Donkeyman kan inte låta bli att komma med ytterligare en kommentar till de senaste dagarnas Sossologiska nyheter. En kommentar som på ett sätt är en reflektion kring media och åsikter.
Sosseriets partisekreterare Carin Jämtin har åtnjutit en massiv "cred" i media de senaste dagarna för hennes sätt att hantera situationen och hon framförs som en av de ledande kandidaterna till att ta över som "Den Store Chefen". Trots att hon på ett mycket klädsamt sätt har tackat Nej.
Donkeyman vill påpeka följande:
Carin Jämtin ljög hela Svenska folket rakt upp i ansiktet på Fredag när hon sade ungefär så här: "Vi har uttalat vårt förtroende för Håkan Juholt. Han fortsätter som Partiets ordförande".
Carin Jämtin ljög hela Svenska folket rakt upp i ansiktet på Lördag eftermiddag när hon sade ungefär så här: "Vi hade givit Håkan Juholt fullt förtroende att fortsätta som Partiets ordförande. Ingen ville att han skulle avgå".
Carin Jämtin ljög hela Svenska folket rakt upp i ansiktet på Söndagnär hon sade ungefär så här: "Vi hade landat på den slutsatsen att vi skulle fortsätta med Håkan Juholt som Partiordförande".
På Måndag synades Carin Jämtins uttalanden av media. Lyckligtvis för oss vanliga meniga medborgare läcker Sosseriets Verkställande Utskott som en tesil. Allt som sägs och görs blir omedelbart känt av media. Då framkommer att VU på Fredagen hade givit Håkan Juholt besked om att han inte hade deras förtroende längre. Röstsiffrorna var 9-3 mot den stackars "Åsa-Nisse". Som en mänsklig gest fick han möjligheten att organisera sin egen avgång i stället för att behöva schavottera i full skamfullhet.
Så kan man fundera över följande. En av de allvarligaste anklagelsepunkterna mot "Åsa-Nisse" var att han var ganska ovarsam med sanningen. Visst kan man påstå att det är Carin Juholts jobb att ljuga Svenska Folket rätt i ansiktet när Partiet så kräver. Något som hon uppenbarligen inte har några hämningar med. Men som Donkeyman ser saken så måste hon rimligen redan nu vara "bränd" som framtida partiledare. Som erfaren politiker kunde hon ha dränkt frågeställningen i typiskt "Politikersnack", det vill säga icke förpliktigande rundsnack. Men rena och skära lögner rakt i ansiktet på Svenska folket i direktsändning i TV är för kraftig kost. Fast det verkar som om påfallande många av Sosseriets talesmän inte ser några problem med detta.
Men nu får det vara nog med Sossologi på ett tag. Nästa artikel skall handla om något helt annat. Häng med ..................
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Socialdemokraterna, Samhälle, Håkan Juholt, Carin Jämtin
onsdag 25 januari 2012
måndag 23 januari 2012
Kniven i ryggen
Donkeyman konstaterar att "Åsa-Nisse" fick sparken ganska snart efter den senaste artikeln lades ut. Men sättet som detta skedde på kräver en del kommentarer:
1) Håkan Juholt tillkännagav sin avgång vid ett kort och kärnfullt tal på ett köpcentrum i Oskarshamn. Det vill säga hans hemmabana. Talet var i stort sett välskrivet, "Åsa-Nisse" är en stark retoriker, men Donkeyman saknade en ingrediens som nog hade gjort talet ännu starkare.
Håkan Juholt borde ha haft med något i likhet med: "Jag hade stora ambitioner när Partiet frågade om jag hade ställde upp som ordförande. Partiets medlemmar hade också stora förväntningar. Dess värre har jag misslyckats. Jag har inte klarat av att åstadkomma det som vi hade förväntat oss.
Det borde han ha sagt i klartext. Därför att det var vad han sade indirekt. Men han borde också ha påpekat att detta berott både på honom själv men också på omständigheter utom hans kontroll.
2) Men direkt skandalöst är att Carin Juholt redan någon timme senare står i direktsänd TV och medvetet ljuger hela Svenska folket rätt upp i ansiktet.
Tack vare de hårda motsättningarna inom Sossepartiet kan inte något som helst hållas hemligt eller internt. Absolut allt läcker ut till pressen. Alltså vet vi att numera att Håkan Juholt hade fått ultimatum. Antingen avgår han officiellt på egen begäran, annars offentliggör man att han inte längre har VU:s förtroende.
Vilket ju är en kopia på ett vanligt sätt att "bli av med" högre chefer i näringslivet. Antingen avgår du omedelbart med heder i behåll och får vårt stöd när du söker nytt jobb. Alternativet är att du får sparken i full offentlighet. Självfallet ingår det i Jämtins jobb att inte säga detta offentligt. Men hon borde inte heller uttala direkta lögner, i vart fall inte strax efter att den som upprepade gånger beslagits med att vara ovarsam med sanningen har avgått. Någon elegant omskrivning utan direkt osanning borde den som har en post som Partisekreterare klarat av.
Antagligen kommer Alliansen att "ta sitt ansvar" och ge Juholt en bra reträttpost som Landshövding, Generaldirektör eller något liknande. Fullt i enlighet med den praxis som råder när politiker blir avsatta eller inte blir omvalda. Här råder full enighet mellan Alliansen och de Röd-Gröna om att man måste "ta hand om de sina".
3) Detta är andra gången på bara ett par år som Sossarnas fraktionsstrider tar formen av internt "krypskytte" som avsätter en partiledare.
Först arbetade partiets vänsterfalang hårt för att bli av med Mona. Bland annat genom ständiga läckor av interna diskussioner och dokument. Det framgick i efterhand att en av de mer aktiva krypskyttarna var just Håkan Juholt.
Nu har partiets högerfalang lyckats bli av med Juholt. Med exakt samma metodik. Det måste vara minst sagt jobbigt att veta att allt som sägs bakom stängda dörrar omedelbart läcker ut till pressen. Men nu står det 1-1 i den matchen.
Fast det finns ju en mängd tidigare exempel på liknande agerande i de kretsarna. Mona var ju drabbad en gång för många år sedan. En bra fråga är denna: "Hur fick media tag på dokumenten som avslöjade "Toblerone"-affären". Var det ett resultat av grundläggande grävande journalistik eller var det möjligen någon av Görans supporters som "läckte". Donkeyman tror på det senare.
4) Nu diskuterar Sossarna framtiden. Det är nog inte någon "högoddsare" att gissa att det blir en av de "gamla vanliga" från partiets högersida som får ordförandeposten. Därför att det verkar som om beslutet skall tas internt inom apparaten. Som i huvudsak stöttar högersidan. Bland annat därför att man vill vinna val. Om inte annat så av ekonomiska skäl. En koncern med tusentals anställda som får minskade partistöd, minskande antal betalda förtroendeposter, minskande antal medlemmar måste vända trenden mot högre intäkter och detta kan på kort sikt enbart ske genom en högervridning.
Donkeyman har däremot helt andra favoriter som han gärna skulle se som Sosseledare. Det allra bästa alternativet vore att man "dammade av" Anders Sundström och lockade honom tillbaka till politiken. Det näst bästa vore om man kunde locka Thomas Bodström att ställa upp.
Skulle en av de här två "ta över" kanske Donkeyman kunde tänka sig att passera linjen igen och rösta Rött. Dess värre inser Donkeyman att de här två herrarna inte står till förfogande, antagligen står de inte heller på VU:s "short list". Dels har de mycket bättre jobb som det är och dels har de knappast lust att utsätta sig för "krypskytte" och ryktesspridning från diverse fraktionärer inom Partiet.
Men om det blir en av "de vanliga" som utses så tänker i vart fall inte Donkeyman lägga en (s)-märkt lapp i valurnan.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Samhälle, Socialdemokraterna, Juholt
1) Håkan Juholt tillkännagav sin avgång vid ett kort och kärnfullt tal på ett köpcentrum i Oskarshamn. Det vill säga hans hemmabana. Talet var i stort sett välskrivet, "Åsa-Nisse" är en stark retoriker, men Donkeyman saknade en ingrediens som nog hade gjort talet ännu starkare.
Håkan Juholt borde ha haft med något i likhet med: "Jag hade stora ambitioner när Partiet frågade om jag hade ställde upp som ordförande. Partiets medlemmar hade också stora förväntningar. Dess värre har jag misslyckats. Jag har inte klarat av att åstadkomma det som vi hade förväntat oss.
Det borde han ha sagt i klartext. Därför att det var vad han sade indirekt. Men han borde också ha påpekat att detta berott både på honom själv men också på omständigheter utom hans kontroll.
2) Men direkt skandalöst är att Carin Juholt redan någon timme senare står i direktsänd TV och medvetet ljuger hela Svenska folket rätt upp i ansiktet.
Tack vare de hårda motsättningarna inom Sossepartiet kan inte något som helst hållas hemligt eller internt. Absolut allt läcker ut till pressen. Alltså vet vi att numera att Håkan Juholt hade fått ultimatum. Antingen avgår han officiellt på egen begäran, annars offentliggör man att han inte längre har VU:s förtroende.
Vilket ju är en kopia på ett vanligt sätt att "bli av med" högre chefer i näringslivet. Antingen avgår du omedelbart med heder i behåll och får vårt stöd när du söker nytt jobb. Alternativet är att du får sparken i full offentlighet. Självfallet ingår det i Jämtins jobb att inte säga detta offentligt. Men hon borde inte heller uttala direkta lögner, i vart fall inte strax efter att den som upprepade gånger beslagits med att vara ovarsam med sanningen har avgått. Någon elegant omskrivning utan direkt osanning borde den som har en post som Partisekreterare klarat av.
Antagligen kommer Alliansen att "ta sitt ansvar" och ge Juholt en bra reträttpost som Landshövding, Generaldirektör eller något liknande. Fullt i enlighet med den praxis som råder när politiker blir avsatta eller inte blir omvalda. Här råder full enighet mellan Alliansen och de Röd-Gröna om att man måste "ta hand om de sina".
3) Detta är andra gången på bara ett par år som Sossarnas fraktionsstrider tar formen av internt "krypskytte" som avsätter en partiledare.
Först arbetade partiets vänsterfalang hårt för att bli av med Mona. Bland annat genom ständiga läckor av interna diskussioner och dokument. Det framgick i efterhand att en av de mer aktiva krypskyttarna var just Håkan Juholt.
Nu har partiets högerfalang lyckats bli av med Juholt. Med exakt samma metodik. Det måste vara minst sagt jobbigt att veta att allt som sägs bakom stängda dörrar omedelbart läcker ut till pressen. Men nu står det 1-1 i den matchen.
Fast det finns ju en mängd tidigare exempel på liknande agerande i de kretsarna. Mona var ju drabbad en gång för många år sedan. En bra fråga är denna: "Hur fick media tag på dokumenten som avslöjade "Toblerone"-affären". Var det ett resultat av grundläggande grävande journalistik eller var det möjligen någon av Görans supporters som "läckte". Donkeyman tror på det senare.
4) Nu diskuterar Sossarna framtiden. Det är nog inte någon "högoddsare" att gissa att det blir en av de "gamla vanliga" från partiets högersida som får ordförandeposten. Därför att det verkar som om beslutet skall tas internt inom apparaten. Som i huvudsak stöttar högersidan. Bland annat därför att man vill vinna val. Om inte annat så av ekonomiska skäl. En koncern med tusentals anställda som får minskade partistöd, minskande antal betalda förtroendeposter, minskande antal medlemmar måste vända trenden mot högre intäkter och detta kan på kort sikt enbart ske genom en högervridning.
Donkeyman har däremot helt andra favoriter som han gärna skulle se som Sosseledare. Det allra bästa alternativet vore att man "dammade av" Anders Sundström och lockade honom tillbaka till politiken. Det näst bästa vore om man kunde locka Thomas Bodström att ställa upp.
Skulle en av de här två "ta över" kanske Donkeyman kunde tänka sig att passera linjen igen och rösta Rött. Dess värre inser Donkeyman att de här två herrarna inte står till förfogande, antagligen står de inte heller på VU:s "short list". Dels har de mycket bättre jobb som det är och dels har de knappast lust att utsätta sig för "krypskytte" och ryktesspridning från diverse fraktionärer inom Partiet.
Men om det blir en av "de vanliga" som utses så tänker i vart fall inte Donkeyman lägga en (s)-märkt lapp i valurnan.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Samhälle, Socialdemokraterna, Juholt
fredag 20 januari 2012
Uppdaterad Sossologisk Analys
Donkeyman har ju i många år betecknat sig som Soss Stud. Det vill säga Sossologie Studerande. Vilket i klartext betyder att han studerar Socialdemokratins liv och strukturer. Detta har givit som resultat att han har skrivit en radda artiklar i ämnet på denna Blogg. Den som är intresserad kan använda sökmotorn och finna gott om läsning.
Samtidigt har det gått lång tid sedan han skrev i ämnet, helt enkelt därför att han tycker att det är uttjatat och därför att det finns annat intressant att skriva om. Men det senaste årets utveckling där "Rörelsen" håller på att implodera kräver en ny kommentar. Denna gång pedagogiskt ordnad med rubriker.
Drevet
Ännu en gång går "drevet". Det vill säga den församlade Svenska världspressen ger sig ut på jakt efter ett skadeskjutet byte. När man inte klarade att fälla "Knugen" i höstas så flyttade man i stället Fokus till det näst bästa bytet - Sossarnas ledare.
På ett pedagogiskt sätt beskrivs Håkan "Åsa-Nisse" Juholt som roten till Sossarnas förfall och sammanbrott. En analys som Donkeyman över huvud taget inte håller med om. Donkeyman ser inte "Åsa-Nisse" som en orsak till problemen - han är ett symptom på dem.
Bakgrund
Socialdemokratins historia sträcker sig över mer än 100 år. De första 50 åren ägnade man sig åt att organisera "Rörelsen", organisera och medvetandegöra Arbetarklassen (i vid bemärkning) samt åt att genomföra det viktigaste verktyget i form av Allmän och lika Rösträtt för Alla. Eftersom Arbetarklassen i vid bemärkelse utgjorde en absolut majoritet av medborgarna var det också matematiskt givet att den som arbetade i dess intresse med tiden skulle vinna makten.
De nästa 50 åren byggde man det moderna Sverige. Ett välfärdssamhälle eller som Per-Albin sade, "Folkhemmet". Ett bygge som innefattade mängder av byggstenar i form av olika reformer som tillsammans skapade 1960-talets Sverige. Men - och det är viktigt - när vi kommer fram till 1960-talet har Rörelsen uppnått sina mål. Man har helt enkelt vunnit kampen.
Men segern bestod inte i att man hade övervunnit alla "onda" krafter såsom Konservativa, Liberaler, Kommunister och Konservativt Kristna. Man hade även reformerat dessa krafters världsbild - i dag finns det inte någon som vill "riva ned" välfärdssamhället. Däremot har partierna olika tankar kring hur detta skall organiseras för att utvecklas i framtiden.
Från 1960-talet och fram till krisen runt 1990 ägnade Rörelsen sig åt att konservera samhället. I stället för att vara progressiva blev Rörelsen en konservativ kraft. Nu hade man uppnått det optimala samhälle som inte fick förändras. Med alla medel försökte man förhindra varje aldrig så liten reform.
Samtidigt utvecklades Rörelsen till en förmyndare för alla medborgare. Lite vanvördigt kunde man formulera devisen: "Vi vet vad som är bäst för Dig, om du inte själv förstår detta skall vi tvinga Dig.
Den perioden avbröts med den ekonomiska krisen som löstes i samförstånd mellan Moderaterna under Carl Bildt och Socialdemokratin under Göran Persson. Ett samförstånd som ledde till att (s) - regeringen genomförde många uppmjukningar och förändringar av det Svenska samhället. Förändringar som dagens (s)-märkta ledning kritiserar och i stor utsträckning skyller (m) för.
Spännvidd - ledning
Socialdemokraterna är inte ett homogent parti. Det är ett rörelse som har stor politisk spännvidd. Den innehåller flera fraktioner som har bekämpat varandra i åratal. Vänstersidan har i grund och botten samma värderingar och målsättningar som Vänsterpartiet medan Högersidan står nära Moderaterna. Sedan har vi en tredje tydlig gruppering som man kan beteckna som Nostalgikerna, dessa önskar vrida tillbaka klockan till 1970-talet som man ser som en lyckligare period.
Men eftersom Rörelsen har många grenar innehåller också partiet en mängd olika intresseorganisationer. Vi har Facket med LO i spetsen, vi har Hyresgäströrelsen, vi har SSU, vi har .... "you name it". Alla dessa önskar att Partiet skall hävda deras speciella krav och önskemål.
På toppen sitter en partiledning och en partiapparat som skall balansera alla dessa intressen. Men som också har sina egna personliga intressen att ta vara på. Att klättra uppåt i Rörelsen är liktydigt med att göra karriär. Och Rörelsen har alltid tagit vara på "de sina". Den som är en lojal partiarbetare belönas med "köttben" i form av välbetalda uppdrag inom politiken eller säkra anställningar inom Rörelsen. Den som är lojal mot ledningen och apparaten har möjlighet att klättra högre och högre inom hierarkin. Men uppdragen och anställningarna har alltid utdelats på basis av lojalitet. En lojalitet som skall visas genom "karriärtrappan". Som börjar i Partiföreningen, fortsätter genom Arbetarkommunen till Partidistriktet och som i slutänden kan leda till högkvarteret på Sveavägen 68. Det vill säga ända uppe vid högsta maktens köttgrytor. De andra grenarna av Rörelsen har liknande strukturer och det har varit vanligt att gå mellan de olika grenarna under en karriär.
Beslutsfattande
Rent formellt har alla beslut fattats i form av en pyramid där basplanet har utsett deltagare i nästa steg, som i sin tur har utsett nästa steg ..... och så vidare. Det vill säga full demokrati, ungefär på samma sätt som det gamla Sovjetunionen på papperet var fullt demokratiskt.
Verkligheten har dock varit en annan. Besluten har fattats av Partiets ledning som sedan har bekräftat dessa vid Partikongressen. Kongresser, Distriktskonferenser och så vidare har "pro forma" tagit formen av organ där man har beslutat om den framtida politiken. Men i verkligheten har dessa inte varit debattforum - de har varit manifestationer. Där partiet har manifesterat sin enighet. Eventuella motsättningar har "sopats under mattan" genom att hänföras till "redaktionskommittén" där dessa har "settlats" i stället för att komma upp till öppen debatt.
