fredag 2 mars 2012

Southampton

Donkeyman har varit ute och rest på diverse uppdrag. Bland annat har han varit på Norska Vestlandet, närmare bestämt "Vestnes" nära Molde. Men han har också tillbringat en vecka i Southampton.

Vilket var en välkommen "revival". Därför att i den staden har han tillbringat en hel del tid i sitt "gamla liv". Donkeyman har gått ett antal kurser på Warsash Maritime College som ligger mitt mellan Southampton och Portsmouth och då har givetvis besök i de två städerna stått på dagsordningen.

I Southampton finns det mycket att se. Bland annat ett Maritimt Museum men också en hel del annat av intresse. Men mycket förstördes under kriget genom de Tyska bombningarna. I själva "Downtown" finns ett par pubar som kräver ett besök.

Bland annat stadens äldsta pub  Red Lion Pub  men besökaren varnas - det finns en Red Lion Pub till längre upp i gatan som är modern. Det är därför att den bombades under kriget så bara själva skylten blev kvar.

En annan pub som absolut kräver ett besök är Duke of Wellington. Den platsen har "bara" varit pub sedan 1490 och fick sitt namn så sent som just efter slaget vid Waterloo. Puben blev hårt skadad under kriget, reparerades nödtorftigt men renoverades i början av 1960-talet. Bägge de här pubarna är också bevarade så pass att man har kvar både "Saloon Bar" och "Lounge Bar" precis som "in the good old days" (=Donkeymans ungdom). Även om bägge avdelningar inte alltid är öppna numera. Hur som helst är det bara ett par hundra meter mellan dessa pubar så man kan besöka bägge två med lätthet.

En annan sak som har med Southampton att göra är "Titanic". Därför att fartyget hade sin hemmahamn i just Southampton. Den staden är ju traditionellt utgångshamn för Atlanttrafiken. Och än i dag går Cunard Line mellan Southampton och New York, visserligen bara ett 20-tal seglingar om året men dock ........ Här kan den sjöintresserade känna historiens vingslag. Cunards Linje gick ju Southampton - Cherbourg - Queenstown - New York fast i både Cherbourg och Queenstown ankrade man på redden och passagerare och gods fraktades ombord med tenderfartyg. Ett sådant som faktiskt betjänade självaste "Titanic" är bevarat och ligger i hamnen.

Den som vill fördjupa sig i "Det Grå Bolaget", det vill säga militär sjöfart skall åka till grannstaden Portsmouth. Där finns oändligt mycket för den som har sjömilitärt intresse. Southampton däremot är handelsflottans hem. Här dyrkar man "The Red Ensign".

Den 5.Juni både ankommer och avgår "Queen Elisabeth", "Queen Mary 2" och "Queen Victoria" från Southampton. De kommer och seglar i konvoj och kommer att mötas av tusentals med stora och små båtar. Det blir verkligen pompa och ståt den dagen. Evenemanget ingår i firandet av Drottning Elisabeths 60 år på tronen och är Cunard Lines sätt att markera detta.

Men åter till "Titanic". Det var ju 2207 personer ombord i fartyget, varav 898 stycken besättningsmän. Och nästan hela besättningen bodde i Southampton så den händelsen var en enorm chock för staden. Ingen annan plats drabbades tillnärmelsevis på samma sätt som just den staden.

Det som är speciellt är också att de är dokumenterat att så många gjorde sin plikt in i det sista och kunde inte längre rädda sig när ordern "All men for themselves" gavs.

Det har skrivits mycket om fartygets musiker. Orkestern på 8 man spelade först i 1:a klassalongen men flyttade sig sedan ut på däck där de spelade under hela evakueringen. Därefter berättar vittnesmål att de fortsatte spela ända till slutet. Vilket hade en mycket lugnande inverkan på dem som var ombord. Självfallet finns det ett minnesmärke över dem. Titanic Musicians Memorial Minnesmärket restes redan 1913 men bombades under kriget och en replik sattes upp 1990.

Det som folk flest inte vet något om är Titanics Maskinpersonal. Efter haveriet stannade de kvar på sin post för att göra det som var nödvändigt. Och på en ångare av den sizen var det mycket som måste göras. Lämparna blev omedelbart frigivna av Chiefen, liksom en del av Eldarna och Smörjarna. Men man måste hålla några pannor i gång för att ha ånga till fartygets funktioner. Det vill säga länsning och strömförsörjning. Men den stora mängden av pannor måste släckas ned, fyrarna måste rakas ut och släckas och ångtrycket sänkas för att undvika pannexplosion när vattnet vällde in. Vidare jobbade man på att täta läckor i skotten för att försinka sjunkningsprocessen.

Inte en enda av fartygets maskinister överlevde. Därför att när de inte längre kunde göra nytta i maskin- och pannrum var det för sent att komma därifrån. En bidragande orsak till detta var att nödutgångarna inte var byggda ända upp till "main deck" utan slutade längre ned i fartyget. De hade alltså inte någon chans och visste antagligen detta väldigt väl.

Självfallet finns det ett  Titanic Engineers Memorial ett monument i den större skalan som avtäcktes ganska exakt två år efter olyckan. Det är ganska talande för hur stor katastrofen var för staden Southampton när ungefär 100.000 människor deltog i avtäckandet. I praktiken hela maskinpersonalen hörde hemma i staden.

Den som vill läsa lite mer om Maskinisterna på Titanic kan göra det på denna link.

Men det finns så mycket mer att se i den staden, liksom i alla Engelska städer. Jag vill bara snudda vid en modernare ting. Flyghistoria. Därför att här kan man även känna historiens vingslag på den fronten. Den första transatlantiska flyglinjen startades av "Pan American" år 1939 och man flög Southampton - Foynes - Botwood - Shediac - New York. Flygplanen var så kallade "Flygbåtar", det vill säga flygplan som startade och landade på vattnet. Orsaken till att man hade så många mellanlandningar var att den tidens flygplan inte klarade längre distanser utan att tanka.

Foynes ligger på Irlands Sydvästra udde. Botwood ligger på Östra sidan av NewFoundland. Shediac ligger i New Brunswick. Den flyghistoriskt intresserade kan ta sig till Botwood där det finns ett museum över flygbåtstrafiken. Men även i Foynes på Irland finns ett flygbåtsmuseum.

Mellan Southampton och  London kördes passagerarna i ett speciellt anslutande direkttåg. Efter kriget kom det ju flygplatser på land så då ändrades rutten till att gå Heathrow - Shannon - Gander - New York och flygbåtarnas dagar var över.

Det lilla samhället Foynes blev åter en bakgård som i grunden bara var platsen för en maritim radiostation. Men Foynes har likväl satt sitt avtryck i historien. Därför att under några år så kom världens vackraste människor och hade ett entimmes uppehåll där. Den lokala puben var minst sagt primitiv men ägaren var kreativ. Han uppfann drycken "Irish Coffee" som han serverade till dessa högt uppsatta gäster. Mannen hette Joe Sheridan och drycken gjorde sitt segertåg över världen. Men i efterhand har flygplatsen på Shannon hedrats för att vara ursprungsplatsen för Irish Coffee. Vilket alltså är fel. Och här är den förmodligen riktiga historien om Irish Coffee

Tänk vad mycket tankarna kan röra sig bara för att man tar ett par pints på "Duke of Wellington".

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Inga kommentarer: