Eftersom Donkeyman uppehåller sig en hel del i Sverige får han också möjlighet att åter fira de Svenska helgerna. I kulturellt avseende är det nämligen enorm skillnad mellan de olika sidorna av "kölen". När det gäller helgfirande har Svenskarna betydligt mer gemensamt med Finland, De Baltiska Staterna och Tyskland än med Norge.
Så detta blir en liten kulturinformation till Donkeymans Norska läsare.
Valborgsmässoafton firas i länderna runt Östersjön och i dess moderna variant utgår man från myten om "Den Heliga Valborg" som dog i Tyskland år 779 efter Kristus. För att skydda sig mot häxor och diverse andra mörka krafter tände man eldar just på Valborgsmässoafton (30.April). I Tyskland kallas helgen "Valpurgisnacht" och i Finland "Vappen".
Men traditionen är mycket äldre än så. Precis som när det gäller jul- och midsommarfirandet så har de Kristna stulit högtiderna och gjort dem till sina. Även om det religiösa inslaget i modernt Valborgs- och Midsommarfirande mer är av teoretisk natur. Hur som helst tände man eldar även i hednisk tid men då för att välkomna vårens ankomst och för att fira en ny cykel i naturens årliga kretslopp hade börjat. Det gamla skulle eldas upp för att ge plats för det nya. Ursprungligen skedde detta på vårdagjämningen men de Kristna har flyttat högtiden till nuvarande Valborg.
I moderna tider firar Svensken att den förb**** långa vintern äntligen är slut. Något man firar genom att tända eldar, lyssna på tal till våren och genom att sjunga traditionella sånger. Samt att dricka brännvin. Mycket brännvin. Eller till och med väldigt mycket brännvin. Valborg kan beskrivas som en av ungdomens stora fylledagar. Och som väl är har arbetarrörelsen lagt sin festdag till dagen efter Valborg så att Svensken kan sova ut ruset i lugn och ro.
Valborg firas speciellt intensivt i de studentikosa miljöerna vid universiteten. Speciellt i Uppsala och Lund. Ett traditionellt studentikost Valborgsfirande skall innehålla flera element såsom: Champagnefrukost, Sillunch, Tal till våren, Körsång, Mösspåtagning (de gamla studentmössorna luftas), Valborgsbål och Fyllefest.
De sånger som sjungs är sådana som "Sköna maj välkommen", "Vintern rasat ut" och ett antal liknande traditionella melodier.
Donkeyman som inte har firat Valborg på många år har börjat årets firande. Redan i går inhandlade han en flaska brännvin och ett par sixpacs. Han har nallat lite försiktigt på våtvarorna nu på förmiddagen.
Men nu skall han gå till kiosken och inhandla ytterligare ett par sixpacs med öl. Därefter blir det lunch och några halvliter på korvkiosken innan han går ombord för att vila inför kvällen.
På kvällen skall Donkeyman närvara vid det lokala Valborgsbålet för att sedan gå till korvkiosken som har pubafton till långt ut på de små timmarna.
Och i morgon sover Donkeyman ut ruset. Det finns visserligen en möjlighet att gå och se på 1:a majtåget men det ger Donkeyman f******n. Av flera skäl som skall redogöras för i samband med EU-valet.
Läs även andra bloggares åsikter om valborg, fylla
torsdag 30 april 2009
onsdag 29 april 2009
Konkurrens
Det statliga Norska Telebolaget "Telenor" har annonserat i helsidor i Svensk press. Man ondgör sig över bristande konkurrens inom den Svenska Telemarknaden. Och tar frivilligt på sig uppgiften att skapa förutsättningar för verklig konkurrens i Sverige.
Det vore ju ganska klädsamt om samma företag berättade att man är ett statligt företag som också har monopol på en hel del tjänster. Och där utländska företag inte göre sig besvär.
Det är nämligen officiell Norsk politik att många av samhällets tjänster skall äga rum under monopolistiska former. Vi har till exempel det Norska postväsendet som har monopol på hemmabana och som är statsfinansierat. Men genom sitt underbruk "Bring" äger man också "Citymail" som är den största konkurrenten till det Svenska postverket. Norska staten subventionerar alltså konkurrens i Sverige men accepterar inte om ett Svenskt företag försöker konkurrera i Norge.
Liknande förhållande råder på järnvägssidan. De Norska Statsbanorna som har monopol och som är statsfinansierade äger det Svenska Tågkompaniet som konkurrerar på den öppna delen av den Svenska järnvägsmarknaden. Men som inte tillåter Svenska företag att konkurrera i Norge. Och den politiska majoriteten i Norge anser att järnvägstrafiken skulle raseras om man tillät fri konkurrens. Hemska ting skulle ske. Men man kan alltså skicka ut sitt statsägda monopolföretag för att konkurrera utomlands. Med subventioner i ryggen.
Att statsföretag tillåts ha ett skyddat monopol på hemmaplan men kan konkurrera i ett mer liberalt utland är en ren skandal. EU borde sätta stopp för sådant. Vill Norska Posten, Bring, NSB eller Telenor konkurrera utomlands borde det vara ett basvillkor att andra får konkurrera med dem på lika villkor på deras hemmamarknad. Allt annat är ekonomisk doping.
Läs även andra bloggares åsikter om konkurrens, norge
Det vore ju ganska klädsamt om samma företag berättade att man är ett statligt företag som också har monopol på en hel del tjänster. Och där utländska företag inte göre sig besvär.
Det är nämligen officiell Norsk politik att många av samhällets tjänster skall äga rum under monopolistiska former. Vi har till exempel det Norska postväsendet som har monopol på hemmabana och som är statsfinansierat. Men genom sitt underbruk "Bring" äger man också "Citymail" som är den största konkurrenten till det Svenska postverket. Norska staten subventionerar alltså konkurrens i Sverige men accepterar inte om ett Svenskt företag försöker konkurrera i Norge.
Liknande förhållande råder på järnvägssidan. De Norska Statsbanorna som har monopol och som är statsfinansierade äger det Svenska Tågkompaniet som konkurrerar på den öppna delen av den Svenska järnvägsmarknaden. Men som inte tillåter Svenska företag att konkurrera i Norge. Och den politiska majoriteten i Norge anser att järnvägstrafiken skulle raseras om man tillät fri konkurrens. Hemska ting skulle ske. Men man kan alltså skicka ut sitt statsägda monopolföretag för att konkurrera utomlands. Med subventioner i ryggen.
Att statsföretag tillåts ha ett skyddat monopol på hemmaplan men kan konkurrera i ett mer liberalt utland är en ren skandal. EU borde sätta stopp för sådant. Vill Norska Posten, Bring, NSB eller Telenor konkurrera utomlands borde det vara ett basvillkor att andra får konkurrera med dem på lika villkor på deras hemmamarknad. Allt annat är ekonomisk doping.
Läs även andra bloggares åsikter om konkurrens, norge
lördag 25 april 2009
Gränslös Sjöfart
Torbjörn Dalnäs
Gränslös Sjöfart
Sjöhistorisk Årsbok 2008-2009
Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm (2008)
ISBN 978-91-976923-4-2
Donkeyman har ägnat helgen åt att läsa Torbjörn Dalnäs senaste alster. Två gånger. Och han är djupt imponerad. Visst har Torbjörn producerat många fina ting genom åren men här går han upp i Elitserien. Detta är ett praktverk som bara måste finnas i hyllan hos var och en som är intresserad av sjöfart.
Visst är Donkeyman jävig. Herr "sjönalist" Dalnäs och Donkeyman har genom de senaste 30 åren svängt många bägare på stadens ölbulor och vi har gemensamt löst världens problem under långa nattsittningar. Och visst har Donkeyman tidigare förärats äran att recensera flera av Torbjörns böcker. Men detta ...... Donkeyman är mållös.
För de som inte vet så är Torbjörn Dalnäs något så sällsynt som en journalist som KAN sjöfart. Han började sin bana som sjöman och blev snart gnist (telegrafist). Efter att ha gått i land gick vägen genom diverse redaktioner innan han fick hand om "Maskinbefälet" och senare "Sjömannen". För att slutligen bli informationssekreterare på Sjöfartens Kultur- och Fritidsråd och redaktör för bladet "Utkik". Och har genom åren varit inblandad i så många högklassiga produkter att det inte går att räkna till. När det gäller sjöfartskultur finns det nog inte många som slår honom på fingrarna.
Den senaste boken är i grunden en komplett historik över den Svenska sjöfartens guldålder. Från den avsomnande segelfartygsepoken vid förra sekelskiftet och fram till i dag. Med ett bildmaterial som bara det är värt hela pengen. Det kommer att ta veckor innan Donkeyman har gått igenom alla bilder och analyserat dem. Textmassan utgör en historik som är så lättsamt skriven att man läser den som en spännande roman. Och som är redigerad på ett sätt som är typiskt redaktör Dalnäs. Intressanta sidospår och kopplingar till små detaljer här och där. Samt fullspäckat med information.
Donkeyman trodde han visste det mesta om modern Svensk rederihistoria. Men det var inte riktigt. Boken innehåller massor av ny information. Som är satt in i större sammanhang. Långa trender förklaras enkelt och elegant. Vi får lära känna sjöfartens män i form av de stora entrepenörerna. Men också sjömännen själva, fackbossarna och inte minst kulturen i form av konst, litteratur och visor. Allt - absolut allt - finns med och är satt in i sitt sammanhang.
Men Donkeyman måste ändå komma med en kritisk anmärkning. När Dalnäs ägnar egna kapitel åt linjetrafiken, kylsjöfarten, passagerartrafiken samt tank- och bulk så borde han också ha skapat plats för skogstransporterna. Hur man än vänder och vrider på det hela så har detta varit ryggraden i Svensk sjöfart genom hela den perioden som boken skildrar. Han nämner det mesta om den här trafiken på olika ställen i boken men där borde berättelsen ha knutits ihop bättre.
Under första halvan av förra seklet sysselsattes oräkneliga fartyg med skogsprodukter ut och kol eller koks som returlast. Och under efterkrigstiden har det gått mängder med fartyg från Östersjöhamnarna och ut över världen med exportvaror. På samma sätt har mycket av råvaran till skogsindustrin kommit genom sjöfartens försorg. Antingen i form av timmerbogsering, på pråm eller som fartygslast.
För övrigt har Svenska rederier specialiserade på skogstransporter inte bara fraktat varor från Svensk skogsindustri. Gorthons, Sea Link och allt vad de heter har fraktat Finska, Amerikanska och Canadensiska produkter över världshaven. Och än i dag går det ett helt paternosterverk med specialiserade fartyg mellan Norrlandskusten och kontinenten.
Men denna anmärkning förändrar inte saken. Detta är en måste-ha bok för den sjöfartsintresserade.
Den som vill läsa fler bokrecensioner av Donkeyman följder denna länk
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recension, sjöfart
Gränslös Sjöfart
Sjöhistorisk Årsbok 2008-2009
Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm (2008)
ISBN 978-91-976923-4-2
Donkeyman har ägnat helgen åt att läsa Torbjörn Dalnäs senaste alster. Två gånger. Och han är djupt imponerad. Visst har Torbjörn producerat många fina ting genom åren men här går han upp i Elitserien. Detta är ett praktverk som bara måste finnas i hyllan hos var och en som är intresserad av sjöfart.
Visst är Donkeyman jävig. Herr "sjönalist" Dalnäs och Donkeyman har genom de senaste 30 åren svängt många bägare på stadens ölbulor och vi har gemensamt löst världens problem under långa nattsittningar. Och visst har Donkeyman tidigare förärats äran att recensera flera av Torbjörns böcker. Men detta ...... Donkeyman är mållös.
