Turistnäringen

Dagens "Nordlys" innehåller två artiklar om turistnäringen i Nord. Bägge artiklarna är i stort sett en upprepning av det som varit tema i "örton år" .... Utan att det hela har kommit en millimeter närmare en framgång.

1. Gemensamt destinationssällskap
Detta har upprepats till leda. Nu har regeringen ställt 50 millar till förfogande men förutsättningen är att alla de tre NordNorska fylkena kan enas om ett gemensamt bolag som skall sälja landsdelen. Men alla sådana initiativ faller på att man inte kan samarbeta om något som helst i NordNorge. Argumenten mot något sådant är hur många som helst. Men man kan ju börja med att ta en uppfriskande strid om var huvudkontoret skall ligga. Det kan ge bränsle till många års intensiv "bygdekrångel".

Donkeyman har gjort en aldrig så ovetenskaplig undersökning bland ungefär 25 av sina Svenska kontakter. Resultatet är att de allra flesta känner till tre ställen i NordNorge. Det är Lofoten, Nordkap och Narvik. Några har hört om Tromsø, Alta och Kirkenes men vet inte riktigt vad som finns där eller var det ligger. Var Finnmark ligger anar man inte. Skall man sälja NordNorge så måste man utgå från att kunderna ligger på den kunskapsnivån - om ens det. Allt annat är meningslöst.

För si så där 5 år sedan var det en turistprofessor som höll föredrag i Tromsø. Han förordade att man skulle kopiera den framgång som distriktet Provence har haft internationellt. Man skulle finna ett gemensamt märkesnamn på NordNorge och gå in för internationell försäljning av detta och typ 2-3 destinationer. Då skulle man möjligen kunna lyfta turismen över dagens nivå. Få människor har idiotförklarats så till de grader. "Här skall inte komma någon professor söderifrån och tala om för oss hur vi skall göra." Och döpa om NordNorge - har du hört något så dumt...."

Den gången som NordNorge kan enas om ett gemensamt märkesnamn som är internationellt säljbart, lägga tyngden på några få lättsålda destinationer och samarbeta om detta skall Donkeyman äta upp sin hatt.

Kontoret för en sådan här verksamhet måste med naturnödvändighet ligga i en av de "stora" knutpunkterna. Det vill säga Alta, Tromsø eller Bodø. Och att över huvud taget nämna något sådant höjer blodtrycket till farliga nivåer hos vilken politiker som helst med rötterna någon annan stans. Antingen skall kontoret ligga i vår kommun. Annars är inte vi med...

För att inte tala om vilken bränsle frågan om ett gemensamt märkesnamn kan ge till en debatt.
Donkeyman ser fram mot mängder av uppfriskande pajkastning.

2. Finlands framgångar
Detta är ett annat tema som återkommer med jämna mellanrum. Långa artiklar som lyser av avundsjuka över att Finnarna får till det som Norrmännen inte klarar. Nämligen att samarbeta mot ett gemensamt mål.

Något som leder till att var dag under hösten / vintern lättar jumbojets i långa rader från flygplatserna i Nordeuropa för att frakta turister till "Santaland".

Norra Finland säljs internationalt under märkesnamnet "Lapland". Detta är enkelt och smart. Absolut alla vet (eller tror sig veta) var det ligger. Här har man ett par centrala attraktioner nämligen "Santaland" och turistanläggningarna i Levi och Kittilä. När man väl fått turisten att besluta sig för att resa dit säljer man in hundratals sekundära destinationer. Bland dessa finner man Nordkap, fjäll, hav, fjordar och fiske. Turisterna bussas på dagsturer dit från de Finska hotellen ......

I dagens Nordlys skriver man: "Det vore bättre om lokala arrangörer tagit hand om dessa turister". Samt "Finnarna har girigt tjänat pengar på attraktioner som de själva inte har." Det naturliga svaret blir: Trams. Det är Finnarna som fått hit dessa människor. Hade inte Finnarna varit så skulle de inte ha kommit alls. Finnarna ser helt enkelt en marknad som Norrmännen inte klarar av att betjäna.

Det Norska synsättet är att "Finnarna har stulit jultomten".... Och svaret på det hela är givetvis att jultomten hör hemma i alla länder långt i Norr. Men det var Finnarna som vågade investera i "Santaland". Och det var Finnarna som kunde stå samman om att marknadsföra det.

Nu skall man göra ett "Blånisseland" i Målselv. För de Svenska läsarna kan Donkeyman meddela att Blånissar är en sorts tomte som förekommit i en Norsk barn-TV serie. De potentiella turisterna torde alltså vara Norrmän. Och inga andra. Däremot har man på rekordtid börjat etablera en alpinanläggning, stugby och allt annat som hör till en klassisk vintersportort. Men detta har skett genom privata entrepenörer - inte genom något regionalt samarbete.

Men Donkeyman är inte sämre än att han kan komma med ett tips: Samhället runt den gamla valfångststationen Albany i West Australia stod inför slutet när valfångsten upphörde. Men där har man etablerat "Whale World" som är en attraktion av stort format. Och som genererar mycket fler jobb och avkastning än vad valfångsten gjorde. Vilket land runt nordatlanten blir först med att lansera "Whaleland" ??? Knappast Norge i vart fall. (Inom parentes kan Donkeyman meddela att "Whale Whatching" är den enskilda attraktion som turister som reser i Donkeymans droskbil frågar mest om. Potentialen för ett "Whaleland" torde ligga på nivå med Nordkap.)

Här klarar man inte ens av att finansiera driften av polarmuseet i Tromsø. Trots att det är enastående i sitt slag. Tvärtom man etablerar Polaria på ett sådant sätt att man slår ihjäl den andra attraktionen. Vad är samordning och samarbete? Svar: Främmande ord i det här landet.

Så suckar de Norska och säger att Finnarna har inte ens skidbackar. Men de har skidturism. Då är svaret enkelt. De allra flesta människor i världen vågar inte sätta utför gigantiska alpinbackar. Men de Finska backarna är "lagom" för vanligt folk. De utgör helt enkelt en marknad som inte tidigare tillgodosetts. Alpinfantomerna reser till Alperna och de "etablerade" skidorterna. I Finska Lappland behöver man inte skämmas för att man inte kan åka störtlopp. Dessutom får man åka snöscoter, flyga helikopter, åka bandvagn och göra en massa kul saker som är totalt förbjudna i Norge. Samt dricka öl och sprit natten igenom till priser som man är beredda att betala.

Medan de vilda och oexploaterade NordNorska fjällen attraherar en liten men väl betalande exklusiv krets som klarar av att utnyttja dessa utan något större tillrättaläggande.

Ett Norgeshistoria till slut. Förra året skrev man om att man sett sig trött på att de Finska hotellen var fullbelagda över jul- och nyår. Nu skulle man locka turister till Alta över julen. Tänk vilken höjdare att hamna i ett samhälle som stänger dagen före julafton och som öppnar fyra dar senare. Du kan inte få mat, du kan inte få en öl, du kan inte köpa en läsk, du kan inte få en korv med bröd. Det kommer inte ens ut dagstidningar. Du betalar dyrt för fyra dagar i helvetet......

Slutord:
Norsk turistnäring har en lång väg att gå. Man har tre starka märkesnamn i Nord. Det är Lofoten, Nordkap och Hurtigruten. Det räcker till för en ganska avsevärd turism. Men man vill komma lite längre. Och då krävs samarbete. Och pengar King Size. Pengar finns gott om i detta landet - men samarbete?

Men samarbete är inte allt. Skall man etablera nya anläggningar krävs entrepenörer, eller "gründere" som man säger i Norge. Dess värre kommer dessa i de allra flesta fall söderifrån. Och slår huvudet i väggen mot kommunal byråkrati och fylkesbyråkrati. Här i Tromsø har man fått igenom beslut om alpinanläggningen i Håkøybotten efter 25 års debatt. Trots att finansieringen många gånger har legat på bordet.

En god början i liten skala är att bevara och utveckla det man redan har. Polarmuseum till exempel. Och Arctic Zoo. Planetariet är redan historia. För att inte tala om att Hurtigruten också börjar hänga i en lös tråd.