Däremot har Partiledningen, dvs Apparaten, alltid varit beroende av en intern jämvikt mellan partiets olika "Fraktioner". En jämvikt som under de senaste 30-40 åren har baserats på att "Högersidan" har dominerat Apparaten. Medan "Vänstersidan" har haft ett stort och växande stöd hos de enskilda medlemmarna. Denna jämvikt rubbades när Mona Sahlin tvingades att avgå. Vänstersidan var då så stark att vare sig Vänster eller Högersida kunde mobilisera tillräckligt stöd för någon egen stark kandidat. En kandidat som kunde väljas med acklamation på kongressen. En ledarstrid som slutade 60-40, 55-45 eller något liknande är inte acceptabel för Rörelsen.
Resultatet blev att man valde en från den Nostalgiska fraktionen. En svag ledare som Vänstersidan hoppades skulle vrida partiet åt sitt håll men som Högersidan ansåg sig kunna "hantera". "Åsa-Nisse" är och har alltid varit det som man i England kallar en "Backbencher", det vill säga en underordnad parlamentsledamot. Nu lyftes han plötsligt upp som högsta ledare men inte haft möjlighet att "ta ledningen och makten". Han sitter och balanserar Vänster och Högersidorna i partiet. Vilket utåt sett ger ett intryck av att han "vinglar".
Det som just nu håller på att ske är att Rörelsens Högersida håller på att idka krypskytte mot "Åsa-Nisse" genom att använda Media som "megafoner". Det vill säga - man läcker kontinuerligt ut uppgifter som kan fungera som "bränsle" åt "Drevet". Ungefär på samma sätt som man en gång i tiden stoppade Mona Sahlin från att bli Partiledare för att i stället ge rum åt den mer pålitlige Göran Persson.
Problem
Grundproblemet ligger alltså i Partiets interna fraktionsstrider. Dessa spelade inte någon roll så länge Rörelsen hade en gemensam målsättning. Först att skapa "Folkhemmet". Sedan att bevara detta. Men nu har Partiet vunnit. Inte någon ifrågasätter välfärdssamhället.
Vilket också innebär att Partiet inte längre har någon vision. Man har inte något att kämpa FÖR. I stället väljer man att enas kring kampen MOT Alliansen. Men väljarna avslöjar detta enkelt när varje utspel är MOT något men inte FÖR något. Och många gånger är utspelen MOT något också mot något som partiet själv har deltagit i att genomföra för 10-20 år sedan.
Men - skall Partiet vara FÖR något så måste man också formulera en ny gemensam målsättning som baseras på 2000-talets verklighet. Inte 1950-talets. Och detta klarar man inte så länge spännvidden mellan Höger- och Vänstersida är så stor.
På 2000-talet består den så kallade "Arbetarklassen" av i princip alla som lever på Arbete, det vill säga det man tidigare kallade Arbetare men också Tjänstemännen, Småföretagarna plus de flesta Pensionärer. Alla dessa har gemensamma intressen. Med ett annat uttryck kan man kalla detta för en Medelklass. Som utgör den absoluta majoriteten i samhället. En Medelklass som i grunden är ganska nöjd med tillvaron och som har fått förbättrad ekonomi tack vare Alliansens politik.
Sedan har vi en stor (och växande) minoritet som utgör en Underklass. Denna består av de som av olika skäl har "ramlat över kanten" och hamnat utanför det goda sällskapet. Men till skillnad mot situationen för 100 eller för 50 år sedan så utgör numera de som har det sämst en minoritet. Numera vinner inte någon ett val utan att tillgodose Medelklassens behov. Detta har Partiets Högersida för länge sedan insett. Därav den Pragmatiska politik som har kännetecknat Partiet under de senaste 30 åren.
Partiets Vänstersida ser som sin huvuduppgift att förbättra situationen för det vi här kallar Underklassen. Retoriken går ut på att "klämma åt" de rika och föra över pengarna till Underklassen. Men när det är den stora Medelklassen som utgör "de rika" så har man ett oöverstigligt pedagogiskt problem.
Problemet är alltså följande:
Hur skall man formulera en politik som tillgodoser "Den Nöjda Majoriteten" samtidigt som man förbättrar situationen för "Den Missnöjda Minoriteten". Detta har vare sig partiets Höger- eller Vänstersida något svar på. Men skall Socialdemokratin någonsin hoppas på att vinna val så måste man lösa den motsättningen.
Man kan också formulera problemet så här:
Vad är det som är viktigast - Ideologi eller Att Vinna Val.
En valsituation som inte är helt enkel.
Fundering
Det är orealistiskt att vänta sig något regeringsskifte utan att Socialdemokratin är med. Men Partiledarbytet i Vänsterpartiet tycks innebära en kursändring som innebär att detta parti kommer att förse sig med en del av (s) vänstersida. Miljöpartiet för en politik som attraherar den "intellektuella" delen av Medelklassen medan Partiets Högersida lockas av de Nya Moderaterna. Samtidigt känner en del av Nostalgikerna samhörighet med SverigeDemokraternas retorik.
På alla sidor kantas alltså (s) av partier som förser sig med deras tidigare väljare.
Donkeyman tror faktiskt att detta med tiden kommer att leda till en partisprängning. Verklig och officiell eller enbart "de facto". Vänstersidan bryter sig ur och går i symbios med (v). Kanske man till och med mer eller mindre "tar över" (v). Hur som helst uppstår därmed ett starkt Vänsterparti. Medan Högersidan formar ett pragmatiskt Sosseparti i politikens mittfält som tar upp konkurrensen med (m), (mp) och (sd). Samtidigt bryts banden med LO och en del andra intresseorganisationer. Därmed kommer de nya (v), (s) och (mp) med tiden att kunna skapa en stabil majoritet på Vänstersidan i politiken.
Donkeyman tror faktiskt att detta är den enda möjligheten för att skapa ett alternativ till Alliansen. Detta kan låta dramatiskt men historien visar att Donkeyman brukar få rätt i sådana här frågor.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Socialdemokraterna, Samhälle, Juholt
Samtidigt har det gått lång tid sedan han skrev i ämnet, helt enkelt därför att han tycker att det är uttjatat och därför att det finns annat intressant att skriva om. Men det senaste årets utveckling där "Rörelsen" håller på att implodera kräver en ny kommentar. Denna gång pedagogiskt ordnad med rubriker.
Drevet
Ännu en gång går "drevet". Det vill säga den församlade Svenska världspressen ger sig ut på jakt efter ett skadeskjutet byte. När man inte klarade att fälla "Knugen" i höstas så flyttade man i stället Fokus till det näst bästa bytet - Sossarnas ledare.
På ett pedagogiskt sätt beskrivs Håkan "Åsa-Nisse" Juholt som roten till Sossarnas förfall och sammanbrott. En analys som Donkeyman över huvud taget inte håller med om. Donkeyman ser inte "Åsa-Nisse" som en orsak till problemen - han är ett symptom på dem.
Bakgrund
Socialdemokratins historia sträcker sig över mer än 100 år. De första 50 åren ägnade man sig åt att organisera "Rörelsen", organisera och medvetandegöra Arbetarklassen (i vid bemärkning) samt åt att genomföra det viktigaste verktyget i form av Allmän och lika Rösträtt för Alla. Eftersom Arbetarklassen i vid bemärkelse utgjorde en absolut majoritet av medborgarna var det också matematiskt givet att den som arbetade i dess intresse med tiden skulle vinna makten.
De nästa 50 åren byggde man det moderna Sverige. Ett välfärdssamhälle eller som Per-Albin sade, "Folkhemmet". Ett bygge som innefattade mängder av byggstenar i form av olika reformer som tillsammans skapade 1960-talets Sverige. Men - och det är viktigt - när vi kommer fram till 1960-talet har Rörelsen uppnått sina mål. Man har helt enkelt vunnit kampen.
Men segern bestod inte i att man hade övervunnit alla "onda" krafter såsom Konservativa, Liberaler, Kommunister och Konservativt Kristna. Man hade även reformerat dessa krafters världsbild - i dag finns det inte någon som vill "riva ned" välfärdssamhället. Däremot har partierna olika tankar kring hur detta skall organiseras för att utvecklas i framtiden.
Från 1960-talet och fram till krisen runt 1990 ägnade Rörelsen sig åt att konservera samhället. I stället för att vara progressiva blev Rörelsen en konservativ kraft. Nu hade man uppnått det optimala samhälle som inte fick förändras. Med alla medel försökte man förhindra varje aldrig så liten reform.
Samtidigt utvecklades Rörelsen till en förmyndare för alla medborgare. Lite vanvördigt kunde man formulera devisen: "Vi vet vad som är bäst för Dig, om du inte själv förstår detta skall vi tvinga Dig.
Den perioden avbröts med den ekonomiska krisen som löstes i samförstånd mellan Moderaterna under Carl Bildt och Socialdemokratin under Göran Persson. Ett samförstånd som ledde till att (s) - regeringen genomförde många uppmjukningar och förändringar av det Svenska samhället. Förändringar som dagens (s)-märkta ledning kritiserar och i stor utsträckning skyller (m) för.
Spännvidd - ledning
Socialdemokraterna är inte ett homogent parti. Det är ett rörelse som har stor politisk spännvidd. Den innehåller flera fraktioner som har bekämpat varandra i åratal. Vänstersidan har i grund och botten samma värderingar och målsättningar som Vänsterpartiet medan Högersidan står nära Moderaterna. Sedan har vi en tredje tydlig gruppering som man kan beteckna som Nostalgikerna, dessa önskar vrida tillbaka klockan till 1970-talet som man ser som en lyckligare period.
Men eftersom Rörelsen har många grenar innehåller också partiet en mängd olika intresseorganisationer. Vi har Facket med LO i spetsen, vi har Hyresgäströrelsen, vi har SSU, vi har .... "you name it". Alla dessa önskar att Partiet skall hävda deras speciella krav och önskemål.
På toppen sitter en partiledning och en partiapparat som skall balansera alla dessa intressen. Men som också har sina egna personliga intressen att ta vara på. Att klättra uppåt i Rörelsen är liktydigt med att göra karriär. Och Rörelsen har alltid tagit vara på "de sina". Den som är en lojal partiarbetare belönas med "köttben" i form av välbetalda uppdrag inom politiken eller säkra anställningar inom Rörelsen. Den som är lojal mot ledningen och apparaten har möjlighet att klättra högre och högre inom hierarkin. Men uppdragen och anställningarna har alltid utdelats på basis av lojalitet. En lojalitet som skall visas genom "karriärtrappan". Som börjar i Partiföreningen, fortsätter genom Arbetarkommunen till Partidistriktet och som i slutänden kan leda till högkvarteret på Sveavägen 68. Det vill säga ända uppe vid högsta maktens köttgrytor. De andra grenarna av Rörelsen har liknande strukturer och det har varit vanligt att gå mellan de olika grenarna under en karriär.
Beslutsfattande
Rent formellt har alla beslut fattats i form av en pyramid där basplanet har utsett deltagare i nästa steg, som i sin tur har utsett nästa steg ..... och så vidare. Det vill säga full demokrati, ungefär på samma sätt som det gamla Sovjetunionen på papperet var fullt demokratiskt.
Verkligheten har dock varit en annan. Besluten har fattats av Partiets ledning som sedan har bekräftat dessa vid Partikongressen. Kongresser, Distriktskonferenser och så vidare har "pro forma" tagit formen av organ där man har beslutat om den framtida politiken. Men i verkligheten har dessa inte varit debattforum - de har varit manifestationer. Där partiet har manifesterat sin enighet. Eventuella motsättningar har "sopats under mattan" genom att hänföras till "redaktionskommittén" där dessa har "settlats" i stället för att komma upp till öppen debatt.
Däremot har Partiledningen, dvs Apparaten, alltid varit beroende av en intern jämvikt mellan partiets olika "Fraktioner". En jämvikt som under de senaste 30-40 åren har baserats på att "Högersidan" har dominerat Apparaten. Medan "Vänstersidan" har haft ett stort och växande stöd hos de enskilda medlemmarna. Denna jämvikt rubbades när Mona Sahlin tvingades att avgå. Vänstersidan var då så stark att vare sig Vänster eller Högersida kunde mobilisera tillräckligt stöd för någon egen stark kandidat. En kandidat som kunde väljas med acklamation på kongressen. En ledarstrid som slutade 60-40, 55-45 eller något liknande är inte acceptabel för Rörelsen.
Resultatet blev att man valde en från den Nostalgiska fraktionen. En svag ledare som Vänstersidan hoppades skulle vrida partiet åt sitt håll men som Högersidan ansåg sig kunna "hantera". "Åsa-Nisse" är och har alltid varit det som man i England kallar en "Backbencher", det vill säga en underordnad parlamentsledamot. Nu lyftes han plötsligt upp som högsta ledare men inte haft möjlighet att "ta ledningen och makten". Han sitter och balanserar Vänster och Högersidorna i partiet. Vilket utåt sett ger ett intryck av att han "vinglar".
Det som just nu håller på att ske är att Rörelsens Högersida håller på att idka krypskytte mot "Åsa-Nisse" genom att använda Media som "megafoner". Det vill säga - man läcker kontinuerligt ut uppgifter som kan fungera som "bränsle" åt "Drevet". Ungefär på samma sätt som man en gång i tiden stoppade Mona Sahlin från att bli Partiledare för att i stället ge rum åt den mer pålitlige Göran Persson.
Problem
Grundproblemet ligger alltså i Partiets interna fraktionsstrider. Dessa spelade inte någon roll så länge Rörelsen hade en gemensam målsättning. Först att skapa "Folkhemmet". Sedan att bevara detta. Men nu har Partiet vunnit. Inte någon ifrågasätter välfärdssamhället.
Vilket också innebär att Partiet inte längre har någon vision. Man har inte något att kämpa FÖR. I stället väljer man att enas kring kampen MOT Alliansen. Men väljarna avslöjar detta enkelt när varje utspel är MOT något men inte FÖR något. Och många gånger är utspelen MOT något också mot något som partiet själv har deltagit i att genomföra för 10-20 år sedan.
Men - skall Partiet vara FÖR något så måste man också formulera en ny gemensam målsättning som baseras på 2000-talets verklighet. Inte 1950-talets. Och detta klarar man inte så länge spännvidden mellan Höger- och Vänstersida är så stor.
På 2000-talet består den så kallade "Arbetarklassen" av i princip alla som lever på Arbete, det vill säga det man tidigare kallade Arbetare men också Tjänstemännen, Småföretagarna plus de flesta Pensionärer. Alla dessa har gemensamma intressen. Med ett annat uttryck kan man kalla detta för en Medelklass. Som utgör den absoluta majoriteten i samhället. En Medelklass som i grunden är ganska nöjd med tillvaron och som har fått förbättrad ekonomi tack vare Alliansens politik.
Sedan har vi en stor (och växande) minoritet som utgör en Underklass. Denna består av de som av olika skäl har "ramlat över kanten" och hamnat utanför det goda sällskapet. Men till skillnad mot situationen för 100 eller för 50 år sedan så utgör numera de som har det sämst en minoritet. Numera vinner inte någon ett val utan att tillgodose Medelklassens behov. Detta har Partiets Högersida för länge sedan insett. Därav den Pragmatiska politik som har kännetecknat Partiet under de senaste 30 åren.
Partiets Vänstersida ser som sin huvuduppgift att förbättra situationen för det vi här kallar Underklassen. Retoriken går ut på att "klämma åt" de rika och föra över pengarna till Underklassen. Men när det är den stora Medelklassen som utgör "de rika" så har man ett oöverstigligt pedagogiskt problem.
Problemet är alltså följande:
Hur skall man formulera en politik som tillgodoser "Den Nöjda Majoriteten" samtidigt som man förbättrar situationen för "Den Missnöjda Minoriteten". Detta har vare sig partiets Höger- eller Vänstersida något svar på. Men skall Socialdemokratin någonsin hoppas på att vinna val så måste man lösa den motsättningen.
Man kan också formulera problemet så här:
Vad är det som är viktigast - Ideologi eller Att Vinna Val.
En valsituation som inte är helt enkel.
Fundering
Det är orealistiskt att vänta sig något regeringsskifte utan att Socialdemokratin är med. Men Partiledarbytet i Vänsterpartiet tycks innebära en kursändring som innebär att detta parti kommer att förse sig med en del av (s) vänstersida. Miljöpartiet för en politik som attraherar den "intellektuella" delen av Medelklassen medan Partiets Högersida lockas av de Nya Moderaterna. Samtidigt känner en del av Nostalgikerna samhörighet med SverigeDemokraternas retorik.
På alla sidor kantas alltså (s) av partier som förser sig med deras tidigare väljare.
Donkeyman tror faktiskt att detta med tiden kommer att leda till en partisprängning. Verklig och officiell eller enbart "de facto". Vänstersidan bryter sig ur och går i symbios med (v). Kanske man till och med mer eller mindre "tar över" (v). Hur som helst uppstår därmed ett starkt Vänsterparti. Medan Högersidan formar ett pragmatiskt Sosseparti i politikens mittfält som tar upp konkurrensen med (m), (mp) och (sd). Samtidigt bryts banden med LO och en del andra intresseorganisationer. Därmed kommer de nya (v), (s) och (mp) med tiden att kunna skapa en stabil majoritet på Vänstersidan i politiken.
Donkeyman tror faktiskt att detta är den enda möjligheten för att skapa ett alternativ till Alliansen. Detta kan låta dramatiskt men historien visar att Donkeyman brukar få rätt i sådana här frågor.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Socialdemokraterna, Samhälle, Juholt
torsdag 22 december 2011
Midvinterblot och Mörkermän
Den som har följt "Nordens Paris" genom åren vet redan att Donkeyman inte firar Jul. Donkeyman firar Midvinterblot. På denna länken finner den intresserade läsaren ett antal artiklar som behandlar just ämnet Midvinterblot ur Donkeymans synvinkel.
Därmed anser Donkeyman det ämnet som uttömt. Men eftersom det är "Mörkertid" här i Tromsø finner han tiden passande att skriva några ord om "Mörkermän". Det vill säga folk som är alldeles förstockat konservativa och som inte är påverkbara för sakliga argument. Man skulle tro att det i dagens moderna samhälle är en folkgrupp som minskar men så är inte fallet. Tvärtom - den sortens människor tycks få mer och mer "vind i seglen".
Den första gruppen av "Mörkermän" är det Donkeyman vill kalla "Fundamentala Kristna". Stockkonservativa typer som låter "Boken" styra deras liv. Men de klarar inte ens av att låta den riktiga och äkta skriften styra dem. Nejdå. Den Bibel som vi har känt i mängder av år är ju en översättning av en översättning av en översättning som har gjorts av folk med liten insikt i de förhållanden som de ursprungliga författarna flera tusen år tillbaka levde under.