För de som inte vet så är Torbjörn Dalnäs något så sällsynt som en journalist som KAN sjöfart. Han började sin bana som sjöman och blev snart gnist (telegrafist). Efter att ha gått i land gick vägen genom diverse redaktioner innan han fick hand om "Maskinbefälet" och senare "Sjömannen". För att slutligen bli informationssekreterare på Sjöfartens Kultur- och Fritidsråd och redaktör för bladet "Utkik". Och har genom åren varit inblandad i så många högklassiga produkter att det inte går att räkna till. När det gäller sjöfartskultur finns det nog inte många som slår honom på fingrarna.
Den senaste boken är i grunden en komplett historik över den Svenska sjöfartens guldålder. Från den avsomnande segelfartygsepoken vid förra sekelskiftet och fram till i dag. Med ett bildmaterial som bara det är värt hela pengen. Det kommer att ta veckor innan Donkeyman har gått igenom alla bilder och analyserat dem. Textmassan utgör en historik som är så lättsamt skriven att man läser den som en spännande roman. Och som är redigerad på ett sätt som är typiskt redaktör Dalnäs. Intressanta sidospår och kopplingar till små detaljer här och där. Samt fullspäckat med information.
Donkeyman trodde han visste det mesta om modern Svensk rederihistoria. Men det var inte riktigt. Boken innehåller massor av ny information. Som är satt in i större sammanhang. Långa trender förklaras enkelt och elegant. Vi får lära känna sjöfartens män i form av de stora entrepenörerna. Men också sjömännen själva, fackbossarna och inte minst kulturen i form av konst, litteratur och visor. Allt - absolut allt - finns med och är satt in i sitt sammanhang.
Men Donkeyman måste ändå komma med en kritisk anmärkning. När Dalnäs ägnar egna kapitel åt linjetrafiken, kylsjöfarten, passagerartrafiken samt tank- och bulk så borde han också ha skapat plats för skogstransporterna. Hur man än vänder och vrider på det hela så har detta varit ryggraden i Svensk sjöfart genom hela den perioden som boken skildrar. Han nämner det mesta om den här trafiken på olika ställen i boken men där borde berättelsen ha knutits ihop bättre.
Under första halvan av förra seklet sysselsattes oräkneliga fartyg med skogsprodukter ut och kol eller koks som returlast. Och under efterkrigstiden har det gått mängder med fartyg från Östersjöhamnarna och ut över världen med exportvaror. På samma sätt har mycket av råvaran till skogsindustrin kommit genom sjöfartens försorg. Antingen i form av timmerbogsering, på pråm eller som fartygslast.
För övrigt har Svenska rederier specialiserade på skogstransporter inte bara fraktat varor från Svensk skogsindustri. Gorthons, Sea Link och allt vad de heter har fraktat Finska, Amerikanska och Canadensiska produkter över världshaven. Och än i dag går det ett helt paternosterverk med specialiserade fartyg mellan Norrlandskusten och kontinenten.
Men denna anmärkning förändrar inte saken. Detta är en måste-ha bok för den sjöfartsintresserade.
Den som vill läsa fler bokrecensioner av Donkeyman följder denna länk
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recension, sjöfart
fredag 3 april 2009
Bilfabriken
Donkeyman har redan skrivit en artikel om Amerikansk bilindustri och eventuella subventioner till denna. Där lovade han att återkomma till den intressanta frågan om Svensk bilindustri. Flera av de Norska läsarna har frågat hur det kan komma sig att den Svenska regeringen inte bara bläddrar upp de milliarder som behövs. Det är tema för dagens artikel.
Svaret på frågan torde vara att Sverige har bränt fingrarna lite för många gånger på att ösa ut pengar på verksamheter som redan är dödsdömda. Det vill säga man köper sig lite tid och sedan sker ändå det oundvikliga. Fast lite senare. I Poker har man en term för detta. Det heter "att kasta goda pengar efter dåliga". Det kan förklaras ungefär så att om man har satsat stora pengar på en hand och plötsligt blir övertygad om att man inte kan vinna så skall man lägga sig. För att minimera förlusten. Fortsätter man att satsa bara för att man redan har gått in med så mycket så blir resultatet bara att man förlorar ännu mer.
På "det glada 60-talet" pumpade Sverige in stora pengar i diverse verksamheter uppe i Norrlands glesbygd. Optimistiska företagare kom dragande med det ena projektet efter det andra. Och samhället hade en plånbok som var "wide open". Så drog man igång ett eller annat. Som gick i konk några år senare. Och alla samhällets pengar hade försvunnit ut genom fönstret. Påfallande ofta rätt i fickorna på de glada entrepenörerna. Den här politiken ledde till att det slog över åt andra hållet. Det blev nästan omöjligt att få lokaliseringspengar till något som helst.
Sedan den tiden är "tilskudd" och "tiltak" inte allena saliggörande politik i Sverige.
Men den största förlusten ägde ändå rum i samband med varvskrisen på 1970-talet.
De Svenska varven hade i många år varit bland de ledande i världen. Man byggde så många båtar som man hann med. Men man började få konkurrens. Från Japan. Så varven behövde stöd, mera stöd och ännu mera stöd. Och staten pumpade in pengar. Och mer pengar. Och ännu mer pengar.
Ungefär samtidigt kom den stora tanksjöfartsboomen. Suezkanalens stängning och en ökande efterfrågan på olja gjorde att tankredarna skar guld med täljkniv. Speciellt var det de allra största båtarna som gick bra. Redare som Saléns, Reksten och Onassis kunde betala ett nybygge med intäkterna från en enda resa.
