Utvecklingen i Södra Afrika intresserar Donkeyman speciellt. Därför att han har besökt området många gånger under de senaste 40 åren. Både i samband med jobbet men också som intresserad turist. Och då talar vi om Sydafrika, Zimbabwe, Angola, Botswana och Mocambique. Dessutom har Donkeyman läst kilometervis med text om området. Samt har själv ett skapligt bibliotek.
Och Donkeyman beskylldes under 70-talet för att vara både fascist, nazist och rasist samt en massa andra ting med -ist inblandat. Se också artikeln om -ismer. Därför att han vägrade att vägrade att vara PK och ensidigt fördöma den tidens godkända skurk Ian Smith. Och vägrade att ensidigt hylla den tidens godkända hjälte Robert Mugabe. Donkeymans påstående att allt inte bara var svart och vitt föll inte i god jord i de radikala kretsar som Donkeyman umgicks den gången.
I dag har Robert Mugabe också förklarats för att vara skurk. Och är därmed i samma klubb som Ian Smith (RIP). Även om nog herr Smith fortfarande (oförtjänt) anses vara den större skurken.
Donkeymans ledstjärna är att man måste försöka förstå varför saker och ting sker. Utan att för den skull ursäkta dem. Skall man förklara herr Smiths tänkande så måste man först se hur situationen i omgivningarna till Rhodesia var på 1960-talet.
- Uganda styrdes av en av seklets värsta despoter, Idi Amin. Men han hade flera kollegor i omgivningarna som också hade "hårda nypor".
- Belgiska Congo hade blivit Zaire. De fåtaliga Belgierna hade jagats ur landet och ekonomin hade redan hunnit rasa samman. Man hade också hunnit med ett blodigt inbördeskrig. Mobuto Sese Seko hade blivit diktator och slog ned all opposition med hårdhänta medel.
- Zambia (fd NordRhodesia) hade under herr Kaundas ledning störtats ut i ett komplett kaos
- Malawi hade försetts med en hårdhänt diktator som hette Hastings Bada
I Rhodesia fanns det två "movements" som bekämpade Ian Smiths regering. Den ena var "Zanu" (Zimbabwean African National Union). En rörelse som såg Maoismen som sin främsta inspirationskälla. I denna rörelse pågick en hård och blodig maktkamp. Med tortyr och mord som interna kampmetoder. Ur denna maktkamp gick Robert Mugabe med tiden som segrare. Den andra rörelsen var "Zapu" (Zimbabwean African Peoples Union). Med Joshua Nkomo som obestridd ledare. Denna rörelse hade Sovjetkommunismen som ledstjärna.
I huvudsak gick dock motsättningarna mellan dessa "movements" inte på politisk nivå. Det var snarare en fråga om en etnisk konflikt. De ideologiska finesserna hanterades av den högsta ledningen. Bägge "movements" hade sin egen väpnade gren så konflikten mellan Zanu och Zapu fördes med våld. Det var tortyr och mord eller hot om detta som var kampmetoden.
Givetvis skedde denna kamp på bekostnad av kampen mot den gemensamma fienden i form av Ian Smiths regim. Som med ganska små medel kunde stå emot gerillan. Det var den internationella utfrysningen som knäckte regimen - inte gerillan.
Efter att Ian Smith hade kastat korten och Zimbabwe hade bildats med Mugabe som statschef använde han ett antal år för att besegra Zapu. Nu hade Zanla som var just Zanus väpnade gren upphöjts till en del av statsapparaten. Vilket man utnyttjade till att krossa matabelefolket där zanu hade sin maktbas.
Den kampen visade sig vara framgångsrik och 1985 slog man samman rörelserna till Zanu-PF. där PF står för Peoples Front. Joshua Nkomo fick till en början en plats i Zimbabwes ledning.
Fram till nu var Zimbabwe en blomstrande och framgångsrik historia. Och Robert Mugabe var trots sina blodiga händer hela världens hjälte. Och eftersom han var PK var allt han gjorde och sade rätt. Han var helt enkelt den Skandinaviska vänsterns hjälte. Medan alla som hela tiden påpekat att solen inte var helt utan fläckar (som t.ex. Donkeyman) blev bekyllda för att hänge sig till allehanda -ismer. Men "alla" i området visste mycket väl vad Mugabe var för typ och hur han hade kommit sig fram till makten. En information som man i vår del av världen betraktade som lögn och förtal.
Nu hade Mugabe makten i sin hand och började ganska snart att använda den till att belöna sina anhängare. Genom att konfiskera och överföra kritikernas (inte bara vita) egendom till dem som behövde belönas för lång och trogen tjänst. Och det är här som landets nedgång och fall verkligen sätter fart. Eventuell opposition visste man ju sedan länge hur man skulle hantera......
Resten är välkänt. Så på senare tid har till och med herr Mugabes mest entusiastiska anhängare här på hemmaplan tvingats erkänna att han är "no good". Men inte ens i dag år 2008 kan hans gamla Afrikanska revolutionära samarbetsparter (till exempel ANC, som också är PK och därmed ofelbara) förmå sig att fördöma hans politik.
Medan Donkeyman åter en gång kan slå sig på bröstet och säga "Vad var det jag sade".....
(Inom parentes kan man också konstatera att ur de Afrikanska maktkamperna har även en annan segrare växt fram. I dag är det Kinesiska inflytandet i hela den delen av världen stort. Även i Zimbabwe, vilket ju är naturligt då det var den maoistiska bevegelsen under Mugabe som avgick med segern.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar