Socialdemokratin

Donkeyman diskuterar dagligen politik med folk här i Tromsø. Både med vänner och okända. På puben, när Donkeyman kör droska eller någon annan stans. Och hela tiden stöter han på missförståndet att man tror att Arbeiderpartiet och Socialdemokraterna är lika.

Inget kan vara mer felaktigt. Visserligen har bägge partierna (och deras filialer i olika "movements" där LO är den mäktigaste) nyckeln till den politiska utvecklingen i de båda länderna. Men de nycklarna passar i helt olika dörrar.......

Den största likheten finner man i firandet av 1. Maj och liturgin kring detta. Samt liturgin kring partimötena. Och det historiska arvet ända från den tidiga arbetarrörelsen.

Som Donkeyman ser saken kan man jämföra AP:s nuvarande ideologi och politik med Sossepolitiken på 1960- och 70-talet. Vilket kort sagt kan formuleras som att: "Nu har vi byggt folkhemmet färdigt. Striden gäller nu att bevara detta så som det framstår i dag." Vilket innebar stark statlig reglering av absolut ALLT och en ovilja mot varje förändring. Allt som inte var uttryckligen tillåtet var förbjudet. En annan grundpelare var att samhället skulle driva det mesta i egen regi. Med resultat att allt sköttes ganska dåligt och kostade mycket pengar. Varje problem "löstes" med ökade anslag och ökade skatter.

Brytpunkten finner man under de interna strider som i Sverige benämndes "Rosornas Krig". Det var i utgångspunkten en maktkamp mellan ideologer (traditionalister) och pragmatiker (förnyare). Som obestriden segrare ur den kampen gick Göran Persson och hans anhängare. Den falangen har sedan dess styrt partiet med järnhand och det finns per i dag inte något som antyder förändring av detta - snarare tvärtom.

Samtidigt drabbades Sverige av den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet. Men lyckligtvis satt Göran och hans pragmatiker vid makten just då. Plötsligt hade man nämligen inte råd med att driva vidare. Skattetrycket var så tungt att det inte gick att "klämma ut" mer pengar ur folk flest. Valet stod mellan att rationalisera eller att bygga ned välfärden. Göran pekade med hela handen och rationaliserade. Utan att förankra beslutet om att ändra hela samhället i sitt eget parti, långt mindre hos väljarna.

På några få år revolutionerades det Svenska samhället. Plötsligt visade det sig att man kunde ge folk frihet utan att välfärden byggdes ned. Man började använda privata entrepenörer inom transport, sjukvård, äldrevård - you name it. Det man drev själv omorganiserades och förbättrades. Massor med byråkrater fick finna något annat att administrera. Och man sparade stora pengar. Utan att servicen blev märkbart sämre. I många fall blev den bättre. Massor med plågsamma förbud upphörde. Det tilläts fri etablering av radio och TV-kanaler. Alkoholpolitiken liberaliserades. Och så vidare, och så vidare, och så vidare.

Och Sverige gick med i EU. Där de nya sossarna visade sig ha stor värdegemenskap med de Engelska och Tyska broderpartierna.

I Norge besvärades AP vid samma tid av ett SV i våldsam medvind. Pragmatikerna hade hegemonin hos AP men motsvarigheten till "Rosornas Krig" rasade även här. Om än inte lika öppet ideologiskt. Det slutade med att Jagland avgick i AP och Hågensen avgick i LO. I stället fick vi Jens och Gerd-Liv. Samt dominans för ideologerna / dogmatikerna. Som omgående satte i gång med gammal klasskampsretorik från 40-talet.

Det första projektet bestod i att köra över SV. Vilket man med tiden lyckades med. Sedan anslöt sig SP till vänstersidan och det röd/gröna projektet sjösattes. Nu knackar herrarna Sponheim och Høybraathen på dörren och vill föra in sina sekter V och KrF i gemenskapen. Något som möjligen skulle föra över AP mot den pragmatiska sidan igen.

Skillnaden är att här i Norge har man pengar så man kan gödsla med. Vilket man också gör. Alla problem behandlas som resursfrågor. Man går inte in i djupet och försöker analysera vad ett problem egentligen består i. Det gäller bara att öka anslagen - så löser man allt. Och medborgarna tål fortfarande att beskattas lite hårdare. Därför finns det inte heller någon som helst drivkraft att omvandla samhället till att lösa dagens frågor. I praktisk politik och retorik fortsättar man att lösa dagens politiska problem med gårdagens ideologi och metoder.

Samhällets utveckling sker ju inte rätlinjigt. Den sker i trappsteg. Och det Svenska samhället under ledning av Ayatollah Göran tog ett stort steg uppför utvecklingens trappa i riktning mot något som var mycket bättre åren runt 1990. Man gick helt enkelt stärkta ut ur krisen - i vart fall sedan det hela fått "settla sig" lite grand. Det Norska samhället stod på samma trappsteg som det Svenska den gången men under ledning av Mullah Jens tog man ett steg tillbaka nedför utvecklingens trappa. Donkeyman fann plötsligt att han levde under en regim som är på väg mot den tvångströja som "betongsossarna" lade över Sverige på 1960-talet.

Men lyckligtvis är det svårt att ensam gå nedför en smal trapp när man möter resten av världen som är på väg uppför. Så det finns fortfarande hopp om att man byter riktning. Det torde stå helt klart att ett svidande valnederlag nästa år kommer att leda till en hård maktkamp inom AP.

Och Donkeyman undrar om inte det bästa för Norge på lång sikt vore just det. Nämligen att AP förlorar valet, reformeras och återkommer med en politik som går i takt med världen i övrigt. Som Donkeyman ser saken är AP per i dag ett konservativt parti. Som samarbetar med två reaktionära partier. Medan man borde vara ett parti som står i frontlinjen för samhällets vidare utveckling. I takt med tiden. Inte på väg tillbaka mot en tidsepok som kanske var mer behaglig men som är passerad en gång för alla.

När det gäller Donkeymans åsikt om AP:s regeringskompisar hänvisas till artikeln Populism