Vilket gjorde att all världens redare beställde tankfartyg. I själva verket var det en beställningslista lika lång som Västerbron i mitten på 70-talet. Och när alla dessa fartyg var byggda skulle världen ha ett tanktonnage som var flera gånger större än världens totala transportbehov. Vi som inte hade ekonomisk utbildning insåg att detta är en typisk bubbla. Men de som hade bra betalt för att veta bättre kallade oss för osakliga domedagsprofeter.
Så Svenska staten bidrog med högvis av milliarder till att bygga om Kockums för att serieproducera tankfartyg. Samma med Uddevallavarvet. Men även alla andra varv fick vara med och njuta gott av penningfloden. Ända tills verkligheten kom i kapp kunderna. Som plötsligt slutade beställa fartyg. Man slutade också att lösa ut de fartyg som redan var under byggnad. Därför att det redan fanns för många tankbåtar.
Men då fortsatte Svenska staten att bygga båtar på spekulation. Och startade ett eget rederi för att driva dessa. Enbart för att hålla varven gående. Rederi AB Zenit är ett av de mindre kända kapitlen i Svensk historia. Men man lyckades få slut på stora pengar under sin livstid. Genom att äga tankbåtar som inte hade några frakter.
Ungefär samtidigt hade Saabfabriken tillverkat bilar i 30 år. Utan att tjäna fem öre. Saab startades för att kompetensen inom Svensk flygindustri skulle kunna uppehållas efter kriget. Inte därför att någon trodde att man skulle tjäna pengar på en bilfabrik. Men ganska snart fick man agenturen på Volkswagen. Och den försäljningen gav större vinst än Saab förlorade. Så ingen brydde sig.
När Volkswagen gick en annan väg slog man samman Saab och Scania i stället. Och så fick Scaniafabriken hålla Saab vid liv från sitt överskott i stället. Men när den Svenska kronan plötsligt devalverades blev Saab en billig bil i USA. Och då växte volymerna. Från att sälja 80000 bilar om året såg man plötsligt för sig en försäljning på 250000. Och Volvo hade ungefär samma utveckling.
Samtidigt hade staten slutligen insett att de Svenska varven inte kunde konkurrera med Japan och Korea. Så man slog igen plånboken. Stängde varven och byggde om varvsområdena till bilfabriker. För nya friska miljarder. Och vid den här tiden hade faktiskt Saab några år då man tjänade pengar.
Problemet var bara att när kronkursen normaliserades så normaliserades också de Svenska bilarnas försäljning i USA. Och Saab började förlora pengar igen. Och de Svenska ägarna ville slå igen butiken. Men då klev General Motors in som den snälla fén. Några slag med trollspöt så var Saab Amerikanskt. Och ytterligare 20 år med penningflöde utifrån väntade. Fast nu var det GM som öste in milliard på milliard. Utan att få lönsamhet. Samtidigt som man bevisade att den sista dåren ännu inte är född.
De nya och toppmoderna bilfabrikerna slogs igen. Och varvsområdena fick åter ny användning. Medan GM förlorade milliarder på sitt Svenska prestigebilmärke. Men Saab skulle faktiskt få ytterligare ett vinstår i samband med att kronkursen åter en gång dalade.
Nu är GM nära konkurs och har inte några mer pengar att bidra med. Och verkligheten börjar hinna ifatt Saab. Såvida inte någon penningstark Kinesisk gruppering med behov av att dränera kassan dyker upp.
Den Svenska regeringen har i vart fall sagt stopp - "so far". Och vill ha svar på frågan: "Vad är det som säger att Saab nu efter 60 år av nära nog oavbruten förlust plötsligt skall börja tjäna pengar. Speciellt med tanke på att hela västvärldens bilindustri befinner sig i bottenlös kris". Och den frågan får man inte något förnuftigt svar på.
Men Mona och hennes röd-gröna kamrater tycker det är ok att pumpa in skattebetalarnas pengar i Saabfabriken. Och Donkeyman som är nästan jämnårig med Saab tycker att lilla Mona och company gott kunde pumpa in lite pengar i hans plånbok också. Donkeyman behöver inte ens milliarder. Han lovar att klara sig med några få millar. Men det kanske inte är att tänka stort nog.
Läs även andra bloggares åsikter om saab, finanskrisen, bilindustrin, subventioner
Svaret på frågan torde vara att Sverige har bränt fingrarna lite för många gånger på att ösa ut pengar på verksamheter som redan är dödsdömda. Det vill säga man köper sig lite tid och sedan sker ändå det oundvikliga. Fast lite senare. I Poker har man en term för detta. Det heter "att kasta goda pengar efter dåliga". Det kan förklaras ungefär så att om man har satsat stora pengar på en hand och plötsligt blir övertygad om att man inte kan vinna så skall man lägga sig. För att minimera förlusten. Fortsätter man att satsa bara för att man redan har gått in med så mycket så blir resultatet bara att man förlorar ännu mer.
På "det glada 60-talet" pumpade Sverige in stora pengar i diverse verksamheter uppe i Norrlands glesbygd. Optimistiska företagare kom dragande med det ena projektet efter det andra. Och samhället hade en plånbok som var "wide open". Så drog man igång ett eller annat. Som gick i konk några år senare. Och alla samhällets pengar hade försvunnit ut genom fönstret. Påfallande ofta rätt i fickorna på de glada entrepenörerna. Den här politiken ledde till att det slog över åt andra hållet. Det blev nästan omöjligt att få lokaliseringspengar till något som helst.
Sedan den tiden är "tilskudd" och "tiltak" inte allena saliggörande politik i Sverige.
Men den största förlusten ägde ändå rum i samband med varvskrisen på 1970-talet.
De Svenska varven hade i många år varit bland de ledande i världen. Man byggde så många båtar som man hann med. Men man började få konkurrens. Från Japan. Så varven behövde stöd, mera stöd och ännu mera stöd. Och staten pumpade in pengar. Och mer pengar. Och ännu mer pengar.
Ungefär samtidigt kom den stora tanksjöfartsboomen. Suezkanalens stängning och en ökande efterfrågan på olja gjorde att tankredarna skar guld med täljkniv. Speciellt var det de allra största båtarna som gick bra. Redare som Saléns, Reksten och Onassis kunde betala ett nybygge med intäkterna från en enda resa.
Vilket gjorde att all världens redare beställde tankfartyg. I själva verket var det en beställningslista lika lång som Västerbron i mitten på 70-talet. Och när alla dessa fartyg var byggda skulle världen ha ett tanktonnage som var flera gånger större än världens totala transportbehov. Vi som inte hade ekonomisk utbildning insåg att detta är en typisk bubbla. Men de som hade bra betalt för att veta bättre kallade oss för osakliga domedagsprofeter.
Så Svenska staten bidrog med högvis av milliarder till att bygga om Kockums för att serieproducera tankfartyg. Samma med Uddevallavarvet. Men även alla andra varv fick vara med och njuta gott av penningfloden. Ända tills verkligheten kom i kapp kunderna. Som plötsligt slutade beställa fartyg. Man slutade också att lösa ut de fartyg som redan var under byggnad. Därför att det redan fanns för många tankbåtar.
Men då fortsatte Svenska staten att bygga båtar på spekulation. Och startade ett eget rederi för att driva dessa. Enbart för att hålla varven gående. Rederi AB Zenit är ett av de mindre kända kapitlen i Svensk historia. Men man lyckades få slut på stora pengar under sin livstid. Genom att äga tankbåtar som inte hade några frakter.
Ungefär samtidigt hade Saabfabriken tillverkat bilar i 30 år. Utan att tjäna fem öre. Saab startades för att kompetensen inom Svensk flygindustri skulle kunna uppehållas efter kriget. Inte därför att någon trodde att man skulle tjäna pengar på en bilfabrik. Men ganska snart fick man agenturen på Volkswagen. Och den försäljningen gav större vinst än Saab förlorade. Så ingen brydde sig.
När Volkswagen gick en annan väg slog man samman Saab och Scania i stället. Och så fick Scaniafabriken hålla Saab vid liv från sitt överskott i stället. Men när den Svenska kronan plötsligt devalverades blev Saab en billig bil i USA. Och då växte volymerna. Från att sälja 80000 bilar om året såg man plötsligt för sig en försäljning på 250000. Och Volvo hade ungefär samma utveckling.
Samtidigt hade staten slutligen insett att de Svenska varven inte kunde konkurrera med Japan och Korea. Så man slog igen plånboken. Stängde varven och byggde om varvsområdena till bilfabriker. För nya friska miljarder. Och vid den här tiden hade faktiskt Saab några år då man tjänade pengar.
Problemet var bara att när kronkursen normaliserades så normaliserades också de Svenska bilarnas försäljning i USA. Och Saab började förlora pengar igen. Och de Svenska ägarna ville slå igen butiken. Men då klev General Motors in som den snälla fén. Några slag med trollspöt så var Saab Amerikanskt. Och ytterligare 20 år med penningflöde utifrån väntade. Fast nu var det GM som öste in milliard på milliard. Utan att få lönsamhet. Samtidigt som man bevisade att den sista dåren ännu inte är född.
De nya och toppmoderna bilfabrikerna slogs igen. Och varvsområdena fick åter ny användning. Medan GM förlorade milliarder på sitt Svenska prestigebilmärke. Men Saab skulle faktiskt få ytterligare ett vinstår i samband med att kronkursen åter en gång dalade.
Nu är GM nära konkurs och har inte några mer pengar att bidra med. Och verkligheten börjar hinna ifatt Saab. Såvida inte någon penningstark Kinesisk gruppering med behov av att dränera kassan dyker upp.
Den Svenska regeringen har i vart fall sagt stopp - "so far". Och vill ha svar på frågan: "Vad är det som säger att Saab nu efter 60 år av nära nog oavbruten förlust plötsligt skall börja tjäna pengar. Speciellt med tanke på att hela västvärldens bilindustri befinner sig i bottenlös kris". Och den frågan får man inte något förnuftigt svar på.
Men Mona och hennes röd-gröna kamrater tycker det är ok att pumpa in skattebetalarnas pengar i Saabfabriken. Och Donkeyman som är nästan jämnårig med Saab tycker att lilla Mona och company gott kunde pumpa in lite pengar i hans plånbok också. Donkeyman behöver inte ens milliarder. Han lovar att klara sig med några få millar. Men det kanske inte är att tänka stort nog.
Läs även andra bloggares åsikter om saab, finanskrisen, bilindustrin, subventioner
fredag 27 mars 2009
Fotbolltränaren
Ända till härom dagen har Donkeyman missat att en av de "stora" tränarna i Svensk fotbollshistoria har kilat vidare. En person som Donkeyman mycket väl minns från sin ungdom.
Donkeyman tänker på Antonio Duran som dog den 11. Januari i år. Han föddes 1924 på Spanska fastlandet men växte upp på Tenerife. Fotbollen blev hans yrkesbana och han spelade i bland annat Cordoba, Atletico Madrid och Oviedo. Under perioden i Atletico Madrid spelade han ihop med den Svenske stjärnan "Garvis" Carlsson.
Det föll sig inte bättre än att "Garvis" hade en Svensk barnflicka vid namn Ulla som ganska snart blev fru Duran.
Den unga familjen flyttade till Sverige i början av 1950-talet och Antonio Duran startade en karriär som tränare. Han gick igenom följande klubbar: Wifsta/Östrand, Sandvikens IF, Åtvidaberg FF, Malmö FF och Djurgårdens IF.
De största framgångarna vann han i Malmö FF som han förde till 4 SM Guld och 2 Silver. Durans främsta inspirationskälla var den legendariske Argentinaren Helenio Herrera som han hade haft som tränare och lärare i Atletico Madrid. I många avseenden var Duran banbrytande i Svensk Fotboll. Bland annat ställde han mycket stora krav på spelarnas fysik vilket var ovanligt den gången. Han förmedlade en spelstil som var starkt inspirerad av Brasilien och den 4-2-4 formation som de spelade på den tiden.
