Ensamhet

Nu har det gått fem dagar sedan den förfärliga Julafton när min vän avled. Och tomheten är blytung. Om inte Donkeyman hade haft jobbet att begrava sig i skulle han helt säkert ha tagit sig en långfylla. Av gigantiska proportioner. Precis som han gjorde den sommaren för några år sedan när hustrun gick bort.

"Jourhavande fästmö", "Sällskapsdamen", "Prinsessan" eller vad än Donkeyman har kallat henne har varit centralpunkten i hans liv de senaste åren. Den som har gett sällskap och intellektuellt umgänge.

Det hela började för några år sedan när Donkeyman fortfarande sörjde sin hustru. Så gick han in på Jernbanen i Tromsø och satte sig på sin vanliga plats vid bardisken. Tillsammans med en halvliter öl och dagens tidningar. Strax efter kom det in ett långt blont hårsvall som hivade sig upp på stolen bredvid. Som också körde in en halvliter och började läsa tidningar. Så satt vi ett par timmar, läste tidning, drack öl och diskuterade dagens händelser. En ritual som kom att upprepas hundratals gånger.

Donkeyman hittade en jämlike. En bildad person som kunde historia, politik, samhälle och idrott. Och som hade "bastanta åsikter" om det mesta. Dock inte alltid samma åsikter som Donkeyman. Så under våra många och långa sittningar diskuterade vi intensivt och löste alla världens problem.

Hon bodde i ett råtthål av en lägenhet på Grønnegata, ungefär 100 m från "Donkeyman Towers". Fullt med ruttenhet och mögel. Och huskatten "Vic" hade full sysselsättning med att rensa ut varelser som inte hade där att göra. Det blev täta besök - bägge vägar. I praktiken umgicks vi hela den vakna delen av dygnet. Och snackade i telefon när vi inte befann oss under samma tak.

Ganska omedelbart blev det utlandsresor. Hon var ett perfekt resesällskap. Vi tyckte om samma sorts krogar. Samma sorts muséer. Samma sorts pubar. Samma sorts konserter. Minnena är många. "Den Gyldene Freden", "Pelikan", "Ölhallen 7:an", "The Mitre Pub", Hotel Malmen, Averrard Hotel, Liseberg Camping, Stampen, Bandyfinalen, Royal Philharmonic, Royal Albert Hall, Tre veckor i Götet, Snabba besök i Umeå och Ö-vik. Allt får bli några stickord i minnets register. Men det finns så många fler.

En heldag på Routemasters i London. Flera heldagar på ångbåt i Stockholms Skärgård. Timslånga pubsittningar med "Guardian", "Telegraph", "Svenska Dagbladet", "Aftis", "Eksessen" och andra lokala tidningar. Kryddat med långa nattliga resor med Norrlandståget och flygturer med RyanAir och Norwegian.

I huvudsak samma smak. Men några av Donkeymans favoriter, som till exempel Svensk "Bäsk" och Engelsk "Bitter", dömde hon omedelbart ut och betecknade som "Svineri som han kan ha för sig själv".

Men nu är allt detta historia. Det blir inte några fler gemensamma resor. Och Donkeyman vet inte om han orkar resa ensam längre. Då börjar bara tankarna gå: "Detta skulle Prinsessan ha tyckt om".

När Donkeyman återgick till aktiv sjöfart och började jobba på isbrytare förra vintern började hon bo i hans lägenhet, men hon hade kvar "råtthålet". Först över vintern men när Donkeyman hade sin fyramånaders sommarsemester bodde vi tillsammans i "Donkeyman Towers". Och hon blev kvar när han for tillbaka till sin isbrytare på hösten. Fast hon hoppades att Donkeyman skulle slå sig ner i Stockholm och ta henne med på lasset.

Var dag utväxlades flera timslånga samtal över "Skype" mellan båten och lägenheten. Där allt och intet diskuterades. Men det var också en livlina för Donkeyman till hemmet i nord. Där allt "färskt skvaller" avhandlades. Vem som hade blivit ihop med vem. Vem som hade separerat från vem. Vem som hade varit på fyllan. Vem som hade fått bättre jobb. Vad som hade hänt i byen ....... "You name it".

Och i går när han var på hockeymatch var det första gången som hon inte intresserat tog emot telefonrapporter före match, i pauserna och efteråt. Nu har telefonen tystnat för gott och Donkeyman befinner sig i ett vacuum.

Det allra värsta är att hon kunde ha varit i livet. Men det Norska hälsoväsendet i form av ett par "arroganta drittsekkar" som hon hade som så kallad "fastlege" vägrade att acceptera att hon var sjuk. "Sluta dricka och sluta röka så blir allt bra" var budskapet. De hade diagnosen klar utan att över huvud taget undersöka henne. De såg henne som en simulant och en "latsabb" som bara försökte snika till sig bidrag från samhället. Att hon faktiskt kunde ha någon "riktig" sjukdom föll dem inte in.

Vi som kände henne vet att hon i verkligheten inte drack mer än någon annan "normal och frisk" människa. Men det lyssnade man inte på. Diagnosen var klar. Utan undersökning.

Och till slut gav hon upp kampen mot övermakten. Hon insåg att ingen skulle bry sig om att undersöka vilka hälsoproblem hon egentligen hade. Hon förstod att hon inte skulle få någon ordentlig utredning på sjukhuset. Redan under sommaren började hon vissna. När Donkeyman for tillbaka till jobbet på höstkanten sjönk hon sakta ihop och gav upp. Hon väntade bara på det oundvikliga slutet medan krafterna rann ut.

Resten blev bara en transportsträcka och plötsligt blev hon så svag att hon dukade under. När det hände gick det fort. Det fanns helt enkelt inte några som helst krafter kvar i den tunna lilla kroppen. Och vi som var runt henne förstod inte hur illa det egentligen var förrän då.

Och nu är det för sent. Allt är över. Medan Donkeyman försöker hålla tillbaka tårarna och tänka på helt andra ting. Men just nu känns det som om han aldrig mer vill se staden Tromsø. Minnena efter två kära och nära personer blir kanske för mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, död