt konservativa och sett ur vårt perspektiv har deras nuvarande ledare Tsipi Livni framstått som en hök och krigshetsare av värsta sort. Men "den riktiga" högern framstår som om möjligt ännu värre.

Och några Kibbutzer i sin gamla form finns inte längre.

Nu har det varit val i Israel och resultatet står klart. Högervridningen av Israelisk politik har fortsatt. Vänstersidan med "Labour" är numera en nullitet. Tillsammans kan en vänster i vid mening skrapa samman ungefär 25% av Knesset. Medan de två stora partierna är "Likud" och "Kadima" och det tredje partiet "Yisrael Beitenu" är så stora att de blir "Kungamakare". Det som vi i Skandinavien skulle beteckna som Högern har alltså 75% av rösterna.

Partiet "Yisrael Beitenu" och dess ledare Avigdor Lieberman har framfört åsikter som får det Norska "Fremskrittspartiet" eller det Svenska "SverigeDemokraterna" att framstå som oförargliga mjukisar. Donkeyman drar sig till minne vilket tumult det blev när den numera hädangångne Jörg Heider med starka nationalistiska meningar tillskansade sig en stark politisk position i Österrike.

Men det som i grunden skiljer Lieberman från hans kollegor i "Likud" eller "Kadima" är två ting. För det första för han en öppen retorik som bara kan beskrivas som rasistisk. Men i grunden har han samma inställning som resten av den Israeliska högern även om de är lite mer polerade i sina uttalanden. Men - och det är intressant - han tar ett antal klara och viktiga ståndpunkter som skiljer honom från resten av den Israeliska högern.

Lieberman vill ha en tvåstatslösning. Men han vill inte återföra 1967 års gränser. Han föreslår i stället en gränsjustering där Arabiskt befolkade områden i Israel hamnar i Palestina medan de större bosättningsområdena på Västbanken hamnar i Israel. Och han vill dela Jerusalem. Dessutom förordar han en sekulär lagstiftning i Israel, till skillnad mot de allra flesta andra partier som önskar religiös Judisk lagstiftning.

Det är lätt att förstå vad som gör Lieberman och hans parti attraktivt bland "vanligt folk". Han har klara ställningstaganden - till skillnad från de andra partierna. Dessutom tror antagligen folk flest i Israel inte längre på en nära förestående fred med Palestinierna. Tvärtom ser de att rörelser som Hamas och Hizbollah växer sig starkare i deras närmiljö. Och i många av Arabländerna växer fundamentalistisk Islam sig starkare. Lite längre bort börjar Iran framstå som den nya stormakten i området. Samtidigt som USA har kört fast i både Irak och Afganistan. Ovanpå detta är de sekulära Israelerna duktigt trötta på att ta hänsyn till och låta sig styras av de religiösa.

Liebermans förslag om en tvåstatslösning med utväxling av land förefaller nog för många som en genial lösning av den Gordiska knut som bosättningarna har blivit. Det är antagligen inte längre vare sig praktiskt eller politiskt möjligt att evakuera bosättningarna. Och därmed faller omvärldens krav på en tvåstatslösning. Samtidigt som man på köpet "blir av" med en Arabisk befolkning som man ser som potentiella förrädare.

Donkeyman personligen tror att den enda tänkbara lösningen av konflikten är en enstatslösning med en enda sekulär stat i hela området. Men han tror också att skall man till varje pris ha en tvåstatslösning så är nog Liebermans metod den enda som går att genomföra i praktiken.

Men Donkeyman tror att oavsett vilken regering som nu bildas så kommer den att styra en annan väg. Och han är bekymrad för framtiden. Inom Israel förekommer redan öppen rasism i stor skala. Denna kommer att tillta. Och den riktar sig inte bara mot Araber utan alla icke-Judar är lovliga mål numera. Även Kristna. Israel är på väg att bli en fullt ut rasistisk stat som i många avseenden är värre än Apartheidtidens Sydafrika. Förr eller senare kan inte längre omvärlden stillatigande se detta fortsätta.

Motsättningarna mellan huvudparterna kommer att bli värre och extremisterna på bägge sidor kommer att bli starkare och starkare. De "moderata" blir en liten minoritet som på bägge sidor ses som förrädare. Och mycket blod kommer att flyta innan det blir någon förändring.

Donkeyman är helt enkelt pessimist. Och valresultatet bekräftar bara hans svartsyn.

Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, gaza, rasism