När man i Sverige använde en rejäl stapel med millioner av Skattebetalarnas pengar för att få fram en så riktig översättning som var möjligt anställde man en flock med samtidens största språkexperter, historiker och teologer. Så lät man dem jobba i si så där 25 år för att komma fram till en text som är så nära det riktiga originalet som det över huvud taget går att komma. Då skulle man väl anta att de konservativa Kristna var nöjda. Men inte f****n. Den nya Bibeln var Djävulens Bländverk. Något som skulle förkastas. En översättning av en översättning av en översättning var Guds Ord. Inte något annat. Då baxnar man bara och tror inte det är sant.
Då är det inte så svårt att begripa hur Konservativa Kristna kan styra den Amerikanska politiken. Eller hur en person som Sarah Pahlin kunde avancera fram till att bli Vicepresidentkandidat. En person som ansåg att hennes hemstad Warsilla i Alaska skulle skonas på Den Yttersta Dagen så att dess medborgare utgjorde grundstommen i Paradiset.
De Muslimska Mörkermännen har inte några problem med översättningar. Islam anser att det är den Arabiska originaltexten som är den riktiga Koranen. Alla översättningar är enbart hjälpmedel men skall man bokstavstolka måste man gå tillbaka till den Arabiska texten.
Men politiskt sett har det varit många omkastningar inom den Muslimska världen. Det började med revolutionen i Iran som ledde till en Shimuslimsk diktatur. Revolutionen i Afghanistan ledde också till en muslimsk republik som senare kullkastades av USA men som nu är på väg tillbaka. Vart Pakistan är på väg står ganska klart. Så hade vi Saddam som var de fundamentalistiska muslimernas stora fiende. Men USA såg till att han avsattes och hängdes.
Nu på sistone har det varit revolutioner i Egypten, Libyen och Tunisien. Revolutioner som tycks leda till att de fundamentalistiska flyttar fram sina positioner. Går vi till Palestina så var PLO en sekulär rörelse på vänsterkanten. Medan de religiösa har fått ett kraftigt grepp om dagens Palestinska rörelser.
Låt oss slutligen gå till Israel. Är det någon som har hört talas om Tanya Rosenblits ? Jaså, inte det. Men hon är en Judisk parallell till Rosa Parks, damen som startade 1960-talets stora rasuppror i de Amerikanska Sydstaterna. Tanya Rosenblits vägrade nämligen att flytta sig bakåt till "kvinnoplatserna" i en Israelisk Buss ganska nyligen. Och orsakade ett stort religiöst upplopp.
Ja, ni läser rätt.... Hon vägrade flytta sig till kvinnoplatserna i en buss. Bakgrunden är att staten Israel har utvecklat sig från 1950-talets sekulära stat till att bli en religiöst fundamentalistisk stat. Fast här är det de Ortodoxa Judarna som tar över. Och de kräver åtskillnad mellan män och kvinnor. Bland en massa andra "Mörkerreformer". En Ortodox Jude krävde att hon skulle flytta sig bak i bussen för att inte besvära honom med sin närvaro. Hon vägrade och tumult uppstod.
De Ortodoxa i Israel håller snabbt på att ta över landet. Framför allt beroende på att de förökar sig i betydligt snabbare takt än de Sekulära. Vänta några år till och se. Vi har redan en Israelisk stat som har avlägsnat sig otroligt långt från 1960-talets Socialdemokratiska experiment. Men detta är bara början ........
Sammanfattningsvis. De Ortodoxa Kristna, Muslimerna och Judarna håller på att flytta fram sina positioner i sina respektive områden. Därmed upphäver de av religiösa skäl många av de demokratiska rättigheter som vi har sett som självklara i många år.
Som kontrollfråga vill jag bara säga så här: "Vem skulle vilja bo i ett land där Laestadianerna eller Livets Ord hade makten"? Just det. Donkeyman tror att påfallande många av hans läsare skulle flytta.
Men Donkeyman skall avsluta med ännu en livsfilosofisk fundering. Här i Norge har hjärnskrynklarna kommit fram till att landets terrorist, herr Behring Breivik, är galen. Baserat på hans vanföreställningar. Och den naturliga slutsatsen blir då att han måste få vård. Men Donkeyman kan bara konstatera att hans vanföreställningar delas av tiotusentals Norrmän och Svenskar. Därmed måste man fråga sig - är alla dessa också galna? En följdfråga måste då vara - är fanatiska Islamister, Sionister och Kristna också galna?
Det blir knepigt att döma terrorister till straff i framtiden.
Därmed anser Donkeyman det ämnet som uttömt. Men eftersom det är "Mörkertid" här i Tromsø finner han tiden passande att skriva några ord om "Mörkermän". Det vill säga folk som är alldeles förstockat konservativa och som inte är påverkbara för sakliga argument. Man skulle tro att det i dagens moderna samhälle är en folkgrupp som minskar men så är inte fallet. Tvärtom - den sortens människor tycks få mer och mer "vind i seglen".
Den första gruppen av "Mörkermän" är det Donkeyman vill kalla "Fundamentala Kristna". Stockkonservativa typer som låter "Boken" styra deras liv. Men de klarar inte ens av att låta den riktiga och äkta skriften styra dem. Nejdå. Den Bibel som vi har känt i mängder av år är ju en översättning av en översättning av en översättning som har gjorts av folk med liten insikt i de förhållanden som de ursprungliga författarna flera tusen år tillbaka levde under.
När man i Sverige använde en rejäl stapel med millioner av Skattebetalarnas pengar för att få fram en så riktig översättning som var möjligt anställde man en flock med samtidens största språkexperter, historiker och teologer. Så lät man dem jobba i si så där 25 år för att komma fram till en text som är så nära det riktiga originalet som det över huvud taget går att komma. Då skulle man väl anta att de konservativa Kristna var nöjda. Men inte f****n. Den nya Bibeln var Djävulens Bländverk. Något som skulle förkastas. En översättning av en översättning av en översättning var Guds Ord. Inte något annat. Då baxnar man bara och tror inte det är sant.
Då är det inte så svårt att begripa hur Konservativa Kristna kan styra den Amerikanska politiken. Eller hur en person som Sarah Pahlin kunde avancera fram till att bli Vicepresidentkandidat. En person som ansåg att hennes hemstad Warsilla i Alaska skulle skonas på Den Yttersta Dagen så att dess medborgare utgjorde grundstommen i Paradiset.
De Muslimska Mörkermännen har inte några problem med översättningar. Islam anser att det är den Arabiska originaltexten som är den riktiga Koranen. Alla översättningar är enbart hjälpmedel men skall man bokstavstolka måste man gå tillbaka till den Arabiska texten.
Men politiskt sett har det varit många omkastningar inom den Muslimska världen. Det började med revolutionen i Iran som ledde till en Shimuslimsk diktatur. Revolutionen i Afghanistan ledde också till en muslimsk republik som senare kullkastades av USA men som nu är på väg tillbaka. Vart Pakistan är på väg står ganska klart. Så hade vi Saddam som var de fundamentalistiska muslimernas stora fiende. Men USA såg till att han avsattes och hängdes.
Nu på sistone har det varit revolutioner i Egypten, Libyen och Tunisien. Revolutioner som tycks leda till att de fundamentalistiska flyttar fram sina positioner. Går vi till Palestina så var PLO en sekulär rörelse på vänsterkanten. Medan de religiösa har fått ett kraftigt grepp om dagens Palestinska rörelser.
Låt oss slutligen gå till Israel. Är det någon som har hört talas om Tanya Rosenblits ? Jaså, inte det. Men hon är en Judisk parallell till Rosa Parks, damen som startade 1960-talets stora rasuppror i de Amerikanska Sydstaterna. Tanya Rosenblits vägrade nämligen att flytta sig bakåt till "kvinnoplatserna" i en Israelisk Buss ganska nyligen. Och orsakade ett stort religiöst upplopp.
Ja, ni läser rätt.... Hon vägrade flytta sig till kvinnoplatserna i en buss. Bakgrunden är att staten Israel har utvecklat sig från 1950-talets sekulära stat till att bli en religiöst fundamentalistisk stat. Fast här är det de Ortodoxa Judarna som tar över. Och de kräver åtskillnad mellan män och kvinnor. Bland en massa andra "Mörkerreformer". En Ortodox Jude krävde att hon skulle flytta sig bak i bussen för att inte besvära honom med sin närvaro. Hon vägrade och tumult uppstod.
De Ortodoxa i Israel håller snabbt på att ta över landet. Framför allt beroende på att de förökar sig i betydligt snabbare takt än de Sekulära. Vänta några år till och se. Vi har redan en Israelisk stat som har avlägsnat sig otroligt långt från 1960-talets Socialdemokratiska experiment. Men detta är bara början ........
Sammanfattningsvis. De Ortodoxa Kristna, Muslimerna och Judarna håller på att flytta fram sina positioner i sina respektive områden. Därmed upphäver de av religiösa skäl många av de demokratiska rättigheter som vi har sett som självklara i många år.
Som kontrollfråga vill jag bara säga så här: "Vem skulle vilja bo i ett land där Laestadianerna eller Livets Ord hade makten"? Just det. Donkeyman tror att påfallande många av hans läsare skulle flytta.
