Som en tjuv om natten

En vacker Augstikväll på sent -80-tal 20 år sedan var Donkeyman Chief på timmerbogseraren "Kämpe". Vi hade hämtat ett släp i Bergkvara, så hade vi kopplat fler ramar i både Oskarshamn och Västervik. Resan genom Smålandsskärgården och upp genom Stockholms skärgård hade gått snabbt. Utanför Svartlöga kom en liten tankbåt ut ifrån bunkerstationen i Kohlsvik och vi bunkrade dieselolja under gång. Och utanför Ålandet hämtade vi de sista ramarna som fullbordade detta 75 ramars släp som skulle till Husum.

Men sedan var det stopp. Det var inte väder till att passera det öppna havsstycket mellan Simpnäs och Singö. Alltså förtöjde vi släpet utmed klipporna längst norröver på Tjockö och gick in till Gräddö där vi förtöjde för att vänta på bättre väder.

Väderrapporten var inte allt för upplyftande. Det skulle nog dröja bortåt en vecka innan vi kunde vänta oss att få "flottväder". Alltså var det bara att ligga still och vänta. Men i slutet av Augusti är det ju Surströmmingssäsong och med en besättning som till sex sjundedelar bestod av folk från Örnsköldsvikstrakten så var saken klar. Det skall bli surströmmingsskiva. Så "trissan" Lisa dukade upp med "Röda Ulven", tunnbröd och alla tillbehör. Inklusive en myckenhet Öl och Brännvin som hade inhandlats under en expedition in till Norrtälje.

Men vi var inte ensamma vid bryggan. På vår utsida hade det förtöjt ett par fartyg tillhöriga "Grå Bolaget". Vårt skattefinansierade rederi. Och de grabbarna hade inte surströmmingsskiva. Snarare tvärtom, de var ansiktsmålade och stridsklädda. Med bistra ansikten. Där var vakt med skarpladdad k-pist dygnet runt och här rådde helt fältmässiga förhållanden. De här grabbarna var nämligen ute i krig. Någon hade sett Sovjetiska soldater och u-båtar ute vid Söderarm och då rådde det full mobilisering. "Fi" var i Sverige.

Med jämna mellanrum gick vi ut på däck och lade av en rejäl "Surströmmingsrap" och erbjöd den bistre vakten en slurk öl men denne tackade nej. Ungefär som en principfast tennsoldat förväntas göra. Och befälet såg med ogillande blickar mot "timmerbusarna" från Lappmarken. Som inte var ett dugg imponerade av det förestående fältslaget. Man drog sig inte heller för att markera vad man ansåg om surströmmingslukten.

Men här illustrerades ett av problemen med U-båtsincidenterna. Det var gamla kärringar och pensionerade överstar som såg u-båtar och soldater hemmahörande hos "fi". Medan skärgårdsbor, sjömän och andra som kontinuerligt vistades ute i skärgårdarna aldrig såg något som helst. I vart fall inte några Sovjetiska aktiviteter. Däremot hade vi upptäckt att en av skärgårdens allra största mytomaner (som Donkeyman inte tänker namnge här) med jämna mellanrum såg både det ena och det andra. Som inte någon annan såg.

Kort sagt de sjöfarare som vistades utmed kusten dygnet runt, året runt trodde inte riktigt på u-båtshysterin.

Något år tidigare hade "Kämpe" blivit "shanghajad" av samma "Grå Bolag" för att täcka igen inloppet till Töre uppe i Norrbotten. Man lade helt enkelt ett timmersläp tvärs över farleden. Och då kan i vart fall inte någon u-båt passera både ut eller in. Därefter släppte samma "Grå Bolag" en mängd bomber inne i fjärden.

Inte f****n kom det upp någon u-båt.

Däremot kom det upp en väldig massa död fisk. Närmare bestämt siklöja. Knektarna bombade nämligen löjbottnarna där Siklöjan leker och producerar "Kalixlöjrom". En rätt som i dag är skyddad av EU på samma nivå som Champagne, Parmaskinka och liknande. Men redan på den tiden var varje form av entrepenörverksamhet till sjöss där uppe noggrannt kontrollerad. Och tillstånd till sprängning var nästan omöjligt att få. Men sådant imponerade inte på "Grå Bolaget". Som till slut lät meddela att u-båten hade slunkit ut - rakt igenom ett spärrande timmersläp. Medan fiskarna i Norrbotten klagade och grät över ett ödelagt fiske. Och naturvårdarna var helt chockade.

Och nu i dagarna är det 25 år sedan som "Whiskey on the Rocks" uppenbarade sig. I form av U-137 som bevisligen stod långt uppe på grund inne i Gåsefjärden i Karlskrona skärgård. Och Svenska Dagbladet gjorde härom dagen ett stort scoop när man avslöjade att det fanns en hemlig militär farled in i Gåsefjärden. En farled som U-137 skulle ha följt men missat en babordsgir. Det som Donkeymans husorgan sedan 50 år tillbaka inte upplyser om är att farleden har ett djup av 6 meter och att en u-båt av Whiskyklass behöver 5,5 meter - I YTLÄGE. Att dyka är givetvis helt otänkbart.

Verkligheten är att u-båten hade gått i ytläge i två timmar. Med tända lanternor och på drift med kraftfullt bullrande dieselmotorer. Skulle man ha kommit som "en tjuv om natten" och smugit sig in på Svenskt vatten borde men rimligen ha gått i u-läge. Och om man gick i ytläge borde det ha varit med släckta lanternor och på ljudlös eldrift.

Verkligheten är ännu värre. Även om den inte passade den tidens militärer. Bara en fullständig id***t skulle ha gått in i Gåsefjärden med en sådan u-båt. Skulle man inte ha gått på grund så hade man ändå inte kommit särskilt mycket längre. Och ännu har inte någon kommit fram med en plausibel förklaring till vad man hade där att göra. Inte f****n smyger man in med en u-båt bara som turist. Självfallet har man ett ärende. Och inte f****n bullrar man på med så god fart att man kör helt fast så man inte kan ta sig därifrån, i vart fall inte när man räknar med att ha någon halvmeter under kölen.

Men Ryssarna påstår att det var felnavigering. Och det är faktiskt möjligt. Lägger man en linjal på sjökortet så går det faktiskt att dra en helt rät kurslinje ända utifrån öppet vatten och rakt mellan kobbar och skär ända till den plats där u-båten gick på grund. Vittnen har hört dieslemotorerna bullra länge och väl när de har försökt att ta sig loss. Men det gick inte och de upptäcktes på morningen av några fiskare.

Det har också omvittnats att u-båten hade kommit in ifrån Nordsjön och passerat de Danska sunden samma kväll. Donkeyman tror personligen att de hade varit på ett eller annat uppdrag där ute, det vill säga någon övning. En övning som antagligen hade avlöpt väl och nu var det sista natten ombord innan man kom "hem" till Klaipeda. Vad gör Ryssar i ett sådant läge? Jo, de "drar ut korken" och festar. Varvid någon underordnad officer har vakten. Så hamnar man på helt galen kurs och upptäcker inte det hela förrän det säger krasch och man står fast på land. Antagligen visste man inte över huvud taget vilken position man hade. Och när man fått det klart för sig så var det inte något trevligt "tillnyktrande" för de högre officerarna.

Det är vad Donkeyman tror.

Sedan är det en annan sak att det antagligen också fanns "riktiga" u-båtskränkningar i de åren. Men de allra flesta larm var av en helt annan natur. Precis som det är en annan sak att just U-137 passade den tidens försvarspolitiker alldeles utmärkt. Och man utnyttjade händelsen till max.

Läs även andra bloggares åsikter om ubåtar, u-137