Kära läsare - har ni hört om Jeffrey Bernard. Donkeyman som lider av kraftfull Anglofobi har gjort det. Och den som vill veta mer bör läsa Johan Hakelius berömvärda bok "Döda Vita Män" som just har kommit ut. Som innehåller ett antal porträtt av några excentriska Engelsmän från förra seklet.
Jeffrey Bernard föddes 1934 och upptäckte Soho runt 1950. Samma Soho som Donkeyman upptäckte i början av 1960-talet som (alltför) ung studerande på språkresa till England. Soho var den gången en del av London som var en form av fristad med andra normer än resten av landet. Här fanns inte bara pubar i mängd. När de höll stängt fanns det en massa klubbar som serverade drinkar. Och där fanns en mängd annat som inte konvenansen tillät. Det var en fristad för horor, småtjuvar, konstnärer, bohemer och alkoholister. Som flöt runt mellan distriktets barer, klubbar, restauranger och andra mer eller mindre ljusskygga verksamheter.
Jeffrey Bernard levde hela sitt vuxna liv i Soho och blev med tiden en av den Brittiska pressens mest hyllade kolumnister. Hans spalt i "Spectator" skildrade allt och intet i stadsdelen.
Och Bernard tvingades uppleva den moderna tiden. När barer och restauranger förvandlades till porrbutiker och turistfällor med skyhöga priser. När de "franska flickorna" konkurrerades ut av massageinstitut och "peep-shows". När konstnärer, poeter, artister och bohemer ersattes av utländska (väl betalande) turister. Något som pågick till dess att hyrorna till och med blev för höga för porrklubbarna. Som då ersattes med betydligt mer flonga verksamheter av mer "seriös" och lyxig natur.
Till slut blev kolumnisten Jeffrey Bernard själv till en turistattraktion. Den siste Soho-bohemen. Som skildrades i både bok och film. Turister kom till hans stamlokus "Coach and Horses" bara för att titta på honom.
När hans värld hade försvunnit tog han slutligen livet av sig. På ett mycket raffinerat sätt. Eftersom han hade njursvikt och gick på dialys fick han reda på att stort intag av kalium säkert ledde till döden. Varefter han startade ett stort intag av bananer och choklad. Och skrev en krönika om saken under rubriken "Banana split". Det tog honom 10 dagar och efter 50 år i sitt älskade Soho dog Jeffrey Barnard år 1997.
Men han slapp uppleva förvandlingen av sin stampub "Coach and Horses". Den ägde inte rum förrän ägaren gick i pension 79 år gammal år 2006. Och de nya ägarna införde både rökförbud och började servera ätbar mat. I huvudsak till turister.
Donkeyman har också - precis som de flesta andra - upplevt hur hans älskade fristad förvandlas till något helt annat. Två gånger. Som 15-åring började han jobba i Waxholmsbolaget i mitten av 1960-talet. Och staden Waxholm var centrum i Stockholms skärgård. Med sjapp, butiker och livsstil som färgades av det klassiska skärgårdslivet. Donkeyman flyttade dit när han flyttade hemifrån. Och trivdes varenda dag.
Men nya tider stod för dörren. De gamla butikerna, hantverkarna, fiskarna och sjappen försvann och staden förvandlades till en förort till Stockholm. Eller snarare till en sovstad åt Stockholm. Krogen Strand köptes av Åke Söderqvist som var en lyxkrögare i huvudstaden. Och blev till ett lyxsjapp åt Stockholmare. Samma publik som frekventerade hans ställe i Kungsan: "Victoria".
Donkeyman minns mycket väl när bröderna Hellberg från Blidö, ett par respektabla herrar i 60-årsålern, plötsligt inte fick inte fick komma in på Strand och vänta på ångbåten hem. Och när Bengan Granberg, bogserbåtsskeppare i Transportbolaget, en dag inte var välkommen att ta sin eftermiddagsgrogg där inne. Något han gjort var ledig dag i hela sitt vuxna liv.
Sedan flydde även Donkeyman. Och efter en snirklande krokig väg som gick genom flera trivsamma utländer hamnade han i Tromsø. Här fann Donkeyman igen det gamla Waxholm - fast mycket större. Och det blev kärlek vid första ögonkastet. Här landade Donkeyman i mitten på 1980-talet och har blivit kvar sedan dess.
MEN - Tromsø har förändrats. Den moderna tiden har hunnit i kapp Donkeyman även här. Sjöfolket, Fiskarna, Bönderna, Arbetarna och de andra som färgade staden har försvunnit. Och ersatts av perfekta människor som jobbar i offentlig sektor och administration. Merparten av sjappen har blivit dåliga kopior på det som förekommer runt Stureplan eller i centrala Oslo. Folk tänker och talar också i den andan. Och förstår över huvud taget inte det gamla.
Medan Donkeyman upplever ett "deja vue". Men han visste att så här skulle det gå. Han trodde att han skulle få 10 goda år i Tromsø, sedan skulle det vara slut. Men han fick nästan 20. Plus en nedtrappningsfas på ytterligare 5-6 år. Men nu är det slut - efter nästan 25 år. Donkeyman har inte något här att göra längre. Tromsø har inte något som helst unikt annat än det geografiska läget. Och då finns det inte längre något skäl att bo kvar vid världens ände.
Sedan hjälper det till att hustrun är död och att nästan hela den nära umgängeskretsen har gått samma väg under de senaste 5-6 åren. Plötsligt har Donkeyman en massa gravar att besöka. Och mimra över gamla goda vänner och det som varit.
Donkeyman vet inte vad han skall ta sig till i framtiden. Men så färglöst som Tromsø nu har blivit så kan han lika gärna bo där det är lite billigare att leva. Och lite närmare till allt.
Så medan Donkeyman funderar på vad han skall göra när han blir stor spisar han "Banana Split" och tänker på Jeffrey Bernard som också upplevde att hans älskade hembygd förvandlades till något helt annat. Men skillnaden är att Donkeyman inte lider av njursvikt så han tål bananer. Och att Jeffrey Bernard var en genial krönikör medan Donkeyman är en medioker bloggare.
Läs även andra bloggares åsikter om utveckling, förändring, samhälle
+++++++
Läs vad Donkeyman tycker om sport på www.bandyoten.blogspot.com
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
som relativt nyinflyttad vaxholmsbo (6 år) kanske jag ska hålla käften, men jag känner inte riktigt igen mig i din beskrivning..: ja, under 3-4 sommarmånader är byn full av "brats" som lika gärna kunde hålla till på Stureplan, men resten av året... ? Det jag ser då är lokalt folk, som bor här, med sina familjer, ungar i skolan...: på konsum, på krogarna, på systemet. Folk som flyttat hit för att slippa storstadens stress, men ändå vill kunna försörja sig genom att jobba i stan, och för att kunna njuta av skärgården. Visserligen är ju de flesta "lokala" numera inte fiskare eller sjöman eller andra "riktiga skärgårdsbor" som levt här i generationer, men vad fan hade du väntat dig...? Att världen står stilla...? Sorry, men vi lever på 2000-talet, i en global värld. Att folk som söker sig till skärgården, utan att nödvändigtvis ha rötter där, torde vara positivt, eftersom det "tradionella" skärgårdslivet från förr knappast förmår att överleva i det moderna sverige eller världen för den delen - om du inte menar att det ska ske genom socialbidrag... Att Vaxholm blivit en förort o "sovstad" till Stockholm är en förutsättning för att byn överhuvudtaget skall kunna överleva.
Visst har du rätt Tommy. Jag är bara en gammal nostalgisk gubbe. När jag var ung så fattade jag kärlek till 1950- och 60-talets Waxholm. Som försvann si så där 1970. Och som nu har förvandlats till ett nostalgiskt minne som ligger 40 år tillbaka i tiden.
Det är en självklarhet att den tidens stad skulle utvecklas och bli moderna tiders Waxholm (som inte heller är så tokigt).
Men poängen i artikeln är att det som skedde i Waxolm år 1970 inträffade i Tromsø år 2000. Och då försvann den staden som jag älskade där också. Vilket självfallet är tråkigt för mig men samtidigt helt nödvändigt för att staden skall utvecklas och överleva i framtiden.
Man kan inte bo och leva i ett museum. Men man kan vara nostalgisk då och då.
Så dumt.
Vi vet jo aldri når du er her i Tromsø, jeg trodde du fremdeles var i Sverige?
Som du sier, så vil vel alle plasser endre seg og tilpasse seg etterhvert. Poenget er vel ofte om vi, som mennesker, følger denne utviklingen eller ikke. Ofte så blir det vanskeligere å følge med, etterhvert som man blir voksen, og man husker så godt før - den gangen da alt var så mye bedre.
Noen ganger er det kanskje viktig å bryte opp, forndringer kan føre med seg gode ting, slik som forandringer førte deg til Tromsø for mange år siden. :-)
*klem*
Skicka en kommentar