Men Donkeyman skall avsluta med ännu en livsfilosofisk fundering. Här i Norge har hjärnskrynklarna kommit fram till att landets terrorist, herr Behring Breivik, är galen. Baserat på hans vanföreställningar. Och den naturliga slutsatsen blir då att han måste få vård. Men Donkeyman kan bara konstatera att hans vanföreställningar delas av tiotusentals Norrmän och Svenskar. Därmed måste man fråga sig - är alla dessa också galna? En följdfråga måste då vara - är fanatiska Islamister, Sionister och Kristna också galna?
Det blir knepigt att döma terrorister till straff i framtiden.
torsdag 15 december 2011
En kvinnomisshandlare
Donkeyman har växt upp i en traditionell miljö och i en konservativ tid. Där fick han lära sig att kvinnor var "heliga". Budskapet var att den som bar hand på en kvinna borde utsättas för omgivningens förakt och bespottelse. En sådan person hade med rätta skaffat sig hela närmiljöns förakt.
En annan lärdom var att kvinnor skulle visas heder. Min gamla fader lyfte på hatten när han mötte kvinnor. Själv lärde jag mig från barndomen att alltid visa respekt. Vilket än i dag ett halvsekel senare tar sig uttryck i att Donkeyman alltid håller upp dörren för en kvinna. Han lämnar alltid över sin sittplats i en fullsatt buss eller spårvagn och han låter alltid en kvinna gå före genom dörrar. Han drar ut stolen och hjälper sin bordsdam till rätta på krogen. Kort sagt han är en uråldrig stofil som ådrar sig misstänksamhet hos dagens moderna feminister. Som tror att Donkeyman har skumma avsikter när han följer sin barndoms uppfostran.
Den här artikeln "triggas" av att vi har en landslagsspelare vid namn Alexander Gerndt som har visat sig vara kvinnomisshandlare. Något som i vart fall Donkeymans "manskretsar" alltid har hållits som något av det allra mest förkastliga som någon man kan ägna sig åt. I Donkeymans ungdom ansågs sådant till och med värre än att vara bög. Och det säger inte lite hos 40-talister.
Men inte desto mindre har Donkeyman genom livets gång stött ihop med många kvinnomisshandlare. Som givetvis har ådragit sig hans absoluta förakt. Men samtidigt kan inte Donkeyman undgå att förvåna sig över kvinnornas inställning. Kommer ni ihåg den gamla dryckesvisan "Riddare kring det runda bordet" ? När man kommer ned till den örtonde versen så konstaterar visan att "kvinnorna älskar svin". Och Donkeyman kan bara konstatera att det verkar vara fallet.
Redan när Donkeyman var helt ung så upptäckte han att de skötsamma unga pojkarna inte stod särdeles högt hos sina kvinnliga klasskamrater. Eller bland kompisarna i kvarteret. Tvärtom. Det var grabbarna som gav fanen i skolan, som tidigt började dricka och som blev småkriminella som fick "brudarna". Den skötsamma skolpojken fick ligga ensam i pojkrummet och drömma om flickvänner.
I vuxen ålder noterade Donkeyman det samma. De kisar som bar sig åt som svin mot tjejerna var mest eftertraktade medan de som behandlade tjejer med respekt och som var skötsamma inte alls stod högt i kurs.
Med tiden upptäckte han att misshandlade hustrur ofta försvarade mannen därför att "han är så otroligt snäll och omtänksam - när han inte slår". En iakttagelse som Donkeyman är långt ifrån ensam om. Han har diskuterat saken med mängder av manliga kamrater som har precis samma erfarenhet.
Ett av de mest barocka exemplen kommer från en mindre stad där Donkeyman under en period körde droska. Det var en plats där i stort sett "alla kände alla". En av ortens andra droskisar var en känd kvinnomisshandlare. Han hade avverkat ett antal kvinnor som i början varit otroligt förälskade men som i slutänden kommit ut som misshandelsoffer från lasarettet.
Donkeyman handlade regelbundet i en liten lokalbutik just där han bodde och snackade och flirtade regelbundet med kassörskan. Så kommer en natt när han kör ett par unga tjejer från den lokala krogen. Och den ena strålar och berättar att hon är så glad för sin mammas skull. Hon har nämligen träffat en så trevlig kille som dessutom kör droska så jag bör känna honom. Och så berättar hon vem det är. Gissa två gånger ..... det är alltså kvinnobankaren. Där och då höll Donkeyman på att köra rätt ut i skogen. Men vad skall han göra. Skall han säga åt dottern att hon måste be modern att hålla sig långt undan den typen. Självfallet skulle vare sig mor eller dotter tro på honom, de skulle snarare tro att det Donkeyman berättade bara var ett utslag av svartsjuka. Varefter det han berättat skulle gå fram till kvinnomisshandlaren och så skulle det bara bli otrevligt .......
Så Donkeyman höll käft. Och tre månader senare låg kvinnan på sjukhus. Sönderslagen. Medan Donkeyman satt på sjappet och dränkte sitt dåliga samvete. Men samtidigt vet han av erfarenhet att han kunde inte ha gjort ett dj***a dugg åt saken. Samma typ har sedan dess hunnit "gå över" ytterligare ett stort antal kvinnor. Där flera av dessa har vetat om hans "track record" men trott att de skulle kunna "hantera honom" därför att han "är ju så trevlig".
Ibland undrar Donkeyman om kvinnor är id***er. Vad är det som gör att en känd kvinnomisshandlare blir så otroligt attraktiv medan vanliga hyggliga och snälla grabbar inte är det. Och varför får inte en sådan typ "fot i arschelet" eller en stekpanna i roten. Livet är inte så enkelt som det verkar.
Läs även andra bloggares åsikter om alexander gerndt, kvinnosyn, kvinnomisshandel, feminism
En annan lärdom var att kvinnor skulle visas heder. Min gamla fader lyfte på hatten när han mötte kvinnor. Själv lärde jag mig från barndomen att alltid visa respekt. Vilket än i dag ett halvsekel senare tar sig uttryck i att Donkeyman alltid håller upp dörren för en kvinna. Han lämnar alltid över sin sittplats i en fullsatt buss eller spårvagn och han låter alltid en kvinna gå före genom dörrar. Han drar ut stolen och hjälper sin bordsdam till rätta på krogen. Kort sagt han är en uråldrig stofil som ådrar sig misstänksamhet hos dagens moderna feminister. Som tror att Donkeyman har skumma avsikter när han följer sin barndoms uppfostran.
Den här artikeln "triggas" av att vi har en landslagsspelare vid namn Alexander Gerndt som har visat sig vara kvinnomisshandlare. Något som i vart fall Donkeymans "manskretsar" alltid har hållits som något av det allra mest förkastliga som någon man kan ägna sig åt. I Donkeymans ungdom ansågs sådant till och med värre än att vara bög. Och det säger inte lite hos 40-talister.
Men inte desto mindre har Donkeyman genom livets gång stött ihop med många kvinnomisshandlare. Som givetvis har ådragit sig hans absoluta förakt. Men samtidigt kan inte Donkeyman undgå att förvåna sig över kvinnornas inställning. Kommer ni ihåg den gamla dryckesvisan "Riddare kring det runda bordet" ? När man kommer ned till den örtonde versen så konstaterar visan att "kvinnorna älskar svin". Och Donkeyman kan bara konstatera att det verkar vara fallet.
Redan när Donkeyman var helt ung så upptäckte han att de skötsamma unga pojkarna inte stod särdeles högt hos sina kvinnliga klasskamrater. Eller bland kompisarna i kvarteret. Tvärtom. Det var grabbarna som gav fanen i skolan, som tidigt började dricka och som blev småkriminella som fick "brudarna". Den skötsamma skolpojken fick ligga ensam i pojkrummet och drömma om flickvänner.
I vuxen ålder noterade Donkeyman det samma. De kisar som bar sig åt som svin mot tjejerna var mest eftertraktade medan de som behandlade tjejer med respekt och som var skötsamma inte alls stod högt i kurs.
Med tiden upptäckte han att misshandlade hustrur ofta försvarade mannen därför att "han är så otroligt snäll och omtänksam - när han inte slår". En iakttagelse som Donkeyman är långt ifrån ensam om. Han har diskuterat saken med mängder av manliga kamrater som har precis samma erfarenhet.
Ett av de mest barocka exemplen kommer från en mindre stad där Donkeyman under en period körde droska. Det var en plats där i stort sett "alla kände alla". En av ortens andra droskisar var en känd kvinnomisshandlare. Han hade avverkat ett antal kvinnor som i början varit otroligt förälskade men som i slutänden kommit ut som misshandelsoffer från lasarettet.
Donkeyman handlade regelbundet i en liten lokalbutik just där han bodde och snackade och flirtade regelbundet med kassörskan. Så kommer en natt när han kör ett par unga tjejer från den lokala krogen. Och den ena strålar och berättar att hon är så glad för sin mammas skull. Hon har nämligen träffat en så trevlig kille som dessutom kör droska så jag bör känna honom. Och så berättar hon vem det är. Gissa två gånger ..... det är alltså kvinnobankaren. Där och då höll Donkeyman på att köra rätt ut i skogen. Men vad skall han göra. Skall han säga åt dottern att hon måste be modern att hålla sig långt undan den typen. Självfallet skulle vare sig mor eller dotter tro på honom, de skulle snarare tro att det Donkeyman berättade bara var ett utslag av svartsjuka. Varefter det han berättat skulle gå fram till kvinnomisshandlaren och så skulle det bara bli otrevligt .......