Men historien om Antonio Duran har även en helt annan dimension som dess värre de flesta nekrologskrivarna i våra tidningar har missat. De allra flesta har varit strikt fotbollsmässiga och därmed missat hans sjukdomshistoria. Durans tränarkarriär blev nämligen inte så lång som den borde ha varit. Redan 1975, dvs som 50-åring, drabbades han av en hjärnblödning som läkarna var säkra på att han inte skulle överleva. Men mot alla odds levde han ändå vidare. Och fick leva ända till han avled som 86-åring. Men han hade svårt att tala och att minnas.
Under hela hans 36 år långa sjukdomstid vårdades och stöttades han av sin hustru Ulla som han alltså var gift med i över 60 år. Det är i vår moderna tid något helt enastående och ovanligt.
Läs även andra bloggares åsikter om fotboll, malmö ff, stroke, hjärnblödning
Donkeyman tänker på Antonio Duran som dog den 11. Januari i år. Han föddes 1924 på Spanska fastlandet men växte upp på Tenerife. Fotbollen blev hans yrkesbana och han spelade i bland annat Cordoba, Atletico Madrid och Oviedo. Under perioden i Atletico Madrid spelade han ihop med den Svenske stjärnan "Garvis" Carlsson.
Det föll sig inte bättre än att "Garvis" hade en Svensk barnflicka vid namn Ulla som ganska snart blev fru Duran.
Den unga familjen flyttade till Sverige i början av 1950-talet och Antonio Duran startade en karriär som tränare. Han gick igenom följande klubbar: Wifsta/Östrand, Sandvikens IF, Åtvidaberg FF, Malmö FF och Djurgårdens IF.
De största framgångarna vann han i Malmö FF som han förde till 4 SM Guld och 2 Silver. Durans främsta inspirationskälla var den legendariske Argentinaren Helenio Herrera som han hade haft som tränare och lärare i Atletico Madrid. I många avseenden var Duran banbrytande i Svensk Fotboll. Bland annat ställde han mycket stora krav på spelarnas fysik vilket var ovanligt den gången. Han förmedlade en spelstil som var starkt inspirerad av Brasilien och den 4-2-4 formation som de spelade på den tiden.
Men historien om Antonio Duran har även en helt annan dimension som dess värre de flesta nekrologskrivarna i våra tidningar har missat. De allra flesta har varit strikt fotbollsmässiga och därmed missat hans sjukdomshistoria. Durans tränarkarriär blev nämligen inte så lång som den borde ha varit. Redan 1975, dvs som 50-åring, drabbades han av en hjärnblödning som läkarna var säkra på att han inte skulle överleva. Men mot alla odds levde han ändå vidare. Och fick leva ända till han avled som 86-åring. Men han hade svårt att tala och att minnas.
Under hela hans 36 år långa sjukdomstid vårdades och stöttades han av sin hustru Ulla som han alltså var gift med i över 60 år. Det är i vår moderna tid något helt enastående och ovanligt.
Läs även andra bloggares åsikter om fotboll, malmö ff, stroke, hjärnblödning
tisdag 24 mars 2009
Lyxhustru
Donkeyman måste börja dagens artikel med att beklaga att han inte har skrivit en rad på 14 dagar. Detta beror helt och hållet på att Donkeyman har saknat inspiration. Den lediga tiden har använts till att dricka öl och till att läsa en massa. Och till att ladda batterierna.
Ett stort tack till de av läsarna som har mailat och undrar om Donkeyman har smällt av eller dragit sig tillbaka. Men så är inte fallet. Han har ställt upp på jobb på morgonen ungefär som en ståndaktig tennsoldat och utfört sina uppgifter. Det är bara inspirationen att skriva som har fattats. Men i dag är den tillbaka igen.
Så över till dagens artikel:
Som behandlar veckans "superstar" i Svensk press. Grevinnan Marie Douglas. Som egentligen inte har gjort något som helst minnesvärt bortsett från att hon under några få år har varit gift med en snubbe som är 30 bast äldre och som heter George David. Dessutom är han tät så in i helvete. Och hela storyn går ut på att när paret skall skiljas så har hon bussat ett gäng av USA:s dyraste advokater på sin blivande ex-man därför att hon anser att han erbjuder alldeles för tunnt med stålar i ersättning för skilsmässan.
Han erbjuder nämligen bara 288 millar medan hon vill ha 800. Motiveringen är att hon behöver så mycket för att uppehålla sin levnadsstandard. Som innebär att hon behöver 430.600 spänn för att överleva. PER VECKA. Vilket redovisas offentligt.
Donkeyman upplever det som mycket stålar. Han har själv genom åren avslutat några förhållanden. Vilket har skett genom att "han och hon" har tagit sina pinaler och dragit vidare i livet. Bortsett från en gång när de delade lika på det hela. I siffror räknat. Donkeyman tog över skulderna och hon behöll tillgångarna. Vilket i belopp räknat var ungefär lika mycket.
Detta är Marie Douglas veckobudget som den uppges i pressen:
Lägenhet i New York - 81 lakan
Hus i USA - 70000
Lägenhet i Stockholm - 40000
Hus i Falsterbo - 35000
Det vill säga bara i boende kommer hon upp i långt över 200 lakan i veckan.
Bil - 2800
Mat - 2900
Limousine - 5700
Pälsförvaring - 1350
Tvätt - 5300
Möbelförvaring - 2000
Kläder - 37000
Skönhet och Hygien - 8000
Nöje och Restaurang - 12000
Sjukgymnast - 3700
Personlig tränare - 2000
Hästvård - 12800
Välgörenhet - 28000
Gåvor - 18000
Tidningar - 250
Resor - 65000
Revisor och Advokat - 16000
Donkeyman konstaterar ju raskt att "dama" måste leva ett trist och tråkigt liv eftersom Nöje och Restaurang samt Mat utgör i grova slängar 3% av hennes budget. Medan Donkeyman glatt bränner i vart fall 30% om inte mer av disponibla intäkter på motsvarande konto.
