Röd - Gröna erfarenheter

Vi går nu mot den tredje röd-gröna sommaren. Och man kan börja summera upp vad regeringen egentligen har åstadkommit. Något som är ganska snabbt gjort.

1). Regeringen har fått fart på utbyggnaden av dagis. Något som i grunden alla partier var eniga om. Men det var de röd-gröna som gjorde det och fick upp farten. Dess värre på bekostnad av en massa andra goda ting men politik handlar om prioriteringar och detta var de röd-grönas högsta prioritet. Och helt i enlighet med deras vallöften.

2). För övrigt har det handlat om nästan tre års kamp mot allt som är privat. Man är emot privata skolor, sjukhus, ålderdomshem, sjukhem, dagis, bussbolag, rederier - you name it. Precis som de Svenska betongsossarna på 1960-talet. All samhällsservice SKALL erbjudas genom kommunala, fylkeskommunala eller statliga företag är budskapet. Om privata skulle utföra några uppgifter mot betalning så kommer det Norska välfärdssystemet att "raseras" (decenniets modeord). De privata företagarna kommer att stoppa ett sugrör i skattebetalarnas kassa och förse sig på det mest giriga sätt. Det senaste är att man börjar förbereda marken för att kommunalisera de privata daghemmen.

Tanken bakom denna anti-privata kampanj är teoretiskt sett helt riktig. Genom att cutta ut profiten och organisera all drift själv borde man kunna åstadkomma en billigare och bättre drift. Dess värre visar erfarenheterna (inte minst från Sverige för 25-30 år sedan) att samhället är ganska dåligt på att driva företag. Verkligheten är att i många fall (men inte alltid) har privatisering inneburit billigare drift och bättre service även sedan man har räknat in en rimlig avkastning på insatt kapital.

Den stora privatiseringsvågen i Sverige kom ju i samband med den ekonomiska krisen 1990. Och det var de Svenska Sossarna som genomförde den. Något som har ledit till avsevärda besparingar och i många fall förbättrad service. Och som en intressant bieffekt har de verksamheter som samhället driver i egen regi blivit betydligt effektivare.

Här i Norge driver som sagt de röd-gröna en i det närmaste religiös kampanj mot all privatisering. Hellre avstår man från någon form av service än låter privata driva den. Bortsett från i vissa begränsade sektorer (busstrafik och vägunderhåll till exempel).

Samtidigt gör regeringen det väldigt gynnsamt för de riktigt stora privata bolagen. Och de riktigt stora kapitalisterna. Den ideologiska motviljan gäller enbart privata företag som önskar utföra någon form av samhällsservice.

3). Det allvarligaste med regeringens handlande är dock att den aktivt svälter ut dem som har det sämst. Det vill säga ålders- och sjukpensionärer, sjukskrivna, arbetslösa och socialbidragstagare. Något som minst sagt kan betecknas som en besvikelse med tanke på att det trots allt är en socialistisk regering. Vars retorik hävdar det rakt motsatta.

Det Norska samhället av i dag består (liksom det Svenska) av ungefär 10% rika som har det väldigt bra, 80% medelklass som i stort sett är nöjda med sin tillvaro samt 10% fattiga som har det för dj****t. Vilket innebär att det är den nöjda majoriteten som utgör den stora väljarmassan. Åtgärder som förbättrar för de fattiga kan man aldrig vinna några val på. Vilket alla partier har upptäckt.

Donkeyman upplever det som en stor besvikelse att vare sig den borgerliga eller den socialistiska sidan i Norsk politik på något sätt aktivt agerar för att förbättra för de fattiga. Det är till och med så att de mest kreativa förslagen kommer från den borgerliga sidan. Medan de röd-gröna i stort sett producerar retorik.

Den senaste försämringen kom i samband med lantbruksavtalet. Regeringen skjuter över nästan hela kostnaden direkt på (de redan tidigare höga) matpriserna. Och säger att en ökad årskostnad med 3500 kronor inte betyder något för Norska folket. Men verkligheten är att ungefär 3500 kronor i månaden utgör socialhjälpsnormen (lite varierande beroende på vilken kommun det gäller). Vilket betyder att de som ingår i begreppet fattiga får 3500 kronor att leva på i månaden efter att hyra, uppvärmning och el är betalda.

Med andra ord överför den (till retoriken) socialistiska regeringen en hel månadslön årligen från de sämst ställda och till bönderna. Något som kommer i tillägg till alla andra kostnadsökningar under de senaste åren. Det enda som inte ökar är socialhjälpsnormen.

Donkeyman har flera bekanta som lever just under dessa förhållanden och som inte jublar. Det röd-gröna projektet är inte något för dem som har det sämst här i landet. Problemet är att det inte finns några realistiska alternativ heller.