Så Donkeyman höll käft. Och tre månader senare låg kvinnan på sjukhus. Sönderslagen. Medan Donkeyman satt på sjappet och dränkte sitt dåliga samvete. Men samtidigt vet han av erfarenhet att han kunde inte ha gjort ett dj***a dugg åt saken. Samma typ har sedan dess hunnit "gå över" ytterligare ett stort antal kvinnor. Där flera av dessa har vetat om hans "track record" men trott att de skulle kunna "hantera honom" därför att han "är ju så trevlig".
Ibland undrar Donkeyman om kvinnor är id***er. Vad är det som gör att en känd kvinnomisshandlare blir så otroligt attraktiv medan vanliga hyggliga och snälla grabbar inte är det. Och varför får inte en sådan typ "fot i arschelet" eller en stekpanna i roten. Livet är inte så enkelt som det verkar.
Läs även andra bloggares åsikter om alexander gerndt, kvinnosyn, kvinnomisshandel, feminism
söndag 11 december 2011
Ett Lömskt Angrepp
Det är bara några dagar sedan som världen markerade 70-årsminnet av det Japanska angreppet på Pearl Harbor. Det gjorde också våra Svenska och Norska dagstidningar genom att publicera helsidor som berättade om händelserna. I likhet med i stort sett alla andra media.
Det var alltså tidigt på morgonen den 7.December 1941 som Japan genomförde två omfattande flygangrepp på den Amerikanska Stillahavsflottan i dess huvudbas på Hawaii. Själva händelseförloppet är så allmänt känt och har skildrats i så många tidningsartiklar, böcker och TV-serier att Donkeyman inte tänker använda den här artikeln till att skildra detta. En aldrig så enkel "Googling" för till ungefär hur mycket material som helst som detta legendariska angrepp.
Men Donkeyman tycker att det är väldigt märkligt att inte någon av "De Stora Bleckorna" kunde kosta på sig spaltutrymme för att sätta in anfallet i sitt sammanhang. Det är ju så att en militär aktion alltid har ett syfte. Ett ändamål. Man önskar att uppnå något. Vilket för övrigt också gäller varje Terroraktion. Varje Terrorist har ett Mål. Man önskar uppnå något.
Men för att gå tillbaka till "riktigt" krig så måste den historiskt intresserade alltid försöka förstå - "Vad ville man åstadkomma"? Och det tycker jag att media kunde ha berättat när man gav så mycket utrymme åt angreppet på Pearl Harbor.
Donkeyman skall i all korthet råda bot för detta. Det var nämligen så att angreppet var både logiskt och väntat. Det finns historiker som påstår att USA (=kretsen närmast president Roosevelt) medvetet lämnade Pearl Harbor svagt för att få in USA i WW2. Hur det är med den saken vet givetvis inte Donkeyman men han tror nog inte att man direkt sörjde i Vita Huset när det ägde rum. Rooseveldts administration hade i flera år i tysthet stödit Britterna och förberett USA för ett krigsinträde som presidenten ansåg vara oundvikligt.
Bakgrunden till Pearl Harbor är i korthet så här. Japan hade hela 1900-talet haft ambitioner att utvidga sitt territorium. Av ungefär samma skäl som Tyskland - brist på råvaror och brist på mark. Krig med Ryssland och upprepade konflikter med de andra grannländerna var äldre utslag av detta.
Redan fyra år före Pearl Harbor angrep man Kina och genomförde ett omfattande och framgångsrikt fälttåg där. Ett fälttåg som fortsatte med ett angrepp på det Franska Indokina (VietNam, Laos etc). Japan hade alltså erövrat enorma områden på det Asiatiska fastlandet.
Denna Japanska expansion oroade USA i högsta grad. Den Amerikanska politiken blev att genomföra handelsrestriktioner. Vidare fryste man Japanska tillgångar. Slutligen införde man fullt stopp i den Amerikanska exporten av olja till Japan. Vilket självfallet var ett hårt slag för den Japanska krigsinsatsen, man hämtade nämligen 90% av sin olja från just USA. Och man importerade nästan alla sina andra råvaror från USA:s närmaste allierade.
Detta satte självfallet den politiska och militära ledningen i Japan i ett svårt dilemma. I grunden fanns det egentligen bara två alternativ. Antingen avbröt man expansionen och fälttåget på det Asiatiska fastlandet. Alternativet var ett mer omfattande angrepp för att med våld skaffa sig tillgång till de råvaror man behövde. Japan valde det sista.
Men att angripa och besegra USA insåg man skulle vara en alldeles "för stor tugga". Det hade man inte resurser till. Däremot skulle man kunna lägga under sig merparten av länderna runt Stilla Havet för att få tillgång till de varor man behövde. Ett omfattande och överraskande anfall på bred front bedömde man sig kunna klara av. Men skulle detta lyckas måste man också ha skyddade transportvägar från Japan och över Stilla Havet. Nyckeln till detta var att neutralisera US Navy. Vilket man skulle kunna göra genom ett välplanerat anfall på deras huvudbas i Perl Harbour.
Det är också här som många skribenter menar att USA fick många indikationer på att ett anfall var förestående. Men man tog inte varningssignalerna på allvar.
Tanken var att ett framgångsrikt anfall skulle slå ut huvudparten av US Navy från Stilla Havet i 2-3 år framöver. Då skulle det stora Asiatiska fälttåget vara vunnet och ett nytt och starkare Japan skulle kunna hantera en återuppbyggd Amerikansk Flotta.
Detta ledde till en enorm planeringsinsats för en offensiv av aldrig tidigare skådad skala. Vi Europeer har ju lärt oss att det Tyska angreppet på Danmark och Norge, den så kallade operation "Weserübung" var ett militärt mästerstycke. Men i komplexitet var det småtterier jämfört med det som Japanerna nu skulle genomföra. Och man lyckades faktiskt märkligt nog dölja och hemlighålla sina avsikter. Angreppet kom som en blixt från klar himmel. Senare genomförde de Allierade två storstilade invasioner över sjön, dels mot Sicilien och dels mot Normandie. Men i bägge de fallen var sträckan över öppet vatten en liten bråkdel av det som Japan hade att passera i sin stora offensiv.
En tidig Decembermorgon angrep stora hangarfartygsbaserade flygstyrkor Pearl Harbor. Men samma morgon angrep stora styrkor också Malaya, Thailand, Hong Kong, Phillipinerna och ett antal viktiga strategiska små öar ute i Stilla Havet. En väldig operation av enorm styrka. Som man alltså lyckats hemlighålla så att den kom helt oväntat. Och i många fall blev försvaret bildligt talat taget "med byxorna nere".
Men läser vi historieböckerna så ser vi att Pearl Harbor angreps den 7.December medan de andra angreppen skedde den 8.December. Var verkligen Japsen så dumma att de lät alla andra få ett dygns varning för att hinna mobilisera? Självfallet inte. Svaret är helt enkelt att angreppet skedde samma morgon men datumlinjen går mitt i Stilla Havet, alltså är det samma morgon men med olika datum.
Något som faktiskt Donkeyman genom åren har sett att flera skönlitterära författare har missat. Man skriver när man skildrar angreppen mot till exempel Phillipines att "Dagen innan hade Japan angripit Pearl Harbor". Antydande att försvararna kände till detta och borde ha förberett sig. Vilket alltså inte var fallet.
Hur det gick sedan är allmänt känt. Angreppet mot Pearl Harbor åstadkom visserligen omfattande skador, men dess värre för Japan inte tillräckligt omfattande. Det spekuleras i krigsförloppet kunde ha blivit annorlunda om befälhavaren hade skickat iväg en tredje anfallsvåg i stället för att avbryta efter två framgångsrika anfall. Därmed tog US Navy "räkning till åtta" men reste sig och kunde fortsätta striden i full skala redan inom något halvår. Ett tredje anfall hade kanske resulterat i den "knock out" som var målet. Vilket givetvis hade underlättat den Japanska krigsinsatsen i åratal framöver.
Det var alltså tidigt på morgonen den 7.December 1941 som Japan genomförde två omfattande flygangrepp på den Amerikanska Stillahavsflottan i dess huvudbas på Hawaii. Själva händelseförloppet är så allmänt känt och har skildrats i så många tidningsartiklar, böcker och TV-serier att Donkeyman inte tänker använda den här artikeln till att skildra detta. En aldrig så enkel "Googling" för till ungefär hur mycket material som helst som detta legendariska angrepp.
Men Donkeyman tycker att det är väldigt märkligt att inte någon av "De Stora Bleckorna" kunde kosta på sig spaltutrymme för att sätta in anfallet i sitt sammanhang. Det är ju så att en militär aktion alltid har ett syfte. Ett ändamål. Man önskar att uppnå något. Vilket för övrigt också gäller varje Terroraktion. Varje Terrorist har ett Mål. Man önskar uppnå något.
Men för att gå tillbaka till "riktigt" krig så måste den historiskt intresserade alltid försöka förstå - "Vad ville man åstadkomma"? Och det tycker jag att media kunde ha berättat när man gav så mycket utrymme åt angreppet på Pearl Harbor.