Så finns det ett konto som Donkeyman slår med god marginal. Hon använder nämligen 250 spänn i veckan på tidningar. En löjligt låg siffra. Något som Donkeyman tolkar att hon antagligen är helt Amerikaniserad. Det vill säga verksamhet i form av läsning av tidningar, tidskrifter och böcker upplevs som onödigt. Hon kan knappast räknas in bland de intellektuellas skara. Men man behöver ju inte heller vara intellektuell för att bränna upp bort mot en halv mille i veckan.
Läs även andra bloggares åsikter om lyxhustru, skilsmässa, feminism
Ett stort tack till de av läsarna som har mailat och undrar om Donkeyman har smällt av eller dragit sig tillbaka. Men så är inte fallet. Han har ställt upp på jobb på morgonen ungefär som en ståndaktig tennsoldat och utfört sina uppgifter. Det är bara inspirationen att skriva som har fattats. Men i dag är den tillbaka igen.
Så över till dagens artikel:
Som behandlar veckans "superstar" i Svensk press. Grevinnan Marie Douglas. Som egentligen inte har gjort något som helst minnesvärt bortsett från att hon under några få år har varit gift med en snubbe som är 30 bast äldre och som heter George David. Dessutom är han tät så in i helvete. Och hela storyn går ut på att när paret skall skiljas så har hon bussat ett gäng av USA:s dyraste advokater på sin blivande ex-man därför att hon anser att han erbjuder alldeles för tunnt med stålar i ersättning för skilsmässan.
Han erbjuder nämligen bara 288 millar medan hon vill ha 800. Motiveringen är att hon behöver så mycket för att uppehålla sin levnadsstandard. Som innebär att hon behöver 430.600 spänn för att överleva. PER VECKA. Vilket redovisas offentligt.
Donkeyman upplever det som mycket stålar. Han har själv genom åren avslutat några förhållanden. Vilket har skett genom att "han och hon" har tagit sina pinaler och dragit vidare i livet. Bortsett från en gång när de delade lika på det hela. I siffror räknat. Donkeyman tog över skulderna och hon behöll tillgångarna. Vilket i belopp räknat var ungefär lika mycket.
Detta är Marie Douglas veckobudget som den uppges i pressen:
Lägenhet i New York - 81 lakan
Hus i USA - 70000
Lägenhet i Stockholm - 40000
Hus i Falsterbo - 35000
Det vill säga bara i boende kommer hon upp i långt över 200 lakan i veckan.
Bil - 2800
Mat - 2900
Limousine - 5700
Pälsförvaring - 1350
Tvätt - 5300
Möbelförvaring - 2000
Kläder - 37000
Skönhet och Hygien - 8000
Nöje och Restaurang - 12000
Sjukgymnast - 3700
Personlig tränare - 2000
Hästvård - 12800
Välgörenhet - 28000
Gåvor - 18000
Tidningar - 250
Resor - 65000
Revisor och Advokat - 16000
Donkeyman konstaterar ju raskt att "dama" måste leva ett trist och tråkigt liv eftersom Nöje och Restaurang samt Mat utgör i grova slängar 3% av hennes budget. Medan Donkeyman glatt bränner i vart fall 30% om inte mer av disponibla intäkter på motsvarande konto.
Så finns det ett konto som Donkeyman slår med god marginal. Hon använder nämligen 250 spänn i veckan på tidningar. En löjligt låg siffra. Något som Donkeyman tolkar att hon antagligen är helt Amerikaniserad. Det vill säga verksamhet i form av läsning av tidningar, tidskrifter och böcker upplevs som onödigt. Hon kan knappast räknas in bland de intellektuellas skara. Men man behöver ju inte heller vara intellektuell för att bränna upp bort mot en halv mille i veckan.
Läs även andra bloggares åsikter om lyxhustru, skilsmässa, feminism
tisdag 10 mars 2009
Valutaskojare
Genom tiderna är det många skojare som har livnärt sig på att handla med olika valutor. Och gjort grova pengar på detta. Ett hantverk som blivit lite svårare genom Eurons införande.
En av de mer kända valutaspekulanterna är George Soros som för bara 20 år sedan bidrog till att sända den Svenska kronan i botten och som därigenom indirekt bidrog till att knäcka hundratals Svenska företag. I inledningen till Donkeymans tidigare artikel: Goda Rådgivare kan läsaren se hur när han själv var att ramla i samma fallgropen. Den gången. En fallgrop han redan varit i en gång tidigare.
Medan herr Soros blev störtrik på en radda med liknande operationer.
När Euron spreds genom Europa var det hundratusentals valutahandlare och växelkontor som fick skruva ned skylten och finna sig något annat att livnära sig på.
Men Donkeyman har aldrig lyckats göra fem flata öre på valutahandel. Däremot har han förlorat en dj****a massa spänn när valutorna har rört sig åt fel håll.
Den gången som USA släppte guldmyndfoten till exempel. Då hade dalern stått i 5,17 så länge man kunde minnas. Men så finansierade den Amerikanska regeringen VietNamkriget genom sedelpressarna i stället för genom skattebetalarna. Därför att annars hade det aldrig blivit något VietNamkrig. Amerikanska skattebetalare är nämligen allergiska mot skatter.
