Hillary och Obama

Nominationsstriden i det Demokratiska partiet fortsätter. Sett från vår horisont tycks Hillary ligga långt efter Obama. Den slutliga nominationen kommer att avgöras av de så kallade "Superdelegates" på konventet i Augusti.

Det kan vara intressant att studera vilka överväganden som styr dessa "Superdelegates" och filosofera lite kring varför Hillary inte ger upp en kampanj som mycket tyder på att hon har förlorat.

Till att börja med har vi ett par självklara överväganden för "superdelegates":

1) Vilken kandidat har vunnit "din" delstat?
2) Vilken kandidat har fått flest röster "country wide"?

Men frågan är om dessa argument blir så viktiga. Kanske vi har ett tredje argument som har betydligt större tyngd:

3) Vilken kandidat vore bäst för din personliga karriär? Eller sagt mer i klartext. Antag att Demokraternas kandidat vinner presidentvalet. Då är det många politiska jobb som skall tillsättas. Andelen politiska poster är betydligt högre i USA än i de Skandinaviska länderna. Och den som har stöttat motståndaren till presidenten ligger dåligt till när köttbenen skall fördelas. Att stödja "fel" kandidat kan i värsta fall leda till 2x4 år i kylan. Vilket inte är bra för en politisk karriär.

Sedan kommer ett annat tungt argument, det taktiska, som ju egentligen borde styra hur partiets funktionärer röstar:

4) Vem har störst chans att vinna ett presidentval?

Och här får Donkeyman mer vatten på sin kvarn. Valsystemet är helt avgörande. "One man - one vote" är en viktig demokratisk princip. Men hur man sedan skall räkna den rösten är ännu viktigare. Som "yours truly" har påpekat i en tidigare artikel: USA, UK och Norge har det gemensamt att de som förlorade senaste valet räknat i antal röster också vann valet räknat i antal mandat - tack vare valsystemen. Se ett par tidigare artiklar: Demokrati är inte enkelt. Valsystem.

Detta låter sig också illustreras av den nuvarande kampanjen. Demokraterna har sedan några decennier ett proportionellt valsystem. Republikanerna har "winner takes all" på delstatsnivå. OM demokraterna hade haft sitt gamla system (=det som republikanerna tillämpar) skulle Hillary ha haft en behaglig ledning på nära 100 delegater. Utan att "Superdelegates" eller de två annulerade staterna Florida och Michigan är medräknade. Även dessa stater vann hon komfortabelt. Men nu har demokraterna ett annat system och med detta leder Obama nästan ointagligt.

I det "riktiga" presidentvalet är det "winner takes all" och den matematiken är solklar. Det är inte det totala valresultatet som avgör valet. Det som avgör i praktiken är utgången i en handfull stora "swing states". De tre viktigaste av dessa är Florida, Ohio och Pennsylvania.

Den grymma valmatematiken säger faktiskt att den som vinner två av dessa tre stater nästan är garanterad att också få presidentposten. För demokraterna innebär detta i praktiken att de måste behålla Pennsylvania samtidigt som de vinner Ohio - annars kan de inte vinna presidentvalet.

Här ligger problemet för Obama och för det Demokratiska partiet. Clinton har stöd hos arbetarklassen. Obama har det inte. Och Hillary har vunnit primärvalet i sju av de åtta största staterna samt i alla de tre viktigaste "swing states". Medan Obamas segertåg till stor del baseras på stor mobilisering av nya väljare (=svarta) och bland de intellektuella. Och Obamas största segrar har kommit i stater som Demokraterna knappt har en chans att vinna.

Så nu kommer Donkeymans eviga fundering. Vad är moraliskt rätt för "Superdelegates". Att vara solidarisk med partiets nuvarande proportionella valsystem. Eller att vara solidarisk med partiets bästa i stort, dvs möjligheten att vinna presidentvalet. Eller att vara solidarisk med sig själv och den egna karriären.................