Donkeyman skall i all korthet råda bot för detta. Det var nämligen så att angreppet var både logiskt och väntat. Det finns historiker som påstår att USA (=kretsen närmast president Roosevelt) medvetet lämnade Pearl Harbor svagt för att få in USA i WW2. Hur det är med den saken vet givetvis inte Donkeyman men han tror nog inte att man direkt sörjde i Vita Huset när det ägde rum. Rooseveldts administration hade i flera år i tysthet stödit Britterna och förberett USA för ett krigsinträde som presidenten ansåg vara oundvikligt.
Bakgrunden till Pearl Harbor är i korthet så här. Japan hade hela 1900-talet haft ambitioner att utvidga sitt territorium. Av ungefär samma skäl som Tyskland - brist på råvaror och brist på mark. Krig med Ryssland och upprepade konflikter med de andra grannländerna var äldre utslag av detta.
Redan fyra år före Pearl Harbor angrep man Kina och genomförde ett omfattande och framgångsrikt fälttåg där. Ett fälttåg som fortsatte med ett angrepp på det Franska Indokina (VietNam, Laos etc). Japan hade alltså erövrat enorma områden på det Asiatiska fastlandet.
Denna Japanska expansion oroade USA i högsta grad. Den Amerikanska politiken blev att genomföra handelsrestriktioner. Vidare fryste man Japanska tillgångar. Slutligen införde man fullt stopp i den Amerikanska exporten av olja till Japan. Vilket självfallet var ett hårt slag för den Japanska krigsinsatsen, man hämtade nämligen 90% av sin olja från just USA. Och man importerade nästan alla sina andra råvaror från USA:s närmaste allierade.
Detta satte självfallet den politiska och militära ledningen i Japan i ett svårt dilemma. I grunden fanns det egentligen bara två alternativ. Antingen avbröt man expansionen och fälttåget på det Asiatiska fastlandet. Alternativet var ett mer omfattande angrepp för att med våld skaffa sig tillgång till de råvaror man behövde. Japan valde det sista.
Men att angripa och besegra USA insåg man skulle vara en alldeles "för stor tugga". Det hade man inte resurser till. Däremot skulle man kunna lägga under sig merparten av länderna runt Stilla Havet för att få tillgång till de varor man behövde. Ett omfattande och överraskande anfall på bred front bedömde man sig kunna klara av. Men skulle detta lyckas måste man också ha skyddade transportvägar från Japan och över Stilla Havet. Nyckeln till detta var att neutralisera US Navy. Vilket man skulle kunna göra genom ett välplanerat anfall på deras huvudbas i Perl Harbour.
Det är också här som många skribenter menar att USA fick många indikationer på att ett anfall var förestående. Men man tog inte varningssignalerna på allvar.
Tanken var att ett framgångsrikt anfall skulle slå ut huvudparten av US Navy från Stilla Havet i 2-3 år framöver. Då skulle det stora Asiatiska fälttåget vara vunnet och ett nytt och starkare Japan skulle kunna hantera en återuppbyggd Amerikansk Flotta.
Detta ledde till en enorm planeringsinsats för en offensiv av aldrig tidigare skådad skala. Vi Europeer har ju lärt oss att det Tyska angreppet på Danmark och Norge, den så kallade operation "Weserübung" var ett militärt mästerstycke. Men i komplexitet var det småtterier jämfört med det som Japanerna nu skulle genomföra. Och man lyckades faktiskt märkligt nog dölja och hemlighålla sina avsikter. Angreppet kom som en blixt från klar himmel. Senare genomförde de Allierade två storstilade invasioner över sjön, dels mot Sicilien och dels mot Normandie. Men i bägge de fallen var sträckan över öppet vatten en liten bråkdel av det som Japan hade att passera i sin stora offensiv.
En tidig Decembermorgon angrep stora hangarfartygsbaserade flygstyrkor Pearl Harbor. Men samma morgon angrep stora styrkor också Malaya, Thailand, Hong Kong, Phillipinerna och ett antal viktiga strategiska små öar ute i Stilla Havet. En väldig operation av enorm styrka. Som man alltså lyckats hemlighålla så att den kom helt oväntat. Och i många fall blev försvaret bildligt talat taget "med byxorna nere".
Men läser vi historieböckerna så ser vi att Pearl Harbor angreps den 7.December medan de andra angreppen skedde den 8.December. Var verkligen Japsen så dumma att de lät alla andra få ett dygns varning för att hinna mobilisera? Självfallet inte. Svaret är helt enkelt att angreppet skedde samma morgon men datumlinjen går mitt i Stilla Havet, alltså är det samma morgon men med olika datum.
Något som faktiskt Donkeyman genom åren har sett att flera skönlitterära författare har missat. Man skriver när man skildrar angreppen mot till exempel Phillipines att "Dagen innan hade Japan angripit Pearl Harbor". Antydande att försvararna kände till detta och borde ha förberett sig. Vilket alltså inte var fallet.
Hur det gick sedan är allmänt känt. Angreppet mot Pearl Harbor åstadkom visserligen omfattande skador, men dess värre för Japan inte tillräckligt omfattande. Det spekuleras i krigsförloppet kunde ha blivit annorlunda om befälhavaren hade skickat iväg en tredje anfallsvåg i stället för att avbryta efter två framgångsrika anfall. Därmed tog US Navy "räkning till åtta" men reste sig och kunde fortsätta striden i full skala redan inom något halvår. Ett tredje anfall hade kanske resulterat i den "knock out" som var målet. Vilket givetvis hade underlättat den Japanska krigsinsatsen i åratal framöver.
lördag 10 december 2011
Observer
Donkeyman abonnerar sedan många år på "The Observer".
Som är Söndagsutgåvan av "Guardian", eller som den egentligen heter "The Manchester Guardian", men redan i Donkeymans ungdom hade denna tidning en ambition om att bli en rikstidning så man droppade "Manchester" ur namnet för kanske 50 år sedan.
Ända till för några få år sedan kom det ett exemplar av Söndagens "Observer" i Donkeymans brevlåda på Måndagen. Men med modern teknik så har Donkeyman numera utvidgat sin prenumeration till att omfatta "Guardian" på vardagar och "Observer" på söndagar. Till det facila priset av en knapp hundring i månaden kan han var morgon ladda ned dagens text och läsa den till morgonfikat. (För övrigt laddar han också ned var dags utgåva av "Svenska Dagbladet" men den läses senare på dagen. Svenskan är dock billigare - 300 spänn om året).
Hur som helst något försenat upptäcker alltså Donkeyman att hans husorgan firar jubileum. Och det är sannerligen ett ståndsmässigt sådant. Den första utgåvan av "Observer" kom nämligen ut 3:e söndagen före jul år 1791. För att sätta detta in i sitt sammanhang kan man nämna att i samma tid skedde bland annat följande:
- Louis XVI och Marie Antoinette sattes i husarrest
- Mozart låg på sin dödsbädd i Wien
- Pitt d.y. tvingades höja skatterna för att betala statens skulder efter det Amerikanska Frihetskriget
- Thomas Paine gav ut "Rights of Man"
Den sista händelsen skall Donkeyman återkomma till vid senare anledning. Men han vill redan nu flagga för att Thomas Paine är en av Donkeymans absoluta historiska favoriter.
För övrigt är inte heller "Svenskan" någon ungdom. Första numret kom ut just före jul år 1884. Och Donkeyman håller dessutom en annan och ännu äldre tidskrift. Det är "The Economist" som grundades år 1843, men det var redan i September så här fanns inte någon anknytning till julen.
Läs även andra bloggares åsikter om tidningar, nyheter, media
Som är Söndagsutgåvan av "Guardian", eller som den egentligen heter "The Manchester Guardian", men redan i Donkeymans ungdom hade denna tidning en ambition om att bli en rikstidning så man droppade "Manchester" ur namnet för kanske 50 år sedan.
Ända till för några få år sedan kom det ett exemplar av Söndagens "Observer" i Donkeymans brevlåda på Måndagen. Men med modern teknik så har Donkeyman numera utvidgat sin prenumeration till att omfatta "Guardian" på vardagar och "Observer" på söndagar. Till det facila priset av en knapp hundring i månaden kan han var morgon ladda ned dagens text och läsa den till morgonfikat. (För övrigt laddar han också ned var dags utgåva av "Svenska Dagbladet" men den läses senare på dagen. Svenskan är dock billigare - 300 spänn om året).
Hur som helst något försenat upptäcker alltså Donkeyman att hans husorgan firar jubileum. Och det är sannerligen ett ståndsmässigt sådant. Den första utgåvan av "Observer" kom nämligen ut 3:e söndagen före jul år 1791. För att sätta detta in i sitt sammanhang kan man nämna att i samma tid skedde bland annat följande:
- Louis XVI och Marie Antoinette sattes i husarrest
- Mozart låg på sin dödsbädd i Wien
- Pitt d.y. tvingades höja skatterna för att betala statens skulder efter det Amerikanska Frihetskriget
- Thomas Paine gav ut "Rights of Man"
Den sista händelsen skall Donkeyman återkomma till vid senare anledning. Men han vill redan nu flagga för att Thomas Paine är en av Donkeymans absoluta historiska favoriter.
För övrigt är inte heller "Svenskan" någon ungdom. Första numret kom ut just före jul år 1884. Och Donkeyman håller dessutom en annan och ännu äldre tidskrift. Det är "The Economist" som grundades år 1843, men det var redan i September så här fanns inte någon anknytning till julen.
Läs även andra bloggares åsikter om tidningar, nyheter, media
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)