Men också den gången hade USA en korthusliknande ekonomi. Man garanterade dollarns värde i guld. Medan den verkliga dollarkursen var lägre än guldpriset. Vilket Frankrikes dåvarande ChefsAyatollah Charles de Gaulle insåg och beordrade inköp av stora mängder dollar till förmånlig kurs. Som så växlades tillbaka till guld efter en betydligt bättre kurs. Och så sålde man guldet och köpte nya dollar för pengarna. Men då fick man fler dallrar än man började med. Som man kunde köpa ännu mer guld för. Och så vidare. Och samtidigt dränera Fort Knox, dvs den Amerikanska statskassan. Något som antagligen herr de Gaulle inte såg som någon nackdel.
Men Yankees satte stopp för den trafiken. Och släppte guldmyndfoten. Varvid dalerna över natten rasade ett par spänn.
Något som drabbade Donkeyman som just då satt på en rejäl trave med "greenbacks". Som var intjänade på hårt arbete ute på de sju haven. Och Donkeyman såg sin potentiella ölkassa reducerad med 40%. Eller si så där 50 lakan, vilket var mycket pengar för en ung och lovande man den gången. Å andra sidan var inte Donkeyman ensam om sin olycka. En stor mängd nationer i den tredje världen hade sina tillgångar i just dollar och såg dessa plötsligt gå upp i rök.
Och nu upplever Donkeyman en "deja vue" - situation. Sent i höstas gjorde han upp om ett kontrakt med arbete i Sverige över vintern. Den gången stod SEK i 0,93 mot NOK. Men i dag tre månader senare står Svensken i 0,77 mot Norsken. Vilket betyder att Donkeymans lön har sänkts med 18 procent. Därför att Donkeyman bor i Norge och har en stor del av sina utgifter i Norska Oljedollar.
En förlust som Donkeyman kan tacka alla som röstade nej till Euron för.
Euromotståndarna har sett till att den som i dag tjänar Svenska kronor håller på att hamna i ett fängelse. Man har inte råd att åka ut ur landet. Medan den som tjänar Euro, Daler, NOKar eller något annat kan åka till Sverige och leva gott.
Och Donkeyman har än en gång torskat i lotteriet med valutor. Medan Eurons motståndare har fått precis det som de röstade på. En krona som håller på att gå rätt i dass. Tack skall ni ha .......
PS. Skyll inte på Donkeyman. Han röstade Ja. Och tycker att det var en dj****a oflax att han inte vann.
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, finanskrisen, valuta
En av de mer kända valutaspekulanterna är George Soros som för bara 20 år sedan bidrog till att sända den Svenska kronan i botten och som därigenom indirekt bidrog till att knäcka hundratals Svenska företag. I inledningen till Donkeymans tidigare artikel: Goda Rådgivare kan läsaren se hur när han själv var att ramla i samma fallgropen. Den gången. En fallgrop han redan varit i en gång tidigare.
Medan herr Soros blev störtrik på en radda med liknande operationer.
När Euron spreds genom Europa var det hundratusentals valutahandlare och växelkontor som fick skruva ned skylten och finna sig något annat att livnära sig på.
Men Donkeyman har aldrig lyckats göra fem flata öre på valutahandel. Däremot har han förlorat en dj****a massa spänn när valutorna har rört sig åt fel håll.
Den gången som USA släppte guldmyndfoten till exempel. Då hade dalern stått i 5,17 så länge man kunde minnas. Men så finansierade den Amerikanska regeringen VietNamkriget genom sedelpressarna i stället för genom skattebetalarna. Därför att annars hade det aldrig blivit något VietNamkrig. Amerikanska skattebetalare är nämligen allergiska mot skatter.
Men också den gången hade USA en korthusliknande ekonomi. Man garanterade dollarns värde i guld. Medan den verkliga dollarkursen var lägre än guldpriset. Vilket Frankrikes dåvarande ChefsAyatollah Charles de Gaulle insåg och beordrade inköp av stora mängder dollar till förmånlig kurs. Som så växlades tillbaka till guld efter en betydligt bättre kurs. Och så sålde man guldet och köpte nya dollar för pengarna. Men då fick man fler dallrar än man började med. Som man kunde köpa ännu mer guld för. Och så vidare. Och samtidigt dränera Fort Knox, dvs den Amerikanska statskassan. Något som antagligen herr de Gaulle inte såg som någon nackdel.
Men Yankees satte stopp för den trafiken. Och släppte guldmyndfoten. Varvid dalerna över natten rasade ett par spänn.
Något som drabbade Donkeyman som just då satt på en rejäl trave med "greenbacks". Som var intjänade på hårt arbete ute på de sju haven. Och Donkeyman såg sin potentiella ölkassa reducerad med 40%. Eller si så där 50 lakan, vilket var mycket pengar för en ung och lovande man den gången. Å andra sidan var inte Donkeyman ensam om sin olycka. En stor mängd nationer i den tredje världen hade sina tillgångar i just dollar och såg dessa plötsligt gå upp i rök.
Och nu upplever Donkeyman en "deja vue" - situation. Sent i höstas gjorde han upp om ett kontrakt med arbete i Sverige över vintern. Den gången stod SEK i 0,93 mot NOK. Men i dag tre månader senare står Svensken i 0,77 mot Norsken. Vilket betyder att Donkeymans lön har sänkts med 18 procent. Därför att Donkeyman bor i Norge och har en stor del av sina utgifter i Norska Oljedollar.
En förlust som Donkeyman kan tacka alla som röstade nej till Euron för.
Euromotståndarna har sett till att den som i dag tjänar Svenska kronor håller på att hamna i ett fängelse. Man har inte råd att åka ut ur landet. Medan den som tjänar Euro, Daler, NOKar eller något annat kan åka till Sverige och leva gott.
Och Donkeyman har än en gång torskat i lotteriet med valutor. Medan Eurons motståndare har fått precis det som de röstade på. En krona som håller på att gå rätt i dass. Tack skall ni ha .......
PS. Skyll inte på Donkeyman. Han röstade Ja. Och tycker att det var en dj****a oflax att han inte vann.
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, finanskrisen, valuta
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)